fredag, augusti 31, 2012

Frågor från en blivande präst

Jag fick i veckan ett antal frågor från en präststuderande i släkten. Det var inga små eller enkla frågor, men när man väl tänkte igenom dem så var de riktigt stimulerande. Frågorna och svaren skulle utgöra underlag till en gruppdiskussion som skulle handla om hur människor från olika yrkesgrupper som är engagerade i samhället ser på samhällsutvecklingen. Genom att göra intervjuerna är målet att de blivande prästerna ska bli mer medvetna om samhället som vi lever i, både nu och när de kommit ut i tjänst så att de bättre ska kunna relatera till det.Så här svarade jag:

1. Vilka är de viktigaste förändringarna (enligt din bedömning) som skett i det svenska samhället sista 10 åren?

Egoismen breder ut sig, solidariteten med svaga och utsatta ger vika för ”att ta hand om sig själv och skita i andra”-mentaliteten. Vi går också alltmer från tanken på att vi löser problem gemensamt till att den som kan betala får vad man vill.

2. Vilka starka sidor finns i lokalsamhället? Vilka krafter (människor/grupper/institutioner) ser du som viktiga i att bygga upp ett bra samhälle?

Det ideella föreningslivet i vid bemärkelse är oerhört viktigt som sammanhållande kraft. Där ett sådant finns fungerar samhället betydligt bättre än där var och en bara bryr sig om sig själv och de sina.

3. Vad anser du vara det största sociala problemen i ditt närområde just nu? Hur hanteras de?

Här, där vi bor, har vi stora klyftor mellan olika bostadsområden. Det skapar motsättningar. På en del håll bor välbeställda familjer med fina hus och välbetalda jobb medan det på andra håll bor arbetslösa med låg utbildning i flerfamlijshus som inte har renoverats sedan hedenhös. Det hela ledde till att affärscentrumet som ligger mittemellan sattes i brand för knappt ett år sedan. Nu byggs samhället upp, med ideella krafter och med de institutioner som verkar här, kyrkan, fritidsgården, affärerna etc etc och en ”vi”-känsla börjar spira. Den typen av samverkan har man inte haft förr.

4. Vilka ser du som de viktigaste ”opinionsbildarna” i ditt närområde?

Mycket svårt…. Det är de aktörer som sticker ut näsan och faktiskt GÖR något positivt men också de som bara klagar över ”ungdomen” och ”invandrarna”. Här har tidigare funnits väldigt få föreningar som har drivit verksamhet på plats (däremot en liten bit bort men det kan vara lång nog...), så opinionsbildningen har nog skett i informella grupper, kanske i väntrummet hos tandläkaren och på vårdcentralen samt naturligtvis i spelbutiken och på fiket. Kyrkan har försökt, men har inte nått ut förr så som den nu försöker göra. Det är positivt!

5. Vad ser du som de viktigaste värdeförändringarna idag (jämfört med 10 år sen)?

Se fråga 1. Det är samma svar. Från kollektivt gemensamt ansvar till privata lösningar.
a. Vilka värderingsförändringar tror du kommer ske de närmaste åren?

Jag tror att vi kommer att inse att vi måste samverka, arbeta tillsammans och inte bara tänka på kortsiktig lönsamhet om vi ska kunna få ett hållbart samhälle. Det gäller stora frågor som klimat- och miljöfrågan, men också närmare företeelser som t ex hur våra skolor och vårdinrättningar ska fungera.

6. Vilka krav kommer den mångkulturella situationen i Sverige att ställa på samhället i framtiden? Vilken roll tror du att kyrkorna kan spela?

Den ställer krav på öppenhet, nyfikenhet och kommunikation. Vi måste lära oss att lära av varandra. Det leder fel att automatiskt tro att det som är främmande också är ”felaktigt” eller ”farligt” bara för att det är olikt hur man själv tänker och gör. Empati, generositet, att vara säker i sin egen identitet för att kunna uppskatta den andre – Det är viktiga egenskaper i vår gemensamma värld. Kyrkan kan vara ett föredöme där.

