måndag, juni 29, 2015

Framåt!

Jag tog en titt i Kalmar kommuns budgetdokument för 2016. Det antogs nu i mitten av juni och det är den första vårbudget på mycket länge som jag inte har varit med om att anta. I höstas, närmare bestämt i december, antogs ju budgeten för 2015, och inte heller den gången var jag med på beslutande plats. Jag var tacksam då. Jag är minst lika tacksam idag. Varken 2015 eller 2016 års budgetdokument innehåller tillräckligt med satsningar och prioriteringar som jag anser är nödvändiga. Verkligheten har liksom hunnit ifatt mig, även om det tagit tid att acceptera det. Diskrepansen mellan verklighet och politisk strategi gör sig som allra mest påmind just i budgettider och överträffas enbart av det som sker i valrörelsetider. Det vill inte säga lite, alltså. Ibland känner jag mig förflyttad till världarna i Orwells 1984 eller Boyes Kallocain, och det är sannerligen inga behagliga tids- och kulturresor.

Hur som helst, allt är inte så illa. Det finns en och annan passus som jag gillar mycket (alltså kanske inte alla formuleringar, men slutklämmen i alla fall), till exempel den här:

Kulturcentrum
Ett rikt och aktivt kulturliv är en mycket viktig del i utvecklingen av vår kommun och region och även en viktig konkurrensfaktor när människor väljer bostadsort. Ett kulturcentrum och ett kulturkvarter/ kulturstråk är inte bara ett lyft för vårt eget kulturliv utan en viktig del i Kalmars fortsatta utveckling.

Kommunfullmäktige beslutade i maj 2014 att godkänna förslaget till det fortsatta arbetet med ett Kulturcentrum vid Tullslätten. Målsättningen är att en byggstart ska kunna ske 2016/2017. Arbetet pågår.

Det är goda intentioner, om än inte att betrakta som nyheter. Projektet har ju varit igång väldigt länge, och behovet är och blir, om möjligt, än mer akut. På sommaren händer det en himla massa i Kalmar, och det är jag och många andra glada för, men vi behöver kultur året om, och hela livet igenom. Ett kulturcentrum, med kulturskola för barn och ungdomar, länsteaterverksamhet för alla åldrar och arenor som kan brukas för många olika kultur- och konstuttryck utgör den mötesplats som kan driva på och utveckla de kreativa processerna. Nu ser vi framåt, med Kulturcentrum som ett redskap för en bättre och ljusare verklighet!


fredag, juni 26, 2015

Våga Låta Andra Låta!

Våren 2013, när jag höll på att avsluta mitt arbete som politisk sekreterare för Vänsterpartiet Kalmar och mådde som sämst, ringde min telefon. Det var Ingela på Studieförbundet Vuxenskolan som kom med ett erbjudande: "Jag har ett uppdrag som skulle vara perfekt för dig. Vi har körverksamhet på Våga Låta-konceptet, och vi behöver en ny ledare. Kan du/vill du?" Jag blev alldeles ställd. Det var ju ett studieförbund vilket ställde en del krav. Jag har visserligen haft körer i nästan hundra år men aldrig fått betalt för det. Som lekman i lekmannaorganisationer så deltar man ju med de gåvor man har precis som alla andra. Här skulle jag nu plötsligt få ett timarvode (nåja, 155 kr är inget man blir rik av i pengar precis, men ändå) PLUS hjälp med inköp av noter (även sådant har jag köpt själv med undantag av någon bok som Aktiv Fritid har betalat för Vox Communis räkning). Efter ett tags funderande kring mina möjligheter att bidra med nåt av värde tackade jag ja till erbjudandet. Det är ju skönt att ha en inkomst på åtminstone några hundralappar i veckan under tio veckor varje termin, och jag ville inte lämna körsångare som ville sjunga i sticket bara för att de saknade en ledare. Jag vet ju vad körsång betyder för livskvaliteten, och jag skulle kanske kunna vara bättre än ingen alls. Jag lovade att göra mitt bästa.

Nu har jag jobbat med Våga Låta-körerna i fyra terminer. Det har varit inspirerande och roligt, främst att få känna hur människor tillsammans verkligen har vågat låta mer och mer och blivit mer och mer stolta över att det har låtit bättre och bättre. Att jag har fått vara med och skapa både energi och glädje med dessa underbara människor är ovärderligt! Ingen som har varit med på våra onsdagskvällar i IOGT-huset i Gamla stan har kunnat undgå att smittas av den energin, jag lovar!

Det är med sorg i hjärtat som jag inser att min tid till hösten inte räcker till för att fortsätta med det här. Det finns inte tillräckligt många kvällar i veckan (Gud skapade ju sju dagar med tillhörande kvällar i veckan, inte åtta eller nio och anledningen till det vet bara Gud själv), men jag hoppas att det finns någon som kan ta över efter mig och fortsätta jobba med konceptet. Människor som vill sjunga SKA få göra det. Det är faktiskt en mänsklig rättighet! Att få vara med på den resan som ledare är en stor och värdefull förmån. Du som har lite vana att sjunga och inspirera: Dra dig inte för att Våga Låta Andra Låta! Jag har haft oerhört roligt under fyra terminer, och kunde jag så kan definitivt DU!

