fredag, mars 30, 2018

Glad påsk!

Från mörker till ljus
Från natt till dag
Från död till liv

Det är påskens fantastiska mysterium!


söndag, mars 25, 2018

Sorgen och glädjen vandrar tillsammans...

Det är i slutet av mars det blir extra tydligt att sorgen och glädjen vandrar tillsammans. År 1989 var den 23 mars skärtorsdag. Då föddes min lilla flicka fem veckor för tidigt efter att ha satt igång hela värkarbetet på Palmsöndagens morgon. Jag var envis (som vanligt) och åkte till kyrkan för att leda kören när en av barnmorskorna så till mig att jag inte kunde gå så där utan att kolla upp det på sjukhuset. Det blev en tur till förlossningen redan då vid lunchtid, en inställd middag och en ganska seg väntan hemmavid tills det lilla Emmykrypet kämpade sig ut ett par dagar senare, närmare bestämt på skärtorsdagens morgon. Sedan dess har hon förgyllt mitt liv. Att hon blev alldeles gul ett tag pga prematur gulsot passade väl egentligen rätt så bra i påsktid och allt.

På Palmsöndagen 2016 fick vi ringa efter ambulans åt pappa som låg hemma med en helvetisk smärta i ena benet. Det hela ledde till att han på eftermiddagen den 23 mars (dymmelonsdag, dagen före skärtorsdag) fick somna in med bland annat dotterdotter Emmy vid sin sida på hennes födelsedag. Hon fyllde 27 år den dagen. Det blev en annorlunda födelsedag. Födelse och död möttes på ett brutalt sätt. Sorgen finns kvar ännu hos oss, men den har blivit en del av livet.

I fredags fyllde hon 29 år och hon kom hem hit från Malmö med sambo Charlie och vi kunde fira henne ordentligt med middag och tårta. Vi hade varit och satt ett fång tulpaner vid mammas och pappas grav tidigare under kvällen. Den 23 mars är i sanning en dag för de blandade känslorna. Det är glädje och sorg, men också en oerhört stor tacksamhet över vad livet kan ge. Jag fick ha världens bästa pappa hos mig och jag fick världens bästa dotter. Det är värt en hel del, för att inte säga ofattbart mycket.

Nu väntar påsken som påminner oss om att vi går från död till liv. Det är det stora undret. Från stilla veckans eftertänksamhet går vi mot uppståndelsens morgon.Vi är räddade undan döden. Döden har mist sin udd och synden har mist sin seger. Vi har fått hoppet tillbaka. Livet vinner och kärleken är störst!


måndag, mars 19, 2018

När livet inte blir som vi har tänkt oss

Jag känner mig lite låg idag. Läget i världen känns inte bra, även om solen börjar titta fram, jag är på jobbet och arbetar för första gången på två veckor och jag fick inta en god sallad till lunch. Jag tänker på hur vi människor behandlar varandra och hur mycket respekt som ibland saknas i våra sociala sammanhang. Vad kommer efter #metoo är ett aktuellt ämne. Ja, vad tycker ni? Lynchning? Gatlopp? Isoleringscell?

Jag tänker annorlunda. Istället för något annat är det nedanstående psalm jag påminns om.
Texten är skriven av 1980 av Ylva Eggehorn till musik av Ingmar Wendschlag 1991. Jag ifrågasätter absolut inte motiven bakom #metoo. Den rörelsen behövs. De upplevda berättelserna måste få höras och bemötas med respekt och vi ska göra allt för att inte fler ska drabbas. Men, vad gör vi med den ångest och de skamkänslor som växer fram som en naturlig effekt när "förövare" förstår hur illa de har gjort andra? Vi har egna känslor också så klart, men hur gör vi med andras? Finns en väg tillbaka? Vågar vi lita på det?

Handlar det om människor så är jag tveksam. Det finns alltför många exempel på att det brister ordentligt i skyddsnäten. Handlar det om Kristus så är jag viss om att det finns vägar att gå. Det är hoppet som bär mig. Jag hoppas att det också kan bära många andra.

