måndag, oktober 31, 2016

Enhet än en gång

Jag hamnade framför teven efter dagens begravningsspelning. Påven är ju på besök i Sverige med anledning av högtidlighållandet av reformationen och idag var det gemensam och direktsänd gudstjänst i Lunds domkyrka. Det var mäktigt att se.

Jag slogs främst av kraften i enheten. När medlemmar i så många olika kyrkor firar gudstjänst tillsammans är det i sig ett vittnesbörd. När sedan de högsta företrädarna för den katolska kyrkan och den lutheranska kyrkan skriver under ett gemensamt uttalande med utgångspunkt i Johannesevangeliet 15:4 så blir det oerhört stort.

Bli kvar i mig, så blir jag kvar i er. Liksom grenen inte kan bära frukt av sig själv om den inte sitter kvar på vinstocken, kan inte heller ni göra det om ni inte är kvar i mig.

Det är enheten vi måste eftersträva, även om det kanske är lättare att hitta punkter att träta om. Vi har väl bråkat så det räcker och blir över, eller hur? Hur ska vi kunna vara trovärdiga vittnen om Guds barmhärtighet, förlåtelse och kärlek om det vi gör är att vi jagar varandra, letar skiljelinjer och pekar på varandras fel och brister? Vem har sanningen? Och vad är sanningen egentligen om den inte präglas av försoning och kärlek? Under eftermiddagens gudstjänst, som jag inte såg i sin helhet, så tänkte jag på en hel del teologiska spörsmål som vi olika kristna samfund alltför mycket grottar ner oss i. Resultatet blir splittring (den kommer först) och sedan misstänksamhet, missunnsamhet och kärleksbrist. Varför i all världen, och för Guds skull, gör vi så?

Det finns en väg framåt, och den ska vi gå tillsammans. Vi måste gräva ner stridsyxan och erkänna varandra som syskon i Herrens församling där mångfalden berikar och förstärker enheten. Det är inte gemensamma åsikter vi delar (hur många av oss gör egentligen det?) utan det är en tro på en och samma Gud som förenar oss. Gud är vinstocken och vi är grenarna. När vi har fattat det så kommer det att börja hända saker, sanna mina ord. Då kommer frukten, precis som på Victoriaplommonträdet hemma i trädgården på Fasanvägen. Det flödar över, och himmelskt goda är de, frukterna.


söndag, oktober 30, 2016

Strålande!

Ja ja, en del klantiga misstag av vik kantorn blev det ju här och där men i det stora hela så utvecklade sig dagens högmässa i Sankta Birgittas kyrka till en riktigt fin stund med ungdomlig musik, allt på temat Förlåtelse utan gräns. Det är tänkvärda ord. Att själv bli förlåten av Gud så som man själv förlåter andra är svårt. Det första tar man ju gärna emot men det andra kan kännas övermänskligt, eller hur? Men ändå är det så vi behöver försöka göra.

Birgittakyrkan är en fantastisk och speciell lokal med stora fönsterrutor. Idag skiner höstsolen från en klarblå himmel. Det är nästan som om himlen idag ser som sin uppgift att gratulera MFF till det allsvenska guldet, ÅFF till ett klarat kontrakt i Superettan och en räddad ekonomi för året, IFK Kalmars lagkapten Elin Olofsson som igår spelade sin sista hemmamatch på Gröndal, och, förstås viktigast för mig, mitt älskade KAIK som avancerar till trean. Grattis de blå! :-)

Men just den här vädertypen är ett elände när man ska fira högmässa i Birgittakyrkan. Den obarmhärtiga solen skiner rakt in och gör sisådär 25% av sittplatserna i kyrkbänkarna obrukbara. Prästen blir yr i huvudet i predikstolen och bakom altaret. Vik kantorn blir blind av att sitta vid pianot. Blindheten håller i sig upp på orgelläktaren där noterna inte kan läsas.

Jag tror så här: Om det nu är meningen att det inte ska gå att lösa en tillfredsställande solavskärmning så måste det finnas andra lösningar. Tydligen säger myndigheten som har ansvar för att skydda kulturarvet nej till solfilm och annat som påverkar kyrkan interiört och exteriört. Antingen bör man då, om kyrkan ska kunna brukas under förmiddagstid, utrusta personalen med solskärmar/kepsar (i lämplig liturgisk färg förstås så att det går att matcha med aktuell mässhake/stola för prästens och diakonens del) eller så får vi väl räkna med att Gud alltid ser till att det är molnigt på söndag förmiddag. Så var det, som sagt, dock inte idag, och solen är nog många tacksamma för. Det bör man också ta med i beräkningen om man nu skulle bestämma sig för att jobba och be för "moln- och oväderslösningen".

