Erfarenheter av Länssjukhuset som jag gärna sluppit

Jag tänker nu dela med mig av mina upplevelser vid kontakter med hörseltekniska avdelningen vid Länssjukhuset i Kalmar veckan efter påskhelgen. Mitt klagomål är skrivet dagen efter jag kl 15.39 fick ett SMS från nämnda klinik med orden: "Din hörapparat finns att hämta i receptionen på Öron-näs- och halskliniken."  Således hade jag åkt upp till Länssjukhuset på morgonen för att hämta den apparat som nu skulle varit reparerad.

Ni får ordagrann återgivning nedan med ett undantag: Jag har tagit bort namnen på de tjänstepersoner som svarat. Det finns ingen anledning att hänga ut dem med namn då den filosofi som kommer till uttryck här förmodligen främst sitter i väggarna på aktuell arbetsplats.

 Meddelande 1 av 3 

Skickat

Vem gäller ärendet?

Gäller ärendet dig själv eller någon annan? 

Ärendet gäller mig själv 

Plats för händelsen

Inträffade på mottagning

Öron- näs- och halsmottagningen Kalmar

Händelsetid

När inträffade händelsen? Avser ditt ärende en längre period, ange startdatum

2026-04-09

Beskriv din synpunkt eller klagomål

Här kan du ange vilken typ av klagomål du vill lämna. Du behöver inte välja något i listan om du endast vill lämna positiv återkoppling. 

Pågående vård och behandling

Beskriv händelseförloppet 

Jag lämnade in en av mina hörapparater för reparation i tisdags. Jag uppgav att den var svag och inte fungerade som den skulle och att jag behöver den för att kunna jobba. Jag är kyrkomusiker och extremt beroende av fungerande hjälpmedel. Idag skulle jag hämta den i receptionen. Den var rengjord men lät likadant som när jag lämnade in den, dvs väldigt svagt. Jag kunde, utifrån min egen erfarenhet, säga att byte av filter och rengöring inte har någon effekt då problemet här av allt att döma handlar om att apparatens högtalare är defekt. Då måste reparation göras av tillverkaren, något som gjordes i januari då samma fel fast värre upptäcktes med samma apparat. Med den historien dokumenterad trodde jag att mitt problem skulle tas på allvar även denna gång. Istället har två dygn av reparationstid gått utan någon som helst hjälp. Istället fick jag tjata mig till en träff med en tekniker som argumenterade mot mig. Han hävdade, med ett leende, att apparaten låter bra och att den är ok. På fullt allvar sa han, efter att ha lyssnat på den i ett stetoskop, att den är som den ska. Jag, som vet hur den ska låta, gav mig inte. ”Den är inte död” sa jag. ”Där har du rätt, men den fungerar inte.” Då sa han att det är viktigare att jag får tillbaka den än att den är helt ok och att det är ett problem med allt-i-örat-apparater (den enda sort jag kan använda) att de måste skickas iväg och då vet man inte hur länge jag får vänta. Dessutom visste han inte vad han skulle skriva som fel med den i informationen till tillverkaren. ”Du kan ju lyssna på mig så får du veta” sa jag. ”Du måste förstå att jag hör bättre med en gammal apparat i örat än med denna som bara är knappt två år och betydligt starkare. Det är nåt fel med högtalaren.” Till slut fick jag nämnde tekniker att lyssna på min andra apparat i sitt stetoskop och då insåg han att ljudnivån är lägre och att ljudbilden är annorlunda, exakt vad jag tidigare uppgett. Med motvillighet tog han tillbaka apparaten och sa en gång till att han inte har en aning om när den kan komma tillbaka. Det hörde jag redan första gången klart och tydligt med min gamla apparat i örat. Det här besöket kändes inte bra. Frustration är bara förnamnet. Min känsla var att man inte tog mitt problem på allvar och att jag därmed fick ett dåligt bemötande som lätt hade kunnat undvikas med en lyssnande attityd.

