måndag, september 30, 2013

Dagen som gått

Efter en dag som bestått av möten, ett litet kortare på förmiddagen och ett kommunfullmäktigemöte som tog hela eftermiddagen i stans varmaste lokal (båda mötena av ungefär samma kvalitet i övrigt), snabb promenad hem, dammsugning och strykning (där hjälptes vi åt!) så är det ljuvligt skönt att ställa sig i duschen och sedan krypa in i pyjamasen doftande Barnängen. Det känns skönt att känna sig fräsch igen!

Men det är inte skönt att tänka på åt vilket håll det barkar hän i kommunpolitiken. Visst hade vi stor enighet i de allra flesta frågorna idag, men det finns partier som sticker ut i totalt galen riktning. SD är ett av dem. Dom vet jag ju emellertid var jag har. Dom överraskar inte, inte ens när de kan tolka en skrivning om att vi ska öka andelen utrikes födda här till att svenskarna ska bort. Snacka om vriden föreställningsvärld. Å andra sidan, om något parti tänker i deportationstermer så borde det ju vara SD, och det gör dom alltså.

Nej, jag bekymrar mig mer för KD just nu, ett parti som på lokalplanet fiskar i grumliga vatten. Att inte vilja ställa upp på att öka invandrarmottagandet med 35 personer utan istället hänvisa till vidare utredningar om ditten och datten, det är svagt. Var finns humaniteten, empatin, generositeten? Naturligtvis hakade SD på samma våg, och det var ju väntat. Hur tänker KD i Kalmar egentligen? När dom anpassar sin agenda till SDs så vinner rasismen mark. Sådant gör mig rädd på riktigt. Just den utvecklingen är riktigt farlig.

Nej, vi ska helt enkelt göra det som är rätt. Vi ska, som jag sa idag, ge vår sista krona till den som behöver den bättre, men så långt behöver vi ju i det här grisigt rika landet inte gå. Det räcker med vanlig medmänsklighet och att visa i handling och inte bara i ord att vi bryr oss om varandra. Det är så enkelt, men ändå så svårt tydligen. För min del så finns det INGET som är viktigare än att göra just det.

"Jag behövde en nästa, var du där?" som vi sjunger i psalmen är en mycket relevant fråga i sammanhanget. Ja, jag vill vara där, och jag hoppas att vi bygger ett samhälle där det alltid finns någon för den som behöver hjälp, oavsett ursprung, kön eller tro. Håller du med mig? Jag hoppas det.

Men KD och SD håller med all tydlighet inte med. Det är trist. Mycket trist....

söndag, september 29, 2013

Bevingad trygghet i full frihet

Till dagens gudstjänst i Vasakyrkan fick jag som kantor välja psalmer fritt. Det händer inte ofta, så det gäller att välja med omsorg när man får chansen :-) Min absoluta favorit av psalmer, och en som jag helt säkert vill ska sjungas den dagen då jag flyttar hem, är nr 777 ur EFS gamla sångbok Sionstoner:


Herre, låt ingenting binda de vingar,
Vilka du en gång har givit åt mig!
Giv, att jag fri över jorden mig svingar,
Lever och sjunger allenast för dig!

Farorna lura förrädiskt på jorden;
Må jag då aldrig där söka min ro!
Är av Guds husfolk en medlem jag vorden,
Vill jag för evigt där hemma blott bo.

O, så håll vingarna fria, jag beder,
Stärk dem till flykt och förnim mitt begär:
Lös dem från allt, som vill tynga dem neder,
Herre, du känner ju bäst, vad det är.
(Lina Sandell-Berg, 1880)

Det är inte bara texten som är suverän, det är även en vacker melodi och så klart en av de psalmer som sjungs oerhört sällan då den inte längre platsar i psalmboken :-( Idag så sjöngs den i varje fall :-)  Vi lever i olika miljöer, bland olika människor och har olika uppdrag, men vi har fått vingar av Gud, vingar som vi kan använda var och en av oss. Det betyder inte att vi måste flyga på samma sätt och på samma ställen allihop, utan det finns uppgifter för oss alla både här och där. Idag fick vi vara med om att be för en familj som ska till Tanzania på missionsuppdrag. Dit flyger dom! Andra av oss jobbar i vård, omsorg eller skola, och där kan också vingarna komma till pass. Själv vet jag inte riktigt var jag ska vara just nu, men min bön är att mina vingar hålls fria så att även jag hittar ny livsluft att sjunga och flyga i.

Som avslutning valde jag Sv Ps 261:

Tack min Gud för vad som varit,
Tack för allt vad du beskär.
Tack för tiderna som farit,
Tack för stund som inne är.
Tack för ljusa, varma vårar,
Tack för mörk och kulen höst.
Tack för redan glömda tårar,
Tack för friden i mitt bröst.

Tack för vad du uppenbarat,
Tack för vad jag ej förstår.
Tack för bön som du besvarat,
Tack för vad jag inte får.
Tack för livets hemligheter,
Tack för hjälp i nödens stund
Tack för nåd som ingen mäter,
Tack för blodets fridsförbund.

Tack för himmel blå i livet
Tack för moln du strött därpå.
Tack för solljus, av dig givet,
Tack för mörkret likaså.
Tack för prövningar och strider,
Tack för hopp som uppfyllts väl.
Tack för dagen som framskrider,
Tack för hopp som slagit fel.

Tack för rosorna vid vägen,
Tack för törnet ibland dem.
Tack för resta himlastegen,
Tack för evigt tryggat hem.
Tack för kors och tack för plåga,
Tack för himmelsk salighet.
Tack för stridens klara låga,
Tack för allt i evighet!
(August Ludvig Storm)

Den psalmen belyser livets motsatser. Man tackar för positiva bönesvar, men också för alla de böner som inte har gett det resultat man önskade sig. Man tackar för det man förstår, men också för det man absolut inte begriper, för mörker och sol, för skratt och tårar. Mot slutet så får man möjlighet att tacka för striden och kampen också, det där som man brinner för och som många gånger håller en uppe om man är som jag, dessutom. Kort sagt, det här handlar om hela livet, och den helhet som alla plus och minus bildar. Vi ser inte allt och förstår ännu mindre, men vi har en Gud som leder oss på rätta vägar på sitt sätt och för sitt namns skull.

