lördag, januari 28, 2017

Bland "sanningar" och nya perspektiv

Jag bläddrade i ett psalmbokstillägg från 1991 som jag tidigare inte hade sett. Det kändes lite märkligt till sitt innehåll. Bland annat så fanns psalmen Fädernas kyrka med, en psalm som plockades bort ur psalmboken när den reviderades 1986. Texten var, minst sagt, problematisk och övermåttan nationalistisk. Vi har ju en sådan historia. Med tanke på att förra psalmboken kom år 1937 så förstår man att sådana strömningar var vanliga. Nu dök den alltså upp här så sent som 1991. Även andra psalmer fick mig att höja på ögonbrynen.

Jag läste förordet och förstod att detta var en reaktion på 1986 års psalmbok. Här presenterades nämligen psalmer som skulle behövas för att kyrkan skulle kunna spegla djup och innehåll i den korrekta teologin. Gruppen som arbetade fram tillägget ses på bilden nedan.

Plötsligt så kunde jag ganska enkelt förstå vilka djup och vilka innehåll man tyckte var hotade och vilket/vilka nya perspektiv som var boven i dramat. Jag antar att jag inte behöver vara tydligare än så? Ni som läser detta förstår säkert vad det kan handla om, eller hur?

Det kom ett nytt tillägg år 2002. Det finns med i de psalmböcker som idag används i Svenska kyrkan och EFS och omfattar psalmerna 701-800. För nyansens skull: Jag älskar inte alla sånger där heller, men många är riktigt fina och tillför såväl innehåll och bredd som djup. Jag undrar vad höga vederbörande farbröder bakom 1991-tillägget skulle tycka exempelvis om psalm 718 som börjar med raden "Hennes starka vingar bär" och har fått svensk text av Anna-Karin Hammar. Där hittar vi i slutet på första strofen: "Då svävade Guds Ande över vattnet, allt blev ljus. Som en moderfågel bar hon livet fram."

Förresten, jag behöver nog inte undra. Jag tror att jag vet. Det finns många förgivettagna sanningar som inte tål att ifrågasättas av en rad skäl. De patriarkalt färgade och motiverade skälen brukar ofta vara starka även på det kristna området. Vi behöver dock ifrågasätta ännu mer för att Guds rikedom ska bli ännu tydligare. Det är min starka övertygelse. Jag tänker på ärkebiskopens ord: Gud är större.

Det är en sanning som inte behöver ifrågasättas, men vi behöver dock begripa den. Det gör vi inte än, inte på långa vägar.


fredag, januari 27, 2017

Förintelsens minnesdag

Idag är det den 27 januari. Vi minns en särskild händelse. Det var just detta datum, fast året var 1945, då fångarna i koncentrationslägret i Auschwitz-Birkenau befriades. Freden var nära, Hitlers och nazisternas skräckvälde var på upphällningen och en mycket lång längtan efter frihet höll på att omvandlas till verklighet. För fångarna i utrotningslägren (judar, romer, homosexuella, Jehovas vittnen, människor med funktionsnedsättningar av olika slag och andra som inte var önskvärda i det tyska "överlägsna och ariska" riket) var sannolikt befrielsen långt större och ofattbart mer påtaglig än vi i något avseende kan föreställa oss. Hur skulle vi egentligen kunna förstå? Vi som ser det som ett bekymmer att vi kanske inte har råd att köpa Per Morbergs specialdesignade trancheringsbräda till alla som fyller år eller gifter sig?

Idag, 72 år efteråt, håller den politiska manegen på att krattas för ett nytt högerextremt maktövertagande. Förstår ni inte, ni som sympatiserar med Åkesson och med Kinberg Batras senaste utspel, att ni föder utrensningsgamarna med era strävanden? Förstår ni inte att er makthunger kräver att andra människor får sina liv raserade? Kan ni inte fatta att den enda chansen vi har, om den här jorden ska överleva som människans hemvist, är att vi lär oss att fungera och leva tillsammans?

Tydligen inte. Det är djupt tragiskt att människor inte har förmågan att lära av historiens misstag. Det är en fundamental brist i vårt lands bildning.

