torsdag, september 29, 2011

Digital satsning, ja tack....

Kalmarsunds gymnasieförbund hade styrelsemöte idag. Vi var på Stagneliusskolan och gjorde samtidigt ett litet studiebesök. För en gammal staggnist som jag är det alltid ett rent nöje att trampa i de gamla korridorerna och minnas den tiden då det begav sig.... Mycket är dock förändrat. Numera finns det elevskåp samt toaletter både här och där i de trivsamma ljusa korridorerna. På min tid hade vi orange, mörkblå och mossgröna korridorer där vi drog fram med våra tunga väskor med alla böcker i hela tiden (inte konstigt att man fick ryggproblem senare i livet) och fick springa ner i källaren varje gång man behövde gå på toa (inte konstigt man fick UVI heller….). Som sagt, en hel del har blivit bättre. Allt var inte bättre förr. Vi håller också på att jobba med förnyade arbetssätt. Den digitala utvecklingen måste man hänga på. Det duger inte längre med Texas TI-25 eller TI-30 (eller grafritande miniräknare vilka var mattenördarnas favoriter), nu ska varje elev ha en egen dator. Det kostar på, men det är nödvändigt om skolan ska kunna förbereda eleverna, även de som saknar egna ekonomiska resurser att köpa privata datorer för, inför framtidens yrkesliv. Förbundets satsning på digital kompetens är således angelägen. Satsningen är tänkt att finansieras av utökade medlemsbidrag från kommunerna, fullt utbyggt till en kostnad på över 15 miljoner årligen. Får vi de efterfrågade extraresurserna? Svaret har vi inte idag. Även kommunerna har begränsade resurser, och det är inte rimligt att vi från förbundets sida bara passivt inväntar svar. Vi har istället uppdraget att inom våra ekonomiska ramar hitta finansiering till en satsning som vi kan genomföra. Vi måste naturligtvis säkerställa att vi även i fortsättningen kan attrahera elever med våra skolor och utbildningar. Det är vårt ansvar. Jag vill därför att vi kör med både hängslen och livrem i den här frågan. Vi klarar inte hela satsningen så som vi skulle vilja utan tillskott på resurser, men tänk om vi inte får några tillskott? Hoppet är det sista som lämnar en, men man måste samtidigt planera även för det oönskade. Hur gör vi då? Vi måste hänga med på IKT-tåget. Vi ska inte bli kvarlämnade på stationen medan eleverna åker med andra tåg till andra skolor. Att koka soppa på spik är en krånglig historia, liksom att trolla med knäna, men likväl kan vi hamna i ett läge där vi måste göra så. Det tycker jag att vi måste vara medvetna om och planera för. Vi lever inte i den bästa av världar där man får alla önskemål uppfyllda, men visst sjutton hoppas man på det i alla fall, i första hand?

onsdag, september 28, 2011

Tänkvärd text till den som känner sig värdelös men inte är det (och till oss andra)

Du vet väl om att du är värdefull
(Ingemar Olsson)

Du vet väl om att du är värdefull
Att du är viktig här och nu
Att du är älskad för din egen skull
För ingen annan är som du

Det finns alltför många som vill tala om
Att du bör vara si och så
Gud Fader själv, han accepterar dej ändå
Och det kan du lita på

Du passar in i själva skapelsen
Det finns en uppgift just för dej
Men du är fri att göra vad du vill med den
Säga ja eller nej

Du vet väl om att du är värdefull
Att du är viktig här och nu
Att du är älskad för din egen skull
För ingen annan är som du

© little beat music

Vad ska man bli när man blir stor?

Tänk att man vid min aktningsvärda ålder fortfarande inte är riktigt klar med vad man vill bli när man blir stor! Eller är det kanske ett friskhetstecken som tyder på utvecklingsvilja? Världen, både i det stora och i det lilla, är full av orättvisor som behöver arbetas bort och fler blir det, men frågan är hur man gör det allra bäst. Det finns många alternativ, många arenor och många arbetssätt för att göra nytta, och man behöver inte välja en enda väg. Jag har alltid hållit på med tusen saker samtidigt, så varför inte fortsätta med det?

Det är ändå viktigt att man mår bra och trivs med det man gör. OK, allt kan inte vara perfekt (såna krav kan man inte ställa när man inte är perfekt själv!) men i huvudsak måste man acceptera förhållandena och, i ärlighetens namn, jag gör nog inte riktigt det just nu. Det är lite för många stängda dörrar, lite för mycket smussel, lite för omfattande tystnad och absolut för mycket Jantelag numera, och det känns inte bra. Frågan är om man orkar göra något åt det om dom flesta andra inte tycker att det är något som måste åtgärdas, och om dom som tycker som jag, att något måste göras, ändå inte är beredda att göra något. Det blir, som man nog kan inse, en aning ensamt då. Det hjälper liksom inte att ha rätt om man är ensam, eller hur? Majoriteten, som tycker tvärtom, är ju ändå väldigt mycket starkare, och det är något som man i ett demokratiskt samhälle måste acceptera. Tack och lov för demokratin som ändå tillåter åsikts- och yttrandefrihet! Och tack och lov för att vi har allmänna val i det här landet åtminstone vart fjärde år!