7. Vilka religiösa förändringar (eller livsåskådningar) kan du se i dina kretsar/i det svenska samhället idag?

I ”mina” sammanhang ser jag misstänksamhet mot kyrkan och kristendomen men samtidigt en nyfikenhet på andra religioner/religiösa uttryck och institutioner. Mångfalden ger möjligheter för alla, och så måste det också vara i ett fritt samhälle. Utmaningen för de kristna samfunden är stor, och man kämpar i motvind. Tro i vid bemärkelse har dessutom också blivit en mer individuell fråga (i linje med den samhälleliga rörelsen från gemensamt ansvar till individuellt) och inte något man diskuterar i grupper eller ens mellan människor. Var och en har rätt till sin tro, och det är ju bra, men det är mer och mer tabu att diskutera varför man tror si eller så, och det kan vara bekymmersamt för samfund som bygger till stora delar på just ”gemenskap". Då blir det svårt att verka, men jag tror att vi kommer tillbaka till "tillsammans"-attityden framöver, för vi människor behöver helt enkelt varann.

Tack Mattias för förtroendet att få svara på dina frågor!


torsdag, augusti 30, 2012

Regnbåge

Jag såg en regnbåge idag :-)

Efter ett långt och ischiasvärkande sammanträde med omsorgsnämnden i ett osedvanligt varmt och fuktigt mötesrum och sedan en presskonferens var det dags att sätta sig på cykeln hem. Då öppnade sig himlen. Det inte bara regnade. Det verkligen REGNADE. Jag trivs med regn, det är inte det, men jag trivs inte med att cykla hem utan regnkläder. Det borde jag förstås ha haft med mig..... Blöt, en aning sur både i bokstavlig och bildlig mening och rejält trött kom jag ändå hem till slut. Och regnet fortsatte medan vi bar flyttkartonger, möbler, TV och allsköns prylar åt bonussonen som har fått en liten lägenhet i stan. Det blev BLÖTA flyttkartonger.

Och sedan kom den, regnbågen. En skimrande vacker hel regnbåge sträckte sig över hela himlavalvet i öster. Jag antar att jag är barnslig, men åsynen av en regnbåge gör mig lycklig. Det är ett naturfenomen som jag helt enkelt älskar, en sak som går att förklara på naturvetenskaplig väg men som egentligen saknar praktisk användning. Den bara finns där då och då, kanske med avsikten att visa oss människor på hur vackra färger kan vara och hur spännande det blir när de finns bredvid varandra, var och en med sin särart och sinsemellan olika men i fullkomlig harmoni i en otroligt vacker och mångfasetterad enhet.

Ja, jag tror att Skaparen har både sinne för skönhet och en rejäl skopa humor. Kanske är det därför jag älskar regnbågen. Hur som helst, den fick mig på gott humör igen. "Den som kan glädja sig åt lite har mycket att glädjas åt" som man brukar säga... men regnbågen är inte liten, den är magnifik!

Och vet ni, den är gratis och har inte ett dugg med tillväxt att göra. Skönt, va?

tisdag, augusti 28, 2012

En dag i demokratins tjänst

Idag har jag öroninflammation och jobbar därför hemifrån. Det är ingen drömsituation, men det är ändå skönt att kunna göra på det sättet. När öronen krånglar med jämna och ojämna mellanrum så medför det problem. Det har jag varit tvungen att lära mig att leva med, liksom med gula kladdiga örondroppar som kan missfärga textilier. Blä.

Hur som helst, mycket arbete kan idag skötas oberoende av tid och rum, bara man har en dator tillhands. Tankeverksamheten kan också gynnas av lugnet och tystnaden då och då, men det får inte bli för ofta. Jag vet med mig att jag jobbar bra under viss press och att jag inte är speciellt lättstörd av ljud och annat, men visst är det skönt att vila hjärnan från inkommande intryck ibland. Dessutom kan man låta diskmaskinen gå under tiden man jobbar. Det gäller att söka upp de fördelar som finns!

Idag har jag en del produktion på schemat. Röda tankar ska omsättas i nya former mitt i min blåa köksmiljö. Jag inbillar mig att det är nyttigt. De får liksom vänja sig vid att slåss mot högern redan från tidig ålder ;-) Det borde göra dem starkare!

