söndag, juni 23, 2013

Sommartider, hej hej!

Nu börjar det kännas som sommarledighet på riktigt, även om inte alla pusselbitar ser ut som de brukar. Midsommarhelgen lider mot sitt slut och värmen börjar komma. Vi har till och med fått uppleva ett par ljumma kvällar, något som vi inte fick alls förra sommaren. Det är skönt! Kanske är det just de ljumma kvällarna som är den största tjusningen med sommartider. Långa kvällar utomhus i frisk men ljummen luft, lite kubbspel och ett glas vin. Om man kunde slippa myggen vore det ännu bättre ;)

Byte av mobiltelefon och e-postadress har fungerat bra hittills. E-posten har väl inte riktigt alla fattat än, men det kommer nog så småningom. Än kan jag läsa båda adresserna, men inte så länge till tänkte jag. Den gamla mobiltelefonen saknar jag av förklarliga skäl inte alls. Jodå, visst har jag själv lite svårt att komma ihåg det nya numret när jag har haft det andra sedan 2003, men det går bättre och bättre dag för dag, precis som vi sjunger i Vox Communis. Den stora skillnaden är annars att jag nu har en mobiltelefon som inte är ång- och remdriven. Den har en hel rad med finesser. Man kan gå ut på nätet med den, läsa mail i den och använda knappsatsen när man är i samtal. Just det sistnämnda är ganska viktigt numera när allt går ut på att man ska trycka ett eller två eller stjärna-stjärna när man ska kontakta myndigheter eller kundtjänst. Inget av det funkade med den där pinsamma historien som sedan ett par veckor ligger nedpackad på partiexpeditionen, men så där blir det ju när man måste välja det som inte kostar nåt. Och ni alla som har försökt att nå mig på det gamla numret, kolla upp det nya istället. Det bör gå bättre ;) Och Folktandvården, som jag ska besöka i morgon, har nog skickat påminnelsesms till skrivbordslådan den här gången, i fåfäng tro att det blir läst. Det blir det inte, inte av mig i varje fall, men jag lovar att meddela mitt nya nummer när vi ses i morgon! Det är ju inte direkt så att man längtar just dit (speciellt inte efter röntgenproceduren....), men det är en himla välbehövlig kontroll man får, och det ÄR skönt efteråt :)

Ja, jag har bytt mobilnummer och e-postadress, men jag har inte bytt vare sig parti eller identitet. Kristen, feminist, körledare, kantor och vänster tänker jag förbli så länge jag själv kan överblicka, oavsett vad andra tror eller tänker. Kampen för en bättre värld tänker jag fortsätta att föra tillsammans med människor som vill väl, andra väljer jag bort. Sommaren får bli en tid till tanke och reflektion, både över det som varit och över det som komma skall, vad det än är. Visst känns det spännande, mitt i all ovisshet och oro. Det är blandade känslor, minst sagt, och de måste bearbetas. Om jag känner mig själv rätt blir det många böcker (tips mottages tacksamt!) lästa i sommar :) Sommartider, hej hej!

fredag, juni 21, 2013

Glad midsommar!

Idag är det fullt upp, med födelsedagsfirande och midsommarafton med allt som hör därtill, inklusive blixtar, dunder, ösregn och solsken. Jag hoppas att alla har en skön helg i det ganska traditionella svenska sommarvädret!



Och förstås: Ett fyrfaldigt leve för make Pierre som fyller år just idag:
HURRA HURRA HURRA HURRA!

torsdag, juni 20, 2013

"Tag ditt bord och gå"

När jag var 12 år skadade jag ryggen på gymnastikträningen. Det var en ganska horribel upplevelse. Från att alltid ha kunnat röra mig som jag ville hade jag den här dagen till och med svårt att andas. Ryggen var sned och det såg ut som om överkroppen hade placerats en och en halv decimeter vid sidan av höfterna. En sträckning i ryggen blev diagnosen. Tyvärr blev väl aldrig rehabiliteringen den rätta. Därpå följde nämligen genom hela högstadiet och gymnasiet ischiasvärk ner i ena benet, ibland ganska funktionshindrande. Sedan dess har jag haft svårt att sitta längre stunder, inte alltid, men tidvis. Det har varit viktigt för mig att ha möjlighet att röra på mig i jobbet. På universitetet gick det alltid att lösa, så studierna gick bra.