Så jag fortsätter att fundera. Vad ska jag bli när jag blir stor? En sak vet jag i alla fall: Jag ska inte bli lika stor som dom som är så stora att dom inte behöver bry sig om dom som är små. Det är åtminstone en sak som är säker.

tisdag, september 27, 2011

Nu kavlar vi upp ärmarna och jobbar tillsammans för skolans bästa!

Lärarnas Riksförbund har publicerat den intressanta rapporten "Underkänt! – svenska folkets åsikter om skolan". Många människor i Sverige, uppemot hälften av de tillfrågade, anser inte att våra skolor håller en likvärdig standard. Det är ett problem. Nästan lika många, fyra av tio, anser sig inte kunna ta ställning i frågan. De flesta i Sverige år 2011 vågar alltså inte lita på att skolan sköter sitt uppdrag. Det är ÄNNU mer problematiskt. Det visar att vi efter åratal av svartmålning av en i huvudsak välfungerande skola med goda pedagoger har lyckats rasera förtroendet för den. Det kan vi till stora delar tacka Folkpartiets Jan Björklund för.

Ett annat mycket stort problem, som hänger ihop med det föregående, är att de fristående skolorna har obegränsade möjligheter att ta ut vinster och placera dem på annat håll. Så många som åtta av tio tillfrågade anser att vinsterna måste begränsas och att resurserna åter ska investeras i skolverksamheten så att de kommer eleverna till del. Detta är ett krav som vi i Vänsterpartiet har drivit länge. Nu vet vi att en övervägande del av samtliga partiers sympatisörer tycker precis som vi. Däremot jobbar de andra partierna i en helt annan riktning.

Att förtroendet för de offentliga skolorna krymper medan fristående skolor kan växa blir en orimlig paradox i sammanhanget. Det är ju på det här sättet vi utarmar skolorna ännu mer. Skolresurser, medel som skulle gå till barns och ungdomars utbildning, skickas iväg till ägares privata plånböcker. Snacka om att göra tvärtemot vad folk tycker är rätt och rimligt!

Att föredra statlig styrning av skolan framför kommunal är också en linje som Vänsterpartiet har drivit. Det anser de allra flesta tillfrågade, liksom LR, är en riktig väg att gå. Problemet är dock att det inte nödvändigtvis ger MER resurser att fördela till skolan. Skolan ska kompensera för olika förutsättningar, och där måste den lokala nivån kunna påverka. Vi kan alltså inte bara dra klockan tillbaka, vi måste hitta lösningar på problem som finns nu och i framtiden. Sådana lösningar hittar vi inte i Jan Björklunds 1960-talsskola.

LR har rätt i sina slutsatser på flera punkter. Jag håller dock inte med om den allra sista, nämligen den om krav på garanterad undervisningstid per ämne samt en fast timplan. Vår övertygelse är att skolan måste ge varje elev möjlighet att utvecklas så långt som möjligt. Det betyder att Kalle kanske behöver åtta timmar för att förstå räta linjens ekvation medan Ida behöver tre. Samtidigt kan Ida behöva tio timmar för att lära sig fotosyntesen medan Kalle fattar galoppen på fyra. Den flexibiliteten måste vi ha i skolan om vi ska sätta elevernas utveckling allra främst. Det gör vi förstås också när vi använder oss av engagerade och välutbildade lärare i skolan som trivs med sina jobb och som känner sig uppskattade för de uppgifter de utför.

Tack LR för en informativ undersökning! Nu kavlar vi upp ärmarna och jobbar vidare, tillsammans. Vi i Vänsterpartiet tänker dra vårt strå till stacken för att tillsammans med er och andra yrkesverksamma i skolan samt med elever och föräldrar bygga upp såväl förtroendet för och kvaliteten i den svenska skolan. Vi har mycket att göra, men vi har stora möjligheter att lyckas! Det gäller dock att vi ser framåt och inte bara bakåt. Det är ju för morgondagen som skolan ska utbilda, inte för gårdagen.

måndag, september 26, 2011

Rim på kvällskvisten

Nu är jag trött likt en björn
som har fått sig en vintertörn
Efter 14 timmars jobb utan en enda riktig rast
är det inte konstigt att koncentrationen brast....
KF en måndag en sensommarkväll
numer med Johan och inte med Kjell
lockar sällan fram ens intellekt
snarare är det ens själ som blir knäckt....
av ändlösa rader av politiska ord
vars antal i pengar kunde rädda vår jord
Nej, nu glömmer vi denna fruktlösa kamp
och tar för framtiden ett riktigt avstamp :-)

