onsdag, februari 27, 2013

Back to work

Så där ja. Då har även vi i Vänsterpartiet fattat ett beslut, inte utan stundtals ganska hård debatt. Vi stannar kvar i majoritetssamarbete i Kalmar kommun, numera som ett av tre partier istället för ett av två. Vi har bedömt att det är det bästa sättet för att driva vänsteropinion och vänsterpolitik under rådande förhållanden.

Mitt mål med det politiska arbetet är exakt detsamma som tidigare, nämligen mer rättvisa, mer mänsklighet och mer feminism samt mindre arrogans, mindre maktbegär och mindre taktiserande. Att Centerpartiet numera kommer att ingå i majoriteten ändrar inte min inställning ens en promille. Jag är vänster. Mitt parti är vänster, och så kommer det att förbli. Vi har inte ändrat position.

Nu börjar dock en ny period under nya förutsättningar. Det kan vi inte blunda för. Utmaningarna som kommer att möta oss blir troligen både många och svåra, men inte oöverstigliga om vi jobbar hårt. Det handlar som vanligt om att ha en tydlig kompass och en övertygad vilja om att nå målen om rättvisa, mänsklighet och feminism.

So, back to work! Business as usual, eller åtminstone nästan.

tisdag, februari 26, 2013

Vi lämnar inte WO

Idag har Jonny Brändewall en slutreplik på en debatt som han själv initierade efter kommunfullmäktige i januari. Du kan läsa repliken här. Vi har svarat en gång tidigare (läs här), och nu kan man alltså inte bemöta argumentationen i tidningen mer. Slutrepliken är ju lagd. I och för sig kan jag förstå tidningen. Vissa debatter kan ju pågå i evighet annars.

Det är dock en aning frustrerande. Först säger han att vi inte ska bemöta honom som folkpartist. Det gör vi ju inte heller. Vi har bemött hans stöd till Folkpartiet. Han berömde ju Folkpartiets agerande, och det måste man få kommentera på samma sätt som om han hade valt att namnge något annat part, eller hur? Att han har ett förflutet i både FP och andra partier är ju ett faktum, men inget vi har med att göra.

Sedan kommer då den obegripliga tankevolten. Eftersom VI är de enda som håller fast vid den upphandlingspolicy och den uppförandekod som alla var överens om och faktiskt röstar NEJ till att skriva avtal med Ryanair så ska vi hållas ansvariga för att avtalet ändå skrivs. Man undrar ju hur det står till ibland. En förklaring är väl förstås att nämnde Jonny aldrig har suttit i majoritetskoalition och inte har en aning om hur det går till när man förhandlar och när det i en specifik fråga till slut inte går att hålla en gemensam linje. Att samtliga andra partier sviker sina tidigare ställningstaganden kan väl ändå inte vara Vänsterpartiets fel??? Och det faktum att S, som vi ju sitter i majoritetssamarbete med, väljer att gå emot kollektivavtal och schyssta villkor kan vi i Vänsterpartiet inte på något sätt ställas till svars för. Varje parti får nämligen bestämma sina egna ställningstaganden och försvara dem.

Vi försvarar vårt ställningstagande. Vi står fast vid vår vilja att skapa goda arbetsvillkor. Vi kan beklaga att vi är de enda som står fast och inte rycks med i en allmän "allt som är bra för Kalmar i det korta perspektivet är nog bra på lång sikt också bara man inte tänker så långt"-anda. Och vi kommer att göra Jonny besviken flera gånger: Vi tänker nämligen inte lämna WO i en match där vi vet att vi har rätten på vår sida.

måndag, februari 25, 2013

Genomskådad


Här är texten till en alldeles underbar låt av Ingemar Olsson. Läs och ta in. "Du är avslöjad, men benådad, du kan få glömma alla krav.... helt enkelt genomskådad" men så otroligt älskad för den du är. När kraven, kanske från andra men ändå främst från en själv, blir tunga så brukar jag tänka på den här texten. Den hjälper mig. Kanske hjälper den även någon annan? Och det är DU som bestämmer, ingen annan.


