måndag, mars 31, 2014

Otrygga platser: Vad kan du göra?

Sveriges Radio Kalmar rapporterar: De mest otrygga platserna är Hamngatan i Oskarshamn och Larmtorget i Kalmar. Läs gärna hemsidans artikel.

Är man man är det riskabelt att vara där, speciellt om man själv är drogpåverkad. Är man kvinna är den farligaste platsen det egna hemmet. Våld mot kvinnor utförs, statistiskt sett, i hemmets lugna vrå av en man som hon har en nära relation till. Det våldet lämnar också ärr både på insidan och på utsidan och det skadar inte bara kvinnorna utan också de barn som vistas i miljöerna. "Problemet" är att det inte är lika synligt på gator och torg som fyllerislagsmålen efter krogbesöket.

Det är sannerligen inte mindre, och absolut inte mindre viktigt heller. Och jag hoppas, men tror inte, att det uppmärksammas i den grad som det borde med hänvisning till det lidande det orsakar. Vi ska självklart sätta in alla tänkbara resurser för att stoppa våld av alla slag oavsett om det händer på helgnätter eller i anslutning till idrottsevenemang, men vi får inte glömma det vi inte ser. Det sker tyvärr betydligt oftare än vi anar och dessutom i miljöer där vi minst anar.

Det är aldrig OK att bruka våld mot en annan människa, och vem av oss kan säga att vi inte har anledning att arbeta MOT våldet och att ingripa på de sätt vi kan? Långt ifrån alla brukar våld, men det finns i de flestas närhet. Vad kan DU göra för att minska lidandet?

Lycka till med rekryteringen!

Vi fick en härlig helg i Malmö, med mycket sol och frisk luft samt samvaro med dottern med sambo plus teater förstås. Under evenemanget Teaterns Dag hann vi med att se ett publikt genomdrag av Teater Foratts föreställning "Natten börjar nu" på Bastionen där dotter Emmy hanterar en stor del av tekniken. Sevärd, tänkvärd och engagerande. Läs mer här. Se den om du har möjlighet! Dessutom kanske ni får se en skymt av oss inom ramen för föreställningen. Det har sina fördelar att gå på publika genomdrag innan produktionen är klar till 100% ;-)

Efter en period med förkylningar, hosta från avgrunden och med en mamma som mår allt annat än bra och som grädde på moset tentaläsning och en tentamen i fredags kände jag att jag verkligen behövde lite annat att tänka på, lite vila för själen och lite påfyllning av energi. Dock, sådant är inte uppskattat i alla läger minsann. Har man politiska uppdrag så ska man nämligen lida hela tiden. Man ska aldrig få sova en hel natt. Man ska inte få umgås med familj och vänner. Man ska inte få unna sig att må bra, helt enkelt av den anledningen att det finns så många andra som inte mår bra. Som politiker, även om man bara är det på en liten liten del av tiden och studerar och timjobbar för övrigt för att få ihop till mat för dagen, så ska man nämligen ta på sig all världens synd, skuld och skam. Nåde den som yppar ett ord om att en politiker är mänsklig! Speciellt får man inte säga något om sig själv. Nej, det är tagelskjorta på som gäller.

Visst blir det lätt att rekrytera nya politiker då som är villiga att engagera sig för demokratin och för samhällets utveckling? Alla drömmer väl om en tillvaro fylld av elände där man dessutom saknar möjlighet att hämta kraft för att orka avhjälpa problemen som andra drabbas av?

Jag anade väl det. Lycka till med rekryteringen!

GÖR NÅT!

Nej, jag köper det inte, våldet som följer med idrotten. Det är ALDRIG motiverat.

Igår var vi i Malmö under en skön solig dag. Vi promenerade från Värnhem till centrum innan det var dags att sätta sig på tåget tillbaka till Småland och Kalmar. När vi hade passerat Gustaf Adolfs torg såg vi en liten ström av gul-och-vit-prydda människor, företrädesvis pojkar/män, korsa gatan från vänster. Det var Falkenbergssupportrar som precis klivit av bussen för att på plats beskåda det egna lagets allsvenska premiär borta mot storlaget MFF. Lite kaxighet skadar ju inte, tänkte jag. Att gå första matchen mot de regerande svenska mästarna och dessutom på bortaplan kan ju kräva lite mod utöver det vanliga före matchen. Man lär vara nedtagen på jorden ändå när slutsignalen går.

Precis när den tanken hade passerat smällde det, och du milde vad det smällde. Dessa gulvita stollar hade smällt en bomb, visserligen förmodligen enbart av knall-slaget (den omisskännliga doften av barndomens smatterband och knallpistoler lade sig över gågatan) men åndå tillräckligt stark för att orsaka rejäla hörselskador för den som befann sig i den absoluta närheten. Vi hade tack och lov några rader hus emellan oss och smällen, men marken gungade. Den gulvita skaran skingrades betänkligt efter skottet. Jag förstår dem. Hur ser det ut i skallen när man kommer på tanken att smälla på det viset?

Men, fotbollsvåldet var ju tyvärr inte slut med detta. En supporter fick sätta livet till i Helsingborg. Nyheten sände kalla kårar längs med ryggraden där vi satt på Öresundståget på väg hem i solen. Detta är inte idrott. Det är inte fotboll. Det är förlorade proportioner, misslyckad värdegrund, intellektuell oförmåga och mänskligt haveri. Det är sorg.

MEN, det är något som fotbollen måste ta itu med. Vad gör Svenska Fotbollförbundet nu? Är det någon som hör någon företrädare säga något? Det är tveklöst så att det är ett samhälleligt problem, visst. Vi har en kyla i samhället som gör att desperationen sprider sig från sfär till sfär, men faktum kvarstår: Hade det inte spelats allsvensk fotboll på Olympia igår så hade inte supportern blivit ihjälslagen där och då. Hade det inte spelats allsvensk fotboll i Malmö så hade inte folk från Falkenberg smällt en bomb i centrum. Så är det. Därför är det fotbollens sak att agera. Också.

Jag hoppas att man gör det. Jag hoppas att man för en gångs skull kan fatta sitt uppdrag, trots kostymerna och slipsarna man bär, nämligen: Vi ska inom förbundet verka för att fotbollen utvecklas på ett friskt sätt. Är det nåt som är konstigt? Det är dags nu, SvFF. Visa musklerna, de som jag hoppas finns i hjärnan och i hjärtat och inte bara i plånboken. Säg ifrån när i övrigt hyfsat intelligenta människor går över gränsen och förödmjukar andra fotbollsälskare bara för att man håller på olika lag. Man ska inte behöva bli omnämnd med orden "Kommunisten Birgitta Axelsson Edström stod i bortaklacken" bara för att man vill vara bland vänner. Föräldrar ska inte behöva hålla sina barn från fotbollsarenorna för att de riskeras att utsättas för direkt fara och skräckupplevelser. Man är inte skyldig till misshandel, dråp och mord för att man är omdömeslös och pratar en massa skit, men man deltar i en respektlös jargong som tillhör samma familj som den kultur som finns i de våldsamma supportergängen. Man är en del i dramat, om än enbart som statist i utkanten. Det är samma omdömeslöshet, samma pinsamma brist på insikt i idrottens värdegrund och samma respektlöshet gentemot andra, exakt det som idrotten ska jobba emot. Idrotten ska ju ge sportsligt beteende, friska attityder och verka för förbrödring genom schyssta tävlingar.