TACK alla Våga Låta-sångare för de här terminerna! Håll fast i sången! Hoppas att ni hittar möjligheter att fortsätta sjunga och hör gärna av er om hur det går. TACK Studieförbundet Vuxenskolan för frågan och möjligheten våren 2013 och för det positiva bemötandet under alla terminer!

Nu går jag vidare till nya utmaningar. Hösten ser spännande ut, men Våga Låta kommer jag att sakna även om jag kommer att låta på olika sätt både här och där. Jag hoppas kunna fortsätta sprida inspiration och glädje men på nya platser och på nya sätt, och jag hoppas att Våga Låta-deltagarna också fortsätter att sprida sin glädje och energi vidare. Att få delta i ett sådant arbete är värt så mycket i eviga och verkliga värden att det helt enkelt inte FÅR avstanna :-)

torsdag, juni 25, 2015

Jag undrar...

Min mamma bor, som bekant vid det här laget, på äldreboende. Det funkar bra där. Alla i personalgruppen som jag har träffat är jättetrevliga, varma och omtänksamma människor med glimten i ögat. De har exakt de egenskaper som man vill att personal i äldreomsorgen ska ha. Det känns gott. Ändå funkar det inte fullt ut.

Mamma började få svullna ben för ett par dagar sedan, speciellt det ena. Pappa, som under flera år har haft huvudansvaret för mammas tillvaro, slog larm men togs inte på allvar. "Det var nog normalt" fick han höra från kompetent folk. Ändå till slut, dvs i förrgår kväll, hade mamma rejält ont och personalen fick lova att fixa hjälp under onsdagen. Så skedde också. Man kallade på sjuktransport, ringde pappa kl 12.40 och sa att mamma skulle åka till akuten och att han behövde möta upp där. Pappa slängde sig i bilen och var nästan direkt på plats. Mammas och pappas villa, där pappa bor, ligger väldigt nära äldreboendet dit mamma har flyttat. Avståndet till sjukhuset därifrån kan väl vara typ 5 km. Ingen mamma dök dock upp.

Kl 16.30 ringde mammas kontaktperson upp pappa som då hade suttit på akuten och väntat sedan kl 13. Ingen bil hade kommit, och mamma kunde alltså inte flyttas. Kontaktpersonen på boendet var rejält arg över dröjsmålet. Det här var ju inte acceptabelt. Jag träffade henne idag och jag förstår hur pinsam hela den här historien är för henne och för övriga inblandade. När bilen slutligen kom för att hämta mamma, vid 18-tiden, hade FEM timmar passerat sedan pappa fick veta att han skulle vara på plats på akuten. Mamma hade hunnit vila, men pappa? Och ingen middag hade han ju hunnit ordna heller. Det är inte lätt att ordna mat när man ska vara stand-by utan information. Inget verkade ha vetat vad som hände i detta kommunikationens tidevarv.

Mamma fick så småningom sin diagnos och blev inlagd under natten. Sjukhuset agerade både omsorgsfullt och hyfsat snabbt samt ingav förtroende. Pappa kom hem vid 23.30. Han är inte heller någon ungdom men klarar av mycket. Det här blev en aning FÖR mycket även för honom. Jag förstår att humöret inte var på topp, men ändå så var det mammas välbefinnande han tänkte på först. Inte förrän hon var ordentligt omhändertagen och diagnos med medicinering var fastställd så kunde han med gott samvete åka hem. Det är tur att det finns frallor i sjukhuscafeterian och fruktsoppa och bananer i ICA-butiken ett par hundra meter bort.... Jag erbjöd mig förstås att hjälpa till så gott jag kunde, men en del av oss vill ju ALLTID klara sig själva. Det har jag full respekt för. Jag är nämligen likadan.

Mamma kom tillbaka till sitt boende redan idag, med en 30-dagars medicinkur som pappa fick hämta ut. Jag hoppas det går bra nu. Hon hade till och med fått håret lagt under eftermiddagen på boendet, och det ger lite högre livskvalitet bara det. Hur som helst, en hel del frågor har man ju efter den här lilla episoden. Ingen skugga ska falla på personalen vid mammas boende. De gjorde så gott de kunde, men ändå blev det ju fel.