Problem ska lösas. Att hitta lösningar för de omöjliga problemen tar bara lite längre tid brukade min pappa säga. Oftast är det viljan det hänger på. Jag är övertygad om att det är Guds vilja att det ska firas gudstjänster i Birgittakyrkan på söndag förmiddag. Alltså får vi se till att vilja hitta och se lösningar på den här situationen. Som jag har sagt tidigare: Ska man dessutom inleda med raden "Du evigt strålande morgonsol..." så blir det hela en aning tragikomiskt. Låt oss lösa detta på ett strålande sätt! Jag är övertygad om att det går.

Hälsar blind vik kantor

fredag, oktober 28, 2016

En tid för enhet

För länge sedan sjöng vi så här då och då i kyrkliga sammanhang:
"Gud, lägg en själ på mitt hjärta och älska den genom mig
och må jag sedan göra allt för att vinna den själen för dig."

Jag kan inte riktigt säga att jag fick något specifikt svar på den bönen. Vilken själ jag skulle vinna för Gud har jag aldrig förstått. Kanske beror det på ohörsamhet från min sida eller på att jag brister i sådär tusen och en andra avseenden, men någon tydlig fingervisning har jag inte känt. Däremot så har jag haft möjlighet att göra annat i form av stödprocesser. Körsången, psalmsången och musiken, dvs lovsången i kyrkan, är sådant som jag har kunnat vara med och bidra till genom åren. Kanske har det gett resultat det också någonstans.

Numera känner jag att jag brinner extra mycket för en sak, nämligen enheten och ekumeniken. Det har säkert mina erfarenheter bidragit till. Jag har nämligen så gott som hela mitt liv varit "fel". Det är inte självvalt, det har bara blivit så. I Vänsterpartiet var det fel att att vara kristen. Det var helt enkelt jättefel. Sådana udda fåglar visste man ju aldrig var man hade. När nu den där kråkan till vänsterpartist dessutom var feminist och socialist så blev det liksom ännu konstigare, för att inte tala om hur fel det blev när hon gifte sig med en folkpartist. Det var inte bara jättefel, det var MEGAFEL. Ändå höll jag mig kvar ett bra tag. Jag visste ju att jag rent politiskt och ideologiskt hörde hemma där. Att partiet sedan utvecklades åt ett annat håll så att situationen förändrades på många plan är en annan sak.

Sedan detta med att vara församlingsmedlem och ideellt arbetande musiker på gudstjänster i en kyrka som måste karakteriseras som mycket värdekonservativ... Det är inte heller en situation som saknar konfliktytor. Att vara döpt två gånger, frånskild i tio år, ensamstående mamma med en dotter med hög integritet och egen vilja (som sin mor) och dessutom vänsterpartist är inte direkt inom ramen för EFS. Det är snarare i en helt annan ram. En församling där man har hört från predikstolen, visserligen länge sedan men ändå, att "det enda parti som  jag som kristen och med rent samvete (predikanten alltså) kan rösta på är KDS" är en församling som har en ram som är ganska mycket för liten och dessutom felformad för min del. Det finns en rad andra viktiga frågor där vi inte heller på långa vägar varit överens och vi är det fortfarande inte. Ändå har jag hållit jag mig kvar ett bra tag. Jag har inte lämnat församlingen men jag har av praktiska schemaskäl inte deltagit i verksamheten på över ett år nu. Jag har, trots allt, sett det som en nödvändighet för mångfaldens skull att finnas där även om jag långt ifrån har ställt upp på allt som sägs och görs. Det är ändå mitt andliga hem. Jag har en lång historia där och många minnen. Där finns många kärleksfulla människor. Vad framtiden har att bjuda på vet jag inte, men jag hyser varma känslor för den församlingen trots allt.

Mångfald behövs nämligen. Det är i mångfalden vi ser rikedomen i Guds församling av ofullständiga och unika människor. Det är i mångfalden enheten betyder något. Det är inte svårt att vara enig med folk som man delar alla åsikter med. Det svåra är att utgöra en enhet med dem som inte är som jag, eller hur? Och det är DEN enheten vi ska både vara och visa, tror jag alltså. Jag blir alltmer övertygad om det. I en värld som alltmer präglas av splittring och konflikt behövs det mer än nånsin.

