tisdag, november 29, 2016

Politiskt bestämt smörgåspålägg

Bregott i den lilla skolmagen
bryter mot den svenska lagen.
Närodlat, visst i all ära,
men ett ansvar man inte får bära
i den lokala politiken.
Något blev alltså fel i taktiken!
Att neka skolan margarin på bröd
har inte i lagen något stöd...

(När den politiska majoritetens fyra kommunalråd bestämde att skolan i Kalmar kommun ska servera Bregott på smörgåsarna halkade man visst lite bland paragraferna....)

Rosa toaborste

Första helgen i advent har passerat. Vi i Två Systrars kapell hälsade konungen välkommen på traditionsenligt sätt med bland annat Hosianna, Dotter Sion och Bereden väg i tre olika varianter. I lördags var det adventsmarknad vilken inbringade över 28 000 kr till Kisima Mixed Secondary School och kyrkan var fylld av människor som spelade på chokladhjul, handlade prästost och fikade överjordiskt goda saffransbullar. Första helgen i advent är en hektisk tid i kyrkan!

Hemmavid är det nästan likadant. Maken putsar alla fönsterrutor. Stjärnor och ljusstakar ska tas fram ("Funkar alla lamporna, och om inte, vilken är det som är trasig?") och utomhus ska man hänga upp ljusslingor. Vi kör med de kulörta varianterna. Balkongräcket strålar i glada färger när mörkret faller på och det finns också en egentillverkad konstig form av ljuskrona som hänger i en krok i balkongtaket dekorerad med grangirlang och vita lampor. Om ni inte vet vilken lägenhet som är vår så går den vid advents- och juletid ALLTID att hitta efter mörkrets inbrott. Kolla bara efter landningsbanan på tredje våningen :-)


Jag byter ALLA gardiner till första advent. Det betyder att man skiftar en del färger i rummen. Den blå dominansen i köket bryts och byts ut mot alltmer rött och vitt vid advent. De pastelliga blommorna på gardinkapporna i arbetsrummet har flyttat ner i källaren och istället pryds fönstren av tomtebarn som leker i snön under en mörkblå himmel. Och duschrummet med sina ljusgrå väggar kan naturligtvis inte heller längre ha en rosa färgkod med prickigt duschdraperi i vitt, ljusgrönt, gult och rosa, rosa matta och rosa tvål. Nu är det rött och mörkblått som gäller med blårödrandigt draperi, mörkblå tvål och knallröd matta. Men en sak har jag totalt missat.

Toaborsten är rosa. Jag har inte bytt den! Jag har letat och letat i affär efter affär efter en röd eller mörkblå eller åtminstone grå men har inte fått napp nånstans. Nu står den neonrosa styggelsen kvar där och lyser i hörnet. Den stör mig.

Jag tror att min dotter anser att jag är knäpp. Hon tycker nog att det är terapi för mig att låta den rosa toaborsten stå där. Jag behöver helt enkelt vänja mig vid asymmetrin. Jag har svårt med det. Jag vet att jag, när hon var sådär två år gammal och började på dagis, lämnade extra hårband där som matchade hennes ombyteskläder på klädhyllan utifall att hon skulle behöva byta kläder under dagen. Så där i efterhand så inser jag ju att det gick lite långt då. Nu är det bättre. Eller inte.

Jag stör mig på den där rosa toaborsten. Jag skäms lite över att den står där. Samtidigt så kan jag med andra hjärnhalvan inse att det faktum att jag retar mig på en rosa toaborste i rimlighetens namn betyder att jag inte har så våldsamt mycket allvarliga och viktiga saker att oroa mig för just nu. Det är rätt skönt, i och för sig.

Bara jag kunde få tag i en mörkblå, röd eller åtminstone grå toaborste. Det skulle ge mig frid i sinnet. Eller inte.

fredag, november 25, 2016

Vilket ben?

Publicerad i Barometern 30 nov och Östra Småland 26 nov 2016
Per Gawelund (V) har gjort flera såväl innehållsrika som sympatiska inlägg i frågan om Kalmar kommuns agerande gentemot EU-migranterna. Han efterlyser handling och inte bara ord, empati istället för skygglappar och uppriktig medmänsklighet istället för dåliga ursäkter. Han har helt rätt. Kalmar borde kunna bättre än att stänga ett dåligt boendeläger på oklara grunder utan att hänvisa till annat än kalla bilar och tillfälliga parkeringar. Romerna är ett folk som under århundraden har diskriminerats på grova sätt. Även vi i Sverige har ett ansvar och en skuld att betala tillbaka. Tänker vi efter lite längre än näsan räcker, och det menar jag att vi måste göra, så inser vi det.

