söndag, augusti 31, 2014

"Svaren var fler än ett"

Det blev en tung helg, det här... Den inleddes med resa till Åtvidaberg där svärföräldrarna ska flytta från sin egen villa till ett fullserviceboende, och det är tuffa beslut att fatta efter att ha bott i samma hus sedan 1969. Vi har försökt att hjälpas åt i släkten så gott vi har kunnat för att få det hela att gå smidigt och så att starten ska bli så positiv som möjligt. Det är inte lätt, men det är lärorikt. En sak som man lär sig är hur stor betydelse attityd och inställning har. Att gå in i en förändringsprocess kräver både hjärta och hjärna, om man nu som utomstående ska kunna bidra med något som påverkar processen i gynnsam riktning.

Idag har jag spelat i Vasakyrkan. Predikade gjorde EFS missionsföreståndare Stefan Holmström som har varit på besök här i Kalmar under upptaktshelgen. Budskapet idag kan nog sammanfattas med "inte antingen eller utan både och" när det handlar om balansen i livet. Som så ofta förr och i så många frågor så är svaret just inte svart eller vitt eller en endimensionell historia som man kan säga ja eller nej till, utan livets stora frågor är mångfacetterade och mångdimensionella. Ja, det blir jobbigare då, eller hur? Det hade varit så mycket enklare att kunna säga att "det är fel och det där är rätt", men så är det så otroligt sällan. "Vi fann en mångfald av vägar där vägen förut tog slut. Allt kunde ses från flera håll. Svaren var fler än ett" sjöng prästen och trubaduren Börge Ring på 70-talet i "Immanuel, vårt tecken". Det stämmer, tack och lov, för hur kul hade livet varit annars?

Det är skönt men också en aning arbetsamt att vi har fått ett intellekt av Gud, på samma sätt som det är skönt men ibland smärtsamt att vi har fått ett hjärta också. Det är nog människans utmaning att försöka få ihop de där två funktionerna, och som tur är får vi hjälp med det. Det är när vi fattar det som vi kan komma nånvart.

Gud, ge mig klokhet och kärlek, speciellt den kommande veckan då jag tror att jag behöver bådadera! (och snälla, ta bort irritationen i ögat så att jag kan se noterna någorlunda klart i morgon....) Och så vore det ju inte fel om just klokskap, kärlek och klarsyn kunde spilla över en del på den svenska valrörelsen också ;-)

***
Uppdatering: På grund av fuktskada (se bilden) i en av lägenheterna som svärföräldrarna hyr på vård- och omsorgsboendet i Åtvidaberg så meddelade kommunen igår att inflyttning är uppskjuten på obestämd tid. Fuktskadan, som har hunnit producera mögel vilket betyder att den inte är helt ny, kommer från lägenheten ovanför och där har man reparerat UTAN att kontrollera spridningen. Vatten brukar som bekant och liksom de flesta andra vätskor främst rinna nedåt, så det borde inte vara någon större överraskning att så har skett även här. Det var vi som upptäckte skadan i lördags när vi hade burit in möbler och börjat möblera och fylla skåp och lådor. Lägenheten har stått klar för inflyttning i nästan en månad på någon dag när. Läget just nu är att det finns två mycket gamla människor i behov av mycket stöd och hjälp kvar i en villa som är tömd på vitala möbler, kläder och husgeråd. Dessutom ska en av dem fira sin 90-årsdag om en vecka. Vi finns 23 mil bort och allt var klart för flytt idag tisdag. Det är ju inte utan att man blir trött och besviken på hanteringen och undrar i vilken mån det överhuvudtaget ska gå att kompensera för det här. Att flytta är otroligt jobbigt i sig när man befinner sig i det här skedet av livet. Det här gör det inte lättare.

torsdag, augusti 28, 2014

Gud, ge oss vishet!

Jag kom precis hem efter en svalkande cykeltur i motvind. Det är skönt att få komma hem. Alla har ju inte något hem. Jag är lyckligt lottad. Jag har till och med en cykel, en härlig familj, frisk luft att andas och kan gå ute i Guds natur utan att behöva tänka på risken att bli skjuten eller skadad av en landmina.

I Kalmar domkyrka lystes det idag kl 14 samman till bönegudstjänst för medmänsklighet och generositet. Klockorna ringde in och det kom en skara människor som på detta sätt ville visa sin solidaritet med de syskon vi har som saknar hem, trygghet och säkerhet. Det var varmt, det var tänkvärt och det var upplyftande på många sätt. När jag hade lämnat mitt böneljus framför altaret såg jag alla dem som stod på kö för att komma fram. Vi var fler än jag trodde, och det kändes gott. Jag påmindes om Jan Nordströms lilla dikt:



TILLSAMMANSHET

tillsammans är
du och jag och hon och han och dom och vi
starkare än
de
som vill ont

(ur diktsamlingen Jag vilar i din hand, utgiven av Jan Nordström, Kalmar 2007)

Vi är fler, många fler och vi är starkare än de stackare som stod ute på torget och hetsade ut sin okunnighet kring vad det är att vara människa. Kärleken är nämligen det som segrar, alltid. Kärleken är Gud själv.

Men när jag kom ut på kyrktrappan så såg jag fanorna. Jag rös in i märgen. Jag äcklas alltid av budskapet som skanderas: "Det är vi mot dom". Jag far illa, och jag skäms. Jag såg alla polisbilarna och till och med en piketbuss. Jag såg ett samhälle som skyddar samhällets största fiender, de ideologier som ställer granne mot granne och uppmanar till våld mot oskyldiga. Är det ett sådant samhälle vi vill ha?? Är det en sådan framtid vi önskar våra barn?