På måndag kommer påven till Lund och Malmö. Det är stort. Att katolska kyrkans överhuvud kommer hit till Sverige för att högtidlighålla minnet av reformationen är faktiskt MEGASTORT. Det var ju då den katolska kyrkan utmanades av en Martin Luther som inte gav sig i första taget. Resultatet blev en splittrad kyrka med olika fraktioner och sår som inte är läkta ännu. Självklart finns det stora skillnader mellan den katolska kyrkan och den lutherska. Ingen säger något annat. Frågan är dock om det just nu, i dessa dagar, i den här tiden, är läge att lyfta upp skillnaderna mellan just dessa grenar på Guds församlingsträd? Det trädet har ju oerhört många grenar, för att inte tala om alla småkvistar och skott här och där. Är det inte just nu viktigare att tala om att vi är grenar på samma trädstam? Allt har sin tid säger Predikaren: Det finns en tid för att kasta stenar, en tid för att samla ihop stenar (Pred 3:5a). Jag skulle vilja hävda att det nu är mer tid att samla ihop stenar än att kasta dem. Därmed inte sagt att vi är lika. Det är vi inte, men det är i den rika mångfalden som Guds enhet framstår som starkast och tydligast och ingen kan med fog säga att Gud inte verkar genom alla sina små grenar liksom i den stora grenen som den katolska kyrkan utgör.

Jag tror att det är den här frågan som Gud har lagt på mitt hjärta. Vi har alla olika uppgifter, precis som kroppen har olika lemmar med olika uppgifter så har vi människor i Guds församling olika uppgifter. Vi formas under livets skeenden och de erfarenheter vi får kan vi använda för Guds rikes utbredande.Vi behövs ju allihop, och ingen ska förhäva sig över och döma ut någon annan. Även om det finns en oerhörd mångfald av uppgifter som väntar på att utföras så hör inte just den uppgiften till dem.

torsdag, oktober 27, 2016

En sån Gud kan jag tro på...

Svenska kyrkan tappar medlemmar i hög fart. Ökningen just nu har naturligtvis med granskningarna att göra. Om man inte känner sig delaktig i kyrkans liv, om man dessutom inte delar kyrkans tro och inte heller tycker att man har råd att betala till en organisation som inte rör en i ryggen så är det förståeligt att man vill lämna. När det dessutom framkommer att några av organisationens företrädare här och där brister i sitt förvaltarskap så är det nog lätt att bägaren blir full. Det blev droppen. Jag har inga problem med att förstå det. Jag vill inte heller vara med i organisationer vars värdegrund jag inte ställer upp på, om jag nu någonsin har gått med. Visst blir det så ibland? Alla utvecklas, både organisationer och människor. Det som stämde förut stämmer inte nödvändigtvis idag, och då får man ta konsekvenserna av det. En sak som jag dock har lite svårt med är att det finns de som vill lägga högre moraliska krav på andra än man lägger på sig själv. Det måste alltid finnas ett visst utrymme för bättring. Vi ska kunna ångra oss och börja om från början. Vi måste kunna förlåta varandra, precis som det står i kommande söndags texter: Vi ska förlåta sju gånger sjuttiosju gånger. Förlåtelsen är gränslös, precis som dumheten, och kyrkan består av människor som både gör fel och är dumma från tid till annan, precis som alla andra.

Det leder mig in på något som jag faktiskt tycker är långt värre än resekostnader och representation (som kan ställas till rätta förhållandevis enkelt). I helgen arrangeras en stor väckelsekonferens med namnet Awakening Europe på Friends arena i Stockholm. Många stora namn, såvitt jag kan se med relativt stark koppling till trosrörelsen, kommer att medverka med undervisning och musik. Det är naturligtvis inget fel att man anordnar en konferens! Det är visserligen en gren av kristenheten som jag har blivit bränd av och som jag tror har ganska stora utmaningar att ta itu med när det gäller såväl förkunnelse som själavård, men visst kan Gud verka även genom dem. Man har plats för 20 000 deltagare på plats. Det är ett stort event som med rätta stavas med versaler.

Konferensen ska sändas på TV. Det var där jag började få lite problem i magtrakten. Den TV-kanal som har sändningsrättigheterna heter God TV. Det är ingen svensk kanal utan namnet ska läsas på engelska. Det är inte "god TV" på svenska, det är Gud-TV. Går man in på deras sida så får man tre uppmaningar.
Den första är: Give monthly, change lives daily! 
Den andra är. If you´ve been blessed by our programming, please consider supporting us. 
Den tredje är: Thanks for your generous donations, please consider supporting us. 