DET kallar jag trygghet. I evighet. Bevingad trygghet i full frihet.

torsdag, september 26, 2013

Dagens möte

Så har vi då haft sammanträde i omsorgsnämnden. Det var lite glest i bänkraderna idag, men det har väl sina förklaringar antar jag. Dagordningen var väl inte heller den allra mest publikfriande, med tre beslutsärenden men desto mer information. Det kommer säkert en sammanfattning av det viktigaste i morgondagens lokala blad. Båda två dök nämligen upp vid den efterföljande presskonferensen i form av två mycket trevliga manliga representanter :-)

Ett av dagens ärenden rörde ekonomin. Budgeten för innevarande år måste ju alltid följas, och vi har rapportering vid varje sammanträde. Nu på hösten, när man närmar sig årets slut, blir prognoserna säkrare och säkrare. Vi har det, för att uttrycka sig litotetiskt, knappt. Förvaltningen jobbar hårt med åtgärder. Vi siktar på nollresultat, men inser att det blir svårt. Kostnaderna har skjutit i höjden av olika skäl, och situationen som vi minns från förra året är avlägsen då vi fick ett ganska kraftigt plusresultat. En av orsakerna är satsningen på önskad sysselsättningsgrad. Att göra om en deltidsorganisation till en heltidsorganisation kostar resurser, resurser som måste skjutas till om vi ska kunna behålla våra anställda, säkra personalförsörjningen i framtiden och ha en frisk personalstyrka. Bland annat. Dessutom är det inte rättvist att kalla det en jämställdhetssatsning om den inte förses med en prislapp. Det är bara i sagornas värld som det går att trolla med knäna och koka soppa på en spik, och inte ens där om jag minns rätt. Gissa om jag önskar att vi kunde jobba med en sänkning av heltidsnormen istället??? DÅ snackar vi hållbar satsning.

Men, här är vi alltså inte eniga. Oppositionen ville, istället för att komma tillrätta med problemen och låta förvaltningen lägga tiden på att formulera tänkbara lösningar, göra en uppföljning kring frågan vad den trånga ekonomin betyder för personal och omsorgstagare (eller är det kunder de ska kallas?). Jag bara undrar vad det är för fel på alla de granskningar, uppföljningar och mätningar som redan idag görs av omsorgsverksamheten? Varför kan man inte använda dem? Och hur i all världen ska man nu lyckas spika ett kausalt samband mellan ekonomi och kvalitet på ett par månader innan året är slut SAMT komma tillrätta med obalansen? Tja, jag vet inte. Kausala samband går dessutom som bekant nästan aldrig att fastställa. Sedan är jag ganska kluven inför det där. Det är inte alltid hur STOR pengapåsen är som bestämmer kvalitet utan HUR den används. Självklart blir det lättare att jobba om man inte behöver tänka på ekonomi överhuvudtaget, men i en sådan sagovärld lever vi ju inte i  det här avseendet heller. Vi lever inte i den bästa av världar, utan vi lever i den värld vi har.

Hur som helst, det är tydligt att man inte får replikera på innehållet i en protokollsanteckning ens utan att ifrågasätta rätten att lägga den vilket jag aldrig skulle göra. Tänk om vi kunde lära oss att lyssna lite bättre i de politiska rummen! Det är klart att vi måste kunna diskutera varandras uppfattningar! Det är ju därför vi är där! Rätten att ifrågasätta någons uttalande är lika mycket yttrandefrihet som att uttrycka sin mening. Att lära sig skilja på sak och person samt att öva bort Prinsessan på ärten-känsligheten är ganska goda idéer om man har fått ett politiskt förtroendeuppdrag. Det gör att man kan hantera sådant utan att kasta skit på varann. Jag skulle gärna efterlysa FLER diskussioner. Vi drunknar inte direkt i dem om man säger så.

Och så var det det där ärendet med LOV och Kalmarmodellen. Tja, det är ju lite trist, men..... "Vad var det jag sa?" Det handlar om valfrihetssystem helt i enlighet med den borgerliga regeringspolitiken, och de delar som S försökte föra in i en Kalmarmodell visade sig inte hålla sig inom lagens gränser. Det var ju inte direkt överraskande. Nu blir det alltså snart fritt fram för företag utan kollektivavtal och som skickar svenska skattepengar till skatteparadis att etablera sig i Kalmar och bedriva hemtjänstverksamhet för svårt sjuka äldre. Vinsten flyttar utomlands. Bye bye skattepengar! Tyvärr drabbar det dom som bäst behöver hjälpen och gynnar dom som redan har det gott. DET kan jag vara ledsen för. Mycket ledsen. För det betyder att vi inte gör det vi ska för att ta hand om varandra.



onsdag, september 25, 2013

Kanske värt att tänka på.... också

En av Kalmars allra viktigaste framtidsfrågor rör universitetets utveckling. En universitetsstad har oerhörda fördelar framför en stad som saknar högre lärosäte, bland annat genom den tillströmning av nya människor som ett sådant medför. Nya människor, unga människor, välutbildade människor och livsnyfikna människor bidrar med välbehövlig input till en äldre och, inte helt ovanligt, lite stelnad småstadsstruktur. Sådant är bara nyttigt! Själva tillgången till högre utbildning på orten gör ju också att vi som redan bor här, våra ungdomar och vi själva som kanske också har lite utvecklingsambitioner kvar, har större möjligheter att göra det här i närheten. Men visst, det ställer en del förgivettagna sanningar på huvudet också. Sådant kan göra ont. Det kan ju till och med vara så att de riktigt goda idéerna inte längre bara föds hos höga herrar i maktens slutna rum. De kanske flödar fritt ute?!?

Just nu diskuteras inte så mycket Linnéuniversitetets utveckling sett till innehåll, kvalitet och kvantitet, utan mer till lokalisering. Lokalfrågan har stått högst på agendan i flera år, och det är nog bara att gilla läget där. Den frågan måste lösas, även om det finns många som tycker att det är att börja i fel ände. Det finns tillfällen då man helt enkelt får acceptera att dagordningen ser ut som den gör, det vet jag av egen erfarenhet från en lång rad tillställningar. Det är helt enkelt inte värt ansträngningen att försöka vända den rätt när man inte har makten över den. Resultatet blir tyvärr ofta idiotförklaring och utfrysning, och även om det inte knäcker en så är det i alla händelser riktigt otrevligt. Så, frågan om universitetets lokalisering måste alltså lösas typ nu. Den berör hela kommunen, och kanske till och med hela regionen. Den är viktig.