  • Enligt uppgift idag hävdas att en sjuktransport ankom kl 12.55 och stod utanför huset. När ingen behövande kom ut så körde den igen kl 13. Transporten var ju beställd till kl 13. Det blåste kallt. Är det rimligt att en 82-åring ska sitta ute i sin rullstol och vänta redan FÖRE utsatt tid? Varför i all världen signalerade ingen om att bilen var där? Om man nu inte hade fått information om vilken avdelning det gällde, varför ringde man inte eller gick in och frågade? Alla fyra avdelningarna nås ju från samma foajé!
  • Ungefär tio meter från mammas boende ligger den hälsocentral där mamma är listad. Är det så fullständigt omöjligt att hitta former för ett samarbete mellan den och äldreboendet som ligger nästgårds? Ibland är byråkrati stelbent. Kyrkan, som jag är engagerad i, beskylls också för att vara stelbent, men detta tar nog priset. Tycker landsting och kommun att det är stimulerande i något avseende att vägra hitta samverkansformer och därmed låta gamla sjuka människor sitta i kläm? Hur svårt kan det vara??
  • Idag läser vi om hur Kalmar kommuns äldreomsorg går på knäna. Personal jobbar deltid för att man inte orkar jobba heltid, sjukskrivningarna ökar och känslan av otillräcklighet växer lavinartat. Ändå tvingas man till årliga osthyvelsbesparingar, besparingar som inte längre kan göras på annat än på personal eftersom det är där man kan hämta pengar. Det är inte bara skämmigt, det är en förödmjukelse. Att säga från kommunledningens sida att man satsar på jämställdhet och jämställd verksamhet samt att man utgår från en feministisk agenda när det enda verktyg man klarar av att hantera i budgetsammanhang är osthyveln, då går faktiskt skam på torra land. Det är kvinnor som får betala för politikens taskiga fantasi och strävan att slippa ta den resursdiskussion som är nödvändig. Jag undrar...VARFÖR i all världen finns det INGEN ambition att utjämna skillnaderna i arbetsvillkor mellan mans- och kvinnodominerade arbetsuppgifter? VARFÖR ska vi medborgare respektera dem som vägrar att ta itu med den frågan eftersom alla istället väljer att hålla sina små fingrar rena? Att säga att man arbetar för jämställdhet men bara använder osthyvel som redskap är samma sak som att koka soppa på en spik: Ska det se ut som om man lyckas så måste man luras. EXAKT så är det. Och de som får betala är personalen på golvet som springer snabbare och snabbare och de äldre som inte får vad de behöver.

Vår äldreomsorg behöver uppgraderas, och de aktörer som den förväntas samarbeta med måste också vilja samarbeta. Annars vet jag inte var vi hamnar. Ingen kan väl anse att det är OK att vara med om en sådan dag som mina föräldrar upplevde igår, eller hur? En propp i ena benet kan behandlas, men hur är det med den stora jätteproppen Orvar (som numera inte verkar vara född på 40-talet utan betydligt senare)? Den som vägrar att se hur medarbetarna på kvinnodominerade arbetsplatser blir sjuka av känslan att inte kunna göra det de borde? Den som slemmar igen välfärdsverksamheten med stelbenthet och "det var inte mitt fel"-bortförklaringar? Jag undrar... Ja, oj vad jag undrar, speciellt idag.


onsdag, juni 24, 2015

Bekymrad...

Jag är bekymrad, men inte över vädret. Visserligen kan jag lida en hel del med de människor som just nu kanske har sina enda lediga veckor och som valt att tillbringa dem på campingplatser där allt är inriktat på att man ska njuta av sol och bad och utomhusaktiviteter. Det känns nog så där... men jag kan ju inte ens med bästa vilja i världen påverka väderläget. Det liksom bara "är".

Men det som inte bara "är" är den kyla som vinner framsteg människor emellan. I helgen såg vi hur det främlingsfientliga Dansk Folkeparti blev Danmarks näst största parti i det nationella valet. Man kan inte skylla på att övriga partier är för släpphänta i invandrarfrågan. De har ju istället låtit sig inspireras och har format sin politik efter Dansk folkeparti-modell. Det visades sig inte vara något framgångsrecept. Det gjorde att rasismen växte, och väljarna röstade på originalet. Avsaknaden av ett äkta och trovärdigt alternativ som sätter människan och kärleken främst resulterade i ett skräckscenario. Rasismen lär ta plats i den danska regeringen, tillsammans med liberalerna. Hur i hela fridens namn ska det gå ihop sig? Jo, genom att liberalerna anpassar sig. Sådant ger, eller borde ge, varje demokrat oerhört dåliga vibbar. Det är inte utveckling. Det är regeneration.

Jag hoppas att Sverige inte trampar i klaveret på samma sätt, men tyvärr börjar jag tvivla på det hoppet. När man ifrån etablerade och historiskt sett demokratiska partier lanserar särskilda kommunala tiggarpoliser, vill göra det enklare att avhysa EU-migranter och vill utöka oskicket med tillfälliga uppehållstillstånd så är det tecken på att Sverige är på väg åt samma håll som Danmark. "Det finns någonting ruttet i det danska riket" som Shakespeare skrev för så länge sedan (men det äger idag ännu mer aktualitet). Det är på väg att ruttna även i Sverige. Främlingsfientligheten växer, människa vänds mot människa och det är viktigare att avgränsa "oss" mot "dem" istället för att skapa en värld där vi alla får plats. Kom inte och säg att det handlar om kristendom eller islam! Det är bara larv. Det handlar istället om att ondskan håller på att växa sig allt större.

Och ska vi då bara sätta oss ner och acceptera tidens gång? Säga "så här blir det när ingen ställer krav" eller "de har blodtörsten i generna"? Och på köpet demonisera all religion? Och hur ska vi behandla alla oss som har en eller annat funktionsnedsättning? Vi kostar ju också resurser som kanske skulle kunna nyttjas bättre av friska fullt funktionsdugliga individer? Vi är nära den punkten, farligt nära. Jag är bekymrad, på allvar. Tyvärr har jag ingen fix och färdig lösning på problemet. Jag vet inte vad man ska göra. Jag erkänner det. Vad jag dock vet och känner, i djupet av både mitt emotionella hjärta och med min logiskt resonerande hjärna, är att "lösningar" som grundar sig i "vi- och domresonemang" är djupt felaktiga. Det är enkla men ack så uppåt väggarna galna lösningsförsök. Det är som Nalle Puh säger: "Ju mer man tänker, ju mer inser man att det inte finns något enkelt svar." Uppenbarligen har inte så många tänkt speciellt mycket när stödet för stigmatisering och utfrysning av flyktingar, tiggare och andra invandrare växer.