Vad är det för bild av fotbollen som ni, SvFF, vill att den uppväxande generationen ska få? Tycker ni inte att något har blivit snett? Är det rimligt att folk ska behöva vara rädda när fotbollens testosteronstinna alfahannar i form av de sk storlagen med följe kommer på besök för en match? Är det ok att bli omringad av supportrar från huvudstaden när man kör bil igenom centrum timmarna före avspark och får det tveksamma nöjet att känna knytnäveslagen i tak och på rutor medan ropen "AIK, AIK" skanderas? Och hur har ni tänkt att klubbarnas ekonomi, en ekonomi som i dagsläget behöver alla intäkter man kan få, ska komma på fötter om inte säkerheten kan garanteras? Signalen från plånboken brukar väl ändå nå fram?

Jag köper det inte. Jag köper inte alla undanflykter som går ut på att det är "samhällets, polisens, invandrarnas, de släpphänta morsornas, de frånvarande fädernas, de maktlösa lärarnas, dataspelens, cyklisternas, överklassens, moderaternas, sossarnas, missbrukarnas, kapitalisternas etc etc" fel. Det här måste fotbollen hantera ÄNDÅ. GÖR NÅT! Visa vad idrotten/fotbollen vill. Göm er inte bakom varandras välpressade byxben. Det är hög tid nu. Fotbollen är tok-offside. Blås av matchen, ta ett djupt andetag, syresätt hjärnan och agera med hjärtat! Annars har ni varken plånboken, publiken, funktionärerna eller utövarna kvar.

fredag, mars 28, 2014

Klart! Nu är det helg!

Så där ja, då var det klart. Tentamen inskickad och klar, mottagningsbevis mottaget. Nu får vi se om det håller. Jag har ingen aning. Det var knöligt, och det blev en timmes onödig väntan i morse eftersom det hade blivit en miss i hanteringen. Istället för att man kunde börja skriva kl 0900 enligt schema så lades inte frågorna ut på Cambro förrän kl 10. Gissa om det var uppror i gruppen när ingen av oss kunde få fatt i någon ansvarig! Distansstudenter med kollektiv tentapsykos är inte att leka med! ;-)

Men nu tänker jag ta helg och hoppas att examinatorn bedömer oss alla generöst. Det är för övrigt första gången jag använder begreppet NINJAFEMINIST i en tentamen, och om någon undrar hur den kan kopplas samman med hinduism och buddhism så har jag ingen aning. Den bara hoppade in där ;-)

Å andra sidan, är man ninjafeminist så följer ju den uppfattningen med en i det man företar sig och det är lika bra att vara tydlig med det. Sedan ser jag det som en liten bonus att skicka begreppet ända upp till Umeå. Speciellt på religionsvetenskapliga sidan kan det kanske göra speciellt mycket nytta, vem vet?

Men nu är det helg. Nu har våren kommit. Solen lyser från en klarblå himmel och jag måste få lite luft även om det både blåser mer och är betydligt kallare än det ser ut inifrån. Inte ens högfärdiga attitydproblemsmail med otrevlig ton ska få förstöra den här befriande eftermiddagen, så det så. Ha det gott allihop!

torsdag, mars 27, 2014

Torsdag i mars

Idag har jag varit på omsorgsnämndens sammanträde. Det inleddes med ett studiebesök på det nya äldreboende som byggs på Varvsholmen. Det var intressant och roligt att få se hur arbetet framskrider! Det blir ett fint boende, och utsikten blir magnifik, antingen mot Kvarnholmen och Ängö eller mot Kalmarsund. Idén med att samla både vård- och omsorgsboende, trygghetsboende, hyresrätter, bostadsrätter och hemtjänstlokaler i samma bygge tror jag blir både spännande och bra. Första inflyttning blir efter sommaren. Jag tror inte att det är en högoddsare att säga att invigningen sker innan första halvan av september har passerat ;)

Vi behöver fler boendeplatser för att kunna komma till rätta med våra strukturkostnader, men ett ännu starkare skäl är att vi måste kunna erbjuda våra äldre en trygg tillvaro med sociala kontakter istället för att enbart hänvisa till stöd i form av hemtjänst i oerhört stor omfattning. Självklart ska även hemtjänst erbjudas, men alla vill ju inte ha stöd och omsorg i samma form. Valfrihet är viktigt, det kunde vi också slå fast idag när vi antog visionsdokumentet "Utblick 2020", men det medför krav på att vi i kommunen kan erbjuda en mångfald både när det gäller boendeformer och typ av stöd. Det handlar inte primärt om att välja utförare enligt den LOV-modell som man i Kalmar mot bättre vetande inför, utan om att välja vad man vill ha hjälp med, när, hur och av vem, och då menar jag inte med det sistnämnda att välja bolag/företag utan om att välja MÄNNISKA. Där borde vi lägga mer veck i pannan än vi idag gör. Hur kan vi lösa det problemet när det känns som om personkontinuiteten inte alls utvecklas åt rätt håll?

Men det problemet löser jag hur som helst inte nu. Nu måste jag koncentrera mig på morgondagens uppgift. Den är jag nervös inför, men lite spänning släppte när jag fick högsta betyg på en inlämningsuppgift inom samma kurs tidigare i veckan. Förkylningen har också släppt sitt totalgrepp och sinnet är fullt av musik efter en ljuvlig sångövning i Heliga Korsets kyrka för en stund sedan. Kanske fixar jag tentan i morgon.... Och se'n får det bli lite politik igen, om än i skriven form. DET brukar jag i varje fall kunna fixa då och då. Med hinduism och buddhism är läget däremot synnerligen osäkert, men det går säkert bättre om ni håller alla tummar ni har i morgon. Tack på förhand!


måndag, mars 24, 2014

Tid för aktion!


En 16-årig tjej sätter in en annons om att sälja sex. 76 män i olika åldrar svarar, och en hel del av dem bryr sig inte ens om att dölja sin identitet. Den allmänna uppfattningen verkar vara ”det är väl inte så farligt”. Man kan alltså tänka sig att köpa sex av en tonårig tjej, ungefär på samma sätt som man handlar städhjälp eller balkongmöbler. Vara som vara, inköp som inköp. Läs mer här.

Det här handlar inte om 76 störda män. Det handlar om ”the man next door” med jobb, hem, vanliga relationer och ett socialt liv som de flestas. Det är då synen på sex och på kvinnor som får en att tänka till både en och två gånger. Hur långt har vårt samhälle egentligen kommit?

