lördag, december 31, 2011

Nyårsklockan av Alfred Tennyson


Ring, klocka, ring i bistra nyårsnatten
mot rymdens norrskenssky och markens snö;
det gamla året lägger sig att dö...
Ring själaringning över land och vatten!

Ring in det nya och ring ut det gamla
i årets första, skälvande minut.
Ring lögnens makt från världens gränser ut,
och ring in sanningen till oss som famla.

Ring våra tankar ut ur sorgens häkten
och ring hugsvalelse till sargad barm.
Ring hatet ut emellan rik och arm
och ring försoning in till jordens släkten.

Ring ut vad dödsdömt räknat sina dagar
och forngestaltningar av split och kiv.
Ring in ett ädlare, ett högre liv
med bättre syften, mera rena lagar.

Ring ut bekymren, sorgerna och nöden,
och ring den frusna tiden åter varm.
Ring ut till tystnad diktens gatularm,
men ring till sångarhjärtan skaparglöden.

Ring ut den stolthet, som blott räknar anor,
förtalets lömskhet, avundens försåt.
Ring in det rätta på triumfens stråt, 
och ring till seger mänsklighetens fanor.

Ring, klocka, ring... och seklets krankhet vike;
det dagas, släktet fram i styrka går
Ring ut, ring ut de tusen krigens år, 
ring in den tusenåra fredens rike!

Ring in den tid, då andarne befrias
ur själviskhetens sammansnörda band.
Ring mörkrets skuggor bort ur alla land;
ring honom in, den bidande Messias!



fredag, december 30, 2011

Funderingar inför nyår

Då var det dags för nyårshelg igen. Som vanligt dimper det i mediahavet ner krönikor och listor om allt som har inträffat under det gångna året. Det är idrottsprofiler, kulturpersonligheter, TV-program, skandaler och glädjeämnen i en enda röra. Man blir lite mätt på sånt. Jag tänker alltså INTE leverera något i den vägen. Men året är ju ändå slut, och ett nytt börjar. Kanske finns det ändå ett behov av att knyta ihop säcken och börja på en ny.

Egentligen tycker jag att nyår är ett överskattat fenomen. Vi möter nya dagar hela tiden och vi kan börja på nytt precis när som helst. Varför ska alla göra det samtidigt? Eller alla och alla, vi har en mängd andra nyårstillfällen att ta hänsyn till också, t ex det kinesiska nyåret som inte infaller samtidigt som vårt. Det där med raketer deltar jag inte i mer än på långt avstånd. Kl 17 avfyras ett jättefyrverkeri vid Kalmar slott. Det tittar jag på. Det är ett konstverk utfört av folk som kan sina grejer. Det skulle aldrig ens föresväva mig att lägga pengar på något som dels är livsfarligt, dels varar i 5 sekunder och bara lämnar krutdoft och pappersslamsor efter sig. Det är rentav dumt. Med risk för att låta könsstereotyp: Det där är förvuxna grabbars lekstuga.

Jag ger heller inga nyårslöften. Det har jag aldrig gjort. Folk som avger såna brukar ändå inte hålla dem, så varför ge sig på det? Man får ta en dag i sänder och hoppas att man är klok nog att fatta de kompetenta beslut som krävs för en smula bättre värld. Det bestämmer man knappast på nyårsafton kl 12.

Men nyårsafton är ju en dag då man kan umgås med varandra och ha det trevligt tillsammans. Den möjligheten ska man naturligtvis ta vara på, och ett glas bubbel vid tolvslaget kan vara en del i att fira vänskap, framtid och kärlek. Det behöver man ju inte säga nej till.

Nåja, vad har 2011 innehållit för min del? En himla massa. Allt har inte varit positivt. En massa dynga lämnar en ganska bitter eftersmak. Det kan inte hjälpas, men det är så det känns och det har jag rätt att också uttrycka. En människa, oavsett om hon är politiskt engagerad eller inte, är en helhet som består av ande, själ och kropp och med hela sin varelse går man in på olika arenor och försöker göra sitt bästa. Det är viktigt att komma ihåg det. Vi har med människor att göra, och vi har rätt att vi behandlade som sådana och skyldigheten att behandla andra också som sådana. Inte sjutton vill vi väl ha förtroendevalda politikerrobotar? Det är väl tänkande och medkännande representanter vi ska ha? Och det tänker jag fortsätta att vara även under 2012 om inget oförutsett inträffar.

