söndag, november 29, 2015

Första advent

Stormen tjuter utanför fönstren
Innanför brinner ljuset
Det första av fyra är tänt
Fredens konung är hälsad välkommen

Och vad ligger framför oss i morgon?
Ljus eller mörker?
Ingen vet, men ett vet jag:
Vi är älskade!

torsdag, november 26, 2015

Moraliska ben och tips om studiebesök

Miljöpartiet har det inte lätt nu. Jag har full förståelse för det. Man går med på ändringar i flyktingpolitiken som går på tvärs med den egna partilinjen. Även om, vilket media idag rapporterar, väljarna till stor del kan tycka att det är OK att gå med på de här åtgärderna (44% accepterar och 27% går helt emot) så förstår jag att de förtroendevalda som är besjälade av Miljöpartiets politik har svårt med samvetet dessa dagar. Kompromisser måste man lära sig att ta, men hur hanterar man dem när de är av det slaget att de slår undan de moraliska benen man vill stå på?

Jag skulle kunna rekommendera ett studiebesök i Kalmar kommun. Där styr tre partier varav ett får gå med på den ena efter den andra knytnäven i ansiktet och i hjärtat. Det handlar om riktiga och äkta hjärtefrågor av ideologisk art. Det handlar om vinster i välfärden, om privatisering av vård och omsorg, om årliga mångmiljonbesparingar på en hårt ansträngd äldreomsorg och om att lära sig prata om personalvård, heltidstjänster och satsningar på kvinnodominerade arbeten medan inga som helst budgetmedel anslås för att möjliggöra några åtgärder i praktiken. Ändå sitter man kvar i maoritetens bekväma knä, eller så kanske man sitter vid det stora partiets fötter medan kusin Vattenmelon får gosa ner sig i det varma knät. Frågan är hur man står ut. Det kanske kan vara nyttigt för Miljöpartiet att studera på nära håll om man nu vill sitta kvar i regeringen Löfven? Se och lära?

Fast det kanske inte hjälper. Jag befann mig där i kommunmajoriteten i många år, men lyckades aldrig lära mig hur jag skulle stå ut med spegelbilden som blev falskare och falskare för varje dag. Det kanske inte finns någon Quick-fix på det här området heller. Man kanske måste ha en viss sorts samvete och ett visst slags ärlighet för att kunna hålla sig kvar på taburetterna under sådana omständigheter. Det har inte jag. Det kanske inte Miljöpartiet har heller, vad vet jag. Lokalt verkar det vara ganska skralt med de möjligheterna i varje fall.

Och vet ni, jag högaktar dem för det. Den dagen man sparkar undan sina moraliska ben så blir det svårt med självrespekten för den som har en sådan

onsdag, november 25, 2015

Skillnad på folk och folk i SDs värld

När man då trodde att det inte skulle bli så mycket värre... Dagen efter den svenska regeringen meddelat att man skärper asylreglerna och nekar behövande barn permanenta uppehållstillstånd och därmed försämrar deras chanser till ett värdigt liv så skulle jag delta i stiftsfullmäktiges budgetsammanträde i Växjö. Allt inleddes som vanligt med en andakt i kapellet på Sankt Sigfrids folkhögskola. Temat var hämtat från Jesu ord i domssöndagens evangelium: "Det ni inte har gjort för dessa mina minsta, det har ni inte heller gjort för mig." Just nu, just idag, känns de orden långt mer aktuella än jag önskar mig. Vi måste ställa oss frågan vad vi KAN göra för våra medmänniskor. Kanske kommer vi fram till olika svar, men det är viktigt att vi ärligt ställer oss den frågan. Vad KAN vi göra? Och så nästa fråga: Vad VILL vi göra? Ställer man dem i motsatt ordning blir kanske svaret ett annat. Kanske är det exakt det felet som leder så galet.

Apropå fråga, ja. Själva sammanträdet inleddes sedan med ledamöternas frågestund. Första frågan ställdes av en SD-ledamot och riktade sig till biskop Fredrik: "Vad tycker biskopen och Svenska kyrkan om att SVT har utsett en muslim till julvärd på julafton?" Skämskudde fram... Alltså, kunskapen har gränser. Det är bara dumheten som är gränslös.