Vad kunde ha gjorts annorlunda? Har du förslag på förbättringar? 

Vi som är hörselskadade är vana vid att bli behandlade som mindre vetande. Vi ska inte behöva bli det även av hörselvården som vi i hög grad är beroende av. Ni måste lära er att ha ett patientfokus och lyssna på vad vi framför. Det är vår vardag, vår livskvalitet och vårt arbete som förlorar när bemötandet blir så här.

Vilka frågor vill du ha svar på? 

Är det verkligen rimligt att en tekniker med hjälp av enbart ett stetoskop kan hävda att en hörapparat, som bärs av en användare med rejält defekt hörsel och med erfarenhet av hörapparat sedan 1986 och som upplever stora problem med den, fungerar som den ska och dessutom bemöter användaren med vad jag uppfattade som ett hånflin? Är det rimligt att jag ska behöva känna att jag orsakar problem för personalen på hörselvården när det är jag som inte kan jobba? Är det rimligt att jag ska känna att jag riskerar att få sämre bemötande nästa gång när jag måste hävda min rätt att tas på allvar och bli lyssnad på? Är det rimligt att känna att den reparation jag behöver hamnar längst ner i lådan för att jag blir obekväm när jag inte ger upp?

Vi tar tacksamt emot även dina positiva erfarenheter. De är värdefulla i vårdens kvalitetsarbete. 

Bifoga filer

Inga filer bifogades

Återkoppling

Hur föredrar du att få svar? (Observera att du kan få svar på annat sätt beroende på mottagningens rutiner)

Via inkorgen i e-tjänsterna på 1177 

Meddelandet skickades: 2026-04-09 12:40

***

Meddelande 2 av 3 

Delsvar

Tack för att du delar med dig av dina synpunkter på vården. Vi påbörjar handläggning av ditt ärende och återkommer till dig.

Med vänlig hälsning NN Medicinsk sekr

***

Meddelande 3 av 3 

Svar

Hej!

Tack för att du delar med dig av dina synpunkter. Beklagligt hur du uppfattat både reparation av din hörapparat och bemötande vi tar till oss av detta, men för att minska på risken att detta händer igen är det viktigt att du beskriver ditt ärende så tydligt som möjligt för att vi ska kunna ge bästa möjliga service. Det är också bra att du framgent bokar en tid när du har behov av hjälp för att få bästa möjliga hjälp från oss. Nu försökte vi vara tillmötesgående mellan övriga bokade patienter, men det hade blivit bättre för både dig och oss om du hade bokat ett besök. 

Med vänlig hälsning XX Avdelningschef

***

Min fråga nu är väl främst om det verkligen är NÅGON som hade bokat tid för ett besök som gällde att hämta ut en apparat från receptionen? Kliniken skickade ju dagen före, 19 minuter innan receptionen skulle stänga för den dagen, ett SMS där jag upplystes om att apparaten kunde hämtas ut. Här finns inte ett ord om att den attityd jag möttes av kunde varit en annan eller att det helt uppenbart inte var någon skillnad på funktionaliteten före och efter "rengöring och filterbyte". Det förstnämnda är en fråga om ett hyfsat bemötande (som saknades) och det sistnämnda är rent slarv.

Nu kanske någon vän av ordning undrar varför jag skriver detta här och inte svarar kliniken direkt. Svaret finns här:

Ärendet var alltså avslutat redan innan jag kunde läsa svaret. Så kan man tydligen också göra om det är viktigt med patientkontakt och förbättringar av vård och service. Eller inte. Nu funderar jag på om det är någon idé att anmäla förfarandet till Patientnämnden. Är det ens värt besväret?

