fredag, februari 26, 2010

Så fel det kan bli ibland

I förrgår fick hag en fråga av en journalist på det blå lokalorganet. Den handlade om huruvida jag ville sitta kvar som ordförande i kultur- och fritidsnämnden en mandatperiod till. Jag svarade klart och tydligt: "Den frågan får du inte svar på." Anledningen är förstås att frågan är orimlig. Det är inte jag eller någon annnan förtroendevald som bestämmer vilka uppdrag som delas ut och till vilka. Det är väljarna. Valet är 19 september och därefter vidtar arbetet med att dela upp poster mellan de olika partierna. Ingen kan vara säker på någon post överhuvudtaget. Så ser villkoren för det politiska livet ut i en demokrati. Detta diskuterade jag och journalisten.

Döm då om min förvåning när det följande dag i tidningen står att jag är tveksam till en fortsättning. Det var ju inte mitt svar. Det finns inte ett uns av tvekan vid svaret på den här frågan, men i artikeln, som enligt rubriken handlar om S-politiker, står att två som idag sitter som ordförande tänker sitta kvar, två vill avgå och två, varav jag är en och inte ens S-märkt, tvekar. Vilken miss!

Ja, journalisten och jag har pratat om det här och jag har fått en ursäkt. Det var inte hans fel. Nåt har hänt på vägen mellan hans artikelmanus och tryckeriet. Någon tyckte kanske att det blev symmetriskt och snyggt med en sådan uppdelning, men inte sjutton kan man ändra innehållet av estetiska skäl? Och jag tycker att det är en ganska stor sillnad mellan att vara tveksam och att vägra svara på en fråga av respekt för ett kommande valresultat och för väljarnas åsikter. Nej, jag blev besviken men accepterar ursäkten. Jag hoppas det inte händer igen. Radion hade också uppmärksammat artikeln men rättade till inlägget på hemsidan så gott som direkt när jag meddelade att det var fel.

Under gårdagen fick jag frågor och kommentarer, typ
"Jaså, du tänker sluta med politiken?"
"Varför ska du lägga av?"
"Här sitter en fd politiker"
"Har du tröttnat?"

Frågan är om det var kommentarer som andades förväntan eller beklagande. Jag vet inte.

Ja, man får väl ge det blå lokalorganet erkännandet att deras artiklar läses av många och dessutom tas på allvar. Då får jag också hoppas att den mikroskopiskt lilla rättelsen i dagens tidning blir lika uppmärksammad och läst. Eller är det meningen att jag ska behöva stå till svars för felaktigheter som någon på tidningen har hittat på?

Det tycker inte jag är rättvist, och rättvisa är något som är viktigt för en vänsterpartist.

onsdag, februari 24, 2010

Ännu en lyckad kväll

Vilken kväll det blev! Först en helt sanslös upplevelse på Jenny Nyströmskolan (en fullsatt aula!) där Klimatvågen arrangerade, bl a med stöd av oss i Vänsterpartiet Kalmar, ett färgsprakande och tankeväckande event utifrån nordamerikanska indianers relgion, filosofi och livsstil. Dans, musik, sång och samtal med budskapet: Vårda naturen, Allt är möjligt, Ditt bidrag är betydelsefullt och Vi är alla viktiga. Tack Katrin Gunnarsson och Jan Nordström för att ni tog hit James Trosper och de andra. Jag kommer särskilt att komma ihåg det där med fönsterrutan. Är vi egentligen helt säkra på att det inte går att ta sig igenom den? Hmm.... Hoppet lever!

Sedan blev det OS-guld på herrarnas långa stafett. Så himla roligt! Speciellt roligt är det att Anders Södergren, som nästan har varit uträknad, än en gång gjorde en strålande insats. Grattis!

Det blev en lyckad kväll alltså och jag är lättare i hjärtat. Även gårdagskvällen var fylld av glädje när vi övade med Vox Communis. Jag säger det igen: Ni som inte prövat på att sjunga i kör, gör det! Det är en energidryck som är mycket mer effektiv än alla burkar med allsköns energikickar som finns att inhandla för dyra pengar på närmaste ICA-afffär.