Välkommen ner på jorden
Du är gjord för att leva här
Har du inte fått mer än nog än
Av din egen privata värld?
Du kan få lämna dina luftslott
Som bara är en illusion
Du är helt enkelt genomskådad
Du kan få byta position
Vara dej själv igen

Du slipper att vara stjärna
Sväva ensam i det blå
Om du vill det än så gärna
Där blir du aldrig nöjd ändå
Det finns en plats där du hör hemma
Där du får vara den du är
Du är helt enkelt genomskådad
Men lika välkommen för det
Välkommen hem igen

Välkommen hem till dej själv igen
Där du hör hemma
Samtidigt kan ingen tvinga dej
Du får bestämma

Rollerna du har spelat
Hur tror du dom har slagit ut?
En som vet vad du har velat
Är den som dömer dej till slut
Du är avslöjad, men benådad
Du kan få glömma alla krav
Du är helt enkelt genomskådad
Får väldigt gärna slappna av
Vara dej själv igen

Välkommen ut ur maskeringen
Utan att skämmas
Välkommen ur isoleringen
Äntligen hemma
Samtidigt kan ingen tvinga dej
Du får bestämma
Välkommen hem till dej själv igen
Där du hör hemma

© little beat music 

lördag, februari 23, 2013

Lösa lördagstankar

Jag har en skön helg just nu:) Jag lyckades sova hela natten utan hjälp av hostdämpande medicin, för första gången på en vecka, och det blir en annan kvalitet på den sömnen. Hostan har nästan försvunnit och livsandarna har återvänt, till och med så mycket att jag tog mig samman och dammsög hela lägenheten i förmiddags! Liiite duktigt var det i varje fall....

Veckan har annars varit omväxlande. Något jag definitivt har funderat på är hur panelsamtalet som jag deltog i på kvällen den 13 februari hade gestaltat sig med andra medverkande. Det framstår nämligen ganska tydligt att sanningsbegreppet ges olika innebörd av olika människor, inte minst efter den här veckan. Kanske ska man liksom i andra sammanhang vara glad för mångfalden och för att vi är olika vi människor, men när det gäller grundläggande förhållningssätt och värderingar så kan det ställa till problem om man inte utgår från samma grundinställning. Det selektiva lyssnandet är ett exempel på ett sådant problem, och driften att alltid framhålla sin egen förträfflighet hellre än besvara frågor ärligt är ett annat. Hujedamej.

Men det där ska jag inte lägga mer tid på. Det gagnar ingen. Nu ser vi framåt och planerar för positiva förändringar som den här världen behöver istället för gamla surdegar som luktar illa. Det finns mängder av uppgifter att utföra, och medan man funderar på det kan man kolla på längdskid-VM. Det är avkopplande och förutsägbart. Norge tar fem medaljer av sex möjliga.... Tja, man kan väl inte säga annat än Grattis, men lite trist är det ju, så man sänker ambitionsnivån lite och nöjer sig med att Northug INTE vinner. Då har man i alla fall en chans att få rätt, även om den är hysteriskt liten. Lite surt är det ju att tänka på att hade vi skött korten annorlunda 1905 så hade medaljerna varit våra också....

Kanske ska vi driva en sammanslagning inför valet? I dessa tider av diskussioner kring kommun- och länssammanslagningar kan det ju ses som ren logik... Och så får vi både guld och olja ;) Men vad får Norge? Ja, det tål att funderas på. Army of lovers och Björn Ranelid kanske inte räcker i gengäld ;)

onsdag, februari 20, 2013

Eller hur?

Jag undrar om inte
  • demokrati
  • öppenhet
  • respekt
  • mångfald
  • insikt
  • hänsyn
  • samarbete
  • generositet
  • solidaritet
  • empati
  • välvilja
  • samsyn
  • ideologi
  • plus lite mer demokrati och öppenhet...
är, var och en för sig och alla tillsammans, mycket viktiga ingredienser i och förutsättningar för det politiska arbetet..... Håller ni med mig?

tisdag, februari 19, 2013

Klokt val?

Jag är tillbaka i jobbselen efter en vecka hemmavid. Ja, riktigt fri från jobb är man ju inte ändå, men jag undvek att gå ut med undantag av de tillfällen då jag var tvungen att gå ut, dvs ett kvällsmöte och ett panelsamtal. Det var kanske inte helt smart att inte göra sig fri när man inte är frisk, men allt styr man ju inte över. Världen pågår fortfarande och tar inte hänsyn till mina behov. Och varför skulle den det?