Som ordförande i Byteatern Kalmar Länsteater ser jag en annan verklighet än den som framskymtar på vita kommunala dokument. Jag ser hur samlokalisering mellan en levande bildningsverksamhet (som teater ju är) med en pågående hamnverksamhet på en relativt begränsad yta medför en hel del problem. Visst, de kanske går att lösa, men vi har levt med dem under riktigt lång tid utan att de har lösts mer än temporärt och då och då om ens det. Här finns en del erfarenhet att ta del och lära av. Jag säger inte att det går, men jag säger däremot att man inte ska sätta på sig skygglappar och låtsas som om svårigheterna inte finns.

Och det håller säkert författarna till dagens debattartikel med mig om, eller hur? För inte kan en så väl sammansatt grupp som åtta män och en kvinna, från  höger till vänster, ha en hållning som inte täcker in alla perspektiven? Och kan det möjligen vara så att just den sammansättningen avslöjar något helt annat som vi kanske också borde sätta fokus på om vi ska kunna nå framgång i framtiden med ett Kalmar för alla???

tisdag, september 24, 2013

"Det slutar aldrig annars"

Ni missade väl inte den tyska TV-serien "Krigets unga hjärtan" när den visades av SVT tidigt i somras? Jag såg den med stort intresse. Krig skildras ofta utan att ta hänsyn till effekterna på individnivå, men här var det just dessa som stod i fokus. Starkt, gripande och oerhört lärorikt.

En del av historien bet sig fast ordentligt i mitt sinne. Den handlar om sjuksköterskan Charlotte som tjänstgör på ett tyskt militärsjukhus vid östfronten. Hon fick i uppdrag att bland lokalbefolkningen välja ut ett sjukvårdsbiträde. Kravet var att hon skulle tala och förstå tyska. Valet föll på en ukrainsk kvinna som senare visade sig vara väldigt kunnig, för att inte säga onaturligt kunnig, i just sjukvård. Det var i och för sig inte så konstigt. Hon var utbildad läkare, men inte bara det, hon var judinna också. Detta märkte Charlotte som i sin nitiska patriotism anmälde kollegan. Det dröjde inte förrän hon fängslades och fördes bort, till ett okänt öde kunde man anta.

Nåväl, kriget tog slut. Det var inte Hitlers Tyskland som stod på den segrande sidan, det var Röda armén med Stalin som segerherre. Sjukhuset utrymdes, men Charlotte blev kvar när de sovjetiska soldaterna trängde in i anläggningen. Precis som brukar vara fallet så räcker det inte att vinna krig och landområden, soldaterna ska även erövra fiendens kvinnor via våldtäkter. Charlotte blev förstås utsatt. Det spelar ingen roll varifrån segrarna kommer, driften att erövra, förtrycka, belägra och härska över den förlorande sidans kvinnor verkar vara densamma. Det handlar om att ta, bara ta. Mitt i våldtäkten dök dock en kvinnlig officer upp. Hon beordrade soldaten att avbryta, vilket också skedde. Officeren visade sig vara den judiska läkaren Charlotte hade skickat i döden, och hon ställde förstås frågan "Varför räddade du mig?" Svaret blev "Det slutar aldrig annars."

Och det är sant. Det slutar aldrig annars. Någon måste sätta stopp, trots att det inte alltid är rättvist. Annars får vi inget av värde kvar. Rättvisan segrar inte alltid i den här mänskliga världen, och nu pratar jag inte om vare sig krig i största allmänhet eller om andra världskriget i synnerhet, utan om vår sociala samvaro människor emellan. Det här lär man sig, ibland the hard way, men kampen fortsätter ändå fast på andra arenor. Såna är vi människor. Vi ger inte upp, men vi söker oss nya vägar. Kan man välja bort miljöer som bryter ner en så ska man göra det och istället bygga upp något nytt, trots att osäkerheten är större än det mesta annat.

Jag säger alltså: Tack till Kommunhälsan som gav mig kraft att gå vidare under 2012. Tack till Skolledarförbundet och Mats Nyblom som har ställt upp för mig till 100% sedan det brände till på allvar i våras. Tack till partikansliet i Stockholm och ledande partiföreträdare för stöd och peppande kommunikation under hela processen. Tack till Ninjafeministerna som alltid finns där med värme och klokskap. Tack till Byteaterns människor som har gett mig mer än ni nog själva förstår. Tack för alla förböner och för all värme och kärlek från vänner och församling (trots att det finns en hel del frågetecken kring min politiska färg här och där). Ett extra stort tack förstås till Pierre, Emmy och övrig familj och alla goda vänner (ingen nämnd och ingen glömd) som har stått ut med mina ups and downs under de senaste åren och ändå är kvar hos mig. Stor kärlek och varm välsignelse till er alla!

Och till övriga säger jag: Gå i frid. Må Guds kärlek följa er. Gud älskar ju alla. Den önskan är både det enda och det bästa jag kan ge. Vad som har hänt är förfluten tid och kan varken ändras eller ångras. Framtiden kan ingen av oss människor förutsäga, och det är nog ganska skönt när man tänker efter.


"Livet det går vidare, det har bara börjat..."

Skam på torra land.....

Registreringen av romer är en sanslöst smutsig historia och en skam för det öppna demokratiska samhället som Sverige vill vara. Det är bara att backa hem och slå fast det. Sådant ska inte ske. Vi har ingen stolt historia när det gäller just resandefolken och hur de har behandlats, men det här är nog kronan på verket och dessutom sker det i nutid. Fy sjutton vad man skäms. Nu måste vi se till att sådant inte händer igen samt lyfta på alla stenar så inte annat liknande döljer sig i mörka källare och bruna arkivlådor. Det är väl illa nog att registrera människors åsikter (det är ju också galet!), men att polismyndigheten för bok över etnisk tillhörighet stinker ännu värre. Bah!!!

Men visst har vi låtit respekten för människor luckras upp även i andra sammanhang? Hur står det egentligen till med vår åsiktsfrihet och vår rätt att tillhöra en religion? Får man tycka vad som helst? Tänk efter. Får en minister vara verksam i en kristen församling? Om inte, får en förtroendevald vara hindu eller muslim? Är det inte dags, efter den senaste veckans skriverier i ämnet "ministertro", att ta sig en allvarlig funderare över vilken frihet vi är beredda att ge andra än oss själva? Jag tror faktiskt det.

Och när det gäller just politiker så kan de faktiskt väljas bort vid nästa val, beroende på precis vad som helst. Häxjakt på privata detaljer när de har fått sitt partis förtroende, är varken särskilt snyggt eller respektfullt. Det är bättre att använda de demokratiska verktygen och rösta på den politik man vill föra.

