lördag, juli 30, 2016

Amazing grace

Det var första fredagen i oktober. Jag hade spelat på en begravning kl 10 på förmiddagen. Det var min kollegas pappa som hade gått bort och jag fick tillsammans med en musikkompis på flöjt förtroendet att stå för musiken vid begravningsakten. Solen sken denna brittsommardag. Det blev en fin stund som avslutades med Amazing grace, samma musikstycke som i andra varianter kom att avsluta både mammas och pappas begravningsgudstjänster ett par månader senare.

Denna fredag i oktober skulle vi ta färjan över från Oskarshamn till Visby för en helg med teater, kultur och ledig samvaro, men det var efter begravningsgudstjänsten i Birgittakyrkan ännu gott om tid innan jag skulle stiga på bussen norrut. Jag cyklade därför hem till pappa en stund. Jag hade nämligen fått en känsla: Inte heller jag skulle ha min pappa kvar i livet för evigt. Jag ville ta vara på tillfället denna fredag när jag bara hade en begravningstid inbokad och därför hade all tid i världen. Pappa blev som vanligt glad när jag kom. Mamma hade flyttat till vård- och omsorgsboende bara en liten bit bort från villan och pappa cyklade dit varje eftermiddag/kväll för att hålla henne, och kanske också sig själv, sällskap. Vi satt och skvallrade ett tag om ditten och datten i rummet vi hade kommit att kalla Caféet (pga det stora fönstret där vi hade ett litet fikabord tidigare som garanterade utsikten mot gatan). Han hade, också som vanligt, fullt upp att göra. Fredagar var städdagar. Det visste jag. Dessutom var trädgården i behov av lite ans. Den grönskade fortfarande. Hösten hade ännu inte kommit även om det var lite gula blad här och där. Någon sommarvärme var det väl inte heller direkt, men solen höll sig kvar.

Idag tänker jag på denna fredag i början av oktober. Aldrig kunde jag tro att jag skulle förlora både mamma och pappa så snabbt även om vetskapen ju fanns där: Ingen lever för evigt här på jorden. Jag ska strax bege mig bort till kyrkogården med lite blommor, inte för att mamma och pappa behöver det, utan för att jag behöver det. Nu när vi har lämnat över deras hus till nästa lilla familj så glömde jag det självklara som jag skulle gjort: Jag skulle plockat en bukett med trädgårdsblommor att sätta i en vas vid deras grav. Nu får det bli köpeblommor istället. Det är bättre än inget, och definitivt något som jag tror både mamma och pappa begriper när det gäller deras hopplöst trädgårdsointresserade dotter nr 2, jag som utan att märka det lyckades torka ut en hel rabatt med flox och rosor längs uppfarten (en uppfart som jag passerade och använde flera gånger om dagen) en sommar medan de var på semester en eller två veckor på 80-talet nån gång. Hopplöst fall, liksom.

Men jag saknar er, mamma och pappa, båda två, och jag är övertygad om att trädgården på Fasanvägen som ni lämnade efter er nu har hamnat i betydligt tryggare händer än mina. Minnena av er och allt ni var och gjorde tänker jag vårda, länge. Gott minne har jag nämligen, som en elefant(?), men det där med att vårda trädgård och blommor är inte min grej. Jag hoppas att jag har lärt mig annat värdefullt av er så att jag kan hedra er på andra sätt. Jag gör så gott jag kan, hur långt det nu kan räcka. En sak vet jag dock: Utan den Amazing grace som vi så ofta både sjunger och pratar om så räcker absolut ingenting till något i ett evighetsperspektiv.
Lila och vita nejlikor
på mammas och pappas grav
30 juli 2016

fredag, juli 29, 2016

Långsiktigt arbete, inte ytligheter, ger resultat

Insändare i Barometern den 29 juli 2016 och Östra Småland 1 augusti 2016
”När ett samhälle skriker efter fler poliser är det dags att dra öronen åt sig.” Orden är gamla men välkända och äger sin giltighet även idag. Rapporterna om övergrepp och våldtäkter avlöser varandra. Kalmar är långt ifrån skyddat. Här händer en hel del. Det är i det läget kommunstyrelsens ordförande Johan Persson uttalar att han blir vansinnig över att hans ansträngningar att göra Kalmar till Sveriges tryggaste stad inte ger effekt. Tystnaden från övriga fullmäktigepartier kan inte tolkas som annat än att man håller med. Vi andra känner förstås också vanmakt, men inte över samma sak. Vi känner en oerhörd frustration över ett samhälleligt engagemang som mer verkar gå ut på att få fina utmärkelser än att skapa långsiktig trygghet på djupet och på allvar.

