Gott nytt år!

Ring in den tid då andarne befrias

ur själviskhetens sammansnörda band.

Ring mörkrets skuggor bort ur alla land;

ring honom in, den bidade Messias!

(Alfred Tennyson)

Kärleken, det enda som håller

Jesusbarnet ligger i krubban, dotter med sambo anlände tryggt från Skåne igår kväll, änglarna och tomtarna har hittat sina platser igen efter att ha tillbringat åtskilliga månader i källarförrådet. Nu är det bara granen som ska in från garaget och sedan kläs också innan det kan bli jul i det Axelsson-Edströmska hemmet. Plus att maten ska lagas förstås till ett julbord som i år får inte mindre än tre sittningar... och här ligger jag och inte kan sova trots att jag borde göra precis det.

Miljoner tankar far genom huvudet, på hur Jesus blev hyllad vid intåget i Jerusalem av den stora folkmassa som ropade efter räddning för att sedan av samma skanderande folkmassa drivas till döden. Då var det Korsfäst! och inte de jublande Hosiannaropen som ljöd genom gatorna. Det kan gå snabbt att förvandlas från en hyllad Messias till en oönskad börda när man uppfyller människors behov på ett annat sätt än de förväntar sig. Än idag händer detta, om och om igen, och folkets dom blir skoningslös vare sig det finns grund eller inte. Rättssäkerhet är inte ledstjärnan för processer som går ut på att mobba ut.

Men Guds frälsnngsplan står fast liksom löftena som gavs för så länge sedan. I krubban ligger Jesusbarnet i sin enkelhet och bär på mänsklighetens räddning. Det är stort, och det är fortfarande revolutionerande. Det är inte med härar, vapen, synlig makt eller överlägsen rikedom som Gud segrar. Det är med kärlek, och det har vi ännu inte förstått vidden av. Kärleken är större än allt oc( är den enda kraften som håller när allt annat vacklar.

Men, det är klart, när Korsfäst-ropen skallar, när krav på avgångar och uteslutningar står som spön i backen, då är det inte kärlek som man tänker på i första taget trots att det är vad man borde göra. Om man vill ha bort ett slags förtryck så bör man väl inte byta ut det mot ett annat som är likadant, bara lite tvärtom? Har man vunnit något då, utöver en kortsiktig seger? Ett obildat folk kan göra en revolt, men det kan inte skapa revolution som omfattande och långsiktig effekt. Det sa en av mina fd partikamrater för länge sedan, och det är helt rätt. Vill vi ha förändring på djupet som håller, då är det organisering och bildning som gäller samt ett värderingsarbete inriktat på att ändra normerna son styr oss, och sådant tar både tid och kraft. Det har man inte tid med när det ropas efter blod...

Men nu är det jul. Vi ska bjuda in friden, och jag hoppas att det kan lugna sig även i de mest blodtörstiga stugorna också. Man kan vinna kriget, men det betyder inte att man vinner freden, och den insikten kan vara svår att göra till sin. Ändå är det exakt det vi måste göra, förutom att vi också i det stora överflöd som många av oss lever i då och då kanske bör reflektera över att det lika gärna kunde varit vi på drevs på flykt utan mat och utan tak över huvudet. Perspektivskifte är nyttigt.

En God och Välsignad Jul önskas er alla!

#metoo med rätt fokus

Jag är den första att skriva under på att #metoo behövs. Årtusenden av patriarkala normer har förtryckt mänskligheten länge nog. Det är hög tid att ändra på det. Hur svårt kan det vara att införliva den enkla sanningen att kvinnor och män har samma värde i vår samhällsstruktur och transformera den till praktisk handling? Det borde inte vara svårt alls, förutsatt att vilja till förändring och fokusering finns. Den finns hos mig, men hur är det hos resten? 

Det är framtiden vi kan förändra. Det är en annan sanning. Det är därför våra ansträngningar ska ligga på att riva ner förtryckande strukturer mer än att jaga gärningsmän i förfluten tid. Framtiden är helt enkelt för viktig. Våra barn och barnbarn förtjänar en bättre framtid än vår nutid och dåtid.

Grupp efter grupp, sammanhang efter sammanhang, miljö efter miljö har lyft på förhänget och visat på vilka övergrepp som har frodats både i det fördolda och helt öppet. Ingen kan komma undan. Vi har kränkningarna bland oss var vi än finns. Så fungerar nämligen strukturer och normer. De påverkar oss och våra handlingar. Vi behöver egentligen inte mer upplysning på det området. Vi vet vad vi behöver veta. Ganska illaluktande fakta ligger redan på bordet till allmän beskådan. Genom omgivningens aktiva tystnad har trakasserierna kunnat fortgå.

Men, nu gäller det just detta: Att fokusera på framtiden. Hur ska vi säkerställa att den blir bättre? Genom att skapa frisk morgonluft eller genom att vädra efter gammalt blod? För mig är svaret enkelt. Det uppdrag vi har är att skapa en bättre morgondag. Våra barn och barnbarn ska inte slippa kränkningar och trakasserier för att potentiella gärningsmän är rädda för att avslöjas. De ska slippa för att de potentiella gärningsmännen helt enkelt har insett att man inte behandlar andra illa. Det skulle vara en genuin förändring som håller över tid, till skillnad från en förändring på ytan som gör att beteendet fortsätter i de dolda rummen, fjärran från dagsljus. Så länge man inte blir avslöjad så funkar det ju i så fall. DET vore vidrigt.