Ska det behöva gå så långt att vi hamnar i ett läge där vi inte kan rädda oss själva utan att också hjälpa vår medmänniska? Kanske är det så. Kanske är det inte förrän då vi förstår att det är kärleken som besegrar hatet istället för tvärtom, nämligen att ett utblommat hat ger förutsättningen till lycklig kärlek i renrasiga och homogena nationalstater.

Kanske är det dags att praktisera kärlek, med allt vad det innebär? Det är i sanning en utmaning för politiska partier som alltmer börjar likna åsiktsmaskiner utan känslor och hjärta. Jag menar alltså inte att vi ska börja i morgon, när vi har kört bort tiggaren från dörren till ICA, utan idag. Vi kan börja HÄR och NU. Det är åtminstone ett första steg i rätt riktning. Det är väl ändå FÖR och inte MOT mänskligheten vi vill jobba?

tisdag, juni 23, 2015

Ketchup!

Ni vet, ketchupeffekten... Och då menar jag inte regnet som så många luftar sitt missnöje kring. Sådant  är ju livet ibland. Vissa tider kommer inget, inget och inget, och sedan kommer typ ALLT, eller åtminstone mycket. Det är väl bara att tacka och ta emot, så det gör jag.

Midsommar har passerat, med växlande väder men med hela kvällen utomhus i glada grannars lag. Inte en droppe regn föll när vi grillade här på gården, men lite kallt blev det väl framemot kvällen. Det kan jag medge, fast bara lite. Har man stått bredvid grillarna samt sprungit och förberett tävlingar, tipspromenad, fika, kaffe etc etc så är det inte fel med lite kylig luft att lugna ner sig med. Det kändes faktiskt ganska skönt! Eller så är det jag som inte har normal termostat i kroppen. Å andra sidan så klagar jag oerhört sällan på kyla. Det är en liten egenhet jag har.

Nu rullar sommaren vidare. Vi går mot mörkare tider redan. Det märks tydligt redan ikväll tycker jag. Det är nästan lite mood för stearinljus... Men sedan kommer ett nytt Midsomer-avsnitt vid niotiden på ettan, och det gör det BARA när det är sommar, så det är nog sommar ändå och inte adventstid ;-)

Apropå advent, jag har precis fått höstens spellista. Söndagen den 29 november när första ljuset tänds spelar jag i Två systrars kapell. DET ska bli kul! Apropå ketchup :-)


onsdag, juni 17, 2015

Rätt men fel

Jag trodde aldrig att jag skulle säga eller känna det här, men man ska aldrig säga aldrig. Nu tycker jag nämligen nästan synd om vänsterpartisterna i Kalmar. De slåss mot väderkvarnar och förlöjligas å det grövsta, se debattsidan i dagens Barometern.

Alltså, de har helt rätt i sin kritik mot fristående vinstdrivande skolor. Det är en absolut rimlig inställning att anse att vinstjakt aldrig ska gå före tillgodoseende av elevers behov. Vi kan hamna där när vinstintresset blir huvudsaken. Åtskilliga exempel finns, främst i storstäderna, som visar på just detta: När en fristående skola inte är lönsam nog så lägger den ner. Vart eleverna då tar vägen är någon annans, i de flesta fall kommunens, bekymmer och i allra högsta grad den enskilde drabbade eleven som står med en halvfärdig och kanske bristfällig utbildning. Det är cyniskt och det är kvartalskapitalism in absurdum. Välfärd i form av barns och ungdomars nödvändiga utbildning ska i princip inte drivas med annat fokus än just barns och ungdomars nödvändiga och högkvalitativa utbildning.

Läget med Oxhagsskolan är dock annorlunda. Anledningen till att den lades ut på en fristående aktör för ett par år sedan var ju att den inte bar sig ekonomiskt i kommunens regi. Alternativet till att erbjuda den som fristående skola var att lägga ner den. Det var till och med explicit uttalat från högsta politiska nivå: "Det är bättre att en fristående ägare lägger ner skolan än att vi gör det". Någon vilja att räta upp skutan, att se över resursfördelningssystemet och att utveckla skolan fanns inte, och alla vet ju att skolnedläggningar är en säker väg till kommande valförluster. Man ville inte smutsa ner fingrarna med sådant. Det var bättre att en privat aktör gjorde det, lite längre fram. Hade Oxhagsskolan burit sig hade den aldrig blivit fristående.

Därför är det liksom helkört att idag, när den inte bar sig för den privata ägaren utan övergår till annan ägare, hävda att kommunen ska ta över. Då har man ju inte vunnit någonting alls. Med nuvarande resursfördelning så kan skolan inte bära sig i kommunal regi, och då skulle man få lägga ned. Det är självklart att majoritetskompisarna i S och C inte stödjer ett sådant förslag. De vill ju hålla sina händer borta från den framtida utvecklingen. Företrädare för C går ju till och med så långt att man skriver under dagens ganska häcklande debattartikel MOT koalitionskollegorna i V TILLSAMMANS med övriga borgerliga alliansen. Det är uppseendeväckande rent strategiskt, men knappast förvånande i den här frågan.