Tycker jag alltså, för jag vill ha ett samhälle som jag kan vara stolt över, ett samhälle med såväl åsikts- som religionsfrihet för alla, inte bara för dem som är som jag.

måndag, september 23, 2013

Höstmåndag

Nej, politiken är inte vad den har varit.... Den är i själva verket ganska trist numera. Idag tänker jag speciellt på tre saker:

1. När omsorgsnämndens majoritetsgrupp ska diskutera införandet av LOV (Lagen om valfrihetssystem inom hemtjänsten, dvs i själva verket införande av privatisering och vinster i äldreomsorgen) i praktiken så dyker TVÅ ledamöter upp. Detta gäller alltså diskussion i en fråga som håller på att dela majoriteten i två mycket skarpa delar (vilket i och för sig redan hände vid nämndens decembersammanträde 2012). Enbart EN hade meddelat förhinder. Det säger sig självt att det inte blev mycket till diskussion. Det skrämmande är ju att detta är ett beslut som i grunden förändrar äldreomsorgens verksamhet, men tydligen är det inte tillräckligt engagerande ens för nämndens ledamöter. Jag blir allvarligt oroad. Tänker man lämna WO till hela frågan???

2. Och så kommer det sedvanliga gnället om att regeringen är elak. Ja, det kanske man kan tycka, men den är likväl utsedd efter demokratiska val av en väljarkår som har valt med den egna plånboken som kompass. Det är väl ingen som är förvånad över att regeringen också fortsättningsvis prioriterar skattesänkningar framför kommunal välfärdsverksamhet? Det var ju vad väljarna ville! Att vi på yttersta vänsterkanten tycker att det är en idiotisk hållning står väl klart för de flesta vid det här laget, men vem tycker att det är attraktivt med bitterhet och gnäll? Ingen, absolut ingen. Det är dags att vi slutar gnälla och istället säger vad VI VILL göra. Vilken berättelse vill vi förverkliga? Vi måste lämna statistiken och siffrorna därhän, strunta i staplar, kurvor och cirkeldiagram som visar åt vilket galet håll regeringen låter utvecklingen gå och istället tala om vad VI vill, med våra hjärtan och våra själar! Mer känsla och vilja i politiken och mindre kalkylator! Hur många går igång på ett excel-ark jämfört med en vacker berättelse tror ni? Ja, JAG är i varje fall övertygad. Vi behöver mer känslor och mindre kyla. Så skapar vi en bättre värld.

3. Och så kom då ännu ett kvinnligt avhopp från politiken. Kalmar tappar S-kommunalråd nr två efter bara en verksam mandatperiod. Självklart är hon kvinna. Är det någon som drar några slutsatser av det? Kanske är det så att kvinnor har för mycket att säga till om i politiken? Eller, hemska tanke, är det precis tvärtom???

Nej, det är bättre att lägga sin energi på något annat som kan GE näring istället för sådant som TAR kraft. Visst, man blir inte rik på kapital i det korta perspektivet, men om man inte orkar uppleva någon glädje av livet, hur ska man kunna få det av pengar då? Problemet är dock att det verkar vara mycket lättare att hantera det om man är man. Vad kan det bero på tro? Det är en fråga jag tar med mig in i studierna kring kvinnors ställning i den tidiga kristna kyrkan. Vem vet, det kan finnas paralleller. Patriarkatets tvångströja når nämligen tyvärr in i de flesta miljöer som vi människor har skapat.


söndag, september 22, 2013

Bäst före-datum är ännu inte passerat

Tja, det är väl bara att inse. Man börjar bli gammal. Tio timmars Lisebergsbesök efter uppstigning i svinottan hemma i Kalmar kör helt enkelt slut på en. Men kul var det. AtmosFear, Uppswinget, SpinRock, FlumeRide, Kanonen, Balder, Virvelvinden, Pariserhjulet, Lisebergshjulet, Uppskjutet, Höjdskräcken, Sagoslottet, , Kållerado och Slänggungan var vad vi hann med igår en eller två gånger, om jag nu inte har glömt nån.... Lite mat och en våffla med kaffe såg till att hålla energinivån på acceptabel nivå.

Men trött blev man. Efteråt. Det är som dotter Emmy säger. Vi börjar bli gamla. Det är dags att inse det, men vi har i varje fall inte glömt bort hur man har roligt. Den dagen man är så trött och felfokuserad att man glömmer det och istället ägnar tiden åt att förstöra för andra, då är det hög tid att lägga ner. Då har bäst före-datum passerat. För länge sedan.




onsdag, september 18, 2013

Kulturen måste få kosta

(Debattartikel i Barometern 18 september)

Under hösten spelar Byteatern Kalmar länsteater i samarbete med Regionteatern Blekinge Kronoberg pjäsen ”Don Quijote, riddaren av den sorgliga skepnaden”. Det är en scenbearbetning av en av världens mest berömda och allra bästa romaner. Föreställningen är värd att upplevas, inte bara för att den är en sevärd produktion, utan för att dess innehåll i högsta grad är allmänmänskligt, bildande och utvecklande. Den får oss att tänka till. Hur ser vi på den rikedom som olika sorters människor bidrar med?

Vårt samhälle består av människor som i någon mån omfattar en gemensam värderingsapparat. Innehållet i värderingsapparaten bestäms av människor, även om vi som enskilda individer naturligtvis har svårt att påverka stora stycken på egen hand. Likväl är det människor, många eller få med styrka och makt, som definierar vilka värden som ska gälla som viktigare än andra. Det här är inte givet av något annat än mänskliga tankar. Därför har vi alla ett ansvar för hur vårt samhälle ser ut, antingen direkt eller indirekt.
Vi som jobbar med teater, oavsett om vi står på scenen, agerar bakom scenen eller på annat sätt lägger ner vårt engagemang på teaterverksamhet, är mycket väl medvetna om vad teaterkonsten kan ge oss människor. Vi ser vår potential i arbetet för ett bättre Kalmar, och vi vill bidra med vår del.

Kalmar växer och utvecklas, det har blivit allt tydligare efter en succésommar med otaliga lyckade evenemang. Vi har ett uppdrag att göra Kalmar rikare, inte bara större, och där vill vi göra vårt bästa! Likt Don Quijote ger vi oss därför i kast med att skapa den värld som vi vill ha, ett rikt Kalmar med mötesplatser som erbjuder mängder av utvecklande upplevelser för alla sorters människor.