Nåja, hostan har jag kvar. Den ger sig inte tyvärr, och sångrösten har sprungit och gömt sig i ren förskräckelse. Ändå lyckades min härliga kör Vox Communis ljuda riktigt vackert idag. Man kanske skulle låta bli att sjunga i fortsättningen? ;) Ett ostämt piano kan ju räcka, man behöver ju inte plågas med en körledares broken voice också..... fast jag har svårt att hålla tyst. Fråga maken, han brukar påpeka det....

OK, den pågående matchen på TV ger ju inte upphov till några glädjetjut precis. Underläge för ett uselt Arsenal mot ett välorganiserat Bayern München med 2-0 ger inga höga poäng på jubelskalan. Jag tror jag ger upp och väljer det kloka alternativet denna snöiga kväll: Sängen. Jag lägger mig med kvällens medicindos i strupen och "Uti vår hage" klingande i öronen.... eller varför inte "Vilken värld det ska bli" där man kan drömma sig fram till den dag då varje man och kvinna är fri och då hatet och våldet övervunnits av kärlek. Då tror jag faktiskt inte att jag hostar heller. God natt!

torsdag, februari 14, 2013

"Om sanningen"

Igår kväll medverkade jag, trots hosta och elände, på ett panelsamtal i Adventkyrkan i Kalmar på temat "Sanningen". Det var en trevlig kväll, trots att den avslutades med en av de mest plumpa kommentarer jag har hört under min politiska gärning. Sådant måste man kunna skaka av sig. Samtalet var både lärorikt och utvecklande, och även ovanligt eftersom det är otroligt sällsynt att vi (kommunpolitiker i varje fall) dyker ner i filosofiska, moraliska och etiska spörsmål. Det är också ovanligt att vi är så eniga som vi var igår, från KD, FP, C och V. Sanningen står högt i kurs hos oss alla, hos oss fyra tjejer som representerade partierna liksom hos kyrkans manlige pastor. Kvällen inleddes med att vi höll varsin inledning. Här är min, för den som är nyfiken och vill läsa:

”Min sanning” är titeln på en programserie som går på TV just nu. Jag har inte sett den förut, men i söndags när jag låg sjuk hemma i TV-soffan så halkade jag in på ett avsnitt. Gästen var förre ärkebiskopen KG Hammar. Det är svårt att inte älska den mannen! Han fick frågan om kyrkan ska vara politisk. Klok som han är så konstaterade han att kyrkan per definition ÄR politisk, dock inte partipolitisk. Den kristna övertygelsen leder förstås till politiska ställningstaganden, ibland kontroversiella till sin art, ibland inte. Det måste självklart vara så att vi människor som har en kristen tro som är sann kommer att påverkas av den i vardagen, i alla sammanhang där vi verkar. Något annat skulle vara fullständigt absurt. Men att utifrån ett sådant faktum komma och säga att Gud är medlem i ett av våra politiska partier, det blir ju bara löjligt. Gud är större än så. Dessutom är han sanningen själv, och dit når vi inte fram, inte ens Vänsterpartiet ;-)

En av frågorna på den poster som gick ut som reklam inför den här kvällen var: ”Är de kyrkliga mer sanningsbenägna än politiker? ” Den skapar lite problem tycker jag…. De här kategorierna är ju inte varandra uteslutande. Det är ju inte tvunget att vara antingen eller. I min hemförsamling finns det gott om politiskt aktiva människor. Det är inte bara jag, även om jag nog måste erkänna att jag är den enda som är aktiv inom mitt parti. Där finns flest kristdemokrater förstås, men även andra, och jag tror att såväl kyrkliga som politiker i det stora hela är som folk är mest. Det är nog ingen större skillnad. Det SKA vara ett tvärsnitt av befolkningen. Att det tisslas och tasslas, det gör det i alla miljöer, inte minst i miljöer som i någon mening kan anses vara ”slutna”. Skandaler i politik och skandaler i kyrkor, såna har vi hört talas om, många gånger.

En av de första tankarna jag annars får när jag hör ordet sanning är när Pontius Pilatus ställde den frågan när Jesus skulle dömas. ”Vad är sanning?” Vad var sant om denna man? Hade han gjort sig skyldig till något som motiverade dödsstraff, och i så fall, i relation till vad? Även om han inte hade begått något brottsligt i världslig betydelse, så kunde man ju tänka sig att han hade utmanat samhället så mycket med sina idéer att han kunde vara ett farligt hot. Det var det dilemmat Pilatus ställdes inför. Sanningen kunde för Pilatus alltså vara flera olika saker. Han löste inte dilemmat. Han tvådde istället sina händer.