Året har innehållit en hel massa positiva saker förstås. Min älskade goa familj lever gott och har det bra, så bra det går att ha det när åren och tiden går. Vi blir alla äldre men förhoppningsvis också klokare. Jag har fått nya uppdrag i styrelser och nämnder, inte bara i kommunen, och jag gillar att vara med och diskutera och peta i frågor av olika slag. Det kan handla om inköp av ny värmepump i husen där jag bor, om att satsa på arbetskläder i omsorgen, om att lägga budget för Växjö stift och om att verkligen väga för- och nackdelar med markexploateringar i kommunen. Det är många frågor som man ska ta ställning till, och det tar sin tid. Kören Vox Communis har under året blomstrat och framträtt på konserter och i andra sammanhang såväl på våren och sommaren som i juletid. Kören är en ständig källa till glädje och inspiration! Vårt lilla men naggande goda ninjafeministiska nätverk har trampat ny mark och kommer att växa i betydelse. Den feministiska kampen måste föras med än större intensitet framöver, inte minst inom ett parti som vill vara just feministiskt. Vi måste börja med oss själva. Kyrkan i vid mening har kommit att betyda mer för mig under 2011 än tidigare. Vi får se vart det kan leda.

Jag ser fram emot 2012 och är nyfiken på vad livet bär med sig. Kanske blir det en och annan omvälvning som jag inte vet något om ännu, eller så blir det något som jag någonstans djupt inom mig vet att jag vill. "Gårdagen är förbi, morgondagen har vi ej sett men idag hjälper Herren" är dock ett visdomsord som jag vill hålla fast vid. Jag vill inte lägga så mycket förhoppningar på en oviss framtid att jag glömmer att leva här idag just nu. Man ska ta vara på tillfällena och njuta av den dag som är, oavsett om det är vardag, helg, midsommar, jul eller nyår. Varje ny dag är ju en gåva, liksom varje nytt år.

GOTT NYTT ÅR!

torsdag, december 29, 2011

En svår sits

Alltså, vid vissa tillfällen dyker det upp frågor som det helt enkelt inte går att hitta en bra lösning på. Att koka god soppa på småspik är ett sådant. Drägliga arbetsvillkor för kommunanställda kostar, men inte sjutton får omsorgsnämnden mer budgetmedel för det. Nu ska vi införa önskad sysselsättningsgrad, en god tanke men också en process som ger upphov till många frågor och mycken oro. Därför har arbetet tagit tid, förankringen har också tagit tid och den bild jag har fått har varit tydlig: Vi ska göra detta och allt ska göras för att det ska bli bra för de äldre och för alla som arbetar. Ändå blir det ramaskrin bland personalen. Både Östran och Barometern har reportage i dagens tidningar där personal från bemanningsenheten slåss för sin existens. Det är tydligt att man inte går i takt med varandra här.

Folkpartiet har försökt att lösa frågan med bemanningsenheten på sitt sätt genom att vid varje möjligt tillfälle lägga förslaget att lägga ner verksamheten. De vill nämligen inte ha någon bemanningsenhet överhuvudtaget. Det är naturligtvis ingen framkomlig väg. En så stor verksamhet behöver en rörlig resurs under överskådlig framtid, men frågan är hur stor den ska vara. Det får framtiden utvisa.

Vi måste nämligen öka personkontinuiteten för brukarna. Vi måste få ner antalet människor som våra äldre möter och på det sättet öka tryggheten och säkerheten. Det har absolut inte fungerat dåligt tidigare, men undersökning efter undersökning pekar på att brukare och anhöriga har synpunkter på dålig personkontinuitet. Vi måste också se till att våra anställda kan leva på sin lön. Det kan inte vara rimligt att vi har deltid som norm i en kvinnodominerad sektor och därmed ännu mer spär på den gamla föreställningen om att kvinnor inte behöver jobba heltid eftersom de har en make som ser till att försörja familjen. Sånt är gammalt och luktar unket.

Det enkla hade varit att skjuta till mer pengar till omsorgen. Att inse att god omsorg av våra äldre kostar pengar. Att inse att vår personal gör ett gott jobb och att de ska ha lön för vad de gör och tillräckligt med arbetstid för att kunna ge brukarna omsorg värd namnet. Att inse att införandet av önskad sysselsättningsgrad innebär stora förändringar. Förändringsarbete kostar nämligen på, både i resurser och i ansträngningar. Men så har det inte blivit. Istället ska vi dra ner på våra budgetramar eftersom vi i jämförelser med andra kommuner kostar för mycket. Dessutom har inte kommunen i stort obegränsade resurser, utan den kommunala ekonomin går på knäna i ett samhälle där man enligt traditionell borgerlig modell ska sköta sig själv och skita i andra och där gemensamma resurser ger sig ut på rymmen och hamnar i privata redan välfyllda plånböcker. Böner om ökade resurser, om möjlighet att upprätthålla och förbättra kvaliteten och om förståelse för att det handlar om människor och inte legobitar har alltså klingat förgäves, av en lång rad skäl. Jag tror och hoppas att de allra flesta inser att den ekvationen är svår. Likväl är det omsorgsnämnden som får stå med hundhuvudet när resurserna inte räcker.

Jag har arbetat med politik länge. Det här är ett av de tyngsta ärendena jag har varit inblandad i, och det är ett ärende som gör ont. Det handlar så totalt och så direkt om människor och deras väl och ve, såväl som brukare och som personal. Det går helt enkelt inte att göra som kungen och "vända blad". Det är en verklighet som måste hanteras, och jag känner mig ganska maktlös i det stora hela. Tips mottages således tacksamt på hur den till synes olösliga ekvationen kan hitta en lösning. Att vänta till en vänstervalseger 2014 känns inte direkt som möjligt även om det kommer att ge upphov till en helt annan situation där pengarna sätts i människans tjänst istället för som idag tvärtom. Det här måste ju hanteras här och nu.

lördag, december 24, 2011

GOD JUL!