Och sedan undrar jag vad i all världen som är orsaken till att så många går till torget och ger nazisterna all den uppmärksamhet som de önskar sig. Varför gick ni dit? Jag utgår från att de flesta var motståndare, så desillusionerad är jag inte så att jag tror något annat, men det skadar ju inte att tänka lite ibland även om man befinner sig på rätt sida. Hade inte det mest effektiva varit att det hade varit tomt på torget? Förtjänar nazisterna och hatet uppmärksamhet? Vi måste ställa oss den frågan. Nu, när det stod mängder av åhörare där så triggades ju talarna och rörelsen upp! Tidningarna i morgon kommer att ha stora reportage, TV kommer att sända liksom radio, och jag undrar: VARFÖR???

Vi som var inne i kyrkan samlades till bön och eftertanke, just för att vi tror att det är verksamma medel i kampen för ett mänskligt samhälle. Bönens kraft är långt starkare än hatiska ord på ett torg i en liten stad i sydöstra hörnan av Sverige. Tack till kyrkan som tog initiativet och som lät klockorna ringa till gudstjänst! Tack till alla som medverkade och till alla som deltog! Jag valde att hålla mig där inne, tillsammans med likasinnade, just för att göra nytta och inte vara en nyttig idiot i händerna på krafter som jag avskyr. Jag är glad att jag gjorde det valet, och jag önskar att vi hade varit ännu fler.Jag önskar att vi lär oss och hittar mer verksamma åtgärder mot hatets ideologier än motdemonstrationer som bara lägger mer bränsle till en förgörande eld som redan är alldeles för stor.

Gud, ge oss vishet!

onsdag, augusti 27, 2014

Fair play?

Idag börjar förtidsröstningen. Skyltarna som talar om var du kan rösta har kommit upp, kanske i din närmaste ICA- eller Konsumbutik. Partierna kör runt, vart och ett på egen hand, och lämnar ut valsedlar med förtryckta namn. Jag minns hur det brukar vara. Man far som en skållad råtta mellan kommunens olika delar för att vara säker på att inte missa möjligheten att få en "riktig" röst, med namn på och kanske kryss. Man brukar möta andra i samma ärende i affärerna vid valsedelsställena och säga ett kort "Hej". Tänk om man kunde göra det här lite annorlunda!

Tänk om man kunde lita på varandra så pass mycket att man tvärs över partigränserna kunde hjälpas åt. Den som t ex bor i Påryd kan passa röststället så att inte demokratiska partiers valsedlar försvinner och till och med fylla på när det är tomt. Tänk om vi kunde ha den respekten både för väljaren och för demokratin! Tänk så många färre mil vi skulle behöva spruta runt avgaser då!

Men, så kan man ju inte göra. För fyra år sedan ville jag ha budskapet "Med fair play når man längre" på valaffischer där jag fanns med. Det föll inte i speciellt god jord, och det är klart att jag förstår varför, men jag kommer nog aldrig att acceptera faktum. Jobbar man med demokrati så måste man ha känsla för just fair play! Annars kanske det inte är demokrati man jobbar med. Eller?

tisdag, augusti 26, 2014

Besviken

Jag deltar ju inte i valrörelsen för Vänsterpartiet i höst. Jag tänker inte tjata så mycket mer om det. Orsaken lär väl vara uppenbar. Däremot så blir jag ganska, för att inte säga mycket, besviken på att partiet inte deltar i en debatt mellan kvinnliga riksdagskandidater om ett så viktigt ämne som skolan. Igår arrangerades nämligen en sådan debatt på initiativ av Git Franzén Ekström (MP) i Kalmar. Alla partier deltog utom SD, som ju är ett uppenbart antifeministiskt parti, och V, som ju sedan mycket långt tid beskriver sig som feministiskt.

Debatten anordnades eftersom det visar sig att länets samtliga riksdagslistor toppas av män. Det är ju i sanning lite pinsamt år 2014. Därför skulle kvinnliga kandidater få chansen. Enligt uppgift lämnade V återbud på grund av sjukdom. Var det verkligen så illa att samtliga 18 kvinnor på riksdagslistan antingen var sjuka just igår? Eller är det så att partiets hållning i personvalsfrågan, nämligen att den listordning som partiet har fastslagit på en valkonferens utan föregående provval är så överordnad väljarnas uppfattning att den absolut inte ska ruckas, lägger hinder i vägen för att delta i en debatt där förstanamnet är uteslutet? I så fall är det riktigt allvarligt. På listan finns idag som sagt 18 kvinnor, däribland exempel på kvinnor som har jobbat med skolfrågor genom nämndsuppdrag i tolv år och kanske ännu mer. Vore inte deltagande i en debatt som igår alldeles utmärkt när man har så mycket verksamhetsledningserfarenhet? Eller vad gör man på mötena egentligen?

Nu kommer det fler kvällar med samma upplägg fast med andra fokus. Jag hoppas på bättring. Egentligen hade jag hoppats att själva initiativet till kvällarna hade kommit från vänsterhåll, men det vore naturligtvis att hoppas för mycket i dagsläget. Menar man allvar med feminism och jämställdhet så gäller det att visa det, inte bara i skrift och med leende foton. Det gäller att visa framfötterna när det bränner till också. Finns den ambitionen hos V i Kalmar län eller väljer man fegvägen, nämligen att låta gubbarna stå längst fram VARJE gång?

måndag, augusti 25, 2014

Apropå....