Och så gör vi människor också. Vi tvår våra händer och tror att det är en lösning. Vi tvår våra händer och säger att det inte är vår sak att avgöra. Vi tvår våra händer och skyller på någon annan, och hur rena är händerna då?

Politiken är ibland ett ganska smutsigt spel. Det ska vi inte sticka under stol med. Vi ser inte alltid skogen för träden. Det utformas taktiker och strategier, inte för att nå politiska och ideologiska mål, utan för att misskreditera andra eller hinna ett steg före. Kanske är det till och med så att själva målet är att rasera och söndra istället för att bygga upp och utveckla. När man hamnar där, för jag tror efter så många år i politikens tjänst att detta är något som vi alla hamnar i, kanske inte jämt eller ens varje månad, men NÄR vi gör det DÅ är det dags att stanna upp och ta sig en titt i spegeln och fråga sig om man står ut med den man ser där.

Ett uttryck jag INTE gillar är ”OM JAG SKA VARA ÄRLIG”. Jag försöker att inte använda det. Själva förutsättningen för ens eget agerande är väl att man ÄR ärlig i det man gör? Om man måste använda uttrycket i parti och minut så betyder väl det att man är alldeles FÖR van vid att INTE vara ärlig? Eller att det vanligaste är att man inte säger HELA sanningen?

Det där med sanning och politiker och allmänhet…. JO, man har rätt att som allmänhet förvänta sig att folkvalda håller sig till sanningen. Sedan kan man naturligtvis i speciella fall tänka sig att det kan finnas anledning att inte säga HELA sanningen på en gång. Det kan då och då dyka upp sådana tillfällen då förhandlingar är inne i känsliga skeden, och då tror jag också att det finns en förståelse för att allt inte kan komma ut med en gång, men det är undantagsfall förstås. Själva vitsen med en öppen demokrati, med FOLKSTYRE, är ju att processerna ska vara öppna och tillåta insyn på alla nivåer. Det är ju bland annat därför vi har öppna nämndsmöten i så hög utsträckning, men antalet åhörare är försvinnande litet. DET borde vi fundera på anledningen till.

Men åter till frågan: Vad är sanning? Finns det olika sanningar? Om ja, vem har rätt att bedöma VILKEN av dem som är mer sanning än de andra? Och VEM avgör vem som har den rätten? Är det alltid så att den som är störst och starkast har mest rätt och har mest sanning?

Nej, så klart att det inte är, men vi upplever det nog ofta så. Makten har automatiskt rätt, eller är det så att makten har rätten att avgöra vad som är sant? Makten tar sig nog den rätten ganska ofta och den som vågar utmana gör det med en ganska hög risk som insats. Det lär man sig ganska snabbt, men det bör inte hindra en från att göra det i alla fall. Det handlar om att vara sann mot sig själv och mot sitt uppdrag, i politiken som i alla andra sammanhang.

Sanning handlar i hög grad också om att vara i harmoni med sig själv, med sin egen vilja. Jag tror att vi människor vänjer oss alltför mycket vid att inte lyssna på den där magkänslan vi har, den där känslan som egentligen talar om för oss vad som är rätt och vad som är fel. Vi litar inte riktigt på den, utan relaterar hellre till annat och riskerar att hamna fel. Där bör vi sträva efter att lära känna oss själva lite mer, och att lita på oss själva. Vi VET många gånger vad som är rätt och fel, det talar samvetet om för oss både i förväg och framförallt efteråt, och vi bör handla därefter. En god tankefråga som ytterligare kan vara oss till hjälp är ”What would Jesus do?”. Den ger oss möjlighet till ett hållbart ställningstagande. Det gör oss inte till vandrande sanningar, men det kan hjälpa oss att tänka och handla lite mer i linje med vad som är rätt, sant och riktigt.

Och DET, mina vänner här, det gäller oss alla, oavsett om vi är politiker eller troende eller både och eller ingetdera. Det är nåt som gäller oss alla människor i ett samhälle där vi är beroende av varandra och ska leva sida vid sida i hänsyn och respekt. Där kan man inte två sina händer, utan vi delar ansvaret, allihop, även för sanningen.

TACK!

tisdag, februari 12, 2013

Sjuka funderingar?