Jag önskar alla läsare, även de som är helt vilse i den politiska mössan en riktigt god och välsignad jul, med tomtar och änglar och massor av glädje :-)




Och glöm inte det allra viktigaste: 
Kristus till jorden är kommen! 
Oss är en frälsare född.

tisdag, december 20, 2011

Fullmäktige igår, stök idag eller är det tvärtom? ;-)

Igår hade vi fullmäktigemöte. Jodå, det var det sista före jul. Det märktes väl på sina håll att det var andra sysslor än debatt som kändes angelägna, men det hela tog sin tid ändå, främst beroende på diskussioner som, ursäkta, var felplacerade såväl i tid som i rum. Stökigt var bara förnamnet.
  • Fördjupad översiktsplan över Kvarnholmen med omgivningar: Huvuddelen av debatten gällde huruvida man skulle lägga till en skrivning som redan stod i underlaget. Dessutom ville en majoritet kommentera p-avgifter i en fördjupad översiktsplan. Det är inte bara orimligt, det är rent absurt.
  • Planprogram för Berga 10:2: Är det möjligt och önskvärt att placera Bovieran och en länga radhus i en liten skogsdunge i Funkabo? Hela ärendet skulle återremitteras pga formaliafel. Visst, det är pinsamt att man inte gör rätt. Förra gången blev det bordläggning pga ofullständigt beslutsunderlag. Ändå körde de borgerliga partierna igång en debatt mellan varandra som tog en god stund att lyssna sig igenom. Moderaterna slogs inbördes. Ändå visste alla att inget beslut skulle fattas igår. Frågan går tillbaka till samhällsbyggnadsnämnden. Slutsatsen bör istället vara: Gör om, gör rätt! Och se till att ta diskussionerna där och när det är dags och glöm för sjutton inte vad sakägarna har att framföra. När vi har ett komplett beslutsunderlag ska frågan upp för behandling igen. Nu blev det bara en egotrippad politisk tuppfäktning av alltihop som inte gynnar nån alls. Var är omdömet??
  • Beslut om ny arvodeskommitté: Av formaliaskäl ska en ny grupp tillsättas. Den förra hade en jävsproblematik som man inte hade förutsett. Ja visst är det pinsamt. Ännu ett formaliafel, men även här gäller "Gör om, gör rätt". Ändå kunde man inte låta bli att diskutera dels den förra arvodeskommitténs resultat, dels vilka arvodesmodeller den nya ska komma fram till. Alltså, då började det bli riktigt tröttsamt. Diskussionerna i arvodesfrågan ska tas i kommittén först, sedan fälls avgörandet i fullmäktige. Hur gruppen är sammansatt är alltså ganska ointressant. Beslut tas ändå i den folkvalda församlingen. Vänsterpartiet har sin ståndpunkt klar: Vi stödjer inga chockhöjningar på 10-18% för någon. Att som Centerpartiets representant hävda att sådana höjningar "inte på något sätt sticker ut" är natutligtvis allt annat än sant. Vilken kommunanställd får sådana lyft i lönekuvertet? Vi vill se till att fritidspolitiker klarar sitt uppdrag. Det är prioritet ett. Och den uppfattningen kommer vi att framföra i arvodeskommittén och i fullmäktige när frågan ska avgöras, inte när beslut om att tillsätta kommittén ska fattas. Det var ju den frågan vi skulle avgöra igår och ingen annan.
Nåväl, det var igår. Idag är en ny dag. Idag väntar julstök, röj och tvätt för min del. Det är allt annat än meningslösa sysselsättningar. Resultat ser man direkt, och ju mer arbete man lägger ner, desto bättre blir det. Under tiden kan man lyssna på julmusik och ta en paus vid pianot då och då. En härlig mix av eftersatt praktiskt arbete och kulturutövning och kulturkonsumtion. Det är riktigt skönt att få ägna sig åt sådant någon gång ibland :-)

måndag, december 19, 2011

Feminismen tappar mark - Agera NU!

Feminismen har pressats tillbaka, inte bara i samhällsdebatten utan även i vardagen. I slutet av 90-talet kunde var och varannan kalla sig feminist och bli lyssnad på. Idag råder ett helt annat läge. Även de miljöer som vill framstå som jämställda karakteriseras av gamla patriarkala strukturer. Diskussionen har förenklats. Vi möts allt oftare av negativa attityder när vi vill använda feministiska perspektiv. Att vara feminist år 2011 har tyvärr för många blivit detsamma som att vara manshatare, en föreställning som inte bara är lögnaktig, den är dessutom rentav dum.

