Jag bakar vetebullar.
Emmy har alltid gillat det jag har bakat.
Mamma och pappa åt också gärna mina hembakade experiment.
Nu återstår att se om Cornelis äter dem.
Man vet ju aldrig.
Men sorgen efter mamma och pappa vet jag finns
och just nu är den mer påtaglig än på ganska länge.
Kanske får de himmelskt goda bullar med kardemumma, kanel och vanilj där de är?
Jag upptäckte just att kanelen inte räcker till fyllning i alla bullarna, så det får bli vanilj i resten.
Tydligen gillade inte mamma kanel, men hon bakade kanelbullar ändå.
För hon visste att vi andra gillade det.
Mamma var alltså så himla snäll!
Det om kanelen berättade hon för Emmy och jag fick veta det för ett par veckor sedan, över ett år efter det att mamma lämnade oss och sin skröpliga kropp och fick flytta en våning upp.
Jag hoppas hon slipper kanelbullar nu i varje fall.
Helst vill jag att hon får grädde också.
Jag kallade henne för Maja Gräddnos ibland.
Och så ska jag fortsätta baka när degen jäst klart.
Vaniljbullarna blir speciellt till mamma.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar