fredag, maj 29, 2015

En annan värld är möjlig

Jag är feminist. Ha ha, det visste ni inte va? ;-)

Alltså, att vara feminist är att vara FÖR allas lika värde oavsett kön och MOT alla former av diskriminering. Det är liksom utgångspunkten. Man kan inte vara feminist och tycka att det är OK att folk blir förtryckta av det ena eller andra skälet. Huvudproblemet är den manliga överordningen och den kvinnliga underordningen. Allt som förknippas med manlighet (underförstått vit heterosexuell manlighet) är per definition bättre än det som förknippas med kvinnlighet. Det som är kvinnligt är nämligen avvikande. Kolla lönekuvertet så blir det hela så tydligt det kan bli. Det är bättre att sköta en maskin (trad manligt) än en människa (trad kvinnligt). Det motsäger dock inte att man gör ständiga försök att göra det kvinnliga mer manligt, se till exempel schemaläggningsmetoderna inom vård och omsorg. Att resonera utifrån produktionslinjer och löpande band med hög grad av förutsägbarhet är inte självklart effektivt när det handlar om oförutsägbara människor vars behov ska fyllas, men självklart kallas det just avvikande när det inte fungerar. Kvinnlig verksamhet är ju "dålig".

Denna manliga överordning och kvinnliga underordning kan vi kalla patriarkatet. Det kämpar vi emot. Målet är tydligt: Årtusenden av transkulturell och global tvångströja ska lyftas bort från vårt mänskliga organiserande av världen. Motkrafterna är många och mäktiga. Det säger sig självt, så det kommer att ta tid. Huvudsaken är dock att vi inte ger oss, inte låter någon blanda bort korten så att vi förlorar målet ur sikte utan istället träget kämpar på och pekar på både framsteg och missförhållanden. Klarar vi av att störta patriarkatet får vi nämligen ett mycket bättre liv, allihop! Men, vi får inte tappa målet ur sikte. Det är patriarkatet som ska bort, inget annat.

Därför blir jag lite bekymrad när plötsligt HBTQ-frågorna, som i sig är jätteviktiga och verkligen behöver lyftas, lyfts på bekostnad av jämställdheten. Jämställdheten får så att säga lämna scenen och kanske följa med lite vid sidan av. Nu är det nämligen Pride som gäller, och jag är absolut inte emot det arbetet! Det behövs! Grejen är dock att det som HBTQ-rörelsen utsätts för och upplever OCKSÅ är ett resultat av patriarkatet. Åtgärdar vi det så kommer även normerna inom det området att förändras. Det som idag klassas som avvikande på grund av att det inte är manligt kommer inte att vara avvikande när det vita och heterosexuellt manliga inte längre är norm, normalt och högst värderat. Det gäller såväl kvinnlighet som HBTQ, funktionsnedsättningar och etnicitet. Könsförtrycket drabbar nämligen ALLA i någon form, och det smittar ohämmat. Det är alltså INTE jämställdhetsarbetet som ska lämna plats i debatten, det finns mängder av skräp som ska flytta på sig istället. Mediabruset håller inte direkt genomgående hög och angelägen kvalitet för att nu uttrycka sig litotetiskt.

Låt oss jobba MOT diskriminering på alla fronter, men låt oss inte definiera bort det stora problemet: Patriarkatet. Det är DET som ska störtas (alltså är det inte män eller herrar som ska slås ihjäl rent bokstavligt) och det är DET som ska bytas ut om vi ska kunna bygga en mer rättvis värld grundat på andra värderingar än kortsiktig lönsamhet, kallsinnig effektivitet och hänsynslöshet. Det är då vi kan sätta andra värden först. Varför inte börja redan idag? Vi kan sprida kärlek och glädje där vi är och så ett frö där vi står: Kanske ÄR en annan värld möjlig? Men den blir inte möjlig om jämställdheten gång på gång definieras bort av än det ena och än det andra viktiga (som HBTQ) eller rentav förkastliga (som hotade privilegier) skälet.

torsdag, maj 28, 2015

Som igelkotten sa...

Man gör sina misstag, eller hur? Men allt man gör är inte misstag. Det är ju skönt, för att citera Gudrun Schyman, "att man kan utvecklas". Idag kom jag fram till den slutsatsen, igen.

Jag har nämligen läst den blå lokaltidningen och skrattat ganska gott, och lite rått, åt en artikel signerad Anders Blank. Det fanns en hel del uttryck där som fick delvis nya definitioner. Vad säger ni om

  • "Vi höll den här linjen väldigt tydligt." En tydlig linje i det här fallet var att gå med på ett sparförslag i tre beredande organ (barn- och ungdomsnämnden, Södermöre kommundelsnämnd och kommunstyrelsen) men sedan skrika högljutt i kommunfullmäktige över SAMMA förslag. Det högljudda skrikandet resulterade i nedlagda röster. Det leder oss till nästa uttryck:
  • "Det handlade också om att vi inte ville göra gemensam sak med de borgerliga partierna." Då har man sagt att man varit tydlig i alla diskussioner tidigare, men ingen hade lyssnat. Nu HADE alla andra partier (utom S och C som man ju är bästisar och bundis med) lyssnat och röstade helt i linje med den tydliga linjen som man hade hållit. Då röstade man inte med de lyssnande partierna. Orsaken är att det var fel kompisar som röstade rätt.
  • "Man får inte fastna i byråkratiskt tänkande." Men det är helt OK att fastna i gammal sandlådetaktik och vägra att både lära sig skilja på äpplen och päron samt fundera över vilken politik som leder till vilket mål.

Nej, det är tydligt: Även Kalmars kommunpolitik behöver en uppfräschning och måste börja fatta att det finns andra dimensioner än höger-vänster. Inte ens den dimensionen upprätthålls ju längre mer än på pappret, och då absolut inte av alla partier utan allra mest av det parti som på det viset förlorar både tänder, potens och nypor. Det är ju summa summarum av dagens artikel som dessutom fick en felaktig rubrik:
Man röstade inte alls emot majoriteten. V röstade ju inte alls.

Det är faktiskt sorgligt.... Inte att jag lade 20 år på det fruktlösa arbetet, utan för att vi får dras med den här sandlådan fram till 2018 också. Då hoppas jag på ett allmänt uppvaknande. Kalmar, som ju just har blivit framröstad som bästa sommarstad i Sverige (GRATTIS!) förtjänar en bättre framtid än det här tjafset.

Rösta ROSA i nästa kommunval! Vi måste kunna utvecklas och lära oss av de misstag som det ju faktiskt är mänskligt, inte bara igelkottsligt, att göra då och då.


onsdag, maj 27, 2015

Apropå att se sig lite omkring

Idag har vi haft bokslutsfullmäktige i Växjö stift. Fullmäktige samlas på natursköna Sankt Sigfrids folkhögskola i Växjö med hästar springande i hagen utanför sammanträdesrummet. Det är så nära stan, men ändå nästan på landet, och det känns gott just när våren börjar gå över i sommar. Dagen inleddes med möte med valberedningen, men sedan följde andakt i kapellet ledd av nye biskop Fredrik Modéus. För övrigt var det första gången jag träffade honom så jag passade på att hälsa honom välkommen och lycka till jag också. Sedan har det följt redovisningar och förhandlingar. Till slut snurrar ju all information runt i hjärnan utan kontroll, typ som nu... men än är inte dagen slut.