En radikal och samhällsförändrande feminism handlar inte om manshat och inte om makthunger. Den handlar istället om viljan att förverkliga ett rättvist samhälle som bygger på att alla människor har lika värde och ska ha lika villkor, skyldigheter, rättigheter och möjligheter oavsett kön. Den kampen kan bedrivas av såväl män som kvinnor. Det ideala tillståndet är förstås att vi alla jobbar tillsammans. Det är tyvärr en realitet att detta, som borde vara en självklarhet år 2011, tvärtom anses vara både farligt, onaturligt och utmanande.

Den feministiska klockan vrids tillbaka. Det paradoxala är att denna vridning sker samtidigt som könsskillnaderna kvarstår eller till och med ökar inom en rad områden. Utbildning på alla nivåer är fortfarande könsuppdelad vilket får till resultat att Sverige har en av Europas mest könssegregerade arbetsmarknader. Löneskillnaderna mellan män och kvinnor ökar och kvinnor jobbar i stor utsträckning deltid under småbarnsåren medan männens arbetstid till och med ökar. Kvinnor som misshandlas hotas huvudsakligen av sina män eller före detta män. Anmälningarna har ökat med 30 procent de senaste tio åren. Vi har till och med ett läge där feministisk debatt beskrivs som kränkande för kvinnor eftersom man anser att kvinnor beskrivs som offer när rådande orättvisor påpekas. Hur i all världen ska vi då kunna få till en förändring? Det första steget är ju att identifiera problemet. Utan det steget händer helt enkelt ingenting.


Ja, och det är precis det som är avsikten. Frånvaron av feministiska diskussioner konserverar nämligen den rådande ordningen. Vita medelålders män kan sitta ohotade på sina maktpositioner medan kvinnor får lära sig att deras underordning är ett resultat av den egna svagheten. Sedan fortsätter spiralen åt fel håll. Till slut är vi tillbaka på Ruta Ett. Vi har ingen levande debatt om sakernas tillstånd och ingen ställer sig ens frågan varför män har så mycket större möjligheter än kvinnor, varför män per definition ska ha högre lön och bättre jobb. Det kommer än en gång att anses "naturgivet" och orsaken är att vi inte tillräckligt målmedvetet har jobbat för rättvisa samt envetet påvisat de orimliga skillnader som finns mellan mäns och kvinnors möjligheter.


Vad vi behöver är ett allmänt uppvaknande inom ett politikområde som är ett av de viktigaste och mest eftersatta just nu. Vi måste förstå skillnaden mellan individ och struktur. Vi får inte luras av föreställningen att strukturerna inte finns eller att den rådande maktordningen är ett resultat av individuella tillkortakommanden beroende på "kvinnors påstådda bristande ambition och förmåga". Kvinnor tar i allmänhet större ansvar för hem och barn och därmed kan vi inte satsa 150 procent på lönearbete. Kvinnors karriär missgynnas av förhållande och familj, medan det för männens del är tvärtom, vilket Kvinnomaktutredningen tydligt har visat. Kvinnor lever i samma samhälle som män och påverkas av den kultur som råder och vi är mycket väl medvetna om att vi i det här läget väljer "fel" i ett perspektiv, men "rätt" i ett annat. Vi måste dock lära oss att se maktförhållandena och göra oss alla medvetna om att de finns.


Sedan kan vi agera mot dem. Ifrågasätta, stödja och inspirera varandra så att vi inte hamnar i offerfällan. Ständigt vara på vår vakt mot härskartekniker och maktstrukturer som vill förminska kvinnors rörelseutrymme. Aldrig lämna genusmedvetandet utan alltid ställa oss frågan varför världen ser ut som den gör. Inte vill vi på allvar att våra döttrar och döttrars döttrar ska behöva möta samma värld som våra mormödrar upplevde? Vill vi framåt är det dags att vi agerar här och nu. Vi måste börja med oss själva. I morgon kan det vara för sent.


Birgitta Axelsson Edström, Susanne Johansson och Mariann Karlsson


Ninjafeminister och vänsterpartister i Kalmar län

fredag, december 16, 2011

Hänsyn och sanning

Dessa eviga hänsyn!



Inte bli till anstöt
inte såra
inte förarga
dessa lättstötta
dessa lättsårade
dessa lättförargade


Men vem räknar alla dem
du skulle tröstat
och glatt
med din befriande
sanning?

(Nils F Nygren)



onsdag, december 14, 2011

Moral, ja tack!

Det var väl för väl att det fanns nån form av moralisk rationalitet i Svenska Fotbollförbundets styrelse. Igår undrade man ju. En spelare som är dömd för kvinnomisshandel ska naturligtvis inte ha nån plats i landslaget. Igår sas det dock att man inte ska straffas dubbelt och att man ska hålla isär det som sker på planen och det som sker i livet i övrigt. Halledudanedej.

Självklart gäller sportsligt uppträdande såväl på som utanför planen. Det ska inte råda någon oklarhet över det. En idrottsman ska vara en förebild, och det kan man inte vara om man har misshandlat sin fd fru. Dom har fallit, och än så länge gäller den. Punkt.