Ibland blir man arg av en skitinsändare...

I dagens ena lokaltidning kan man läsa en liten insändare som går ut på att kort och gott såga alla politiskt engagerade jäms med fotknölarna. Alla politiker, oavsett partifärg, är enligt författaren eniga i en sak och det är att slå vakt om de privilegier som alla politiker har.

Jag blir både arg och ledsen och samtidigt tycker jag synd om den insändarskribent som dels har så lite insikt i rådande förhållanden, dels har så mycket bitterhet i sig att han inte bryr sig om att kolla sanningshalten i den dynga han sprider och istället bara kastar ur sig den.

Vilka privilegier har man som förtroendevald? Privilegiet att läsa oändliga mängder handlingar inför nämndsmötena? Möjligheten att gå på fullmäktigemöten utan arvode? Är det den torra mackan man får gratis vid fikat som är problemet? I så fall kan jag lugna ner skribenten. Jag som är nötallargiker och dessutom vegetarian av medicinska skäl får för det mesta klara mig utan eftersom såna mackor inte erbjuds. Jag klarar mig ändå. Det finns frukt att köpa i affären på väg till mötet, och den frukten betalar jag själv. Kan det vara de ständiga mötena på kvällar och helger, så gott som samtliga utan ersättning även när det gäller körda mil, som sticker i ögonen? Telefonsamtalen på kvällar och helger eller telefonintervjuerna som man till och med känner sig tvungen att ge när man ligger sjuk? Eller privilegiet att ensamarbeta på ett partikansli vilket betyder att man har fullständigt ansvar för att allt, dvs sånt som städningen, den urgamla datorn med hemsida (som man förstås aldrig har fått någon utbildning på) och lokalvärmen, fungerar? Att aldrig kunna delta i de kurser och konferenser som man skulle behöva för att inhämta nya tankar och inspiration pga att partikassan äts upp av fasta kostnader och trycksaker? Att betala sina egna sjukdagar i efterhand genom att arbeta över eftersom ingen gör det man skulle gjort då man låg hemma och kräktes? Kallar du det för privilegier?

Ja, i ett perspektiv är det privilegier, och det är att jämfört med den som inte har något jobb alls eller är sjuk så har man det jättebra. Det kan jag erkänna, men jag går inte med på att man sprider bilden av att en förtroendevalds vardag är fylld av flygande räkmackor och stekta sparvar. Tror man det så är man fel ute. Kanske skulle ett besök ute i den politiska verkligheten, bland vanliga människor som har åtagit sig ett politiskt uppdrag, vara på sin plats? Vi gör det som vi tror på och som vi dessutom har fått förtroendet av valmanskåren att göra. Varför är det så himla kul att kasta skit på oss? Vi är tacksamma för våra uppdrag och försöker sköta dem så gott vi kan. Det är inte synd om oss, inte alls, och jag gnäller inte, men lite mänsklighet kanske skulle kunna spilla över på oss också? Man är inte mer än människa som politiker, med dagens politikerförakt riskerar man dock att vara människa lite kortare tid.

Visst finns det rötägg. Visst finns det folk som tar uppdrag, politiska och av andra slag, bara för att skaffa sig egna fördelar. De är dock på den politiska arenan bland oss gräsrötter oerhört, oerhört få. Rötäggen kan och ska man jaga. Den som har uppdrag och inte sköter dem ska avsäga sig. Den som inkasserar lön och arvoden för sånt som inte utförs ska skämmas. Sådant hör inte hemma i ärligt och uppriktigt politiskt engagerat arbete. Demokratin är betydligt mer värd än att förknippas med såna avarter. Det är självklart. Men blanda inte in oss andra i den ruttna äggröran. I sånt klet känner inte jag mig hemma, och det gör inte heller de allra flesta andra.

Byte av regering OCH politik

Visst kan man bli lite less ibland. Till hösten är det val. Då ska vi förpassa dagens borgerliga regering och ersätta den med en ny fräsch rödgrön regering. Det borde betyda att vi också byter politik, från höger till vänster.