Andakten inleddes med psalm 646. När man slår upp den i psalmboken så ser den ut så här:

Det är klart, det är ju inte HELT begripligt. Bänkgrannen, vars identitet jag inte tänker avslöja men för säkerhets skull så vill jag upplysa om att hen har godkänt att jag berättar om det här, såg oerhört förvirrad ut. Jag har ju en viss vana av att titta i psalmboken, så jag pekade på uppslagets motstående sida. Då ser psalmboken istället ut så här:
Och genast blev det lite lättare att hänga på när preludiet från orgelläktaren var färdigspelat :-) Vi fick oss ett lika gott skratt båda två kan jag lova. Det blev kanske inte så många sjungna takter i alla verser från vår lilla vrå av kapellet, det erkänner jag. När biskop Fredrik sedan började tala om utmaningen som ligger i att konfirmationsfrekvensen sjunker så föll dock en del bitar på plats för min del, just tack vare de finska orden i psalmen och det obegripliga problemet vi upplevde nyss men som gick ganska lätt att lösa. Det handlade ju bara om att lyfta blicken lite grann och inte stirra sig blind på det som är så svårt att man helt enkelt inte begriper. Fortsätter man att bara glo där så kommer man helt enkelt inte vidare. Det hjälper liksom inte att försöka stava sig fram genom de finska orden som svämmar över av "ä och konsonanter". Man fattar nada även om man säkert kan pricka in en och annan stavelse på rätt not när det är dags att sjunga (notskriften är ju universell så den funkar ju), MEN lyfter man blicken lite grann och tittar vid sidan av så faller både bitarna, språket och fattningsförmågan på plats. Där stod nämligen den svenska varianten.

För att anknyta till livet i övrigt: Tittar vi så här på våra problem, eller letar vi efter lösningar? Vågar vi distansera oss och lyfta blicken? Vågar vi lyfta in fler perspektiv? Det är frågan... Ofta gör inte jag det i varje fall. Och när det gäller konfirmationsfrekvensen: Är det konformationen och allt som rör den som vi ska förändra? Eller är det något annat vi ska göra istället? Vilka medel vill den Helige Ande att vi ska bruka idag, här och nu, i våra sammanhang? Vi behöver inte fråga OM det är något vi ska göra, frågan handlar om HUR. Som det står i Sv Ps 646:5

Jag har en uppgift att fylla, Kristus har bruk för mig!
Därför, helige Ande, vill jag nu tacka dig.
(sv text U-B Gustafsson-Pensar)

Eller som vers 5 ser ut på finska (vad den nu kan betyda...):
Kosketa minua, Henki! Heräta kiittämään, 
sinun lähelläsi, armosta elämään.
(text: P Perkiö/A-M Raittila)

Så det är full fart framåt som gäller, inte in i väggen utan på vägen, men det skadar inte att se sig omkring lite också. Det är nog trots allt meningen. Så tänkte jag när sammanträdet till slut avslutades med  en aning skolavslutningskänsla med Sv Ps 199:1-2 (Den blomstertid nu kommer...). Sommaren är på gång, och det är vi också om än med trötta och siffer- och informationsstinna hjärnor. Att kunna lyfta blicken är inte så dumt när man ska köra hemåt heller. Det brukar gå lättare då än när man fokuserar på den närmaste metern framför bilgrillen.

tisdag, maj 26, 2015

En rosa markering, om än omedveten...

Det blev i varje fall ETT steg i rätt riktning. Jag följde med viss spänning, men på långt avstånd, gårdagens kommunfullmäktige i Kalmar. Det huvudlösa besparingsförslaget att höja barnomsorgsavgiften för 15-timmarsbarnen i familjer som har det sämst ställt återremitterades, tack och lov, men processen lämnar en hel del frågor efter sig. Förslaget passerade tre beredande organ (barn- och ungdomsnämnden, Södermöre kommundelsnämnd och kommunstyrelsen) utan att NÅGON nämndspolitiker röstade emot eller reserverade sig mot beslutet. Samtliga partier ställde sig alltså på beredande nivå bakom höjningen som kan betyda att människor, främst ensamstående kvinnor med flera barn, hade fått nästan 2000 kr mindre att röra sig med om året. Vad intäkterna till kommunen blir av den höjningen kan jag bara spekulera i. Det rör sig naturligtvis i ett kommunalt perspektiv om nålpengar. För den ensamstående arbetslösa eller sjukskrivna mamman är det dock allt annat än småpengar.

Jag har full förståelse för att nämnder måste fatta hårda och impopulära beslut när man drabbas av ramminskningar. Jag är nog en av dem som vet detta mer än väl. Vad jag dock inte kan förstå är varför man måste driva igenom förslag som både drabbar redan hårt ansträngda enskilda hårt OCH ger ytterst lite tillbaka till den kommunala kassan. Jo, det är ju det där med "många bäckar små" men det finns alltid bäckar som är meningslösa att tömma och sådana som faktiskt ger något i andra änden. Det gäller att lära sig skilja på dem. Ibland, när alternativen är uttömda, så måste man även ta de svåra besluten, men här blir det en aning löjligt. Att hänvisa till krånglighet och byråkrati väger oerhört lätt i förhållande till den förlust som drabbar enskilda i det här fallet.

Igår lyckades dock fullmäktige till slut stoppa förslaget. Det som är intressant är att det är den borgerliga oppositionen tillsammans med MP och SD som röstade FÖR en feministisk inriktning och FÖR de sämst ställda medan de två ledande partierna i majoriteten röstade MOT (S och C). Det är inte vanligt att borgerligheten så att säga slår från vänster och från den rosa sidan (och jag vet inte om man var medveten om det, men det är ju i sig ganska underordnat), men det var precis vad som hände igår, visserligen med visst bistånd från V som valde att avstå från att rösta. Det sistnämnda kan väl vara ett litet litet steg i rätt riktning det också, men måhända en aning fegt. Å andra sidan har man ju deltagit i arbetet före beslut (åtminstone i barn- och ungdomsnämnden vars förvaltning rimligen har utrett frågan från början och där presidiet har varit med under processen), och det enda som man lyckades prestera var en protokollsanteckning (samma anteckning i samtliga tre beredande organ) som inte förpliktigar till något. Några alternativa förslag eller avslagsyrkanden finns inte dokumenterade någonstans. Det är, för att använda en sliten fras, en aning skämmigt. Å andra sidan, det kostar på att sitta med och kura under majoritetens varma filt men detta är åtminstone en markering.