Under mina år på Högskolan i Kalmar eskalerade problemen, men jag satte inte direkt dem i samband med varandra. En gång cyklade jag omkull på Södra vägen hem till Smedby, vilket resulterade i lite blåmärken men främst värk i ryggen ett tag. Senare hände en olycka hemma i badrummet när jag skulle hänga tvätt. Då började eländet på allvar. Dagen efter kom jag inte upp ur sängen.

Efter lång tid och många läkarbesök och nästan lika många olika behandlingar fick jag diagnosen whip-lash i halsryggen, och det har tagit tid att kämpa sig tillbaka, men det har gått. En stor del i hela processen har förstås min doktor Friberg utan vars ihärdiga hjälp och vilja att testa nya behandlingsmetoder jag aldrig hade orkat ta mig tillbaka. Honom är jag evigt tacksam! Efter bland annat två operationer, akupunktur, anpassade arbetsredskap, halskragar, otaliga mediciner, behandlingsbad och feldenkreispedagogik samt samtalstearpi har jag lärt mig hur jag ska hantera mig själv, vilka rörelser som fungerar och vilka som inte fungerar och jag är idag så gott som symtomfri, förutsatt att jag inte mot bättre vetande får för mig att bära riktigt tungt eller utföra akrobatiska övningar (det sistnämnda krävs ganska sällan kan jag tillstå...). Nu lever jag normalt och har jobbat heltid utan sjukskrivningar sedan jag jobbade i Nybro kommun (start 2000). Jag fick visserligen ge upp arbetet med min avhandling, det är väl en förlust på vägen men ändå en förlust som jag kan acceptera. Det var omöjligt att förena koncentrerat skrivande och mina höga krav på mig själv med det faktum att jag inte KUNDE vara still mer än korta stunder i taget. Det fick jag helt enkelt ta konsekvenserna av. Å andra sidan, jag tror inte jag hade varit lyckligare med en halvdan avhandling och en kvaddad kropp.

Men, det GICK att hantera ett smärttillstånd som kändes kroniskt, eller rättare sagt: Det fungerade för mig, trots att det kändes hopplöst under 90-talets sista år då jag ibland inte kunde ta mer en decimeterlånga steg, då nätterna karakteriserades av knivblad rätt in i nacken och då varje morgons uppstigande behövde planeras decimeter för decimeter.

Jag blev för en tid sedan uppmärksammad på att det finns människor i min indirekta närhet som befinner sig i samma situation som jag gjorde då, för så där 15 år sedan. Framtiden kan kännas som ett enda stort och högt berg, och smärtan hindrar en från att ens titta på en väg uppför. Kanske kan mina upplevelser hjälpa? Det tar tid, men man lär sig leva med det mesta. Jag fick dessutom en fot krossad under samma period, och till och med den kan jag leva med även om den inte alltid beter sig som jag vill, men för det mesta. I min ålder får man väl räkna med lite skavanker här och där. Det var värre när jag bara var strax över 30 och inte visste hur jag skulle ta mig ur sängen. Å andra sidan var det nog tur att jag var så pass ung och så pass vältränad i övrigt. Det gav kraft att ta sig igenom, och det fanns mycket liv kvar bortom det där berget, ett liv som jag då inte kunde se skymten av.

Så där, det var min smärthistoria och det är historien bakom att jag har ett höj- och sänkbart arbetsbord som Försäkringskassan köpte till mig redan på 90-talet för att jag skulle kunna komma tillbaka till jobbet (då Högskolan i Kalmar). Och det, mina vänner, är anledningen till att det i mitt fall mer är "Tag ditt bord och gå" som gäller än "Tag din säng och gå" när jag lämnar en arbetsplats. Jag har nämligen jobbat på jobbet, och det tänker jag fortsätta med i kommande utmaningar, även om jag idag inte riktigt vet vad de kommer att innebära. "Gårdagen är förbi, morgondagen har vi ej sett men idag hjälper Herren" gäller i hög grad även för mig.

onsdag, juni 19, 2013

Ha en skön midsommar!

De senaste dagarna har det hänt så mycket konstiga saker att jag inte orkar berätta om dem... än. Jag återkommer...