Man behöver naturligtvis pengar för att driva ett projekt. Ändå är det något i det här som känns en aning galet, förutom namnet då förstås. Det jag fastnade mer för var dagens nyhet i tidningen Dagen:
"Möjligheten har öppnats tack vare att God TV, som har sändningsrättigheterna, har beslutat att även andra kristna tv-kanaler ska få kabla ut gudstjänsterna från Awakening Europe som hålls fredag 28 oktober till söndag 30 oktober. Det betyder att även alla abonnenter av Kanal 10 Norge, Kanal 10 Sverige, Visjon Norge, Visjon Sverige och TV7plus kommer att kunna följa programmen.
– Det är ett privilegium för oss att samarbeta med kristna tv-stationer så att fler liv kan bli påverkade av det här viktiga arrangemanget, säger God TV:s högste ansvarige, Ward Simpson."

Det står inte ett ord om vad det här sändningskalaset kostar. Det är ett "samarbete" mellan vissa stationer som sänder betal-TV.

Jag drar mig till minnes vad som står i missionsbefallningen. Med en gammal omformulering av Tomas Hagenfors kan den låta som följer: "Så gå ut till alla folk och länder och säg dem med en öppen famn och med hjälpande givande händer i Jesu namn: Jesus lever! Gud är kärlek!"

Vi har redan tillgång till de allra största resurserna. Vi har människors närvaro, vilja och engagemang för att sprida evangelium till vår värld. Vi har Guds eviga och allomfattande kärlek. Gud gömmer sig inte. Hen finns här och nu. Jesu födelse, död och uppståndelse öppnade vägen för oss alla till Guds rike och vårt uppdrag är att föra det vidare till alla. Vi kan göra det i kyrkan och utanför kyrkan, vi kan göra det på konferenser och i bönegrupper, vid samtal på lunchrummet eller på promenaden. Vi kan göra det genom kontakter och hjälp till tiggare och andra som inte har möjlighet att skaffa vare sig mat, boende eller social samvaro på egen hand. Inget sätt är fel, men pengamånglandet har jag svårt med. Guds verk kan inte begränsa av något som en fråga om pengar, avtal om sändningsrättigheter och bidrag. Varför använder vi inte istället på allvar de resurser vi har tillgång till?

Jag önskar att helgens konferens blir välsignad. Jag hoppas att Gud kommer att verka där bland storfräsarna i trosbranschen. Då kan det inte bli fel, men jag önskar också att den fattige guden i människogestalt som delade utsattheten och lidandet med de allra minsta och som dog i förnedring av kärlek till oss också kan få synas. Det är en sån Gud som åtminstone jag kan tro på.

onsdag, oktober 26, 2016

Aj...

Det här blev inte riktigt min dag ändå, trots att den började så bra med trevligt personalmöte, guldstjärna från vården och supergod lunch i trevligt sällskap. På vägen från lunchen låste sig vänster axel och vänsterarmen började krångla, i Birgittakyrkan var jag tvungen att idka viss akrobatik för att kunna övningsspela och nu när jag skulle slänga den gröna påsen i sitt specialkärl i soprummet (ni vet ju att sorteringen på KSRR inte funkar som den ska så vi måste hantera de gröna soporna speciellt) så kom sopbilen för att tömma just detta kärl och på något konstigt vis så lyckades jag krocka med huvudet i en av bilens backspeglar. Nu ska jag minsann sitta still resten av dagen och bara leta noter. Det går nog att göra med bara högerarmen och alldeles oavsett bula i skallen. Aj.

Hur som helst, en obrukbar vänster har jag stiftat bekantskap med många gånger och i många avseenden tidigare så det är inget nytt, men just så här har det nog inte riktigt varit förr. Jag hoppas det går över någorlunda tills i morgon. Då fortsätter vi nämligen att öva med kyrkokören inför allhelgona och advent. Det är BARA roliga sånger som spänner över ett stort fält, från Händel till BanjoBengan. Det vill man ju inte missa!

Att göra nytta...

Idag fick vi kvittot på att pengarna har nått fram:


Varmt tack till alla som bidrog till vår 
insamling på och inför Höstmys!

tisdag, oktober 25, 2016

Nu, här och idag

Idag hade jag förmånen att få delta på dagledigträff i Västerportkyrkan när Riksförbundet PensionärsGemenskap (RPG) hade samling där. Jag hade fått ca 75 minuter till mitt förfogande och den tiden använde jag med viss råge till sång, musik, diktläsning, bibelläsning och lite fritt prat i en salig blandning. Självklart sjöng vi en hel del tillsammans, åhörarna och jag. Det var psalmer så klart men också Afzelius och annat mer profant. Rubriken på eftermiddagen var "Musik ska byggas utav glädje" och vi var många som byggde tillsammans!