Apropå mobbning

Så många som en av tio uppger att de någon gång blivit utsatta för mobbning på sitt jobb. Det är alltså vanligt, vilket är alarmerande. Det måste man ha med i åtanke när man diskuterar sjukfrånvaro och ohälsotal. Den som blir mobbad får ofta försämrad självkänsla och självförtroende, känner sig otrygg och befinner sig ofta i farozonen för att bli sjuk ”på riktigt”, fysiskt eller psykiskt. Risken ökar förstås ju längre man blir utsatt för kränkande behandling.


Mobbning är inte ett fenomen som uppträder likadant överallt. Kränkningarna tar sig olika uttryck. Den som är utsatt känner sig under en längre tid utesluten och illa behandlad. Det brukar vara ett generellt kännetecken. Uteslutning kan till exempel visa sig genom att man slutar hälsa på honom/henne eller undanhåller viktig information, kanske information som är speciellt viktig för den utsatte att få veta. Då känns ju uteslutningen än mer och effekterna för den enskilde blir värre.

Vad driver den som mobbar? Tja, nästan alltid handlar det om makt eller avundsjuka. Den som blir utsatt är ofta en person som i någon mening har lyckats bättre än den som mobbar. Otydliga chefer som inte vågar ta itu med konflikter i ett skede då de fortfarande kan lösas bidrar också till att grogrunden för mobbing blir mer gynnsam.

Mobbning kan förhindras, men det gäller att man är vaksam. Självklart måste ledarskapet fungera så att inte ledarstrukturen och ledarens beteende förstärker och belönar mobbningstendenser. Därutöver måste man vara tydlig med vad som är acceptabelt och vad som inte är det. Ledningens beteende fortplantar sig nämligen genom hela organisationen. En arbetsgrupp som leds av en chef som inte fungerar fungerar inte själv heller, men alla har ett ansvar att slå larm. Uteslutning, menande blickar och undanhållande av information riktat mot en viss person är ALLTID fel. Medarbetare måste våga visa att han eller hon ser vad som pågår. Chefen ser ju som bekant inte allt. Ibland kanske han/hon inte VILL se heller. Då ska man nog inte vara chef, om jag nu ska vara tydlig.

Känner du igen dig? Är du utsatt själv, eller misstänker du att någon i din närhet har det jobbigt? Det kan vara svårt bryta en negativ spiral på egen hand. Tala med företagshälsovården, skyddsombudet (om ett sådant finns) eller någon som du har förtroende för. Bär inte på frågorna själv, utan sök stöd. Det är inte särskilt lätt, men det kan vara verksamt, att gå på mobbaren och konfrontera honom/henne med dina iakttagelser. Det kan bli ett jobbigt samtal och en jobbig process, särskilt om mobbningen har pågått länge, men om du vågar så kan det vara det allra bästa du kan göra. Du växer själv, du gör klart för mobbaren att kränkningarna är synliga och oacceptabla och du hjälper den som är utsatt (om det inte är du själv förstås) så att hon/han känner att det finns någon som står på den rätta sidan.

Det är nämligen ALDRIG rätt att mobba. Det är den fege och maktlystnes strategi för att själv skaffa sig fördelar, och sådant ska vi ALDRIG acceptera.

torsdag, september 22, 2011

Kommunen, det är ju VI!

På förekommen anledning: Vet ni vad ordet kommun egentligen betyder? Jo, det kommer av latinets communis, som betyder gemensam. Det är därför nåt har blivit grundläggande fel när vi pratar om "dom på kommunen".


Kommunen är nämligen VÅR. Det är vi tillsammans som ÄGER kommunen. Vi är inte några kunder, vi är ÄGARE, och som ägare är vi allihop med och bestämmer vad som händer.


Funkar det inte så? Nej, det gör nog inte alltid det, men då måste vi göra något åt det. Inflytandeformer kan utvecklas så att ägarna blir nöjda. Det är inte bara vart fjärde år man ska kunna säga ifrån när man går till valurnorna, utan man ska kunna påverka kontinuerligt. Svaret på problemet är hur som helst inte att lägga ut kommunal verksamhet på privata företag, för då får man inte längre nåt att säga till om alls mer än som KUND.


Och det är en himla skillnad på att vara ÄGARE och KUND!

Spridda reflektioner och en överraskning, eller?

Idag har jag varit på sammanträden hela dagen, först Destination Kalmar och sedan Omsorgsnämnden. Hade jag bara sluppit huvudvärken så hade det nog varit mycket trevligare, men det är sånt man får ta ibland.