Tiggeriet är ingen hållbar lösning i längden, men så som romernas verklighet ser ut så är den just nu bättre för dem än ingen lösning alls. Att vi sedan även med alla medel som står till buds måste förmå Rumänien, Bulgarien och andra länder som inte tar sitt ansvar för den egna befolkningen att göra just det är precis lika odiskutabelt som att romerna behöver vår hjälp här och nu.

Men frågan är varför Gawelund är så ensam. Från borgerligheten hörs väldigt lite. Den politiska majoriteten har av allt att döma ställt sig bakom kommunens hela hantering, och i denna styrande majoritet ingår Vänsterpartiet sedan mycket lång tid tillbaka. Försöker Vänsterpartiet månne sig på konstycket att i den här frågan bedriva såväl majoritets- som oppositionspolitik på samma gång? Mycket talar för det. Tystnaden från Gawelunds partikamrater högre upp i hierarkin är graverande. Har Socialdemokraterna och Centerpartiet kört över sina vänsterkamrater och belagt dem med munkorg? Eller väljer man att vara tyst av andra skäl?

Jag undrar alltså på vilket ben Vänsterpartiet i Kalmar år 2016 väljer att stå. Är det på knähundens eller på medmänsklighetens? Väljarkollektivet har nog trots allt rätt att få veta var solidariteten ligger hos våra partier. För Feministiskt initiativ är det självklart att politiska ställningstaganden och beslut handlar om att kunna prioritera rätt och att verka för förändring i rättvis och människovänlig riktning. Det kan kosta på ibland men är ändå det enda rätta att göra.
Birgitta Axelsson Edström

Talesperson Feministiskt initiativ Kalmar län

torsdag, november 24, 2016

Stök


  • Kristyr
  • Pepparkakor
  • Högmässor
  • Möten
  • Begravningar
  • Sångövningar
  • Julgardiner
  • Städning
  • Rensa avlopp
  • Tvätt
  • Mer kristyr
  • Fler pepparkakor
  • Orgelövning
  • Planering
  • Konsertverksamhet
  • Strykning
  • Styrelsemöten
  • Vinterfixa balkongen
  • Ljusslingor
  • Dubbdäck
  • Fullmäktige
  • Planera julmusik
  • Miljögrupp
  • Läsa
  • Adventsljusstakar
  • Adventsstjärnor
  • Ännu mer kristyr
  • Ännu fler pepparkakor
  • och lite till.
Det är roligt stök! Men, det blir inte mycket tid till att blogga då...


fredag, november 18, 2016

Julkonsert 2016

Söndagen den 4 december kl 16 har kören Vox Communis med vänner julkonsert på Teatervallen i Kalmar. Konserten kommer att bjuda på maxad julstämning med julmusik av många olika slag! Christer Svensson står för pianomusiken och Åke Eklund spelar bas. Gästartist är trubaduren Johan Gustafsson från Färjestaden och soloinsatser i kören kommer bland andra att utföras av sopranen Mia Salomonsson från Alvesta. Även publiken ska vara med och sjunga förstås! För de 150 kronorna som biljetten kostar får man, utöver en rejäl dos julmusik och mellanprat, även julfika med saffransbullar och pepparkakor. Biljetter beställs via mail på adressen julkonsert.voxcommunis@gmail.com.

Konsertens överskott kommer att gå till Barncancerfonden Östra. Vi i Vox Communis önskar alla VÄLKOMNA till en julig eftermiddag i glädjens, värmens och ljusets tecken som dessutom ger Barncancerfonden Östra möjlighet att hjälpa fler barn och familjer som drabbas av cancer.

För mer information: Kontakta Birgitta Axelsson Edström tel 0766-267366 eller birgitta.axelsson.edstrom@gmail.com


torsdag, november 17, 2016

En dröm och ett mysterium

Alltså, jag och mina drömmar... I natt har jag varit på Norrlidshemmet, precis som jag har varit nu i eftermiddag. Jag skulle spela på en mässa där för de boende, något jag gör varannan torsdag. I natt var det dock osedvanligt mycket folk på plats. Det var det förresten idag i verkligheten också, om än inte riktigt lika många som jag drömde om, så markant fler än de senaste gångerna vi har firat mässa där. Det som hände i natt hade dock inte så många fler likheter med verkligheten än så.