Och den viktigaste frågan i alltihop: "Hur mår mamma och barn?" verkar inte ens vara intressant i sammanhanget. Så går det när patriarkala värderingar om livets delbarhet blir normen. Suck.

Elsinore

Jodå, visst måste det finnas hopp, och det finns det förstås, men vilka texter Björn Afzelius kunde författa och vilken musik han kunde komponera!

Elsinore

I ett tornrum av sten, bakom galler av järn
Och en tillsluten port av solidaste trä
Med en smärta som gror som en svulst i hans bröst
Står han och sneglar mot Sveriges kust
I dyster begrundan av sin ömkliga lott
Att försmäkta på Elsinore slott



En gång var han lycklig och fri och dansant;
En damernas gunstling, så skön och galant
En prins utan högmod, en välkommen vän
Såväl i palats som dom enklaste hem
Den siste man trott skulle få tyna bort
I tornet på Elsinore slott


Han red ut i världen i ungdomens dar
Och såg med bestörtning hur orätt det var
Att folket gick under av sjukdom och svält
För att härskarnas girighet saknade gräns
Men den insikten borde han nog inte fått
För den förde till Elsinore slott


Han sålde sin boskap, sin mark och sitt slott
Och allt det han tjänade skänkte han bort
Men den som får gåvor vill ofta ha mer
Och när hjälpen tar slut blir den nödställde vred
Så han skördade ont av det goda han sått;
Därför bor han på Elsinore slott


En prins utan pengar bemöts med förakt
Av alla dom andra som tillhör hans klass
En ädling som vågar ta folkets parti
Blir hälsad med kyla och ögon av is
För där ondskan får råda är godhet ett brott;
Så han sändes till Elsinore slott

Så nu lever han här i livslång exil;
Förskjuten av fattig, föraktad av rik
Vågorna glittrar i rött och i guld
När skymningen sänker sej vid Öresund

Han sneglar mot Sverige, han ser inget hopp;
Ingen friges från Elsinore slott

(Elsinore av Björn Afzelius)

tisdag, december 13, 2011

Gyllene stunder

Idag kan jag pusta ut efter en hellyckad julkonsert med bästa Vox Communis. Det var så himla roligt att framföra julsånger i kubik i Kalmarsalen igår! En äkta gyllene stund var det, och den värmer mitt hjärta än. Mycket folk i publiken, en större kör än någonsin förut och en underbar stämning blev det och man svävar som på moln. Tänk vad musik kan betyda! Och tänk vilket plus det är att skapa tillsammans! Tack ALLA i hela kören! Ni är guld värda allihop! Tack Åke Eklund och Christer Svensson i kompet och våra solister Lotta Lindmark, Marie Flobrandt, Pierre Edström, Anna Hermansson, Jeanette Bernspång, Monika Lundgren och Rolf Johansson. Tack Aktiv Fritid som ger oss möjligheten att finnas, till Ewerth Johannesson som fick idén för fem år sedan och till Scenteknik som hjälpte till med allt praktiskt igår! Tack till Stage4You som såg till att kvällen fick ännu större musikalisk bredd! Och TACK för de underbara blommorna jag fick! De pryder sin plats i vårt vardagsrum fram till dess att granen kommer in.

Livet kan vara härligt ibland. Att skapa tillsammans gör att man blir glad. Ja ja, jag ÄR politiker men jag är också människa av kött och blod, ande, själ och kropp. Jag tycker att det är viktigt att poängtera det ibland, och det är därför jag inte bara skriver om politik här. Man är politiker ALLTID, men man är människa precis lika mycket ALLTID. Annars vore man ingen vidare politiker.... Därför tror jag att det är livsnödvändigt att se till att alla delar av en får näring.

Kulturen fyller så att säga sin plats för ett meningsfullt och friskt liv, och det tror jag att fler än jag behöver. Har du inte prövat att skapa, gör det! Hitta en kör att sjunga i. Gå en målarkurs. Lär dig spela gitarr, kyrkorgel eller ukulele. Gå med i en amatörteatergrupp, eller skapa en själv. Förgyll livet. Det mår du bra av!

lördag, december 10, 2011

Trött men ser framåt :-)


Då är man på väg hemåt igen, ännu på ett tåg som håller tidtabellen och som är varmt och skönt. Jag tror och hoppas att det gäller hela hemresan. Det är bättre att vara optimist än pessimist i varje fall. Fördelen med att välja glädje i förtid är att det värsta som kan hända att man varit glad i onödan. Det kan jag våga riskera. Jag är på mitt modiga humör idag ;-)

Annars är jag rätt trött i huvudet efter två intensiva dagar med partistyrelsen på underbara Syninge Kursgård. Det var första gången, kanske den enda någonsin, som jag fick sitta ordförande på ett PS-möte, och med gott stöd av Hans Linde som delade uppdraget med mig så gick det ändå rätt bra. Det mest speciella med det här mötet var ju att det var mandatperiodens sista. Nästa gång vi ses är på kongressen i början av januari och då väljs en ny partistyrelse. Det var alltså lite ”Sista natten med gänget”-feeling. Stämningen var god! Och så fick Hans och jag tacka av Lars Ohly och Anki Ahlsten som lämnar sina uppdrag som partiordförande och partisekreterare. Det kändes ju onekligen lite speciellt, men vi gjorde det i den minimalistiska stilen. Kongressen lär bli mer maxad på just det området :-)

