torsdag, oktober 31, 2013

Det målet står jag för!

Idag är jag faktiskt lite uppretad. Jo, jo, det händer ju ibland, jag vet det, men speciellt idag. Jag är nämligen trött på, för det första, Arbetsförmedlingen. Jag slutade som ni vet att jobba i somras efter en lång period av utfrysning och en utmattningsdepression som sög ur mig en himla massa kraft. Det gick helt enkelt inte längre, och trots att jag förlorade en massa (exempelvis min uppsägningstid) så valde jag livet. Det var en ren vinst och absolut inget jag sörjer över numera mer än den 27 i varje månad ;-) Hur som helst, jag skrev in mig som arbetssökande och gick på en massa möten som man var tvungen att gå på men har inte tagit ut någon A-kassa. Det är liksom ingen idé med den situation jag har. Nu kom idag ett brev om att jag måste lämna aktivitetsrapporter oavsett om jag har ersättning därifrån eller inte. Det betyder ju att jag orsakar DEM jobb, eller hur? Jag studerar och hankar mig fram på de arvoden och uppdrag jag har, men INGEN ska slå i mig att man inte har RÄTT att stå som arbetssökande på Arbetsförmedlingen utan motprestation. Eller är det inget som helst i Arbetsförmedlingens verksamhet som handlar om att förmedla arbeten? Handlar det BARA om att administrera pengar åt diverse A-kassor och utforma stödprogram som inte leder nånstans? Var hör vi hemma, vi som VILL vidare men som inte låter oss dresseras?

Det känns som om samhällets intellektuella nivå bara sjunker och sjunker, eller så blir folk fostrade till att inte använda de hjärnceller de har och inte hjärtat heller (för ett sånt har väl ändå alla?) Det Arbetsförmedlingen sysslar med i det här fallet är ju bara korkat, och jag tycker ärligt synd om dem som måste jobba där. Det måste vara nedbrytande i längden.

Och för det andra, ta Uppdrag Granskning igår om fristående skolor, ett program som fick folk att gå i taket. Jag undrar bara VARFÖR? Är det liksom dags att vakna nu när vi på demokratisk väg har bestämt att allt ska handla om pengar??? Nej, det där visste vi ju. Aktiebolag SKA drivas med vinst. Det är lag på det. Släpper man in sådana i välfärden så hamnar pengarna i förarsätet och barnen, eleverna, de gamla och alla andra som är beroende av välfärden i bästa fall i släpvagnen bakom och får vara tacksamma för att de får följa med på den allt annat än behagliga färden mot det vinstdignande paradiset där kapitalet flyter runt som vattnet i Venedig.

Sån har världen blivit, och jag blir mer och mer övertygad om att jag vill stiga av karusellen. Jag vill ha en värld för människor där kärleken får plats, inte bara pengarna. Det kanske är naivt, men det är i varje fall ett gott mål. Det står jag för. Och därmed återgår jag till studierna. De leder i varje fall framåt!

onsdag, oktober 30, 2013

Kvinnans ställning i kyrka och samhälle från den tidiga kyrkan, medeltiden till reformationen

Kvinnor har alltid funnits i samhället, men har i så gott som alla tider och i alla kulturer, med några få och små lysande undantag, fått en underordnad ställning. Det patriarkala systemet har dominerat och därmed definierat kvinnan som avvikande från normen och underlägsen. Dessutom ser vi flera exempel på hur strävan att överbetona skillnader mellan könen har lett till ett isärhållande, vilket även det har missgynnat kvinnor och gett män privilegier. Kyrkan utgör inget undantag utan har genom tiderna funnits som en del av det rådande samhället och därmed också varit påverkad av normsystemen. Det är inte utan att man drar paralleller till George Orwells roman Djurfarmen och uttrycket: ”Alla djur är jämlika, men en del är mer jämlika än andra.” Alla människor är nämligen skapade till Guds avbild och därmed jämlika, men en del, dvs männen, har genom samhälleliga värderingar blivit mer jämlika än kvinnor, eller för att tala klartext, mer värda. Den patriarkala normen kunde genom kyrkan till och med få en andlig dimension: En manlig Gud har bestämt att män ska vara härskare och kvinnor underlägsna.