Jag kom dit, efter att ha irrat runt i lokalerna väldigt länge. Plötsligt hade vi en nyrenoverad lokal, något som jag vet att jag tyckte var väldigt märkligt eftersom Norrlidshemmet står på tur att rivas när det nya boendet på samma tomt står klart. Å andra sidan är det inte första gången som investeringar genomförs med huvudet under armen i kommunala lokaler, så helt otroligt skulle det väl inte vara. Mycket glas var det och stora skulpturer av staplade tändsticksaskar stod på golvet. Jag hittade fram till slut och började packa upp noter samt gå runt och hälsa på de församlade. Jag noterade att Stefan, som ju alltid är med och hjälper till, inte var på plats. Det var mycket konstigt i sig. Medan jag tog människorna i hand och bytte ett par ord med var och en stack en i personalen in huvudet genom dörren och sa att det var mycket märkligt att det varken hade kommit någon präst eller någon kantor. "Jag är ju här!" sa jag men insåg att prästen var väldigt, väldigt sen. Vi väntade en stund till, och sedan till slut kom det äntligen två personer till.

Det var vår diakon Beate som berättade att ordinarie präst, den härlige Torsten Z, hade blivit hastigt sjuk och inte kunde vara med idag. Hon hade därför en vikarie med sig. Jag hälsade på prästen och insåg att jag kände honom. Det var den så uppskattade och älskade prästen Bengt S som jag ju visste hade flyttat upp till himlen för ett bra tag sedan. Jag blev ganska förbluffad och frågade honom om han verkligen inte hade lämnat jordelivet, och det bekräftade han utan tvekan. "Men", fortsatte han, "jag är inte sämre än att jag gå in och vikariera lite grann ändå" vilket han gjorde. Mässan genomfördes med de psalmer som Torsten hade valt och allt gick enligt planerna. Scenariet måste te sig som en våt dröm för den tidigare alliansregeringens sjukskrivningstaktik ;-)

När jag skulle ta mig därifrån efter förrättat värv var det ännu svårare än att hitta in till rätt lokal. Hur jag än gick så hittade jag inte rätt utgång utan irrade runt och gick ut åt ett håll som jag inte alls kände igen. Sedan gick jag runt runt runt för att hitta till parkeringsplatsen där jag hade parkerat bilen. Jag lyckades inte, utan goe Pierre väckte mig mitt i letandet för att meddela att frukosten var klar.

Drömmar är ju konstiga... Och inte blev den här drömmen mindre konstig när jag upptäckte att det idag på dagen är fem år sedan Bengt S började bjuda upp änglarna till dans i landet ovan där. Jag minns själv när jag fick veta att han hade gått bort, men jag kan inte på egen hand komma ihåg när det var. Däremot hade en Facebookvän till mig och en nära vän till Bengt själv delat minnet just idag. Jag undrar egentligen vad som händer. Kan omgivningens tankar påverka ens egna drömmar? Eller var det något som skickades till mig uppifrån?

Ja, jag vet inte. Livet är verkligen ett mysterium som vi inte helt kan greppa och förstå. Vi kanske ska vara tacksamma för det. Det leder till spänning i varje fall, och till miljoner frågor som pockar på svar.

Brinnande hjärtan...


Psalmversen är skriven av pastorn i Svenska Missionsförbundet Harry Malmesjö år 1945. Jag antar att tidsandan då, i skuggan av världskrig och förintelse, av förtryck, diktatur, tortyr, massmord i civiliserade länder utfört av regimer som åtminstone i tillräcklig mån fått demokratiskt stöd för att kunna genomföra sin människovidriga politik, var svår att hantera.

Jag tycker inte att det är lätt idag heller, vare sig internationellt eller lokalt. Är det något som världen behöver så är det våra brinnande hjärtan fyllda med mod att kämpa för det goda och stå emot det onda.

onsdag, november 16, 2016

Tre saker, en läxa

En förmiddag fylld med möten följdes av två bananer och ännu ett möte. Nu är det tvättstugan som gäller. Belöningen för allt detta är att ikväll få lägga sig i rena fräscha manglade lakan och ha första tiden att passa imorgon kl 13. Tillvaron är inte fel just nu, och det är ju just nu jag lever. Framtiden kommer sedan.

