lördag, april 20, 2019

Glad påsk!


💛Glad påsk önskar jag alla med en bild från long time ago 💛


torsdag, april 18, 2019

En kväll för kärleken och mot våldet!

 
Varmt välkomna till en kväll med mångdubbel nytta!
Tre körer sjunger om sommaren och kärleken och vi sjunger också allsång tillsammans. Badrumskören, Gärdslösa kammarkör och Vox Communis med musikerna Tore V Nilsson, Attila Gracza, Christer Svensson och Åke Eklund medverkar. All behållning går till Kvinnojouren i Kalmar.
 
Tillsammans kan vi göra skillnad! Kom Du också!

torsdag, april 04, 2019

Varför inte börja direkt?

Jag har aldrig blivit slagen av en man i fysisk bemärkelse. När jag säger det så brukar kommentaren "ingen skulle våga" hänga i luften. Den kan man skratta åt, men den är egentligen djupt tragisk och den säger något ganska skrämmande om vårt samhälle. Skulle det vara normalläge att slå en kvinna och värt att påtala om någon man inte har stake nog till det? En löjlighetens stämpel trycks direkt i pannan på det fega fruntimret till karl och kvinnan betecknas som manhaftig. Visst är det ganska patetiskt i en upplyst tid som vår?

Ändå har jag stött på dem många gånger, männen som anser sig ha rättigheter långt utöver rimlighetens gräns. Det kanske handlar om våld också bland de män jag har mött, det vet jag inte säkert eftersom jag inte har upplevt det själv, men rätten att tafsa, att förödmjuka, att såra, att hota, att förminska, att förlöjliga och att kränka paras mycket ofta ihop med förmånen att vara helt omedveten om hur illa de beter sig. De gör det i skydd av någon form av briljans - intellektuell, kulturell, estetisk eller hör och häpna moralisk/etisk - som ofta är mer självdefinierad än faktiskt upplevd av omvärlden. Omvärlden tar dock denna grandiosa självbild och detta gigantiska självförtroende som ett faktum och accepterar överlägsenheten. Jag har mött dem otaliga gånger, inom jobbsfären, inom politiken, inom kulturvärlden och tyvärr också inom kyrkornas väggar. Det är sorgligt.

Och det är därför det inte räcker med att binda en skådespelare på Dramaten vid skampålen, spotta på honom och svälta ut honom. Det finns nämligen otaliga fler, och de blir inte färre för att en får ta straffet för dem alla. De bara fortsätter, på samma sätt och i orubbat bo. De kanske inte är lika skyldiga som han, eller åtminstone inte lika grymma. I jämförelse är de betydligt bättre. De har inte brukat dödligt våld, åtminstone inte än. Människan tenderar att framställa sig själv i så god dager som möjligt, och det gäller även män som beter sig grisaktigt. Här har de möjlighet att åtminstone inte se ut som svin, och den möjligheter ger vi dem när vi fokuserar på EN gärningsman och ETT offer.

Det måste få ett slut! Det händer ju varje dag! Vi har många Josefin och många Örjan, och det tillkommer fler hela tiden. Vi måste lägga fokus på rätt saker, på att svälta ut beteendet där det börjar växa. Det gör vi genom att 1. skapa medvetenhet hos de breda lagren, 2. utveckla mod att säga STOPP i alla lägen och 3. vara så envisa att vi inte ger upp förrän vi nått målet ETT SAMHÄLLE FRITT FRÅN DISKRIMINERING AV KVINNOR. Ett verksamt medel är folkbildning på djupet.

Alla män slår inte. Alla män beter sig inte illa, men det finns alltför många som gör både det ena och det andra. Det är dem jag vill åt, och för att nå dit måste vi hjälpas åt, såväl män som kvinnor och plocka fram urkraften ur vårt ursinne över att världen ser ut som den gör. Varför inte börja direkt? Eller kommer det en bättre dag framöver när det passar bättre att börja skapa rättvisa?

Jag skulle inte tro det.

måndag, april 01, 2019

Nu ska jag träna hemma!

Det började oroligt
Sedan blev det alltför soligt
Det är rent otroligt
Att minnet blir så roligt
..och det beror till mycket stor del på mina sjukgymnaster Carina och Annika som har peppat och bidragit med stor kunskap och djupt engagemang. Jag skulle vilja ge dem både blommor och blader, men istället blev det något annat som kan göra gott. Blommorna får de här på bloggen. De håller sig längre ;-)
Tack  till fantastiska Carina och Annika! Ni är guld värda!

Idag gjorde jag mitt (förhoppningsvis) sista rehabpass på länssjukhusets ortopedgym. Nu har jag fått ett program med mig hem att utföra två gånger i veckan för att på det viset utveckla rörlighet och styrka i min skadade och opererade vänsteraxel. När jag började gå på rehab hade jag 22% funktion, idag har jag ungefär 70%. Det har alltså hänt en hel del, men det finns mer att göra innan jag får slå mig till ro.
Vilken fantastisk vård jag har fått! Jag är tacksam in i hjärtat över vår gemensamma sjukvård som har tagit hand om mig och gett mig möjlighet att komma tillbaka, samt över min arbetsgivare Sensus Östra Götaland som har ställt upp med tid och stöttning. Ett speciellt tack går förstås till kollegan Elisabeth som fått bidra med allt från håruppsättningar till tunga lyft när det var som värst och utvecklingen stod stilla. Det blev ett besök i sjukhuskyrkan på vägen ut idag, med en sammanfattande liten tacksägelsebönelapp. Tack alla!

Sjukhuskyrkan är en plats både för glädje och sorg, oro och tacksamhet.
Jag har nyttjat den för alla möjliga olika sorters känslor.
Vi behöver sådana rum i livet.
Nu kör jag vidare, något äldre, något mer reparerad men med energi ändå till styrka och rörelse även i vänsterarmen! Min vänsterkrok har alltid varit fruktad, inte minst av dem till vänster ;-)