Aldrig mer. ALDRIG MER.

onsdag, januari 25, 2017

Roliga dagar :)

Vissa dagar är roligare än andra...

Jag var på en förrättning häromdagen. In genom dörren ett par minuter före start kommer en man med mycket bekant utseende och jag tänkte direkt: "Är det du eller är det din bror?" Efter några sekunder bestämde jag mig för att det var hans bror. När vi hälsade så sa jag som det var: "Dig känner jag igen. Jag har gått i samma klass som din lillebror i nio år."

Hans reaktion var ett förbluffat ansikte och orden: "Va?! Men han är ju gammal!"

De orden bevarar jag. He made my day! Senare samma dag blev jag kallad "Lilla tösabiten". Vissa dagar är som sagt roligare än andra trots att det ligger nära till hands att dra slutsatsen att blindhetsgraden i samhället har utvecklats exponentiellt på senare tid ;)

tisdag, januari 24, 2017

Verklighet och drömmar ännu en gång

Det händer mycket nu, inte bara i mitt liv. På andra sidan Atlanten har en av historiens mest oförutsägbara figurer installerats som president för världens enda kvarvarande supermakt. Vad som blir följden av det kan vi omöjligt säga. Det enda vi kan säga med säkerhet är att osäkerheten har vuxit. Mycket tyder också på att kvinnors mänskliga rättigheter kommer att beskäras. Det är allvarligt och hotar det mänskliga samhället. Vår fysiska miljö kommer inte heller undan oskadd. Medan kompetenta människor vill rädda jorden undan fossilbränslen och vatten- och luftförgiftning vill Trump tvärtom skapa möjligheter för att producera och konsumera ännu mer olja och kol. "Make America great again" lär tydligen strategin heta. Vem vet, USA kanske blir ett vackert lik i sina skönhets- och storhetssträvanden. Ljuspunkterna i det allmänna mörkret är de folkliga uppror och demonstrationer som har kommit till stånd. Det inger hopp om en framtid trots allt!

Apropå mörker: Anna Kinberg Batra och M öppnar dörren till SD. C och L stänger den. Om jag får säga vad jag tror så är detta dödsstöten för Alliansen. Efter valet 2018 kommer vi att se att även blockpolitiken är död. Det är inget jag sörjer. Politiken behöver förnyas för att utmaningarna ska kunna hanteras. Annars är risken att både politiken och vår omvärld blir mer och mer enfaldig och smutsbrun. Jag vill se en utveckling åt andra hållet: Mer rosa och mer mångfald! Det behövs MER än någonsin!

I övrigt jobbar jag på med musiken ett litet tag till och med studierna. Religionspedagogik blir det denna gång, och det känns långt mer intressant än den förra kursen som jag avbröt i höstas. Håll tummarna för att jag ska orka hålla ut!

Till hösten är det kyrkoval. Jag kan naturligtvis inte hålla fingrarna borta. Är man engagerad så är man, och jag får nog lov att acceptera det personlighetsdraget (som min terapeut har rekommenderat). Dock har jag bestämt mig för att byta nomineringsgrupp. Det skulle kännas konstigt att gå till val med Vänstern i Svenska Kyrkan (ViSK) när jag har lämnat partiet och inte vill förknippas med höger-vänsterskalan längre. Jag har representerat ViSK i två mandatperioder, men till hösten kommer jag istället att kandidera för Öppen Kyrka. Det är en partipolitiskt obunden grupp som i sitt program lyfter fram behovet av en öppen och lättillgänglig kyrka och som ser mångfald som ett tecken på Guds skapelses rikedom. Läs gärna mer på hemsidan http://oppenkyrka.se/. Det ska bli roligt att samarbeta och kampanja med nya människor för en kyrka som både har ett evighetsperspektiv och som kan verka i tiden nu och här!