Att köpa sex, främst från kvinnor, har troligen varit möjligt sedan mänskligheten tog sina första stapplande steg. Det finns otaliga exempel beskrivna i urgamla källor, och samma beteende fortsätter, långt efter det vi så stolt kallar ”upplysningen”. Idag finns det till och med politiker som säger sig vara seriösa och som anser att sexindustrin, dvs att sälja sex, är att jämställa med vilken annan privat verksamhet som helst. Det handlar om avtal mellan vuxna och fria människor hävdas det och sådant ska inte Storebror lägga sig i. Säger man alltså.

Nu är det så att många storebröder faktiskt lägger sig i. De är nämligen de 76 män som ville ha 16-åringen. 
Med Storebrors goda minne, inte offentligt men väl under täcket, finns en stor acceptans för sådant beteende. Det är nämligen ”inte så farligt” att utnyttja en 16-åring som behöver pengar. Tack och lov så finns inte den här 16-åringen, men det finns många fler, både yngre och äldre, som i allra högsta grad finns och som gör på samma sätt och som låter sig utnyttjas i sin skam och som därmed inte anmäler köparen.

Ja, hur långt har vårt samhälle kommit? Långt. Långt ner i skiten. Är det fler än jag som vill vända på skutan och segla i rätt riktning, FÖR ett värdigt samhälle där kvinnor och män värderas högt och lika, där det inte är OK att köpa sex av folk som inte ser någon annan utväg när kassan är skral och där det finns gränser för vad som är varor på en marknad? Häng på då! Utan kamp, motstånd och en himla massa oväsen kommer vi aldrig att nå våra mål!

Kvinnor ska inte säljas på marknaden, vare sig i den vanliga världen eller i cyberspace, men säger vi inget, kämpar vi inte emot, gör vi inte vad vi kan så kommer realisationen att fortsätta och kvinnovärdet devalveras alltmer. Kom igen nu, det räcker. Det har det förresten gjort väldigt väldigt länge…. Och nu är det tid för aktion!

söndag, mars 23, 2014

Grattis Emmy!

För 25 år sedan exakt hände det. På skärtorsdagen 1989 blev jag mamma till en underbar liten tjej. Ja, hon VAR liten, för tidigt född, sömnig, utan matlust och dessutom så småningom lite för gul i hyn för hennes eget bästa. Det fick bli lite neonatalvård för att få ner bilirubinhalten i blodet, men så småningom fick vi komma hem i alla fall, Emmy och jag. Idag fyller hon ett kvarts sekel och jag undrar vad det var som hände. Det har gått så fort. Svisch bara. Knytet på 2,5 kilo har blivit en lång och ståtlig blond tjej, en tjej som för länge sen växte om sin gamla mor.

Ja, det var tider det där, våren 1989 i Linköping när jag inte fick uppleva den sista graviditetsmånaden. På palmsöndagen skulle jag leda kören i Ansgarskyrkan på förmiddagens gudstjänst. Vi skulle ha gäster på middag men så blev det inte. Jag började blöda på morgonen och pratade med en av körmedlemmarna som jobbade som barnmorska och hon sa att det där nog inte var så himla bra. Jodå, sånginsatserna fixade jag, men middagen fick vi ställa in (Samuel och Ann-Marie fick ordna egen middag den dagen). Istället blev det besök på förlossningen ett antal timmar och sedan hemgång med stränga förhållningsorder om stillhet och intag av värkstoppande hormoner. Jag sydde kläder i tre dagar. Sen gick det inte längre. På kvällen den 22 mars, dagen före skärtorsdagen fick jag promenera bort till sjukhuset och på morgonen därpå bestämde hon sig för att titta fram, Emmybarnet. Hyfsat fullgången men liten och som sagt, trött och ointresserad av mat (det ändrade sig sen, med råge...Framåt jul liknade hon mer en boll än nåt annat.).

Jag hade ganska märkliga föreställningar om vad som skulle hända. Jag hade till exempel drömt om det. Den gången fick jag en get. Det var kanske inte så konstigt att det var med viss bävan jag närmade mig förlossningsavdelningen när det väl var dags ;-)

Men, Emmy visade sig alltså vara den allra finaste unge man kan tänka sig. Hon har varit med mig sedan dess, inte riktigt alla dagar rent fysiskt, men nästan, och hon har delat mina sorger och mina glädjedagar, kanske i betydligt större omfattning än barn vanligtvis gör. Hon har alltid varit ett stort stöd, och jag beundrar henne för att hon har orkat. Det har sannerligen inte varit nåt Svensson-liv vi har haft, men jag säger som Afzelius: "Ett liv utan visioner, katastrofer och passioner är blott ett liv som reducerats till ett ord." Ett sådant liv har vi inte haft. Vi har levt, i ordets alla bemärkelser. Och idag har hon varit en del av mitt hjärta i 25 år.

Man undrar ju vad man har lämnat efter sig. Jag hoppas att det har varit nyttiga saker, saker och förhållningssätt som man har nytta av i livet, sådant som gör att man kan känna sig tillfreds med livet trots att det inte alltid ser ut som andra tycker att det borde. Jag hoppas jag har kunnat ge trygghet, styrka och självkänsla, men framför allt en massa kärlek när jag inte har kunnat räcka till på alla områden. Hur som helst så vet jag att jag älskar min lilla dotter långt mer än jag någonsin har förmått älska mig själv. DET är jag glad för.

Grattis älskade dotter på 25-årsdagen! Må lycka och välgång följa dig i framtiden! Och tack för att du inte blev en get... ;-)

fredag, mars 21, 2014

Bara ett tips i all välmening...

Bara ett litet tips: Om man vill ha tag i mig på telefon och jag inte har möjlighet att svara (det händer tyvärr ganska ofta med den typ av uppdrag och arbetsuppgifter jag har) OCH ringer från en telefon som heter typ "inget identifikations-ID", "okänt nummer" eller "skyddat nummer": LÄMNA ETT MEDDELANDE I RÖSTBREVLÅDAN!

Nu har det hänt åtskilliga gånger att telefonen har ringt, och så har man ingen aning om vem och varför. Dessutom får man ibland syrliga kommentarer om att man är svår att nå. Hej och hå. Speciellt jobbigt är det vid tillfällen då en nära anhörig ligger på sjukhus och det hela tiden måste tas kontakter från skilda håll, och det är stört omöjligt att fixa när man inte får ens en hint om vad som är på gång. Det enda man får är "missat samtal", och det kan som sagt vara precis vad som helst. Och samtidigt ska man försöka utföra sina vanliga uppgifter med någon form av kvalitet. Det är nog inte många som sitter 100% tillgängliga med telefonen klistrad vid kroppen hela dygnet, eller så är jag omodern som inte gör det.

Hur som helst: Kära vänner och bekanta, jag tycker inte heller att det är kul att prata med en telefonsvarare och jag förstår er besvikelse över att ni inte alltid får tala med oerhört trevliga mig . OBS: Det där sista var ren IRONI (för den som inte fattade det direkt alltså). Snälla, vill ni ha kontakt: PRATA MED RÖSTBREVLÅDAN ÄNDÅ! Det hjälper både er och mig!