SD brukar vara snabba med att kritisera andra kulturer för att de inte anpassar sig till svenska seder och traditioner. Det, hävdar man, handlar inte om att människor skulle vara olika värda och ska heller inte kallas rasistiskt. Här har vi nu en kompetent mediapersonlighet som har etablerat sig efter en lång rad förstklassiga insatser i TV. Hon diskvalificeras av SD DIREKT på grund av sin religion. Som sagt, skämskudden hade behövts. Det blev pinsamt, för att uttrycka sig litotetiskt. Det blev inte mindre pinsamt när biskopen svarade exakt som han borde, och sedan inte blev bemött av ledamoten i fråga.

Sverige är ett öppet land med mångfald istället för enfald (åtminstone delar av landet). Och förresten, har man avkrävt tidigare julvärdar en bekännelse till kristendomen? Jag skulle inte tro det, va. För dessa julvärdar gäller nämligen att religionsfrihet råder. Det är skillnad på folk och folk, i SDs värld...

tisdag, november 24, 2015

Det känns inte alls bra

En dag då allting blev så futtigt... "Ty det fanns inget rum för dem i härbärget."

Det finns rum. Var annars skulle det finnas rum om inte i ett av världens rikaste länder? Eller är det helt enkelt så att det inte finns tillräckligt mycket hjärta där rikedomen bor?

Jag undrar... Liksom jag undrar över hur många som verkligen behöver årets julklapp: Robotdammsugaren. Varje gång jag ser en sådan så kommer jag från och med nu att påminnas om hur hjärtlöst ett samhälle kan bli. Precis lika hjärtlöst som dammsugning som sker automatiskt, kallt, regelstyrt och mekaniskt.

Det känns inte bra. Inte alls.

onsdag, november 18, 2015

Invigningsdags!

Jag var på invigning idag. Det var Lekoteket som nu äntligen kan starta sin verksamhet efter långt, enträget och tålmodigt arbete av RBU (en förening för rörelsehindrade barn och ungdomar med multifunktionsnedsättningar). Det var barn från träningsskolan/särskolan som klippte bandet och de bidrog också med sällsamt livlig sång. Det var en riktigt härlig stund och jag vet att verksamheten kommer att glädja många barn som nu får möjlighet att pröva utvecklande leksaker utan att det behöver kosta deras föräldrar skjortan. Sådant behövs! Barn måste få leka för att utvecklas!

Vi i Vox Communis bidrog till detta genom vår julkonsert 2013. Behållningen därifrån gick till RBU som då inte ens fått igenom förslaget att landstinget skulle bistå med en fritidshjälpmedelsdepå. Nu har landstinget lättat på plånboken i det fallet, och då kunde vårt bidrag gå till Lekoteket. Det känns fantastiskt roligt! Jag var stolt som idag fick stå bredvid make Pierre och gamle politikerkollegan Jan-Ingemar och se att vårt gemensamma arrangemang fick ett synligt och välbehövligt resultat. Det GÅR att samarbeta, trots att man annars tillhör olika partier, om man bara vill och lär sig att skilja på sak och person!

En sak som slog mig var frånvaron av verksamma politiker på den annars så välbesökta invigningen. Särskolan tillhör barn- och ungdomsnämndens verksamhetsområde och biblioteket som ska sköta själva utlåningen tillhör kultur- och fritidsnämndens, men inte en enda förtroendevald från de två nämnderna närvarade. Det är ovanligt, men det kanske inte är roligt att glädjas om man inte själv får klippa det guldskimrande invigningsbandet? Naturligtvis är det inte så att man ser ner på målgruppen, det vet jag ju, men något måste ju kunna förklara frånvaron, för ovanligt är det sannerligen...

måndag, november 16, 2015

Änglaljus 2015

Julkonserten Änglaljus är en upplevelse som 2015 går in på sitt tjugoandra år. Den har getts i hela landet, från längst i söder till långt upp i norr. Det är en riktig julstämning. Du går mot konserthuset och möts av fladdrande marschaller som vackert lyser upp till stämning i vintermörkret.

