tisdag, juni 29, 2010

Sommartankar av det längre slaget...

Ibland när man får lite tid över kan man börja fundera över olika sakers tillstånd. Det finns riktigt stora problem som pockar på lösningar. Det handlar om världssvälten, klimathotet, oljekatastrofen och vår egen välfärd som är hotad om vi inte byter regering till hösten. Det vet jag redan, och det är oerhört viktiga frågor som är aktuella hela tiden. Det som min hjärna, och hjärta också för den delen, just nu har fastnat för är människors engagemang och hur det har förändrats över tid, jag själv inte undantagen, och varför. Det handlar i själva verket om demokratin och dess framtid.

På sjuttiotalet, då jag blev någorlunda medveten och som jag räknar som mitt första egentliga samhälleliga årtionde, kom Jesusfolket till stan. Tillsammans med andra samhällsrörelser, mer eller mindre radikala och mer eller mindre accepterade, utgjorde de delar av en ungdomsrevolt mot det konventionella och det etablerade. De drevs av en övertygelse att det de ville var rätt och riktigt och de hade en längtan att låta andra få ta del av den frälsning de själva hade fått uppleva. På många sätt var de inte särskilt rumsrena. De var ju kristna hippies och ”sjutton vet om de inte tog droger också, liksom alla andra hippies på den tiden”. Det sved nog lite i själen på de kyrkokristna som fanns i sina missionshus och bönelokaler och praktiserade den sanna kristna tron med psalmer, väckelsesånger och mer eller mindre utvecklad liturgi. Nåväl, Jesusfolket brann och så småningom kom deras bidrag till de etablerade kyrkorna och samfunden att bli tydliga. Frihet och hängivenhet på nya sätt var kanske inte så farligt när det kom till kritan. Lite smittad kunde man ju alltid bli, och så slöts den nya traditionen in i de gamla strukturerna och lever faktiskt ännu. Kyrkan utvecklas, tack och lov.

Själv blev jag kristen i slutet på sjuttiotalet. För oss ungdomar var det självklart att vara ute på gator och torg och sjunga, spela, ha gatuteater och anordna kristna filmfestivaler och storkampanjer. Tältmötena avlöste varandra somartid, inte för att det var speciellt mysigt att ha möten i stora fuktiga tält med dåligt ljus och ljud utan för att med tälten kunde man flytta ut verksamheten från kyrkorna dit vanligt folk kanske aldrig vågade sig till ställen där man var mitt bland folk. Tältmötena var friska inslag, även om de också till slut fastnade i sin egen form och blev utestängande till sin karaktär. Måhända klarade vi inte av att behålla den familjära och enkla stämningen när sommaren var över, tältkampanjen slut och man skulle in i vanliga rutiner igen. Jag vet inte, men tältmötena har nästan helt dött, och jag tror att det är få människor som saknar dem på allvar.

Hur som helst, vi drevs av en vilja att berätta om vad vi varit med om och hade ambitionen att så många som möjligt skulle komma i kontakt med Jesus, inte på ett pressande sätt utan för att vi var övertygade om att det vore det bästa för dem. Vi ville dela med oss av den gåvan vi hade fått. Och det vill jag, i sanningens namn, fortfarande.

Samtidigt med våra ansträngningar fanns det politiska grupper som syntes på gator och torg och med gemensamma medel och krafter uträttade en hel massa fotarbete och opinionsarbete. Det handlade om antikrigsgrupper, fredsgrupper, antikärnkraftsgrupper, miljögrupper och en massa vänstergrupper av olika slag. De drevs på samma sätt som vi av en hängivenhet för sin saks bästa. Visst var vi eniga i många frågor, t ex den om att jordens ätbara kaka borde delas på ett mer rättvist sätt. Alla har rätt att äta sig mätta, och jorden är egentligen allas. Därför borde ingen lida nöd, och den som har jord att bruka har den egentligen bara till låns. Det är fortfarande helt sant. Jorden känner inga rika, den känner bara fattiga som den föder. Och där är vi, och var vi, helt överens i sak, åtminstone jag och vänstergrupperna. Att sedan många av mina kamrater från den tiden har gått till höger får vara en gåta som jag kanske aldrig kan förstå.