Men jag vill ändå skicka en hälsning till alla inför midsommar. Den kommer här. Håll tillgodo med den så länge tills jag skriver en utförligare utläggning om mina vandringar i Landet Annorstädes! Och ta det lugnt, både i trafiken och med festandet. Inget blir roligare av överdrifter, allra minst Du själv ;-)

söndag, juni 16, 2013

Jag ger mig inte heller....

Gud ger sig inte. Han letar och letar efter var och en av oss tills han har hittat oss. Det är som prästen och trubaduren Ingmar Johansson har uttryckt: "I andens rike finns inga hopplösa fall". Där råder ingen slit-och-slängmentalitet heller. Gud räknar inte med ett visst svinn. Han slänger inte bort lerkrukor som det blir fel på. Han tar leran och börjar om igen och gör ett annat kärl som han vill ha. Han ger sig inte. Han älskar ju var och en av oss.

Det var temat för dagens gudstjänst i Heliga korsets kyrka. Prästen och författaren Allan Willny predikade och passade sedan vid kyrkfikat på att göra reklam för sin nya bok. Jag har lärt känna Allan via Facebook och har läst en av hans tidigare böcker, så jag passade på tillfället att träffas IRL också. Det var vad vi hann med innan det var dags att åka hem till mina föräldrar som firade 80 respektive 75 år idag med middag för syrran och mig med familjer. Allt gick bra :) Tack till Fyra kök som ordnade med maten! Vilket överflöd det var! Och gräddtårta med jordgubbar som avslutning. Mums! Nu hoppas jag bara att lotterna som mamma och pappa fick på skoj ska ge lite vinst också, för visst behöver pappa lite fler verktyg och mamma lite mer kläder??? Eller??? ;)

Det har varit en skön helg på många sätt. Dottern har varit hemma från jobbet med operaföreställningen, vi träffade mycket goda vänner i går kväll för härliga långa samtal och god mat och idag har vi fått god andlig och lekamlig spis och gemenskap med nära och kära. Och under tiden har vädret berikat oss med alla sina sidor utom snöstorm och driv-is. Resultatet har blivit ett grönskande och prunkande Kalmar samt ett harmoniskt sinne.

Nu har jag ny kvällslitteratur. Författaren varnade idag för sömnlösa nätter.... Frågan är om jag vågar börja läsa den nu till kvällen, dagen före sista fullmäktigemötet inför sommaren... Romanen "Innan tuppen gal" ligger där vid sängkanten och frestar min litteraturhunger. Vi får väl se hur det utvecklar sig. Somnar jag under morgondagens fullmäktige så är det inte mitt fel. Jag, liksom alla andra människor, är ju skapade till Guds avbild. När han skapade mig så la han nog i en extra rågad dos av just egenskapen envishet, för det är nämligen så att inte heller jag ger mig i första taget. Har jag blivit intresserad av nåt så hänger jag i ;)

torsdag, juni 13, 2013

Regnig examensdag...

Idag är det ännu en studentdag. Min gamla gymnasieskola har avslutning idag, och regnet har varit en ganska flitig gäst under dagen. Det är lite sorgligt tycker jag. Just den här dagen när så många vill åka runt i stan på lastbilsflak och i nedcabbade bilar så borde det inte regna. Det gjorde det när min dotter gick ut också (så klart från samma skola. En gång Staggnist, alltid Staggnist ni vet), och det blir ju lite visset att få sina fina examenskläder nerblötta.... Å andra sidan, man har ju sol i sinnet ändå när tre års gymnasiestudier är avklarade och framtiden ligger öppen.