Du möts sedan i entrén av barn som bjuder på pepparkakor. Du går in i en vacker julutsmyckad konsertsal. Det har kommit imma på fönsterrutorna.
En känsla av ett andrum infinner sig. Ljuset dämpas och tonerna sätts vid pianot. Kören kommer in på scenen och en fantastisk melodi vid namn Änglaljus framförs. Den beskriver i ord och ton vad julen handlar om.

Du är i ÄNGLALJUS!

Årets artister:

John Kluge är kritikerrosad för sin mäktiga och finstämda tenorröst och för sin starka scennärvaro. Hans repertoar är fokuserad på den populärklassiska repertoaren men han sjunger även musikal och visor. John har spelat huvudrollerna ”Danny” i musikalen Grease och ”Tony” i musikalen West Side Story. John är dessutom född i Kalmar och är upphovsmannen bakom konceptet Änglaljus.

Gladys del Pilar har varit artist i 26 år. Hon är en artist som gjort allt från disco, gospel till soul genom åren. Mest känd är hon kanske för gruppen Afro-Dite som vann melodifestivalen 2002 med låten Never Let it Go. Hon föddes 1967 i Ecuador och tillbringade sina första år på barnhem innan hon som sjuåring kom till Sverige tillsammans med sin syster. De började tillsammans i kommunala musikskolan i Örebro och gick så småningom med i gruppen ”Big Deal”. Gladys del Pilar fortsatte sedan som artist och sångare på egen hand med att jobba bland annat tillsammans med Denniz Pop och  Dr. Alban, och hon har varit med i stora uppsättningar som ”Abba the True Story” på Berns, ”Fame” på China teatern och inte minst i ”Rock of Ages” på Rondo. Hon har på senare år satsat mycket på att arbeta med körsång i olika former, bland annat i Körslaget på TV4.

Py Bäckman är uppvuxen i Hälsingland. Hon började sin karriär redan som nioåring och har en lång och varierad karriär som sträcker sig från visor och folkmusik till rockmusik, körsång och psalmer. Py är både framgångsrik som artist och som låtskrivare. Vem känner inte till Gabriellas sång från Kay Pollaks film Såsom i himmelen, Stad i ljus som Tommy Körberg vann Melodifestivalen med 1988 och som numera är en psalm och Koppången som har Pys text till Per-Erik Moraeus underbara musik samt gruppen Nordmans tidiga framgångar?

Daniel Stenbaek är en av Sveriges absolut främsta pianister. Han har medverkat åtskilliga gånger vid stora gospelfestivaler i Europa och framträder ofta med erkända och kvalificerade gospelartister både i Sverige och internationellt. I somras gästade han Småland då han gjorde ett bejublat framträdande i Mönsterås kyrka tillsammans med Samuel Ljungblahd.  Alla minns väl solisten från bröllopet mellan prins Carl Philip och prinsessan Sofia som fick hela Slottskyrkan att gunga i gospeltakt? Det svänget skapade Daniel Stenbaek i Mönsterås, precis som han kommer att göra i Kalmarsalen den 1 december!

Vox Communis medverkar under ledning av Birgitta Axelsson Edström. Vid pianot tjänstgör Christer Svensson och på bas spelar Åke Eklund. För kören, som har funnits sedan 2007 och som har vuxit fram som ”kommunkören”, är det en stor utmaning att för andra året få framföra musik tillsammans med etablerade artister och med den här inramningen. Kören kommer, förutom att framträda med John, Gladys och Py, att sjunga några julsånger på egen hand. Vi utlovar julstämning, inte bara av änglaslag utan även med mer uppsluppna toner!

Evenemangsbeskrivning
  • Arrangör: Kluge Music Performance www.kluge.se
  • Kalmarsalen - Kalmar
  • Datum: tisdag 1 december 2015 kl 19.30
  • Insläpp och biljettförsäljning från och med en timme innan konsert
  • Konserten pågår i c:a 1 timme och 40 minuter.