Numera har vi inga tältmöten. Jag är inte med och spelar gatuteater. Jag har till och med svårt att masa mig iväg till kyrkan på söndagarna. Jag saknar mycket av det engagemang som jag en gång kände, och jag undrar naturligtvis över varför det har blivit så. Det är inte så att jag är mindre engagerad, men jag har bytt arena. Det är inte kyrkan som gäller längre, utan mer politiken, men båda arenorna lider delvis av samma problem. Problemet stavas BRISTANDE FÖRSTÅELSE FÖR DET GEMENSAMMA.

Hur skapas det gemensamma? Skapas det från ovan? Nej, och det är där en stor knut ligger. Om det är så att man vill stödja en god sak i vår tid så vill man ha en himla massa tillbaka för att man gör det. Man går med i en lokal förening för att få rabatter i ortens byggvaruhus. Man går med i en handikapprörelse för att få billigare hjälpmedel. Det är naturligtvis inte fel i sig, men anledningen till att de här föreningarna finns är ju för att de arbetar för att samhället ska bli bättre i någon riktning, inte för att man själv som medlem ska få förmåner. Är det rimligt att medlemsavgifter går till något annat än föreningens huvudsyfte? Nej, det tycker inte jag. Samma sak kan sägas om politiken och våra gemensamma skattemedel. Idag röstar man på det parti som ger en mest i den egna plånboken, inte på det parti som vill använda de gemensamma resurserna till att fylla gemensamma behov och menar att det är rätt att vi tillsammans ska fylla behoven med våra gemensamma resurser. Jag blir livrädd när tankarna på att ”satsa på sig själv” tillåts infiltrera vårt föreningsliv och vårt samhälle på det sätt som vi idag ser. Hade vi haft det synsättet tidigare hade vi varken haft välfärd, välstånd eller föreningsliv, och inga Folkets Hus och bygdegårdar heller att ha revyer, fester och möten i heller. Vem skulle ha byggt dem, och vem skulle ha betalat? Så enkelt är det. ”Sköt dig själv och skit i andra”-attityden bygger inga välfärdssamhällen.

Under mina år i kyrkan har vi aldrig diskuterat det där med arbetsinsatser och belöningar. Kollekten samlas in i samband med möten av olika slag, föreningsavgiften betalar man och så jobbar man lite med det man kan. Alla kan göra något, men ingen kan göra allt, och allt som görs är värdefullt. Mina noter som kantor och körledare har jag naturligtvis skaffat själv, liksom de instrument jag behöver för att kunna spela (förutom kyrkorgeln och flygeln förstås). Vem skulle annars ha betalat? I gengäld måste jag erkänna att mina insatser i kyrkans kök är ytterst blygsamma. Jag har aldrig bakat kakor till kyrkkaffet och jag har aldrig vad jag minns bryggt kaffe heller. Det finns andra som gör det så mycket bättre, och då gör jag det jag känner att jag klarar av, men börjar man arvodera uppgifterna blir det helt fel och det ideella arbetet försvinner. I politiken är det likadant. Varför skulle jag inte bidra med det jag kan när vi ska ha aktiviteter? Varför ska jag ta ut ersättning för minsta pryl när jag gör det för att jag vill bidra till en positiv utveckling? För mig är det fullständigt självklart att inte partikassan ska gå till fikabröd när den kan gå till opinionsarbete. Fikat som jag äter kan jag betala själv. Den gemensamma kassan, i den mån den överhuvudtaget existerar i ett litet parti, ska gå till gemensamma politiska behov, precis som skattepengarna ska gå till gemensamma samhälleliga behov.