Det krävs resurser i form av Kulturcentrum och ökade verksamhetsmedel för att vi ska kunna nå dit vi vill, och det viktigaste verktyget förfogar vi redan över, nämligen en levande länsteater på nutida språng mot framtiden. Med produktioner på turné, med samverkan över gränser och med uppbådande av så mycket kreativitet som vi mäktar med så gör vi mesta möjliga av de medel vi har. Enbart fantasin sätter gränserna för vad vi skulle kunna göra om vi hade ett finansiellt samhälleligt stöd i nivå med andra länsteatrar. Med en blygsam ökning, sett i relation till vad andra samhällsfunktioner kostar, skulle vi kunna skapa så oerhört mycket mer.

Vi skulle också kunna omfördela kreativ energi från arbete med att lösa problem med läckande tak och dålig ventilation till skapande av nya föreställningar, nya pedagogiska program och mer verksamhet i hela länet om vi fick tillgång till lokaler som ger mer möjligheter än bekymmer.

Vi har en vision för Kalmar och Kalmar län. Vi tror på en rik framtid, men den skapar inte sig själv. Vi vet att kulturen, och vi tänker då speciellt på scenkonsten, kan bidra med nya perspektiv och ge nya värden och vi ställer oss själva till förfogande i den skapandeprocessen.

Låt oss tillsammans utmana en endimensionell syn på utveckling och i stället på allvar börja tro på Kalmars allra mest värdefulla resurs, nämligen människorna och deras inneboende förmågor. Då skapar vi en rik, färgsprakande, kreativ, tillåtande och värdefull Kalmarregion på riktigt, där människorna tillåts växa på bred front. Det är ju för människorna och för människornas möjligheter att tänka, skapa och utvecklas som vi finns till.

Birgitta Axelsson Edström
ordförande i styrelsen för Byteatern Kalmar Länsteater 

tisdag, september 17, 2013

Dags för Höstmys!!!

Nu är det dags igen! HÖSTMYS i Kalmar Folkets Park går av stapeln tisdagen den 8 oktober. Välkomna och var med på en riktigt mysig kväll i höstens färger där vi umgås, sjunger, fikar och samlar in pengar till Världens Barn! Förra året var det MER än fullsatt och stämningen var på topp!


VARMT VÄLKOMNA!

måndag, september 16, 2013

Dagen efter

Så var då kyrkovalet 2013 över för denna gång. Räkning av personkryss pågår fortfarande, men det mesta är ju redan klart. Vi i Vänstern i Svenska kyrkan gjorde vårt bästa val någonsin och fördubblade våra mandat i kyrkomötet. I Växjö stiftsfullmäktige ligger vi kvar på det enda mandat vi har trots en uppgång i väljarstöd, men det roligaste här är ju att vi lyckades knipa mandat i samtliga sju lokala pastorat där vi ställde upp med listor. I Jönköping och Växjö finns vi numera representerade med med ett mandat på vardera stället, och här i Kalmar län, där vi ställde upp på fem platser kommer vi att finnas representerade i Södermöre, Södra Öland och Döderhult med ett mandat, i Oskarshamn med två och i Kalmar med tre. Stort grattis till alla som har kampanjat och jobbat på alla nivåer! Tack för allt ert arbete! Ett extra tack till min lokala partiförening som på alla vis har låtit mig jobba ostört med kyrkovalet. Hur som helst, nu har vi äntligen en grupp värd namnet här i Växjö stift :-) Stort tack till alla som har trott på oss och lagt era röster på vår nomineringsgrupp!

Sedan är det ju sorgligt att Sverigedemokraterna lyckades mobilisera en så stor del av väljarkåren jämfört med oss andra. De mer än fördubblade sina mandat både i kyrkomötet och i vårt stiftsfullmäktige. Lokalt ställde de tack och lov inte upp, åtminstone inte här. Ska man försöka se NÅT positivt med den här utvecklingen så är det att det med all tydlighet framgår vad som händer om väljarkåren väljer sofflocket framför valurnan. Det blir precis som Wiehe och Afzelius sjöng i Peggy Seegers "Valet". Om man inte står emot och gör det man kan så växer och frodas ogräset. Värmeenergin som alstras på sofflocket går rakt in i den bruna rasismens penningkista. Det  är alla demokraters skyldighet att göra vad man kan för att motverka det här och verka för ett öppet samhälle med plats för alla! Nästa år har vi hela fyra val att visa att vi är starkare än rasisterna. LÅT OSS DÅ GÖRA DET!

Nu vidtar dock arbete i kyrkans tjänst, och det ska vi ta oss an med mod och tillförsikt, med öppna hjärtan och med öppna sinnen. Det är roligt att jobba i kyrkopolitiken, tonen är en annan än i den vanliga världsliga debatten och viljan att lyssna är större. Det känns bra! Nu kan vi också ha lite gruppöverläggningar då och då, vilket jag ser fram emot. Nu kör vi! Full fart framåt!

"Med Gud och hans vänskap, hans ande och ord
samt bröders gemenskap och nådenes bord.
De osedda dagar vi möter med tröst.
Oss följer ju Herden, vi känner hans röst."
(C O Rosenius)

söndag, september 15, 2013

Söndagsfunderingar

Det är söndag och mörkret har sänkt sig ovanligt tidigt just idag. Jag hoppas inte att det är en föraning på vad som ska hända när dagens röster sammanräknas, nämligen att kyrkan blir en mörkare plats än tidigare. Jag hoppas och tror faktiskt att det INTE blir så, eller jag hoppas i varje fall. En kyrka som stänger människor ute är en kyrka som inte lever med Kristus i centrum. Det vore en fruktansvärd utveckling om kyrkan skulle förlora sin öppenhet och börja vandra på grumliga och bruna stigar. Det är inte i enlighet med "Alla är vi ett i Kristus Jesus" som Paulus uttryckte det i sitt brev till Galaterna. Och nu har vallokalerna stängt. Nu kan vi inte göra mer än vänta. Och hoppas. Och be.

Igår var det en riktigt rolig dag :-) IFK Kalmar vann klart över Limhamn-Bunkeflo och säkrade tre poäng som kan vara livsviktiga för fortsatt spel i damernas elitetta nästa säsong. Det var ett lag med självförtroende och kaxigt passningsspel som vi såg på Gröndal, något som jag inte tidigare under säsongen har upplevt. Det är härliga takter! Om det kan fortsätta i samma anda så kan motivation slå klass när det blir svårare motstånd nu i säsongsavslutningen. Heja på! För Åtvidabergs FF släppte proppen och med klara 4-0 besegrades ett blekt Öster på Kopparvallen efter en lång rad allsvenska matcher utan seger. Det känns också skönt!