Och så presenterade valberedningen sitt förslag till nu partiledare. Ulla Andersson, Hans Linde, Rossana Dinamarca och Jonas Sjöstedt har kuskat land och rike kring i en valprocess som saknar motstycke i svenska partiers historia om vi ska prata öppenhet. Andras valprocedurer bleknar i jämförelse. Vi har fyra som vågar ta fajten, andra har knappt en. Jag är jätteglad över hela processen och över den kamratliga ton som har präglat den, och jag är djupt imponerad av dem alla fyra, liksom av valberedningen som har haft ett oerhört svårt arbete. Nu är det upp till kongressen att fatta beslut, men Jonas är ett mycket bra val av valberedningen och framtiden ter sig ljus :-) Full fart framåt!

fredag, december 09, 2011

Välvillig behandling?


Nu har vi skrivit och skickat in vår första debattartikel under vårt nätverksnamn. Jag hoppas verkligen att tidningen ger oss utrymme, för det ÄR en viktig fråga. Kanhända är den lite utmanande för en konservativ tidning i ett samhälle som så tydligt präglas av patriarkala värderingar, men vi hoppas ändå på välvillig behandling.

Apropå välvillig behandling: Idag åker jag tåg till Stockholm. För en gångs skull slipper jag åka med fakiren kl 0500 och fick ligga i sängen två timmar till. Tåget gick 0707 och jag såg fram emot en avslappnande stund med lite extra sömn. Jag har nämligen inte sovit speciellt bra i natt, det är många saker att tänka på och planera för just nu, och jag behöver verkligen få vila hjärnan lite. Då visar det sig att tåget saknar värme. Här är rejält kallt. Tur det finns ytterkläder att ta till :-)

Igår slog jag in julklappar. Jag gillar verkligen det! Fast lite perverst är det väl..... Små paket, stora paket, fyrkantiga paket, mjuka paket, hårda paket, oformliga paket i en enda röra som jag försöker ge så fin inramning som möjligt. Det är kul med julklappar! Det är faktiskt ännu roligare att ge än att få tycker jag. Och än är jag inte klar med alla inköp, tack och lov. Än finns det paket som ska slås in. Det är en himla tur :-)

Och så går tankarna till de människor som far illa på olika sätt. Till dem som inte har något hem, till dem som inte har några nära vänner eller familj, till dem som inte ens kan tänka tanken att få fira någon jul alls och till dem som inte får en enda God Jul-tanke eller hälsning. Det gör ont. Vi ska inte ha det så i det här landet. Vi måste ställa upp för varandra, se varandra och förstå att det lilla vi kan göra ändå gör skillnad. Vi har ett samhälle som spricker, där våra gemensamma medel beskärs till förmån för privat konsumtion för redan välbärgade, och den här situationen har vi faktiskt via demokratiska val gemensamt bestämt att vi ska ha. Det gör mig rädd. Jag gillar inte när egoismen slår ut solidariteten och det gemensamma ansvaret. Det samhälle jag vill ha ser inte ut så här. Likväl är det just det här samhället vi har, och människor lider just nu. Det gäller att hitta vägar att göra skillnad ändå, i väntan på ett stort systemskifte.

I vissa stunder blir jag ganska deppig. Då tror jag att vi i Sverige kommer att ha den politiska karta vi nu har så länge det finns fler som är friska än sjuka, fler som har jobb än som är arbetslösa, fler som har bostad än som är hemlösa, fler som har mat för dagen i överflöd än som lever på socialt understöd och fler som konsekvent sätter de egna behoven framför andras än tvärtom. Det ger ingen vidare framtidstro för den som vill att vi ska få ett fungerande samhälle med rättvisa, solidaritet och ansvar som karakteristika. Det känns lite svart.

Man jag tror ändå på människan. Jag tror att hon vill och kan nånstans längst in, och jag tror att det finns en gräns för oförnuftet och egoismen. Det finns absolut en välvilja, så det finns hopp trots att utvecklingen just nu går åt fel håll, såväl för jämställdhet som jämlikhet och rättvisa.. Utan den tron skulle man ju lika gärna kunna ge upp.

torsdag, december 08, 2011

Intressant länk

Jag hittade av en slump en intressant hemsida: Nätverk mot mobbning

Är det något som berör mig oerhört illa så är det just mobbning. Det är inget fenomen som finns bara bland barn och unga, även om det är just i skolan som vi uppmärksammar det allra mest. Visst, just barn och ungdomar är speciellt utsatta eftersom hela deras liv formas av de tidiga åren, och vi måste se till att skolor och andra miljöer där unga vistas är fria från kränkande behandling. Men mobbning finns i alla sorters sammanhang där människor umgås och arbetar tillsammans, och det gäller att hålla ögon och öron öppna för de signaler som skickas ut. Det är inte värdigt ett utvecklat arbetsliv att människor blir behandlade så illa av kolleger och överordnade att de tvingas sluta arbeta med det yrke som de har valt. Läs gärna artikelnRigmor frystes ut på jobbet som är från 2008. Det är tre år sedan, men jag tror vi tyvärr kan hitta många exempel sedan dess på samma vidriga fenomen.