...  begränsat utrymme i media tre veckor före valet:

När man skrivit samma sak
Femton gånger minst
Utan att fatta att redan det
Är för mycket
Och man skriver det en gång till
Då tycker jag
Att man
Är lite dum
Trots att det är
Valrörelse.

Ty människor tycker illa om 

Att bli idiotförklarade
Och lurade
Och utsatta
För tjat.
 
Också väljare.

"Allt ljus på VAD?"

Jag hör faktiskt till den delen av Sverige som blev positivt överraskad av att statsminister Reinfeldt lyfte en värderingsfråga i sitt sommartal. Det var min första reaktion. Vi pratar för lite om våra mjuka värden, och den borgerliga sidan är sämst om man tänker sammantaget. Nu tycker jag väl inte att socialdemokraterna är några Mästarnas Mästare på området heller. De säger ju i själva verket väldigt lite. Om allt. Men i Kalmar lovar man bruttolöneavdrag för miljöbilar för att gynna More biogas. Tja, det är alltid nåt. Det är ju trots allt valrörelse som sagt...

Hur som helst, Reinfeldt nämnde i varje fall vikten av att dela med sig. Jag tycker att det är rätt, men jag tycker OCKSÅ att det är rätt att de som har mer delar med sig MER. Det verkar inte regeringsalliansen hålla med om. Stora skattelättnader för välbeställda har genomförts, och nu ska man vädja om förståelse för att välfärden måste stryka på foten på grund av starka flyktingströmmar. Det är naturligtvis inte OK, men jag tycker ändå att det är skönt att de mjuka värdena lyfts. Det är vi ju, som sagt, inte bortskämda med.

Oppositionen började dock skrika "SD vinner" så fort orden hade lämnat statsministerns mun. Jag tyckte, och tycker fortfarande, att det är oklokt. Seriös politik behöver inte bete sig på det viset. Istället kan man, lugnt och sansat, visa på vilka möjligheter vi i Sverige har att genom omfördelning av våra rika resurser leva upp till anständiga krav på medmänsklighet och solidaritet. Det kallas fördelningspolitik, och en sådan värd namnet har inte SD. Därför blir de redan vid starten diskvalificerade från deltagande. De kör med sin enkla världsbild, delar upp människor i "vi" och "dom" och bygger upp konflikter som inte behöver finnas. Tyvärr matar oppositionen deras strategi med näring och medvind. Jimmie Åkesson är nog nöjd. Han kan sitta ganska stilla i sin fula rasistbåt, njuta av medvinden och konstatera att Edvard Perssons önskemål "Allt ljus på mig" har gått i uppfyllelse för SDs del åter en gång.

Vi är ett civiliserat land med goda resurser. Vi har en historia av långvarig demokrati och vi har en hyfsad bildningsnivå. Vi har möjlighet att agera både mänskligt och klokt. Vi har seriösa politiska partier som kan förklara sina egna visioner utifrån ideologiska ståndpunkter samtidigt som de görs både begripliga och pragmatiska. Låt oss då göra det istället för att gång på gång spela SD i händerna. Främlingsfientlighet bygger på rädsla. Trygghet bygger på förtroende. Välj den senare byggstenen så har vi förmodligen ett folkhem här även i framtiden, om än i ny form och med större mångfald och rikedom.

söndag, augusti 24, 2014

Dagen efter dagen före

Dagen efter en heldag på Liseberg känns verkligen som dagen efter kvällen före... Och jag tycker absolut att det är värt det! Att få springa runt med älskade dottern och åka allt som man inte har åkt sedan förra året och lite till är att tillåta sig att bli barn på nytt. Fördelen är dock att man nu klarar alla längd- och åldersgränser och inte behöver riskera att stå 45 minuter i kö för att bli bortsorterad vid biljettvisiteringen för att man är för liten. Vi hade blandat väder igår men undkom det mesta regnet genom att vara inomhus vid rätt tillfällen, och vi hann med allt vi ville innan vi började frysa och gav oss av till hotell Onyxen. Bäst under dagen var förstås Helix, en fullkomligt fantastisk berg- och dalbana som gav mersmak och att vi hade Expresspass till Kanonen, Balder och nämnda Helix. På det viset undkom vi de längsta köerna. Vi hann dessutom åka FlumeRide innan den av okänd anledning stängdes av för dagen. En speciell eloge till parken vill vi ge för den helvegetariska restaurangen som serverade underbart god lunchbuffé. Den var också en höjdare bland all snabbmat och alla kött-fisk-fågelmenyer! Sämst var vår egen planering som gjorde att vi åkte Lisebergsbanan efter Helix. Jag menar, lite kan man kanske tänka själv så att inte upplevelserna förminskas i onödan... Ett tips till alla: Spara Helix till slutet. Inget blir liksom värt nåt efter den...

Och nu, främst för att jag vill eftersom det ligger mig varmt om hjärtat, men också för att balansera denna något ytliga och alltför glättiga beskrivning av helgen, så måste jag nog reflektera även över något annat. Jag har nämligen fått förmågan att kunna tänka två tankar samtidigt. Man kan vara glad och tacksam och samtidigt djupt bekymrad.