Det hela började långt före Kristi födelse. Gamla testamentet genomsyras, dock med några få undantag, av manlig överordning och kvinnlig underordning. Det manliga höjs upp till ideal, det kvinnliga är avvikande och problematiskt. Det manliga är rent, det kvinnliga är orent. Det är därför inte alls konstigt att den kristna kyrkan, som till så stor del vilar på judendomens tro, kultur och traditioner, kom att formas i samma anda. Detta skedde alltså trots Jesu undervisning och exempel. I evangelierna ser vi nämligen ett otal exempel på en ganska revolutionär inställning: Kvinnor och män är lika värda och får samma uppdrag som lärjungar och som förkunnare. Jesus själv behandlade inte kvinnor sämre än män. Han återupprättade dem. Trots detta kom den patriarkala diskursen att påverka kyrkans inre liv i så hög grad att kyrkan i själva verket kom att bli en av patriarkatets främsta bevarare. Evangeliets radikala budskap om allas lika värde oavsett kön och härkomst var kanske FÖR radikalt?

Ledarskap
Kyrkans första ledarskap utövades naturligt nog av apostlarna. Det finns dock inget som säger att inte kvinnor kunde inneha ledarpositioner, trots att vi i Nya testamentets texter inte kan läsa om kvinnliga biskopar. Mycket talar dock för att kvinnor spelade en viktig roll som andliga ledare (se Febe som var församlingstjänarinna i Kenkrea och Junia i Rom 16:7 som dock ansetts vara man med namnet Junias). De brev som tillskrivs Paulus kom emellertid att förändra bilden. Kvinnan som underordnad hustru och mor samt tyst församlingsmedlem spred sig, trots att mycket talar för att det INTE är Paulus som har skrivit de välkända passagerna om att ”kvinnan ska tiga i församlingen” samt inte undervisa eller leda i något andligt avseende. Intressant att notera är att detta helt enkelt kan ha varit en ren överlevnadsstrategi i Romarriket där kristendomen sågs som ett hot mot existerande ordning och där de kristna, för att bli lämnade i fred, behövde ”osynliggöra” sig.

Det är också lätt att se andra historiska förklaringar. Den gammaltestamentliga traditionen var stark, kvinnor som menstruerade sågs som ”orena”, ”mystiska” eller till och med ”farliga” och utvecklingen av en stel manlig hierarki i kyrkan hindrade kvinnors delaktighet i ledarskapet.

Vad som än var det främsta skälet till att kvinnor hindrades från att undervisa samt inte fick leda delning av sakrament så är det ställt utom allt tvivel att den här utvecklingen har format kyrkans inre liv. Kvinnor och män har sedan dess haft olika ställning, och kanske är det bland annat därför kvinnor gärna än idag serverar kyrkkaffet medan nattvardens gåvor under så lång tid har delats ut av män och enbart män?

Möjliga andliga uppgifter
Kvinnor har dock inte varit helt avstängda från uppgifter. Evangeliets budskap om allas lika värde och de andliga gåvornas distribution till såväl kvinnor som män har gjort det möjligt för kvinnor att profetera och utföra diakonala uppgifter. Flera kvinnliga profeter nämns i Nya testamentet, se till exempel Filippos fyra döttrar i Apg 21:9 samt den kvinnliga profeten Isebel i Thyatira i Upp 2:20-23 (som dock inte beskrivs i direkt smickrande ordalag). Mot slutet av 200-talet dyker också kvinnliga diakoner upp (diakonissor), en tjänst förknippad med vissa restriktioner men också med specifika uppgifter att ta hand om kristna kvinnor som behövde stöd av olika slag. De delade således inte helt och hållet roll med manliga diakoner vilka, utöver de diakonala uppdragen, kunde assistera vid HHN. Änkorna (jag ärr osäker på korrekt svensk benämning. ”Änka” känns inte helgjutet….) hade också en speciell ställning, givet att de levde ett kristet liv, iakttog kyskhet, bara hade varit gifta en gång samt hade uppnått relativt hög ålder (60 eller i vissa fall 50 år). Deras uppdrag var att be för församlingarna och församlingens medlemmar. Tanken var att förtryckta och lidande förebedjare lättare skulle kunna få Guds öra och därmed lättare få bönesvar. Änkorna var inte ordinerade i formell mening, men de kunde få möjlighet att undervisa yngre kvinnor som nyss hade kommit till tro.