Min röstbrevlåda är inte värre än den där syntetiska rösten med diverse knapptryckningar som landstinget har infört för att stänga äldre och hörselskadade ute från receptförnyelser och tidbokningar ;-)

torsdag, mars 20, 2014

Ja, se pengar.... men inte höra

Igår fick vi veta att mars månads kommunfullmäktigesammanträde ställs in på grund av ärendebrist. Det är helt OK att man gör så tycker jag. Har man inget att besluta om så behöver man inte heller träffas, om man nu inte tycker att det är intressant med en demokratisk temadebatt istället eller något sådant, men jag förstår att det kan krävas lite längre förberedelser för en sådan. Problem uppstår när man hävdar att man ställer in av ekonomiska skäl och hänvisar till att man behöver använda de pengar som inte behöver betalas ut i arvoden till förtroendevalda (alltså endast till de fritidspolitiker som inte har fasta arvoden) till att köpa in teknisk utrustning för att websända kommande möten, en idé som tidigare har behandlats ganska avvisande. Är det så vi ska resonera?

OK, då gör vi det rakt över. Förra månadens styrelsemöte i Kalmarsunds gymnasieförbund ställdes in pga ärendebrist. Då kanske de pengarna skulle kunna användas till tillgänglighetsanpassning av Kalmars nyaste sammanträdesrum? Det finns nämligen i förvaltningskontorets nya lokaler dit flyttlasset gick i början av året. Jag påpekade redan i januari att det saknas hörselslinga i det redan iordningställda rummet. Nu, nästan två månader senare, finns fortfarande ingen slinga monterad. Det man erbjöds idag var EN mikrofon på stativ avsedd för föredragande och en mottagare modell gigantic. Med denna tekniska utrustning skulle man inte kunna följa debatten vid sammanträdesbordet, än mindre höra ordföranden som har sin plats i rummets motsatta ände räknat från föredragande. Det var pinsamt. Ändå vill jag inte låta någon skugga falla över dem i personalen som skulle försöka instruera och skyla över pinsamheten. De gjorde så gott de kunde, men det räcker inte. Hur i hela fridens namn kan man missa en sådan installation när man bygger om? Hur kan man låta bli att hämta in experthjälp och helt enkelt fixa det? Det GÅR, men det går INTE om man inte ens tänker tanken. Och som sagt, det är INTE de stackares fel som försökte idag. Snacka om Mission Impossible. Det är en himla tur att jag klarade det ändå. Frågan är om resten av styrelsen gjorde det. Jag är ju bara en av minst tre med samma problem.

Så, alltså: Hur många sammanträden ska vi ställa in för att ha råd att fixa sådana tekniska angelägenheter? Eller kan man kanske tänka sig att man drar ett par procent på varje heltidsarvode för att kunna säkerställa att våra lokaler är tillgänglighetsanpassade? Det finns ju ändå lagstiftning på området. Den bör man inte kunna komma undan ens om man befinner sig i Kalmar, men finns inte pengar till att uppfylla uppställda krav så måste vi ju se till att skaka fram dem. Det ena sättet är väl inte sämre än det andra kan jag tänka... Eller alla kanske inte tycker att det där med delaktighet är så viktigt att man tycker att det är rimligt att vi löser det tillsammans?

Vad konstigt det här blev.... Det påminner mig plötsligt om finansieringen av välfärden i stort. Där lever vi ju under trendoket "Låt bli min plånbok!" och sänker hellre skatter än finansierar problemlösning gemensamt. Det är viktigare med en tjock egen plånbok än att vår gamla granne har det hemtjänststöd hon behöver. Ack ja, det går åt fel håll med världen för tillfället. Jag hoppas på en vänstersväng, en äkta sådan!

Mer resurser till äldreomsorgen, ja tack!

(Insändare i Östran idag)

Vi som är ledamöter i omsorgsnämnden i Kalmar kunde i onsdagens insändarskörd i Östran se en angenäm ljusning i budgetläget. Efter att under så gott som hela mandatperioden årligen ha slitit med budgetnerskärningar i tiomiljonersklassen läser vi nu att äldreomsorgen behöver tillföras mer pengar. Det har i och för sig flera av oss påpekat varje år, men de beslutade besparingarna har varit ”nödvändiga på grund av kostnadsläget jämfört med andra kommuner”. Utifrån detta har kommunfullmäktige agerat och vi har effektiviserat efter bästa förmåga. Samtidigt har vi, utifrån kommunledningens önskemål, drivit kostnadsdrivande reformer som önskad sysselsättningsgrad inom den minskade budgetramen och fått kritik för detta från flera håll. Det har varit svåra år, främst för personalen men också för en förvaltningsledning som ofta fått koka soppa på en spik.

Men nu finns alltså en ljusning i tunneln. Från kommunledningen kommer beskedet att äldreomsorgen ska tillföras mer resurser. Jag hoppas att dessa tillskott kan komma snabbt. Ska vi kunna bibehålla och utveckla kvaliteten i nuvarande verksamhet, ge god och värdig omsorg med hög personkontinuitet och fylla våra nya vård- och omsorgsboenden med ny verksamhet med de boendes behov och önskemål i centrum så krävs nämligen nya resurser. Omsorgens plånbok är idag alltför tunn, men vi tackar på förhand för det goda beskedet och hoppas att det inte bara är ett mötande vallokomotiv som vi ser i den mörka tunneln utan istället en rejäl ljusning. Det är våra äldre värda.

Birgitta Axelsson Edström (V)

2:e vice ordförande Omsorgsnämnden  

måndag, mars 17, 2014

Viljan saknas...

Samtliga riksdagslistor från Kalmar län inför höstens val toppas av män. Inte ett enda av länets partier (av dem som är representerade i landstingsfullmäktige i Kalmar län och i riksdagen alltså) nämner jämställdhet mellan kvinnor och män som en av de tre viktigaste frågorna inför valet i höst.

Gudrun Schymans gamla fråga, ställd under tiden hon var partiordförande för Vänsterpartiet, äger lika stor aktualitet idag som då: "Vad GÖR ni med kvinnorna i Kalmar län?" Är det någon som har ett svar? Eller kanske frågan hellre ska formuleras på följande sätt: Är det någon som har ett svar som denna någon vågar uttrycka öppet?

Jag har mina teorier... Självklart är bristande medvetenhet om problemet en del av svaret, liksom ännu mer bristande medvetenhet om hur det strukturella problemet förstärks genom individuellt beteende. Det handlar således om både mikro- och makroprocesser. Gemensamt är dock ett oerhört starkt patriarkalt tänkande, ett tänkande som dessutom fortplantar sig ganska ohämmat bland annat genom att man ständigt och jämt blandar bort korten.