Hur som helst, detta var alltså sammantaget ett steg i rätt riktning. Jag vet inte vart det leder. Socialdemokraterna och Centerpartiet har en betryggande majoritet tillsammans och kan driva igenom vilka beslut som helst på egen hand, men kanske kanske kanske kan man tänka en vända till och komma på något bättre som ger mer och drabbar mindre kännbart. Jag hoppas på det. Vi kan ju i alla fall glädja oss åt det hoppet en stund och hoppas att den rosa färgen ger avtryck i kommande avvägningar!


Och en sak till: Ibland kan feministisk politik alltså få genomslag trots att man inte ens har representation i parlamentariska församlingar ;-)

måndag, maj 25, 2015

"Det är mycket nu"

"Det är mycket nu..." Tyvärr är det ju ett uttryck som blir mer och mer slitet eftersom det används av så många så ofta. Det ÄR mycket nu. I morse fick man höra dessutom höra på radion att en stor del av dagens arbeten framöver kommer att utföras av datorer, och det är ju minsann ingen direkt nyhet. Hur länge har vi inte hört det? Men nu var tongångarna lite annorlunda. Först så var det nämligen någon som hävdade att det var politikernas fel. Ja, så klart att det är politikernas fel. ALLT är nämligen politikernas fel. Går gräsklipparen sönder så är det politikernas fel. Får jag en blåsa på den ena lilltån eftersom jag har en utsliten innersula i skon så är det politikernas fel (eller, ja, i just DET fallet så KAN det finnas en viss relevans om än långsökt). Förlorar Sverige i ESC så är det politikernas fel. Vinner Sverige i ESC så är det politikernas fel. Regnar det på en helgdag så är det politikernas fel. Känner vi igen oss? Men, kopplat till frågan om att det är mycket nu så finns det något som politiken kan ta sig i kragen och göra, och det är att förändra heltidsnormen så att fler kan dela på arbetet. Idag jobbar vissa bokstavligt talat ihjäl sig medan andra inte får bidra med de resurser de kan bidra med. Det är ojämlikt, ojämställt och orättvist. Plus oklokt. DÄR finns något att göra, men när det gäller samhällets datorisering så är det nog, åtminstone i stort, helt andra krafter som styr. Vi kan kalla det kapital, teknikens imperativ och en alldeles för liten gnutta etik och samhällsansvar för att nu bara nämna några orsaker.

Nu är det ju inte så att jag känner mig speciellt träffad av det där politikerföraktet som så ofta visar sitt fula tryne i den allmänna debatten. Det stressar mig inte, mer än att jag kan känna en viss längtan efter att säga "Gör något själv då, du som bara klagar!" till en och annan av de där anonyma rösterna som spyr sin bittra galla över förtroendevalda som lägger både tid och pengar på att delta i debatterna. Tack och lov så jobbar jag ju på andra sätt numera istället för att sitta som gisslan i en fullmäktigesal och vara tvungen att agera nergången platådoja åt den som bara behöver lite till för att ta sig över det magiska majoritetsstrecket. Det är nämligen inte värdigt att hamna i den positionen gång på gång. Det är inte så vi skapar nödvändig förändring hur mycket slantar det än ger i den egna fickan. Det leder i själva verket åt andra hållet. Föraktet för knähundar är svårt att råda bot på. Det är genom att exempelvis bygga folkligt tryck på skapandet av ett människovänligt klimat som vi kommer vidare. Det är inte genom ja till höghus och nej till kreativitet som vi bygger en bättre värld. Det behöver ju inte vara fel med höghus och kulisser för allt i världen, men de skapar sällan lösningar och visioner i sig. Då krävs det helt andra saker, till exempel intresse för att utveckla människors resurser på bred front istället för att vara rädd för dem, och vilja att kommunicera.

Som sagt, det är mycket nu. Litteraturen ligger oläst men spridd i större delen av lägenheten. Möten av olika slag pockar på uppmärksamhet. Världen, som jag också deltar i, tar ju inte paus för att jag har annat att göra utan snurrar vidare som vanligt, eller kanske i ärlighetens namn just nu i ännu snabbare tempo än annars. Kanske är det sommarsemestern som hägrar och som stressar på processerna? Det är inte omöjligt. Hur som helst, nu får det vara nog med blixtinkallade möten för att lösa flera decenniers olösta problem orsakade av lika lång tids bokhyllevärmande utredningar och sammanställningar. Seriös problemlösning, ja tack! Quick fix, nej tack! Sånt har jag inte tid med, inte nu. Nu ska jag nämligen försöka fixa till lite högskolepoäng via just quick fixes. Det är inte det lättaste, och arbetssättet är INTE att rekommendera på andra områden heller.

Men, det ÄR mycket nu. Som sagt. Hoppas det ändå reder ut sig.

onsdag, maj 20, 2015

Dagens fråga

I dagens Östra Småland (tyvärr kan man ju inte länka till artiklar som tidigare...) konstaterar personalorganisationerna att årets besparingskrav på äldreomsorgen i Kalmar orsakar ökade risker för personalen. Det handlar både om rent fysiska risker (man utför moment ensam som man ska vara fler om) och om psykosociala (en ständig känsla av att inte räcka till). Det är också personalen som får möta anhöriga och närstående och det är personalen som måste försvara arbetets upplägg när det saknas resurser. Jag förstår problemet, men lösningen är inte att skylla på omsorgsförvaltningen. Lösningen är en kommunal budget som tar hänsyn till de behov som finns. Äldreomsorgen behöver personalresurser. Våra gamla har rätt till en skälig levnadsnivå och till trygghet.

Kanske är det läge för de personalrepresentanter som uttalar sig för sina fackliga kamrater att ta den striden i det egna partiet? Det måste kännas ganska obekvämt att ena dagen arbeta fram en budget med stora besparingskrav för att nästa dag kritisera den. Eller, väljer man möjligen den bekväma vägen att inte delta när budget diskuteras och beslutas i politiska och parlamentariska sammanhang så att man kan ha ryggen fri när konsekvenserna av de minskade ramarna visar sig? Situationen är komplicerad, det fattar jag, men inte desto mindre är kraven stora på att hantera den när man är förtroendevald.