Men si så enkelt var det inte. Pigavdragen ska enligt MP vara kvar. De har finansierats med resurser som borde kommit välfärden till del i form av bland annat äldreomsorg, vård och skola. Istället har högern valt att lägga skattelättnader på de redan välbeställda så att de kan utnyttja "hushållsnära tjänster", dvs pigor. Och det vill MP behålla. S passar i frågan. Vi har naturligtvis tagit ställning för välfärden och mot den inverterade Robin Hood-strategin.

Ett byte av regering måste innebära en kursändring i regeringspolitiken. Självklart måste det vara så. Jag hoppas att S tar sitt ansvar och inser det också.

Reflektioner efter måndagen

I måndags var det fullmäktige igen. Jag tänker inte tynga alla läsare med vad som avhandlades där, för det var alldeles för mycket och med ett innehåll som till alldeles för stor del avvek från dagordningen. En sak är i alla fall säker: Ska kommundemokratin överleva krävs både nytänkande och skärpning. Det är INTE OK att hålla egna små sammanträden i samma rum som debatterna pågår. Sånt fanns det mängder av i måndags. Det stör, är ohövligt och är mycket respektlöst mot både folk som vill lyssna på vad som sägs från talarstolarna men framför allt mot dem som har ordet.

Interpellationsdebatterna ska handla om de interpellationsfrågor som ställs och inte om annat. Där syndas det friskt från alla möjliga håll. Jag tycker att partierna har ett ansvar att styra upp det här. Naturligtvis ska också presidiet reagera, men man kan ju inte heller sammanträden som hela tiden avbryts av ordförandens pekpinnar. Det blir en aning pinsamt. Samtliga ledamöter är ju vuxna och bör kunna dra sitt strå till stacken för att inte varje enkel gråsparv ska behöva utvecklas till antingen gam eller påfågel ju längre diskussionerna pågår.

Jag bidrog inte med något inlägg alls i måndags, det erkänner jag. Det blev liksom aldrig läge, och då håller jag tyst. Jag vill nämligen inte bara prata för pratandets och medias skull. Kanske beror det på att jag är in i nordens trött efter förra veckans kräksjuka, men måndagens möte lägger jag in i glömskans kammare och trycker på DELETE så fort jag bara kan. Kanske blir det bättre nästa gång.

Plan B

Kylan behåller sitt grepp över oss. Jag tog en promenad via Fredriksskans i morse. Den allsvenska fotbollspremiären den 13 mars är i fara. Det måste vara en av de större nyheterna på senare tid. Det hade man väl aldrig kunnat tro? Att spela fotboll ute på naturgräsplaner den 13 mars, en vecka före SM-bandyfinalerna och en vecka efter Vasaloppet, torde väl vara en självklarhet på våra breddgrader, speciellt i år när vi har mild vinter. Eller? Nåja, SvFF lär ha kallat till telefonmöte till kvällen. Har de rullat upp persiennerna så vore det tacksamt. Det är ju inte bara i TV-sändningarna från Vancouver som det är snö. Med tanke på planerna i dubbel bemärkelse får man hoppas att det finns en plan B. Det är ett begrepp jag inte gillar, men i det här fallet så måste man ju tänka i såna termer. Man måste vara en filosof av högsta rang för att på allvar tro att snön och kylan är tankekonstruktioner och inte fysiska realiteter. Men en sak ska alla veta: Jag tycker också om fotboll. Ifall nu någon skulle tvivla menar jag.

söndag, februari 21, 2010

Fantastiskt roligt!

Vilken dag igår! Grattis Hellner och Olsson! Tack Södergren! Och mitt lilla skrytallergiska hjärta kan inte låta bli att gotta sig lite åt att norrmännen hamnade utanför toppen denna lördags-OS-dubbeljakt :-)
Fantastiskt! Lagarbete lönar sig. GRATTIS!

lördag, februari 20, 2010

De nya moderaterna?