Det gäller att välja sina strider. En fristående skola i Kalmar med bristande resurser kan inte riktigt jämföras med blodsugarditon i storstäderna. Här riskerar man att hamna på kollisionskurs med de väljare man säger sig företräda samt bidra till en skolnedläggning snabbare än kvickt på kommunens initiativ, för ingen kan ju tro att S och C skulle vilja satsa MER på Oxhagsskolan än de gör på andra skolor. Frågan är ju därför mer eller mindre död.

Kontentan blir alltså: Man kan tänka rätt i teorin men det kan bli fel i praktiken ändå, och ibland är det bättre att verka i det tysta än att låta sig offentligt utsättas för nedlåtande epitet som att vara "from som ett lamm" i vissa sammanhang och gnällspikar i andra. Det är sällan något som bygger ett starkt och trovärdigt varumärke för den politik man vill föra.

tisdag, juni 16, 2015

Om glädje och tillit

Det snurrar mycket lycka just nu i medierna. Det är bröllop och prinsfödsel och snart är det sommar och semester och midsommar och sol och värme och, ja jag vet inte allt. Det är ju skönt att man kan glädja sig och att man har något att se fram emot! Många gånger komplicerar vi en aning för mycket, och då går vi miste om en stor del av glädjen.

Ett lite speciellt lyckligt ögonblick fick också jag uppleva i söndags. Vi, alltså de flesta i den närmaste familjen, firade mammas 82-årsdag där hon bor, och med på kalaset för att gratulera var också barnbarnsbarnet Amalia, ett och ett halvt år gammal boende i Piteå (så det är inte ofta man får se henne). Hon underhöll oss alla med klättring, kurragömmalekar företrädesvis med goe liberalen samt några ord blandade mellan svenska, tyska, småländska, skånska och pitemål. Spännande värre. Nåväl, hon ville tydligt en bit in på eftermiddagen följa efter sin pappa in på toaletten, vilket betydde en vandring ut i matsalen där de andra satt och åt. Verksamheten stannade av. "Titta, vilken liten söt hjälpreda vi har fått" hörde jag när jag följde med den rosaklädda unga damen som inte alls hann med pappas långa steg innan han låste in sig för välbehövlig privat verksamhet. Det gjorde dock ingenting. Amalia och jag, dvs farmors lillasyster, var ju ute på upptäcktsfärd i korridorerna! Vi tittade oss omkring, och plötsligt så kände jag hennes lilla hand i min. Har ni upplevt den känslan? Den fortplantar sig från fingrarna och kör som en värmeprojektil rätt in i hjärtat. Det är sann lycka!

Man behöver inte komplicera mer än så. Att få känna att en liten människa känner sådan tillit till en att hon lägger sin hand i min när hon är på ett nytt ställe, trots att hon inte har sett mig på ett år och naturligtvis inte känner igen mig alls, är bara glädje och inget annat (förutom möjligen lite stolthet då...) Det lever jag på länge. Och det gör absolut ingenting om inte solen strålar från en klarblå himmel i midsommar. Det finns det som är MYCKET viktigare.

måndag, juni 15, 2015

Om svartvitt och färger

Jag gillar inte svartvitt mer än på fotografier och en och annan långfilm samt på kläder. Det svartvita "antingen-eller"-tänkandet gör mig mer eller mindre tokig. Världen är inte svartvit. Människor är inte svartvita, och inte fenomen heller. Som i så många sammanhang så är det istället enligt modellen "både-och" vi bör tänka. Det gäller dock inte det jag gör just nu, nämligen försöker eliminera brännblåsor på vänster hand. Jag tog ut en helvetiskt varm form med rostade potatis från ugnen för sisådär en och en halv timme sedan. Det var nämligen en av rätterna till den sommarlunch som maken just nu bjuder sina landstingsallianskamrater på, och jag trodde att formen svalnade lite snabbare än den gjorde. Eller mycket snabbare. Den hade inte svalnat alls. Typ. Det gör BARA ont. Det finns inget gott med såna brännblåsor, aldrig i livet. De borde utrotas. Det kanske går att förminska dem i varje fall med en isklamp från frysen.

Men ta det där med kungahuset och monarkin. Ingen modern människa med demokratiskt sinnelag kan väl tycka att monarki som går i arv är nåt som känns fräscht. Det är gammalt och unket och en kvarleva från en tid när demokratin inte hade hunnit utvecklas. Självklart borde vi avveckla ett sådant statsskick, oavsett om kungahuset har någon reell makt eller inte. Det är ju själva grejen, det där med att ärva ämbeten, sakna privatliv och leva på andras pengar som känns allt annat än upplyst. Republik NU säger jag! Men jag kan inte värja mig från genuint lyckliga människor som strålar. Det var vad vi kunde se i lördags när Sofia och Carl Philip gifte sig. Det var fräscht och upplivande, till skillnad från monarkin. Man måste lära sig att skilja på äpplen och päron och på sak och person. Livet blir så himla tråkigt annars, och fördömande i allmänhet blir väl ingen glad av? Jag hävdar med bestämdhet att man KAN vara republikan och samtidigt önska de unga lyckliga tu varmt lycka till. Är det så svårt?

