torsdag, juli 08, 2010

Ett sätt att tappa sitt förtroende...

Vi i Vänsterpartiet är feminister. Det har vi varit länge. Vi tar feminismen på allvar och arbetar på ett seriöst sätt för att öka rättvisan mellan människor. Det ska inte vara någon skillnad mellan hur man värderas beroende på vilket kön man har. Det är så självklart att det inte borde vara något problem i detta välsignade år 2010. Mänskligheten och Sverige som en del av den borde ha kommit längre, men det är en lång bit kvar att gå. Alla krafter som förstår vikten av detta måste arbeta för att utvecklingen ska gå åt rätt håll och för att den ska gå snabbare. Allt annat är ovärdigt ett samhälle som vill kalla sig rättvist. Men som sagt, det finns många som liksom inte har fattat det här än. Det finns många som känner sig hotade av rättvisan, och så har det ju alltid varit. Ska någon grupp få det bättre i ett sammanhang där resurserna är begränsade så måste en annan grupp relativt sett få det sämre. Det är bara ren logik och matematik, men det har inte avskräckt andra pionjärer tidigare. Utan deras kamplust hade vi varken haft allmän eller kvinnlig rösträtt, för det är reformer som människor bokstavligt talat har fått betala med sitt blod. Det var på allvar för dem, och jag är dem evigt tacksam.

Men alla resonerar inte på samma sätt här. Det finns grupper som verkar tycka att det är bättre med tillfällig medieuppmärksamhet än att göra skillnad i verkligheten. Jag pratar om FI och deras sedel-eldande. Så fullkomligt idiotiskt. Det är ett slag i ansiktet på de människor som behöver mat för dagen men också på oss som vill ta feminismen på allvar. Att bränna upp 100 000 kronor för att utplåna löneskillnaden mellan kvinnor och män är urbota dumt. Det är inte löneskillnaden som försvinner, det är de eldande feministernas trovärdighet och ansvarstagande. Signalen är tydlig: Vi har så mycket pengar att vi har råd att elda med dem. Det är långt ifrån många kvinnors vardag. Det finns ensamstående mammor som kämpar för att ge sina barn en dräglig tillvaro. Jag har varit där, och kan tala utifrån egna erfarenheter. Jag hade blivit galen. Det är många många steg tillbaka i en alltför viktig process för att man ska spela bort den i en mediakarusell.
Det är helt enkelt så att man inte bränner upp resurser. Man ser istället till att resurserna omsätts i arbete för att man ska nå målet, dvs full jämställdhet mellan kvinnor och män. Så arbetar vi. Jag hoppas att vi slipper att bli vidbrända på kuppen pga det här mediajippot, för vi har inget, absolut INGET, med det att göra.
Igår satte Frälsningsarmén upp sin traditionella gryta på ett av Visbys torg:

Frälsningsarmén har fullständigt rätt här. Feminismen ska man ta på allvar, men FI har förbrukat en stor del av sina chanser på det området. Nu är det upp till oss som jobbar seriöst att ta tag i frågan på allvar igen, för vi ska inte släppa den till verklighetsfrånvända mediamissbrukare en enda gång till.

Några dagar i Almedalen

Så var man då hemma efter ett par dagars äventyr i gotländska Almedalen. Det var min första vistelse där så det blev många nya intryck. Ett myllrande gatuliv av tusen och åter många tusen människor på Visbys gator och torg och 1400 seminarier att välja mellan samt otaliga manifestationer och montrar kan ge en smula kaos i tillvaron, och så blev det. Att man sedan dessutom hade Flygets dag igår onsdag med tillhörande reklam för Flygets dag i tisdags gjorde väl sitt till för att trötta ut åtminstone mitt huvud. När man har den funktionsnedsättning som jag har är det inte optimalt med cirkulerande propellerplan över huvudet fram och tillbaka samtidigt som man försöker hänga med i utomhusseminarier. Sjutton vet om man inte kör flygplan däruppe idag också, bara för att påminna om att det var Flygets dag igår. Vad har Flygets dag med Almedalsveckan att göra?

Jag hade förmånen att lyssna på kvällstal av Fredrik Reinfeldt, Lars Ohly och Jan Björklund. Några korta reflektioner:
  • Jag har aldrig tidigare hört statsminister Reinfeldt live. Jag hade väntat mig något över det vanliga, eftersom han har dels ett så stort förtroende bland väljarna, dels ryktet om sig att vara en god talare. Jag blev besviken. Jag visste förstås att jag inte skulle tycka om innehållet i hans tal, men nu tyckte jag instinktivt illa om formen också. Raljant och gränsande till hånfullt är mitt bestående intryck, och dessutom var det innehållslöst. Jag undrar om han hade läst in sig på fel lapp och därmed förberett sig för ett internt möte med det egna partiet. Det blev lite pinsamt. Man får nog prestera bättre om man ska leva upp till rollen som landsfader och statsman av rang.
  • Lars Ohly ligger förstås mer i linje med mig. Det vore väl konstigt annars. Lite tröttsamt är det dock att man visste på förhand vad som skulle sägas i alla "expertanalyser" efter talet: "Det här blir dyrt", "Oansvarigt", "Slösaktigt" etc etc... Det spelar ingen roll att Lasse var övertydlig: "Ibland måste man tillåta sig att lyfta blicken och ha ett längre perspektiv i politiken". Just den raden hörde inte de sk experterna utan utgår från att alla idéer skulle genomföras i morgon eller typ senast den 20 september. Ja, man blir trött. Jag är stolt över att Ohly inte heller den här gången gick över gränsen och sällade sig till pajkastarna och skitpratarna. De är redan tillräckligt många.
  • Jan Björklund är ett exempel på just en sådan talare. Han har en förmåga att reta upp mig, och hans tal i tisdags blev inget undantag. Fördelen den här gången var väl att han inte levererade några nyheter att irritera sig över utan att jag redan hade hunnit vänja mig vid allihop. Han brukar låta så där, krigshetsande, arrogant och bakåtsträvande. Det är lite tröttsamt att han liksom bara MÅSTE förödmjuka sina politiska motståndare och kalla dem/oss korkade. Kan han inte förstå att i en demokrati är det en vits att vi tycker olika och har olika värderingar? Vill Folkpartiet ha en enpartistat där alla tycker lika? Sjutton vet. Förresten var det nog ett gammalt tal han använde, eller åtminstone en gammal sammanfattning. Han sa nämligen på slutet att han i talet hade pratat om vikten av europeiskt samarbete, och det ämnet nämnde han inte med ett enda ord. Hade även han, liksom Reinfeldt, tagit fel papper?
Nåja, valrörelsen har ju bara börjat och detta var väl en liten försmak av vad som komma skall. Jag hoppas dock att nivån höjs en liten aning i alla fall. En saklig debatt utan hånfullhet och lögnspridning är demokratin värd.