Mina drömmar fortsätter... Det ena är konstigare än det andra. Häromnatten skulle jag stänga garageportarna hemma hos mina föräldrar när det kom in en ursinnig kvinna med vidhängande rottweiler på uppfarten och började skälla ut mig för att jag var dum i huvudet som tyckte att vi skulle ha en öppen attityd till invandrare och flyktingar. Hunden höll av allt att döma med med gläfsande käftar. Det hela slutade med att jag satt och fikade med damen (utan hund) men med hennes manliga partner i ett större sällskap. Jag undrade om inte hans skånska dialekt tydde på att han egentligen var från Skåne och undrade vilken principiell skillnad det var mellan hans flytt till Småland och till kärleken å ena sidan och en man från Afrika som flyttar hit av familjeskäl. "Anhöriginvandring som anhöriginvandring" sa jag, och den argumentationen emottogs med skratt och visslingar. Vid bordet satt också ett fd närstående kommunalråd. Jag förklarade, lika högljutt, att jag aldrig kommer att sätta mig på samma politiska sida som han igen. Det är faktiskt ganska frigörande att se hur tydlig man kan vara i skydd av nattsömnen ;-) Sedan gick vi alla och fikade på Fyra Kök på Kvarnholmen. Tyvärr hade man drabbats av strömavbrott inne i hela Kvastengallerian, men det blev ändå gott fika (kanske tack vare att det var gratis) ;) Andra nätter så har jag drömt om tapetsering, spionjakter och lägenhetsbyten. Det är spännande varje kväll att gå och lägga sig, och vet ni: Att drömma är alldeles gratis! Till skillnad från den mardröm som verkligheten håller på att utvecklas till så skadar inte drömmar någon enda, tack och lov.

Ikväll börjar vi öva med Vox Communis igen. Det är en mycket positiv grej som verkligen finns i verkligheten. Vi skapar musik tillsammans och mår gott av det. Jag har sagt det förut: Har du aldrig prövat att sjunga i kör, gör det! Det är en upplevelse du ska unna dig innan du flyttar en trappa upp och får sjunga med änglakören i evigheten!



torsdag, januari 19, 2017

Inte brunt utan rosa!

Moderaterna öppnar upp för att med en gemensam alliansbudget med SDs stöd fälla regeringen. Det är ett synnerligen dåligt och smutsigt vägval. Visserligen har KDs ledning (mot ett internt inte försumbart motstånd) flirtat mer än lovligt med brunhögern men övriga alliansen kommer naturligtvis att vara kallsinnig. Därmed har man saboterat trovärdigheten för ett allianssamarbete i regeringsställning. Det största borgerliga partiet kan inte öppna dörren till brunskjortorna högerut. Det är kört, AKB. Vilken nit du/ni har gått på. Ni har visat för alla vad ni är beredda att svälja för att få makten i er hand. Vi andra mår illa.

Ingen, utom M och SD, vill ha nyvalskaos oavsett om man tycker att nuvarande regering gör ett bra jobb eller inte. Vad Sverige behöver är ansvarsfull mänsklig politik. Det kommer inte M att kunna bidra med. Såväl M som SD är uteslutna från regeringskoalitioner framöver. Övriga riksdagspartier, förutsatt att KD kan få tillbaka en del av de röster som gått till M men som nu kanske drar sig tillbaka till KD (beroende på om KD byter fot i asylfrågan och kanske även partiledning) så att man klarar 4%-spärren, kan naturligtvis komma ifråga för en blocköverskridande regering dock med ett undantag: Vänsterpartiet. Jag kan inte tänka mig ett enda scenario där L och C skulle sätta sig i regering med V. Det ville ju inte S eller MP heller sist det begav sig. I övrigt är skillnaderna mellan L, C, S och MP inte på något sätt överväldigande. Det visar väl inte minst dagens regeringspolitik. Valet 2018 kan bli spännande och en riktig rysare. SD kan visserligen bli stora, men någon egen majoritet får de inte. Det kan vi vara hyfsat säkra på.