Frågan är väl var i förtroendesektorn den främsta lojaliteten sitter. Är det hos väljarna, hos personalen eller, hemska tanke, hos den heliga och allmänna partiapparaten? För det är ju inte utan att man undrar vart vår välfärd är på väg, och varför...

tisdag, maj 19, 2015

Budgettider

Det är budgettider nu, åtminstone för kommuner som har valt att lägga rambudget vid sommaren så att nämnderna hinner med att anpassa sin verksamhet till årsskiftet OCH när det inte är valår. När det är valår så vill en del kommuner inte jobba med budget före valet. Det skulle nämligen bli alltför avslöjande. Nu säger man att man skjuter på processen till efter valet för att inte den nya fullmäktigemajoriteten ska behöva ta om budgetbeslutet senare under hösten. Det är naturligtvis ett svepskäl. I själva verket pågår processen även det året, men inga av de mer obehagliga delarna släpps ut förrän efter valet. Före valet vill man bara presentera satsningar, nästan oavsett om de kan genomföras eller inte. Men OK, så länge inget parti vågar prata om detta högt så lär det fortgå. Förut var det lite ärligare i Kalmar, faktiskt. Då togs en preliminär budget i juni, och en revidering av det mindre slaget kunde göras när den slutligen antogs efter valet av det nya fullmäktige. Det ger den kommunala verksamheten en chans att fungera även när det är allmänna val. (Och så har jag indirekt sagt något jag aldrig trodde att jag skulle säga, nämligen att "det var bättre förr" men det gäller sannerligen inte ALLA områden, det kan jag lova.) Jag läser och läser om satsningar på jämställdhet och visionsarbete på genusområdet, men i siffermaterialet är det oerhört sparsamt. Utan reella satsningar på omfördelningar så blir det inga väsentliga förändringar. De ingående värdena, dvs orättvisorna, består. Men visst, feministiskt arbete som ger resultat kräver mod och nytänkande. Ibland räcker det att konstatera det för att hitta en förklaring till saknade satsningar. Det handlar ju trots allt inte om att vilja ha mer pengar i statsbidrag, utan om att hantera de medel man har utifrån den ideologi som man drivs av.

För Kalmars del innebär nu budgetarbetet väldigt få nyheter, om än någon utöver investeringsplaner som i ganska sedvanlig stil skjuts på framtiden. Generella osthyvelsbesparingar blir det också förstås (ett fenomen som i sig permanentar snedfördelningen manligt/kvinnligt). Varje nämnd får därmed fatta beslut om neddragningar, och skolan och äldreomsorgen ska spara in mest. Resultatet blir att nämndspolitikerna sitter med Svarte Petter medan kommunledningen håller sina ömtåliga små labbar fria från smuts. Dagens besked till den journalist som ändå försökte diskutera politikens ansvar blir nästan hysteriskt tydligt: "Då skulle vi ta bort allt som inte är lagstadgat." Jag säger bara en sak: Kultur främjar såväl växande och mognad som kreativitet. Kanske är det dags att satsa lite på kultur för alla? ;-)

På skolområdet händer det saker som det inte pratas högt om alls. Tystnad är inte något gott tecken för en demokratiskt styrd verksamhet. När en skolledare inte kan hålla budget, alltså det handlar inte om att inte kunna rent tekniskt utan om att det blir oförsvarbart att driva pedagogisk ansvarsfull verksamhet med tillräcklig kvalitet utifrån de medel som tilldelas, så blir det helt enkelt "Tack för kaffet och adjö". Vad händer då med nästa rektor? Och nästa? Och hur drabbar det eleverna som är hänvisade till en osthyvelsskola inför det kommande yrkeslivet? Man kan ju undra hur samarbetet fungerar mellan förtroendevalda på olika nivåer och tjänstemän.

Alltså, jag efterlyser visioner och vilja. På riktigt! Inte en kommunal budget som verkar se kvartalsrapporten som det långsiktiga verktyget att garantera ett fungerande samhälle. Hur ska vi skapa en kommun som tillåter människor, oavsett kön och ursprung, att utvecklas och växa? Hur ska vi skapa en kommun som förmår att ge människor den nödvändiga trygga basen för värdiga och växande liv? Hur ska vi tillåta varandra att medverka i den processen, för vi kan väl ändå fortfarande vara överens om att det samhälle vi jobbar med är vårt gemensamma?

Eller, det där sista kanske var att ta i alldeles för mycket. När jag läser om Kalmar kommuns budget inför 2016 och plan för de kommande åren så blir jag faktiskt ganska osäker. Tyvärr.

måndag, maj 18, 2015

Apropå generaliseringar

Man skulle ju kunna tro att
  • alla gubbar är patriarkala missfoster utan självinsikt
  • alla stora hundar är farliga
  • alla vänsterfeminister är militanta och uppmanar till att döda härskarklassen
  • alla journalister antingen röker ihjäl sig eller förgiftar sig med koffein
  • alla företagsledare är elaka blodsugare som livnär sig enbart på andras arbete
  • alla vänsterpartister antingen är gammalkommunister eller gåsleverkommunister
  • alla kristna tillhör en halvtokig och värdekonservativ extremhöger
  • alla tonåringar har svårt att stiga upp ur sängen frivilligt före kl 12 på dagen
  • alla pensionärer är farliga i trafiken
  • alla folkpartister tror att kadaverdisciplin i skolan är lösningen på samtliga pedagogiska problem
  • alla studenter inom fil fak är introverta och samhällsonyttiga filosofer
  • alla teknikstudenter är naiva och enögda teknikoptimister utan livsinsikt

Jag menar, nog sjutton har man mött minst en individ av varje sådan kategori som passar perfekt in på den beskrivningen? Samtidigt så minns jag hur oerhört ledsen och kränkt jag blev en gång när jag som ordförande i kultur- och fritidsnämnden, representerande majoritetens minsta parti vilket i sig innebar en hel del vardagligt stångande både till höger och vänster, diskuterade de oanständigt små kulturresurserna med en brinnande kultursjäl i folkvimlet på en av stadens gator. Plötsligt säger vederbörandes sällskap med avsky i rösten: "Man ska aldrig lita på en politiker." Min reaktion blev att tystna samt att i mitt stilla sinne tänka tre saker: 1. Du vet INGET om mig (hur jag fungerar, vad jag gör, vilka strider jag tar och vilka svidande nederlag jag helt enkelt får finna mig i på grund av att andra har makt)! 2. Vad i all världen hindrar DIG från att engagera dig när vi andra tydligen är både korkade och oärliga? 3. Politikerföraktet lever i högsta välmåga, och det finns tydligen inget jag kan göra åt det.

Men, snälla nån, att generalisera på det här viset går ju inte. Det är inte bara elakt och respektlöst, det är rentav vansinnigt korkat. Varför är det då så många som fortsätter med att göra EXAKT detta? Alltså, ALLA gör inte det, men en del och tyvärr tycker jag mig se tecken på att ofoget sprider sig. Kanske är det dags att utmana ännu en fördummande trend här i den bästa av världar innan dumheten upphöjs till statsbärande ideal?

onsdag, maj 13, 2015

Härliga Vårtoner!