Jag fick en läxa idag. Jag ska fundera på tre saker som jag är riktigt bra på. Undrar om jag hittar tre såna. Tillåt mig tvivla. Laga mat kan jag inte, inte meka med bilen heller och virka eller sticka ska vi bara glömma. Jag minns en gång tidigare när jag tyckte att jag var värdelös på allting. Då sa lilla dotter Emmy de förlösande orden: Men stuva makaroner kan du i alla fall...

Fördelen med att vara så in i bängen kass på just matlagning är att familjen och närstående aldrig den dagen jag har flyttat upp en våning behöver sakna "mammas mat". Det gäller att försöka hitta ljusglimtarna i eländet, eller hur? Jag saknar inte min mammas mat heller vilket främst beror på att jag själv har ett mindre friskt förhållande till just mat, men dotter Emmy saknar mormors köttbullar i sås för att bara nämna något. Jag saknar däremot pappas händighet och klokskap och mammas omsorger.

Tre saker som jag är bra på... Det tål att funderas på. För att se det ljusa: Det är tur att det inte är fler än tre.

måndag, november 14, 2016

Julkonsert! Välkomna!!!


Tack Emmy för den finfina affischen!

Etik och moral måste finnas i politiken!


Debattartikel i Barometern den 14 november 2016 och i Östra Småland 17 november 2016
Det amerikanska presidentvalet är över. Vi kan ha vilka åsikter som helst om valsystemet och om hur kampanjarbete bedrivs där, men faktum kvarstår: Det amerikanska folket har med hjälp av sitt eget regelverk röstat fram en man till president som har uppvisat en alarmerande fallenhet för rasism, sexism och kränkande beteenden gentemot såväl människor med funktionsnedsättningar som andra minoriteter. Donald Trump är en kapitalstark vit heterosexuell äldre man. Nu har han, enligt konstens alla regler, också fått makt över en hel nation.

Vi måste kunna föra en diskussion om de etiska och moraliska frågorna som kan ställas här. Jag ifrågasätter inte det amerikanska väljarkollektivets odiskutabla rätt att rösta fram sin egen företrädare. Att hävda att majoriteten av väljarna, om det nu ens var så, skulle ha rätt i moralisk/etisk mening är dock inte samma sak. Det går helt enkelt inte att hävda att majoriteten alltid har rätt. Skulle vi mena allvar med ett sådant uttalande betyder det att 99 människor kan döda den hundrade bara för att de 99 kunde enas om att det vore rätt. Det finns värderingar som är viktigare än majoritetsbeslut. Det är de värderingar som gör oss till civiliserade människor med kännande hjärtan och tänkande hjärnor, med omtänksamhet, empati och kärlek.

Idag utmanas sådana värderingar. Det visar valet i USA. Det är numera OK att lägga sin röst på företrädare som systematiskt kränker människor, ställer utsatta grupper mot varandra, förnekar kvinnor makten över sina egna liv och underblåser förödande konflikter mellan såväl nationer som religioner och etniska grupperingar. Visst, alla har rätt att stödja sådant, men kom inte och hävda att det gör politiken rättfärdig.

Det farliga är inte att blanda in mjuka frågor om moral och etik i politiken. Det farliga är när sådana frågor frikopplas därifrån. Det är en viktig lärdom för oss även i Sverige. Om de styrande och kandiderande låter maktambitionerna tränga undan mänskliga värderingar, etik och moral är risken stor att kränkningar, förödmjukelser och förtryck inte bara syns i den politiska retoriken utan också omsätts i legal handling. Det kan aldrig vara rätt, oavsett hur många som röstar på sådana företrädare.

Birgitta Axelsson Edström, Talesperson Feministiskt initiativ Kalmar län

söndag, november 13, 2016

Fars Dag 2016

Vi fick en härlig helg i ett vintrigt och soligt Malmö med Emmy och Charlie. Det känns så gott att veta att de har det bra i sin fina lilla vindslägenhet och att de trivs med livet. Nu på eftermiddagen blev Pierre firad på Fars Dag av dotter, son, sonens sambo och det lilla barnbarnet Cornelis. Det var också mysigt!

Själv känner jag saknad. Jag försökte sätta rosor på pappas grav, men kylan gjorde det omöjligt. Vattnet har frusit. Istället gjorde vi i ordning på graven, rensade bort lite buketter som hade blivit frostskadade, borstade bort lite snö från dekorationerna som vi lade dit vid Allhelgonahelgen och tände ett nytt ljus i lyktan. Rosorna tog vi hem, utom en enda som jag lade vid den tända lyktan. Jag kan höra pappa säga: Ta hem blommorna och njut av dem där istället. Tack pappa.