Men viktigast är ändå VILJAN. Och den saknas, både på det samhälleliga planet och på det individuella. Tyvärr.
Det är inte undra på att man blir både sur och arg...

söndag, mars 16, 2014

Så att det räcker och blir över

Nej, det räcker nog nu. Eller, det räckte redan innan.... Med en tenta i faggorna och ett arbetsschema som ser ut som en smärre katastrof så blir man inte direkt upplyft av påminnelser om att man borde göra så mycket mer än man gör. För exakt en vecka sedan blev jag berörd in i hjärteroten av Sonja Aldén som sjöng "som din dag så skall din kraft ock vara" ur "Blott en dag"-psalmen. Idag är tvivlen större än en sådan förtröstan, men självklart är det mitt eget fel. Om man upplever att Gud finns långt bort, längre bort än tidigare, vem är det egentligen som har flyttat på sig?

Naturligtvis är det jag. Naturligtvis är skulden min. Naturligtvis borde jag gjort på något annat sätt, men nu sitter jag här mitt i stressen och mitt i tvivlen på min egen förmåga SAMT på möjligheten att få stöd och hjälp. Nej, det räcker faktiskt nu. Jag är trött, och jag behöver inte fler påminnelser om hur oandlig jag är.

Den här dagen är snart slut. Tack och lov för det. I morgon är en annan dag. Jag hoppas att den kommer att kännas bättre. Jag har i varje fall kommit en bit på väg med mitt PM-skrivande. Det är ju något jag kan påverka själv i varje fall. Jag har en strategi klar, och jag SKA bli färdig med eländet i morgon om det så ska ta mig hela dagen. "Han ger kraft till alla arbetsdagar och ger även tid till lugn och ro" sjöng Tomas Hagenfors till "Blott en dag"-melodin. Gud, jag ska försöka lita på det. Om jag inte klarar det, hjälp mig i alla fall. Mina egna krafter håller nämligen på att sina.

Tvivel är trons andra dimension sägs det, men det är ingen rolig dimension...  Trots allt Gud, jag vet att du har kraft så att det räcker och blir över. Den räcker nog till mig också.... hoppas jag. Amen.

tisdag, mars 11, 2014

Ett liv i arbetsrummet...

Jag har just gått igenom ett par dagars tidningar och klippt ut det som är värt att sparas. Där fanns bland annat artikeln i lördagstidningen om oss tre kvinnor som lämnar "politikens finrum" enligt rubriken. Jag tänkte till lite om rubrikvalet, och inser att orden kanske är mer relevanta än jag först tyckte. Jag trivs nämligen inte speciellt bra i finrum. Jag känner mig överflödig där. Man blir lätt ett utställningsföremål som ska förgylla miljön, men man ska inte agera så mycket. Man ska dricka kaffe, smälta in, inte spilla på duken och inte smula ner mattan. Man kan, om man inte passar sig, bli som den där sparade volangklänningsklädda dockan som sitter i soffhörnet till prydnad och ler med sitt stela porslinsansikte. Därför passar nog arbetsrummet mig bäst. Jag tror jag flyttar dit helt och hållet istället. Där finns skrivdon och plats för eftertanke. Där finns böcker, bibel, teknik och pennvässare. Där finns musik och där finns möjlighet till utveckling, och det passar mig som hand i handske. Dessutom är det nära till hallen där ytterkläder hänger och skor står på rad, redo att användas.

Vi är nämligen inte lika allihop. En del av oss är sjuka. En del är trötta av andra skäl. En del har fullt upp med vardagssysslor och någon har blivit så motarbetad att hon har fått byta liv och väntar på att Gud ska visa henne vilket som nu ska gälla ("Gud, ge mig tålamod men gör det snabbt"-typ). Andra trivs som fisken i vattnet med vad de gör men brinner ändå för förändring för andras skull, och andra fixar inte att bli vän med tekniken som gör att man kan kommunicera fullt ut. Vi är en skiftande skara, men vi bärs av en vilja till aktivitet för rättvisa och ett bättre samhälle, allt efter vår förmåga. Alla kan inte gå i mina skor som står där i hallen (de kan kännas både trånga och obekväma), men jag går i dem. Hindra mig inte! Men döm mig inte heller. Jag måste få leva mitt liv, inte någon annans.

Det hindrar mig inte från att känna med dem som lider värre än jag, för det gör jag, men jag kan inte lägga på andra att leva mitt liv lika lite som jag kan leva deras. I den sociala samvaron oss emellan måste det finnas respekt och omtanke, och det betyder också frihet att agera, att skapa och att producera för den som så önskar. Skulle vi trycka ner alla som vill skapa bara för att vi själva inte orkar så undrar jag vilken värld som skulle bli resultatet. "Av var och en efter förmåga, åt var och en efter behov" är en klok marxistisk maxim, och tillfällena och möjligheterna skiftar i våra liv. Ibland orkar vi mer, ibland behöver vi mer.

Och mitt liv är just nu i arbetsrummet, även om jag då och då kan ge mig ut på promenad i det fina vädret. Hjärnan jobbar ändå där i arbetsrummet och får nästan träningsvärk. Begreppen far genom vindlingarna liksom myror i en myrstack. En del hittar rätt, andra inte. Texter produceras av skiftande karaktär och kvalitet men de är MINA och jag behöver inte tänka på finporslinet mer. Jag använder min Barbapapamugg, dricker te och kaffe och är nöjd med det.

Och jag går i MINA skor och gör det JAG kan för att påverka. Tack och lov är vi fler som tänker likadant, en skiftande skara men förenade i våra hjärtan där vi jobbar på i våra arbetsrum. Det är sådant som kallas aktivism på riktigt.

söndag, mars 09, 2014

Hoppet lever!

Jodå, artikeln i gårdagens Östran om oss tre kvinnor som väljer att hoppa av politiken i år har jag fått en del feedback på. Jag har vissa aningar om att en hel del INTE når fram till mig också. Det kanske är lika bra det. Positiva tillrop och dunkar i ryggen är jag ju inte så van vid från politiken, så nu känns det bra att få dem. Äntligen ;-) Det visar väl att jag har valt rätt. Det KÄNNS i varje fall rätt. Bara det är ju värt nåt.

Man utvecklas nämligen. Oj, vad många fel jag har gjort under mina partipolitiska år, det ska man vara medveten om. Det blir inte alltid rätt. Det är få förunnat att alltid göra rätt. Jag är inte glad för mina misstag, men jag är glad för att en hel del av dem har lett till att jag har lärt mig nya saker och utvecklats som tänkande och kännande varelse. Ta det där exemplet från 2002 när det blev ett himla liv kring riksdagslistan pga avhopp från toppen. Jag hörde till gänget som tyckte att plats 2 var mindre värd än plats 3. Det är inget att hymla över. Så gick resonemangen där jag befann mig, och jag var med på noterna, det erkänner jag. Sonias förstaplats på riksdagslistan blev dock en väckarklocka som skrällde ordentligt illa. Det ledde i alla fall till att jag fick upp ögonen. Det var då jag började fatta att jämställdhet på papper och med fina ord är något helt annat än jämställdhet i praktiken. Jag lärde mig också, the hard way, att kvinnor och kvinnors motiv alltid kan ifrågasättas. Speciellt gäller det starka kvinnor som säger ifrån. Att reagera på kränkningar på ett emotionellt sätt är också en svaghet som räknas som ett rejält minus för kvinnor. Hå hå ja ja, men man lär sig och utvecklas som sagt, tack och lov.