Det är inget fel på vare sig polisens arbete eller på deras antal (om de mot förmodan skulle bli fler). Det är inte fel att hamna högt i mätningar heller. Det som är fel är istället att man bortser från det självklara: Ett tryggt samhälle är ett samhälle där drivkraften för övergrepp, våld och kränkningar inte finns, inte där den enbart hindras från att blomma ut på grund av att det står en polis i varje gathörn. Ett tryggt samhälle skapas när dess invånare är trygga, där man kan lita på rättssäkerheten, där rättvisa och verklig demokrati råder och där vi tar hänsyn till och ansvar för varandra. Ett tryggt samhälle är ett samhälle där alla dess invånare får plats och kan bidra efter förmåga. Ett tryggt samhälle handlar om gemensamt ansvar och om politiska och samhälleliga värderingar som bygger på kärlek, jämlikhet och jämställdhet istället för strategier som går ut på att maximera röstandelen och därmed tjockleken på den egna plånboken i nästa kommunval.

Det är mycket svårare att skapa ett tryggt samhälle än att vinna utmärkelser. Likväl är det det förstnämnda som måste vara i fokus för en politik som ska kunna kallas seriös. Det är långsiktigt bildande och insiktsfullt arbete som gör skillnad som består i ett långt längre perspektiv än en opinionsmätning på nätet. Hur man ska kunna skapa förutsättningar för och manövrera en sådan utveckling bör kommunpolitiken i Kalmar ta sig en ganska allvarlig funderare på. Vi i Feministiskt initiativ har kommit en bit på väg med sådana funderingar och delar gärna med oss av dem. Ett tryggt Kalmar är väl vad vi alla vill ha? Då ska vi nog se till att genomföra åtgärder som ger effekt och göra det TILLSAMMANS!

Birgitta Axelsson Edström och Kerstin Ljungberg 
Feministiskt initiativ Kalmar

onsdag, juli 20, 2016

Jerusalem på fel väg

Jan Johansen gjorde det, Black Ingvars gjorde det men Jerusalem gjorde det inte. Jag blir så trött. Det handlar alltså om spelningar under SDs festival i Sölvesborg i slutet av augusti. De första två ställde in sin medverkan. De vill inte stödja ett politiskt parti med främlingsfientlighet på agendan. Jerusalem gör tvärtom.


Jag vet allvarligt talat inte om jag ska skratta eller gråta. Helst vill jag göra det senare. Jag har lyssnat på Jerusalem otaliga timmar. Jag kan en hel del av deras texter utantill. Det är texter som har talat direkt till mig och de har tonsatts i en musikstil som man helt enkelt inte kan komma undan. Vem minns inte Krigsman, Jag vill ge dig en blomma, Noa eller Moderne man? Men sedan hände det något. Det blev i ärlighetens namn en aning otäckt. Dancing on the head of the serpent var mer inriktad på makten på nedre planet än motsvarigheten i himlen och Vi kan inte stoppas blev en aning egofixerad. Jag tröttnade, men de första plattorna har hållt. Länge. Nu vet jag inte hur jag ska förhålla mig.


Visst, vi ska leva i världen men inte av den. Visst, vi ska finnas där människor som behöver evangeliet rör sig och lever. Det behöver dock inte betyda att vi ska locka folk till partiaktiviteter där vi riskerar att de dras med i själva motsatsen till vårt glädjebudskap. Vi ska inte rulla oss i brun sörja och därigenom locka även andra att tappa balansen. Vi måste hålla rent från rasism och hat.


SD gillar att ta på sig offerkoftan. Om kontrakterade artister överger evenemanget så kan risken öka för att SD blir offer än en gång, jag vet det. MEN, och det är viktigt: Det är inte SD som löper risk att fara illa. Det är människor som behöver skydd och stöd för att kunna bygga upp en tillvaro i fred. Det är människor som flytt från våld och förföljelse, och det är MOT dem, inte FÖR dem, SD riktar sin hatinspirerade politik. Den är inte inspirerad av kärlek och glädje utan precis tvärtom.


Jag hoppas Jerusalem får Guds ledning i att tänka en gång till. De har ett budskap att sprida. Jag hoppas att de kan få fortsätta att vara redskap i Guds händer utan att förknippas med den bruna ideologin. Som sagt, jag hoppas men jag fruktar att de kommer att välja fel. De uttrycker sig just nu med en vokabulär som avslöjar att de har anammat normaliseringen av SD. De ser SD som ett parti bland andra. Det leder fel.