Martyrer, författare, lyriker och pilgrimer
Det går att hitta exempel på kvinnor som sticker ut mer än att de får en viss ställning i församlingarna. Bland martyrerna hittar vi både män och kvinnor, se till exempel Perpetua som inte bara dog för sin tro utan också utmanade en stor del av samhällets och församlingens normer. Hon gick emot sin far, övergav sin son och ifrågasatte kvinnors underordning som en konsekvens av sin kristna tro. Tyvärr föll hennes berättelse i glömska, kanske främst på grund av dess revolutionära och radikala budskap. En kvinna som utmanar var (och är fortfarande) ett hot mot den manliga makten. Kvinnliga författare, poeter och pilgrimer finns också, även om deras antal (vad vi vet) inte är proportionerligt till kvinnors andel av den kristna kyrkan.

Madonna eller häxa?
Under medeltiden utkristalliserades två idealtyper för kvinnor, nämligen madonnan och häxan. Båda verkar ha haft som grund en strävan att definiera kvinnan som avvikande från mannen, och utgick därmed från att kvinnan i ett eller annat avseende var en defekt människa. Det syftade förstås på kropp och fysik, men även i själsligt och andligt avseende. Madonnan skulle därmed undertrycka sin sexualitet, leva i celibat och i alla avseenden verka på ett kyskt och moraliskt oklanderligt sätt. (Noteras bör att inga sådana tvångströjor sattes på männen.) Livet i kloster var förstås en klar möjlighet, men även andra sätt att leva kunde väljas, som eremit, som jungfru i det egna hemmet eller som maka i ett ”andligt äktenskap” utan fysisk närhet. Självklart satte de ekonomiska möjligheterna tydliga gränser för vad som var möjligt. Det är inte märkligt att det också (1100-1200-talen) även utvecklades en Mariakult, där kvinnan med jungfru Maria som ideal, sattes på piedestal för sitt rena och gudfruktiga leverne och sitt milda och tåliga sinne. Mariakulten är inte speciellt positiv för kvinnor utan skapar ännu mer dålig självkänsla. Det är ju nämligen totalt omöjligt att uppnå hennes nivå med tanke på hur hon påstods ha levat.

Häxan, den totala motsatsen till Madonnan, finns också som sinnebild för kvinnan. Häxkulten började mot slutet av 1400-talet påverka även kyrkan. Kvinnor ansågs vara mer benägna att falla för och sprida irrläror, hade svagare moral och svagare tro och hade dessutom starkare sexuell lust än män. Därmed var kvinnor offer för Djävulen, en figur som trots allt var en man. Häxor, gamla kvinnor som levde ensamt och isolerade, fanns det en hel del av och häxbilden kan ha hjälpt till att döva samhällets dåliga samvete för att de inte blev inkluderade i tillräckligt hög grad.

Självklart finns det kvinnor som på olika sätt har ”sprängt” bilden. MacHaffie lyfter fram pionjärer som Christine de Pisan (som beskrev kvinnorna som de lärjungar som aldrig svek Jesus), Isotta Nogarola (som på ett intellektuellt och ganska smart vis påvisade att mannen och inte kvinnan var ansvarig för syndens intåg i världen eftersom mannen, enligt tidens normer, till sin natur var mer klok) och Margery Kempe (som efter att ha fött 14 barn övertalade sin man till att lämna det sexuella umgänget med henne för att hon skulle kunna utveckla sin förmåga att undervisa och förkunna, ofta med väldigt karismatiska uttryck).

Reformationen
Luther och Calvin, med flera förgrundsfigurer under reformationen, distanserade sig från de medeltida kvinnorollerna. Man återupprättade kvinnor till viss del, t ex sågs inte äktenskapet som ett sakrament och kunde därmed i vissa fall därmed upplösas både av män och kvinnor. Ändå sågs rollen som maka och mor som den bästa för en kvinna, inte för att hon behövde tyglas för sin syndfulla natur utan för att kvinnor och män hade olika uppgifter. Kvinnans underordning var dock ett resultat av syndafallet enligt Luther. Calvin hängde istället upp sig på att kvinnan skapades som mannens ”hjälpare”. Livet i celibat sågs inte som ett ideal, främst av den praktiska anledningen att människan har fått i uppdrag att föröka sig och uppfylla jorden. Därmed föll också Mariakulten där kyskheten upphöjdes till mål.