Nu väntar en ny vecka med nya utmaningar. Min mamma ska få komma hem efter halvannan vecka på korttidsboende, jag ska komma vidare i studierna, härliga sångövningar ska förgylla åtminstone två kvällar och ett antal möten av skilda slag (samt en och annan tidskrock som måste hanteras) finns uppsatta på veckans agenda. Det ska nog gå att ta sig igenom den här veckan också med huvudet högt och med benen på väg framåt. Jag ska väl inte sticka under stolen med att jag hoppas på en och annan överraskning också. Livet kan som bekant innehålla sådana också, inte bara av det negativa slaget alltså.

Men nu är det mörkt och svart. Lägenhetens alla olika timers har inte riktigt hunnit med. Lamporna i fönstren tänds lite för sent för den här plötsliga regntunga aftonen, men det gör inget. Jag har inget emot mörkret, bara man slipper ha det i sinnet och så länge man kan tända ljus :-)


torsdag, september 12, 2013

Replik till Dag Sandahl

Idag lyckades jag få samma replik publicerad i både Östran och Barometern. Den riktar sig till Dag Sandahl från nomineringsgruppen Frimodig kyrka. Håll till godo ;-)

Dag Sandahl från Frimodig kyrka verkar se som sin huvuduppgift i det här valet att angripa övriga nomineringsgrupper. Just nu står speciellt vi som har viss ideologisk anknytning till vanlig partipolitik i skottgluggen. Jag tycker att det är beklämmande.

Den dimension i den vanliga partipolitiken som jag tycker allra sämst om är oförmågan och oviljan att lyssna på och respektera andras åsikter. Att klistra etiketter och ståndpunkter på politiska motståndare är inte bara respektlöst, det är förödande för samhällsutvecklingen eftersom mer energi måste läggas på att försvara sig mot angrepp än att tänka kreativt och samverka inför framtiden. Det är just den här tråkiga dimensionen som Dag Sandahl nu envist för in i kyrkopolitiken.

Jag uppmanar alla att ta ställning i kyrkovalet utifrån nomineringsgruppernas egna program. Dag Sandahl behöver inte ta på sig rollen att tolka övrigas ambitioner. Snacket om gevärspipor och beväpnad arbetarklass hör lika lite hemma hos oss vänsterkristna som Sandahls dåliga argumentation hör hemma i kyrkopolitiken. Där ska vi kunna respektera varandra. Om inte vi kan det ens där, var skulle det då fungera?

Birgitta Axelsson Edström
Vänstern i Svenska kyrkan
Partipolitiskt fristående nomineringsgrupp  

onsdag, september 11, 2013

Att lära och inte bara förfasas

Datumet 11 september stämmer till eftertanke. En våldtäkt på ett helt folk i Chile 1973, en terrorattack mot USA 2001 och ett mord på en svensk utrikesminister 2001, allt på detta märkliga datum. 11 september. Det finns troligen inget svar på frågan varför så mycket elände har inträffat på just denna dag, men märkligt är det. Det gör att man ryser. Den här dagen är speciell varje år, oavsett om det som idag regnar och är lite ruggigt eller om solen skiner. Vi påminns om maktbegär, ondska och lidande, och det känns svårt.

Och det som har hänt har hänt. Inget kan ändra på det, men det vi kan ändra på är hur vi agerar. Vi kan i varje fall lära oss hur att analysera och dra slutsatser och därigenom på ett bättre sätt förhindra att historien upprepar sig. Demokratin överlever exempelvis inte av sig själv, När det finns motkrafter med starka resurser är demokratin ganska oskyddad. Det kan vi lära av Chile. En sanslös rovdrift från den rika delen av världen riktad mot den svagare är inte heller rättfärdigt. Då kan man bli slagen tillbaka, med okontrollerat våld. Bristen på kommunikation och respekt är ett grundläggande problem i internationella relationer. Att ett mord begås på ljusan dagen mot en minister som inte har en hotbild som kräver bevakning är ju i sig fortfarande obegripligt, men det reser frågan om hur vi hanterar vårt behov av öppenhet i det demokratiska arbetet samtidigt som vi måste kunna skydda våra förtroendevalda.

Vi kommer aldrig att kunna undvika brott, attacker och våld så länge vi lever i den här världen, men jag är inte beredd att ge upp kampen mot dem. Det som känns värst är ju egentligen att det är vi människor tillsammans med andra människor som genom vår interaktion skapar grunden för det som sker och har skett med mängder av mänskligt lidande till följd. Vi har alla ett ansvar. Hur hanterar vi det? Frågan är viktig, för om vi inte gör det, så kommer någon annan att hantera utvecklingen på ett sätt som vi inte vill. Vi kan inte vända ryggen till, då ser vi ju inte vad som händer överhuvudtaget. Vi måste lära av historien, inte bara förfasas över den. Vi måste tända ljus och inte låta mörkret få dominera.


söndag, september 08, 2013

Vilken lördag!

Igår var det en händelserik dag! Klockan 12 samlades alla i Vox Communis som kunde vara med (Vi blev till slut nästan 25 stycken och det kändes jättebra!) för att åka ut till Garpens fyr och medverka vid en vigsel. Solen sken från en klarblå himmel och knappt en vindpust kändes så brudparet hade sannerligen tur med vädret. Det var en riktigt ljuvlig stund där ute på skäret, och när de unga tu kom vandrande in på själva ceremoniplatsen till tonerna av Orsa Spelmän och Koppången, då kan jag lova att det inte var många ögon som klarade tårtestet. Det var så vackert! Och vi gjorde vårt allra bästa för att förgylla stunden på vårt sätt, och allt kändes bara så himla bra. Tack alla goa körsångare för en strålande insats! Så här glada och lyckliga såg Malin och Björn ut precis efter vigseln. Vi önskar dem varmt lycka till i framtiden. Må Er väg gå Er till mötes! Och så hoppas vi att det blev en hejdundrande rolig bröllopsfest. Vi åkte tillbaka på böljan den blå, sjungandes "Amen" så att måsar och svanar tystnade i pur förundran ;-)

Sedan var det dags att åka till Byteatern Kalmar länsteater för att få uppleva urpremiären av Don Quijote, riddaren av den sorgliga skepnaden, ett samarbete mellan Byteatern och Regionteatern Blekinge Kronoberg. Den rekommenderas varmt! Den spelas här i Kalmar nu i början av hösten innan den ger sig ut på turné här i trakterna samt i Skåne och så avslutas året med ca en månads föreställningar i Växjö. Det var i sanning en underbar kväll, en härlig föreställning med mångaskratt, många tänkvärdheter och många igenkännanden. Helhetsupplevelsen var fantastisk! Jag känner mig så oerhört stolt för att få vara en liten liten del av något så stort. TACK ALLA SOM GÖR ETT JÄTTEJOBB! Allra mest satte sig en av replikerna till Don Quijote: Det finns ingen plats för en sån som du i den här världen. Det var ju helt sant. En människa som inte tänker som andra, som inte sätter likhetstecken mellan materiell tillväxt och mänsklig utveckling, som inte ser lönearbete till döds som livets yttersta mening och som vill skapa en vacker värld med eviga omätbara värden har ingen plats i vår värld. Don Quijote var sådan. Är du?