När livet inte blir som vi har tänkt oss.
Vad gör vi med vår bitterhet och skam?
Om hoppets Gud får bära oss igenom,
kan trots allt något nytt få växa fram.
Vi ska springa fram mot nya möten
och bli lurade minst en gång till.
Men tilliten som Kristus vunnit åt oss
är större än all makt och ondska vill.
På blodig jord ska träden lövas åter
utan försyn för våldets grymma grin. 
Men när tyrannerna sitt slut begråter
står skogen kvar i höstens guld och vin.
Vi ska springa fram mot nya möten
och bli lurade minst en gång till.
Men tilliten som Kristus vunnit åt oss
är större än all makt och ondska vill.
Det finns ett hopp som aldrig ska gå över
trots alla ärr av bitterhet och sorg,
ett hopp som ej de mäktiga behöver
men barnen hemma på sitt eget torg.
De ska springa fram mot nya möten
och bli lurade minst en gång till.
Men tilliten som Gud har skapat i dem
är större än all makt och ondska vill.


tisdag, mars 13, 2018

Jag är tacksam!

Idag har jag genomgått magnetröntgen för min axels skull. Det finns betydligt bekvämare sätt att inleda dagen på, jag lovar. Visst är jag tacksam för att diagnosmetoden finns, det är inte det. Vad det handlar om är den klaustrofobiska känslan som fyller en med obehag när man rullas in i den där magnetiska tunneln där man ska ligga blick stilla medan det knäpper, bankar, skorrar och slår under en tidsrymd som nästan känns oändlig, åtminstone för en människa som i största allmänhet och ända sedan babyåren hatar att vara fastlåst och instängd. Paniken kryper inpå och det sista man ska göra är att titta och se väggen ovanför som befinner sig någon knapp decimeter ovanför näsan. Jag undvek det, precis som jag såg till att inte trycka på larmknappen som man får ha i handen hela tiden. Hade jag tryckt på den så hade jag väl fått gå igenom hela proceduren en gång till och det hade varit synnerligen osmart. Jag skötte mig alltså istället närmare exemplariskt. Jag blundade, låg stilla och försökte tänka på psalm- och lovsångstexter för att hålla oron stången. Som belöning så fick jag veta att bilderna blev jättetydliga. Jag ska i varje fall inte behöva göra om det här oavsett vad nästa steg blir och vad bilderna visar för ett vant öga.

Men, jag måste ge en eloge till personalen! Utan deras hjälpsamhet, värme och omsorg så hade upplevelsen varit så mycket värre. Att bli bemött med respekt och förståelse och att kunna kall- och småprata lite med professionella medarbetare är guld värt! Tack radiologen på Länssjukhuset i Kalmar för det! Det där med kallprat är förresten en kompetens som borde uppvärderas i vår samtid. Den skapar trevnad och gör att människor känner sig sedda. Det blir kort sagt väldigt mycket trevligare när man kan byta några ord då och då utan att ständigt behöva vara på sin vakt, känna prestationskrav och vara rädd för att säga fel i något känsligt avseende som man inte har en aning om. Utan småprat och gemytlig mänsklig atmosfär så är jag övertygad om att människor förminskas och berövas möjligheter till utveckling. Där har vi alla ett ansvar!

Lika positivt och professionellt bemött som på radiologen blev jag lite senare under förmiddagen på distriktsrehabiliteringen på Sveaplan. Man är inte så stursk när man inte kan röra sig normalt, och visst är det så att tankarna på att det onda i axeln aldrig ska gå över dyker upp och slår klorna i en. Jag vet att det är en irrationell reaktion, men de finns där ändå. Att vara beroende av andras hjälp och att inte kunna göra vardagliga saker utan hjälp är otroligt obehagligt. Jag vill absolut inte vara kvar i det tillståndet längre än nödvändigt! Då gäller det att jag ser till att göra de övningar jag kan göra, att inte göra det som kan förvärra situationen och att tvinga sig till att leva med de begränsningarna ett tag. Det måste gå även om det inte alls är vad man egentligen vill. Det hjälpte fysioterapeuten Charlotte mig med att förstå idag. Tack!