I kyrkans värld bestod dock skillnaden mellan män och kvinnor till stora delar. De kyrkliga uppdragen att förkunna, dela sakrament etc var förbehållna män även om vissa uppgifter kunde utföras av kvinnor, åtminstone under vissa förhållanden. Både Calvin och Luther uttalade sig dock på sätt som också kunde tolkas, men det omsattes emellertid inte, som att kvinnor kunde utföra samma uppgifter som män.
Även inom den katolska kyrkan skedde processer. Klosterordnar för kvinnor flyttade ut sin verksamhet i samhället och utförde vård, utbildning och sörjde för behövande och möttes förstås av visst kyrkligt motstånd. När man dessutom inte krävde livslånga klosterlöften så utmanades kyrkan ännu mer. Med tiden vässades radikaliteten ner, men öppenheten vann på försöket. Självklart fanns det också katolska kvinnor som på olika sätt förtrycktes av reformationens framfart och som med heroiska insatser slogs för den tro de själva hade. På samma sätt, fast tvärtom, fanns det förstås kvinnor som stod i frontlinjen för reformationens idéer.

Sammanfattningsvis kan man nog ändå konstatera att trots att mycket mer hade kunnat göras för att stärka kvinnors rätt i kyrkan under reformationen, så togs en hel del steg för rättvisa villkor just där. Kvinnor var fortfarande underordnade, men fick möjligheter till frihet, till utbildning och till respekt i en utsträckning som tidigare inte varit möjligt. Vi har ännu långt kvar, men vi är på rätt väg.

Slutord
Ur Svenska psalmboken sjunger vi sedan 2002 i psalm 718:
”Hennes starka vingar bär. Genom sol och vindens hav,
hennes färd går vidare för livets skull
och medan natten verkar lång ljuder rymd och jord av sång,
hennes färd går vidare för livets skull.”
(G Light/A-K Hammar)


Nu kan man även officiellt och i en oomtvistat kyrklig publikation ge den heliga anden en kvinnlig identitet. Vi har, som sagt, kommit en liten bit på väg. Ett annat litet steg är valet av Antje Jackelén som ny ärkebiskop i Svenska kyrkan. Det glädjer jag mig också åt, inte för att hon är kvinna utan för att kompetens och lämplighet fick väga tyngst i valet och inte kön.

(Källa: Främst Barbara J. MacHaffie: Her story : Women in Christian tradition 
2. ed. : Minneapolis : Fortress Press : 2006)

tisdag, oktober 29, 2013

Demokratiska funderingar

Maktkoncentration har jag aldrig gillat. På något sätt, eller rentav på alla, krockar sådant med mitt demokratiska sinne. Antagligen är det därför jag reagerar på det oerhört hårt när jag ser tecken på det i sammanhang som bör kännetecknas av just demokrati och inget annat. Det är väl tur att det inte är så många som tycker att sådana avarter är en god idé, eller? Det räcker liksom med de exempel som redan finns. Det är illa nog.

Och förresten, hur skulle det se ut om många med engagemang tyckte att maktkoncentration vore bra? DÅ skulle vi få se på konflikter som hette duga ;-)

måndag, oktober 28, 2013

Kanske värt att pröva?

Idag var det rena rama natta på fullmäktige. Maken till pajkastning, vilja till missförstånd, destruktionsambitioner och konfliktsökeri har jag nog aldrig varit med om. Och, vilket smärtar mig, jag kan inte med bästa vilja i världen säga att den ena sidan var bättre än den andra. Det var bottennivå rakt över.

Och där satt vi på Brofästet hela dagen medan syret försvann i lokalen, i full medvetenhet om att stormen skulle komma in över landet, och diskuterade allt annat än de frågor som stod på dagordningen. (Mina tankar var på annat håll, så jag bidrog varken åt det ena eller andra hållet, och det kan jag stå för. Livet, omsorgen och omtanken och framförallt kärleken till mina föräldrar är långt viktigare än ett fullmäktigemöte i oktober. Det var en orolig själ som satt på V-bänken idag och väntade på besked från sjukhuset.) Hur som helst, var det en principfråga som skulle upp till debatt så blev det tjafs kring ett specifikt fall. Var det ett delårsbokslut som skulle läggas till handlingarna så blev det en budgetdebatt med frågor kring en framtida skattehöjning. Var det ett samrådsförfarande som skulle vara i blickpunkten så blev det frågan om Linnéuniversitetets lokalisering som hamnade i ultrafokus. Ja, det kan inte ha varit lätt för en ordförande att hantera klubban vid det här mötet. Det visade det sig inte vara, nej.