Jag tycker inte om när vi börjar köpslå om det gemensamma. Anledningen till att jag är engagerad politiskt och kyrkligt är för att jag tror på det goda arbetet och det som arbetet syftar till, inte för att jag själv tjänar på det (även om jag just nu faktiskt har en anställning som gör att jag får betalt för politiskt arbete eftersom jag inte samtidigt kan ha ett annat vanligt jobb att försörja mig på). Det är inget fel att vara privat eller att bygga upp ett gott liv för sig själv, men det ska inte göras på bekostnad av andra och det ska inte göras så att det gemensamma tar skada. I sådana fall skadas demokratin på sikt. Det är min sammansmältning av Jesusfolket och min politiska ideologi, och den står jag för.

torsdag, juni 24, 2010

Recept på en god midsommar

I morse fick man tillsammans med morgontidningen en midsommarhälsning från kommunalrådet Johan P med vidhängande recept på favoritströmming. Nu väntar jag bara på recepten från Jonas Löhnn MP (återvinningsbara ekologiska morötter), Monica Bengtsson KD (moralkakor) och Inger Hilmansson FP (surdegsbröd). Anders Andersson C lämnar inget recept utan gör förmodligen bara reklam för sitt favoritgodis Center.

Jag lämnar inga matrecept. Jag är inget vidare bra på såna. Däremot är det viktigt med ett öppet sinne, vänner, nära och kära som man kan lita på och en generös attityd. Det är på något vis ett recept på ett gott och roligt äkta liv. Det gäller även i midsommartid. Ha en glad midsommar allihop, dansa "Små grodorna" och njut av helgen!

tisdag, juni 22, 2010

Vem kan man lita på?

Igår sa centerns gruppledare i kommunfullmäktige att han inte litade på mig. Det är i själva verket ganska ömsesidigt. Jag litar inte på honom heller. För att citera en av mina favoriter (Kim Stranne):
Jag litar inte på folk som inte litar på folk

Så det så.

måndag, juni 21, 2010

Sammanträdesfeber

Jag har nyss kommit hem från vårens sista fullmäktigemöte. Annars brukar vi ha budgetmöte i juni, men inte nu. Det är ju valår och då ska man istället fastställa budgeten efter valet. På det här viset försöker man undvika två budgetprocesser vilket har varit fallet tidigare valår. Vi får väl se om det här är en bättre modell.

Kvällens sammanträde präglades av feber. För det första var det olidligt hett inne i plenisalen när vi började. För det andra var det ganska förvirrat kring ärendebehandlingen. Fick man eller fick man inte yrka bifall tilll förslag? Och vad var det man egentligen föreslog? Och vem? Ja, lite förvirringsfeber hade minsann drabbat såväl presidium som ledamöter. Eller var det rampfeber med anledning av att radion direktsände? För det tredje fattades det tre moderater. Det var alltså tre tomma stolar hos det parti som har statsministerposten och som i flera opinionsundersökningar har varit landets största parti. Det är oroväckande att man inte lyckas fylla sina platser, men de kanske har drabbats av någon speciell feber som hindrar dem från att gå? Det kanske hjälper att ändra arvodesreglerna, ett av dagens ärenden på dagordningen. Då ska man ju få arvode för att gå på fullmäktige. Vem vet? Det kanske hjälper mot viss feber. För det fjärde drabbades även jag av lite babyfeber när Malin hade med sig sin lilla Ida för första gången till fullmäktige. "Det ska böjas i tid" som det heter. Ida gjorde dock det vi andra verkade behöva, nämligen somnade. Små barn är underbara och ärliga! Och sist, för det femte var gymnasieförbundets ordförande aningens aningens överkitslig (för att ta till en litotes...). Är det månne valfeber som har drabbat honom så här i inledningen av sommaren? Det vore väl förskräckligt att förstöra semestern så kapitalt? Allvarligt talat, man kan inte räkna med att göra sig rolig över andra om man inte är beredd på att få betalt i samma vara. Då verkar man liksom inte riktigt vuxen. Och det bör man väl vara i ansvarig ställning?