Hur som helst, nu när jag sitter på tåget hemåt genom ett regntyngt Småland så är jag tacksam för helgens upplevelser för egen del, men mycket sorgsen över vad som hänt i Limhamn samtidigt som vi hade som roligast. Antidemokratiska krafter utnyttjar de demokratiska rättigheterna för att sprida antidemokratisk smörja, och de får stöd av en polisinsats som av rapporteringen att döma lämnade mycket i övrigt att önska. Jag skulle önska att de demokratiska partierna kunde lämna käbblet för en stund och enas i kampen FÖR demokrati och MOT nazism. Är det för mycket begärt? Är det inte dags nu när den bruna sörjan försvaras av den statliga polismakten? Jag tycker att det är hög tid, och jag tycker att det är en viktig fråga, långt viktigare än att blåsa ballonger och hitta på det ena efter det andra mediakåta utspelet med traditionella överbud som det ändå saknas budgetutrymme till. Men det är sannolikt ett önskemål som har lika stor möjlighet att uppfyllas som ett barns hemliga önskelista som skickas till Tomten.

Nu är jag trött och tåget närmar sig Kalmar. Mörkret har sänkt sig och om någon timme kan jag ligga i min egen sköna säng i vår egen trygga lägenhet och njuta av närhet och värme. Helgens olika känslor tar jag med mig och lägger till i min livs- och erfarenhetsbok. I morgon kommer en ny dag. Då kan nya möjligheter och nya dörrar öppna sig. Jag hoppas på det.

lördag, augusti 23, 2014

Upp och ner och snurra runt

På väg till Lisebergs karuseller och berg- och dalbanor... Det ska bli underbart! Och i morse presenterade den blå blaskan en kommunal opinionsmätning från Kalmar. Det var minsann lite berg- och dalbana där också.

Moderaterna tappar stort. Det är nog inte så konstigt efter det stora debacle som de har visat i full dager i öppna skyltfönster under flera års tid. Ett parti som ser det som mer meningsfullt att slåss internt istället för med politiska motståndare ses inte så regeringsdugligt. Folkpartiet borde ha öppet mål i det läget, men deras företrädare förvaltar inte guldläget. Istället tappar även de, inte lika mycket, men ändå märkbart. Man kan inte bara ha negativ kritik, misstänksamhet och gnäll på agendan om man vill uppfattas som ett seriöst parti med framtiden i fokus. KD ligger kvar på låga siffror. Orsaken är lika uppenbar som tragisk. Det finns idag alltså bara spillror kvar av en borgerlig allians i Kalmars politik.

Miljöpartiet går däremot starkt framåt i den nya rollen som självständigt oppositionsparti. De uppfattas som unga, nytänkande, orädda, pigga och alerta TROTS de interna stundtals mycket hetsiga bråken som har pågått med så öppen ridå att det nästan varit alltför pinsamt. Utvecklingen är ändå helt annorlunda än Moderaternas. Här belönas partiet, kanske mest på grund av företrädarnas entusiasm och engagemang och ett nyvaknat miljömedvetande hos väljarna.

På majoritetens sida har vi ett vinnande parti, nämligen Centern, de enskilda vägarnas beskyddare. I politiken vill de dock helst av allt i världen ligga tryggt i vagnen som körs av Socialdemokraterna och sticka upp huvudet då och då för att tala om hur viktiga de själva är. Strategin verkar lyckas. Det rödgröna färgblindheten breder ut sig och de båda partierna befäster sin ställning. Däremot lyckas inte V följa upp den uppgång som finns på riksplanet. En liten uppgång kan skönjas, troligen beroende på Jonas Sjöstedt som lyckas mobilisera fler väljare än Lars Ohly som aldrig kunde få gehör för sin historiska ärlighet. Dock känns vänsterns medverkan i den styrande koalitionen osäker. Med de här siffrorna behövs de nämligen inte. S och C kan bilda en stark majoritet på egen hand. Även om V kommer att finnas med i stadshustreklövern direkt efter valet kan minsta oenighet bli droppen som får bägaren att rinna över för ett S-parti som inte tål intern diskussion. Vi har sett det förr. Kan man kasta ut ett parti kan man kasta ut fler. Dessutom har ju S tappat flera av sina ideologiskt trogna kandidater inför höstens kommunval. Frågan är vilken ideologisk kompass som kommer att gälla framöver när riktigt starka kort försvinner från arenan. Att ha vänstern med i båten kan bli en garanti (åtminstone i teorin för det hänger på viljan och modet hos V-företrädarna att faktiskt driva politik)för att rodret inte går alltför långt åt höger, men det är en svag och mycket bräcklig position för koalitionens allra minsta parti, ett parti som envetet hävdar att de inte är till salu. Det är man ju så klart, bara priset är det rätta. Det kan räcka med en kommunalrådspost och några nämndsplatser som snälla S släpper ifrån sig eftersom de själva kan ha svårt att fylla positionerna med folk som vill och kan jobba och bidra med något. Det fenomenet har vi ju både sett tidigare och ser fortfarande.

Sedan har vi SD som går framåt. Ja, det ÄR ofattbart hur ett brunt parti kan gå framåt i ett bildat samhälle, men man ska inte underskatta de primitiva drifterna hos folk. De har en simpel retorik, en världsbild som bygger på lögner och företrädare som saknar vanligt hyfs. De går tydligen hem i stugorna i alla fall. Jag saknar motståndet från våra stora partier. Vänsterpartiet har tagit debatten och gör det föredömligt, FP gör det också men är ganska bakbundna av ett allianssamarbete på riksplanet som hämmar skärpan. Vad gör M och S? I sin iver att behålla sina breda väljarlager duckar de för frågan. Det är fegt. Det hjälper inte att Reinfeldt står i riksdagens talarstol och nästan gråter av engagemang när gräsrötterna i partiet inte sätter gränser mot främlingsfientligheten. S är ju nästan ännu värre. Där är det tyst. Ska ni S-företrädare ligga på sofflocket när debatten tas med rasisterna samtidigt som ni tror er om att mobilisera väljare från samma sofflock bara för att ni fortfarande obegripligt nog heter Arbetarpartiet Socialdemokraterna? Det här är pinsamt. Upp på barrikaderna och slåss med andra demokratiska krafter mot rasismen, okunnigheten och egoismen. Det behövs!