Utan Pierres hjälp vet jag inte hur det hade varit. Han är själva förutsättningen för att livet ska fungera just nu. Jag har dessutom en förstående arbetsgivare. För det är jag också oerhört tacksam. Jag kan jobba hemifrån och undvika förflyttningar. Det påskyndar läkningen  och gör att jag undviker onödiga risker som t ex att bli förkyld också. Att nysa gör nämligen helvetiskt ont... Visst går det saktare att skriva med en hand än med två, men det går. Visst skulle det vara mer bekvämt att kunna skriva ut en del på papper istället för att ha allt på skärmen att bolla med och bläddra mellan, men det går det också. Jag är tacksam för att jag kan göra NÅT. I morgon ska jag exempelvis ge mig på verksamhetsberättelser och verksamhetsplaner. De måste ju också skrivas om det än blir vid köksbordet.

Kort sagt, dagen inleddes obekvämt med magnetkamera och ihållande regn men utvecklade sig ändå åt det positiva hållet. Jag är tacksam. Det kunde varit så mycket värre.

torsdag, mars 08, 2018

8 mars 2018


Idag är det internationella kvinnodagen. Den 8 mars är en politisk högtidsdag, en dag då man fokuserar på kvinnors villkor i världen, på ojämställdhet och på insatser för att öka rättvisan. Hur svårt är det att förstå en sådan dag?

Jättesvårt tydligen. Det var många år sedan jag mådde illa när lokala socialdemokrater gick runt i centrala Kalmar och delade ut röda rosor till kvinnor vid lunchtid den 8 mars. Det var säkert ett valår förresten. Ytligheten firade triumfer och kvinnor kunde gå hem och sätta en ros på köksbordet och tänka ”tack snälla socialdemokrater för att ni köper en ros till mig när jag inte har råd själv och min man hellre slår mig än ger mig respekt”. Idag möts man av ”grattis på kvinnodagen”. I dagstidningen finns annonser om att man har 20% rabatt på damkläder och damväskor ”endast idag den 8 mars”. Jag har faktiskt inte sett någon man som just idag det här året har uttalat sig om att det är så orättvist med en kvinnodag, men det hänger förmodligen ihop med att jag inte umgås med så många som skulle komma på tanken att säga så i min närhet plus att jag just nu inte kan umgås med någon alls eftersom jag sitter hemma och skriver med enbart högra handen i min ensamhet och inte kan gå ut och träffa någon. Sociala medier kan man ju ändå följa samt vanlig media. Och där, mitt i allt, dyker SR Kalmar (public service!) upp och vill att folk ska skicka in tips på vilka kvinnor som ska hyllas speciellt idag. Varför SR Kalmar, varför???

Snälla kvinnor, kvinnor som gör världen gladare, kvinnor som offrar sig själva för att ta hand om barn, barnbarn och bonusbarn, sjukdomsmärkta kvinnor som använder sina sista krafter för att baka favoritbullar till familjen med flera med flera är värda all kärlek och all uppskattning de kan få! De får troligen alldeles för lite. Jag menar inget annat! Men året har 365 dagar! De ska ha kärlek ALLA dessa dagar! Den 8 mars handlar om att skapa rättvisa för kvinnor. Det är inte ännu en Mors dag.

Fokus tas från den kollektiva kvinnokampen för en rättvis värld och läggs istället på enskilda kvinnor som gör en massa heroiska saker som inte har ett dugg med kampen att göra. Jag säger det igen: Jag missunnar ingen av dem välförtjänt uppmärksamhet, kärlek och rosor. Vad jag säger är att de blir missbrukade än en gång och nu används som ett alibi. De brukas i syfte (eller det får åtminstone den effekten) att minska engagemanget i kampen för en rättvis värld, och jag tycker att det är skamligt. Individ ställs mot kollektiv, och båda förlorar. Det är helt enkelt inte rätt. Jag undrar om radion verkligen hade tänkt färdigt här.

Ännu mer skamligt är det förstås att utnyttja 8 mars till att öka kommersialismen genom att ha endagsrea på 20% eller att gratulera oss kvinnor. Det är att spotta på den kvinnliga rösträtten och att sparka på suffragetterna och på kvinnor som med livet som insats kämpar mot kulturellt, politiskt, strukturellt och religiöst förtryck. Det är att sätta kniven i hjärtat på dem som arbetar mot kvinnlig könsstympning och för medicinsk behandling åt kvinnor som inte får någon pga sitt kön. Skämmes ta mig sjutton!