Många tankar flyger genom huvudkontoret just nu med anledning av händelser i den lokala omvärlden. Det handlar om vikten av att sköta partiinterna angelägenheter just partiinternt, om vikten av att behålla sin professionalitet i jobbiga frågor och inte förfalla till maktspråk och härskartekniker samt vikten av att bevara lugnet och det goda humöret trots en omgivning som har andra perspektiv och åsikter än man själv har. Även om det inte handlar om att mitt eget parti springer gatlopp i media just nu, så stänker det över på oss allihop som är inne i politiken när en del inte kan hantera konflikter och personmotsättningar på ett klokt sätt. HELA demokratin förlorar på sådant, och det är bekymmersamt. Demokratin är nämligen värd att både bevara och att utveckla. Den är något av det finaste vi har, även om den inte är perfekt, men vem är egentligen det?

Alltså, åter till produktionen i demokratins tjänst, denna dag i ett blått men hemtrevligt kök :-)

fredag, augusti 24, 2012

Samma gamla rädsla....

Det där med rädsla är ganska intressant. Och vanligt, men det är verkligen inte speciellt hippt att visa att man är rädd, eller att erkänna att man har gjort en missbedömning i någon fråga. Man tar till andra strategier istället, men egentligen handlar väldigt mycket om just rädsla.

Rädsla inför kunskap, nyheter, det främmande och okända, inför det som är olikt en själv, det som inte låter sig kontrolleras eller styras, inför framtiden. Kanske är rädslan, och strategierna för att hantera den, något av det mest grundläggande mänskliga vi har. Just idag blev det så tydligt för mig.

En del blir mästrande för att dölja egen okunskap och låter den egna osäkerheten övergå till överdrivet styrande av andra. Andra går undan och bygger berg av sin rädsla, berg som hindrar den egna tillväxten. Åter andra suger åt sig varje möjlig situation att utöva någon form av makt och tror sig därigenom både kontrollera situationer, andra människor och sin egen rädsla. Känner vi igen det?

Idag känner jag igen det i Anders Behring Breivik. Jag ser i hans vilja att hindra, rasera och förstöra just det maktbegär som är frukten av den lille pojkens rädsla inför det som känns nytt, främmande och olikt honom själv. Hans självhävdelse, hans "rätt att döda för den rätta kampens skull" och hans ovilja till att känna ånger inför de fruktansvärda terrormord han har begått är i själva verket strategier för att hantera rädsla. Det är en insikt som gör både ont och som gör en upprörd. Vilket samhälle fostrar sådana människor, rädda små människor som anser sig ha rätt att använda andra för sina egna syften bara för att de inte själva kan hantera sina egna problem?

Vi måste göra vad vi kan för att motverka att sådan händer igen. Vardagsrasismen breder tyvärr ut sig. Det hjälper inte att Breivik hamnar i fängelse i 21 år med omprövning vart femte år. Vi måste göra mer. Idag fick vi en rapport från ett arbete som bedrivs i Kalmarsunds gymnasieförbund. Det handlar om en Global profil som innebär samarbete med elever, lärare och skolor i andra länder (Uganda, Sydafrika och Nicaragua har hittills varit aktuella) och arbetet syftar bland annat till till att öka förståelsen mellan kulturer, att inspireras av varandra och att utveckla den egna lärandeprocessen. Presentationen vi fick idag av deltagande elever och lärare var MYCKET givande.

Deras arbete inspirerar verkligen! Jag hoppas att deras förhållningssätt smittar av sig på andra som inte direkt deltar i profilen, och jag tror faktiskt att "ringar på vattnet"-bilden är relevant här. Unga människor (och lärare förstås) som får uppleva att det som är främmande inte är farligt bara för att det är nytt och olikt utan istället lärorikt, spännande och utvecklande kan sprida goda vibrationer långt utanför skolans väggar och långt efter det att skolan är slut. Jag tror på de goda exemplens makt även i det här sammanhanget!