Normaliseringen av rasismen får konkreta följder. Vi ser det, igår här i länet kanske tydligare än på mycket länge. En syrier blev misshandlad av en busschaufför på Öland. Av oklara anledningar vägrade chauffören släppa in honom i bussen som passagerare och det ena ledde till det andra. Resultatet blev misshandel och okvädingsord, såvitt jag kan bedöma i stort sett oprovocerat. Han kan inte bara göra det. Han blir dessutom hyllad av människor som inte verkar fatta bättre. Man skäms som svensk.


Vardagsrasism får aldrig tolereras. SD är inte ett demokratiskt politiskt parti bland andra. Det är två teser som jag aldrig kommer att överge och jag kommer att kämpa för evangelium, demokrati, kärlek och rättvisa "även om det kostar mig allt" som Jerusalem sjöng en gång. Jag hoppas att de hittar tillbaka dit. Det är min bön. Herre, förbarma dig.

fredag, juli 15, 2016

Hörselskada är inget hinder för förståelse och analysförmåga

Reaktion på inlägg på Östra Smålands ledarsida 15 juli (se länk här).

Är det något jag är trött på så är det förlöjligande av funktionsnedsättningar. I fredagens Östra Småland (15 juli) är det fd riksdagsmannen Anders Andersson (KD) som försöker göra sig rolig genom att uppmana Joakim Carlsson att byta hörapparat. Han har nämligen, enligt Andersson, totalt missuppfattat partiledaren Ebba Busch Thor.

Jag kan försäkra Anders Andersson (KD) om att vi som verkligen använder hörapparat och kanske även andra hjälpmedel inom hörselområdet (till skillnad från Joakim Carlsson) inte har det minsta svårt att uppfatta vad Busch Thor framför. Hon talar klart och tydligt. Vi har heller inga problem med att vare sig lyssna eller analysera. Det är inte tankeverksamheten som brister hos oss. Det är hörselsinnet.

Anders Andersson (KD), som jag i övrigt känner som en trevlig person, borde veta bättre än att raljera över funktionsnedsättningar. Att diskutera åsiktsskillnader måste inte innebära att man förlöjligar medmänniskor. Vi skulle få en bättre ton i debatten om den kunde hålla en högre nivå, och då menar jag intellektuellt, etiskt och moraliskt. Vi behöver inte skrika åt varandra. Det räcker att visa vanlig mänsklig och hederlig respekt.

Var lite hörselsmart Anders Andersson (KD)! Visa respekt även för oss som behöver hjälp med att höra men som inte har problem med att lyssna och förstå, så lovar jag att jag kommer att respektera dig också trots att jag inte delar dina åsikter!

Birgitta Axelsson Edström
Kalmar

torsdag, juli 14, 2016

Minnen och nutid

Blogginläggen blir en aning sporadiska den här sommaren. Det är inte så att det inte finns något att skriva om, snarare tvärtom, men rutinerna är rubbade och tiden till att sitta still vid datorn finns sällan. Vi är inne i slutfasen av husröjningen, och hela den processen har tagit såväl fysisk som psykisk energi. Nu ska det sista slängas alternativt köras till Stadsmissionen. Det är massor av minnen som passerar revy i både bildlig och bokstavlig bemärkelse. Vad gör man med en felfri men dammig blårutig barnvagn i årsmodell 1964 brukad av enbart en bebis? En trehjuling som är ännu äldre med en bakplåt som flak? En trampebil som definitivt har sett sina bästa dagar men som var en av mina allra käraste ägodelar när jag var liten? Ja, det är minsann inte lätt, men jag försöker tänka att jag inte ska lämna lika mycket saker efter mig när jag lämnar jordelivet. Helst skulle man vilja sälja det mesta man har och flytta in i en etta med sovalkov... Men då får inte pianot plats och inte mina noter och inte mina böcker (både noter och böcker tenderar dessutom att bara bli fler och fler). Vi får nog lov att bo kvar i fyran som vi har.


Det är sommar som sagt, men ännu inte semester för min del. Ändå känns det som äkta sommar. Det jobb jag har är mer ett nöje än ett måste nämligen. Vi har som sagt röjt igenom mitt barndomshem och hittat hur mycket saker som helst och lite till...