Jag skäms över varje mobbningshistoria. INGEN ska behöva utstå detta. Det måste vara vars och ens skyldighet som medmänniska att verka för Nolltolerans mot mobbning på alla nivåer. Eller vill du drabbas själv, kanske enbart på grund av att du bryr dig om ditt arbete och vill kunna göra ditt bästa???

onsdag, december 07, 2011

"Är det tråkigt att vara politiker?"

Det gäller att hålla bloggen uppdaterad. Det finns de som säger att bloggar är ute, men det tycker jag att man kan få bestämma själv. Det är någon form av terapi över skrivandet, åtminstone för mig. Jag mår bra av det, så jag fortsätter. Dessutom är det ett forum där jag bestämmer själv över vad jag skriver. Helt själv.

Idag fick jag höra en fråga: Är det tråkigt att vara politiker? Frågan var inte ställd direkt till mig, men jag fick höra den. Egentligen är det en lustig fråga. Väljer någon att arbeta med politik för att det är roligt? Det gjorde i varje fall inte jag. Det känns lite mysko på nåt sätt. Det skulle ju vara ungefär samma sak som att säga att man engagerar sig politiskt för att man ska få arvoden, lön eller en hög ställning i samhället. Nej, "Politik är inget mode, ingen ball och trendig grej. För de flesta är det en livsnödvändighet. Och de fjantar som kan unna sig att satsa på sig själv ger nog fan i resten av vår mänsklighet" som Björn Afzelius sjöng. Så känner åtminstone jag.

För det är sannerligen inte direkt kul alltid. Det är långa sammanträden, det är fel fokus, det kan kännas meningslöst och det kan vara otroligt trista frågor som diskuteras. Speciellt gäller ju det om man tillhör ett litet parti som har låg grad av inflytande. Rörelseutrymmet är litet. Det är mycket jobb för väldigt lite resultat många gånger, och det är ju inte sällan man kan ifrågasätta meningsfullheten i att satsa så mycket tid på nästan ingenting. Ändå gör man det.

Vardagen i politiken skiljer sig inte så mycket från andra vardagar. Det är samma värderingar, samma kultur och samma gamla vanliga patriarkala struktur som finns på andra håll i det svenska samhället. Varför skulle det inte vara så förresten? Trenderna i samhället finns förstås även i de politiska rummen, så även i Kalmar kommun. Det kan göra en ganska trött, men man måste våga se problemet för att kunna göra något åt det. men visst, det är inte direkt "kul" att se hur många och stora hinder det finns för en rättvis miljö.

Vi har dessutom i Vänsterpartiet på riksnivå gjort en mycket självkritisk granskning genom vår Framtidskommission och har konstaterat att vi, som har stolta traditioner på det feministiska området, har tappat både fart och fokus. Vi måste återerövra feminismen, och vi måste börja med oss själva. Även hos oss, liksom i samhället i övrigt, har klockan vridits tillbaka. Osynliggörande av kvinnor, informella manliga maktstrukturer och en bristande medvetenhet finns även hos oss. Vi har ett jobb att göra där. Och om vi i Vänsterpartiet har det på det viset, hur ser det då inte ut i partier som aldrig tidigare har jobbat med feministisk analys? Det vågar man knappt ens tänka på, speciellt inte när vi ser att högern går framåt. Var hamnar kvinnorna och rättvisan då? I baksätet, precis som vi nu ser. Det är åt det hållet utvecklingen går. Det är ett stort berg av feministisk backlash som vi har framför oss, och det MÅSTE vi försöka bekämpa.

Och är det "kul"? Nej, det är inte kul, men det är nödvändigt. Man väljer att jobba politiskt för att det finns problem som måste lösas och för att man är villig att bidra till den lösningen samt för att man vill vara med och påverka samhället och det allmänna livet i positiv riktning. Man har en vision om rättvisa som bär en och det är åt det hållet man vill. Det är inte "kul", det är något man måste göra, speciellt om man har fått det förtroendet av väljarna. Att det sedan kan vara roligt att ha stöd av sina partikamrater nån gång ibland, att det är trivsamt att träffa trevliga människor i olika sammanhang, att det är utvecklande och lärorikt, det kan vara ett plus och absolut inget minus, men man ska nog vara medveten om att det inte är sådana saker det hela handlar om. Det handlar om ett uppdrag man måste utföra, och det gör man för att man känner att det är meningsfullt inte främst för en själv utan för andra, inte för att det är "kul". Men ibland är det kul, ibland är det tråkigt, och det är helt enkelt så det får lov att vara.