Och så kan man ta det där med religion kontra vetenskap. Är det kategorier som är varandra uteslutande? Kan man vara vetenskaplig och samtidigt kristen till exempel? En del hävdar att det inte går. Det är såna som kallar kristna för korkade människor som tror på sagor, spöken och troll och såna som kallar vetenskap som inte lämnar utrymme för bokstavstro för ond. Jag tror inte det stämmer. Jag tror att det är fullt möjligt att vara både-och. Jag citerar gärna ärkebiskop Antjes ord: Gud är större. Det är vad jag också tror. Gud är större än vi kan fatta, både större än vetenskap och bokstavstro, men i Gud kan även dessa två fenomen få plats med alla de små i sammanhanget ganska futtiga diskussioner som de olika lägren sysslar med.

Och, det allra mest uppenbara, politiken. Den är inte heller antingen-eller. Den blå Barometern gör exempelvis idag sitt allra bästa för att vara så elak som det bara går mot de egna borgerliga vännerna i kalmarpolitiken. När man gör en artikel som enbart vill visa på att de borgerliga skuggbudgetarna inte håller när de kostnadsberäknas så är det svårt att se det som något annat än just elakt (och som en ambition att springa maktens ärenden). Motsvarande artikel existerar inte för det rödgröna samarbetet S-C-V. De i sin tur kan idag på budgetfullmäktige i Kalmar stå och gnugga händerna, eller kanske till och med ögonen för det känns nog en aning märkligt att den moderata tidningen ger dem så mycket stöd, och säga "Vi är bäst" med näsan i vädret. Å andra sidan har de tre vise männen jag här talar om redan gjort det under en lång tid, så skillnaden kanske inte är så stor ändå. Men OK, Barometern visar att man inte är antingen-eller. Idag är man nämligen rödgrön. De rödgröna lär jubla. De blå är nog inte lika glada.

Men även här är det viktigt att skilja på sak och person. Den blå politiken har jag till mycket stora delar mycket svårt att se några försonande drag i, men det finns många människor som företräder den som jag håller mycket högt. Bara för att någon har en ideologi som känns både främmande och orättfärdig behöver hon/han inte vara dålig som människa. Jag har mycket goda vänner på den blå sidan, men vi vet var vi har varandra politiskt och vi vet att vi inte är överens där. Det handlar om respekt, och förresten så håller jag i allmänhet folk som lever som de lär högre än de som inte gör det. Om någon visar sig syssla med läpparnas bekännelse och sällan något annat så känner jag mig obekväm i närheten. Det kan jag erkänna, men det betyder inte att hela människan är alltigenom rutten. Det kan vara lätt att falla i den fällan, dock...

Hur som helst, det är viktigt att skilja på sak och person. Jag har ont i vänsterhanden. Det är INTE den borgerliga alliansens fel, trots att det var deras mat jag tillredde. Det är ju nämligen inte helt ovanligt att man som feminist bränner sig ordentligt på borgerlig politik, och i mitt fall är det väl lite symboliskt att det var just vänstern som fick sig en rejäl törn. Å andra sidan, jag har bränt mig många gånger. De flesta ärren bleknar med tiden. Jag tror att även dessa gör det. De sitter nämligen bara på ytan. Det är värre med ärren i själen, men dem kan jag inte lasta högeralliansen för. Inte alls.

Men det är en annan historia, och den vill jag nog inte berätta fler gånger. Jag nöjer mig med att konstatera: Livet har sina ljusa stunder, och det har också sina mörka. Livet är inte antingen svart eller vitt, det är bådadera och dessutom är det fullt av andra färger också. Tack och lov blir det, liksom väljaropinionen, faktiskt allt mer rosa ;-)



onsdag, juni 10, 2015

Vad är rätt?

Jag följer med visst nöje en del seriestrippar i dagstidningarna. Serier är annars inte riktigt min grej. Jag älskar Berglins finurligheter, men annars är det bara små strippar jag klarar av och orkar med. Längre historier blir oftast ointressanta, eller så är det min föreställningsförmåga och perception som inte duger. Hur som helst, jag läser hellre böcker.

Men, som sagt, varje dag kastar jag ett tröttigt och halvsovande öga på morgontidningarnas seriesidor. Idag hade Barometern en Hagbard som jag lade på minnet. Lille Hamlet (sonen alltså) ställer en angelägen fråga till Hagbard. Det är något han tycker är svårt, nämligen att avgöra vad som är rätt och vad som är fel. Harald levererar svaret direkt: "Det är enkelt. Det som är bra för dej är rätt!"

Och det där ska vara vikingatiden... Och inte har det ändrat sig till dags dato, eller har det ändrat sig men ändrats tillbaka? Kanske är det så. Det vore ju för sorgligt om mänskligheten inte skulle kunna lära sig NÅT nån gång (även om man glömmer emellanåt, som just nu). Det är ju nämligen inte sant det som Harald säger. Det som är bra för OSS är rätt. Det skulle låta bättre.

Men var och en är sig själv närmast, och just nu känns det som om närmast vinner. "Jag tänker på mitt, och så skiter jag i resten. JAG behöver inte ta hänsyn till alla andra för alla andra tar inte hänsyn till mig." Typ. Och så kan vi slänga vårt solidariska samhällsbygge där alla får plats på soptippen och sko oss själva bäst vi kan.