Försäljning: www.ticnet.se
Hemsida: www.kluge.se
Mail: info@kluge.se


För mer info om evenemanget: Kontakta Fredrik Börjesson-Tysnes , Event & Logistikansvarig, på fredrik@kluge.se. För mer info om körens medverkan och arrangemanget i just Kalmar, kontakta gärna Birgitta Axelsson Edström på mail birgitta.axelsson.edstrom@gmail.com eller tel 0766-267366.

torsdag, november 12, 2015

Till en kamrat

Den frid som är svår att finna
här i livet
på egen hand
har funnit dig till slut.

Sov i ro
alltför tidigt.


Hopp om framtiden?

I Riga sommaren 2011 gav jag pengar till en tiggare för första gången. Hon satt utanför en kyrka, en liten människospillra i minimal storlek, och jag gav  henne de småslantar jag hade kvar av reskassan i aktuell valuta. Det är jag inte ett dugg stolt över. Det vände sig helt enkelt i magen när jag såg tiggandet. Ingen människa ska behöva sitta så till allmän beskådan tänkte jag. Tiggare var ett begrepp som främst hörde hemma i de bibliska berättelserna. I Sverige, i min nutid, hade min värld inte innehållit sådant. Den bilden har ändrat sig sedan dess.

Idag ser vi tiggare dagligdags utanför mataffärerna, utanför Systembolaget och i gathörnen på stan. Senast igår läste jag en insändare om att tiggarna borde visa oss respekt och inte sitta vid kyrkogårdarna när vi går dit för att lägga blommor och tända ljus vid Allhelgonahelgen. Respekt? Tiggarna behöver pengar. Det är väl klart att de befinner sig just där folk rör sig! Är det konstigt? Desto konstigare är det kanske, kan jag tycka, att vi kan lägga hundratals kronor på att smycka gravar för döda med diverse arrangemang medan levande romer inte har mat för dagen, varken här eller i de länder som de borde, men inte på riktigt kan, kalla sina hemländer.

Nu är situationen än värre. Flyktingkatastrofen sätter även Sverige under press och de annars så öppna svenska gränserna ska kontrolleras och stängas för människor med allra störst behov av trygghet, mat för dagen och tak över huvudet. De politiska partierna tävlar med varandra i konststycket att uppträda handlingskraftigt medan paniken sprider sig ohämmat. Att agera handlingskraftigt betyder att stänga dörren för mänskliga behov men öppna den för protektionism och rädsla. Jag är ytterst orolig. SD-retoriken letar sig in i de annars stolta demokratiska miljöerna. Var kommer människan in?

Jag vet i alla fall en sak: Sverige är lyckligtvis ett land som människor flyr TILL och inte FRÅN. De flyktingar som står vid våra gränser och behöver tak över huvudet har stödbehov av helt andra slag än jag just nu, men jag har inte mer rätt till hjälp än de har. Varken jag, mina föräldrar eller mina far- och morföräldrar har nämligen i nämnvärd omfattning bidragit till teknik- och kulturutvecklingen som båda är förutsättningar för att jag ska kunna ha ett rikt liv som betyder något för både mig och andra. Det som skiljer mina hjälpbehov, som blir fyllda, och flyktingarnas, som är skriande, akuta och ofyllda, är att jag råkade bli född här i ett redan rikt Norden och de råkade bli födda där våld och förtryck råder. Vem av oss har då någon form av rätt på sin sida? Det tål att funderas på. En av oss hade tur. Det råkade bli jag. Var hade jag varit, med hörselnedsättning och med främsta intresset inom musik, teater och annan kultur, om jag varit född som rom och därmed saknat social skyddsnät eller som förtryckt syrier under dödshot? Och var hade DU varit?