Nej, nu ska fullmäktige ut på sommarbete under ett par veckor. Istället för att låta grodorna hoppa ur munnen så ska vi dansa och hoppa "små grodorna" runt midsommarstången åtminstone till att börja med. Det kan kanske vara lite ovant, men det kan sannerligen behövas som omväxling. :-)

tisdag, juni 15, 2010

Trolltider?

Grattis Mönsterås! http://www.barometern.se/nyheter/monsteras/storsatsning-i-monsteras(1973004).gm

Jag hoppas att det blir lyckat och hoppas att det inte går troll i planerna. Det har det ju som sagt gjort i stora projekt förr.

Om man så säger. Långväga troll. ;-)

fredag, juni 11, 2010

Avslutning i nämnden

Igår hade vi avslutning i kultur- och fritidsnämnden. Det var ett lugnt och roligt möte där alla beslut fattades i allra bästa enighet och samförstånd. Det var också nämndens ord- och frågerike vice ordförandes allra sista möte så vi avtackade honom enligt konstens alla regler med tal, sång och blommor. Eftersom vi befinner oss i examenstider och han går vidare till en chefstjänst på vårt gymnasieförbund i vars styrelse jag har en ersättarplats så framförde jag en specialvariant på Idas sommarvisa:

Du ska inte tro att det händer nåt
ifall inte du sätter fart
på förbundet och gör lite handlingar
Först då kan besluten ju tas
Där kan du ej föra debatterna
som leder till Hilmanssons NEJ
för där är det Du som ska svara
Kontrollfrågor kommer från mej!

Eftersom han har varit sammankallande i konstinköpsutskottet så har vi lånat ut ett av hans inköp till hans nya tjänsterum. Det är en skulptur som inte har hittat sin optimala placering förrän vi tänkte på just detta tjänsterum. Skulpuren är gjord av Karin Häll och heter Protection och kan således från och med i höst beskådas på Kalmarsunds gymnasieförbund.

Tack Joachim för gott samarbete i Kultur- och fritidsnämnden!

Glöm oss inte. Vi glömmer inte Dig :-)

Nutid och framtid

Sista dagen på arbetsveckan.... Det känns rätt skönt. Tempot är uppskruvat extra mycket ett valår och man känner sig nästan skyldig när man har tid att sitta på kontorsstolen och läsa sina mail i relativ lugn och ro på fredagseftermiddagen...

Nu börjar fotbolls-VM. Jag har mina favoriter som vanligt, totalt utan en aning om varför, men det är Portugal som har mitt fotbollshjärta trots uteblivna mästerskapsframgångar. Cristiano Ronaldo kommer alltid att vara en planens virtuos i mina ögon, det hjälper inte vad andra än säger, och förmodligen räcker inte Portugals vinnarambitioner ända fram i VM heller. Det räknar jag kallt med, men jag hejar på dem ändå, för favoritfotbollslag, det byter man ju bara INTE.

Vi lever i studentavslutningarnas tid. Här utanför på gatan har det idag skrålats så att rutorna i 1600-talshuset har skakat. Jag önskar de unga lycka till förstås, men minns mina egna känslor av tomhet och sorg dagen efter avslutningen. Glädjen över att ha klarat gymnasiet var på något sätt väldigt dubbel och inrymde även en stor dos osäkerhet och hemlöshet. Detsamma hände dottern häromåret. Å andra sidan, det är känslor som går över. Man får nya sociala sammanhang och det räcker med ett par månader för att inse att man har vuxit ur sin egen gymnasieskola. Framtiden är dock ett oskrivet och osäkert kort för många, speciellt just nu med en ungdomsarbetslöshet som skjuter i höjden. Vilket liv väntar efter "studentens lyckliga dag"?

Vi jobbar på att det ska bli ett gott liv. Vi jobbar på en rödgrön valseger den 19 september. Det förbättrar chansen för ungdomarna att få en fröjdefull ungdomsvår även efter att tonerna av "Den blomstertid nu kommer" har klingat ut vid gymnasiets sista avslutning. Vi jobbar på det, som sagt, TILLSAMMANS.

måndag, juni 07, 2010

Seriöst och demokratiskt?