Så var då den öppna sångövningen genomförd. Tillsammans med Badrumskören och Kalmar manskör fyllde vi i Vox Communis Vasakyrkan med en himla massa sång och musik av olika slag igår kväll, och det var lika himla roligt! Det var ett nytt koncept vi prövade. Vi hade alltså ingen konsert, utan vi sjöng tillsammans med varandra och med publiken, och blev det fel nånstans så bröt vi och började om igen. Det där med att sjunga tillsammans är att att skapa tillsammans, och det är en process som växer och som ibland behöver rätas upp. Det fick vi uppleva igår! Och tro sjutton att det var en övning förresten. Vi i Vox Communis hade ju två musiker som vi inte hade övat med innan. Flera av låtarna vi framförda igår hade de aldrig spelat ihop med oss, men oj oj oj vilken förmån det är med sådana talanger utöver det vanliga. Det sitter liksom som en smäck ändå :-) Tack Åke och Christer!!!! Och TACK till alla som medverkade och som var med och upplevde kvällen. Ett extra stort tack till Vasakyrkan som lånade ut sin fina kyrksal till detta evenemang! Det kändes gott att få välkomna alla till "min " församlingskyrka :-) Och så hoppas jag förstås att en och annan gick hem igår kväll med inspiration i hjärtat och ett litet frö som började gro: "Jag kanske borde våga mig på att pröva det där med körsång? Det verkar ju så himla roligt!"

Det var vårens sista framträdande med Vox Communis och jag vill tacka alla för den här terminen och önska alla glada musiker och sångare en riktigt skön sommar. Till hösten sjunger vi igen, och då är det Höstmys och Änglaljus som står på programmet, den 27 oktober respektive 1 december. Så, till dess:

Må din väg gå dig till mötes
och må vinden vara din vän
och må solen värma din kind
och må regnet vattna själens jord
och tills vi möts igen
må Gud hålla, hålla dig i sin hand. 
(Sv Ps 730, irländsk bön översatt av Per Harling)






måndag, maj 11, 2015

Ett seriöst försök...

Miljöpartiets Åsa Romson gjorde tydligen ett par grodor i gårdagskvällens partiledardebatt. Vad jag förstår så jämförde hon flyktingkatastrofen i Medelhavet med förintelselägren i Tredje riket och så kallade hon romer den numera övergivna etiketten zigenare. Ja, det var klumpigt gjort, bådadera. Men intressantare att notera är ändå att det just är dessa två saker som idag diskuteras allra mest när partiledardebatten omtalas. Vad vi däremot borde diskutera är flyktingkatastrofen, girigheten, förtrycket och det samvetslösa spelandet med människors olycka som leder till att fler och fler människor flyr för sina liv och drunknar utanför Lampedusa. Vi borde också diskutera hur vi kommer tillrätta med respektlösheten, kärleksbristen och intoleransen på vår egen hemmaplan. Just nu drabbas romer av att den frågan undviks.

Samma märkliga fenomen har visat sig runt i Kalmar de sista veckorna fast i en helt annan fråga. Istället för att diskutera förhållningssätt gentemot samvetsfrihet inom vården och varje kvinnas självklara rätt att utan fler kränkningar få bestämma över sin egen kropp och sitt eget liv så har man diskuterat en läkares korkade ordval och formuleringsproblem (och de fullt naturliga följder som just detta misstag fick). Dessutom hävdar man att den skärpta KD-linjen har vunnit. Det har den inte. Det är den seriösa diskussionen som har förlorat, och i förlängningen patienterna. När vi inte kan se till att diskutera det som ska diskuteras utan hänger upp oss på annat så blir följden en feg och fördummande nedåtgående spiral där man till slut står i varsin skyttegrav och kastar ren dynga på varandra. Inte blir en enda människa varken klyftigare eller renare av det, och ingen blir hjälpt i en svår situation heller.

En lärdom kan vi kanske dra ändå: Det spelar roll vad vi gör, alltså hur vi agerar, vad vi säger och hur vi säger det. Tänk om vi kunde komma överens om det och försöka ta det till oss? Och kanske, åtminstone någon gång då och då, förstå vilka de verkligt viktiga frågorna är istället för att skapa och förstora rena pseudodiskussioner? Jag tycker att vi är skyldiga varandra ett seriöst försök i varje fall...

söndag, maj 10, 2015

Vårskrik och Vårtoner med kärlek i!

Igår var det Vårskriket på Kalmar slott. Det var, som det alltid brukar vara, en intensiv tillställning för oss som medverkade. I år var det dock en aning blötare än tidigare omgångar. Vi i Vox Communis skulle ha vår avslutande "minikonsert" under körpromenaden på inre borggården, alltså utomhus (som enda kör). Det var inte så enkelt när regnet strilade ner, så vi fick flytta inomhus till Borgstugan. Tack till arrangören som ordnade det snabbt! Men det blev ju lite "offside" förstås. Ingen passerar ju förbi en lokal som har sin ingång på ett helt annat ställe än de övriga, och man längtar väl som publik inte direkt ut i regnet när man kan röra sig torrskodd mellan slottets övriga salar. Avslutningskonserten blev ännu blötare, men det är ju naturligtvis helt omöjligt att hitta en plan B till 250 körsångare när vårvädret bestämmer sig för att visa upp en sida av sig som vi alla inklusive växtligheten behöver men absolut inte vill ha just en kväll då man ska sjunga utomhus. Hur som helst, sång, musik och ljuva toner värmer! Stort tack till alla som deltog, inte minst till alla mina tappra körsångare och solister (Agnes och Pierre) i Vox Communis och till Marianne Hedin som ställde upp med pianokomp på kort varsel, till alla som höll i trådarna (speciellt Therese på Kalmar slott!) och ett jättestort tack till alla i publiken som fick en helkväll med tio av Kalmars körer. Jag hoppas att alla gick hem med energi i kroppen, om än med blöta skor!

Musiken är fantastisk på att röra igång känslor i kroppen. Jag är så tacksam för att jag en gång vågade mig in i den världen, trots allt som egentligen talar emot det för min del. Den ger mig så mycket, och jag hoppas att den inspirationen kan sprida sig vidare. Något vi gjorde utöver musiken igår var en liten aktion för medmänsklighet. Kl 18.30 befann vi i Vox Communis oss i Gröna salen med en ganska stor publik, och vi gjorde precis som över 620 människor hade bestämt sig för att göra vid just det klockslaget: Vi tittade en medmänniska i ögonen och sa: "Jag är glad att du finns!". Det kändes faktiskt rejält i hjärtat. Vi ska vara glada för att vi finns allihop, med alla de olikheter som ger livet och världen en så rik och spännande mångfald! Tänk om vi vore likadana... Så himla trist det skulle vara, eller hur?

Både musik, körsång, medmänsklighet och kärlek mår man gott av. Det är detta jag vill vara med och sprida och kämpa för, och det fick vi förmånen att göra igår. Det finns nog med hat och våld i världen, och vill man vinna över det så är det kärleksbombning som gäller och inget annat. Kärlek, kärlek och ännu mera kärlek! Den kamp jag vill föra med musiken som hjälp ska vara inkluderande och positiv (det är kamp FÖR det goda, inte MOT). Vi i Vox Communis fortsätter med det redan på tisdag! Då blir det Vårtoner i Vasakyrkan med fri entré. Har du inget gott humör att ta med dig dit så lovar jag att du får ett att ta med dig hem! VÄLKOMMEN!


fredag, maj 08, 2015

"Why can´t I?"