Den här tavlan, ett enkelt tryck på kartong som visar Jesus som undervisar folket från båten, manar fram en himla massa sommarminnen från alla de somrar som vi tillbringade i Bohuslän. Det var dit vi åkte varje år för att hälsa på släkten (främst farmor och farfar, farbror Alve och pappas övriga syskon med familjer). Tavlan hängde i farmors och farfars sovrum i huset vid Solvik på Klädesholmen i en ram som numera är trasig. Det var på somrarna jag såg  här bilden, de där somrarna som alltid var varma och då vi gick och badade i badviken på förmiddagarna och knatade hem vid lunchtid för att alla dagar, utom söndag och eventuellt en vardag per vecka men inte mer, äta fisk (företrädesvis makrill som farfar hade fiskat). Jag gillade inte fisk. Jag åt potatis och sås. Jag gillade inte kött heller så där över hövan. Grönsaker gick väl an, och spenatstuvning (men mamma var alltför rädd för att använda salt för att hennes stuvning skulle vara riktigt god). Kanske kunde jag äta spagetti också, utan ketchup, och potatismos på pulver. Hade jag varit förälder åt mig hade jag blivit galen... Men hur som helst, jag fick tillräckligt med energi ändå. Många är de stunder då jag tittade på den här tavlan och fantiserade om hur det var då, i verkligheten. Nu sparar jag den digitalt. Jesu undervisning kan man numera också ta till sig på andra sätt än via en tavla på väggen. Frågan är om man gör det i tillräcklig mån, trots alla möjligheter. Vilka fördelar vi har numera i förhållande till förr! Vi kan umgås med Jesus hela tiden och överallt, då kunde han bara vara på ett ställe i taget. Tack och lov för Golgata, uppståndelsen och himmelsfärden! Utan dem hade vi varit förlorade.


Nu laddar jag för kvällens lovsång och bön i Två Systrars kapell här i Kalmar. Vi börjar strax efter kl 20. Jesus kommer att vara där, kanske inte lika påtagligt synlig som då i båten på bilden men inte mindre reell, och han vill möta både dig och mig! Det är precis det jag (och kanske även du?) behöver, nämligen en stunds lugn och ro, ny energi och kärleksfylld glädje mitt i allt stök man befinner sig i på andra plan, semester eller ej. VÄLKOMMEN!

onsdag, juli 06, 2016

Jag bugar mig i ödmjukhet: Tack!

Igår kväll var det högtidsdag för oss som älskar musik och som befann oss i Kalmar. Sommarens Musik på Larmtorget inleddes med östgötarna Peter Johansson och Bruno Mitsogiannis i högform. Peter minns jag från We will rock you i London våren 2006. Vi satt i Dominion Theatre och upptäckte i programmet att det var en för oss okänd svensk, dessutom östgöte, som hade huvudrollen som Galileo. Sedan den dagen håller jag Peter som en av de största rösterna i Sverige. Bruno har jag inte lika mycket minnen av, men han är å andra sidan rena rama ungdomen ännu ;-)


Jag brukar sällan falla i farstun när det gäller Musik på Larmtorget. Det är en begränsad budget som ska leverera gratisunderhållning vid en ansenlig mängd kvällar och arrangörerna brukar trolla med knäna, men det är inte ofta som artistvalet passar mig så där som hand i handske. Sådana krav kan man heller inte ställa. Det är många musiksmaker som ska tas hänsyn till. Dessutom: Ska det vara gratis att lyssna så får man ta det som det blir. Det gör jag de gånger jag har möjlighet att åka in och utbudet känns lockande i någon mån. Det är kul att vi har musik i stan!


Vad gjorde det att regnet hängde i luften???
Men gårdagskvällen slog knockout på det mesta. Det var ett sånt där tillfälle då allt bara stämde. Två fullblodssångare med förstklassiskt kompband levererade inte bara njutningsbara coverhits på löpande band utan hade uppenbart och genuint ärligt roligt på scenen också. Den glädjen smittade av sig till oss i publiken. Vid vissa tillfällen lyfte man dessutom från marken. Hotel California framfördes i ett skimmer av magi. Under Queens stora låtar gungade hela Larmtorget. När extranumret The show must go on klingade ut önskade man att konserten bara hade börjat. Den enda låt jag egentligen kan säga att jag saknade var Bohemian Rhapsody, men jag antar att torget inte hade klarat av den. Peter Johansson och Bruno Mitsogiannis, håll utkik efter dem framöver om ni inte redan har upplevt dem för då behövs ingen uppmaning om att hålla koll. Det lär ni redan göra. Ni som ännu inte kommit i åtnjutande av deras musik: Ni har goda stunder framför er! Tack Peter, Bruno och bandet för en fantastisk kväll!