Är fortfarande sjuk. Har fortfarande tråkigt och hade velat vara någon annanstans. Världen är full av orättvisor, och dem kan man ju inte påverka när man ligger hemma och förflyttar sig på sin höjd mellan sängen och TV-soffan. Silvermedaljer i nationstävlingen var ju kul att se i och för sig, men det finns viktigare saker att utföra än att bevittna det.

Jag funderar väldigt mycket på demokratin och dess arbetsformer, på hur vi behandlar varandra och på vilket ansvar vi enkla människor har för samhällets utveckling. Det spelar nämligen roll i det stora hur vi gör i det lilla. En klok person från mitt eget parti skrev idag på Facebook att det i sanning finns två typer av människor, hjälpare och stjälpare. När man tänker efter så är det så himla sant. Vilken kategori vill vi tillhöra? Vilken kategori tillhör vi? Vågar vi ens ställa oss den frågan eller bemöter vi våra medmänniskor som konkurrenter, hot och fiender när vi i själva verket arbetar mot samma mål?

Mycket händer i våra liv. Mycket kan förändra vårt sätt att tänka och agera, och det allra mesta kan nog kategoriseras som positiv utveckling och lärande. Dock gäller det inte alltid. Man påverkas av sin omgivning, och det är inte alltid i rätt riktning. Man bör nog vara vaken för det och ställa sig framför spegeln i badrummet på kvällen och ställa sig frågan om man gillar den figur vars ögon man tittar in i. Känner man igen sig? Är det fortfarande samma drivkrafter som gäller, eller har livet skiftat fokus? Använder man härskartekniker bara för att rädda sitt eget skinn? Vågar man ta en ärlig diskussion utan att springa och gömma sig bakom andras byxben? Eller undviker man frågor helt?

Just nu ser jag hur LO vill stänga kvinnor ute från att påverka frågor som rör deras boende i Stockholms skärgård. Anna Johansson Visborgs vision om att erbjuda kvinnor med sämre ekonomi stugor i skärgården för att på det viset höja livskvaliteten lever farligt när andra intressen bedöms viktigare. Det är en sån fråga som ger upphov till ovanstående funderingar. Ingen av de manliga höjdarna vill ens kommentera. Typiskt. Är de hjälpare eller stjälpare?

Jag hoppas de tittar sig i spegeln till kvällen, men kanske är det för mycket begärt.

söndag, februari 10, 2013

Nostalgi och "tycka synd om"

Sjuk. Utslagen. Det är trist.

När jag var liten gjorde mamma frukost åt mig, varje dag. Eftersom jag inte åt vad som helst (då heller.... hopplös unge....) så blev det en specialare. Jag fick en kopp vispad nyponsoppa, en smörgås och ett litet duralexglas med ett pressat apelsin. Det var inte direkt ovanligt att jag stoppade mackan i väskan och åt den på vägen till skolan eller precis före första lektionen. Morgontrött har jag ju alltid varit, så det gäller att rationalisera.

Nu har jag levt på nyponsoppa ett par dagar. Bonusdottern kom nämligen och försåg oss med näring igår när jag var däckad av förkylning och goe liberalen hade magsjuka. TACK Sofie! Och så idag, när min äkta hälft bestämde sig för att gå ut i det vackra vädret och handla lite, så kom han med med en flaska pressad apelsin, "tre och en halv apelsin rakt ner i flaskan". Så underbart gott det var! Och vilken nostalgikick :-) Och att han sedan bjöd på pulvermos till middag blir ytterligare grädde på moset ( ha ha...). Det var nämligen min ständiga meny på lördagsmyset (fast så hette det inte på den tiden). Pulvermos, gurka och tomater och kanske korv om mamma hade tur. Om pappa försökte dekorera moset med korven lite mer konstnärligt så gick den lättare ner...

Det är mysigt med nostalgi, men det är inte mysigt att ha så ont i halsen att man inte kan svälja. Men det går väl över. Speciellt snabbt går det nog över om man tycker lite synd om sig själv, så jag testar det ett tag till.

onsdag, februari 06, 2013

Näthatet

Så har man då varit i radion och diskuterat näthatet mot kvinnor. Det var inte i direktsändning, så vi får väl se vad det blir av det till slut. Jag kommer inte att kunna lyssna när det sänds heller, så andra får väl bedöma resultatet. Det är hur som helst en väldigt viktig fråga.