Oavsett om arbetet vi har framför oss är stort eller svårt, så går det inte att välja bort. Så enkelt är det. Så låt oss fokusera på framtiden istället för att vädra blod. Visa att det finns en alternativ väg som är klok, hållbar och långsiktig. Hur svårt kan det vara???

 

Tredje söndagen i advent

Idag har jag varit i Vasakyrkan, kyrkan och församlingen som under så stor del av mitt liv varit mitt andliga hem. Det var första gången på två och ett halvt år som jag var med på en gudstjänst där, men idag så passade det bra att gå dit igen. Församlingsföreståndaren skulle avtackas fick jag veta ganska överraskande igår kväll och därmed var det dags för hans sista predikan som anställd.

Visst kände jag igen mig, och ändå inte. Visst kunde jag känna mig hemma, men ändå inte. Och visst är det precis så det ska vara. Församlingen har utvecklats, och det har jag också. Utvecklingen har nog inte gått åt samma håll, och varför skulle den gjort det?

Jag blev speciellt påmind om begreppet bibeltrogen undervisning och kan väldigt lätt inse att det finns en mängd betydelser av det begreppet. Det kan fyllas med innehåll av olika slag som skulle kunna tolkas som varandras motsatser. Det tycker jag är viktigt att komma ihåg. Perspektiven är många och man måste inte byta, men respekten för att det finns andra än det jag själv har måste finnas där. Den enkla, men så svåra, grunden är nämligen att Gud är större och vi ser dunkelt som i en spegel. Vad är det som säger att min spegel fångar mer, tydligare och klarare än din?

Så går vi vidare denna tredje söndagen i advent som enligt det svenska kyrkoåret har rubriken Bana väg för Herren. Ett sätt att bana väg är att inte slå Bibeln i huvudet på någon annan, utan vänta på att Gud ska visa sig på det sätt Gud vill. Det får bli uppmaningen till mig själv denna dag.

Dag för dag...

Dag för dag, en liten stund i taget 

alltid trygg trots allting runt omkring

Jag får vila i min Faders händer 

som hans barn så är jag inte rädd

För han älskar mig och är mig nära 

varje dag i glädje och i sorg

Han ger kraft till alla arbetsdagar 

och ger även tid till lugn och ro

Han har sagt att han ska vara med mig 

hjälpa mig att klara av mitt liv

Varje dag så får jag gå till honom 

med min oro som han tar emot 

Jag är värdefull i Herrens ögon 

Han vill skydda mig ifrån allt ont

Jag får del av kraften från min herre 

och hans löften får jag lita på

Text av Tomas Hagenfors, insp av Lina Sandell

Varmt tack och på återseende!

Insändare publicerad i Östra Småland den 12 december 2017
Vi i Vox Communis vill tacka alla åhörare som bidrog till att vår julkonsert lördagen den 9 december inbringade så mycket som 19335 kronor till Clownlabbets verksamhet. Ett extra stort tack till våra sjungande gästartister Mia Salomonsson, Johan Gustafsson och Rolf Johansson, till Patric Johnson som lånade ut körgradänger till oss och till den välkomnande personalen på Teatervallen som gjorde allt för att vår konsert i den vackra lokalen skulle bli så trevlig, varm och mättande som möjligt för både åhörare och medverkande.

Vi hoppas att våra sjukhusclowner Mikael ”Mike” Lovestedt och Martin ”Kabom” Ibohm på Clownlabbet kan fortsätta att sprida glädje och värme till barn och vuxna som plågas av sjukdom. Ni är guld värda! En riktigt God Jul önskar vi alla som på olika sätt såg till att vår konsert gav så mycket mer än bara en eftermiddags julstämning. På återseende under 2018!

Vox Communis genom Birgitta Axelsson Edström, körledare

Julkonsert 2017

Tack alla som bidrog till gårdagens julkonsert! Teatervallen var fylld till sista plats och vi hade en jättehärlig eftermiddag tillsammans i julglädjens tecken. Endorfinerna flödade i värmen! Tack hela Vox Communis för att ni finns och för all värme och glädje som ni sänder ut!

