torsdag, juni 30, 2016

Om missbruk

Alkoholism är en sjukdom. Jag håller med om det. Sjukdomsinsikt är en dygd. Därför är det väldigt bra att vår landshövding är öppen och ärlig och därigenom tar itu med sitt eget tillfrisknande. Jag önskar honom all lycka med projektet!

Men ändå så blir hela den här affären lite för mycket tycker jag. Kreti och pleti berömmer honom för hans klarsynthet. Det är ju i själva verket så att var och en som har missbruksproblem bör agera på det här sättet, och omvärlden borde inte bli så exalterad över att någon gör som man bör. Missbruk finns bland oss, i de flesta miljöer och i samtliga samhällsklasser. Det är som bekant inte bara alkohol som missbrukas, det är allt möjligt och det är inte helt ovanligt att missbruk finns i flera avseenden hos en och samma individ eller att det flyttar sig mellan sfärerna. Lägger man av med det ena så kan man börja med något annat. Därför är missbruk långt mer komplicerat än att bara dricka för mycket sprit. Det är en del av personligheten som man måste hantera.

Jag har vid ett flertal tillfällen kommit i kontakt med människor som missbrukar relationer. Det är också smärtsamt, och sjukdomsinsikten i de fallen har varit i närheten av noll. Omgivningen har dock lidit mer än någon i rimlighetens namn borde kunna stå ut med och samtidigt ha livet i behåll. Missbruk av makt är inte heller helt ovanligt. Sådant kallar man korruption för övrigt. Det sker exempelvis när man inte uppmärksammar att det föreligger jäv vid makt-och myndighetsutövning.

Hur som helst, missbruk SKA man prata om, dock inte på ett sätt som uppmuntrar till skvaller, jakt på sensationer eller obegränsat gottande i andras olycka. Att prata med är helt enkelt att bry sig. Att stoppa huvudet i sanden och hävda att det är ett personligt problem hos den som är drabbad är inte omtanke utan ren feghet. Vad säger man om arbetskamrater och vänner som hjälper den drabbade att förneka sin situation? Jag vet vad jag säger. Jag säger "fega krakar som inte är mer än en liten lort". Jag har sett det. Jag försökte, men fick veta att man skulle vara tyst för anseendets skull. Sedan gick det som det gick, alldeles för tidigt.

Nu hoppas jag att både den professionella och den personliga omgivningen som landshövdingen befinner sig i, media och övriga gör vad man kan för att hjälpa till med rehabiliteringen, eller åtminstone inte stjälper den. Det är vi människor skyldiga varandra. Jag minns hur det skrevs om Gudrun Schyman och hennes alkoholberoende i slutet av 1990-talet och hur de återfall (som drabbar så gott som alla) åkte karusell på löpsedlar och ettor. Jag hoppas världen har lärt sig något sedan dess och hanterar den här frågan mer vuxet och moget. En sak som gör det lättare för landshövdingen än för Gudrun är att han är man. Det finns nämligen en större förlåtelsezon för en man än för en kvinna.

Apropå kvinna, ja. Nu får vi en tillförordnad landshövding under den ordinaries "time-out". Problemet här är inte att det är en kvinna utan att det öppnar för jäv av modell större. Statens förlängda myndighetsarm har nämligen ansenliga förgreningar in i en av länets kommuners allra yttersta politiska ledning. Det kan knappast vara optimalt, eller hur?

Men makten bestämmer ju sitt eget regelverk. "Makten framför allt", "HSB" och "Staten det är jag" kommer nog undan den här gången också.

Men alltså, lycka till Stefan! Hoppas att fler vågar göra som du, om det än borde vara så att de redan hade gjort det!


torsdag, juni 23, 2016

Glad midsommar!


Ibland så rinner inspirationen till och så vill man göra något skapande. Idag blev det en "godisskål" :-)

Ha en skön midsommarhelg, ta det lugnt med det som man behöver ta det lugnt med och njut av den svenska sommaren i det skick den behagar visa sig!

onsdag, juni 22, 2016

Sommarhälsning


Pressmeddelande från Byteatern Kalmar Länsteater 22 juni 2016


Det är med stor lättnad vi kan konstatera att lokalproblemen för Byteatern Kalmar Länsteater nu ska få en lösning som ger teatern möjlighet att utvecklas!