Allt som sägs kommer inte fram i en tidningsartikel. Kanske ska vi vara tacksamma för det. Så mycket tid till att läsa dagspress har ju inte någon,  men artikeln lyfte ändå fram en hel del viktiga saker som faktiskt behöver luftas. Det man kan undra över är ändå hur många liknande berättelser om kvinnors upplevelser som ska behöva skrivas innan de kan uppfattas som "sanna"? När brister maktens tolkningsföreträde? Kommer det någonsin att hända?

Jag är optimist. Jag tror att det händer, men jag tror att det dröjer. Så länge det finns män och kvinnor som tjänar på den patriarkala strukturen som stänger dörren till maktens korridorer så kommer dörren att hållas stängd en stor del av tiden, men ju fler kilar vi slår in, desto mer ljus kommer att sippra både ut och in. Om jag inte trodde det så skulle ju kampen för rättvisa, jämställdhet och feminism vara meningslös. Och det är den inte. Den har mening för våra barn och barnbarn. Det är det hoppet som bär mig, och just hoppet kanske jag kan tacka mina fyra fel för? ;-)





I fastetiden: Våren är på väg...

Det blev en ljuvlig högmässa i Heliga Korsets kyrka idag den första söndagen i fastan. Den lilla ungdomskören, idag reducerad till en ytterst välsjungande duo, förgyllde gudstjänsten med sång. Det var första gången jag var med dem och kompade, och det kändes riktigt bra. Vilka fina ungdomar det finns! Efter You raise me up fick vi till och med applåder! Gudstjänsten i övrigt var lugn och stillsam och orgelmusiken oerhört vacker och stämningsfull. Tid för eftertanke är vi ju inte speciellt bortskämda med i våra liv, åtminstone inte jag. Man springer från det ena till det andra, och så blir man stressad över att man inte får tid till det där som är livets mening, det vill säga "att ha kul". Känner fler igen sig?

Men är det livets yttersta mening att "ha kul"? Är det livets mening att vinna Melodifestivalen eller att sitta framför teven och njuta av glitter och glamour? Det är inte fel att njuta, och det är inte fel med musik, glitter och glamour heller, men är det det glättiga som livet går ut på?

Där finns nog olika svar beroende på vem man frågar. Så ska det vara förstås, men om vi inbillar oss att livet är meningslöst när det inte är rosenrött och strålande, då bäddar vi för att må riktigt dåligt. Så ser ju inte livet ut. Det växlar, upp och ner, och är inte likadant jämt. Vi behöver tid till eftertanke, till att söka oss vägar för att kunna blomstra ut, kanske på samma sätt som tidigare eller på helt nya sätt. Tar vi oss den tiden? Vågar vi tänka tanken?

Idag skiner solen. Det är vårväder och jag tog cykeln till kyrkan (som vanligt hann jag inte promenera, sådana ser ju alltid mina morgnar ut) men jag gick hem åtminstone med öppen jacka och kunde njuta av solstrålarna i ansiktet. Lite skir grönska börjar synas här och där, som dessa lökar som lite uppkäftigt tränger upp ur den torra jorden utanför vår husport.

Snart kommer krokusar, tulpaner och narcisser att visa sina färgglada vårkläder. Efter vila och kraftsamling söker de sig mot ljuset. Det kan vi också göra, men vi behöver vila först precis som blomlökarna. Utan kraft kan man inte göra någonting.

Och det är sådana tankar som jag tänker just idag. Vilken kraft har jag? Hur mycket kraft har jag? Vad lägger jag den på? Söker jag ljuset eller gräver jag ner mig i mörkret? Jag kan faktiskt välja. Man kan välja bort och man kan prioritera, både när det gäller aktiviteter, miljöer och tankar. Däremot kan man inte välja sina känslor. De ÄR och dem måste man hantera. Försöker man sig på att ändra på dem så kan man nog säga att man ger sig in i Mission impossible.

Alltså, hur känner jag? Vad betyder mina känslor för mina val? Är det inte helt enkelt ett led i att försöka älska sig själv, eller åtminstone tycka om, acceptera eller tolerera sig själv, att faktiskt känna efter hur det känns och välja det som känns bra på riktigt? Jo, jag tror faktiskt det. Gud har skapat oss, med våra möjligheter att känna. Det är nog hög tid att acceptera det, och agera därefter. Först då kan man få balans i livet och må bra. Om man inte tolererar och begriper sig själv, hur ska man då kunna umgås med andra som man inte känner ens hälften så väl?

Och må bra för mig betyder bland annat att få använda mina resurser i meningsfulla sammanhang. Det var nog så jag tänkte redan i början av 80-talet när jag skrev lite egna sånger då och då. Den här kom tillbaka till mig idag på vägen hem från kyrkan, efter den lugna och sköna gudstjänsten och den trevliga samvaron och småpratet vid kaffeborden i varm och positiv stämning. I all sin simpla enkelhet, såväl texten som musiken (som ni ju inte kan höra) är i alla fall äkta:
 
Det är du som gett mig gåvor
Det är du som äran ska ha
Jag har inget att va stolt för
utan dig jag inget har

Jag vill lova dig min Herre
Det var du som skapade mig
Tack för livet, tack för glädjen
Tack för allt jag fått av dig

Fastetiden kan ge oss möjlighet att stanna upp och tänka till över allt som vi kan vara tacksamma för. Ta den tiden. Tänk på offret som gjordes för dig. Tänk på möjligheten att få börja om. Kraften till att göra nya storverk kommer när vi behöver den och när tiden är redo. Våren är på väg, även för själen.

lördag, mars 08, 2014

Halva makten och hela härligheten!

(Insändare i olika tidningar 8 mars från ett par ninjafeminister)
I år är det val två gånger (vår och höst) och tack vare tidigare kvinnors kamp får även kvinnor rösta. Det var inte självklart för 100 år sedan! Jämställdhet är en fråga som kvinnor tyvärr får ta det största ansvaret för fastän den borde ligga i allas intresse. Mänskligheten tjänar ju på jämställdhet, åtminstone i det stora och mänskliga perspektivet.

Men, har kvinnor och män lika mycket makt? Nej. Det finns minst lika många kompetenta kvinnor som män, men i verklighetens värld får kvinnor slåss om platserna, hamnar sällan överst på partiernas listor och blir så gott som alltid ifrågasatta. Kvinnor måste bevisa sin kompetens medan männens tas för given. Så ska det inte vara!

Vi ninjafeminister vill att alla kvinnor ska räknas som människor också, inte bara som kvinnor. I vår värld är det kompetens och lämplighet, och inte kön, som avgör vem som får makt och möjlighet att styra samhället. I vår värld har kvinnor och män samma härliga möjlighet att jobba med demokrati!