De mänskliga mötena är viktiga, de där stunderna då man kan dela med sig av sina erfarenheter och tankar. Den möjligheten fick jag idag, och jag fick god respons. Självklart är möjligheterna till interaktion begränsade när man håller föredrag i en kyrksal, men man kan ju läsa av människors ansikten och dessutom byta några ord efteråt. Idag kände jag att jag nådde fram. Jag hoppas och tror att några tankar väcktes hos de församlade och att sångglädjen varade en stund även sedan programmet var slut. Extra roligt var det ju att dessutom få träffa några församlingsmedlemmar från Vasakyrkan, den församling som jag egentligen räknar som min hemförsamling eftersom jag har varit verksam där så länge även om det nu var väldigt länge sedan jag var med på en gudstjänst där. Jag fick flera uppmuntrande och varma ord därifrån idag. Det kändes gott. Det blev en eftermiddag fylld med möten och med liv.

Livet, ja... Just nu tänker jag mycket på HUR jag tänker. Det är nämligen så lätt att antingen leva i det förflutna eller att leva i framtiden. Nuet har man liksom glömt bort. Nuet är många gånger det som bara händer medan man väntar på att något annat ska hända och medan man slickar såren efter det som har hänt. Ändå är det bara nuet vi har. Det förflutna kan vi inte ändra och om framtiden vet vi ju ingenting. Det vi har att göra är att leva NU. Det där med att oroa sig för kommande bekymmer är inte något vidare effektivt sätt att förvalta tiden och energin. Jag tänker på vad en närstående förvaltningschef brukade säga: "Man löser problem EN gång, dvs när de uppstår. Inte förr." Han hade så rätt.

Så det gäller att ta vara på tiden som är NU, att leva fullt ut, inte dra på onödiga ryggsäckar med gångna tider och inte vara rädd för hindren så länge vi kan gå på stigen framåt. Då kan en eftermiddag med goda vänner, vänliga blickar, varma tankar och snälla ögon bli den guldstund den är menad att vara och kan vara.

Det känns bra, just idag. Det är ju idag jag lever.


Och så fick jag den här söta lilla muggen som tack för att jag var med idag. Den kan jag fylla med riktigt gott kaffe som jag också kan njuta av i stunden. Kaffe ska ju inte stå och dra för länge utan drickas NU, precis som livet vi har fått också ska levas. NU, HÄR och IDAG.

fredag, oktober 21, 2016

Kontantproblem

Som ni kanske har läst så gick vår insamling till Operation Smile långt över förväntan. Det var roligt och sporrar till mer arbete framöver. Resultat ger motivation! Vi har nu samlat in åtskilliga tusen till behövande ändamål och än känner vi oss inte klara!

Alltså, jag hade 12 872 kr hemma efter tisdagskvällen tills jag skulle skicka dem till organisationen. Numera är det ju inte så enkelt att man kan ta sig in till banken och sätta in kontanter i kassan direkt till ett bankgirokonto. Det vet ni ju också. Kontanter är som regel utestängda från bankerna. Tyvärr går det inte att applicera diskrimineringslagstiftningen på kontanter... Planen var alltså att ta pengarna till Nordeas kontor på Kvarnholmen och använda den insättningsautomat som finns där. Den är kopplad till Swedbank, och alltså skulle jag sätta in pengarna på mitt bankkonto för att sedan skicka dem från mitt konto till Operation Smiles bankgiro. Jag gick således dit med min kakburk full med pengar tätt intill kroppen. Det var ju inte utan att man kände sig som Pippi Långstrump med kappsäcken.

Nåväl, beskedet vid automaten var att Swedbank inte tar emot mer än 10 000 kr per sjudagarsperiod. Det går heller inte att lämna in mynt. Jag petade alltså in de stora sedlarna jag hade och fyllde upp till exakt 10 000 kr. Sedan fick jag gå därifrån, med 2872 kr kvar i kakburken, uppdelat i en femtillapp och en hundralapp som inte godkändes av automaten samt resten i tjugolappar och mynt. Pippis kappsäck var alltså lika tung efter bankbesöket som före, dock inte alls lika värdefull.

Naturligtvis skickade jag hela summan till Operation Smile när jag kom hem ändå. Skillnaden nu är att jag har en plastburk med pengar ett tag nånstans i lägenheten och ska försöka använda dem istället för kortet när jag handlar ett tag framöver. De som står efter mig i kön på stormarknaderna lär jubla när jag ska räkna upp guldpengar och enkronor. Å andra sidan kanske det är möjligt att växla in mynten mot sedlar någonstans där det behövs växel.