Rädsla motverkas och hanteras med kunskap, nyfikenhet och stark självkänsla. Låt oss satsa på att bygga upp det, hos oss själva, hos varandra och hos det uppväxande släktet, snarare än att via olika strategier bygga murar av en rädsla som vi inte vågar hantera. Då kan vi bygga en betydligt bättre värrld, "där var och en är människovärd" som vi sjöng redan på 1970-talet. Nu är det 2012, och vi behöver sjunga precis samma sak fortfarande. För än har vi en ganska lång bit kvar.

torsdag, augusti 23, 2012

Framtidsutsikter??

Det finns dagar då ord så att säga fastnar i hjärnan och ljuder där hela dagen. Idag är en sådan dag, och orden är Madeleine Albrights:
"There is a special place in hell for women who don't help other women."

Alltså, det är här jag inte förstår logiken. Hur kan man vara blind för det patriarkala systemets begränsande effekter? Hur är det möjligt att man som kvinna är blind för, eller bagatelliserar, ojämlikheten och orättvisorna? Hur kan man hävda att hälften av alla människor ska stå ut med den andra hälftens övergrepp, förnedranden och kränkningar? Finns det inget som heter solidaritet i vissa grupperingar?

Tydligen inte, och det är just det som gör mig så trött. Hur ska vi kunna uppnå rättvisa och kunna ge alla, män som kvinnor, möjlighet att välja och skapa sina egna liv om vi inte vill se hur det är ställt? Hur ska vi kunna skapa trygghet om det ska vara så stört omöjligt att få stöd när man känner sig utsatt? Om man ger kvinnliga medsystrar knivar i ryggen när man borde ha gett stöd istället, hur tror man att man betjänar kampen för rättvisa då? Hur kan man vara så hjärtlös?


Och det är i detta samhälle som en figur som Ulf Brunnberg kan gå ut och publicera i en tidning att det är feminismens fel att en häktesvakt blev dödad genom 38 hårda slag mot kroppen. Den självklara sanningen är väl i stället att det är patriarkatet som bär ansvaret för att våld brukas mot just kvinnor???


Men det är klart, så länge kvinnor, och dessutom på maktpositioner, hävdar att det inte finns något  patriarkat och att det inte behövs något stöd kvinnor emellan, så får figurer som Brunnberg fortsätta sprida sin dynga utan att skämmas. Vilka framtidsutsikter, va?


Det är tur att det finns Ninjafeminister. Vi vill ha en annan framtid, och vi ger oss INTE!

söndag, augusti 19, 2012

Tack!!!


Ironman-tävlingen var en mäktig upplevelse. Jag har nog aldrig upplevt ett så stort och engagerande idrottsevenemang i Kalmar, och jag njöt i fulla drag. Deltagarnas kämpaglöd, såväl etablerade proffs som andra som kanske gjorde sin allra första (och enda?) Ironman, imponerade stort. Det är vilja, det är ambition och det är smärta. Det är en stor prestation, och vi som stod längs tävlingsbanorna kunde inte undgå att bli inspirerade till aktivitet. Det kanske inte blir Ironman för varenda en av oss, men det kanske kan bli en cykeltur då och då eller ett besök i simhallen en gång i veckan. Fysisk aktivitet är bra för oss alla!

Ironman är en tävling som ”sätter Kalmar på kartan” som vi brukar säga. Jag är stolt över att det fungerade så bra. Tack till alla inblandade som har jobbat före, under och efter arrangemanget.


Jag vill ge en speciell eloge till de ideellt arbetande funktionärer som såg till att tävlingen kunde fungera. Det är många oavlönade mans- och kvinnotimmar som har gått åt till att bland annat dela ut dricka och städa toaletter, sådant som är ytterst viktigt för upplevelsen av Kalmar som tävlingsstad. Jag vill lyfta fram Kalmars föreningsliv som till stor del bidrog till detta.  Ni är guld värda! Utan Er skulle Kalmar aldrig kunna åta sig evenemang av den här kalibern, och utan Er skulle Kalmar vara mycket fattigare. Tack för att Ni finns!  Och så hoppas jag förstås att vi som kommun kan ger Er stora möjligheter att utveckla Er verksamhet framöver. 

fredag, augusti 17, 2012

Svart/vitt och infantilt...