Igår passerade jag Söderköping med Silverlinjen. Det var en resa i spännande och växlande väder, minsann. Från strålande och gassande sol till mörkaste regntunga skyar med skyfall och nästan stormvindar, fram och tillbaka... Men vackra Söderköping tog ändå priset: Där fick vi se den här:


Naturligtvis kan en mobilkamera från ett bussfönster inte göra en perfekt dubbelregnbåge rättvisa! Men ni ser kanske ändå en liten gnutta av upplevelsen vi fick. Naturens under är fullständigt fantastiska, och regnbågar är nåt av det vackraste jag vet!

Och medan vi åkte vägen fram, nästan med känslan av att åka igenom färgprakten, så kom naturligtvis den här texten till mig. Den, plus en massa annat, ska vi sjunga i morgon på Kalmar slott: "Somewhere over the rainbow bluebirds fly. Birds fly over the rainbow, why then can´t I?"

Vårskriket 2015



I morgon sjunger det både om och i Kalmar slott!


Vårskriket är tillbaka för tredje gången! 11 körer fyller slottets salar och vrår med sång i morgon lördagen den 9 maj kl 18-22. Vandra runt och njut av vackra och inspirerande toner i magisk miljö. I skymningen avslutas kvällen med en gemensam vårkonsert på borggården. God mat och dryck finns till försäljning under kvällen hos Slottsrestaurangen.

Medverkande körer i år är Månkören, Quastakören, Past time society, Mixed Voices, Tonsättarna, Kalmar kvinnokampskör, Nybro Manskör, Vox Communis, Stensö Vokalensemble, Kör i vind och Kursen sång & vokalgrupp från Högalids Folkhögskola. Vi i Vox Communis sjunger redan kl 18.15 i Gröna Salen. Missa inte det!

VÄLKOMNA!

torsdag, maj 07, 2015

Galen men ljusnande dag

Det är när man sitter på bussen som försöker krångla sig ut ur Stockholm i eftermiddagstrafiken som man förstår varför man föredrar tåget... Men idag så var det inget alternativ. Jag insåg nämligen när jag satt i godan ro i det sköna X2000-sätet på vägen upp från Kalmar i förmiddags att det inte fanns några biljetter hem att uppbåda. Tack SJ för att nätuppkopplingen funkade så att jag fick veta det! Och TACK för att tåget faktiskt denna gång var i tid! Men alltså, allt var slutsålt, utom avgången kl 15.13 (och då hade jag inte hunnit med mitt möte) och så nattåget förstås (och hur kul är det sittande i en stol när man har möte i morgon bitti?). Då återstod buss. Den gamla hederliga Silverlinjen med matpaus i Ringarum, here we go :-) Jag är djupt tacksam för makens sekreterarkompetens. Utan honom hade jag inte fått tag i någon biljett, och vad hade jag då gjort???

Det har varit en ganska galen dag i övrigt också. Först så såg jag en stackars medmänniska i Växjö. Det kunde varit jag... Han var nog en lika stor tidsoptimist som jag i varje fall. Medan tåget stod och väntade och passagerare fyllde på som bäst så kom han trampandes i full karriär med stor väska på ryggen, ställde cykeln precis bredvid perrongen och misslyckades med att få fram cykelnyckeln. Att låsa cykeln tog alltså några extra sekunder, precis så många sekunder som krävdes för att han INTE skulle hinna fram till tågdörren. Alltså, man sitter en bit bort och kan ju inte göra nånting alls, men fy vilken känsla det var... Och inte lär den varit mindre plågsam för honom. Jag har ju ingen aning om vart han skulle eller vad han skulle göra, men jag hoppas att det redde upp sig. Hoppas att han inte skulle med nåt flyg på Kastrup som han nu missade. Stackars kille :-( Förr hade man cykellås som man kunde låsa utan nyckel. Ibland hade det sannerligen varit att föredra även idag.

Sedan blev jag av ovanligt långrandiga och trista skäl utan lunch på tåget, men sådant går att reparera med två bananer inmundigade på språng från Sankt Eriksplan till Gävlegatan. Det var värre med tankarna och påminnelserna om vilka sjuka sammanhang man har befunnit sig i för inte så himla länge sedan... Hur som helst, ett par snabba samtal och en förhandling senare blev det full karriär tillbaka för att inhandla en halv SubwayVeggie och en flaska vatten på Cityterminalen och hamna på bussätet och både pusta ut och lassa in. Sedan kom då köerna, köerna och köerna i gassande sol.... Men nu har både köerna och solen gett upp. Regnet strilar ner, himlen är grå och temperaturen riktigt behaglig. För en vintermänniska som mig är 19 grader i huvudstaden i början på maj något så onaturligt att det nästan är patologiskt... Kan inte nån släcka lampan, liksom??? Men, nu känns det bättre. Det ljusnar som sagt, på flera fronter, i takt med att regnet tilltar. Jag gillar ju mörkret ;-) Dessutom är jag mätt. Det är till och med så att det nästan ska bli mysigt att dyka in i kanonresonemangen kring Nya testamentet, men bara nästan... Snacka om galen dag.

Men, som sagt, det ljusnar. En dag i taget, eller till och med ett par månader ;-)

onsdag, maj 06, 2015

Medmänsklighet

LÅT OSS GÖRA NÅGOT I RÄTT RIKTNING! 
(Att göra lite är oändligt mycket mer än ingenting...)
Delta i aktionen 
MEDMÄNSKLIGHET
Lördag den 9 maj (Europadagen) kl 18.30


Se en medmänniska i ögonen, ta den som du har närmast till hands, och säg: "Jag är glad att du finns!" Det kostar inget, du behöver inte åka nånstans, inte skriva plakat, hyra scen och högtalare. Du behöver bara kosta på dig sex små ord och en ögonkontakt

Våga göra något utöver det vanliga just där du är och både sprid och få glädje tillbaka!

tisdag, maj 05, 2015

Nåt borde man väl känna?

Jag är ju egentligen inte förvånad. Detta hörs tyvärr dagligen. Avståndet mellan människor ökar, motivationen att hjälpa snarare än stjälpa krymper och med alla medel uppmuntras man att tänka på sig själv och skita i andra.Kolla in Nick Näslunds reflektioner och betänk följderna. Vart vill vi? Är det förresten bara i Kalmar vi ser detta? Senast idag så läste jag samma insändare i två tidningar som tar upp hårresande resonemang som sprids i grannkommunen Mönsterås med syfte att driva ut EU-migranter. Är detta värdigt ett bildat samhälle, dessutom ett av världens rikaste välfärdsländer uppbyggt av tidigare generationer och inte av oss som är i arbetsför ålder här och nu? Är det verkligen ingen som skäms? Eller skräms åtminstone? NÅT borde man väl i rimlighetens namn känna?

Vi har alla ett ansvar. Störst ansvar har den som kan påverka mest, men ingen går fri. Var och en kan göra sitt. Även om ruttet beteende sprids uppifrån och ner i såväl organisationer, på arbetsplatser och i samhällshierarkin så har var och en möjligheten att dra sitt strå till stacken för ett bättre klimat. Man kan inte skylla på andra hela tiden. Det absolut sista man bör göra, om man nu vill kallas bildad människa, är att stå inför en desperat medmänniska och be henne ta livet av sig. Eller?