Men, visst borde det gå att lösa detta lite smidigare så att man sänker trösklarna för hjälp till välgörande ändamål? Är det totalt omöjligt att ha en speciallösning för insättningar på sk 90-nummer? De organisationer som har ett sådant konto står under kontroll och man vet att det är ordning och reda i finanserna. Kunde inte bankerna stå till tjänst med något sådant på något sätt? Vi har en värld som på många sätt är grymt orättvis. Resurserna är ojämnt fördelade och hjälpbehovet är stort. Då måste det gå att dra sitt strå till stacken, om det så bara är med kontantinsamlingar av överblivna mynt och sedlar i små valörer. Låt resurserna göra nytta istället för att läggas på onödig överkonsumtion av onyttigheter!

Snälla bankväsende, kan ni verkligen inte hjälpa till med det? För fler leenden och fler liv i världen? Det tror jag att ni också vill bidra till!

onsdag, oktober 19, 2016

Fler leenden, fler liv!

Dagen efter kvällen före... Ja, visst är man trött och visst var det svårt att somna igår och det var ännu svårare att somna om när jag vaknade klockan tre under natten. Det blev en sovmorgon efter frukost. Jag erkänner det, men det fanns inga alternativ. Nu har jag lyssnat igenom en lång föreläsning i alla fall och försöker hämta upp den studietid jag har låtit gå förlorad de gångna veckorna. Är man inte riktigt 100%, vilket jag i flera avseenden inte är åtminstone just nu, så får man ta konsekvenserna av det. Allt man vill göra och skulle behöva göra hinns inte med om man samtidigt ska sköta ett jobb som känns viktigt.

Andrea Berg berättar
om Operation Smile
Men igår hade vi ju Höstmys i Falkenbergsskolans aula! Kvällen började redan kl 16.30 för vår del med hämtning av körgradänger och iordningsställande av lokalen med flytt av möbler, dukning och förberedelser för fika. Körmedlemmarna kom i strid ström med kaffe, te och mängder av smarrigt fikabröd! En del hade säkert lagt åtskilliga timmar på att baka, handla och kopiera allsångsblad. Vi hjälptes åt med allt som behövde göras och sedan kl 19 drog det hela igång med tre körer (Badrumskören, PRO-kören och vi i Vox Communis), allsång och fika. I lokalen hade vi nånstans mellan 350 och 400 personer. Det kändes gott! Mitt i programmet delade Andrea Berg (se bilden), volontärsköterska för Operation Smile, med sig av sina erfarenheter av och kunskaper om barn som föds med gomspalt och andra ansiktsdeformiteter i tredje världen samt Operation Smiles stora och viktiga arbete med att ge de här barnen ett liv och ett leende. Vi lyssnade hänfört. Det var gripande och informativt. Det skapade vilja att hjälpa till. Det gav oss anledning att inse att vi har det privilegierat i vår del av världen. Det var nyttigt!

Kvällens hela kontanta behållning gick till Operation Smile. Inträdet var gratis och man fick skänka precis vad man ville. Vi hade en helt underbart rolig kväll med mycket musik, många skratt och en stor dos med allvar. Stort tack till alla inblandade! Körerna bidrog ju inte bara med sång utan även med fika och en massa praktiskt arbete. Tack alla! Falkenbergsskolan ställde upp med lokal och teknisk utrustning samt välvilliga instruktioner, hjälp och stöd. Tack vaktmästare Pontus! Andrea Berg och Operation Smile gav oss välbehövlig information och möjlighet att bidra till ännu fler leenden än dem som igår fanns innanför aulans väggar. Tack! Musikerna Christer Svensson, Åke Eklund, Konstantin Shakov och Marianne Fransson gjorde det möjligt för körer och gäster att sjunga av hjärtans lust. Tack!!! Lage Olsson fick dra en stor del av lasset med planering och förberedelser. Tack min gode vän!

Behållningen då? Jo, oaktat de bidrag som jag vet har satts in direkt på Operation Smiles konto från folk som av olika skäl gick miste om gårdagskvällens Höstmys på plats, så samlade vi in hela 12 872 kronor (plus en gammal tjugosedel med Selma på som tyvärr har förlorat sitt värde). Pengarna går direkt till Operation Smile. Vi tackar alla generösa givare för både dessa pengar och för en härlig kväll! På återseende!


"When you´re smiling, the whole world smiles with you!"

tisdag, oktober 18, 2016

Välkomna ikväll!

Det är ikväll det händer:


Varmt välkomna till en kväll i leendets tecken!

söndag, oktober 16, 2016

Ära vare Gud i höjden!