Tack pappa för allt du gav mig, all omsorg, all kärlek, all hjälp och alla gånger du har ställt upp till mer än 100%. Jag saknar dig så att det gör ont men jag är så tacksam för att jag fick ha dig, världens bästa pappa. Jag hoppas att du inte fryser trots att det är så kallt. Jag tror att du har det varmt och skönt. Är det någon som är värd det så är det du.

fredag, november 11, 2016

Till vem?

”Jag var hungrig, och ni gav mig mat. Jag var törstig, och ni gav mig vatten. Jag var en främling, och ni öppnade era hem för mig. Jag var naken, och ni gav mig kläder. Jag var sjuk, och ni tog hand om mig. Jag var i fängelse, och ni besökte mig.” Då kommer de som har följt Guds vilja att fråga: ”Herre, när såg vi dig hungrig och gav dig mat, eller törstig och gav dig något att dricka? När såg vi dig som främling och hjälpte dig, eller naken och gav dig kläder? När såg vi dig sjuk eller i fängelse och besökte dig?” Och kungen ska svara dem: 'Jag försäkrar er, att när ni gjorde detta för någon av mina minsta bröder och systrar, då gjorde ni det för mig!” 
(Matt. 25-35-40, Nya Levande Bibeln)

Nästa vecka stängs Salve för EU-migranter. Vintern har kommit. Ett samhälles grad av mänsklighet manifesterar sig i det sätt på vilket det tar hand om behoven hos de allra minsta.

Kyrie eleison. Herre förbarma Dig. Det är snålt med förbarmandet i kommuntoppen, och lika snålt verkar det vara med viljan att stå för egna fattade beslut.
Frågan som inställer sig är "Herre, till vem skulle vi gå?"

torsdag, november 10, 2016

Baksmälla


Jag har upplevt baksmälla en gång. Det var dagen efter vi hade firat kommunalrådets 50-årsdag på stan och jag var 38 år. Den dagen bestämde jag mig för att aldrig mer sätta mig i den situationen, och det har jag heller inte gjort. Det var vidrigt. Jag glömmer det aldrig. Jag förstår inte hur folk står ut med sådant gång på gång.

Men den baksmällan är väl inget mot vad den amerikanska nationen och dess väljarkår (och alla som inte röstade alls) upplever nu och ett bra tag framöver. Där räcker inte en dag med rejält mycket vatten för att återställa balansen. Jag kan inte säga att jag är direkt grön av avund.

Hoppas att det blir en lärdom dock.

onsdag, november 09, 2016

Hemläxa 9 november 2016

Jag fyller år på juldagen. Det är ingen rolig dag att fira födelsedag på, men nu tycker jag faktiskt mer synd om alla dem som fyller år idag 9 november. Det är ju ännu värre. På juldagen firar man Jesu födelse, och jag kan i allra högsta grad förstå att det är en större händelse än just det faktum att mamma födde mig på juldagsmorgonen. Jag ser hellre att folk minns Jesus än mig. Det är inget konstigt. Det är ju en glädjens dag! Men 9 november? Årsdagen för Kristallnatten år 1938 och dagen då USA såg till att rösta fram Donald Trump till president år 2016 är en sorgens dag (även om Berlinmuren föll just denna dag vilket är en händelse som balanserar upp det en aning). Just idag går man som i en dimma.

Det är nu förståsigpåarna gör sig påminda. Ni vet, alla de där som säger något i stil med:

  • Det var väl ingen överraskning?
  • Den som trodde att Trump inte hade en chans har inte varit vaken de senaste månaderna.
  • Den som trodde att Clinton skulle vinna utan problem är naiv.
  • Väljarna har aldrig fel, så klaga inte!
  • Ni politiker får skylla er själva!

Jag har idag av en reporter på ett av lokalorganen blivit anklagad för att inte respektera valresultatet och för att felaktigt skylla på väljarna. Jag fick också veta att jag minsann tillhör det förhatliga politiska etablissemanget. Det känns väl lite så där, det kan jag erkänna. Jag lämnade ju partiarbetet i samband med valet 2014 för en tillvaro helt utan inkomster och arbete eftersom jag inte stod ut med förljugenheten, den omoraliska makttaktiken och den bristande interndemokratin. Jag tycker inte att det är rättvist att bli ihopbuntad med ett sammanhang jag har lämnat.