Själv är jag lugn och trygg inför höstens val. Jag vet hur jag ska göra. Jag ska rösta feministiskt, precis som jag har gjort så många gånger tidigare. Men först ska jag åka till Liseberg och leka Kalmars kommunpolitiska spel. Jag ska åka upp och ner, snurra runt, kollidera och kanske en och annan gång vinna på lyckohjulet. Hoppas bara inte det regnar alltför mycket. Det är ju ett moment som kan störa, nästan på samma sätt som när väljarna vill vara med och påverka i kommunpolitiken, men det slipper man ju effektivt nog nästan alltid (utom ett par månader vart fjärde år) ;)

fredag, augusti 22, 2014

Jag vill tacka dig för att jag är just jag...

Ja, jag borde verkligen städa lägenheten idag. Jag är ju ändå ledig och ska fylla dagen med nyttigheter medan maken är ute på valrörelseaktiviteter dagarna och kvällarna i ända. Och ja, jag HAR faktiskt börjat, men det är svårt att hålla tankarna i styr medan man går där med dammtrasa och dammsugare. Tankarna lever liksom sitt eget liv.

Just nu känner jag mig lite ansatt från olika håll. Jag engagerade mig i en diskussion om homosexualitet i kristna kretsar i allmänhet och inom EFS i synnerhet. Den gjorde mig orolig. Det är ju helt enkelt så att om man är medlem i ett sammanhang så måste man kunna ställa upp på den verksamhet som bedrivs och de värderingar som styr, åtminstone i huvudsak och i de aspekter som känns viktiga. Kan man inte göra det så är det dags att säga tack och adjö och leta nya sammanhang som passar en bättre. Det har jag ju varit med om nyligen när det gäller den partipolitiska världen, så jag vet vad det handlar om. Främst är det den egna styrkan och ärligheten som prövas, men den sistnämnda kan man ju inte välja bort, eller hur?

Och så går jag här och får en liten barnsång i skallen som beskriver hur olika sorters djur tackar Gud för att de har blivit skapade som de är och att de är glada för det. Det är en gullig sång, kanske med ett djup som inte blir tydligt förrän man blir lite äldre, men den gör mig nedstämd just idag. Det är nämligen några människor som inte ska tacka Gud för att de är skapade som de är. Det är människorna som bryter normerna, som utmanar den gängse heterokulturen och gör livet förvirrat för barn enligt en del. Det är människor som har fått en homosexuell läggning, eller någon annan som inte direkt kan räknas som heterosexuell. Det är människor som i sin sexuella aktivitet inte direkt kan alstra nytt liv, och därmed är deras sexuella aktivitet också syndig. Med det resonemanget bör man gå tillbaka till såväl preventivmedelsförbud som förbud mot all sexuell samvaro som inte syftar till att skaffa barn, men SÅ menar man förstås inte. Så klart. Så DUMT tänkt av mig! Eller?

MEN, jag tror att Gud har skapat de människorna också. Jag tror att de är lika älskade som andra, och jag tror att de har rätt att vara lika stolta över sig själva som Guds skapelser som någon av oss andra. Varför är det så problematiskt att tänka och tycka så? Varför ska vissa förmenas möjligheten att vara sig själva och ge och ta emot kärlek?

Det här funderar jag alltså på medan jag städar. Varför har människan en ständig drift att beskriva rikedomen i vår värld i termer av bättre och sämre istället för att uppmuntra mångfalden, ärligheten och kärleken? Är det inte märkligt, så säg?

"Ja, jag vill tacka dig för att jag är just jag." Ja, men det kan vara jobbigt ibland, just för att jag är jag och inte riktigt nöjer mig med att dammsuga och städa lägenheten. Det kanske är alltför utmanande sett i heteronormstermer det också även om jag lever i ett heterosexuellt äktenskap? Tja, kanske, men jag städar ändå, trots min feministiska övertygelse. Att vara feminist är inte samma sak som att ha dammigt hemma. Och jag tänker under tiden. Jag undrar vilken av de här två nödvändigheterna som egentligen är jobbigast.



torsdag, augusti 21, 2014

Fråga mig. Jag vet.

Igår fick jag vara med på en heldagsutbildning kring arbetsmiljöfrågor i Kalmar pastorat. Det var en tänkvärd dag på många sätt, ledd av Svenska kyrkans arbetsgivarorganisation genom Emma Stegerö. Arbetsmiljön är ett laddat område, speciellt i organisationer där anställda så att säga är sina egna arbetsredskap och ÄR sitt yrke. Problem kan bli traumatiska på många sätt när de dyker upp, så det var riktigt bra att få diskutera och ventilera sådant igår. Vi berörde också en fråga som är kopplad till arbetsmiljön men som ändå inte räknas in under arbetsmiljölagstiftningen och det är de ideella insatserna. Kyrkan bärs inte bara av professionella och anställda utan också till stor del av volontärarbete. Även om det inte råder ett anställningsförhållande för de sistnämnda så deltar man ändå i arbetet och blir påverkad av klimatet och förhållandena inom kyrkan, och även deras säkerhet har kyrkan naturligtvis ett ansvar för på bred front.