Jag har ännu inte fått tillbaka min hörapparat. Jag hoppas att den är ivägskickad till tillverkaren för åtgärd men det kan jag så klart inte vara säker på. Ingen information om det har gått ut till mig. Jag hankar mig fram med en gammal och det funkar väl hyfsat även om en del saker som t ex att prata i telefon eller delta på digitala möten inte går alls. "Hyfsat" är dock inte ordet jag använder för att beskriva det bemötande jag fick denna gång vid Öron- näs- och halskliniken. Visst, många andra kontakter har varit positiva och med engagerad personal, men den här gången blev det inte alls bra. Det är tråkigt för den som egentligen vill slå vakt om den offentliga vården och tror att det är så vården ska drivas och organiseras för att patienterna och inte bara verksamheten själv ska vara i fokus.

Förresten, jag hoppas att det gick bra för den patient född 1932 som kom in med sin rollator vid receptionen medan jag var där. Hon frågade om hjälp för hon visste inte vart hon skulle. Upplysningen var "registrera dig på skärmen där". Det gick inget vidare bra. Siffrorna ville inte hoppa in i rätt rutor. Till slut fick jag knappa in hennes personnummer och hjälpa henne till rätt väntrum. Med det minne jag har så kan jag fortfarande rabbla upp hela hennes personnummer i mitt eget huvud och undrar förstås lite i mitt stilla sinne hur det där med GDPR och integritet fungerar när det blir så där. Nu kommer jag inte att använda uppgifterna till något så klart, men det kanske finns andra som inte tänker riktigt likadant. Då kan sådan hjälp som behövdes där blir till en ordentlig stjälp istället.

Patienter är olika. Vård behöver vi alla och många gånger är patienten helt utlämnad till den hjälp som vården kan ge. Kanske bör det vara några aspekter att tänka på då och då för en vårdgivare.

Är det verkligen så att Sverige dör om inte falukorv serveras i skolan?

(Debattartikel i Barometern 13 april 2026)

Jag läste häpet Kristdemokraternas artikel om ideologisk skolmat i Barometern den 8 april. De vill att skolmatsedeln grundas på ”näringslära, tradition och valfrihet”. Det är inte svårt att förstå vilka väljare de vill nå. När man hänvisar till tradition så flirtas det vilt med Sverigedemokraternas väljarbas. När man pratar sig varm om svensk köttproduktion så står Centerpartiets sympatisörer i fokus. Valfrihet är en paradgren för Moderaterna men näringsläran glömdes helt i ivern att främja kött i våra skolor.

Livsmedelsverket gav i år ut nya nationella riktlinjer för skolmåltider. De grundar sig på de nordiska näringsrekommendationerna från 2023 och tar hänsyn till såväl hälsa som miljö och är ett stort kunskapsbaserat steg framåt med ett tydligt budskap: Elever behöver äta mer bönor och baljväxter och betydligt mindre rött kött. En konkret maxgräns sätts på 125 gram rött kött i veckan. Bönor och andra baljväxter lyfts fram som en proteinkälla som minskar risken för hjärt- och kärlsjukdom och flera cancerformer. Vitsen med att servera dem i skolan är att få barnen att fortsätta äta dem som vuxna. Rött kött från nöt, gris och lamm samt charkprodukter (korv och bacon) kopplas däremot till ökad risk för tarmcancer och hjärt-kärlsjukdom. Barn i Sverige äter i allmänhet rött kött i en omfattning långt över rekommenderad gräns.

Jag tycker, i motsats till KD, att skolan genom sin matsedel ska hjälpa barn och ungdomar till bättre och mer hälsosamma matvanor. Det innebär enkelt uttryckt mycket mat från växtriket och mindre mat från djurriket. En sådan matsedel kan vara både god, näringsrik, hälsosam och spännande förutsatt att det finns fantasi i köken. Jag inser att fantasi är en bristvara hos KD, men inte är det så i våra skolkök? Nog serveras hybridrätter där en del av köttet byts mot vegetabilier och bönor? Nog är ett rikt salladsbord och fullkornsbröd ett plus? Och ingen seriös aktör, trots att KD försöker framställa det så, förespråkar helt vegetarisk eller vegansk mat i skolan.