Kalmar kommun och Landstinget i Kalmar län har i dagarna kommit överens om en satsning på länsteaterns framtid. Det som kommer att ske är följande: Det befintliga teaterhuset i Kalmar hamn (Hamnscenen) kommer att både byggas om och byggas till för att kunna möjliggöra modern teater- och scenkonstverksamhet. Därmed blir de mångåriga arbetsmiljöproblemen, vilka har begränsat teaterns verksamhet i väsentlig grad, ett minne blott.

Teatern kommer att utöka sina spelytor och därmed kommer teaterproduktionen att kunna öka i väsentlig omfattning. Detta gynnar inte bara Kalmar som residensstad. Det är en satsning som gynnar hela länet och som ger länsteatern ännu bättre förutsättningar att verka i hela länet. Med ökade produktionsytor kan teatern både spela (på plats och på turné), planera och repetera samtidigt. Självklart kommer länsteateruppdraget, dvs att erbjuda professionell teater i hela länet med speciellt fokus på barn och ungdomar, vara det viktigaste även när det nya huset står färdigt!

Utvecklingen öppnar också för samarbete med Linnéuniversitetet. Universitetet kommer, när nybyggnationerna är klara, att befinna sig bokstavligt talat nästgårds. Tusentals studenter och anställda kommer då dagligen att befinna sig i teaterns absoluta närhet vilket kommer att ge nya och talrika kontaktytor med människor som kanske tidigare inte ens hittade till Byteatern.

Det är oerhört glädjande att kommunen och landstinget har resonerat sig fram till en ansvarsfördelning och därmed säkrat länsteaterns verksamhet. Vi kan utan tvekan slå fast att den lokallösning som nu presenteras, på befintlig plats i hamnen men med omfattande satsningar på såväl inomhus- som utomhusmiljö med fokus på utveckling, tillgänglighet och säkerhet, är det bästa alternativ som vi på teatern har haft att ta ställning till. Det uppfyller så gott som samtliga de av oss uppställda kriterierna för en fungerande lokallösning. Det här blir en nystart som gör att vi kan se framtiden an med tillförsikt!

Birgitta Axelsson Edström, ordförande
Svante Oledal, vice ordförande
Daniel Rylander och Mia Carlsson, teaterchefer

måndag, juni 20, 2016

När man vågar...

I fredags fick jag hoppa in som vikarie på två begravningar på mycket kort varsel. Med Guds hjälp gick det bra, både för mig och för den som skulle ha spelat. Jag klarade av musiken hyfsat, man hann kalla in en stensäker sångsolist och ordinarie kantorns sjukdom var inte så allvarlig som vi trodde. Allt blev alltså bra till slut :)

Det är ju i de där stunderna, de stunder som vi inte på något sätt räknar med, som det oväntade kan ske. Så var det i fredags. Efter den sista begravningsakten bytte jag några ord med de anhöriga på trappan till kapellet. Den nyblivne änkemannen, som jag inte känner, sa ungefär så här:

Tack för allt som blev så bra! Prästen var bra, klockaren var bra och musiken var jättebra! Vet du, jag blev så glad igår när jag hörde att det var du som skulle spela idag. Jag läser alltid vad du skriver i Barometern, och jag tycker alltid att du har så rätt. Jag läser allt i Barometern från första till sista sidan utom platsannonserna. Jag har ju ändå fyllt 91 år... Visst, jag har röstat borgerligt, men jag tycker att du har rätt ändå. Jag, och mina bekanta, har sagt att vi så gärna skulle vilja träffa dig för vi tycker att du verkar så klok och trevlig. Jag ville bara säga det.

Jag blev mycket överraskad men samtidigt mycket glad. När man som jag, känner sig otillräcklig i det mesta för att inte säga totalt värdelös, så suger man åt sig sådana ord som en törstande i öknen. Jag tackade hjärtligt, och gick tillbaka in i kapellet där jag mötte prästen Kenneth vars axel jag kunde snyfta emot. Det blev helt enkelt för mycket. Det var glädjetårar, men också en hel del tårar av sorg över att jag inte kunde dela de fina orden med just mamma och pappa. De stod alltid på min sida, även när det blåste kallt och misslyckandena grinade mig rätt i ansiktet. De vek inte en tum när jag meddelade dem att jag hade bestämt mig för att sluta med vänsterpolitiken i Kalmar. De välkomnade beskedet även om de visste att framtiden därmed blev väldigt osäker. De hade under lång tid lidit å mina vägnar även om jag inte berättade allt som hände. De förstod ändå. För det är jag dem evigt tacksam.