Jo, för att gå tillbaka till det amerikanska valet: Jag respekterar valresultatet och väljarna har all rätt i världen att rösta efter eget huvud. Det jag ändå vill säga, och det har jag sagt oerhört många gånger tidigare, är att demokrati som styrelseskick kräver vissa förutsättningar. En del är teknikaliteter och formalia. Jag nämner några exempel: Allas röster ska vara lika mycket värda. Vem som helst av väljarna ska kunna bli vald till uppdrag. Information ska vara tillgänglig för alla, yttrandefrihet och åsiktsfrihet ska råda och föreningsrätten måste vara garanterad. Det krävs också transparens i beslutsvägar, att korruption inte finns och att media står fri från styrandes kontroll. Public service är viktig! Självklart måste allmän rösträtt finnas liksom valhemligheten upprätthållas.

Men, det finns också andra förutsättningar som är mjukare till sin karaktär och därmed svårare att sätta fingret på. Det får aldrig göras bodelning mellan kärlek, empati, solidaritet, värme, moral, hederlighet och etik å ena sidan och politik och makt å den andra. Där ser vi idag att det brister på väldigt många håll. Politik blir ett sätt att skaffa sig makt, och sedan kan man lämna hederligheten därhän. Det är farligt och leder inte till ett samhälle som präglas av mänsklighet och demokrati utan tvärtom. Något vi också måste jobba med, och det var där reportern härsknade till på mig, är bildningen. Oorganiserade massor kan göra upplopp och revolt mot etablerade strukturer. Det har vi sett många gånger. Det leder aldrig till förbättringar utan bara till kaos och våld samt offer som hade kunnat undvikas. En motståndsrörelse som jobbar med bildning och organisation kan nå betydligt längre. Det är då en revolution (som jag menar inte måste vara blodig och våldsam i bokstavlig bemärkelse) kan ge hållbara resultat. På samma sätt är det vid val. Ett väljarkollektiv som har tilltro till sin egen förmåga att tänka och resonera och som förstår komplexitet och kan se relevanta reella samband och inte bara förenklade lösningar på chimära samband kan göra kompetenta val. Hur gör vi för att säkerställa att en sådan förutsättning finns?

Jag menar att vi gör det i alltför liten grad. I Sverige växte folkbildningen fram under 1800-talets senare del. Det var då vår demokrati också utvecklades. Folkskolestadgan kom 1842 och den följdes av bildningsambitioner även för vuxna. Efter andra världskriget, då Sverige drog kloka slutsatser av erfarenheterna från Tyskland under 1920-30-talen, tillsattes 1946 års skolkommission i syfte att se till att den medborgerliga bildningen skulle vaccinera mot diktaturtendenser och förtryck. Det var klok och framtidsinriktad politik omsatt i effektiv handling!

Idag står vi där igen. Behovet av bildning är skriande. Vaccinet har förlorat sin verkan. Glömskan har slagit till. Vi tror, grovt sett, att det bara är kapitalistisk tillväxt som är viktigt och att det enda vi måste kunna är att skriva och räkna. Men vad ska vi läsa och vad ska vi räkna på om vi inte lyfter blicken och tar hänsyn till mjuka värden, de värden som gör människan till människa? Det gäller inte bara USA, det gäller även hos oss. Var och en av oss har ett ansvar där. Vi kan inte stillatigande se på hur människor röstar bort demokratin när inte verktygen för att upprätthålla den finns! Vi måste se till att på alla sätt vi kan bidra till en annan utveckling. Vi kan skapa mötesplatser som kan ta bort rädslan för det nya och utsätta oss själva och varandra för utmaningar och därigenom lära oss att vi faktiskt kan förbättra läget. Vi måste enträget och ihärdigt tro att det går att skapa en bättre värld utan att trampa på andra. Vi måste förstå att vi människor bor på samma planet och har ett gemensamt ansvar för det som händer här. Vi kan aldrig slå oss till ro och säga att vi inte bryr oss. Vi MÅSTE helt enkelt bry oss. Vi måste tänka längre än vår egen nästipp och dessutom inse att det finns viktigare värden än vad som ryms i vår egen plånbok. Vi MÅSTE organisera och vi MÅSTE jobba!