Äntligen har vi då bestämt oss för att se till att det finns arbetskläder till omsorgspersonalen. Det är pinsamt att vi nu skriver 2011 innan vi kan sätta ner foten i den här frågan. ÄNTLIGEN som Gert Fylking skulle säga. Men det är klart, kvinnor kan väl hantera en tvättmaskin hemma och kan alltså tvätta sina arbetskläder själva? Och så får de ju lön också när de arbetar, så de har ju råd att köpa kläderna själva också. Det kan ju inte män göra. Eller? Nåja, nu ska vi inte gnälla. Upphandlingen ska slutföras och från 1 januari 2012 ska vi kunna erbjuda arbetskläder. ÄNTLIGEN.

En annan ÄNTLIGEN-fråga var tidplanen för önskad sysselsättningsgrad. Innan 2013 har gått till ända ska omsorgspersonalen kunna reglera sin arbetstid så att lönen räcker till mat och husrum för sig och sina barn. Fast här finns en del kvar att göra. Att höja lönenivån generellt alltså. Det kan inte vara rimligt att det är mindre värt att ta hand om människor än om maskiner.

Sedan kom då dagens överraskning. Jag menar inte att de borgerliga partierna vill lägga ut vårt nya äldreboende på Varvsholmen i privat regi. Det var väl ganska väntat. Det handlar ju om ideologi, inte om ekonomi eller kvalitet. Vi vet att omsorgsverksamhet varken blir bättre eller billigare i privat regi utan snarare dyrare och sämre, men här sätter ideologin krokben för logiken hos högeralliansen. Det var ju ganska väntat.

Det här handlar om nåt helt annat. Det görs nämligen, efter initiativ från arbetstagarorganisationerna, en översyn av enhetschefernas arbetssituation. Man försöker tydliggöra uppdraget och revidera de riktlinjer som idag gäller. Det händer mycket inom det här området, och behovet av en översyn är stort. Många enhetschefer har för stora personalgrupper och man hinner inte riktigt med allt som en chef bör hinna med. Det är slitsamt och förväntningarna är både många, olika och stora. Tillsammans med facken har man då under ett års tid jobbat med frågan och nu föreligger en skrivning, där man bland annat påtalar att man måste se till att enheterna håller en rimlig storlek sett till antalet anställda, och den här skrivningen är man i stort sett nöjd med från alla håll. Den fick vi information om idag. Då lägger Folkpartiets representant en protokollsanteckning där hon vill att enhetscheferna ska söka tjänster efter "omorganisationen". Tjänsterna ska dessutom vara tidsbegränsade till tre år. Om det enbart är enhetscheferna inom omsorgen som ska ha tidsbegränsade tjänster framgår inte.

Jaha, det är resultatet när man slår larm om att arbetssituationen är ohållbar på flera håll. Folkpartiet anser tydligen att ett sådant initiativ ska belönas med ännu mer osäkerhet och med hot om att inte få behålla jobbet. Budskapet är tydligt: "Om du påtalar brister och är med och arbetar fram förbättringsområden så blir du utsparkad sedan." Vem slår då larm nästa gång? Vem försöker då bidra till förbättringar? Och vem söker jobb som enhetschef på sådana premisser? Det är väldigt långt från den önskan vi har i Kalmar kommun om att ha högt i tak på arbetsplatserna. "Tystnaden på jobbet" verkar i Folkpartiets värld vara en vision och en målsättning snarare än ett stort misslyckande (vilket vi i Vänsterpartiet alltid hävdar att en sådan situation är).

Nu ska i ärlighetens namn sägas att inte hela borgerligheten gick på den här linjen. Det var i varje fall skönt. men det är en himla tur att inte Folkpartiet är med i en styrande majoritet i Kalmar kommun. Då hade vi som vill utveckla nämligen löpt risken att bli belagda med munkavle allihop, och det tjänar ingen på, varken i kvalitet, pengar eller välbefinnande.

måndag, september 19, 2011

Vem ska hjälpa mormor?

Alla blir äldre. Vi kommer att hamna i situationer när vi behöver hjälp för att klara vår vardag. Det är inte längre ovanligt med oro inför vad som händer när hälsan vacklar. Kommer man att få de insatser man behöver? Och kommer de att utföras på ett professionellt sätt?

Vår äldreomsorg är inte självgående. Den hänger på att vi ger den de resurser som krävs. Det handlar om välutbildad personal i tillräcklig mängd, om rätt till heltidsjobb och om trygga anställda som vågar säga vad de tycker och som därmed förbättrar verksamheten. Det handlar också om att lyssna på brukare och brukares anhöriga. Rätt till inflytande över verksamheten från brukare och från personal ger god omsorg.