Två aktuella inslag i nyhetsflödet just nu har stora likheter. Det handlar om Julian Assange och Alexander Gerndt. Den förstnämnda ska slippa undan åtal i Sverige för sexualbrott eftersom han framgångsrikt har arbetat mot korruption (genom en obegriplig politisk asyl i Ecuador av alla länder…). Den andre ska spela fotboll i landslaget efter att ha blivit dömd för att ha misshandlat sin fru. Bådadera var för sig får mig att må dåligt. När de dyker upp samtidigt blir det helt enkelt alldeles för mycket.


Ja, Julian Assange är en hjälte i ett avseende. Hans arbete med Wikileaks kan och ska inte förminskas. Och ja, Alexander Gerndt är en fotbollsspelare av rang. Han har definitivt kvaliteter som platsar i landslaget. Jag säger inget annat. Men, frågan är: Gör dessa förtjänster, erfarenheter och förmågor att man får frispel när det gäller andra brott? Kan man kompensera ett brott genom att överprestera på ett icke-brottligt moraliskt oantastbart område? Är det så svårt att hålla isär problemen?

Nej, naturligtvis inte. Då skulle vi behöva göra om straffskalorna och lagarna efter en betydligt mer relativ princip. En duktig lärare, med 100% högsta betyg både i sin egen examen och bland sina elever, hur mycket kan han/hon köra för fort utan att åka dit? Och hur mycket alkohol kan han/hon dricka bakom ratten innan det kallas rattfylla? En skicklig arkitekt, som kan rita de allra vackraste byggnader man kan tänka sig, hur mycket kan han/hon förskingra innan det kan kallas ekonomisk brottslighet? Allvarligt, så kan man ju inte resonera. Men så resonerar man när det gäller både Assange och Gerndt. Det ena kan rättfärdiga, eller åtminstone förminska, det andra. Det är korkat tänkt, och för att vara nästan övertydlig, svart/vitt infantilt.

Och sedan finns det ytterligare en parallell. De båda har förbrutit sig mot kvinnor, och kvinnor kan man tydligen förgripa sig på utan att det ”är så farligt”. Det är ju ”bara kvinnor” som är drabbade, och ”lite får man väl ta” eller? Nej, vi har ett samhälle som även i detta fall visar sin patriarkala dominans och sitt patriarkala värderingssystem, och ”SÅ kan vi ju inte ha det” som Gudrun Schyman brukade säga.

Nej, så klart inte, men varför HAR vi det så då?

tisdag, augusti 14, 2012

Vad betyder tillgänglighet för Kalmar kommun?

Igår 13 augusti bevistade jag ett informationsmöte som Kalmar kommun anordnade i Djurängsskolans matsal. Det handlar om ganska betydande förändringar av boendemiljön i Djurängen, nämligen nybyggnation av drygt 250 lägenheter på gamla Bergagårdens tomt. Mötet var välbesökt. Tonen var i huvudsak positiv. Egentligen hördes nog inte en enda negativ åsikt om själva byggnationen trots att det är en stor grej som planeras, med ett höghus av en kaliber Kalmar nog inte har skådat tidigare.