Men det vill jag inte, och visst är vi fler som vill stoppa egokarusellen?? Låt oss hjälpas åt! Det som är bra för OSS, för oss ALLIHOP, måste ju vara rätt! Eller åtminstone mer rätt än fel.

tisdag, juni 09, 2015

Livet förändrar sig

Livet förändrar sig... Det har jag fått erfara på många sätt under åren som gått, inte minst den senaste tiden. Allt är inte guld som glimmar. Ibland glimmar det inte ens, och ibland blir det bara skärvor kvar som dessutom luktar unket. Av allt det där som man är med om blir det märken i själen, märken som efterlämnar ärr. Det blir aldrig helt och slätt på det stället igen som det var innan, men även ärren kan bilda mönster. Framförallt kan man lära sig något av märkena och blomma vidare, med annorlunda blomster fast kanske inte mindre vackra. Men oj så mycket smärta det ligger bakom en sådan andra blomning. Det vet alla som varit med om det. Inget blommar nämligen av sig själv.

Idag har jag avslutat läsningen av Allan Willnys Tidens stygn. Jag fick den i julas, men våren har inneburit så mycket läsande av kurslitteratur, studiearbeten och annat på många plan att jag inte har hunnit komma vidare i skönlitteraturhyllan. Nu var tiden inne, speciellt igår när jag plöjde igenom en stor del av boken på tåget, och det var rätt bok att läsa precis just nu. Läs den gärna! Efter läsningen är det mycket som står klart för mig. Vi är en del av en mycket större vävnad, och i denna bok flätas tre historier med tre olika huvudkaraktärer samman för att illustrera just detta: Var och en bär på sin historia med sina stygn, revor och ärr. Ändå blir helheten något långt större än var och en kan förstå på egen hand. Ibland, men bara ibland, kan den insikten komma ifatt en. Det är välsignade stunder. Ta vara på dem! Och LÄS!

Livet är som sagt inte alltid enkelt, och inte samvaron med andra heller. Just nu har jag befunnit mig i en diskussion kring aborträtten, och mest blir man ju ledsen över att inte nå fram. Det finns så mycket myter, så mycket snack, så mycket moraliserande och så mycket teoretiserande att diskussionerna ibland i sådana ämnen blir smärtsamma. Jag tänker samma tanke här som jag gör i förhållande till livets skiftningar ovan: Var och en har sina revor. Var och en försöker efter bästa förmåga orientera sig i snårigheterna, och det är inte alltid så enkelt, speciellt inte när man många gånger när det är som svårast är hänvisad till enbart sig själv. Till slut så landar jag ändå i samma slutsats, nämligen att det finns förlåtelse för alla, alltså både för den som ska fatta svåra beslut och för den som inte låter henne göra det utifrån sig själv och sitt eget värde. Allt man gör är inte alltid rätt, men så är det att vara människa. Vi ska inte döma varandra. Nästa dag, nästa sekund rentav, kan det vara jag som dömer som råkar hamna eller göra "fel". Det där vet vi inget om.

Men idag är jag glad, trots alla ärren! Idag blev en bra dag, en dag då en tenta som jag trodde att jag skulle få underkänt med råge på ändå bedömdes med högsta betyg! Det är värt att fira lite, och att tacka för. TACK Gud! Och hösten ser också ut att formera sig. Livet vänder ibland, som sagt. Det blir inte alltid sämre även om det aldrig blir detsamma som det var. TACK för det också! Och, som det står i Markusevangeliet (som hörde till det som jag inte riktigt läste som jag borde i kursen jag tenterade i onsdags): Hjälp min otro! Det är väl där som väldigt mycket spricker för min del... Våren har ju varit väldigt orolig på många sätt. Nu börjar jag se framåt igen, och det tänker jag försöka öva mig i att göra. Livet, med alla stygnen och snårigheterna, blir nog mycket lättare att hantera då, och kanske kan man med tiden de det vackra eller åtminstone det nyttiga även med dem.


måndag, juni 08, 2015

Sommarnostalgi

Jag tänker inte gnälla på vädret. I helgen hade vi växlande väderlek, både regn och sol och en himla massa vind. Vi städade hemma, putsade fönster, bytte gardiner och grillade på gården. På söndagen hann vi med invigningen av de nya utomhusplanerna i Långviken. Det var en helg som var fylld av aktiviteter av det där slaget som man MÅSTE göra ibland men också av rena nöjen. Och vädret? Ja, man får ju anpassa sig. Det bestämmer man själv.

Idag har jag varit på resa och nu när jag åker hemåt genom ett grönt Götaland med sjöar, åkrar, ängar och skogar så tänker jag bara: "Se på liljorna på marken. De varken skördar eller sår. Likväl föder eder Fader dem. Är inte ni förmer än de?" Men växterna är smartare än oss ibland. De dricker när det regnar, växer när det är sol och blir starkare när det blåser.

Och så passerar man lite kor då och då. Rödbrokiga och godmodiga ligger de på de gröna ängarna och ser ut som de bonader som farmor envisades med att ha hängande på väggarna i huset i det karga Bohusländska klipplandskapet. Plötsligt blir jag nostalgisk... Varje sommar var vi på Klädesholmen och badade i det salta vattnet. Ute skränade måsarna. Silltunnorna utanför den närmaste konservfabriken "doftade". Farfar fiskade makrill och just makrill fick vi till middag fem dagar av sju. Kokt, stekt, i soppform... Ofta regande det och blåste,och då kunde man inte ens vara ute. Brännmaneterna dök man på ibland när det var badväder. En gång fick jag en i ögat. Blåmaneterna bildade slemlock i hela badviken när det var den sortens vind.