Äntligen så har jag då fått undan de sista lådorna med saker från mamma och pappa. Visst, allt är inte åtgärdat, men det står inga oupppackade lådor kvar på golvet i lägenheten längre. Det känns lättande, mitt i allt elände. Det här året har varit tungt och jag känner mig långt mer än dränerad på energi. Orken finns helt enkelt inte där, men man får ta en sak i taget. Jag har, på samma tema, tagit mig samman och lyckats byta sladd på en av de lampor som pappa har gjort så att den återigen kan lysa upp höstmörkret. Den stod hemma när jag var liten, och jag har alltid tyckt att den var mysig. Jag hittade den i källaren i somras, trasig både i foten, i sladden och vid lamphållaren men nu är den hel igen. Hade man inte så mycket pengar, men desto mer kreativitet och driv samt var händig med de flesta material som pappa var, så kunde överblivna muttrar bli en lampa! Nu letar jag efter en bättre lampskärm. Den ska vara mycket större än den som sitter där nu och gå i svart och kanske rött. Jag får leta vidare och se om jag hittar en som passar, eller så får jag sy en på egen hand. Det ska väl inte vara omöjligt! Tyg, tråd och symaskin kan jag i varje fall hantera. "Ära vare Gud i höjden, det lärde jag mig i slöjden" kan man säga om man är på rimhumör.


Apropå det, ja. Igår var det visst någon form av jubileum för BingoLotto. Jag har, vilket jag kanske skamset får lov att erkänna för Sveriges föreningsliv, aldrig tittat på BingoLotto. Jag har faktiskt inget minne av att jag har köpt en enda lott. Kanske har jag fått någon lott någon gång, men jag har aldrig följt ett program. Följaktligen har jag inte vunnit något heller, men det är inte det som är viktigt just nu. Det viktiga just nu är att jag såg ett inlägg på Facebook igår som träffade mig i magen. En god vän lade nämligen upp ett foto med nostalgihelgsnacks och skrev att det nu minsann var dags för en kväll som skulle innebära minnen från de gångna TV-åren. Med på fotot fanns skumtomtar. Vän av ordning (alltså inte jag denna gång utan någon jag inte känner) påpekade då att det minsann inte är jul ännu. Vi är ju trots allt bara i mitten av oktober! (Jula, Ikea och Öbverskottsbolaget har dock börjat sälja julsaker märkte jag igår.) Min kompis svarade något i stil med: "Visst, vi passar på att fira jul också så är det gjort!"

Plötsligt så insåg jag det självklara: Varför firar vi Jesu födelse EN gång om året, i slutet av december? Vi gör likadant med hans uppståndelse. Den firar vi vid påsk. Faktum är ju att hans födelse liksom hans död och uppståndelse påverkar oss VARJE dag, året om. Det är centrala delar i frälsningsprocessen, för att inte säga fundamentala delar. Någon har sagt att varje söndag i viss mån är en påskdag. Jag vill gå längre: Varje dag är en juldag och en påskdag (och en pingstdag också). I och med himmelsfärden så har vi ju tillgång till Guds närvaro, nåd, kärlek och omsorg hela tiden och överallt. Vi sjunger vid jul: "Samma under som då en gång sker hos den människa som vänder om. I varje hjärta som svarar JA: Jesus vår konung är född idag!"

Men, så långt tänker vi ju inte. Jesusbarnet och änglarna plockas undan vid Tjugondag Knut och får tillbringa så gott som hela året i mörker på vindar, i källare och i skåp och lådor ända till nästa december. Må så vara att det är skönt att slippa damma julkrubban hela året, men ändå. Jag förstår vitsen med att ha ett kyrkoår och att lägga fokus på olika saker så att vi får lära oss om olika delar i Guds handlande, men just så centrala delar som inkarnationen och uppståndelsen borde lysa hela tiden, inte bara en gång om året. Det är ju där Guds kärlek visar sig som allra mest, eller hur?

Så jag tror att det är så här: Vi har nog rört ihop det lite, vi människor som har svårt att hålla mer än en tanke i huvudet samtidigt. Det är tomtarna som bara lever vid jul. Vi människor föds en gång och dör en gång i det jordiska perspektivet. Jesus lever däremot för evigt, hos oss, i oss och med oss här och i himlen. Det kan nog vara bra att betänka de skillnaderna.


Gloria in excelsis Deo!
(Ära vare Gud i höjden!)

onsdag, oktober 12, 2016

Omsorgen, än en gång

Steget är tydligen inte långt mellan att vara radikal samhällsförbättrare till att bli bevarande samhällsförsvarare. Eller egentligen tror jag att det är väldigt långt, men till rätt pris så kan vissa låta sig köpas till den ena eller andra sidan allt efter läget och möjligheterna. Jag lät mig inte köpas. Det var det som var mitt problem.