Vi måste också vara beredda att betala löner som man kan leva på. Vi har problem med att rekrytera välutbildad personal, och söktrycket till gymnasiets omvårdnadsutbildningar är alldeles för lågt i förhållande till framtida behov av arbetskraft. Det hänger självklart ihop med dåliga arbets- och löneförhållanden. Vill vi ha en omsorg värd namnet måste vi vara beredda att betala vad det kostar, och vi måste ge den personal som i dag sliter under oacceptabla förhållanden credit för vad de gör.

Frågan ”Vem ska hjälpa mormor?” är angelägen. Vänsterpartiets svar är att vi tillsammans och gemensamt ska hjälpa mormor, genom bland annat ett långsiktigt äldreomsorgslyft med satsningar om fyra miljarder kronor fördelat på tio år. Vi vill till exempel återinföra utbildningsvikariaten så att den stora kostnaden för utbildning, nämligen att anställa vikarier, blir löst för kommunerna.

Ingen ska behöva oroa sig för att inte få den hjälp man behöver när man blir gammal. Det är inte värdigt ett modernt välfärdssamhälle på 2000-talet.

söndag, september 18, 2011

Jag är med er!

Ofta jag känner mig ensam och rädd
och min tro verkar liten och svag
Framtiden syns mig så hotande mörk
och av ångest förmörkas min dag


men som lärjungaskaran
får jag höra igen dessa ord
som blev början på nåt nytt
när Han sa:
Jag är mer er alla dar intill änden
om ni litar och tror på mitt ord
om ni litar och tror på mitt ord
(Lars Mörlid)

Det var tonsättningen av dessa ord som jag valde att spela som postludium idag i kyrkan. Det passade faktiskt riktigt bra, både till en predikan som handlade om bönen och till en gudstjänst som i stora stycken handlade om det mänskliga i förhållande till det gudomliga. Det mänskliga är inte problematiskt. Det är ju till människor vi är skapade! Det problematiska är att vi ofta känner oss misslyckade och otillräckliga. Det verkar höra till det mänskliga livet att ständigt hamna i situationer där man väljer det man tror är rätt men andra lyckas ändå få en att känna sig skyldig till nåt fel.

Vi kan inte vara alla till lags. Det faller på sin egen orimlighet. Vi SKA inte vara alla till lags heller. Visst, det kan kännas ensamt ibland, och det kan vara hårt att stå fast vid sin övertygelse när andra hela tiden kritiserar och letar fel. Vi vet ändå att vi har uppbackning, ända intill änden. Man är inte ensam. Det finns alltid en hand att hålla i, och när stegen blir för tunga att gå får vi helt enkelt lita på att vi blir burna. Den handen orkar bära oss allihop. Var inte rädd!

fredag, september 16, 2011

Skobekymmer

Jag är nog hopplöst omodern.... I morse slängde jag på mig mina sandaler som vanligt, men efter ett par meter på cykel så fattade jag att det faktiskt är HÖST nu. Nåväl, klockan var för mycket så jag vände inte om. Fötterna förfrös inte i varje fall, bara nästan.... Nu vet jag att fötter tål åtta grader och snålblåst i sommarsandaler.

Nu har jag emellertid fått en insikt till. Mellansteget mellan sandaler och vinterkängor finns inte. Det är numera den förlorade länken i skoaffärerna. Där finns så gott som bara vinterkängor, med eller utan foder. Jag behövde ju SKOR. Det borde finnas såna i en SKOaffär. Det hörs ju på namnet.

Det blev inget köp. Det är bara den 16 september idag. Jag vägrar att ta på mig kängor redan. Å andra sidan så sparar jag på nagellack. Nu lär jag få blå tånaglar alldeles gratis. :-) Hoppas att såna är mer inne än vanliga hederliga skor.

Nötskrikan

Idag har jag varit och sett nåt spännande igen! Kontrasten mot gårdagens besök i äldreomsorgens dagverksamhet är stor, men det är ändå kommunal kärnverksamhet detta också. Kommunen satsar stora pengar på att bygga om och bygga till i vårt centrala idrottscentrum i kvarteret Nötskrikan (Kalmar Sport Center blir namnet, inte klockrent för en lingvist....). Där pågår bygge av ny träningsishall (med läckert gröna väggar inuti!), nya lokaler för både kontor och träningsverksamhet och en ny entré till hela bygget är äntligen på gång. Invigningen sker snart! Det är en låååååång process som har lett hit, men äntligen händer det nåt. Behovet av mer isyta är väl känt sedan många år, och jag glädjer mig åt att såväl hockey som konståkning får bättre möjligheter att träna nu. Vår gamla ishall (som ju också behöver byggas om eller helst ersättas av en ny men det ligger ett par år framåt i tiden såvitt jag kan se nu i alla fall) har varit otillräcklig länge. Sporthallsområdet kommer att höja sin attraktionskraft och bli mer tillgängligt i och med att det efter snart 50 år får en entré som man kan identifiera som en entré. Det blir lättare att hitta in om man ser ingången, liksom ;-) Vi har kämpat länge, föreningarna har kämpat ännu längre i motvind men nu blir det resultat. Skönt!