Äntligen har jag fattat. De nya moderaterna, det måste väl vara alla de som inte själva behöver betala sin medlemsavgift?

De andra är ju likadana som de alltid har varit.

Vinterkräksjuka i OS-tider

Fy sjutton för magsjuka. Nu har jag varit sjuk sen i tisdags och knappt orkat lyfta huvudet ens. Kan det vara vinterkräksjuka? Jag vet inte, men jag har sällan varit så bortkopplad från verkligheten. Veckan är som en dimma. Tack och lov för OS. Det har man i alla fall kunnat titta på då och då. Gårdagens glädjeämne var Adrian Schultheiss i konståkningen. Fyra timmars herrarnas friåkning att njuta av på dagtid trots att Stephane Lambiel borde ha tagit medalj och Evan Lysacek inte skulle ha vunnit. En svensk insats som ingen hade räknat med var så himla toppen! Kul! Jag unnar Adrian alla framgångar framöver! Kör på!

Men magsjukan, nej den unnar jag ingen.

söndag, februari 14, 2010

Kvällens behållning

Nej, jag tyckte varken att Eric Saade eller Andreas Jonsson var mycket att hänga i julgranen igår. Den förstnämnda låten har man hört ca 67 gånger tidigare och den bar en mycket stark Kempe-stämpel (och såna är jag lite trött på) dessutom. Det hjälpte inte med duschen på slutet. Jag var totalt oberörd. Jonsson var rena sömnpillret trots att den kanske tillhörde de starkaste i startfältet. En powerballad, visst, men ack så trist.

Nej, Orsa spelmän och Kalle Moraeus var mina absoluta favoriter igår. Härlig tretaktkänsla och äkta spelglädje. "Livet är så underbart", ja så är det :-) Heja på i Andra chansen! Helst hade jag sett att ni fått sällskap med Dogge och Andra generationen där, men det var nog att hoppas för mycket.

Fast det var ju låten utom tävlan som tog mitt hjärta, ungefär som vanligt. Kvällens största behållning och starkaste upplevelse var förstås att höra Toralf och hans vänner sjunga "Sverige" med textraden "Välkommen, välkommen hit, vem du är är". Så ljuvligt rörande och så himla varmt. Det finns hopp ändå för ett mänskligt Sverige. Tack!

tisdag, februari 09, 2010

Snöröjning

Snöröjning har alla synpunkter på. Alla vet hur man ska göra. Alla vet hur man inte ska göra. Idag läste jag om någon som blev sur för att den egna bilen hamnade innanför snövallen när stadens gator plogades i förra veckan.

Ja, ja, jag förstår att man kan bli irriterad när man inte kommer ut med bilen direkt. Samtidigt så vet jag, eftersom jag är i stan så gott som dagligen, att det fanns stora skyltar uppsatta om att man skulle röja gatorna och att man därför som bilägare skulle se till att flytta bort bilarna därifrån. Datum och klockslag angavs. Det kan inte ha rått någon brist på information.

Ibland måste man alltså se till att ta sitt ansvar även som vanlig bilägare. Man kan inte hävda att kommunen ska skotta bort snön åt en. Man får minsann göra det man kan själv också. I det här fallet handlade det ju bara om att flytta bilen till en annan plats innan röjningen började.

Min pappa sliter som ett djur för att hålla trottoaren utanför huset ren från is och snö. När grannen levde skötte han den trottoaren också samt uppfarten till båda husen. Det hör ju till det ansvar man har som husägare att hålla rent på gångytorna vid tomten. Då kan ju inte en insnöad bil en gång vara världens största problem för någon annan?

Jag tänker också på den kommunanställde som jag träffade i onsdags när jag var på väg till Vasaskolan. Han stod vid Södra vägen och skottade för hand, och jag kunde inte låta bli att tacka honom för hans insatser. Utan honom hade ju vi andra inte kunnat röra på oss alls när Kung Bore regerar. Han stannade upp, lite förvånad över tilltalet, och berättade att han hade varit igång sedan kl 0400 på morgonen men var himla trött nu vid tretiden på eftermiddagen. Det hade jag ju all förståelse för. Vem har inte det? I snösvängen finns inga vanliga arbetstider, det är liksom bara att köra så länge det behövs. Jag älskar snö, men jag har full respekt för att inte alla gör det, i synnerhet inte när man ska skotta bort den.