Så var det för mig också den där junidagen för exakt 30 år sedan. Med fina betyg från naturvetenskaplig linje så lämnade jag ungdomsskolan för en ganska oviss framtid. Jag valde att ta några sabbatsår innan jag läste vidare på universitet, och det kände jag var ganska klokt. Under de åren kunde jag jobba, inte så himla mycket eftersom det var hög arbetslöshet även då, men deltidsjobb hade jag hela tiden. Samtidigt kunde jag satsa på fritidsintressena på ett sätt som jag aldrig hade kunnat om jag hade fortsatt att läsa direkt. Under den här tiden spelade jag i kyrkan, både orgel, piano och i blåsorkestern och så hade jag en gospelkör som tog en hel del tid i anspråk. Dessutom hade vi en stor ungdomsverksamhet med mycket stort socialt umgänge. Det var härliga kravlösa år, trots att jag inte fick så mycket pengar att röra mig med men jag hade TID och jag hade VÄNNER. Dessutom tog jag för mina surt förvärvade slantar från handelssektorn körkort, något som jag är glad för idag. Under de här åren mognade beslutet fram att studera beteendevetenskap, något som fortfarande intresserar mig mycket trots att jag under de senaste tio åren inte kunnat arbeta med det i nämnvärd omfattning. Det bör nog bli dags igen :)

Jag hoppas att dagens ungdomar ger sig själva tid att fundera vad de vill få ut av livet. Möjligheten att hitta sig själv, att tänka och fundera är ovärderlig, men den kräver förstås också att man kan försörja sig under tiden. Det sistnämnda är ju kärvt idag tyvärr. Men ändå..... Livet är långt, och varje människa är ett rikt mysterium med oanade resurser och möjligheter. Att ta tillvara varje sekund av livet är inte samma sak som att kasta sig in i den ena och än den andra situationen, utan det kan vara att stanna upp och utforska sig själv och vad som är viktigt för just mig. Det är väl använd tid!

Och det gäller förstås inte bara ungdomar. Det gäller oss alla. Att ta sig tid för sig själv, att landa i den människa som är jag, är något som är livsviktigt. Annars går livet, det som är MITT, totalt förbi. Några regniga dagar då och då är nog inte fel i alla fall.... De ger ro, men kanske inte just på examensdagen....


onsdag, juni 12, 2013

"Den blomstertid nu kommer..."

Idag har jag varit på skolavslutning. Det var Ingelstorpsgymnasiets avgångselever som skulle ha lite musik under sin avslutningsceremoni, och sådant är ja BARA roligt. Det blev lite blandad kompott med sommarmusik från pianopallen, och det hela avrundades traditionsenligt med Den blomstertid nu kommer och Studentsången. Sedan får jag ju inte glömma den jättesöta barnkören från Sjöängsskolan som sjöng så glatt och engagerat som bara en barnkör kan. Av dem fick vi höra, under stort jubel, bland annat Idas sommarvisa och En kväll i juni.

Avslutningsdagen i gymnasiet är en blandad dag. Det är en massa glädje och stolthet, men också vemod och avsked. Framtiden ligger oskriven framför en, men den friheten och den osäkerhet som är dess följeslagare ger inte enbart behagliga känslor. Efter tre års gemenskap så ska man pröva nya vägar, och det som har varit kommer aldrig igen. Samtidigt känner man sig ganska flygfärdig efter 12 år i skolan. Det är således blandade känslor, och så var det på Ingelstorp idag också. Det var skratt och tårar om vartannat, precis som det ska vara. Och utanför värmde solen från en nästan osannolikt blå himmel över en smyckad skolentré där släkt och vänner började samlas med blommor, skyltar och ballonger.


Jag önskar alla eleverna Lycka till i framtiden förstås! Jag hoppas innerligt att de varma känslor som fanns mellan elever, lärare och övrig personal idag också fortplantas i hur man behandlar varandra även i framtiden. Det där med att se varandra som värdefulla resurser som kan förgylla livet för alla är en viktig insikt att bära med sig. Alla är inte lika, och det är heller inte meningen. Alla har olika möjligheter, och det gäller att ta tillvara de olikheterna. Annars blir vårt samhälle ett fattigt samhälle på betydligt fler än ett sätt.

Jag hann aldrig så långt att jag hann spela min favoritavslutningssång innan det var dags att bryta bordet och gå till respektive klasssrum, men jag skickar med texten här istället:

Må din väg gå dig till mötes
och må vinden vara din vän
och må solen värma din kind
och må regnet vattna själens jord
och tills vi möts igen
må Gud hålla, 
hålla dig i sin hand
(irländsk visa och bön, sv övers Per Harling, Sv Ps 730)

Den texten passar kanske speciellt bra just på en lantbruksgymnasieskola.