Vi fick oss bland annat presenterade "Nycklar till framgångsrika företag" efter en studie gjord av Karolinska institutet och Uppsala universitet (2009). Nycklarna var
  • Ledarskap & kompetensförsörjning
  • Delaktighet
  • Kommunikation & kännedom
  • Synen på hälsa & sjukfrånvaro
Det gäller alltså att ha goda och medvetna ledare som förstår vikten av ledarskap och kompetensutveckling, att göra medarbetare delaktiga i arbetet, att ha god kommunikation så att såväl ledare som medarbetare har god kännedom om vad som är betydelsefullt för verksamheten samt att ha en företagskultur som bryr sig om hur de anställda mår.

Det här låter som en drömarbetsplats, eller hur? Dit ska man naturligtvis sträva. Det är varken en utopi eller en vision, det är en fullt möjlig situation på en arbetsplats som värderar sina anställda och förstår att människor är resurser som både kan och vill bidra till verksamhetens måluppfyllelse. Men gör ett tankeexperiment och vänd på samtliga fyra nycklar. Vad får du fram då?

Fråga mig. Jag vet.

måndag, augusti 18, 2014

Vad menar EFS?


Jag blir ledsen och djupt besviken… Och nu handlar det om synen på homosexualitet i de kristna kretsar där jag verkar. Jag är medlem och verksam inom EFS och har varit det under mycket lång tid med ett avbrott under slutet av 1980-talet och början av 1990-talet då jag bodde i Östergötland och verkade såväl inom Örebromissionen som Svenska kyrkan. Jag har mina andliga rötter inom EFS, och jag hade faktiskt tänkt fortsätta växa där trots att jag numera också har kyrkopolitiska uppdrag inom Svenska kyrkan både lokalt i Kalmar och i Växjö stift (EFS är ju fortfarande en del av Svenska kyrkan även om kopplingen dit varierar i styrka). Nu är jag villrådig. Var står EFS egentligen?

Vi människor har alla del av världens synd på en mängd olika sätt. Det borde ge oss en aning ödmjukhet inför varandra och därmed få oss att sluta skriva hierarkiska syndakataloger där vi delar in människor i vanliga syndare, extra farliga syndare och syndare som är så farliga att vi inte ska ta i dem med tång. När det gäller människor som på något sätt definierar sig inom HBTQ-spektrumet så är det tydligt att de hör till kategori två i bästa fall, annars mer troligt i kategori tre. Men hur får vi detta att gå ihop med bibelordet: ”Döm inte, så skall ni inte bli dömda. Förklara ingen skyldig, så skall ni inte dömas skyldiga. Frikänn, så skall ni bli frikända” (Luk 6:37)? Och hur får vi det att gå ihop med Guds stora kärlek, en kärlek som lyser hela Bibeln igenom?

Jag har vid ett flertal tillfällen i församlingen och med företrädare för EFS på olika nivåer hamnat i diskussioner kring homosexualitet. Jag har hört argument som går ut på att likställa homosexualitet med pedofili och incest (”om nu allt ska vara tillåtet”), andra som menar att homosexuella är dömda till att ”leva i celibat eftersom Gud hatar synden men inte syndaren” och åter andra som menar att homosexualitet ”kan botas”. Nu senast har jag läst Olof Edsingers debattreplik på tidningen Dagens websida, och resonemangen gör mig än mer mörkrädd. Edsinger är väl ändå, till skillnad från andra meniga gräsrötter på missionsföreningsnivå, att betrakta som en ledande företrädare i sin roll som generalsekreterare för Salt, dvs barn och unga inom EFS? Därför är troligen hans inställning och åsikter mer tongivande än många andras när han framhåller att den kristna församlingen inte är kallade ”till smidiga vägar”. Var hittar jag Guds gränslösa kärlek i allt detta, när det är just gränser som sätts upp för människor som inte är lika "lyckligt lottade" som vi andra, vi som har begåvats med heterosexuell läggning?

Visst ska kyrkan vara världens ljus och jordens salt. Jag ifrågasätter inte det, men kanske är det hög tid att vi försöker borra lite djupare i just det uppdraget. Vad betyder det egentligen här och nu? Vad behöver världen idag? Mer vi- och domtänkande? Mer fördömanden? Mer maktdemonstrationer och mer förtryck? Mer utpekanden och mer skuldbeläggelser? Mer tecken på att kyrkan lever kvar på stenåldern? Eller helt enkelt mer frihet och mer kärlek, en kärlek som är vidare än någon av jordens oceaner och högre än himlavalvet?

Om vi nu på allvar tror att kyrkan som Kristi kropp här på jorden ska mätta ett behov som världen inte själv kan klara av att tillfredsställa, så är svaret lätt men uppdraget mycket svårt och det kan svårligen klaras utan Guds hjälp. Våra mänskliga tillkortakommanden räcker nämligen inte långt om vi ska nå resultat, och uppdraget är nog så långt från ”en smidig väg” man kan tänka sig. Frågan är om EFS håller med mig.

Birgitta Axelsson Edström, Kalmar
För tillfället teol stud, Umeå universitet

***
Uppdatering: Texten är efter lite redigering nu inskickad till Budbäraren, EFS egen tidning. Jag hoppas på publicering!