En kommun har ansvar för mycket. Bland det allra viktigaste är att vi tillsammans ska skapa en livsmiljö som är positiv för alla som vill bo här. Idrott, kultur, skola, äldreomsorg, socialtjänst, parker, vägar.... Allt spelar roll. Ska vi lyckas i det läge vi har, med begränsade resurser och en regeringspolitik som bygger på att alla ska vara friska och arbetsföra (resten "finns" liksom inte) måste vi samarbeta, över förvaltnings- och nämndsgränser, mellan kommun och föreningsliv, mellan människor som vill arbeta för samma mål. Samverkan, samarbetsförmåga och respekt för våra olika kompetenser och möjligheter är orden för dagen samt insikten att allt och alla behövs. Det är så man bygger en hållbar kommun.

torsdag, september 15, 2011

På besök i verkligheten

Idag har jag varit "ute i verkligheten" som Kurt Olsson så träffande brukade säga. Den här gången hade jag förmånen att få hälsa på i en av äldreomsorgens dagverksamheter. Det var Prästgårdsvillan som öppnade sin dörr för mig under förmiddagen. Dit kommer man 2-4 dagar i veckan mellan ca 09 och 15 och umgås med andra.

Det blev ett par härliga timmar! Tack Anita och ni andra i personalgruppen som jobbar där och som släppte in en vilsen och okunnig politiker som jag! jag träffade, utöver den glada personalen, ett drygt tiotal äldre damer med gott om glimtar i ögonen som åt frukost, diskade, fixade frukt till mellanmål och förberedde lunchen tillsammans. Det var många samtalsämnen som hann att avhandlas och skratten avlöste varann. Tänk vilka unga hjärtan man kan ha även om det var länge sedan man föddes!

Dagverksamhet som denna betyder oerhört mycket om man bor ensam. Man får möjlighet till social samvaro, kan laga mat tillsammans och äta tillsammans (vem tycker att det är speciellt kul att äta ensam jämt?) och man tar sig en liten promenad med andra som vill gå ut och få lite frisk luft. Till och med disken blir ju rolig att hantera om man är flera!

Vi måste våga satsa på äldres livskvalitet. Det är kanske inte lika glassigt som storstilade byggprojekt eller flashiga playor mitt i stan, men det är absolut inte mindre viktigt, snarare tvärtom. Vi måste förstå att vi behöver ge personalen möjlighet att göra ett bra jobb utan att bli utsliten i förtid. Vi måste öka bemanningen. Vi måste se till att göra arbetsplatserna attraktiva med god arbetsmiljö och betala en lön som man kan leva på. Visserligen får man tusenfalt tillbaka när man ser att det man gör betyder något för andra människor, men man kan inte köpa bröd och betala hyran med känslor av tacksamhet vilket en del verkar ha trott när man ser på löneskillnaderna mellan manliga och kvinnliga yrken. Konstigt nog är det bara kvinnor som förväntas leva på känslor och luft medan män måste ha pengar att betala med.

Vi blir alla gamla framöver, om inte något oförutsägbart händer. Hur vill vi leva då? Det är hög tid att ta den frågan på allvar. Vill vi ha en äldreomsorg värd namnet? Ska vi kunna lita på att vi allihop, utan tanke på hur tjock den egna plånboken är, får den hjälp vi behöver när vi inte längre klarar allt på egen hand? Då måste vi ta konsekvensena av det. Det vi då måste göra är att bygga upp och bygga ut en äldreomsorg som finansieras och styrs gemensamt. Det är nämligen TILLSAMMANS vi kan fixa det, om vi vill göra det bäst.

onsdag, september 14, 2011

Vi SKA dit!

I måndags hade jag den stora förmånen att få vara med då Vardagens Dramatik hade interaktiv teater för Kalmarsunds gymnasieförbunds medarbetare. Föreställningen handlade om en skola som skulle genomföra ett jämställdhetsprojekt som syftade till att öka medvetenheten om att man själv agerar fördomsfullt. Vi träffade en ganska dålig rektor som inte förmådde vara ledare, en sprudlande jämställdhetspilot i form av en förskollärare som genast blev nedtryckt av biologiläraren på högstadiet som ville prioritera undervisning istället för jämställdhet, en idrottslärare med tonårskomplex och en vaktmästare med båda fötterna på jorden och alltid redo att stötta de kvinnliga medarbetarna med att fixa och dona och de manliga med att låna ut lämpliga verktyg. Ja, det är en föreställning som man kommer att minnas länge. Den var SÅÅ bra. Att vi i publiken dessutom kunde föra ett samtal med var och en av karaktärerna efteråt är naturligtvis ett extra plus. Oj oj oj så många igenkännande skratt det blev, samt en och annan tankeställare förstås. Det allra mest pinsamma är väl att man känner igen de mest framträdande negativa sidorna hos de olika karaktärerna i sitt eget beteende. Eller så kanske jag var ensam om det..... eller?