Ja, jag vet att jag är ganska skör just nu. Det är ju inte bara sorgen och saknaden efter mamma och pappa som känns hela tiden, det är väl en allmän utveckling att man blir mer och mer känslig med åren. Jag såg det hos pappa, och jag märker det på mig själv. Samtidigt som det kan vara jobbigt, så klart, så är det ändå en ganska fin påminnelse om att man är mänsklig med allt vad det innebär. Man har kontakt med sitt känsloliv och det är då inte bara de ledsamma känslorna man kan släppa fram utan även de andra som är positivt laddade såsom lycka, glädje, hopp och kärlek. Tänk så fattigt livet skulle vara om man inte kunde känna dem!

Jag är tacksam för de oväntade mötena och de ord jag får på vägen. Denna gång fick jag så mycket tillbaka när jag vågade mig på en utmaning jag tidigare inte hade vågat anta. Det kan jag också lära mig en hel del av. Om jag vågar...

Och det måste man ju, eller hur?

onsdag, juni 15, 2016

"Det är de andras fel"

Igår var jag så vansinnigt trött på dessa politikersvar som alltid går ut på att skylla ifrån sig på andra och/eller att lyfta fram exempel på aktörer som är ännu sämre för att själv framstå i bättre dager. Det är ju inte helt ovanligt att stöta på sådan argumentation, för att nu uttrycka sig litotetiskt.

Idag blir jag lika vansinnigt trött på en kyrkligt aktiv debattör (på Barometern Debatt) som skyller Svenska Kyrkans tillkortakommanden vad gäller exempelvis resor och representation på kyrkans organisationsform, med andra ord på de förtroendevalda som utses i kyrkovalet och som är partipolitiskt aktiva. Där begår debattören exakt samma fel som de politiska pamparna: Resonemanget går ut på att skylla ifrån sig och på att skylla på någon annan. "Visst, fel har begåtts men det är inte jag som är ansvarig, det är någon annan".

När fel begås så tar man gemensamt ansvar. Det gäller förtroendevalda, ideella krafter och anställda. Det är att handla etiskt och moraliskt riktigt. Det är exakt DET vi ska göra om vi vill kyrkan väl.

Under en högmässa i april sjöng vi en text ur Johannesevangeliet:
"Såsom Han har älskat och gett av sin kärlek 
ska vi också älska varann.
Vi ska ha gemenskap och vara rädda om varandra. 
Man ska kunna se att vi är syskon."

Ligger strategin "Det är de andras fel" i linje med de orden?

måndag, juni 13, 2016

Ett sista farväl

"Därborta vid pilen
har jag lagt min far..."

Och inte bara min far. Nu vilar både mamma och pappa därborta på kyrkogården, bredvid varandra vid det blå glasklotet. Min storasyster och jag sänkte ner de båda vita urnorna sida vid sida, läste Kärlekens lov från Paulus första brev till korintierna kap 13 och Bo Setterlinds vackra dikt Odalmannen. Solen sken från en klarblå himmel och i ögonvrån lekte kaninungarna, nästan som en illustration av orden i dikten vi just läst:
"Jag stod som harens unge, när han kom. 
Hur ångestfull jag var inför hans vackra sång!
Då tog han mig och satte mig i korgen 
och när jag somnat, började han gå.
Döden tänkte jag mig så."

Hela upplevelsen idag var surrealistisk. Det går inte att tänka sig att det var mamma och pappa vi bar i våra händer, i urnor hårt tryckta mot kroppen, och egentligen var det ju inte det heller. Det var vad som nu finns kvar av deras jordiska tillvaro. Vi bär så mycket mer med oss, så många minnen av så många glada stunder och de immateriella värdena dyker upp när vi nu försöker reda ut företaget att tömma det hus där de bott sedan 1963. Det är ett stort arbete. Mängden av saker, papper och möbler är ansenlig. Jag lovar att man kan ligga sömnlös för mindre, men det måste gå att göra ett värdigt avslut.