Visheten, friheten och hoppet

Jag känner att det är lite sordin på dagen idag faktiskt... Det är visserligen riktigt skönt väder, både regnet, solen och åskan har visat sig, men jag mår inte bra. Jag fryser och har börjat bli snuvig och dessutom har jag en visdomstand som tandhygienisten har bråkat med lite för mycket idag. Den värker trots att den är hel och kry. Det är tanden framför som inte mår bra av att den där idiottanden utan uppgift sitter längst bak i käken och pekar med tuggytan utåt. Dessutom så sitter ju mina tänder så kriminellt tätt att det är stört omöjligt att använda ens minsta tandsticka... Så, jag pressar in små mellanrumsborstar så mycket jag kan, men längst bak är det liksom kört ändå.

Visdomständer klarar man sig nog utan, men man klarar sig inte utan vishet. I varje fall inte särskilt länge, så det gäller att försöka hålla intellektet skärpt och på bettet. Det är ömt längst bak på vänster sida just nu, så jag kan nog inte bidra så mycket med bett rent fysiskt. Frågan är om jag orkar ens intellektuellt. Men kaffe går ju bra att dricka i varje fall... och koffeinet sätter fart på hjärncellen.

Jag rensade bland mina papper igår som ni vet. Då hittade jag valsedeln ni ser till höger.
Den är från vårens val till EU-parlamentet och visar min sista insats för Vänsterpartiet för den här gången. I höstens valrörelse deltar jag inte alls. Visst känns det lite konstigt att efter 20 år, och jag vet faktiskt inte riktigt efter hur många valrörelser inklusive kyrkoval, EU-parlamentsval och EMU-omröstning, helt enkelt bara vara åskådare på avstånd. Men ni vet, det är ju det där med visheten. Den klarar man sig inte utan, inte hur länge som helst. Det kommer en tid när man förstår vad man måste göra, liksom vad man INTE ska göra. Min rösträtt kommer jag förstås att utnyttja ändå. Det är både en demokratisk skyldighet och en rättighet. Människor världen över dör i kampen för den rätten. Då ska vi inte slarva bort den i ett av världens rikaste länder och låta rasister som SD och Svenskarnas parti mobilisera sina väljare medan vi andra ligger på sofflocket. Vi måste rösta efter vår egen övertygelse!

I morse precis innan jag skulle cykla iväg till folktandvården så hörde jag hur det fladdrade i köket. Där flög en liten grönaktig fågel, en liten mes av något slag, fram och tillbaka i ren panik. Jag öppnade balkongdörren så att den kunde återfå sin frihet, och den tog chansen och flög ut. Jag fattar fortfarande inte hur den hade tagit sig in, och inte kunde jag fråga den heller, men det var så tydligt att den ville ut... Instängdheten är inget för en fågel som är född fri, hur mycket man än försöker intala den att det finns gott om ytor att flyga på inomhus. Gränserna, väggarna och glasrutorna begränsar. Snacket om mångfald och frihet faller så platt i jämförelse med den friska luften på de fria vidderna.

Allting har nämligen sin tid... och det bästa för människan, enligt Bibelns bok Predikaren, är att hon är glad och gör sig goda dagar så länge hon lever. Då ska nog inte livet se likadant ut hela tiden, inte för någon, och därmed inte för mig heller.

Men ändå så är det ju märkligt: Vi lever ju i en värld som är stadd i ständig förändring, men ändå finns det eviga strukturer och system som verkar vara eviga, nästan som Konsums logga (men den har dom väl övergivit till slut?) Med andra ord: Ideologier kommer och går, men patriarkatet består. Tyvärr. Och då flyger den frihetslängtande fågeln helt enkelt ut, ut i regnet, åskan, solen och värmen men framförallt ut i FRIHETEN. Så fungerar nämligen den förvärvade VISHETEN till slut: Den hittar HOPPET, trots att det inte längre verkar finnas.

söndag, augusti 17, 2014

Ingen Ironman i morgon

Idag har vi haft ganska grått väder här i Kalmar. Regnet har kommit lite då och då, och höstmörkret börjar redan sänka sig vid halvåttatiden. Och vet ni, jag har inget emot det. Jag tycker att det är vilsamt och inspirerande. Ändå kan jag ju inse att det var skönt att gårdagen inte var lika grå. Då hade Ironmantävlingen i stan inte blivit riktigt lika festlig. Å andra sidan fick vi ju vår beskärda del av regn igår också. Precis när vi skulle gå på vårt funktionärspass vid Sveaplan så öppnade himlen sig och Tor körde genom molnen. Förmodligen var det mitt fel det också. Jag har ju klagat på hans arbetsinsatser under sommaren, så han var väl sur och skulle ge igen.

Men regnet gav med sig, och vi torkade hjälpligt till under de fyra timmar som vi delade ut CocaCola till de tävlande. Just vid halvtvåtiden blev väl colan en aning utspädd, men det var ju inte direkt vårt fel i varje fall ;-) Det var Tors.

Vilka prestationer man får bevittna under Ironman! Två fäste jag mig speciellt mycket vid. Först var det min gamle klasskompis från grundskolan, Jonsson kallad, som hade problem med höften som liten. Han hade vissa restriktioner när det gällde fysisk aktivitet på den tiden men han var en baddare på att slå långa slag i brännboll. Igår sprang han Ironman på ca 12 timmar. Det är stort. Apropå namnet: Vi hade två Mats och två Mikael i vår klass. För att skilja dem åt så kallade vi dem Persson, Ohlsson, Karlsson och Jonsson. När jag kom hem och berättade vad som hade hänt i skolan under dagen så undrade pappa vad det var för gubbar som jag umgicks med. Ja, då tyckte jag ju att det var glasklart. Idag kan jag nog själv inse att det kan ha låtit en aning märkligt från en åttaåring som berättar om skoldagen i andra klass ;-)

Den andre jag speciellt minns från igår var killen som ville se mig in i ögonen när han fick ett par colamuggar. Han ville berätta nåt. Han sa att det här var hans födelsedagspresent. Fattar du, sa han, jag har fått IRONMAN i födelsedagspresent! Och jag svarade "Something must be wrong!" och han höll definitivt med. "Something IS wrong!" ropade han när han skrattande sprang iväg gestikulerande mot skallen med fingret.