Men, å andra sidan, behovet av förbättringar kvarstår liksom demokratins stora utmaning: att återupprätta den. De där livsviktiga beståndsdelarna i ett demokratiskt samhälle, alltså delaktighet, bildning, engagemang och vi-känsla byggs inte av maktfullkomliga förtroendevalda som allra helst vill skydda sitt eget putsade skinn. Det blir svårt med lyssnandet då. Man lever nämligen i olika verkligheter, och när gräsrötterna knackar på så vill etablissemanget inte lyssna. Etablissemanget vet ju, per definition, bättre. Självklart är det så att en brukare i omsorgen och dennes anhöriga och närstående har en annan bild av verksamheten än den som sitter i sammanträdesrummet. Även personal har en bild. Nu har vi kommit upp i tre olika. Hur många finns det? Ja, betydligt fler än så, och de är alla giltiga. När man lyssnar på någon annans berättelse, från ett annat perspektiv, så kan man lära sig något, förutsatt att man vill. Frågan är dock om viljan finns hos det etablissemang som idag styr.

Jag har erfarenhet av äldreomsorg både som förtroendevald, som personal och som nära anhörig. Jag jämför idag min bild av verksamheten i Kalmar med den bild som framträder i Barometerns reportage om omsorgen i Emmaboda. De äldre i Emmaboda kan skatta sig lyckliga! Det är klokt och långsiktigt resonerande med en mycket mänsklig touch som framträder när man pratar om delaktighet och självbestämmande istället för schemaläggning och minut per insats. Det är de äldre och deras vardagsliv som självklart finns i centrum och inte guldkant någon gång då och då. Jag blir imponerad!

Jag hoppas att Kalmar kan ta till sig och vända på den stora atlantångaren som omsorgen har utvecklats till. Det är ett stort arbete, och det kommer att kräva ett antal tankevändor så att resurserna används på ett rättare sätt än idag. Går det?

Självklart går det, om man lyssnar och VILL. Det går inte om man som vanligt stänger öronen och vill vårda sitt eget välputsade skinn och sin egen arvodesplånbok. Men optimist ska man väl vara? Det är ett nytt val 2018. Det är bara knappt två år dit!

tisdag, oktober 11, 2016

Funderingar apropå politiken just nu

Partiledardebatten på TV häromkvällen var så dålig att man nästan rodnar. Det var sju nyanser av grått och en karakteristisk nyans av brunt som i en obestämbar röra skulle fylla ett programformat som inte kan fyllas på ett tillfredsställande sätt. SVT bör tänka efter. Att anordna debatter som med sin form har en enda säker effekt, nämligen att politikerföraktet späs på, är inte värdigt ett Public Service-uppdrag. Politisk sandlåda på bästa sändningstid gynnar inte landets utveckling. Frågan är om SVT och Agenda ser den amerikanska situationen som någon form av ideal. Ska vi ha tävlingar mellan osympatiska kandidater som leder till att den politiska ledningen utses? Vad blir då resultatet? Tja, det kan vara värt att tänka om ett par varv...

Clinton och Trump, ja. Vart kommer det här bisarra presidentvalet att leda USA och världen? Hur står det till med intelligensen i den stora supermakten i väst? Dessa två är de alternativ som vaskats fram. Vinsten känns just nu som jämförbar med den avans som de allra flesta guldvaskarna kunde räkna hem i guldruschens dagar. Drömmar om stor rikedom slutade med hårt och resultatlöst arbete, sjukdom och död. Jag är faktiskt skrämd av det som händer. Tänk om det inte blir Clinton som vinner? Tänk om den amerikanska väljarkåren skulle rösta på sexisten och tokdåren Trump?

Det finns de som säger att man inte per definition kan rösta fel. Det kanske man inte kan, men man kan rösta tillslutet, dvs korkat. Tyvärr. Det verkar så där 15-20% i Sverige också kunna tänka sig att göra, och inte blir de färre av debatter som den i söndags...

fredag, oktober 07, 2016

Tack för tio kärleksfulla år!

Idag är det tio år sedan...



Tiden går så fort. Mycket har hänt. Fyra av våra bröllopsgäster har lämnat jordelivet, däribland båda mina älskade föräldrar. Då var vi två politiska sekreterare från Folkpartiet och Vänsterpartiet som hade hittat varandra. Idag är vi ett liberalt landstingsråd och en vik feministisk kantor som fortsätter leva tillsammans sida vid sida, i med- och motgång.

Tack Pierre för att du står ut med mig och allt jag brottas med. Åren går, men kärleken består. Stort Grattis till mig och stort TACK till dig!