Snart är det val. Rösta på ett parti som menar allvar med jämställdhet bortom de fina orden. Rösta på ett parti som värderar kvinnors och mäns kompetens enligt samma måttstock. Rösta på ett parti som begriper att demokrati och rättvisa inte betyder ett dugg om inte kvinnor och män får samma chans!

Mariann Karlsson, Birgitta Axelsson Edström, Lise Kroer, Kerstin Ljungberg, Thore Berggren, Ulf Åman, Laura Roch och Emmy Axelsson Hyltén

Ninjafeministerna



torsdag, mars 06, 2014

Skicka inte fler ja-sägare till Bryssel!

Ett samhälle som byggs på rättvisa och medmänsklighet är i grunden starkare än ett samhälle där girighet får råda. Ett samhälle som byggs på mångfald och respekt för olikheter är mer hållbart och mer utvecklande än ett som bygger på likhet och rädsla för det främmande. Ett samhälle som bygger på stängda gränser och murar mot omvärlden är mer sårbart än ett som är öppet och fritt. Det är ett starkt, hållbart, öppet och fritt samhälle vi i Vänsterpartiet vill skapa. EU skulle kunna vara ett medel i det arbetet. Tyvärr är det inte så i dagsläget.

Idag pressar EU länder som befinner sig i kris att skära ner på viktiga välfärdsområden såsom skola, vård och omsorg. Man tvingas urholka arbetsrätten och allt detta drabbar de sämst ställda allra mest. Eurosamarbetets tvångströja hindrar de utsatta länderna att föra en politik som får igång ekonomin igen.

EU är i kris. Miljoner människor drabbas av arbetslöshet och fattigdom. I krisens spår växer inte bara fattigdomen, utan samtidigt som människor blir arbetslösa och drivs från sina hem på grund av en gemensam finanspolitik som hindrar verksamma åtgärder, växer de högerextrema krafterna som hetsar mot invandrare och hbtq-personer sig allt starkare i EU-länderna. Kvinnors rättigheter försämras och årtionden av kamp för jämställdhet i Europa håller på att raseras. Jag önskar att vi genom europeiskt samarbete kan bekämpa sådana mörkerkrafter. Girighet och uppgivenhet måste ersättas med vilja och framtidstro.

Lösningen på krisen är således inte att köra vidare på den inslagna vägen. Den ensidiga nedskärningspolitiken måste ersättas med en politik för arbete, rättvisa, jämställdhet, klimatinvesteringar och ekonomisk utveckling. Det är på sådana områden ett europeiskt samarbete har ett positivt syfte, inte genom en gemensam finanspolitik som inte alls tar hänsyn till vitt skilda länders olika situationer.

En röst på Vänsterpartiet i EU-valet är också en röst för ett öppnare EU. Som alltid står vi i första ledet för internationell solidaritet. Vi välkomnar att människor från andra länder kommer till vårt land, men vi motsätter oss samtidigt att löntagare utnyttjas. Därför kräver vi att alla som arbetar i Sverige ska omfattas av svenska kollektivavtal. I EU vill vi införa ett socialt protokoll som gör att arbetstagare från andra EU-länder inte ska behandlas sämre än andra i det land där de arbetar.

Vänsterpartiet är fortfarande ett tydligt EU-kritiskt parti. Unionen har idag stora demokratiska brister som vi vill åtgärda. Vi vill ha ett nära samarbete mellan fria demokratier, inte en odemokratisk superstat i Europa. Därför driver vi krav om att avgränsa EU:s makt, demokratisera unionen och öka medlemsländernas inflytande.

EU-valet är också en kraftmätning mellan vänster och höger. Liksom högerregeringen i Sverige säljer ut välfärden och gemensam egendom påtvingar EU krisländerna privatiseringar. Genom en röst på Vänsterpartiet visar du att du vill ha en annan politik, en politik som står upp för löntagarnas rättigheter, som säger nej till privata vinster i välfärden men som stödjer klimatinvesteringar för nya jobb. Självklart står rätten för kvinnor att bli ekonomiskt försörjande högt upp på agendan liksom alla kvinnors rätt till sin egen kropp. Kampen för jämlikhet och jämställdhet måste föras såväl nationellt som internationellt.

Vänsterpartiet har varit pådrivande i att skärpa miljöregler och förbättra EU:s politik för jämställdhet och för löntagarnas rättigheter. Det har vi vår kritiska EU-hållning att tacka för. Vi fortsätter att driva vår EU-kritik i syfte att förbättra Europa och världen, och vi gör det inom ramen för den europeiska unionen. Där behövs kritiskt konstruktiva krafter. Skicka inte fler ja-sägare från Sverige till Bryssel. Skicka istället representanter som vill lösa problemen och utveckla världen!

Birgitta Axelsson Edström (V)

Kandidat till EU-parlamentet

onsdag, mars 05, 2014

I otakt och ofri...

Ibland hamnar man i otakt med livet... Just nu så känns det faktiskt så. Jag känner mig en aning ofri, och då menar jag varken fysiskt eller tidsmässigt (även om det händer tusen saker just nu och det är svårt att hinna med allt) utan mer mentalt och intellektuellt. Tja, inte hjälper det väl direkt att läsa "Slutstation Rättspsyk" i det här läget heller, för jag identifierar mig så himla lätt med det tvång, den förnedring och den inlåsning som dessa unga kvinnor utsätts för. Det gör riktigt ont i själen. Jag känner igen mig alldeles för mycket, även om jag aldrig ens har varit i närheten.

Jag har sedan jag var liten baby haft svårt med begränsningar av rörelseutrymmet. Mamma och pappa har berättat att jag skrek något vansinnigt när jag skulle ligga i åkpåse, och kapuschong på regnkläder var liksom inte att tänka på. Då skrek jag tills jag spydde. Jag har känslan kvar. Jag kan inte ha ett hem utan någon form av öppna ytor, jag vill ha kläder som tillåter mig att röra mig obehindrat och jag vill ha frihet att tänka och agera. Nu känner jag att det börjar byggas, säkert inte illa ment men ändå, vissa staket runt hur långt tanken kan släppas.... och då protesterar jag. När sådant har hänt tidigare har jag brutit mig loss helt. Kanske är jag på väg dit igen. Jag måste få ha min frihet!

Den friheten störs inte av arbete, men den störs av trångsynthet. Den störs inte av kärlek och vänskap heller, men den störs av maktbegär. Och den störs definitivt inte av ideologi och religion, men däremot av lagiskhet. Varför är det så svårt för oss att tillåta varandra friheten att vara dom vi är? Varför måste vi bedöma varandra och skuldbelägga varandra bara för att vi olika åsikter om saker och ting? Hur ska vi klara av att ha ett samhälle för alla när dom enda vi vill ha där är dom som är precis som vi själva?

Därför känner jag mig i otakt och ofri. Det känns inte helt bra. För jag är nämligen jag och ingen annan.

måndag, mars 03, 2014

Fler överraskningar under det rosa täcket?