Jag känner så fruktansvärt och plågsamt väl igen mig i den där sorgliga skepnaden som förlöjligas, bespottas och sätts bakom galler (vilket man ser på programbladet på bilden ovan). Insikten slog mig som en blixt. Don Quijote drog ut på resa för att förändra världen för att han drevs av ambitionen att skapa något bättre. Vilken resa tänker jag företa? Vart vill jag? Och VILL jag? Jo, det vill jag, annars hade jag inte gjort de val jag nu har gjort. Jag kan inte blunda för vad som är viktigt för mig. Det fungerar inte att svälja sina egna motivationsmotorer och använda andras, inte om man är ärlig. Jag MÅSTE resa, men inte nödvändigtvis i geografisk mening.

Det blev nämligen också tydligt för mig igår när jag kom till teatern och välkomnades av våra härliga teaterchefer Daniel och Mia, som välkomnade alla förstås, men i mitt öra fick jag orden: "Välkommen hem till Byteatern!" DET värmde, långt mer än något annat. Med teatern kan man nämligen vara hemma, men resa och utvecklas på ett sätt som är värdefullt på riktigt och på djupet och man kan göra det tillsammans med glada och varma människor som tror på det goda och positiva. Den resan vill jag gärna fortsätta!


fredag, september 06, 2013

Hur kunde det bli så fel?

Hur behandlar vi våra gamla och sjuka? Ja, den frågan har jag all anledning att ställa mig efter det senaste dygnets turbulens. En nära anhörig har inte bara fallit mellan stolarna, hon har bokstavligt talat fallit ihop. Jag behöver inte gå in på några detaljer, men faktum är att hon kom till sjukhuset i förra veckan för att hon mådde dåligt, och hon blev hemskickad igår i ett ännu sämre skick. Man ställer sig ju frågan Varför? "Medicinskt färdigbehandlad" är svaret från sjukhuset samt "Det är kommunens ansvar". Vid kontakter med kommunen framkommer att inget kan göras förrän på måndag då det kan ske en vårdplanering vilket enbart är ett första steg. På min fråga om vad vi ska göra fram till dess, det är ju bara fredag idag, så beror svaret på vem man frågar. Sjukhuset säger "Vet inte" och kommunen säger "Kontakta sjukhuset". Nu sitter jag och väntar på att en vårdcentral ska ringa och tala om för mig hur DERAS samtal med sjukhuset fungerade, för helt uppenbart är att dörren dit är stängd för oss anhöriga. Är en patient utskriven så är hon nämligen inte längre sjukhusets bekymmer och där varken vill man eller kan man göra nåt alls. Väntan på det telefonsamtalet har pågått nu så länge att jag har missat ett viktigt möte som jag nog egentligen var tvungen att gå på, men man måste ju prioritera sina närstående i det här läget. Det hoppas jag att de flesta förstår, inklusive mötesarrangören.

Tunga vård- och omsorgsinsatser dygnet runt inklusive hjälp med precis allting kan inte ges av en nära anhörig trots att den nära anhörige i övrigt står utan hjälpbehov. Jag trodde att det var ganska solklart i det här välfärdssamhället, men tydligt är att det finns grova maskor som man kan falla igenom. Kommunikationen är bristfällig, informationen ges inte tillräckligt tydligt, helhetssynen lyser tyvärr med sin frånvaro och mitt i all den sorg som det innebär att se en älskad anhörig må dåligt så måste man slåss både med en vårdapparat som verkar ha glömt att det är människor det handlar om och med sin egen känsla av otillräcklighet eftersom det helt enkelt inte går att göra allt själv hur mycket man än försöker. Om jag bara hade mött en gnutta förståelse för det problemet hos någon annan än sjuksköterskan på vårdcentralen (som ju faktiskt står helt utanför hela processen som har blivit som den blivit) så hade jag inte känt mig så uppgiven och frustrerad, men nu känns det som om ingen inblandad vare sig vill eller kan ta ansvar. Och under tiden så ökar oron, stressen och lidandet.

Jag är trött och arg. Jag sitter och tittar på två telefoner och möts av tystnad, ointresse och snorkiga svar. Det är inte så här det skall vara när man har behov av vård. Hur kunde det bli så fel??

Uppdatering:
En korttidsplats är nu fixad, tack vare suverän hjälp från Kalmar kommuns omsorgsförvaltning. VARMT TACK till alla som tillsammans lyssnade, såg och organiserade! Ni är guld värda!

Jag går med dig...

"Ingen lovsjunger din framgång, alla påpekar ditt misstag
Det är priset du betalar för ditt mod
Men ett liv utan visioner, katastrofer och passioner
Är blott ett liv som reducerats till ett ord

Så må du fortsätta och kämpa
Må du slåss och protestera
Så länge orättfärdigheter får finnas kvar
Det är den tankevärld du tillhör
Det är det enda du är till för
Det är det enda du kan skänka dina barn

Och till dig som står på tröskeln
Och ska vandra ut i livet
Vill jag säga nåt som ska minna dig om mig:
Om du kämpar för det svaga, om du kämpar för det sanna
Ska jag alltid gå vid sidan av dig"

Det är kanske märkligt, eller så är det fullkomligt naturligt, att den här texten virvlar runt i mitt inre under dessa dagar? Björn Afzelius hade en hel del att säga och som kan vara oss till nytta även 14 år efter hans alltför tidiga bortgång..... R.I.P.

onsdag, september 04, 2013

Vässa, vässa...