Låter det svårt? Ja, det är det. Ingen säger något annat, men det är nödvändigt. Det fungerar inte att säga att "någon annan" ska göra det och att "min position är att ställa mig över det arbetet" vilket ibland kan skymta fram i vissa grupper. Ansvaret är ditt och mitt, tillsammans. Ingen annans. Den hemläxan har vi allihop. Har du inte fattat att du har haft den läxan sedan länge är det hög tid att du fattar det idag, 9 november 2016. Idag stod det nämligen klart att världens mest framgångsrika land, "the land of the free and the home of the brave", röstade fram en populistisk, rasistisk, sexistisk och galen skrävlare till president, en gubbe som inte ens drar sig för att å det grövsta förödmjuka kvinnor, invandrare och människor med funktionsnedsättningar. Det är allvar nu. Det allvaret kommer många att få känna av in på bara skinnet, och det visste de som röstade. Det budskapet har varit tydligt, liksom taktiken och argumenten.

Jag måste respektera valresultatet. Jag kommer dock aldrig att förlika mig med att sådana avarter av mänskligt beteende som Trump representerar och personifierar får så mycket stöd att det ger verklig makt. Det är pinsamt. Det är så gott som kränkande och jag mår illa. Jag står för det, för det är exakt så det känns idag. Ändå ska jag plantera mitt äppelträd och försöka ha tilltro till att framtiden kan bli bättre.

I morgon, eller kanske ikväll. Just nu sörjer jag och tårarna bränner innanför ögonlocken.

tisdag, november 08, 2016

Välkomna 4 december


Biljetter endast 150 kr! Då ingår även julfika.
Bokas via e-mail julkonsert.voxcommunis@gmail.com och betalas kontant på plats.

VÄLKOMNA TILL TEATERVALLEN I KALMAR!

måndag, november 07, 2016

Gången helg och kommande

Allhelgonahelgen har passerat i regn och rusk. Vi pyntade gravarna så gott det gick och tände ljus, men frågan är väl om lågorna överlevde vätan och vinden. Det spelar kanske inte så stor roll egentligen. Vädret rår vi inte på, men minnena finns kvar ändå. Bilderna nedan är från i fredags. I lördags lade vi till fler ljus, men vädret var så dåligt att det inte gick att fånga det hela på bild med enkla mobilkameror.
Här vilar mormor Edla och morfar
Gustav sedan 1977 respektive 1992.

Här vilar mamma Ingrid och
pappa Rolf sedan våren 2016.
I natt har jag drömt om pappa, som jag gör så ofta. Den här gången kom han tillbaka till oss, men vi visste inte vart han skulle bo. Vi har ju sålt hans hus, och han var förvånad men över det höga priset vi fick. Mest frågor kom ju förstås om verkstaden med alla verktyg, och han föreföll ganska nöjd med arrangemanget att de kom till nytta i huset hos de nya ägarna. Jag försökte berätta nyheten att pappa var tillbaka för min bästa kompis, men hon var helt uppslukad av den nya motordrivna kontorsstolen hon hade köpt så jag fick aldrig fram budskapet. Kanske lika bra det. Det var ju ändå inte sant. Det insåg jag ju när jag vaknade i morse. Mamma och pappa har det bra där de är, men min saknad är stor. Jag försöker lära mig leva med den.

Igår sjöng vi med kören i Två Systrars kapell, och det var desto roligare. Aldrig trodde jag väl att jag skulle leda en kyrkokör som blev kompad av elbas, banjo och fiol, men så blev det. Det var helt enkelt jättekul och svängigt värre! Det blev inte mindre kul av att låten (Helgonen av Bengt Johansson) är något av det allra bästa jag har hört ifråga om att förklara vitsen med de människoöden som kallas helgon. Att sedan få avsluta körens avdelning med en rungande Amen-gospel tillsammans med hela församlingen blev pricken över i-et denna annars regniga och grå Alla själars dag-förmiddag.

Nästa stora helg är advent och sedan kommer julen igen. Det känns nära i tid just idag och extra inspirerande när marken utanför är täckt av vacker snö. Jag sitter här hemma och letar låtar till de tillfällena. Jag har fått några riktigt lovande napp! Vi utlovar musik fylld av glädje och förundran till dessa tillfällen, och vem vet om inte banjon kommer fram igen!

torsdag, november 03, 2016

Dags för rimlig representation!