Fördomar finns, hos mig också. Att agera stereotypt är inte så ovanligt. Det sker hela tiden. Det är inte bara strukturerna det är fel på, det är vårt eget beteende som vi behöver ändra, och det första steget är att våga titta på sig själv och faktiskt ärligt och krasst säga "Hör du, skärp dig!". Det känns väl sisådär, men det är enda vägen.

Det vi också vet är att vi inte är ensamma om att själva förstärka den rådande köns- och genusordningen. Vi är skyldiga i det här fallet allihop, och därför är den här typen av igenkännandeprocesser så viktiga, men det är bara det första steget. En av de sista frågorna vi fick att diskutera i bikupeform var "Tänk, i morgon när du kommer till jobbet har det skett ett mirakel. Din arbetsplats är helt jämställd! Hur ser det ut då?". Och då blev det faktiskt ganska tyst. Tyst hade det minsann inte varit tidigare utan aulan ljöd av diskussioner i anslutning till de övriga frågorna. Vad betyder en jämställd arbetsplats? Är den så långt borta att vi inte har en aning om hur den skulle kunna se ut? Eller har vi svårt för att se konsekvenserna i det lilla medan vi bara tar sikte på det strukturella planet? Och kan det kanske göra lite ont att ifrågasätta rådande förhållanden? Ligger det inte en form av trygghet i det som är välkänt, även om det handlar om orättvisor som varken är relevanta eller motiverade?

Vi har långt kvar, men vi SKA dit. Det är inte för sent att börja idag och inte i morgon heller. Det viktiga är att vi SKA dit, för inte kan det vara rimligt att vi ska fortsätta att ha ett system som missgynnar kvinnor och gynnar män fram till dess att vi har ekonomiskt utrymme att göra något åt det? För har vi det resonemanget, mina vänner, då kommer vi ALDRIG att kunna förändra NÅT.

torsdag, september 08, 2011

En liten fundering

Tänk om vi kunde lägga all den energi som vi idag lägger på att klaga på saker som vi INTE kan påverka på saker som vi KAN påverka istället. Tänk så många förändringar och förbättringar vi skulle kunna skapa då, och tänk så många besvikelser och tappade sugar vi skulle slippa att uppleva.

Alltså, jag menar inte att vi ska vara nöjda med hur saker och ting förhåller sig, utan jag menar att vi måste kunna hitta vägar att agera istället för att bara bli frustrerade över vår oförmåga. Då skulle vi både nå så mycket längre och må så mycket bättre.

onsdag, september 07, 2011

Vad är kultur?

Ja, kulturfrågan är sannerligen inte enkel. Just nu debatteras den på längden och tvären, inte minst här i Kalmar län. Sveriges regioner ska skriva kulturplaner och utifrån dessa ska de statliga anslagen fördelas. Då gäller det att veta vad staten vill ha, för vet man inte det så blir det inga pengar och så vill vi ju inte ha det, eller hur?

Men kulturen är oerhört viktig. Det är den som gör oss till människor. Det är den lilla insikten som vi inte får glömma bort i ivern att framställa planer och ansökningar som ska ge oss så mycket resurser som möjligt. Vi kan alltså inte beskriva aktiviteter och verksamhet utifrån den instrumentella synen som går ut på att skriva så mycket som möjligt i linje med vad vi tror att farbror staten vill höra och på det viset få mesta möjliga utdelning. Vi ska beskriva vad vi gör JUST FÖR ATT VI TYCKER ATT DET VI GÖR ÄR VIKTIGT och visa ATT VI GÖR DET FÖR ATT VI TYCKER DET ÄR VIKTIGT. Är ni med? Vi ska visa att vi satsar så mycket vi kan här på hemmaplan, för det är DET som visar att vi tar kulturen på allvar och att vi vill ha utveckling. Det är liksom inte trovärdigt att vilja ha mer resurser till kultur om vi inte ser till att ta hand om de resurser vi har. Vi får alltså MER pengar till våra professionella länsinstitutioner om vi själva prioriterar dem. Det är ganska logiskt. Vem bryr sig MER om Kalmar läns kultur än Kalmar län självt? Här ska vi självklart satsa på kultur för att det är livsviktigt för människor, för var och en av oss, att få utveckla alla våra förmågor. Annars blir vi stympade.