Foto: Emmy Axelsson och Charlie Nordström

Jag vill tacka precis allihop, men nämner särskilt

• Personalen på Teatervallen med Mattias Renhorn i spetsen som gav hela konserten en guldkant i form av smarrigt fika, god soppa och strålande bemötande när vi i jättekören formligen vällde in
• Anita Jönsson med make Mats som hämtade gradänger så att vi kunde se och synas och alla som hjälpte till att bära så klart (de var riktigt tunga!) samt till David Lönneborg som förmedlade kontakten med Patric Johnson på Öland som lånade ut dem. Att betala 3500 kr för att låna kommunalt ägda gradänger var liksom inte ett alternativ...
• Våra decemberbarn på musikersidan Christer Svensson och Åke Eklund som alltid kompar med hjärtans lust🎵
• Eftermiddagens särskilda gästartister Mia Salomonsson (inte ett öga var torrt under Koppången 💝), Johan Gustafsson (fortsätt sprida ljus och värme!) och Rolf Johansson (rysningarna under O Helga Natt kändes under huden)
• Våra egna strålande sångsolister Helena Juneberg, Claes Brodin, Tore Andreasson och Agnes Strömberg samt make Pierre (eller om det var Renen Rudolf...)
• Vår egen julkonsertplaneringskommitté bestående av Ingrid Göransson (med make Svante som också bidrog med körgradänger), Annmarie Mullady Ahlgren, Eva Andersson Härdstedt, Agneta Stenkula, Ylva Carlsson och Lars Ahlgren som skött allt praktiskt tryggt och säkert
• Clownlabbet i form av Mike Lovestedt och Martin Kabom Ibohm som verkligen bidrog till att förstora de glada skratten

Har jag glömt någon? Förlåt i så fall. Det är verkligen inte meningen. Jag tackar ALLA som var där och som hjälpte till i någon form.

Kvällens överskott, förutom all glädje som jag har hört att flera åhörare vittnade om att de fick med sig och som jag vet att vi som medverkade också fick, gick till Clownlabbets verksamhet. När allt blev sammanräknat och utgifterna betalade så landade det på hela 19 335 kronor. Det kommer att ge ännu mer glädje på sjukhusen framöver. TACK ALLA!

PS. Vi sjöng White Christmas igår. Idag kom så årets första riktiga snöväder medan vi var på julmarknaden på Skälby. Det är ju det jag säger: Med musik och sångarglädje kan vi påverka världen till det bättre!

Första söndagen i advent 2017

Första adventsljuset är tänt och i fönstren hänger hoppets stjärna. Efter en vecka som blev så oväntat fylld av bekymmer så kommer räddningen: Jesus rider in i Jerusalem på ett åsnesto. till ett väntande folk som längtar efter räddning och frihet från slaveri och förtryck. Man ropar "Hosianna i höjden! Välsignad är Davids son som kommer i Herrens namn! Hosianna i höjden!" Hosianna är ett rop på hjälp från människor i nöd. Kom med hjälp! Rädda oss! Och som vi blir räddade!

Idag var jag för första gången någonsin i Kalmar domkyrka på högmässa första söndagen i advent. Det var en fin upplevelse, med en nästan fullsatt kyrka, vacker musik, mäktiga orgeltoner och härliga ord. Tack alla som bidrog! Ändå så satte det sig en liten undran i bröstet: Hur långt är det inte mellan det förtryckta folkets Hosianna-rop och vår starka Hosianna hyllning, som man brukar beskriva som "likt stora vattens dån"? Hur långt är det inte mellan Kalmar domkyrka med dagens julmarknad runt knuten och den dammiga grusvägen i Jerusalem som täcktes med kläder och tygstycken? Hur långt är det inte mellan våra miljöanpassade bilar och ett litet åsneföl?

Det är långt. Ändå har vi allt det andra så nära, förtrycket och nöden. Tre kvart efter högmässans slut manifesterades det för återupprättande av LSS för de människor hos oss som inte klarar ett mänskligt liv utan assistans. Där hördes också ropen Hosianna! Vid gathörnen satt tiggare med romskt ursprung på plastsäckar med tomma pappersmuggar framför sig. Därifrån hördes också Hosianna. Från barnen i nöd som skulle få dagens kollekt hörs också ropet Hosianna, hela tiden, medan vi tittar i plånbokens myntfack och undrar om det finns några slantar där som man kan lägga i kollekthåven så att det åtminstone ser ut som om vi ger något. Jag ertappade mig själv idag, och var tvungen att besinna mig. Jag gav något annat denna gång. Hosianna-ropet grep tag i hjärtat.

Årets plåt med Brittas lekiskakor är bakade. Några julklappar är inköpta. Några mattor är tvättade och mitt i dessa kombinerade julmys- och stressaktiviteter så gnager något i bröstet. Är det så här vi bereder väg för räddaren? Vilken räddning vill vi ha? Är det den vi får? Och hur ska jag hantera frågorna? Gömma undan dem och glömma dem kan jag inte. Visst ska vi ha plats för vackra mässkläder, välputsade nattvardskärl i silver, Dotter Sion och Messias och Johannespassionen och gamla och nya oratorier från när och fjärran, men hör vi ropet på hjälp?

Advent är väntans tid. Räddningen är redan här, himmelriket har kommit och vi jublar med vårt Hosianna. Det är gott! Men hur gör vi med de Hosianna-rop som idag VERKLIGEN är rop på hjälp? Vad väntar vi på?

Vi får be över det, och låta våra liv bereda vägen för Herren så att bergen sjunker och djupen står upp. Vägen ska göras rak och dörrarna öppnas på vid gavel så att Gud kan komma in i våra liv. Vårt välfärdssamhälle behöver påminnas om det.

Davids son, hjälp oss! Välsignad är du som kommer i Herrens namn!