Tack mamma och pappa för allt! Jag badar i minnen och saknar er oerhört mycket! Jag vet att ni lever vidare på annat håll, inte bara i vårt medvetande och genom oss, utan i himlen där era själar nu njuter av en tillvaro utan sjukdomar och smärta men med kärlek som flödar över. En gång ses vi där, i en stad ovan molnen.

"Tänk när släkt och vänner, alla mötas där, på den andra stranden, skiljas aldrig mer..."

torsdag, juni 09, 2016

Argument av det omogna slaget

Nu har jag deltagit i så många diskussioner om kyrkans resor och lyssnat på ännu fler att det finns EN sak jag måste säga högt och tydligt:
Resor kan i de allra flesta fall motiveras utifrån en rad olika skäl, men så fort någon vill lansera en reseidé och använder argumentet "Alla andra reser så då ska vi också göra det" så kommer min inställning att vara "Den här resan ska inte genomföras".

Sådana argument har jag själv använt otaliga gånger, framför allt när jag ville börja använda träskor till skolan när det fortfarande var snö ute. Det bet inte riktigt på mamma när jag envist hävdade att alla andra i klassen hade träskor på sig.

Men det är klart, jag var ju bara typ nio år...

tisdag, juni 07, 2016

Arbetsdag på annorlunda sätt

Idag är det arbetsdag igen. Gårdagen tillbringade vi till stora delen i bil då vi for fram och tillbaka till Östergötlands stora nöjesmetropol Åtvidaberg för att hälsa på svärföräldrarna som behövde hjälp för att få igång radiomottagningen på det nya boendet. De har fått flytta in i ett alldeles nybyggt äldreboende, och det var verkligen fint. Det måste jag framhålla, även om jag kanske hade önskat en aning mer moderna lösningar rent tekniskt, men man kan ju inte få allt... När man är gammal och inte längre klarar sig på egen hand i ordinärt boende så ska man få känna att man får det bra. En sådan situation har man lyckats skapa för Stina och Fille. Nu kan de till och med lyssna på radio. Kombinationen nybyggen och gamla radioapparater är svår att få att fungera, men till slut gick det med hjälp av några bergssprängare från pappas hus. Han behöver dem ju tyvärr inte längre.

Idag tog jag då chansen att jobba utomhus för att få lite sol på mig. Jodå, det gick att få igång den gamla laptop-datorn och det mobila bredbandet från Telias Flintaperiod och sitta ute i solen och planera en församlingsresa istället för vid skrivbordet. Så där tio minuter efter att jag var klar så sa datorn ifrån genom att hävda att enbart 7% av batteriladdningen var kvar och att jag nu var tvungen att sätta i sladden. Det gjorde jag inte. I detta digitala tidevarv kunde jag fixa lite knapptryckningar via mobilen och få iväg några meddelanden innan jag fick spontanbesök i solen av församlingsprästen och ett intressant samtal på köpet.

Jaha, tänker ni, nu ska kyrkan ut och resa igen. Ja, det tycker jag absolut att vi ska!

Min idé är att vi ska lära oss mer om vad som har hänt i kristenhetens historia i Småland och Östergötland. Kanske finns det en hel del vi kan relatera till idag? Kanske kan vi få inspiration från historien att verka i framtiden? Alltså, klosterlivet i Vadstena kan vara ett sådant fenomen som kan studeras. Vi får se hur det blir och om kollegerna och församlingsborna tycker att det låter spännande. Det tycker i varje fall jag, och inte bara spännande förresten. I högsta grad tycker jag att det vore lärorikt och lära ska man göra hela livet.

Nu får datorn vila ett tag och ladda batterierna medan jag befinner mig inomhus. Andra arbetsuppgifter ska utföras, och jag tror INTE att grannarna tycker det vore roligt om jag skulle flytta ut pianot för att öva utomhus ;-)

torsdag, juni 02, 2016

Gud är större

Jag tänker inte kommentera granskningen av Svenska kyrkans resor och hantering av medel och dess företrädares etik och moral. Den får tala för sig själv. Det enda jag vill säga är att de avarter som granskningen har avslöjat befinner sig på mycket långt avstånd från den verksamhet som bedrivs i församlingar runt om i landet. Där sliter såväl avlönade anställda som ideellt arbetande volontärer med att fylla de behov som finns av en tillbedjande kyrka i världen. Det är fjärran från lyxmiddagar, kränkningar, bonusflygresor och betalda mobilräkningar.