Men Moderutterna har klantat till det. Någon allians finns inte längre. Nu måste det bildas nya alternativ! Sverige behöver en politik som sätter människan först, inte partiprestigen, makthungern eller feta politikerarvoden. Sverige behöver en politik som vägrar att stödja samhällets onda krafter. Sverige behöver en stark feministisk och människovänlig rörelse. Vi i Feministiskt initiativ behövs mer än någonsin, för den väg som den gamla unkna blockpolitiken har halkat in på är alltför smutsig. Sverige behöver inte bli mer brunt, det behöver bli mer rosa!

onsdag, januari 18, 2017

Hopp för den fångne...

Jag spelar på Kalmaranstalten ibland. Kyrkan har en besöksgrupp och den anordnar cafétillfällen och mässor, och jag har halkat in i den verksamheten. Det har jag inte ångrat.

Visst, miljön är tuff. Jag som har en (inte så liten) klaustrofobisk läggning kan i såväl fysisk som psykologisk mening känna av att murarna är tjocka på många sätt och att dörrarna och låsen är otaliga. Säkerheten är rigorös, och jag både vet och förstår att det behövs. Man sitter inte inlåst på en kriminalvårdsanstalt utan anledning. Ändå är det mer som förenar oss, vi som är här ute och de som är därinne, än vad som skiljer oss åt. Vi är människor allihop. Vi har fel och brister och vi har misslyckanden och erfarenheter av olika slag i bagaget.

Att få fira mässa ihop är starkt. Då blir det så tydligt att vi tillhör samma krets. Vi får del av Kristi kropp och blod, vi ber tillsammans och vi delar ordet med varandra. Det är värdefulla stunder, inte minst för oss som får ta oss hem efteråt till ett liv i frihet. Det är en påminnelse om att vi inför Gud inte har något att berömma oss av. Vi är lika.

Jag tänker på en textrad från en gammal låt av Terra Nova där man talar om anstalten Hall: "Utan hopp kan ingen människa leva, därför måste någon kunna rymma någon gång då och då." Hopp kan ju vara så mycket mer än att rymma från ett fängelse om man nu har hamnat där. Förresten kan man ha ett liv som i många stycken liknar ett fängelse utan att man rent fysiskt är inlåst. Våra begränsningar är stora, och ibland bygger vi burar av dem utan att vi måste. Vi kan vara fångar på så många olika sätt. Men hoppet behöver vi, hoppet om något bättre.

Vad är ditt hopp? Det är skillnad på hopp och önskemål. I hoppet finns någon form av realistisk förväntan om att det SKA kunna ske. Ett önskemål är vagare. Vi har vårt hopp hos Herren. Kan det egentligen bli starkare än så? Och det hoppet gäller oss alla, oavsett var vi lever våra liv.

Jag lyfter mina ögon upp till bergen. Varifrån ska min hjälp komma? Min hjälp kommer från Herren, han som har gjort himmel och jord. (Ps 121:1-2)

tisdag, januari 17, 2017

Stödben, knähund eller nåt annat?

"Om man släpper sin kontroll
öppnas scenen upp för troll!"
Kanske är det vad som krävs 
när debatten dör och kvävs?

Men när makten är så god
smakar sött av andras blod
sitter man ju självklart kvar
om än rumpan lyser bar

Nya kläder kejsarn fått
Rött har blivit ganska blått
Mesta tyget syns dock ej
Han kan inte skyla sej!

Värmen från en sossehand
gör att han går snällt i band
Under mantelns tunna flor
samma knähund ännu bor

Rättvisan har han just glömt
Det var bara nåt han drömt
"Nu ska vi se om vårt hus
Inget är som maktens rus!"





måndag, januari 16, 2017

Om tro, hopp och kärlek

På söndag, tredje söndagen efter trettondagen, är temat enligt kyrkoåret Jesus skapar tro. Vi kommer att läsa om hur Jesus botade en dödssjuk pojke på distans. Det undret gjorde att många kom till tro, men hur fungerar det idag? Jesus finns ju inte här på jorden lika påtagligt i fysisk mening, och det är svårt att se tecken och under på samma tydliga sätt. Ändå är tron i högsta grad levande hos många. Hur går det till? Hur kan man tro på en Gud när man ser all ondska, allt våld, allt förtryck, alla orättvisor och all terror som finns i världen? Hur kan man hävda att Gud är kärlek när så många lider av sjukdom och andra människors orättfärdiga maktutövning?