Ska vi ha en skolmat som baserar sig på näringsvärde, hälsa och hållbarhet så gäller Livsmedelsverkets rekommendationer. Föredrar vi falukorvsideologi och populistisk politik så kan vi se KDs företrädare som varnande exempel när de tar avstånd från kunskapsläget och låter barnen betala med risk för både sämre hälsa och sämre framtid.

Så kan vi väl ändå inte ha det?

Birgitta Axelsson Edström, partipolitiskt obunden men engagerad ändå, Kalmar

Välkomna på Valborgsmässoafton!

 

Varmt välkommen till Bergavik på Valborgsmässoafton 30 april! 

Från kl 18.30 anordnar den fina föreningen IFK Berga traditionellt valborgsmässofirande med fika och lotterier nere vid badplatsen och kl 19 blir det vårsånger med Vox Communis och vårtal från scenen följt av eld vid strandkanten. Visst vill Du vara med och hälsa våren välkommen?

Missa inte detta glada arrangemang där Du får möjlighet att träffa många vänner och andra Du inte ännu känner!

Vårkonsert med Vox Communis och vänner

Tisdagen den 26 maj ger vi i Vox Communis årets vårkonsert! 

Vi tackar Ryssby-Åby pastorat som öppnar famnen och kyrkan i Läckeby för oss när vi vill sprida glädje i en i övrigt ganska mörk tid. Det kommer att bli glada sånger att både lyssna på och sjunga med i så vi vågar lova en härlig kväll!

Det är fri entré men vi har som vanligt en insamling till ett angeläget ändamål. Denna gång går kollekten till Slutsnittat - Ett arbete mot kvinnlig könsstympning i norra Kenya. Det är ett genomarbetat program som har potential att spridas i ett mycket större område och under kvällen kommer vi att få höra mer om det. 

Varmt välkomna till Åby kyrka i Läckeby tisdagen den 26 maj kl 19! Ni kommer inte att ångra er!

Kyrkan står vid ännu ett vägval och nu måste vi göra rätt!

(Artikel i Kyrkans Tidning, publicerad på webben 6 april 2026)

Vi är många som ställer oss undrande till det som framkommer i Sverigeso Radio P4, om biskoparnas inställning till att viga prästkandidater till tjänst i Svenska kyrkan som är ovilliga att till äktenskap viga samman par oavsett kön. Vi har biskopsmötets eniga yttrande från 2022 i minnet: ”Allas vår gemensamma målbild ifråga om vigsel är att alla präster med glädje och av fri vilja viger par av olika kön liksom par av samma kön.” Det tilläggs också att denna målbild ska vara vägledande i arbetet med antagning av prästkandidater.

Idag, när nio av tretton tillfrågade biskopar inte ser det faktum att en blivande präst vägrar viga samman par av samma kön som ett självklart hinder för prästvigning, så är det berättigat att fråga om yttrandet från 2022 inte längre gäller. Så illa kan det väl ändå inte vara? Eller vad är det som har hänt?

Vi vet väl alla hur frågan om prästvigda kvinnor har hanterats. Det har nu gått sextiosex år sedan de första kvinnorna blev präster i Svenska kyrkan. Sedan dess har vi haft två separerade syner på prästämbetet levande sida vid sida. Än idag möts kvinnor av ett högst reellt motstånd runt om i landet. Vi har prästvigda män som inte tjänstgör tillsammans med kolleger i prästämbetet som är kvinnor och inte heller tar emot nattvardsgåvorna av en kvinna. 

Det lär även finnas en rangordning av kolleger där de som blivit vigda av en biskop som är kvinna inte räknas som ”riktigt prästvigd”. Detta är ett resultat av ett vägval som har tillåtit två olika syner samtidigt i vår kyrka. Vi ska inte heller glömma att vi också ha vänner i vår kyrka som är präster och varken identifierar sig som man eller kvinna. Vi behöver alltså se utanför den binära uppdelningen av kön.