Vi har ett uppdrag!

Nu är det lunchdags. Det börjar minsann kännas. Snart blir det ett besök på en av stans restauranger, kanske tillsammans med några goda vänner. Jag vill dock först dela med mig av ett citat från min almanacka:

Det enda ondskan behöver för att segra är att det goda ingenting gör.
(Edmund Burke)

Just idag när man kan konstatera att vårt väljarstöd i länet har sjunkit dramatiskt känns det här citatet som en spark i magen. Vi ser hur välfärden monteras ned, vinstintressena tar över i vård, skola och omsorg, människor sätts i kapitalets tjänst istället för tvärtom och den politiska energin läggs många gånger på helt fel saker. Vi driver kampanjer för god sjukvård och människovänlig omsorg, vi syns i media, är på studiebesök, skriver artiklar och pratar med människor. Ändå räcker det inte till. Vi är alltför få, och vi prioriterar många gånger fel. Vi får inte skärma oss från människor genom att sätta oss i låsta sammanträdesrum, vi måste ut! För det är inte sant att vi inget gör. Däremot är det sant att det vi gör inte märks och syns tillräckligt mycket.

Kamrater, vi har ett arbete att utföra. Vi har, som det så högtidligt kan heta, ett uppdrag. Det är att bygga ett rättvist samhälle. Det är "det goda" som måste ta sig an det uppdraget. Den andra sidan arbetar mot ett helt annat mål..... Idéer som leder till resultat mottages tacksamt!

fredag, december 02, 2011

Gandhi: En klok man...

First they ignore you,
Then they laugh at you,
Then they fight you,
Then you win!
/Mahatma Gandhi.

Gandhi var en klok och eftertänksam man. Jag tror att han hade helt rätt för det mesta, och hans uttalanden kan användas i en mångfald av kontexter. Det är ett karakteristika på uttalanden med kvaliteter! Det här är ett av mina favoritcitat. Det finns olika stadier av kampen, helt oavsett vad man kämpar för eller emot, och så länge man vet att man är på rätt väg och på rätt sida så gäller det att hålla fokus på att fortsätta även när det känns tungt. Det här citatet hjälper till med just detta.

Jag befinner mig just nu i det tredje stadiet. Jag inväntar alltså segern inom en snar framtid ;-) Måtte jag inte tappa sugen innan den kommer!

torsdag, december 01, 2011

Blandat blandat

Det är roligt att återknyta kontakter med folk som man tidigare har jobbat med och bemötas med kommentarer om att det man gjorde var värdefullt. Det säger ju att allt man har gjort inte har saknat mening i alla fall :-) Idag är en sån dag. Jag kan just nu känna mig lite nöjd med åren som har gått :-)

Men, visst sjutton finns det åtskilliga exempel på aktiviteter som man har deltagit i som känns mer eller mindre meningslösa. Hur många timmar har man inte suttit i sammanträden och möten som sedan i backspegeln har visat sig inte leda nånvart alls? Eller är det kanske så att de värdefulla åtgärderna, de riktigt goda projekten, behöver värkas fram under lång tid, stötas och blötas i nästan oändlighet? Tja, så kanske det är. Ibland känns det dock som om de verkliga genombrotten formas av tillfälligheter och av en ensam individ som får en god idé och som vågar tro och satsa på den illa kvickt.

Den här veckan har i övrigt präglats av möten och mindre trevliga händelser i familjen (mamma hamnade på sjukhus och är kvar där än, plastsonen blev av med sin mobiltelefon på ett våldsamt sätt och en nära vän/släkting har fått ett allvarligt sjukdomsbesked). Två fullmäktigesammanträden har jag avverkat (kommun och stift), två arbetsutskott, ett presidium och i morgon återstår två mer informella möten. Har vi då lyckats komma fram till nåt? Ja, det har vi. Vi har fastställt stiftets budget, fattat beslut om vidare utredning kring prästlönetillgångarnas förvaltningsorganisation, fattat beslut i regionfrågan "so far", bordlagt ett kommunärende som hade ofullständigt beslutsunderlag och där frågetecknen var för många, diskuterat spännande framtidsfrågor och en hel massa annat. Roligast av allt har dock varit förberedelserna inför julkonserten med Vox Communis den 12 december. I tisdags kväll, efter en heldag i Växjö, hade vi för första gången fullt komp och kunde öva ordentligt. Det gick bra! Fast ärligt, jag HAR träningsvärk i armarna fortfarande ;-) men vad gör väl det när man blir GLAD???

Nu sänker sig mörkret över Kalmar igen och jag har vad jag vet INGENTING inplanerat för kvällen, inte ens en enda tid i tvättstugan. Har vi riktig tur kanske vi kan smaka på lite glögg och pepparkakor i värmen och njuta av att se våra kulörta ljusslingor som blinkar på balkongen denna första kväll i december. Jag hoppas på det. Jag hoppas på en lugn kväll, men långt ifrån meningslös...