Ja, det är inte lätt, men på något sätt så fungerar det. Hur-frågan är intressant och har sysselsatt många under århundradena. Ändå finns tro fortfarande. Vi är många som har en levande relation med levande Gud (sann Gud och sann människa) om än i en annan dimension än de relationer vi har med andra människor. Det är en Gud som vill helighet men som är barmhärtighet. Det är en vän som är närmare än någon annan. Jag önskar att fler ska lära känna den vännen och min bön är att vårt sökande efter svaret på hur-frågan ska leda till att fler hittar hem!

Människan behöver tro och hopp. Utan hopp kan man inte leva, men hopplösheten breder ut sig mer och mer. Jesus skapar både tro, hopp och kärlek. Må vi inte stå i vägen. Min bön är: Gud, ge oss förstånd och ödmjukhet nog att lämna över oss till dig så att vi kan vara dina händer och fötter här bland alla de människor som du älskar men som ännu inte vet om det!


lördag, januari 14, 2017

Flickors rättigheter måste värnas!

Debattartikel i Barometern 14 januari 2017 och Östra Småland 20 januari 2017

Ensamma barn på flykt lever farligt och flickor är särskilt utsatta för tvångsgifte, övergrepp och sexuell exploatering. Problemen upphör inte när de kommer till Sverige. Därför har vi myndigheter som ska se till att varje barn skyddas mot våld, exploatering, tvångsgifte och övergrepp. Här ska det inte göras skillnad på barn och barn. Sverige har ju en lagstiftning mot barnäktenskap i syfte att undvika risken för exploatering av barn. Flickor i Sverige har helt enkelt rätt att leva i frihet och har också rätt att själva välja sin partner.

Utländska barnäktenskap är inte giltiga i Sverige om det inte finns synnerliga skäl, och varje fall ska prövas utifrån det enskilda barnets rättigheter. De senaste dagarnas medierapportering pekar dock på att kommuner i vårt län verkar sakna handlingsberedskap för att hantera barnäktenskap på ett rimligt sätt. Ändå finns flera för kommunernas socialtjänst kända fall där mycket unga flickor lever i äktenskapligt samliv med män som i många fall är betydligt äldre. Att flickor i mycket späd ålder blir gravida och föder barn innan de själva har lämnat barndomen borde vara en varningsklocka med mycket skarp klang. Tyvärr verkar den ändå inte ha uppfattats.

Kunskapen om mänskliga rättigheter verkar alltså vara bristfällig i våra kommuner. I de kommuner i landet där Feministiskt initiativ har mandat ligger därför ökad kunskap om mänskliga rättigheter högt upp på dagordningen. Det behövs sannerligen om flickors rättigheter ska bedömas som lika viktiga som pojkars/mäns. Så bör det vara även i Kalmar län!

Feministiskt initiativ kommer aldrig acceptera att utsatta flickor på flykt utnyttjas eller att olika regler ska gälla för barn i Sverige och barn på flykt. Barnkonventionen gäller för alla barn, såväl i Kalmar län som i hela Sveriges land.

Birgitta Axelsson Edström
Talesperson för Feministiskt initiativ Kalmar län

tisdag, januari 10, 2017

Hopp

Ibland känns livet meningsfullt :-)


Drömvardag

Så har vardagen återkommit, och med den mina drömmar. Julhelg betyder inte ledighet när man jobbar i kyrkan, utan det är snarare tvärtom. Det märkte jag inte minst idag när jag skulle tidsredovisa december månad, men det märks ändå att det är en annan lunk under storhelger. Det har definitivt sin charm, men faktum är att även vardagen har en viss charm. Att städa ut julen, vilket vi detta år gör gradvis, är nog rätt skönt det också när det väl är färdigt. Jag var dock inte alls beredd på det stora vemod som sköljde över mig i söndags när de flesta tomtarna åkte ner i källaren. Jag klarade julen hyfsat, mycket tack vare en härlig familj, goa vänner och mycket jobb, men nu i söndags kom saknaden efter mamma och pappa tillbaka. Det känns in i hjärtat. På söndag den 15 januari är det ett år sedan mamma tog sitt sista andetag. Det har varit ett hemskt år, men nu är det över åtminstone i kalendermening.

