Jag vet hur det känns att vara icke accepterad för den jag är. Jag har haft det så i två miljöer samtidigt, i min dåvarande församling och i mitt dåvarande parti. På det ena stället fick man inte vara vänster och på det andra fick man inte vara kristen. Tja, fick och fick, det fick man ju, men det kostade på och misstänksamheten frodades.
Jag vet inte hur många gånger jag satt vid orgeln vid gudstjänster och undrade över saker som sades från talarstolen. Det var allt ifrån "som kristen kan jag inte rösta på något annat parti än KDS" till "äktenskapet är för en man och en kvinna, punkt". Jag vet också att det bads förböner i församlingens regi för människor som hade olika typer av förtroendeuppdrag i riksdag, dåvarande landsting och kommun. Där innefattades aldrig jag trots att jag var den som hade de tyngsta uppdragen. Någon sa helt enkelt rakt ut "vad konstigt att du kan vara med i Vänsterpartiet" och det gick ju i vart fall att bemöta även om jag faktiskt inte den gången sa vad jag tänkte, nämligen "hur kan du som kristen vara med i KD?". Det hände också att jag fick mig en salva i ansiktet efter avslutad gudstjänst med ideellt orgelspelande och musikledning, något jag hade förmånen att göra under många år, där jag fick veta att det inte passar sig att jag offentligt stod upp för HBTQ-personers rättigheter. Till slut kunde jag inte vara kvar. Det var nog det sistnämnda som fick mig att ta steget bort från den församling som varit min sedan tidiga tonår med avbrott för de år som jag bodde på annan ort. Jag har EFS att tacka för mycket och jag är fortfarande medlem i missionsföreningen. Det känns på något sätt rätt mitt i allt, men det är omöjligt för mig att vara aktiv där. Jag är ju inte välkommen som jag är, och det är tyvärr många med mig som upplever samma situation. En exkluderande gemenskap är inte min melodi.
I partiet var det andra saker som pågick. Visst fanns det en del ärliga frågor som ställdes och som jag försökte besvara så gott jag kunde. Någon lovade följa med mig till kyrkan en gång bara hen fick bestämma själv vid vilket tillfälle. Det blev tyvärr aldrig av och nu är det för sent på alla sätt. Någon blev sur och tvär när jag stod fast vid min tro när den blev angripen utifrån någon form av kvasiintellektuell psykologisk nivå. Andra kunde inte frigöra sig från egna upplevelser i söndagsskolan för hundra år sedan när man stoppade mynt i en sparbössa föreställande en svart pojke som nickade och tackade för korvörena man själv avstod från. Plötsligt blev då jag ansvarig för det kristna förtrycket av fattiga länder i tredje världen. Hånskratt och viskningar blev så småningom vardag och när jag gifte mig utanför partiet med fienden så blev det än värre. I Vänsterpartiet gick det inte att vara kristen, socialist, feminist och gift med en folkpartist. Jag avgick efter ett par års ren mobbning då jag blev utesluten från möten jag borde varit med på, undanhållen information som jag behövde för att kunna sköta mitt jobb och ett antal dörrar i ansiktet från folk som kände sig hotade av en sån som mig, en paria som fick fler personkryss i valet än den som borde haft överlägset flest. Så smått och så trångt kan det vara i ett politiskt parti som inte klarar av att hålla en politisk linje utan väljer positionen som knähund hos maktens starka män.
Som sagt, jag vet hur det känns. Jag har varit där, men sedan dess har jag lärt mig att skilja på Gud och på en församling. Jag har också lärt mig att det finns fler vägar till samhällsengagemang än att vara med i ett politiskt parti. Jag har mina värderingar kvar liksom min kristna tro, men jag vet hur det känns att vara paria. Det är därför det tar mig väldigt hårt att se den politik som nuvarande högerregering driver, hårt styrd av högerpopulisterna i SD. Populister finns förresten även i regeringen i form av KD. Den populismen är nästan lika gränslös som den SD praktiserar. Det enda partiet som inte kan anklagas för populism är väl i ärlighetens namn Liberalerna. De verkar inte ha en enda tanke på hur deras politiska förslag på riksplanet tas emot eller ser ut, och deras opinionssiffror blir därefter. Det är nästan lite rörande.
Men regeringspolitiken står de som sagt bakom alla fyra partierna. Det är en politik som förstärker bilden av ett samhälle uppdelat i vi och dom, mellan de goda och de onda. De onda, de främmande, de som är olika oss är människor som inte passar in. Dem accepterar vi inte som de är. De ska ut. Ebba Busch säger att de som bär hijab är ett hot både mot Sverige som nation och mot svenska värderingar och har själv inte en tanke på att de värderingar hon nu är rädd för är till förväxling lika de värderingar som hennes eget parti byggde på från början. Så talar en populist. Det besked som kom idag från regeringsunderlaget som går ut på att tillfälligt stoppa tonårsdeportationerna är bara ett spel under galgen. Vi vet ju efter dessa år med Tidöavtalet vad som gäller. Det är SDs högerpopulism och regeringens inkompetens. Det är tre partier som springer SDs ärenden och som har stängt dörren till den övertygelse som vi hade i Sverige efter Nazi-Tysklands fall, den som sade: Aldrig mer!
Men, jag ska inte göra som mina vänner i mina tidigare miljöer gjorde. Jag ska inte utesluta Tidöpartiernas företrädare ur mina förböner. De behöver förböner för att få förnuftet och hjärtat tillbaka (eller om de inte har haft vare sig det ena eller det andra tidigare så behöver de få nya sådana). Jag vill inte ha ett samhälle som exkluderar människor som är och vill vara sig själva och jag är övertygad om att ett sådant samhälle saknar hållbarhet. Därför måste vi visa att det finns alternativa utvecklingsvägar.
Vi människor är syskon. Vi hör ihop. Vi kan inte välja bort det faktumet när vi ska leva i fred tillsammans på en enda jord. Hur ska vi nå dit utan att kunna acceptera att vi är olika?