Nu befinner vi oss åter vid ett vägval, sjutton år efter beslutet om vigsel av samkönade par. Om vi ska fortsätta att acceptera två motstående och varandra uteslutande äktenskapssyner så kommer tveklöst människor att fara illa igen. Denna gång handlar det inte bara om anställda präster utan om alla som är en del av våra församlingar och som inte ser sig själva som en del av heteronormen. Och dessutom, hur många av oss vill vara med i en kyrka som sätter gränser för hur vi var och en identifierar oss? Identitet och läggning är inget som någon av oss väljer utan det är något vi fått av vår Skapare.

Kyrkan måste vara tydlig i sitt evangelium och i sitt kärleksbudskap. Nåden gäller alla utan urskillning. Vi har inte råd att göra samma misstag en gång till. Det finns säkert de som menar att vi måste kunna ha olika uppfattningar, och det är i och för sig sant, men det går inte an att viga nya präster som i sin gärning kommer att gå emot biskopsmötets yttrande från 2022. 

Ska det bli en förändring i riktning mot en inkluderande kyrka där alla oavsett identitet ska kunna känna sig hemma så måste biskoparna våga sätta sin målbild i fokus när antagning och vigning av prästkandidater ska göras. Att inte göra det är att vara inkonsekvent och kanske också ett sätt att försöka undvika konflikter. Det är ett icke-val som varken gagnar kyrkans framtid eller dess trovärdighet. 

Vi säger som Mikael Wiehe om den enda vägens politik: ”Om det här ska kallas framåt, då ska jag ingenstans.” Åtminstone backar vi hellre till 2022 då målbilden kändes hoppfull och beslutsam.

Karin Janfalk och Birgitta Axelsson Edström, gruppledare och vice gruppledare i kyrkomötet för Öppen kyrka – en kyrka för alla

Dödens udd är bruten!

 

Hård panna och mjukt hjärta

Så gör din panna hård som sten i denna hårda värld, men bevara ditt hjärta nära Guds hjärta, sårbart och känsligt som hans, fyllt av ömhet och förbarmande.

Orden är Margareta Melins och inspirerade av profeten Hesekiel. Jag tänker på hur lätt det är att göra tvärtom: Att få pannan inslagen gång på gång och att låta hjärtat förhärdas. Det är inte svårt att hamna där.

Det är tvärtom väldigt lätt hänt, speciellt i sammanhang där vi inte vill lyssna på varandra. Jag har mångårig erfarenhet av sådana, och huvudvärk har jag haft många gånger. Inte sällan gör ett hårt hjärta ont det också.

Men, genom Guds nåd finns det möjlighet att börja om varje dag året om. Tack för det!

Valet

Tänk att denna låt från 1970-talet är lika högaktuell idag, om inte mer. Efter gårdagen så inser jag att den behöver spridas över hela Sveriges land.

Mikael Wiehe - Valet

Fröna växer sakta under ytan
De trivs där det är fuktigt, mörkt och kallt
Först när bladen börjar synas
Kan man se att det är ogräs överallt
Men om man tittar bort
Inget hör, inget ser
Hur vet man då
För hör man inget, finns väl ingenting
Och det man inte ser, finns säkert inte till

I mars har du fortfarande tid
Du kan ta det innan knopparna slår ut
Men om du låter det stå kvar tills sommar'n är förbi
Så har det växt dig över huvudet till slut

Vakna upp
Fatta mod
Börja se dig omkring
Bli inte en av dom som bara står där se'n
Och säger att jag visste ingenting

Varje dag föds nya hot mot våra liv
Varje morgon står missilerna klara
I det mörker som vi blundar där rustar de för krig
Hur kan vi slåss ifall vi inte inser faran

Så vakna upp
Fatta mod
Börja se dig omkring
Bli inte en av dom som bara står där se'n
Och säger att jag visste ingenting

Idag har du arbete och lön
I morgon så kanske du får gå
Miljonerna som svälter i världen utanför
Står bara lite längre ner i samma hål

Vakna upp
Fatta mod
Börja se dig omkring
Bli inte en av dom som bara står där se'n
Och säger att jag visste ingenting