Mina drömmar, ja. Natten till igår var jag på någon form av tillställning, det var oklart om det var begravning eller bröllop för det fanns tydliga referenspunkter till båda, men hur som helst var både det svenska och det brittiska kungahuset på plats. Vi skulle ha våra platser i närheten av vår prinsessa Madeleine eftersom vi stod henne närmast. Vi åkte till stället där vi skulle vara (en plats som såg ut som det stora torget i Karlskrona) i bil med prinsessan Sibylla och hennes otroligt bortskämda vinthundar. De kräken var inte bara oerhört snorkiga, de kunde prata också och då menar jag inte hundprat i Lady och Lufsen stil, alltså "Hundar kan inte prata! Han prata med mig!!!" som vi kan höra varje julafton, utan verkligen PRATA. De här sade bestämt att de inte tänkte kliva ur bilen på rastning om de inte fick ha långkalsonger på sig. Ungefär när vi var på väg att inta våra platser blev jag väckt av goe maken som meddelade att frukosten var klar. I skenet av den fortfarande lika gröna julgranen kunde jag äta frukost och tacka Gud för att jag slapp vinthundarna och all övrig överklassetikett ;-)

I natt var det dags igen. Då var det Pierres och min tur att gifta oss, och det gjorde vi i Bohuslän. Själva ceremonin minns jag inget av, men jag vet att middagen hölls på Hotell Nordevik i Skärhamn. Det var en brokig samling gäster som hade samlats och vi var tvungna att springa ner i förråden i källaren för att hitta stolar till alla. Medan vi sprang upp och ner i trapporna så såg jag genom ett fönster hur en av våra dagstidningsjournalister med skräckslagen blick åkte förbi i rullstol i racerfart nerför en backe på gatan utanför. Två personer försökte hysteriskt bromsa farten. Den ena var min yngsta faster, iklädd bygdedräkt, och den andre var en fd förvaltningschef på Kalmar kommuns barn- och ungdomsförvaltning. Jag gick ut när de väl fått stopp på färden och deklarerade mycket stolt att det minsann var min faster Naima som utgjorde räddningen, men jag hade svårt att hålla mig för skratt för det såg ju helt enkelt för dråpligt ut. Journalisten, vi kan kalla honom Anders Matsson, blev ännu surare när jag inte tog hans skräckupplevelse på allvar utan skrattade år något som kunde blivit hans död. Ja, visst är jag en hemsk människa!

Nåväl, inne i matsalen pågick festen. En av gästerna försökte göra sig hörd genom att läsa upp en Powerpointpresentation som han hade skrivit ut på papper i så litet format att han var tvungen att hålla förstoringsglas med en hand och papperet med den andra. Det gjorde att han inte kunde hålla i mikrofonen också, så han skrek istället för full hals. Det hade jag svårt att acceptera, så jag fixade fram ett mikrofonstativ (jag har ju ett liggande i bilen) och så sa jag att han fick ta det från början när jag väl hade fått dit mikrofonen. Problemet var ju att själva föredraget va så långt att gästerna inte orkade lyssna en gång till. Ett annat problem, eller hellre en räddning, var att det var dags för mig att vakna. Återigen stod frukosten framdukad och jag fick äta fil och flingor istället för bröllopsmiddag. En sån har jag ju redan ätit för drygt tio år sedan så jag sörjer inte över det. Brudgummen har jag ju framför mig varje morgon, nästan i alla fall, sedan dess.

Vad betyder de här drömmarna? Ingen aning, men jag drar åtminstone slutsatsen att min kreativitet börjar vakna till liv igen. Tankarna virvlar när jag inte kan kontrollera dem, alltså när jag sover. Jag tror att det är ganska friskt egentligen, men med tanke på dröminnehållet så kan det måhända finnas en hel del som ser tecken på begynnande galenskap. Man får väl tycka och tänka vad man vill, tänker jag. Mina drömmar lever nog sitt eget liv ändå. Jag tänker inte hindra dem!