Problemet var dock att ingen högtalaranläggning eller hörslinga fanns att tillgå. Kommunens tjänsteman gjorde vad han kunde för att höja rösten, men när man samtidigt som man pratar ska vända sig mot en kartbild, peka och dessutom måste konkurrera med matsalens skorrande och brusande kylanläggningar, då blir det en svår kamp att nå fram med information. Och det är väl ändå information som skulle ges till åhörarna, en åhörarskara med ganska hög medelålder som kom dit med ett enda intresse: Att få veta mer om vad som ska hända med boendemiljön.
Som företrädare för Kalmar kommun skäms jag faktiskt. Det var ett av samtalsämnena när vi grannar pratade lite direkt efter mötet. Flera tackade mig för att jag sagt ifrån under diskussionen om den bristande tekniken, men frågan är om det verkligen hjälper. Kalmar kommun pratar om tillgänglighet och slår oss för bröstet över ramper vid trappor och soffor med armstöd vid busshållplatserna, men var finns omsorgen om de människor som saknar delar av sin hörsel? Jag har tidigare många gånger påtalat problemet under kommunstyrelsens möten, då vissa ledamöter helt verkar sakna förmåga att lära sig använda den enklaste teknik man kan tänka sig. Jag har också påtalat det ganska absurda i att vi tidigare genomförde det kommunala handikapprådets sammanträden utan fungerande ljudanläggning. Så är det nog tack och lov inte längre. Det FINNS ju hjälpmedel, både fasta och mobila, och det kan inte vara en omöjlighet att anskaffa och använda sådana år 2012. Jag vill att Kalmar ska vara en kommun för ALLA, även under samhällsbyggnadsnämndens informationsmöten. Med lite vilja och engagemang så borde det gå.

måndag, augusti 13, 2012

Viktiga möten

Idag har jobbet börjat lite mer "på riktigt". Det första formella mötet för hösten är avklarat, men tempot är inte riktigt uppe i marschfart ännu. Idag har vi röjt undan allt från vårt kök. Vattenskadan föranleder lite större ingrepp. Golvet ska brytas upp och framtiden är alltså ganska oviss. Hur lång tid detta kommer att ta vet ingen i dagsläget, men klimatet inne i vår lokal är inte gynnsamt. Huvudvärk, halsbesvär och snuva dyker upp efter 45 min inomhus. Det tyder på mögel och större problem än bara "lite vatten", så vi får väl se hur det går. Kanske blir det klart till jul ;-)

Men möten kan man som sagt genomföra ändå, fast på andra platser. De mer betydelsefulla mötena (sett i ett livsperspektiv) är dock inte alltid planerade och saknar dessutom dagordning. Därmed inte sagt att jag gillar formella möten utan formell dagordning. Det gör jag INTE. Ordning och reda är min melodi, liksom respekt inför allas åsikter och möjlighet till engagemang!

Men idag på Åhléns, under lunchtimmens sista minuter när jag skulle handla lite underkläder och ett nytt läppstift i ny färg, fick jag en pratstund med en kvinna så där helt apropå. Det började med att hon klagade på priserna, och ja, hon hade rätt. Det ÄR dyrt med märkesunderkläder. Sedan fortsatte hon att prata, om sitt liv, sina operationer, sin familj och de människor hon hade mött. Hon var 91 år idag och hade flytt hit från Tyskland undan krigets bomber tillsammans med sina föräldrar. På ganska knagglig svenska med tysk brytning berättade hon, och SOM HON BERÄTTADE :-) Om sina ständiga uppror mot läkares råd, ibland med olycklig utgång som när hon hade försökt ta sig ut från ett sjukhus med hög feber och ramlat och slagit sig halvt fördärvad, ibland med rena rama änglavakten som när hon fick medicin mot besvär under graviditeten. "Jag öppnade inte burken" sa hon. "Jag hade hela burken kvar, och tur var väl det för hade jag ätit hade min pojk inte haft armar och ben!" Hon hade fått en stor burk Neurosedyn.

Vilka människoöden det finns, och så ofta vi missar dem helt och hållet. Det är som Ingemar Olsson har skrivit i sin Sköna människor:

Det finns så många sköna människor
som liksom aldrig kommer fram
Precis som böcker i ett bibliotek
som bara står och samlar damm
Och om man bara tittar utanpå
då missar man en värld
som man aldrig får en enda aning om
Fast hela tiden finns den där

En del är långa, andra korta
En del är hemma, andra borta
En del är tunna, andra tjocka
Men alla har dom nåt att ge
Yeah yeah yeah, nåt att ge

Det finns så många sköna människor
som liksom aldrig får en chans
Dom blir bedömda efter pärmarna
precis som om resten inte fanns
Men det som öppnar sej där inuti
är värt sin vikt i guld
För varenda människa har sin egen saga
Viktig för sin egen skull
En del är långa ...