Ja, lite galen måste man nog vara för att ge sig ut på ett sådant äventyr, men det går ju inte att bortse från den stolthet som skiner i ansiktena på de tävlande när de närmar sig upploppet. Det är stort! Men jag skulle ALDRIG göra det. Aldrig. Däremot är jag glad att jag tillsammans med många andra kunde hjälpa till att få arrangemanget att flyta på och bli lyckat. Över 2000 gick i mål, och mängder av människor ställde upp som funktionärer och som åskådare längs med banan och många har jobbat stenhårt med både förberedelser och genomförande. Det känns bra! Konstigt nog har jag inte drömt om CocaCola under natten och jag har inte hört goe liberalen skrika" Gurka!", "Cucumber!", "Ogorek!" eller "Pickles!" i sömnen en enda gång heller. Däremot tror jag att jag har cola i håret... Fast hellre lite sockerkladd i håret än 30 getingar, om jag nu fick välja... Det fick jag ju inte. Jag menar bara att det kunde varit värre. Men getingarna levde förstås livets glada dagar där tills dom dog i colaspillet på bordet. Girighet brukar inte löna sig i längden, inte ens för getingar, och socker ÄR livsfarligt. He he ;-)

Just det, apropå socker: I morgon ska jag till tandläkaren. Brrrrr.... men senare i veckan drar jag och dottern på vår årliga Lisebergstur! Helix, here we come! Veckan, som börjar med tandläkaren, kan ju bara bli bättre, eller hur? Men Folktandvården i Berga Centrum är fenomenal och har nästan botat min tandläkarskräck. Det är bara röntgenplåtningen jag inte klarar numera. Hoppas att det går att lösa den delen av undersökningen på smidigare vis än tidigare. Jag menar, det ÄR faktiskt lite skämmigt att behöva använda barnstorlek på plåtarna och ändå inte få det att funka.... Jag kanske är kritisk till mig själv i överkant, men direkt liten i käften har jag nog ärligt talat aldrig varit.... så det känns lite B.... Faktiskt. Jag skulle vilja vara en Ironman i tandläkarstolen, men inte ens där funkar det. Suck.

fredag, augusti 15, 2014

En av dom där stunderna

Ibland kommer dom 
dom där stunderna
den där tiden 
då man känner 
att det måste vara tyst ett tag 
så att tankarna kan höras.

Tankarna
som inte har fått tänkas
Känslorna
som inte har fått kännas
Insikterna
som inte har fått inses
trots att man gjort det
för länge sen.

Dom där stunderna
när dom kommer
ska välkomnas
trots att dom gör ont
både i själen
och i hjärtat 
men kanske mest
i huvudet.

Huvudet
som ju borde tillåtit mig
att tänka, känna och inse
långt tidigare.

Det gör ont
att se förnekelsen
i all sin tveksamma glans
Förljugenheten
Självbedrägeriet
som de senaste åren
bara har levt 
på ett enda näringsämne:
Envisheten
som har fått mig att tro
att detta var den rätta vägen
den sanna vägen
den enda vägen
trots att den gick åt fel håll.

Men nu kom den
en av dom där stunderna
med tystnaden
och frågan mina tankar nu ställer är:
Vad ska jag nu ha 
min ständiga följeslagare
Envisheten
till?

torsdag, augusti 14, 2014

Ta bollen och gör ett vackert mål!

Det händer sannerligen inte ofta, men det händer faktiskt då och då. Ett av de mest tröttsamma fenomenen är nämligen förutsägbarheten, och jag sätter en liten ära i att inte kvala in i gruppen förutsägbara människor, åtminstone inte varje vecka ;-)

Alltså, jag tycker att gårdagens utspel från major Björklund och den borgerliga regeringen om 100 timmar mer idrott i grundskolan koncentrerat på de senare åren är riktigt klokt. Det ni! Vi har alldeles för höga samband mellan hälsa och fysisk aktivitet för att vi ska kunna bortse från betydelsen. Jag är dessutom helt övertygad om att ökad rörelse ger chans till ett bättre och mer motiverat lärande. Bra där! Att sedan moderaterna i Kalmar län också vill driva frågan som sin är väl att betrakta som kuriosa i sammanhanget ;-)

Sedan vill jag ju lägga till en liten sak på min önskelista: Tänk om någon kunde lägga motsvarande förslag för den estetiska-kulturella verksamheten? Där har regeringen mot bättre vetande dragit ner antalet timmar till noll (en del av gymnasieskolans program) eller till ett minimum. Även den kompetensen bidrar till hälsa och ett mångsidigt rikt liv med bättre beredskap till lärande inom andra mer traditionellt värderade områden såsom matematik, språk och teknik. Men vem har modet att säga det och samtidigt riskera att bli uthängd som verklighetsfrånvänd flumskoleanhängare, trots att det ju är det SISTA man i så fall är?

Som sagt, en utökning av ämnet Idrott och hälsa är ett gott steg på vägen. En utökning av de estetiska ämnena vore minst lika fruktbart. Vem vågar plocka upp bollen och göra ett vackert mål? Det är ett riktigt friläge mitt i valrörelsen!