Och spännande är det att se vad som händer varje natt. Dessutom är det gratis :-)

Trettondedag jul 2017

(Skrevs 6 januari men pga tekniska problem blev publiceringen fördröjd...)
Gläns över sjö och strand,
stjärna ur fjärran,
du som i Österland
tändes av Herran.
Stjärnan från Betlehem
leder ej bort, men hem.
Barnen och herdarna
följa dig gärna,
strålande stjärna,
strålande stjärna.

Natt över Judaland,

natt över Sion.
Borta vid västerrand
slocknar Orion.
Herden, som sover trött,
barnet, som slumrar sött,
vakna vid underbar
korus av röster,
skåda en härligt klar
stjärna i öster;

Gånga från lamm och hem,
sökande Eden.
Stjärnan från Betlehem
visar dem leden
fram genom hindrande
jordiska fängsel
hän till det glindrande
lustgårdens stängsel.

Hän till det glindrande
lustgårdens stängsel.

Armar där sträckas dem,
läppar där viska,
viska och räckas dem,
ljuva och friska:
Stjärnan från Betlehem
leder ej bort, men hem.
Barnen och herdarna
följa dig gärna,
strålande stjärna,
strålande stjärna.

Viktor Rydbergs Betlehems stjärna är nog något av det vackraste jag vet... Och idag på trettondedag jul så är den alldeles speciellt talande.

tisdag, januari 03, 2017

Litet tips till If...

Det där med postgången i Sverige är en liten följetong i sig. Igår fick jag en faktura från försäkringsbolaget If. Den var utskriven den 22 december. Den nådde mig igår den 2 januari och ska betalas senast 10 januari. Jag kan vara lugn, och det kan ni också vara: Jag har inga problem med att betala den. Jag gjorde det med en gång.

Men, kära If, vi befinner oss fortfarande i långhelgernas tidevarv. Att människor är ute på resor är trots allt inte ovanligt under den här tiden på året. Är det då rimligt att skicka ut fakturor som ska betalas inom åtta dagar från ankomstdag i brevlådan? Jag antar att försenings- och påminnelseavgiften inte är försumbar. Det brukar den nog inte vara i något sammanhang, vilket jag minns från den gången jag missade en CSN-betalning av misstag och fick punga ut med åtskilliga hundralappar totalt i onödan. Sådant aktar jag mig för.

Skriver man ut fakturor och skickar iväg dem den 22 december, två dagar före julafton, så händer det här. Det bör inte vara en nyhet för någon på vilket försäkringsbolag som helst. Ett tips till nästa år: Ge fakturamaskinen julledigt dagarna före jul men låt den jobba övertid fram till Lucia så att fakturorna når fram i tid. Det ger fler nöjda och färre missnöjda kunder, jag lovar!

söndag, januari 01, 2017

Toner till tusen

Ett sätt att summera året 2016 är att räkna samman de bidrag som vi i kören Vox Communis har varit med om att samla in till välgörande ändamål. Fyra konserttillfällen under året gav 65 512 kr. Pengarna har gått till Världens barn, Kisima Mixed Secondary School i Kenya, Operation Smile och Barncancerfonden Östra.

Att sjunga och skapa musik tillsammans är något som förgyller livet i sig. Kan man dessutom se till att stödja värdefullt arbete som stödjer barn medan man sjunger och skapar glädje såväl åt sig själv som åt de åhörare som lyssnar och kanske sjunger med så är det en spinoffeffekt som ger ännu mer mening.

Tack till alla som har bidragit och som vi har samarbetat med. Badrumskören med Lage Olsson i spetsen och Gärdslösa kammarkör under ledning av Ingegärd Cafourek ska särskilt nämnas. 2017 är ett nytt körår. Håll utkik! Vi har sprakande planer även för det året, och musik kan det inte bli för mycket av!