Det finns så många sköna människor
som liksom alltid kommer snett
Precis som böcker i ett bibliotek
Dom kommer aldrig till sin rätt
En ynklig rygg utav ett mäktigt verk
är allt som sticker fram
Av alla andra sidor ser man ingenting
Och det är både synd och skam
En del är långa ...


Man ska ta vara på mötena och på människorna man möter. De berikar vårt liv, precis lika mycket som Du själv gör om Du bara vill!

söndag, augusti 12, 2012

Stadsfest 2012

En underbar Stadsfest har passerat. Det var lysande dagar, med glada människor och berikande upplevelser.  Speciellt skulle jag vilja framhålla Frankley Everlong som spelade på Biblanscenen, Räfven som spelade balkansprall på Sveaplan, Brolle och Nisse Hellberg som båda var på Stortorget och sist men inte minst Graveyard som gjorde avslutningen i sommarnatten nästan magisk. På bilden syns delar av publikhavet under Timoteijs spelning.

Det är en stor förmån att som kalmarbo få ta del av detta stora evenemang, med idrottsinslag som kanalsimning, massor av kultur runt om i stan och sjudande stadsliv, dessutom utan extra kostnader. Det är ett samarbete mellan Destination Kalmar, Kalmar kommun (kultur och fritid) och näringslivet och insatsen av kommunala pengar är minimal. Det hela är en mycket välsmakande anrättning med Åke Andersson som förste köksmästare. STORT TACK TILL ALLA INBLANDADE FÖR EN HÄRLIG HELG!

Att solen sken stora delar av helgen, och att Sverige dessutom tog sig till handbollsfinal i OS är rejäla bonusinslag :-) Nu tar arbetet vid på allvar, sommaren lider mot sitt slut... och nej, jag är inte ENBART ledsen över det :-) Nu kavlar man upp ärmarna och tar nya tag!

torsdag, augusti 09, 2012

Tji fick du, högerregering ;-)

Minns ni Narnia-böckerna, heptalogin om Aslan och kampen mellan det goda och det onda? Där kunde man via ett skåp gå in i en helt annan värld, från den vanliga till en parallellvärld befolkad av fauner, satyrer, kentaurer och många fler väsen, till och med en myrslingerbult. Jag älskade de böckerna när jag var liten, och gissa om jag önskade mig ett sånt där förtrollat skåp som Lucy och de andra kunde gå genom och uppleva oförklarliga saker. Nu har jag ett!

Nej, inte riktigt på det sättet, men nästan. Ni som har följt mina datoräventyr vet nog att jag via kommunen har blivit förärad en dator för att kunna jobba. Numera får man nämligen inte handlingarna i pappersform utan via länk. Datorn är ruskigt snabb men tyvärr alldeles för stor och tung för att dra runt på. Därför har jag använt min lilla rosa dvärgdator istället trots att den har för lite minneskapacitet. Hellre det än ingen kapacitet alls, typ. Och större delen av tiden jag har haft kommunens dator så har den ändå inte fungerat. Den har uppenbara problem att koppla upp sig mot nätet. Den helt enkelt VILL INTE.

Före semestern, det var säkert redan i maj, tröttnade jag sålunda. Jag stängde in den i min garderob. Där har den fått ligga och skämmas. Jag har inte ens skänkt den en tanke. Dumma idiotdator. Men idag, när jag sitter hemma pga krånglande nacke och hade en hel del att skriva, så kom jag på att det nog vore bättre med ett stort tangentbord än ett litet, så jag kopplade in den och VIPS så funkade den :-) Utan något som helst problem kom jag in på nätet och kunde öppna två olika webläsare och till och med läsa e-posten från Telia. WOW alltså! Min garderob är MAGISK!

Och vet ni, jag tror inte på sagor egentligen, men det som slår mig är att vi har en regering som tror just på sagor. Den här metoden, att slänga in problemen i en mörk garderob och låtsas som att de inte finns, är ganska flitigt använd av vår högerregering. Utförsäkringar. Fas 3. Aktivitetsgaranti. Sysselsättningsfasen. Allt det där är exempel på samma sak, nämligen att nolla statistiken och VIPS så finns inte problemen längre. Om man stryper möjligheten till sjukpenning så blir sjuka människor tydligen friska. Om man inte får A-kassa så får man jobb. Visst låter det fantastiskt???