Jag inledde den här dagen med ett kommunstyrelsemöte modell mastodont. Som tur är kunde jag avvika vid tolvtiden eftersom jag bara är åhörare, men jag undrar ju förstås hur man tänker när en dagordning sätts samman innehållande många långa informationspunkter och det dessutom läggs till en ytterligare extralång information med gästande föredragande och man fortfarande startar mötet kl 10 på förmiddagen och vill vara klar till lunch. Puh. Så klart att den planen sprack! En liten extra funderare ska man nog ta sig. Hur rättvist är det att behandla seriöst förberedda tjänstemän så när de har planerat för att ge en väl avvägd och uttömmande information? Är det OK att strypa möjligheten till frågor? Är det rimligt att tro att man kan smälta all information när det ena staplas på det andra?

Nej, det är sannerligen inte OK. Då får man faktiskt se till att planera för ett heldagsmöte eller dela upp mötet på flera tillfällen. Ja ja, jag vet att det är svårt med almanackor, men att göra som idag blir ju inte effektivt och det liknar mer en parodi på demokratiska processer än seriöst politiskt arbete.

För seriös är det väl meningen att man ska vara, eller? Och demokratisk? Ja, jag tänkte väl det. Skönt att höra ;-)

torsdag, juni 03, 2010

Internationell solidaritet!

På lördag ses vi på Kaggensgatan vid tolvtiden för att visa solidaritet med humanitär hjälp till människor drabbade av förtryck. Vi säger tillsammans Nej till militära aktioner mot fredliga hjälpkonvojer och Nej till brott mot folkrätten! Istället säger vi Ja till fred och Ja till medmänsklighet över gränserna!

Vi ses kamrater!

onsdag, juni 02, 2010

Dagens pensionärsråd - reflektioner över pinsamheter

Idag har jag varit på sammanträde med pensionärsrådet. Det är ett intressant forum även om det allra mesta kretsar kring omsorgsfrågor och inte direkt ligger nära mina verksamhetsområden. Idag fick vi en lägesrapport om planerna för nya bostäder för äldre på Varvsholmen. Spännande och imponerande tankar tycker jag.

Det pinsamma under förmiddagens möte var dock att det snackas en himla massa om tillgänglighet och hur viktigt det är att vi tänker på det. Ändå fungerar inte hörselslingan i sammanträdesrummet och ledamöter satt längs med väggarna bakom ryggen på andra och deltog i diskussionen utan att ens använda det högtalarsystem som trots allt gick att använda.

Tänk att vi fortfarande år 2010 när alla kommunala lokaler ska ha tagit bort alla enkelt avhjälpta hinder ska ha sammanträden med äldre och personer med hörselnedsättning i lokaler som inte funkar! Och att vi fortfarande inte har tagit till oss betydelsen av att använda de hjälpmedel som ändå GÅR att använda!

Skärpning, kamrater. En gång kan det vara DU som behöver lite extra hjälp för att kunna delta i samhällslivet på någorlunda rimliga villkor utan att anstränga dig till det yttersta för att höra vad som sägs och därmed bli fullständigt urblåst i skallen efter bara ett par timmars möte. Så ser verkligheten ut för en del av oss, och vi ska ta mig sjutton slippa känna att vi är besvärliga och störande bara för att vi kräver det vi sannerligen enligt lag har rätt till!

Att bli förödmjukad och uppläxad under sammanträden eller känna att man är på något slags husförhör har man fått vänja sig vid. Det hör väl till antar jag i vissa sammanhang, men jag vill själv inte bete mig på det viset. Jag hoppas att de som beter sig så blir bedömda efter sina egna handlingar. Man kan inte ändra på någon annan än sig själv som bekant, och redan det är svårt nog. Men det jag inte köper och det jag aldrig kommer att acceptera heller, det är att den som behöver extra stöd och hjälp ska behöva skämmas för det och hellre håller tyst och finner sig i tystnaden för "att man inte vill ställa till besvär". Sådant bemötande anstår inte en kommun som vill kalla sig demokratisk anno 2010.