Vi ska ALDRIG acceptera näthatet. Hat, elakhet och dumhet har alltid funnits, men nu finns otroliga möjligheter att sprida skiten hur långt som helst. Det drabbar människor hårt, och speciellt tänker jag på unga tjejer som angrips utan några som helst begränsningar. Det kan förstöra deras liv att bli utpekade som horor, beskrivas som anskrämligt fula eller att höra att de en mörk kväll ska våldtas, styckas i småbitar och stekas i smör. Det är helt enkelt FÖR vidrigt. Kvinnor är villebråd i nätvärlden. Också.

Jag är blond och därmed dum i huvudet. Det har jag fått höra. Jag har också fått höra att jag inte har fått nog av en viss manlig kroppsdel på ett visst ställe och att det är därför jag är feminist. Vänsterfeminister, sådana som jag, borde dessutom våldtas och dränkas i vatten. Det är kränkande. Det är frustrerande att konfronteras med sådan dumhet när man själv är seriös. Det hjälper liksom inte att tänka, vilket i och för sig är sant, att den som uttrycker sig så illa är frustrerad, bitter och i allmänt dåligt skick själv. Det hjälper inte heller att tänka att dumheten talar på grund av att den känner sig hotad och att man själv står över sånt. Det tär på en i alla fall, även på mig trots att jag är luttrad vid det här laget. Det tär på en varenda gång, men det som tär allra mest är förstås när människor som man känner kränker medvetet för att skada. Det sker tyvärr inte enbart på nätet ens.

Vi kan inte lagstifta bort dumhet, elakhet och hat, men vi måste se till att det ska vara vars och ens rättighet att slippa känna sig hotade och förtalade. Det begränsar ju livsrummet. Unga tjejer är speciellt i skottlinjen, och jag hoppas att vi framöver ska se det som en mänsklig rättighet, även för tjejer och kvinnor, att få vara i fred på nätet OCH i verkligheten. INGET av det fungerar ju idag, tyvärr. Vi ser tecken på det dagligen.

Det gör mig ledsen, men inte uppgiven. Samhället är allas, och att frågan uppmärksammas är ett steg på vägen. Nätet erbjuder oerhörda positiva möjligheter. Dem måste vi ta vara på och utveckla. Tyvärr finns det negativa baksidor också. Jag hoppas att mänskligheten ska vara så mogen en dag att den förstår hur dessa ska undvikas. Utan det hoppet kan man ju lika gärna dra nåt gammalt över sig och somna in. Där är dock inte jag, inte än.

måndag, februari 04, 2013

"En ton från himmelen"

Så har man då bytt ett par ord med  några världsmästare :-) Fast det visste varken jag eller de om då, det ryska bandylandslaget i torsdags kväll när jag nästan överföll dem på Avenyn efter förlustmatchen mot Sverige på Heden ;-)

Istället för att se klart på bandyfinalen igår så spelade jag tillsammans med Anna-Carin, Mikael och Johannes i Västerportkyrkan. Det blev en riktigt fin stund, vilket i och för sig alltid brukar vara fallet när man är där. Det är rofyllt och ger möjlighet till stillhet på ett alldeles speciellt vis. Det är många gånger jag har spelat i olika kyrkor och varit uppstirrad och har haft svårt att koncentrera mig på annat än det jag själv ska göra. Igår var det inte så. Det blev en harmonisk helhet, och en stund där man både kunde ge ut och få in.

Predikan handlade om ljus och förväntan, det som Kyndelsmässodagen brukar handla om. Pastor Oscar visade en bild som talade speciellt till mig. Det var ett fotografi av en tom sal, man kan tänka sig att det var ett tomt kyrkorum, och mitt i rummet svävade ett moln. En tolkning kan vara "När alla har gått så är Gud ändå kvar". En annan tanke kom till mig: "Gud är i sin kyrka, men utan ljuset som kommer in från sidofönstren skulle ingen se henne/honom"

Ofta upplever jag att vi kristna har det lugnt och skönt inne i våra kyrkor. Där får vi ro och stillhet, lärdom, närhet, extas, rungande lovsång och psalmsång som lyfter mot taket, kärleksfull förbön och glada budskap. Det är inget fel i det. Det behöver vi, men det ska inte stanna därvid. Vi ska ju leva i världen, men inte av den. Då måste vi gå utanför kyrksalen. Det är i världens ljus som vi kan se Gud. Det är på hur vi älskar varandra som vi kan visa Guds kärlek. Det är genom att vara Guds händer och fötter som vi kan nå dit han/hon vill nå. Det är genom att lyssna in, och inte enbart lita till vår egen bristande förmåga, som vi kan hitta rätt väg att gå.