Inför Heliga Trefaldighets dag 22 maj spreds en kollektvädjan från kyrkans internationella arbete. Skrivelsen är formulerad av chefen Gunilla Hallonsten. Bönen som avslutade brevet löd (med betonande fet text av mig):
"Gud, Heliga Treenighet, Fader och Moder, Son – syster och broder, och Ande – livgiverska och inspiratör, led oss till dina djup av rikedom, kunskap och vishet, så att vi uppmuntras att utföra kärlekens uppdrag och kan vittna om nådens hemlighet. Du som lever och verkar från evighet till evighet, till dig ber vi om detta. Amen."

Oj oj, det där blev visst för mycket. Diskussionens vågor går höga. Svenska kyrkan bedöms av en del efter detta att ha tappat sin anknytning till Bibeln. Jag ser bara en enda sak: Den manliga överordningen är en aning ifrågasatt. De kvinnliga attributen lyfts in i en bön, och det utmanar det rådande värderingssystemet. (Och ja ja ja, jag VET att jag inte har en teologisk examen men jag vet också att en levande debatt är utvecklande även om alla som deltar i den inte är teol kand eller TD...)

Bra jobbat, säger jag. Låt oss inte göra Gud mindre än nödvändigt. Det har kyrkan gjort i årtusenden. Det räcker med det och blir över. Den viktiga frågan i sammanhanget är ju: Kan Gud sägas ha ett kön? Svaret är: Naturligtvis inte. Det är vi människor som har det.

Gud bär namnet Jag är. Gud skapade människan till sin avbild, till man och kvinna skapade han oss. Räcker inte det? Genom alla tider har Gud förminskats genom att människor utifrån sin patriarkala värdegrund, inkorporerad i såväl kultur, ekonomi som religion för att bara nämna några fenomen i samhället, har tillskrivit honom (sic!) manliga egenskaper. Är det Gud själv, dvs Jag är, som dyrkas eller är det människors bilder av Gud? Vad är det som egentligen utmanas när Gud beskrivs utifrån nya perspektiv som gör bilden ännu rikare, ännu mer talande och ännu mer kärleksfull?

Gud har inget kön. Gud är större. Gud är helt enkelt, och så svårt, varat själv.

Även detta är en formulering som utmanar normerna.
Ännu har jag inte sjungit psalmen i något kyrkligt sammanhang,
men jag ser fram emot den dagen då det händer :-)

onsdag, juni 01, 2016

Lite galen också ju...

Jag hade velat vara
En liten fluga bara...

Ja, det hade varit spännande att ha fått höra hur diskussionerna gick när man i Kloka Huset kläckte idén om pooler i Kalmarhems  som regi... Det kanske var så här när The Wise Men Trio kuckelurade ihop efter vårens budgetarbete:

- Grabbar, den här budgeten känns inte bra. Den är liksom för mjuk i kanterna. Att satsa miljoner i riktade statsbidrag till omsorgen duger inte om man vill ha rubriker. Vi måste komma med nåt annat, nåt häftigare!
- Mina vänner, vi satsar på enskilda vägar! DET är bra! Alla vägar som går förbi en lada ska få mer bidrag!
- Jag vill ha heltid, ju. Alla ska ju kunna försörja sig på sitt jobb, ju!
- Ni fattar inte. Vägar och heltidsjobb, blaha blaha... Vi ska så klart vara årets sommarstad varje år! Det räcker inte med heltid, vägbeläggning på landet och gamla som mår gott. Sånt är så trist! Vi måste visa att vi är fräscha järnmän som vill nåt vettigt och hållbart med staden!

Och så fortsatte diskussionen. Begreppsvärlden blev alltmer grumlig. Till slut, när syret tagit slut liksom dricksvattnet denna rekordtorra vår, så kom de förlösande orden:

-Vi låter allmännyttan bygga swimmingpooler!

En sällsam timing. När vattenbristen är enorm, i en kustkommun där vi har bevattningsförbud så lanseras denna idé. Tja, som någon sa:

-Man måste ju kunna vara lite galen också ju.

Jo tack. Tydligen.