Efter att ha läst dagens Östran och notisen om V-listan inför kommunfullmäktigevalet i höst så måste jag bara göra en rättelse i all ödmjukhet av ett uttalande från föreningens ordförande:

"-Det är en radikal förändring, jämfört med 2010 är det en dubblering av kvinnor på topp tio"

Kvinnoandelen har inte fördubblats sedan förra valet. Listan som nu presenteras innehåller sex kvinnor och fyra män. På första plats står förstås en man. Valet 2010 hade vi, liksom tidigare år, en varvad lista, varannan man, varannan kvinna (och en man överst, surprise...). På de tio första platserna fanns alltså fem kvinnor och fem män. Jag var ledamot av valberedningen i många år tillsammans med två kamrater och minns detta med all tydlighet (vilket naturligtvis de två också gör). Vi kanske inte varje gång lyckades prestera en lista som var varvad från början till slut, men i toppen på listan har det varit så sedan åtminstone 1998 då Gudrun Schyman hade satt ner sin feministiska fot. Se länken om 2010 års val från Valmyndigheten här. Eller, vilka kvinnor på den här kommunlistan från 2010 är egentligen förklädda män?  Om kvinnoandelen skulle fördubblats utifrån den här listan hade det stått tio kvinnor på de tio första platserna nu i år, och ingen hade varit gladare och mer förbluffad än jag! Som sagt, osynliggörande är ju också en härskarteknik...

Men en sak är säker: Jag är i varje fall ingen förklädd man, men det finns ju fler att välja på. Ibland visar det sig ju att man de facto känner till väldigt lite om sina kamrater trots att man tror motsatsen, så vem vet? Det kanske döljer sig fler överraskningar under det rosa täcket? ;-)

söndag, mars 02, 2014

Musical på Byteatern Kalmar länsteater. Se den!


Gårdagens premiär på Byteatern Kalmar länsteater, Musical av Line Mørkeby, översatt och regisserad av en av våra nya teaterchefer Daniel Rylander, var en mäktig upplevelse. Det var nära till skratt, men lika ofta satt ångesten i vägen. Hur mycket kunde man inte känna igen sig i denna skruvade historia, framförd i en lika sluten som öppen kloss mitt i teatersalongen. Missa den inte! Under mars spelas den i Kalmar för skolelever dagtid men även för allmänheten kvällstid. Sedan går den ut på turné. Oavsett om du är vuxen eller ungdom, eller bådadera, upplev den!

Upplev hur den till synes perfekta harmonin och värmen döljer ett förtryck utan like, hur glättigheten speglar en stor dos rädsla och hur det okända och friska stämplas som sjukt och inkräktande i idyllen. Se den dominerande majoriteten kväva minoritetens vilja. Hör hur ropet efter frihet, acceptans och kärlek tystas under stövlarnas tramp med självgodhet och bojor. När rutinerna och den fyrkantiga tillvaron börjar få lite sneda hörn och oregelbundna streck så hotas nämligen grundvalen för familjens tillvaro. Då kopplas förtrycket på, den här gången utan bomull emellan.

Jag darrade. Jag kände så otroligt väl igen mig från andra miljöer. Min familj har aldrig fungerat på det viset, men jag har vistats på andra håll där nya tankar, nya förmågor och nya idéer effektivt och brutalt ignoreras, förlöjligas och förhånas. Det är inte enkelt att bryta sig loss, det vet både Lone och jag, men det är nödvändigt om man inte ska förlora sig själv i det glättiga och förljugna.

Sektmentalitet finns inte enbart i religiösa sammanhang. Det finns världsliga sekter också. Det är från den sidan av världen som jag har mina värsta erfarenheter. När verksamheten beskrivs utåt som perfekt, dra öronen åt dig. Mycket talar nämligen för att det då är en Musical-familj du har framför dig, en familj där man sjunger sånger, sätter sig i ringen och tar varann i hand men samtidigt skapar sig ett eget helvete, åtminstone för den som inte fogar in sig till 100%. Som sagt, se den. Sällan har jag sett en föreställning som gett mig mer än denna.

Och så är jag samtidigt så glad över den anda av fräschör som svävade i salongen. Byteatern skapades som nytänkande. Det är inte alltid lätt att bevara en sådan etikett. Även det nytänkande riskerar att stagnera. Exempelvis, bara för att man var radikal i sin uppfattning 1970 så betyder det inte att man är det nu år 2014 också, om vi nu talar utifrån ett individuellt perspektiv. Detsamma kan gälla en institution. Igår såg jag ett nytt sätt att uttrycka sig, ett sätt som i många avseenden kändes betydligt MER Byteatern än mycket annat jag har sett under årens lopp. Fräschören är tillbaka, i ny skepnad. Teatern ska beröra och föra dialog med sin samtid. Den processen är igång!

TACK ALLA INBLANDADE! Det var en fantastisk kväll!

lördag, mars 01, 2014

Om kliv och kompetens

Här kan jag inte låta bli att kommentera en ren absurditet. Förmodligen är det en slump att detta handlar om Vänsterpartiet, det hade lika gärna kunnat gälla vilket annat parti som helst, men det är naturligtvis extra anmärkningsvärt att ett parti som varit feministiskt så länge fortfarande inte på alla håll har låtit polletten trilla ner där den ska vara. Å andra sidan, det är svårt att driva på för förändring i värderingar och attityder. Det är lika svårt att lära gamla hundar att sitta, oavsett vilken sorts hund det handlar om. Knähundar, blodhundar och kamphundar har förmodligen samma karakteristik när det gäller ålder och lärande. Det tar tid, och speciellt lång tid tar det säkert om man ofta eller alltid befinner sig i miljöer som inte heller har fattat galoppen.

Ur Barometern lördag 1 mars 2014

Men jag kan ändå inte låta bli att ställa mig frågan idag, 1 mars 2014, varför kvinnors kompetens måste motiveras och ifrågasättas. Sex kvinnor och fyra män står tydligen på de tio översta raderna på kommunlistan. Överst står förstås en man, men den kompetens som kommenteras är de sex kvinnornas. De är kompetenta, annars hade de inte stått där. Man måste liksom säga det, och det är en man som säger det. Tack mannen. Och tack för att kvinnorna "kliver fram".

Men de fyra männen på listan, vilken kompetens har de? De kanske inte behöver någon? De står där liksom bara ändå, i kraft av sitt kön och sin oerhörda intelligens?

Visst är det märkligt, just i det här tidevarvet när det där med feminism och jämställdhet sägs ha gått för långt, att kvinnor måste förtjäna sin plats, i och för sig oklart hur, medan män slipper?

Jag önskar skärpning i politikleden överlag. Det här är inte riktigt OK. Det är faktiskt en aning (och inte en direkt liten aning heller) skämmigt. Läs på lite bättre till nästa gång (jag kan tipsa om begreppet normkritik), eller hellre, lev som ni lär. Det lär vara mer trovärdigt, åtminstone på sikt, och dessutom så känns det bättre. I hjärtetrakten alltså, kanske inte någon annanstans.