Som sagt, nostalgisk kan man vara, men det är absolut skönast på avstånd när man tänker på vissa detaljer. Men absolut, somrarna på Västkusten saknar jag, allra mest den härliga dialekten, det otvungna sättet att umgås på och det härliga klara vattnet som är så salt att man blev alldeles vit efter badet och håret kändes som inoljad skumgummi... Och allt detta för bara några kossors skull som tog sig en vilopaus på en grön äng någonstans i Sörmland...

torsdag, juni 04, 2015

Närmare än vi anar: Änglaljus!

Ja, jag vet att det finns många som tycker att jag är tokig, och jag säger visserligen inte emot. Vi har ju inte passerat midsommar än, och sommarvärmen har vi bara fått känna på någon minut då och då... Men man måste jobba långsiktigt här i livet, åtminstone med vissa saker. Det hindrar en inte från att leva i nuet. Det gör nuet lite behagligare sedan, helt enkelt ;-)


Alltså, missa inte:
Änglaljus i Kalmarsalen
tisdagen den 1 december kl 19.30

Kan man inleda den underbara decembermånaden på ett bättre sätt? Det undrar jag...

Biljetter finns att köpa både via Biljettcentrum och via oss i kören (en smula reducerat pris). Notera i almanackan och VARMT VÄLKOMMEN!

tisdag, juni 02, 2015

En slavdrivares funderingar

Tre saker slår mig denna lite molniga tisdagsmorgon inför en dag som i övrigt måste/ska präglas av studier:

  • Vi har nu en rödgrön regering vars partier i opposition har skrikit sig hesa över uteblivna satsningar på järnvägen. Tyvärr diskuterar tydligen Trafikverket nu att avsluta engagemanget på Stångådalsbanan och på Tjustbanan. Tågtrafiken Kalmar-Linköping och Västervik-Linköping är således i riskzonen för nedläggning med allt vad det medför. Det är tråkigt. Å andra sidan, vilken driftsäkerhet har banorna uppvisat? Sträckan Västervik-Linköping känns slika mycket buss som tåg de senaste åren, och Kustpilen har inte heller varit speciellt pålitlig. Det finns så klart skäl till detta, men en nedläggning vore ett svårt slag för den arbetspendling som är förutsättningen för de mindre orternas överlevnad som boendeorter. Fungerar inte kommunikationerna så kan man helt enkelt inte bo där, och traditionellt sett är det som vanligt kvinnor som drabbas mest av nedlagd kollektivtrafik. Det är tragiskt, och en aning pinsamt, att detta kommer upp när en "rödgrön och feministisk regering" (som den gärna väljer att kalla sig) sitter vid makten. Regerandet går inte riktigt på räls.
  • En sak till på samma tema: Hur är det möjligt att en regering med MP kan överväga att lägga skatt på solenergi för den som vill pröva att öka sin andel självförsörjande på energiområdet? Centerpartiet går i dagens lokaltidningar ut och diskuterar en sådan åtgärd och dess konsekvenser. Beslut väntas i höst. Ligger det någon sanning i detta? Jag hoppas att förnuftet segrar till slut. oavsett vem som lägger fram den klokaste lösningen. Kan vi minska beroendet av fossila och ickeförnybara energikällor så är det ju inte bara OK utan rentav önskvärt. Sådant ska premieras, inte beskattas. "Vad ska in? Sol och vind!" hette det ju för länge sedan, och det gäller ju än.
  • För det tredje, uteblivna framgångar i herrfotbollens allsvenska lär bero på tillgången till konstgräs. Grannen här nedanför skyller dock på domaren... Jag vet inte vad som stämmer, men jag minns hur viktigt det var att få "den tolfte spelaren" när Kalmar för ett antal år sedan lade konstgräset på en av Fredriksskans träningsplaner och jag vet hur formkurvan ser ut för Åtvidaberg just nu som både tränar och spelar på konstgräs. Sambandet är inte helt enkelt. Eller, är det lika enkelt som vanligt? Att man försöker hitta vad som helst att skylla på bara för att hålla ansvaret borta från sig själv? Den tendensen finns överallt, så det kanske är den mest rimliga förklaringen. En tränare får ofta stå vid skampålen, men har han inga funktionella bräder utan mest gamla nötta bitar att bygga sitt laghus med så blir det ett rangligt ruckel med golvdrag hur han än spikar. Men det kanske hjälper med en ny konstgräsplan som någon annan, dvs kommunen, betalar. Man vet ju aldrig, eller?

Så där, nu har jag skrivit av mig lite. Nu återstår bara resten av dagen fylld av jobb, jobb och jobb, men jag skyller inte på någon annan. De krav jag ska leva upp till är det jag och ingen annan som ställer på mig. Så enkelt är det ibland. Det är lika bra att inse det, och agera därefter. Det är synd bara att jag är en sån slavdrivare... Ibland önskar jag att jag vore någon annan, men det är jag ju inte. Kan det möjligen vara mina föräldrars fel? Eller syrrans eller kompisarnas eller lärarnas eller rektorns eller pastorns? Eller kanske är det hela patriarkatets fel, precis som vanligt? ;-)