Lika stympade som kulturen kan bli om vi inte fattar hur vi ska skapa förutsättningar för den, om vi envisas med att sätta sele på den och hävdar att den ska gå i den ekonomiska tillväxtens ledband. Kultur är när något växer, visst är det så. Det är det som händer när det gror i blomlådan på balkongen när vi har planterat något där. Det växer, och ju mer omsorg man lägger ner på att sköta blommorna desto mer växer de. Likadant är det med kulturen och människorna. Ju mer vi bryr oss om människorna, desto mer växer de som människor. Det slår ut blommor både här och där. Det är därmed inte säkert att vi kan mäta det direkt i kronor och ören, men vi skapar god livskvalitet och den är på många andra sätt också lönsam.

tisdag, september 06, 2011

Tillgänglighet i vardagen...

Det här inlägget hade jag hoppas att få slippa skriva, men så blir det alltså inte. Idag har vi nämligen haft kommunstyrelsemöte igen. Och, vilket tände ett litet hopp hos undertecknad, en sprillans ny mikrofonanläggning var installerad med nya fina mikrofoner på små stativ som stod runt bordet. Så skönt! De små dosorna som såg ut som fickminnen och som dessutom var svåranvända är nu ett minne blott.

Men, tror ni att man använde anläggningen? Jodå, den var igång. Sen tog det stopp. Enstaka ledamöter kunde trycka på knappen (det är allt som behöver göras, ett litet tryck på en liten liten knapp) men långt ifrån alla. Alltså, det här, kamrater, det är RIKTIGT pinsamt. Rutinerade, gamla och garvade politiker som i alla möjliga sammanhang pratar och pratar om tillgänglighet, funktionsnedsättningar och handikapperspektiv, VAD GÖR NI?

Ni utesluter mig, och kanske är vi fler (vad vet jag och vad vet egentligen ni?), från diskussionerna genom att inte leva som ni lär. Jag vet inte hur många gånger jag har sagt ifrån tidigare, kommunjuristen har sagt ifrån, kommunchefen har sagt ifrån, andra ledamöter har sagt ifrån och likväl skiter ni rent ut sagt i att ta det till er. Ja, kamrater av regnbågens alla färger, jag tycker att det är pinsamt och jag tycker inte att jag ska behöva skriva detta, men det behöver jag.

Till slut tog jag till orda och avslutade med ett tack till alla som använder mikrofon och en uppmaning till övriga att låna mina öron en stund. "Då kanske ni använder mikrofonen i fortsättningen!". Jag tänkte att det skulle ta skruv, men gjorde det det verkligen? Jodå, men inte hos alla. Diskussionen fortsatte på en del håll precis som förut, rakt ut i luften.

Inte nog med det. När jag nu kom tillbaka till mitt kontor efter lunchen med ett allergianfall från en sminkaffär fastkletat i halsen får jag ett mail från en god vän som är svårt funktionsnedsatt i rörelseapparaten efter vårdskador. Hon kan aldrig mer sitta på en stol utan behöver en soffa. Hon skulle delta vid ett evenemang och hade sedan flera veckor tillbaka meddelat att hennes deltagande var beroende av att det fanns en möjlighet för henne att lägga ut benen i en soffa. Inte sjutton fanns det en soffa där när hon kom, och ingen hade ens brytt sig om att tala om det. Hon fick stå en timme i väntan på sitt anförande och sedan fick hon vackert ta sig hemåt. Resten av dagen är hon liggande. Det är en skam.

Kalmar kommun lär vara bra på tillgänglighet. Här var det två exempel som visar motsatsen. Det handlar inte om att de som arbetar med dessa frågor inte gör vad de ska (för det gör de verkligen med den äran!), utan det handlar om att andra inte fattar eller inte vill förstå att det de själva gör spelar roll. Tillgänglighet handlar inte bara om teknik, det handlar om att bry sig om att använda tekniken och att lyssna på de behov som finns samt att ta dem på allvar. Tillgängligheten hör inte bara hemma i tillgänglighetsrådet eller i ett handikappolitiskt program, den hör hemma i vardagen.

Som sagt: "Walk a mile in my shoes" och bär sedan den erfarenheten med dig. Känn hur det är att vara tvungen att läsa folks läppar som vänder bort huvudet från dig. Känn hur det är att vara tvungen att stå på ett ben i en timme och sedan hålla en föreläsning ståendes på samma ben. Det verkar som om sådana drastiska åtgärder krävs för att somliga ska förstå.

lördag, september 03, 2011

Bröllop fredag


Igår hade vi den stora förmånen att få dela glädjen när två goda vänner gifte sig i Kalmar Domkyrka. Grattis Lena och Ragnar och ett varmt Lycka till! Och tack för att ni valde att gifta er en fredag. Då har vi två dagar på oss att återhämta oss efter den härliga bröllopsfesten. Det behövs..... ;-)