Ni som gratulerar och inte tänker längre än näsan räcker, vem ska ni gratulera den 16 oktober då vi ska ”fira” världshungerdagen? Finns det någon speciell svältande som förtjänar att lyftas fram? Eller fattar ni då att uppgiften är att se till att resurserna fördelas så att maten räcker till alla? Hur svårt är det då att fatta vitsen med 8 mars som politisk högtidsdag? Och att det som ska göras är att minska orättvisorna och att alla, även du och jag, kan göra åtminstone NÅT för kärlekens, etikens, moralens och hållbarhetens skull?


tisdag, mars 06, 2018

WWJD?

Jag tyckte att jag mådde rätt bra igår kväll och tänkte att det här nog inte är så farligt. Sedan skulle jag gå till sängs och togs omedelbart och brutalt ur den bekväma förvillelsen. Det är nämligen en sak att 1. gå runt med armen i band tätt klistrad intill kroppen och bara skaka ut armbågen då och då och en helt annan sak att 2. rubba axelleden ur sitt läge med någon millimeter när man ska lägga sig ner. Det får bli kuddar, soffhörn och mixade värktabletter ett tag till.

Det här ger mig tid att scrolla runt på nätet en hel del. Igår var biskop Fredrik i studion under Aktuelltsändningen och pratade med M-kandidaten och teologen Ann Heberlein om muslimska böneutrop. Frågan kommer nog att diskuteras en god stund. Det finns många åsikter som vill synas och höras. Var jag står behöver man inte vara någon Einstein för att räkna ut.

En reflektion som samtalet igår gav upphov till är den om den kristna trons implikationer för livet och samvaron med andra. Många tycker att religiositet är en privatsak som inte ska synas offentligt. Den ska man hålla för sig själv. Hur kan en sådan tro vara möjlig? När blev detta bilden av en kristen övertygelse? Eller när blev religiositet medlem av samma familj som att vara medlem i eller sympatisera med ett politiskt parti eller att hålla på ett visst fotbollslag? Borde det inte vara en viss skillnad på djupet ändå? Nu blir det någon form av diskussion som låter som att en biskop ska hålla på det egna laget för att anses som lojal med den kristna tron precis som om det vore någon form av tävling eller match. I själva verket är det ju tvärtom!

Vad är kristendom om inte en kärleksrelation full av nåd och ett envist normbrytande? Att vända andra kinden till, att umgås med den som är illa ansedd, att inte döma och att gå en mil i den andres skor är knappast comme il faut, men det är så det borde vara. WWJD är en god fråga att ställa sig i tanken: What would Jesus do? Och sedan, när man svarat på den, så kan man bilda sig en uppfattning och handla därefter.

måndag, mars 05, 2018

Aptrist!

Ja, den här bloggen lever just nu på sparlåga. Det har sin förklaring i att det har varit oerhört mycket att göra både på jobbet och i de förtroendeuppdrag jag uppehåller. Det har varit avrapportering och uppstart om vartannat blandat med diskussioner, möten, strategiska samtal och överväganden till höger och vänster. The show must go on är ändå ambitionen, men det har blivit bloggen, teologistudierna och debattskrivandet som fått ge vika. Det är trist, men det är sanningen. Dygnet har 24 timmar hur mycket man än vill att det ska ha fler. Det är den tid vi har att hantera.

Jag måste erkänna att jag någon gång, eller några för att tala riktig sanning, har tänkt att jag skulle behöva hoppa av det där ekorrhjulet ett tag, ett hjul som snurrat allt snabbare och allt mer hysteriskt sedan slutet av november. Inte hade jag tanken på att det skulle bli på det här sättet, men en paus har jag nu fått. Den pausen gör att jag kan sitta vid datorn och blogga, visserligen inte lika snabbt som vanligt utan ungefär i halva hastigheten, men ändå.