Igår när den härliga kören Vox Communis hade sin andra övning för hösten fick jag en present av en av mina goa körsångare:


Gisela tog fasta på att jag vid ett tillfälle i våras kände mig som en blyertspenna med avbruten spets, precis som en sån som jag hittade den gången på pianot i körrepetitionslokalen. En blyertspenna med avbruten spets är rätt obrukbar... men som vi konstaterade tillsammans: Den går att vässa igen :-)

Så det är vad jag ska göra, en liten bit i taget! Kanske är det något även för dig? Vi är nog ganska många som då och då behöver lite vässning en liten bit i taget!



"Så mycket som man vill, men inte klarar av
man räcker inte till, man har för stora krav
Det verkar va ett vanligt fel att många gör sitt liv för tungt
Jag vet att jag för egen del borde ta det mera lugnt
och ta en liten, liten, liten bit i taget

Jag vet att det går fort att bara riva ner
men bygga upp nåt stort, det kräver mycket mer
Men finns det liv så finns det hopp och därför kan man veta att
allting som lever växer opp, men inte på en natt
utan en liten, liten, liten bit i taget"
 (ur "En liten bit i taget" Text och musik: Ingemar Olsson)

Vart ska Svenska kyrkan?

(Debattartikel i dagens Barometern)

Snart är det kyrkoval. 15 september går kyrkans medlemmar till valurnorna. Vänstern i Svenska kyrkan ställer upp i valet, både nationellt, regionalt och lokalt. Vår målbild av Svenska kyrkan om tre år kan beskrivas som följande:

Svenska kyrkan är då ännu mer öppen och fungerar som en öppen folkkyrka i ett mångkulturellt samhälle. Det är fullt möjligt om vi arbetar med vår egen tro och med dess effekter. Kyrkan respekterar och är öppen för samtal mellan människor av olika tro och skapar förutsättningar för goda möten. Det är då Kristus blir synlig.

Kyrkan visar sig ännu tydligare som ett föredöme när det gäller att ta emot nya människor. Vi ska inte någonstans ducka för att förespråka och driva en generös flyktinglinje och för att stärka asylrätten i vårt samhälle. Dörrarna ska hållas öppna för dem som behöver hjälp.

Kyrkan tar aktivt ställning i samhällsdebatten, mot orättvisor – både nära och långt borta. Kyrkan ska våga ta initiativet! Vi har redan nu många härliga exempel på hur det kan fungera när man är både salt och ljus i världen. Klyftorna i samhället ska förstås arbetas bort, och kyrkan kan gå före. Även om inte samhället hänger med i övrigt så ska kyrkan präglas av principen Allas lika värde oavsett kön, etnicitet, sexuell läggning eller funktionsnedsättning.

Kyrkan tar ansvar för skapelsen och har ett aktivt miljöarbete för en hållbar utveckling. Jorden, liksom vårt samhälle, ska vi människor förvalta, och kyrkan är redan på god väg.  Om tre år ska vi vara säkra på att verksamheten drivs på ett hållbart sätt, att vi aldrig investerar i vapen, tobak eller alkohol eller i annan etiskt tvivelaktig verksamhet. Det sätt som vi behandlar varandra och våra resurser är viktigt för vår trovärdighet.

Detta leder till att kyrkan blir ännu mer händer och fötter för evangeliet på jorden samt att fler och fler deltar i kyrkans arbete efter egna förutsättningar och där finner sin uppgift och plats. ”Mitt i samhället, mitt i livet och mitt i hjärtat”: Det är DÄR kyrkan ska vara.

Birgitta Axelsson Edström, Kalmar
Kurt Lygård, Lammhult
Andreas Innab-Tiger, Jönköping
Irene Fleetwood, Blomstermåla
Monica Johansson, Oskarshamn
Christine Holmberg, Trekanten
Ulf Åman, Oskarshamn
Matti Wahlström, Kristdala

Vänstern i Svenska kyrkan, Växjö stift  

tisdag, september 03, 2013

Mångfald än en gång

Idag har varit en ganska blandad dag. Alla dagar som börjar med möten kl 0800 riskerar att bli till ett grått töcken för en extremt morgontrött figur som jag, men jag har faktiskt vaknat :-) Kanske berodde det främst på den snabba och uppfriskande cykelturen i morse i strålande höstsol?

Förmiddagen bjöd på kommunstyrelsemöte och pressträff inför kyrkovalet. Det senare var riktigt spännande. Bred uppslutning från lokala media (tre tidningar och radion) och de allra flesta nomineringsgrupper som ställer upp i valet dök upp. Det blev en kort men ganska intensiv stund där alla fick presentera sig och diskutera. Det blev faktiskt en hel del diskussion, till och med så mycket att jag kände mig tvingad att fråga om en och annan hade vaknat på fel sida idag... Det hade han inte svarade han. Det var hans vanliga tillstånd. ;-)

Fast lite allvarliga tankar gav det ändå upphov till. Det där med engagemang bör man nämligen handskas varsamt med. Den som har valt att arbeta frivilligt, många gånger på ideell basis, måste få känna sig välkommen. Gör man inte det är det lätt hänt att man slutar att delta, och det är ju förödande för en öppen folkkyrka. Jag är helt övertygad om att det i kyrkan finns plats för alla Guds barn, även om vi inte tycker lika i alla frågor. I själva verket är det ju mångfalden som speglar Gud allra bäst, det tror i varje fall jag. Hur tråkigt vore det inte om vi alla var likadana, grå eller beige figurer som inte upprör någon någon enda gång? Skulle vi överhuvudtaget kunna se några färger då?


Därför är jag glad för att det finns så många nomineringsgrupper med folk som VILL något. Det är rikedom, oavsett om de är partipolitiskt obundna eller inte. Det är ju vid mötena mellan olika uppfattningar som den spännande utvecklingen sker! Och Svenska kyrkan tål diskussion, det kan vi vara lugna för. Den största faran är att diskussionen dör och kyrkan uppfattas som loj och likgiltig, samt att kyrkans verksamhet förflackas till "svensk tradition". DET gör mig mörkrädd på riktigt.

Lite senare fick jag mig en rejäl och befriande pratstund med en partikamrat från en annan lokalförening. Tack! Möten och samtal på djupet får vi nog egentligen alldeles för få tillfällen till. Man ska vara tacksam för olikheterna, det är är dom som gör både livet och samhällsengagemanget rikt, och därför ska man ta tillvara de vänner man har. Det är inte smart hushållning att låta vänskapen dö sotdöden bara för att man fyller tiden med annat. Så prata, möts, umgås och framförallt: SKRATTA tillsammans! Det mår både vi och andra bra av!

Och ikväll är det sångövning med bästa kören Vox Communis! Det är inte illa för att vara en dag som började i svinottan ;-)