LÅT OSS GÖRA NÅGOT I RÄTT RIKTNING! Delta i aktionen Medmänsklighet på lördag den 9 maj (Europadagen) kl 18.30! Se en medmänniska i ögonen, ta den som du har närmast till hands, och säg: "Jag är glad att du finns!" Det kostar inget, du behöver inte åka nånstans, inte skriva plakat, hyra scen och högtalare. Du behöver bara kosta på dig sex små ord och en ögonkontakt. Våga och både sprid och få glädje!

Ett litet problem...

Jag upplever just nu ett litet problem med Kalmar kommun. Det borde vara ganska enkelt att lösa kan man tycka. Granntomten ska bebyggas. Gott så. En detaljplan är antagen. Inget bygglov är beviljat. Byggstart planeras i augusti. Ny detaljplan ska enligt uppgift antas 31 augusti. Bygget ska alltså påbörjas, om uppgifterna som jag har fått är korrekta, innan såväl detaljplan som bygglov är beslutade. Därtill är en avsiktsförklaring skriven mellan kommun och byggherre. Den har jag försökt få tag i. Den skulle finnas med som beslutshandling inför senaste mötet i samhällsbyggnadsnämnden. Den lyser ännu med sin frånvaro. Istället har vi grannar blivit beviljade ett samtal en kväll i nästa vecka. Alltså, det är väl bra i och för sig, men skulle det verkligen inte vara enklare att skicka ut den avsiktsförklaring som hänvisas till i såväl kallelsen (där den inte finns med) och i protokollet (bilaga till §75) där nämnden godkände den och sedan gav nämndens ordförande i uppdrag att underteckna? Den styr ju rimligen innehållet i detaljplanen.

Vi är inte på något sätt emot att man bygger på granntomten. Vi har varit positivt inställda hela tiden. Det är bra med nya grannar och hela bostadsområdet som ligger granne med handel och industri kan få ett lyft som bostadsområde när vi blir fler som bor här, men varför är hanteringen så himla märklig? Beror det månne på att länsstyrelsen inte har semestertider just nu? ;-) Eller?

Det här är en förhållandevis ganska enkel fråga. Den skulle inte, om det inte är något lurt någonstans, behöva vara svår att reda ut. Vi skickar inte tusentals frågor till Kalmar kommun och begär handlingar från höger och vänster. Vi vill ha information om EN ENDA FRÅGA, och det är bebyggelsen av granntomten där vi redan tidigare har deltagit i samråd kring en detaljplan som av allt att döma inte längre kommer att gälla. Den information vi får ta del av är den som står i tidningen och förhoppningsvis alltså vid ett möte i nästa vecka, för övrigt enligt uppgift den enda kvällen på hela våren som samhällsbyggnadsnämndens presidium hade fri i almanackan. Jag vet inte hur alla tänker och jag vet inte vad alla tänker på, men jag hade nog i deras kläder planerat min tid annorlunda utifrån det jag vet i varje fall.

Kommunen är en gemensam angelägenhet. Alla tjänar på att beslutsprocesserna är så öppna som möjligt. Eller är det något essentiellt som har gått mig förbi? Kanske kan höga vederbörande herrar svara på det, eller den kvinnliga planarkitekt som i det justerade protokollets närvarandelista signifikativt nog inte ens har förärats med ett efternamn? (Hur gick den justeringen till?) Om inte kommunen beter sig som en öppen medspelare gentemot sina medborgare (ägarna) så blir effekterna faktiskt att man förlorar sin legitimitet. De förtroendevalda, som sitter på folkets mandat och som beslutar å väljarnas vägnar, ska ju säkerställa att processerna sker just på det sättet. Idag är jag osäker på hur kopplingarna med andra aktörer ser ut. Jag minns allt debacle kring Bovieran och ryktena om löften hit och dit, och jag blir orolig. Jag har under mina 20 år medvetet arbetat MOT en sådan utveckling vilket på alla plan för min egen personliga del visade sig vara fel strategi, det vet jag ju nu, men är det verkligen så vi vill ha det? Med omtanke om framtiden, med siktet inställt på ett hållbart samhälle och inte bara på en välfylld egen plånbok, så borde ju rimligen valet av arbetssätt vara ett annat. Men OK, siktet kanske helt enkelt inte går att ställa om under rådande omständigheter. Full fart framåt heter det ju, även om man inte vet åt vilket håll det är.

***
Uppdatering: Enligt uppgift så ska dokumentation skickas till oss via vanlig snigelpost så att vi har tillgång till den före mötet i nästa vecka. Undrens tid är ej förbi ;-)

måndag, maj 04, 2015

Gamla stan

Lokaltidningen, ja den blå alltså, kör just nu en reportageserie om stadens olika delar. Den här veckan har man hamnat i Gamla stan. Faktum är att mitt allra första minne är just från Gamla stan, från lägenheten på Gamla Kungsgatan där mormor och morfar då bodde. Jag var knappt 2½ år. Det är lätt att datera, för vi vet när de flyttade från den omoderna hyreslägenheten, som till och med saknade det man kan kalla allra lägsta standard, till en alldeles nyproducerad bostadsrättslägenhet i Djurängen. Jag minns det gröna gamla köket och måste ha krupit upp på köksbänken och tittat ut genom fönstret. Det är inget tydligt och långt minne, men bilden är kvar. Föga anade man då vad de kommande åren skulle bära med sig.

Morfar Gustav, som hade bott i Gamla stan i hela sitt liv med undantag av värnplikten lämnade en hel massa minnen där. Idrotten, fotbollen och arbetarvärderingarna, allt som gjorde morfar till den övertygade socialdemokrat han var hela sitt liv, formades i Gamla stan. Jag undrar om han skulle känna igen sig idag. Jo, husen står ju kvar med några undantag. Högreståndsbyggnader samsas med lägre och enklare byggnader och stugor. Men de mjuka värdena? Det där som byggde upp en grundmurad känsla av att skillnader mellan dem där uppe och oss härnere inte var rättvisa? Tillåt mig att tveka. Uppe och nere är liksom något helt annat idag, eller kanske hellre, man har bytt plats på en del men inte på annat. Ja, jag tror att man kan förstå vad jag menar. Babels torn kan ju byggas var som helst.