Och tyvärr funkar det inte.... Magiska skåp finns ju inte, åtminstone inte såna som man stoppar in människor i.... Det finns bara ett, och det är min underklädesgarderob, och den funkar ENBART på HP-datorer. Kanske var det nätstrumporna som inspirerade nätverkskortet? Inte vet jag, men MAGISKT är det i varje fall, nästan på Narnia-vis. För även i Narnia-böckerna är det den goda sidan som vinner, inte den onda. Tji på dig, högerregering!

måndag, augusti 06, 2012

Back on the road again...

Det är med blandade känslor man återgår till kalmarpolitiken efter en ganska lång sommar. Jag hoppas på att kunna tillföra något den stundande hösten för Kalmars utveckling. Det är ju därför jag är här.

Den politiska situationen har blivit något rörig, minst sagt. Det är lite som Kalle Anka, Musse Pigg och Janne Långben på campingsemester i julaftonens traditionella disneyprogram. Frågan ”Vem är det som styr egentligen?” har fått ny aktualitet. Det är inte nog med att det finns någon form av tillväxtgrupp över blockgränserna, nu finns det även samarbete på andra nivåer. Båda delarna verkar dock vara lika slutna och exklusiva.

Det är inte så att jag gillar skvaller. Jag undviker i möjligaste mån att få sånt i öronen, och gör vad jag kan för att låta bli att sprida det, men när det uppstår situationer som påverkar vår gemensamma verksamhet och väljarnas förtroende, då måste alla inblandade stanna upp och tänka till. Sådant kan aldrig vara en privatsak. Demokratin kan inte hanteras vårdslöst och i slutna rum.

Politiken ska föras i öppenhet, i respektfullt samarbete, med ideologin i hjärta och hjärna och med alla invånares bästa för ögonen. Det ska självklart vara samma fokus i höst som tidigare, åtminstone för min del. Annars får det nog sjutton vara. Och det tycker jag faktiskt vore ganska sorgligt, för det man tror på, vill göra och har satsat ordentligt på vill man inte ge upp om man inte av ärliga skäl helt enkelt måste.

torsdag, augusti 02, 2012

Det är tydligen svårt....

"Sommar, sommar och sol......" och en massa fylla, kvinnomisshandel, våldtäkter och till och med mord. Nu har vi nyhetsmatats under en period med vidriga övergrepp mot kvinnor. Man blir så ledsen.... Och så vet man samtidigt att medan vi läser om kvinnor som har mördats, förföljts, våldtagits och utsatts för bränder så finns det många många fler som vi INTE får läsa om. Det handlar om alla dem som tiger och lider. Mörkertalets omfattning är nog långt större än vi tror.

JA, landets kvinnojourer MÅSTE få utökade resurser att ta hand om kvinnor som behöver skydd, men det räcker ju inte ändå. Jag tycker att det är ett fattigdomsbevis att offren för ett av våra allra största samhällsproblem ska vara hänvisade till ideella organisationer och frivilligarbetare. Självklart ska vi gemensamt ta större ansvar. Kvinnojourerna konkurrerar med andra föreningar för att få tag i kommunala pengar. Det är ju skämmigt!

Sedan räcker det ju inte i alla fall. Det är ju inte i bristande resurser hos kvinnojourerna som problemet egentligen ligger. Problemet ligger hos patriarkatet, hos det synsätt som regerar och som säger att det är OK för män att slå, förtrycka, förnedra och frihetsberöva kvinnor. Det är DET vi måste rå på!

Och då räcker inte utökade resurser till kvinnojourerna så långt. Det är självklart ett akut behov som måste fixas, men SAMTIDIGT måste vi ändra attityder, värderingar och traditioner, och vi måste börja med oss själva, i vardagen där vi befinner oss och i alla sammanhang markera och agera. Och DET, mina vänner, ÄR TYDLIGEN SVÅRT.