Man kanske ska skänka den här arbetsstyrkan en tanke då och då och inte bara klaga på dem. Det sista man bör göra är i varje fall att försvåra deras arbete.

Första stenen?

Nu skallar kraven på avgång igen i Växjö stift. Det var inte länge sedan en kyrkopolitiker krävde en prästs avgång efter vad några uppfattade som kränkande uttalanden. Nu kräver samme präst biskopens avgång pga dåligt ledarskap. Vad blir nästa del i följetongen?

Jag blir så trött. Varför ska man skrika "AVGÅ!" så fort det bränner till? Är det ett moget sätt att hantera konflikter på arbetsplatser? Det tycker inte jag. Visst finns det mycket som tyder på att det existerar stora problem i Växjö stift, men vi måste väl ändå ha ambitionen att lösa dem? Det gör man inte genom att skrika "AVGÅ!" så fort man får tillfälle.

Svenska kyrkan är en mänsklig orgnaisation, det får vi inte glömma. Ingen där är perfekt, men ingen där är heller så dålig att han eller hon inte kan utveckla sig. Bibelordet från Johannesevangeliet 8:7 kanske man ska tänka på ibland: "Den av er som är fri från synd skall kasta första stenen på henne."

Kalla hem trupperna, bygg hållbart istället

Sverige sörjer de stupade svenskarna i Afghanistan. Beslutet att skicka svenska soldater till krigszoner är inte riskfritt, det visste man ju. Det finns tillfällen då man kanske ändå måste bidra militärt, men jag känner mycket stor tveksamhet. Det är svårt att vinna fred med krig.

Men man kan kanske vinna krig, det visar ju historien. Är det en realistisk utveckling i Afghanistan på rimlig sikt? Har vi så att säga fred i sikte? Knappast. Allt större delar av Afghanistan plågas av våld och attacker, och det är som vanligt de civila som drabbas värst. En vapenvila och en varaktig fred verkar inte direkt stå för dörren. Istället trappas våldet upp och därmed verkar den militära strategin ha misslyckats.

Vi måste välja en annan väg. Än en gång, man bygger inte fred med krig. Man kan vinna krig men andå förlora freden. Vi måste använda andra verktyg. Spill inte fler liv, varken afghanska eller svenska, bara för att visa militära muskler. De svenska trupperna bör kallas hem och Sveriges stöd till Afghanistan bör omvandlas till bistånd, utbildning och andra civila insatser. Det är på det sättet vi kan bidra till en hållbar utveckling. Afghanistan behöver fred, inte fler vapen.

tisdag, februari 02, 2010

Feltänk?

I Kalmar ska polisen numera ha ett nytt lönesystem som går ut på att man ska få mer i plånboken om man skriver fler böteslappar. Det anses göra det lättare för chefen att coacha personalen eftersom det "mäter prestationerna".

Men vänta nu. Ska poliserna tjäna mer om folk bryter mot våra lagar mer? Jag trodde att polisen hade i uppgift att jobba förebyggande MOT brott, dvs att se till att brott INTE begås.

Men jag kanske har fel. Med det här systemet lär resultaten bli att man lägger ner det förebyggande arbetet, för vem vill vara okollegial nog att jobba förebyggande och göra det omöjligt för arbetskamraterna att tjäna mer? Vad är "prestationer" om man talar om polisarbete? Är det bara en sak eller finns det fler aspekter?

Kanske behöver man tänka om ett par gånger till. Jag förstår att de fackligt engagerade reagerar och pratar om överdrivet kontrollbehov och bristande förtroende, men det är också allvarligt om det förändrar polisens arbetssätt FRÅN förebyggande arbete TILL böteslappsskrivande.

Men så illa kan det kanske inte bli. Eller kan det verkligen det?