Ja, just det. VAR hölls avslutningen? Jo, traditionsenligt i skolans kombinerade aula och idrottslokal, och jag lovar, det var INGEN som grät av DEN anledningen ;-) Det vet ni väl alla, att kyrkans portar står öppna för alla och envar 365 dagar om året, ÄVEN om skolavslutningsceremonin av olika skäl INTE hålls just där?

Tack Ingelstorpsgymnasiet för att jag fick möjlighet att fira den här dagen med er! De fina blommorna jag fick lyser upp vår balkong på samma sätt som Er attityd lyste upp min dag!


söndag, juni 09, 2013

Sjuttonde balladen

Det kostar på att hålla fred, Gud vet, 
med den som tigger mig att jag skall sjunga
och smickrar mig inför en allmänhet 
men mördar mig i lönndom med sin tunga.
Det kostar på att dricka av hans vin, 
med tvekan fattar jag det fyllda glaset,
han skryter med att han betalt kalaset 
och kallar mig bak ryggen för ett svin.

Men jag har råd, du gamle lurifax, 
och Ni min nådiga, med allt ert pladder,
se jag har råd att sjunga för er strax, 
med poesi besvarar jag ert sladder!
Med gudar dricker jag för edert väl 
och lockar fredens ängel ner i gruset
se'n jag er visat vem som tålde ruset 
och sagt er sanningen och frälst min själ.

Ty sanningen gör gott, och det är sant 
att om i detta land man bryter seden
och inte ständigt kacklar likadant 
som alla andra kycklingar i reden
men går sin egen väg med stort besvär - 
förgäter fulheten för allt det sköna
då kacklar alltid någon gammal höna 
om hur förfärligt lättsinnig man är.

Jag står här ensam, fast i lustigt lag, 

nåväl med rätt, ty själv min väg jag väljer
och målet ser jag tydligt, dag från dag, 
långt bortom dessa flaskor och buteljer.
Och just vid dessa silversträngars drill 
en röst mig når, som hörs blott av poeter -
Jag glömmer därvid alla små förtreter 
och dricker, stolt, min ädla sångmö till!
(Evert Taube)

Evert Taube har skrivit mycket. Nu när jag letar lämplig musik till onsdagens spelning så är det klart att Taube dyker upp både här och där. Han hör ju på många sätt den svenska sommaren till. Calle Schewens vals, Vals på Ängön och Dansen på Sunnanö.... Finns det sånger är MER sommar??? Den här tänker jag dock INTE spela då, men jag skrattar mycket igenkännande inombords när jag läser texten och nynnar melodin. Aldrig i min allra mest vilda fantasi trodde jag att jag skulle känna mig besläktad med Evert Taube, men det gör jag nu :)

Lurifaxar, sladdrare, översittare och gamla sega höns kan fortsätta med sitt pladder. Jag vänder ryggen åt det hållet och går mot en ljusare framtid där sanningen och ärligheten får sitt rätta värde. Jag vill nämligen, som Björn Afzelius i Sång till friheten, leva för och besjunga friheten, vänskapen, rättvisan, freden, kampen och framtiden och då inte bara som vackra ord utan som landmärken fast förankrade i den värdegrund som med åren har blivit min och som har format mig. Den värdegrunden är min sångmö, och den rimmar tyvärr illa med mycket av det som under de senaste åren har påverkat min vardagstillvaro.

Och vem vet, kanske det blir en ny sjuttonde ballad framöver, dock inte av Taube utan av någon helt annan? ;-)

onsdag, juni 05, 2013

Blomstrande på flera sätt

Försommaren är här. Grönskan har formligen exploderat i skog och mark. Om man cyklar genom Djurängsbackarna så märker man att solljuset knappt tränger igenom. Fenomenet "lövsalar" kan med fördel studeras där. Man är ute, men ändå inne. Man kan uppleva tillvaron som tvärtom också, att vara inne men ändå ute. Det är inte alls lika mysigt... Så jag väljer gärna Djurängsskogen istället :)

Vi har precis avslutat ett presidiemöte på omsorgsförvaltningen. Här finns mängder med intressanta saker att diskutera, studera och utveckla. Behoven är stora. Äldreomsorgen måste omvandlas för att kunna tillgodose behoven hos en åldrande befolkning. Valfrihet och inflytande måste öka. Personalen måste få vettiga arbetsvillkor. Om man känner att man har möjlighet att göra ett bra jobb, så gör man det också och dessutom så mår både man själv och brukaren bättre. Enkelt, va?