I dag tar rasisterna en
Imorgon så tar de kanske två
Frankrike tog dom med storm
Vem vet när det är dig dom ger sig på

Så vakna upp
Fatta mod
Börja se dig omkring
Bli inte en av dom som bara står där se'n
Och säger att jag visste ingenting

De flesta går med strömmen om det går
De flesta vill helst ha lugn och ro
Men om fascismen kommer smygande tillbaks
Så är det du och jag som måste stå emot

Så vakna upp
Fatta mod
Börja se dig omkring
Bli inte en av dom som bara står där se'n
Och säger att jag visste ingenting

Ogräset växer och frodas
Så slipa och vässa din kniv
Om du låter det spridas med vinden över världen
Så får du plikta för din tvekan med ditt liv

Vakna upp
Börja se dig omkring
Fatta mod
Så du kan säg' till dina ungar när de frågar dig
Att du var en av dom som stod emot

(Peggy Seeger: Song of Choice, sv text: Mikael Wiehe)

"Det har ju inte skett i någon avkrok"

Det har ju inte skett i någon avkrok.

Med de orden talade Paulus med Agrippa när han berättade om påskens under. Just denna fras har hängt med mig under hela dagen. Paulus menade att händelserna vid påsken, då Jesus förråddes, dömdes, hånades, avrättades, dog och sedan uppstod var mycket väl kända för Agrippa och andra samtida. Det skedde ju inte direkt i lönndom. Därför kan vi, och ska vi, prata om det.

Det är evangelium, ett äkta glädjebudskap och det är det som kyrkan ska leva och räcka vidare. Inte heller kyrkans verksamhet sker i lönndom. Till kyrkan är alla välkomna, ty evangeliet gäller alla. Kyrkan har också ett ansvar att sträcka sig utanför kyrkporten och vara där människorna är. Det är öppenhet på riktigt när rörelsen går både inifrån och ut och utifrån och in.

Hur detta sedan i praktisk verksamhet ska se ut finns det många tankar om, och det finns många aktiviteter som kan genomföras. Då vi människor är olika så måste det finnas många vägar att gå. Alla passar inte alla, men kanske passar någon några av oss?

Kyrkans grundläggande uppgift, alltså att fira gudstjänst, syssla med diakoni och mission samt bedriva undervisning, sker ju inte i någon avkrok (eller ska inte göra det i alla fall). Låt oss visa det!

Öppna kyrkportarna på vid gavel!

Insändare i Barometern publicerad på webben 9 mars 2026

Det är ingen hemlighet att organisationer och samfund som anpassar sin verksamhet efter nya förutsättningar och hänger med i tiden också drar människor till sig. De båda fullsatta Aviciikonserterna som arrangerades i Kalmar Domkyrka den 28 februari är bra exempel på hur Svenska kyrkan genom flexibilitet och anpassning kan locka en allmänhet som ofta inte är de vanliga besökarna i kyrkorummet. Enligt tidningsuppgifter lockade konserterna totalt 2 000 besökare och köerna ringlade långa utanför Domkyrkan. Hur ofta händer det?

Vi vill ge en stor eloge till de personer som stod bakom detta nytänkande med musik som normalt sett inte brukar framföras i kyrkans lokaler. Nu är det vår förhoppning att detta följs av fler initiativ för att öppna upp kyrkan så fler kan upptäcka den gemenskap som finns där. I oroliga tider som dessa blir detta än mer viktigt. Man brukar säga att det svåra inte är att fylla kyrkorummet med människor en gång utan att motivera dem till att komma tillbaka med sina frågor och sitt engagemang, men 2 000 besökare på en dag är sannerligen en god förutsättning för ett fortsatt arbete.

Nu har Svenska kyrkan i Kalmar ett gyllene tillfälle att göra trösklarna till kyrkorummet lägre, öppna kyrkportarna på vid gavel och därmed visa att man är en kyrka i tiden. Ta den!

Birgitta Axelsson Edström och Pierre Edström, Öppen kyrka i Kalmar pastorat