Insändare i Östra Småland 3 november 2016
Det är bedrövligt, om än inte överraskande, att det saknas kvinnlig representation i så hög grad på de högsta maktpositionerna inom lokalpolitiken i Kalmar län. Som Östra Småland så korrekt har konstaterat: Efter 100 år av allmän, dvs kvinnlig rösträtt, så dominerar män fortfarande. Kvinnor slår i glastaket medan män slår vakt om det. Det är lätt och framförallt ganska framgångsrikt att prata om jämställdhet och allas lika värde, men det är tydligen desto svårare att omsätta orden i praktisk handling om det skulle påverka den egna positionen.

Vad vi har att göra med är gamla strukturer, normer och värderingar. Mannen är normen, kvinnan är avvikande. Finns det kvinnliga kandidater måste de vara så gott som perfekta i alla stycken om de ska kunna utmana en trött halvdålig man. En kvinna, trots hög kompetensnivå och genuin vilja att förändra, blir alltid misstänkt för att vara inkvoterad på grund av sitt kön trots att män med maktambitioner i alla tider har blivit inkvoterade tack vare sitt. Slutsatsen man kan dra är att kompetensen tydligen sitter just i det manliga könet. Patriarkaliskt färgade icke-normkritiker som vill bevara unkna traditioner till varje pris hävdar ju så gott som alltid att det aldrig kan gå att förena kvinnligt kön med kompetens. Det framkommer nämligen varje gång när det diskuteras huruvida kvinnor överhuvudtaget har något i politiken att göra. Kön (läs ”kvinnligt kön”) ställs då i motsas till kompetens.

Vi borde ha kommit längre i Kalmar län år 2016. När residensstaden Kalmars femton ledamöter starka kommunstyrelse består av elva män och fyra kvinnor så inser man att här behövs något nytt. Den gamla höger-vänsterskalan räcker inte till för att kvinnor ska uppnå den representation som är rimlig. Gamla mossiga strukturer måste bytas ut mot nya och glastaket krossas. Det är hög tid för en feministisk politik som tar orättvisor på allvar och inte bara pratar. Det är dags att Feministiskt initiativ tar plats i Kalmar läns beslutande församlingar.

Birgitta Axelsson Edström, talesperson Feministiskt initiativ Kalmar län

onsdag, november 02, 2016

Ett nytt bud som är ständigt aktuellt

Makt korrumperar
Makt berusar
Makt förblindar
Makt fördummar
Makt förlamar

Begär efter makt är starkare än både etik och moral
Begär efter makt kan ju både bildligt och bokstavligt talat få människan att gå över lik

Hur i all världen ska vi kunna hantera makten på ett rättfärdigt sätt när det är så här det blir, gång på gång och i alla sammanhang där vi förutsätter att demokratiska spelregler ska råda?

Vi pekar finger åt Trump och Åkesson och andra potentater av olika slag, men hur beter vi oss själva när läget uppstår och roffarmentaliteten kryper fram ur sin mörka håla och visar sin hungriga tandrad?

Det kanske kan bli dagens ämne för eftertanke. Jag tänker så i varje fall, och är djupt bekymrad.

(Det nya budet i Joh. 13:34-35 behöver måhända aktualiseras dagligen.)


tisdag, november 01, 2016

Se gubbar...

Lokalorganet Östra Småland skriver idag om hur illa det är ställt med könsfördelningen bland länets kommunstyrelseordföranden. Fyra kommuner i länet, däribland Kalmar, har aldrig någonsin haft en kvinnlig KS-ordförande. Några stycken har en kvinna på posten nu, och några enstaka har haft det under längre perioder. Tittar man sedan på könsfördelningen inom kommunstyrelsen så utmärker Kalmar sig även i det sammanhanget. Bland 15 ledamöter hittar vi fyra kvinnor. Märk också: Detta är en kommun som vill framhålla sitt jämställdhetsarbete och som också får nationell uppmärksamhet. En slutsats som kan dras är förstås att det gärna pratas om jämställdhet i de politiska leden och att man gärna vill skriva policydokument och handlingsplaner för kommunanställda men när det kommer till det egna handlandet så blir det plötsligt inte alls lika attraktivt. Att leva som man lär är inget som karakteriserar den politiska eliten i Kalmar kommun.

Det föranledde mig att i morse skriva den här lilla sångtexten. Det är ju snart jul (vi som håller på med körsång vet hur snabbt det går fram till jul) så den kan vara bra att öva upp julsjungandet med ;)

Se gubbar, se gubbar i våran Kalmar stad
De håller kvar klubban tillsammans i en rad
Och vad får den kvinna som hotar deras pakt?
En klapp på huvet och en smäll i baken, ingen makt!
(Mel. Tre pepparkaksgubbar)