Det tål, som sagt, att funderas på medan Sverige just nu gör allt för att stänga landet. Är det verkligen den rättfärdiga vägen att gå? Ett ljus i mörkret är dock de stora hjälpinsatserna som volontärer står för. Tillfälliga boenden öppnas, en hel del bränns visserligen ner, men det finns ändå en mobilisering. Det finns krafter som vill annat. Jag hoppas vi är långt fler än de som vill ont. Då finns det åtminstone nåt hopp om en mänsklig framtid.

måndag, november 09, 2015

Kristallnatten 2015

Natten mellan den 9 och 10 november i Tyskland 1938 kom att kallas Kristallnatten. Då misshandlade nazisterna judar. Affärer och synagogor brändes. Hundratals dödades direkt, tusentals fördes bort. Barn fick aldrig mer träffa sina föräldrar. Till koncentrationslägren fick de sällskap med andra oönskade grupper, Jehovas vittnen, romer, homosexuella, kommunister och människor med funktionsnedsättningar. Tillsammans utgjorde de De oönskade, de som inte var värda att kallas människor, de som skulle bort. Dessa rasistiska, fullkomligt vidriga utrensningar fortsatte till det andra världskrigets avslutande. Under många långa vidriga år… och övriga världen såg, men valde att inget göra.

Inte heller Sverige år 2015 är skonat från främlingsfientliga och rasistiska rörelser. Under de senaste åren har rasisterna öppet stått på våra gator och våra torg. 2008, exakt 70 år efter Kristallnatten, slog de sönder vårt material och sparkade och slog oss när vi hade manifestation. Men vi får inte ge oss förrän rasismen och främlingsfientligheten fullständigt har försvunnit! Vi måste gång på gång visa att extremism och rasism inte hör hemma i vårt demokratiska samhälle.

Vi lever i ett samhälle där rasismen vinner terräng. Strävan att peka ut "den andre", "den som är annorlunda och därmed per definition sämre" som orsak till upplevda samhällsproblem blir alltmer synlig. Vi kan inte låta det hända igen! Vi kan inte sitta på våra lugna rumpor och tro att världen går åt rätt håll utan att vi är med och kämpar. Vi kan inte stoppa huvudena i sanden och låtsas att vi inget ser. Det har vi gjort tillräckligt många gånger.

Utvecklingen måste brytas. Hopplöshet och sysslolöshet måste vändas till framtidstro och ökat deltagande i samhället. Ett sammanhållet samhälle är den viktigaste delen i allt förebyggande arbete mot rasism, främlingsfientlighet och rädsla för det annorlunda. Det går inte att straffa bort reaktioner på ett orättvist samhälle. En farlig utveckling blir det om vi ser etablerade partier som gradvis tar över rasisternas syn på verklighet och utveckling. Vi har ett gemensamt ansvar för den situation som uppstått, och verksamma verktyg för att bygga en positiv utveckling stavas inte "hårdare tag" eller "utpressning". Det måste vi lära oss att inse. Hur vi lyckas föra en politik för minskade orättvisor är avgörande för att vi också ska lyckas skapa ett tryggt samhälle där var och en av oss, oavsett ursprung, har en plats. En helt avgörande roll spelar möjligheterna till inflytande för alla berörda. När demokratin är hotad måste motåtgärden vara MER demokrati, inte mindre.

Nu gäller det att jobba, att stå upp för rättvisa, livets okränkbarhet och alla människors lika värde oavsett plånbok, religion, hudfärg, språk, kultur och eventuella funktionsnedsättningar. Flyktingsituationen ställer allt på sin spets. Vi måste vara på vår vakt mot rasism och extremism, var och när den än sticker upp sitt fula tryne: om det än var i Tyskland på 30-talet eller här i ett höstmörkt Kalmar 2015 Vi bara måste! Tyvärr verkar det inte bli någon manifestation i Kalmar idag. Det är tråkigt. Det är kanske i år viktigare än nånsin att vi får möjlighet att visa vägen tillsammans. Ett öppet Sverige är ett gott Sverige.

PROTESTERA MOT FRÄMLINGSFIENTLIGHET OCH RASISM! GÖR DET JÄMT! VISA PÅ ATT EN ANNAN VÄG ÄR MÖJLIG!



Om man inte gör det är man bara en liten lort, som Astrid Lindgren skulle låta Bröderna Lejonhjärta uttrycka det. Man måste naturligtvis inte manifestera med fackeltåg och högtidliga tal, men sådant skadar ju inte då och då. Det kostar på, det kräver lite planering och lite samarbete, och jag tror faktiskt att det är värt det, demokratiska rörelser emellan.