Mormor Edla flyttade från Ångermanland till Kalmar, blev kär i morfar och hamnade även hon sedan tidigt 1930-tal i Gamla stan i skuggan av Kalmar slott. Mamma Ingrid växte upp där. Berättelserna om klotter på Krukans plank under hot om stenkastning mot de bara benen, affärslekarna som hon inte villa delta i om hon inte själv fick "stå i affären" och sönderrivna nylonstrumpor på genvägen hem från Kvarnholmen genom omsorgsfullt klippta häckar försedda med taggtråd har man hört många gånger. Det var nog inte så idylliskt på den tiden då ropen om "glasögonormen" och "oäkta ungar" skallade mellan husen. Men idylliska är mina minnen från de gånger då morfar och jag, när flytten hade gått till Djurängen, fick följa med på hans cykel tillbaka till Kalledahls trädgård på Gamla Kungsgatan som morfar hjälpte till med att sköta. Där bodde taxen Kerry. Jag kan fortfarande känna hur det kändes när han envisades med att slicka mina små tår som stack fram ur de vita sandalerna. Kittlig har jag alltid varit.

Idag har en ganska enhetlig klass tagit vid i stadsdelen. Det märks. Trivseln är hög liksom statusen. Det är en vacker del av Kalmar. Huspriserna är skyhöga, de nya lägenheterna i gamla lasarettet och museet passar inte heller den lilla plånboken och segregationen är tydlig. Men, hur som helst, det är inget "gated community". Det är fritt och öppet och en oas för oss andra att besöka när vi vill känna historiens vingslag lite extra tydligt. Själv ser jag ett grönt litet kök i en lägenhet utan toalett och kan nästan höra den stora råttan skrika som morfar lär ha sparkat ihjäl så att den sprack när den flydde ut ur buren den skulle dränkas i. Mamma har berättat om den händelsen... Och så kan jag faktiskt föreställa mig samtalet mellan morfar och hans far när de tittade på fotboll i början av 1900-talet: "Kom ihåg det Gustav, det är DET laget du ska hålla på. Det är arbetarlaget!". Så småningom blev det naturligt även för mig, såväl värderingsmässigt som idrottsligt, och så är det fortfarande. Det är underdogperspektivet som gäller. För mig, liksom morfar och mormor boende i Djurängen på äldre dar och ganska kraftigt desillusionerad när det gäller arbetarrörelsens utveckling och dess företrädare. Förnyelse krävs, men inte på det viset som har skett, dvs att man byter värderingar på vägen. Då finns det andra och fräschare alternativ som tar utmaningen att bygga ett rättvist samhälle på allvar.

I lördags vann Kalmar AIK mot Blekinge Boxarklubb. Även om de både blev fällda med ben och nävar så reste de sig och visade att fighten mot orättvisorna är värd att ta. Man ska ta den, även om det gör ont, men det gör nog ännu mer ont i det ärliga brinnande hjärtat om man INTE tar den. Det är en sak som jag har lärt mig, faktiskt delvis i Gamla stan i Kalmar.


lördag, maj 02, 2015

Om demokratins spelregler

Insändare publicerad i Östra Småland 2 maj 2015. Redaktionen har i och med detta inlägg satt streck i debatten.
Sverigedemokraten Svärdshammar har inte greppat det där med debatt och diskussion. Precis som de flesta andra debattörer inom SD kräver han att bli bejakad men utan att bli bemött. Det är en vriden form av yttrandefrihet som går ut på att en part, dvs SD, får framföra sina åsikter medan andra ska hålla tyst. Säger man emot blir man personligt påhoppad, blir kallad så gott som icke-läskunnig och förklarad korkad i största allmänhet.

Men Mikael Svärdshammar (SD), så fungerar inte demokratin. Det är dags att ni lär er det. Era argument kommer att bemötas, och ni kommer att ställas till svars även när ni använder härskartekniker och fulspel. Jag hoppas att tiden är förbi då ni talade för döva öron. Vi hör vad ni säger, och jag, liksom andra hoppas jag, kommer att se till att fler också ska höra och förstå. Med insikt följer nämligen klokskap.

Och det faktum att jag är feminist medan du är sverigedemokrat borde väl ändå signalera något ganska fundamentalt för dig: Vi är inte överens. Vi har grundföreställningar som befinner sig så långt ifrån varandra som man överhuvudtaget kan tänka sig. Den dagen vi blir överens (jag vägrar nämligen att sluta tro att utveckling är möjlig) kommer jag att välkomna dig över till den rosa feministiska sidan på den politiska spelplanen. Du har långt dit. Frågan är om du ens är med i spelet. Spelreglerna har du i vart fall ännu inte förstått.

Birgitta Axelsson Edström, teol stud

fredag, maj 01, 2015

Upp till kamp!

"Första maj, första maj, varje sliten kavaj blir en mantel av strålande ljus..."

För första gången på över 20 år är jag inte på något sätt inblandad i ett första maj-firande. Ja, det känns konstigt. Det finns något väldigt fint och vackert i arbetarrörelsens gemensamma kamp för en dräglig samhällsordning, för solidaritet och för rättvisa. Jag har varit stolt över att delta i den kampen och för att få hålla första maj-tal, gå i tåget och skrika talkörer, men det är slut med det numera. Problemet är att arbetarrörelsen idag har blivit något helt annat. Att sosseriet har fallit i galen tunna vet vi sedan länge. Sådana tunnor radar nu upp sig och fylls på med andra delar av arbetarrörelsen, åtminstone här hemma lokalt. I tunnan fastnar man i någon lojalitetssörja som tvingar till kongruens med makteliten, och sedan stelnar man. Det är inte lätt att vara pigg och radikal i den miljön där rörelseutrymmet är begränsat. Det blir inte mindre begränsat om man dessutom slänger ner ett antal parlamentariska uppdrag, en och annan kommunalråds- och landstingsrådstaburett och lite extra medel från sossekassan samt låter den gröna centern lägga sig som ett mögelskikt ovanpå. Det blir trångt, unket, instängt och till och med destruktivt.

Men visst, det känns tomt och konstigt att inte vara med... och kanske är det precis så det ska kännas. Jag saknar viljan att revanschera för de slitna kavajerna! Jag saknar viljan att fordra människovärdet tillbaka! Och viljan att bryta kapitalets bojor! Men då hör man inte hemma i de gamla traditionerna i konservativa Kalmar (där man enligt höga vederbörande i rådande majoritet måste driva en borgerlig politik för att vinna valen). Där ska man numera bocka och buga för de småsmulor som faller ner från de härskandes bord, och kanske göra ett och annat krumsprång för att få en liten munsbit till.

Det är dags att bryta bojorna nu! Århundradens patriarkala normsystem begränsar både fantasi och mod i gamla partier. Nya tider kräver nya synsätt. Kampviljan somnar nämligen in under traditionernas tyngd och byts mot insikten "Det går inte, för vi är för få. Det är säkrast att behålla det vi har. Kanske kan man till och med få en pension så man slipper att jobba efteråt, nånsin."

Första maj har passerat i regn och rusk. Många musikkårer har förmodligen kämpat men ändå spelat falskare och falskare med stelare och stelare fingrar och det är ju ganska logiskt i den miljön om man tänker efter. Skit smittar och sprider sig nämligen... Men, kampen måste pågå alla andra dagar, för rättvisa och för ett samhälle där livet är värt att leva. Upp till kamp för förändring och alla människors lika värde oavsett allt annat!