I världen, men inte AV den. Det finns en vardag också, inte bara helgdagar och kvällar när vi kan njuta av gemenskapen i vår hemförsamling. Vi ska vara vittnen i de miljöer där vi befinner oss, med våra tankar, ord och gärningar, och det är inte alltid vare sig stillsamt eller extatiskt. Det är oftast just bara vardag, med allt vad det innebär, men är det något som vi bör känna så är det förväntan på att något gott ska ske, med eller utan vår aktiva medverkan. Även i vardagen finns nämligen guldkorn, om vi tror att de kan se dem. I kyrkan kan vi hämta bränsle till både denna förväntan och till att orka med det som inte känns som guldkorn utan snarare tvärtom. Gud är ju inte bara i kyrkan, utan överallt, och det är VÅR uppgift att visa på just det sista. Vi kan, om vi vill och lugnar ner oss så mycket att vi hinner lyssna, vara toner från himlen precis där vi befinner oss. Det är både underbart och en rejäl utmaning.

Jag avslutar detta inlägg med en av sångerna vi framförde igår: En ton från himmelen

"Ty det är hemligheten att Gud ifrån sin tron blott ur ett ödmjukt hjärta kan bringa fram en ton."

lördag, februari 02, 2013

På hemväg

Nu är vi på väg hem efter ett par riktigt fina dagar i Göteborg. Goe liberalen önskade sig upplevelsen Sverige-Ryssland i bandy-VM, så vi var på Heden och hjälpte till att slå publikrekordet. Utan oss hade det varit två färre på arenan :-) Vi gjorde vad vi kunde för att värma upp stämningen. Vi hejade på varsitt lag och hade olika supporterhalsdukar.... Ja ja, jag ÄR svensk men det betyder också "obotligt solidarisk med dem som har det sämre". Alltså hejade jag på Ryssland med en blå-vit-röd halsduk med texten Россия i vitt.

Liberalen skämdes.... kanske mest medan jag sjöng med i ryska nationalsången, men ni MÅSTE ändå hålla med mig: Den ÄR vackrast av dem alla! Nåja, matchen slutade med svensk seger (7-5) trots att Ryssland tog ledningen med 1-0 nästan direkt och de flesta av de över 5800 i publiken jublade. Det var snyggt att både det ryska och det svenska laget åkte runt och tackade publiken för det fina stödet tyckte jag.


Kvällen avslutades med en liten stund på The Rose and Crown tillsammans med bland andra Rolf Lassgård och Helena af Sandeberg samt Johan Gry... Nåja, tillsammans och tillsammans, de satte sig vid bordet bredvid. Och så kom hela ryska bandylandslaget och ställde sig utanför så att jag kunde RUSA ut och få några ord med dem. De ni! :-) Tyvärr var damen som jag bad om att ta kort på mig och dem lite väl skakig på handen, så de korten funkar inte alls :-( Men här ovan ser ni en del av grabbarna i varje fall.

En stor del av fredagen vek vi åt besök på Röhsska. Intressant, tänkvärt och upprörande, precis som ett museibesök ska vara. Goe liberalen hängde dock upp sig en aning på ett konstverk och grunnar nog fortfarande på vad liberalismen egentligen gjorde när den gjorde sitt intåg i societeten ;-) Allvarligt, vi måste nog börja fundera över vad vår konsumtionshets leder till, såväl för oss och våra medmänniskor som för Moder Jord. Det är något åtminstone jag kommer att bära med mig i de framtida politiska gärningarna, vilka och var det nu blir. Det beror på.....

Nu ser jag att solen skiner i Borås. Det hör till ovanligheterna. Så gott som alla gånger jag har varit här har det regnat, men det är ju roligt att vädret kan komma med överraskningar och bete sig oförutsägbart. Tänk om det ändå vore vanligare i andra sammanhang också.... Åtminstone NÅN gång skulle det vara kul att INTE veta på förhand VAD som sägs av VEM. Kom ihåg det i morgon, dagen efter första melodifestivalsomgången ;-)