Men nu är det ju inte riktigt så enkelt. Vi har ju det där med ekonomi och resurstilldelning att ta hänsyn till, eller hellre, att låta oss styras av. Tyvärr är det ju så. Vi har en stor organisation som bygger på deltidsarbete, och den ska omvandlas till heltid som norm, med minskade ekonomiska ramar. Det är ganska naivt att tro att det ska fungera. Självklart kommer det att kosta pengar. Självklart uppstår svårigheter att bemanna verksamheten med heltider när behoven varierar så otroligt mycket över dygnets timmar. Vi driver ju verksamhet 24 timmar om dygnet, 365 dagar om året och dessa dygn består av morgnar, kvällar, dagar och nätter och våra brukare har inte samma stöd- och hjälpbehov under hela dygnet. Det finns toppar, och förvaltningen lägger ner ett hästjobb på att lösa ekvationen. Det ska man ha en stor eloge för, och man gör det bra. Men, faktum kvarstår: Att gå från deltid till heltid kostar pengar, och det är ju sjutton att det ska vara så svårt att fatta det på vissa håll!

Om vi hade resonerat likadant när vi fördelat pengar till brandkåren som vi gör när det gäller omsorgen så hade brandmännen bara jobbat och fått lön när det hade brunnit nånstans, när man hade gett utbildning eller när nån kattunge inte hade kommit ner från nån grantopp i någons trädgård. Det är ju DÅ behoven finns, eller hur??? Men självklart, det får man ju inte glömma, det är ju främst män som jobbar inom brandkåren.... 

Nej, rätten till heltid som den nu fungerar är ingen jämställdhetssatsning. Den utjämnar inga skillnader mellan kvinnor och män. Att sedan kvinnor ska ha rätt till heltidslön och kunna leva på sin lön dessutom, DET är en självklarhet. Det är dock ingen självklarhet att det ska leda till ett förkortat arbetsliv pga alltför tunga abetsförhållanden och en arbetstidsförläggning som leder till ohälsa. Jag är rädd för den utvecklingen. Det är därför jag hellre vill jobba för arbetstidsförkortning, och börja där den behövs allra mest, nämligen inom omsorgen och vården.

DET skulle nämligen kunna lösa en hel del problem, och dessutom skulle en sådan höja yrkenas attraktion. Vi behöver rekrytera folk framöver och det kräver att vi har något riktigt bra att erbjuda. Sex timmars arbetsdag är ETT steg på vägen. Utvecklade inflytandemöjligheter och valfrihet inom kommunens ram är andra nödvändiga steg. Gör vi inte detta så kommer vi inom en snar framtid inte att ha något svar på frågan "Vem ska hjälpa mormor?" och det, mina vänner, är att rejält bita sig själv i svansen om man har som ambition att bygga ett hållbart samhälle som blomstrar liksom försommaren ute i Djurängen. Och det vill åtminstone jag.

söndag, juni 02, 2013

Dags att bada?

Nu havet sig höjer, dess vågor jag ser.
Ett bud om Guds frälsning och frihet de ger.
Jag skyndar mig ned i den svallande våg.
Guds kärlek mig möter och renar min själ.

Och nu, halleluja, mitt liv från idag
jag avskiljer, helgar till Herrens behag.
Hans kärlek än flödar så mäktig och rik
till fullkomlig frälsning för dig och för mig.
(Sv Ps 226:5-6 Text W. Booth, J. Appelberg och K. Hartman.)

Det är tid för reflektion och omstart, så mycket vet jag, och jag vet också åt vilket håll jag vill gå. Det känns skönt :) MEN jag erkänner att jag inte har en aning om hur det ska gå till. Jag får väl ta mig ett dopp i nådens hav och hoppas på två saker: dels att strömmen leder mig rätt, dels att jag inte sprattlar så förtvivlat att jag inte märker vart strömmen leder.... 

Än finns det en värld där det finns massor att uppgifter att utföra. Där vill jag göra min del, men kanske på helt andra arenor än partipolitikens. Orättvisor och förtryck kommer jag nämligen aldrig att acceptera.