Musik kan rymma så mycket i känsloväg. Gårdagskvällen rymde det mesta. Hur i all världen ska sommarens kommande musikframträdanden kunna toppa det här??? Det var en inledning som hette duga. Tack Destination Kalmar och alla andra som jobbar med Musik på Larmtorget. Den här gången bugar jag mig djupt i ödmjukhet.

Legitimitet?

Jag sällade mig inte till skaran som lyfte landshövdingen till skyarna när han meddelade att han skulle ta tag i sitt alkoholberoende. Jag önskade honom Lycka till. Jag sällar mig inte till skaran som nu jublande sparkar på den som ligger heller. Jag önskar honom fortfarande Lycka till men insåg förstås direkt att han skulle vara tvungen att  på ett eller annat sätt lämna sin post. Nu blir det den brutala vägen, efter beslut av regeringen och inte på eget initiativ. Det kan man beklaga på ett personligt plan. Det finns alltid vägar framåt, och jag är övertygad om att han rent praktiskt och ekonomiskt kommer att klara sig betydligt bättre än många andra. Det är likväl en katastrof som man inte önskar någon. Fallet blir ändå hårt. Naturligtvis gör det ont. Det finns ingen anledning att gotta sig i någons olycka, oavsett vem det är. Jag har dessutom bara positiva erfarenheter av Stefan Carlsson som person även om jag naturligtvis många gånger har ställt mig frågor om vad som händer inne på Länsstyrelsen när folk slutar sina anställningar i parti och minut och lämnar kryptiska förklaringar till varför. Kanske får bilden en aning klarare konturer nu, eller så är jag fel ute. Vem vet? Inte du, och inte jag heller.


Men det allvarliga i den här sörjan, förutom ett totalgalet dåligt omdöme hos landshövdingen själv (möjligen är förklaringsbart utifrån sjukdomsbilden), är Länsstyrelsens tysthetskultur och brist på kurage. Det är pinsamt på den grövre skalan att problemen och sexsamtalen varit kända under en längre tid. Det är tecken på korruption, inte minst det faktum att man inte bara har hållit tyst och låtit bli att göra något utan att man dessutom försökt dölja missförhållandena. Det är skäl nog för att fler ska flyttas från sina poster på Länsstyrelsen. Medberoendet kan ta sig många uttryck och kan säkert också förklaras, kanske av rädsla för att skada sitt eget skinn, kanske av feghet, kanske av något annat, men det anstår inte en statlig myndighet att bete sig på det sättet. Statliga ämbets- och myndighetspersoner har i uppdrag att upprätthålla ordningen. Det har man knappast lyckats med här. Det är långt allvarligare, än en enskild persons missbruk och dess följder av både det ena och andra slaget, att detta har fått fortgå.


Länsstyrelsen utövar tillsyn på statens uppdrag. Vilken legitimitet åtnjuter den verksamheten sommaren 2016 och framöver om inget händer utöver landshövdingens avsättning?


***
Frågan om ny landshövding? OM det blir någon så är mitt tips sedan igår kväll fd KD-ledaren Göran Hägglund...

måndag, juli 04, 2016

Eftertanke

Idag går mina tankar till alla hustrur som får makens otrohet, om än enbart bestående av betalsamtal på telefon, basunerad ut på nätet till allmän beskådan.

Det kan inte vara lätt. Det är ju emellertid inte hustrun som har anledning att skämmas, men jag tror inte riktigt att det hjälper ändå.


lördag, juli 02, 2016

Grattis älskade pappa!

Idag skulle pappa fyllt 78 år. Han fick inte uppleva den dagen i livet. När jag var och satte dit blommorna vid graven så sa jag till honom att jag så himla mycket hellre än att prata med en sten och ett glasklot hade velat fira honom som vanligt, med paket, födelsedagsdikt och sång och ätit hans hembakade bullar och den sedvanliga hemgjorda jordgubbstårtan (den vi åt varje år utom den gången han propsade på att göra våfflor på balkongen). Jag tror att han förstår det. Jag sa också till honom att det är urjobbigt att tömma huset. Hans svar blev det vanliga: "Arbeta lugnt och metodiskt. En sak i taget. När du har klarat av en sak är "att göra-högen" som ligger framför dig mindre."

Så, grattis älskade pappa. Hoppas du kan glädjas åt de solgula blommorna. De lyser upp i varje fall.

På vägen till graven passerade jag den här stenen. Det är ju inte helt utan att jag önskar jag vore barn igen.
Tack till kyrkogårdsverksamheten
för vår vackra begravningsplats!