Jag halkade nämligen i fredags eftermiddag här ute på vår egen bostadsrättsförenings parkering på väg till ICA för att handla lite inför fredagskvällens planer och landade väldigt oturligt på vänster axel. Det gjorde rejält ont. Den planerade festfredagen blev till hämtpizza och TV. Tack och lov att jag har en förstående äkta hälft som fixar och donar när jag bara ligger och gråter...  Efter att ha väntat i ett dygn på att det skulle bli bättre så fick jag ändå åka till sjukhusets akutmottagning för att kolla upp det. Det besöket tog fem timmar. Man var ju inte den enda ortopedpatienten direkt, och vem hade trott det i detta vinterväder? Röntgenundersökning gjordes och gav till resultat att fraktur kunde uteslutas. Det var skönt! Men ont gör det ändå. Nu får jag vänta och se om smärtan lägger sig och rörligheten förbättras eller om det kan behövas operation för att lappa ihop mjukdelarna. Just nu har jag alltså en brukbar högerarm men vänsterarmen hänger som ett onödigt bortskämt bihang och skriker vid minsta rörelse. Så får det vara ett tag fram till dess att jag fått göra återbesök på ortopeden och jag kan börja med sjukgymnastik. Den sistnämnda mottagningen ringde faktiskt redan idag på förmiddagen för att kolla läget. Det kallar jag snabb uppföljning!

En sak jag har lärt mig under helgen är att det mesta man företar sig kräver två händer. Har ni försökt hyvla ost med en hand till exempel? Eller knäppa en BH? En sådan får jag helt enkelt klara mig utan. Att försöka få på sig en ytterjacka med en arm i mitella är också en omöjlighet, så det är husarrest som gäller. Jag har också lärt mig att alla frisyrer kräver två händer. Alltså har goe maken fått serva där också. Annars hade jag ätit lika mycket hår som fil vid frukosten. Tvätta håret går däremot med en hand även om det tar tid.

Ja, jag måste ta det lugnt nu och typ göra ingenting, det som jag har längtat efter MEN INTE SÅ HÄR!!! DET ÄR APTRIST!!! Jag läser lite, kollar lite på TV, surfar på nätet och har tråkigt. Jag lyckades vispa pulvermos och steka två sojakorvar till middag. Sådana går att dela i småbitar med en gaffel. De enda jag umgås med dagtid är kompisarna på bilden nedan. Deras intresse av att höra mina klagovisor är väl en aning begränsat, men de ser inte ut att somna i varje fall (med något undantag som ni ser).


Nej, det här är inte alls roligt, men som själasörjaren så klokt menade idag: "Nu är det läge att vara sträng här. Ju mer stillhet, desto snabbare läkning!" Men det är svårt, APSVÅRT, speciellt när man vet att det finns en massa viktiga saker att göra, som att sätta kommunlista, starta kurser, leta föreläsare och cirkelledare, utveckla interna processer av olika slag och att få sjunga med kören. Inte ens spelningen i kyrkan kunde jag klara av igår, den som jag sett fram emot så länge, men jag inser ju samtidigt att det hade sett otroligt löjligt ut med en kantor utan fungerande vänsterarm för att nu inte tala om hur det hade låtit.

The show must go on,.. Javisst, men nu blir det utan mig ett tag. Har jag tur så har goe maken, han med alla  oanade talangerna på frisörområdet, hunnit fixa fram filmen Sameblod till mig att se under morgondagen. Det ser jag trots allt fram emot!

Och en sak till: Det är inte synd om mig. Sett i ett universellt perspektiv så har jag det bra. Jag överlever. Jag har tak över huvudet, mat i kylskåpet och möbler att både ligga och sitta i. Det finns så oerhört ,ånga som har det så grisigt mycket sämre. Det är viktigt att påminna sig om det när man är nära att förfalla till självömkan. Jag har det oförskämt bra, och det ska jag vara tacksam för.

Ytterligare en sak: Jag KAN både brygga och dricka kaffe, bara goe maken fyller på kaffeburken! Alltså går det utmärkt att komma förbi på en fika, förutsatt att ni står ut med att jag inte är i riktigt presentabelt skick utseendemässigt och att ni får hyvla osten själva. Välkomna!