Att det sedan bara är en del som behöver bry sig om våra demokratiskt överenskomna tidsbegränsningar är ju tyvärr ingen nyhet, men sällan har det blivit så tydligt som idag. Nej, den här dagen tar vi och glömmer och kastar i det runda arkivet. Själv ska jag dessutom ta mig en bit paj att stoppa i magen. Det är ett betydligt bättre användningsområde för dylika maträtter än att kasta dem antagonister emellan. Jag har ett smalrecept på en fullkornspaj med helt vegetarisk touch. Ni kanske borde pröva det, fullmäktigekamrater? Jag lovar, den är god och ger inte den minsta bismak av missbrukad demokrati.

lördag, oktober 26, 2013

En seriös replik på en replik som lever i såväl förgången som förljugen tid

Jag fick i Barometern den 23 oktober en replik på en tidigare debattartikel, se länken här. Den är tyvärr ett exempel på den extremt låga nivå och den kunskapsfientliga inställning som tyvärr sprider sig i olika partier just nu. Jag har förstås replikerat (se nedan), men som synes inte på k-orden utan på sakfrågan. Jag hoppas att det finns folk som kan ta en debatt mer seriöst än det här bottennappet visar. Hemsnickrade sanningar som inte har mer med verkligheten att göra än brännvin hör ihop med kroppkakor ska man försöka hålla undan från den demokratiska diskussionen. Det handlar om respekt, inte bara för varann utan också för medborgare i övrigt.
Svar till Lene Polteg (artikel 23 oktober):

När äldre själva får välja vad som är allra viktigast i omsorgen handlar det om tre saker: Flexibilitet: att få påverka innehållet i omsorgen. Kontinuitet: att få omges med samma personer samt att personalen kan ta sig tid. Detta rimmar med Vänsterpartiets förslag från december 2012. När hemtjänsten kommer vill man kunna välja att gå ut i stället om solen skiner istället för att duscha, eller att få hjälp med tvätten istället för dammsugning om det bättre behövs den dagen.

Men Lene vill mot bättre vetande privatisera. Privatisering har inte lett till högre kvalitet och effektivare metoder. Följden blev istället en större byråkratisk kontrollapparat. Svenska studier visar vidare att privata vårdbolag har lägre bemanning än kommunala. Allra lägst har de vårdbolag som drivs av riskkapitalbolag. Också antalet fast anställda minskar och timanställda ökar. Där är skillnaden särskilt stor inom hemtjänsten och det drabbar främst kvinnor. Lene Polteg vill alltså att äldreomsorg ska ges av människor som inte kan leva på sin lön. Folkpartiet rear ut kvinnlig arbetskraft!

Istället för att lägga ut hemtjänsten till vinstdrivande företag som sätter vinst framför kvalitet bör vi lyssna till de äldre. När man inför LOV görs sjuka och svaga människor med stora stödbehov till kunder och deras omsorg läggs i händerna på marknadskrafterna. Det är totalfel i fokus!

Våra äldre förtjänar bättre. Vi ska lyssna på dem och skapa en välfärd som fyller behoven. Det är vårt uppdrag, inte att skapa vinstmöjligheter för kapitalstarka bolag.

Birgitta Axelsson Edström, Vänsterpartiet  (som alltså bytte sitt partinamn för sisådär ganska exakt 20 år sedan, ett faktum som av okänd anledning har gått Lene Polteg förbi. FP har ju dock en allmän tendens att leva i det förgångna... Men här nedan visas alltså vår logga för Lene och andra som har sovit Törnrosasömn i över 20 år. Den består av en vacker röd nejlika med den enda bokstaven V i centrum. Den som ser ett K någonstans ser i syne eller har ett ovanligt kreativt utvecklat sinne, något som ju Jan Björklunds skola inte brukar värdera särdeles högt.)


fredag, oktober 25, 2013

Det är samhället som är sjukt, inte personalen!

Jag har tydligen sagt i tidningen att jag inte vet varför sjukfrånvaron är hög inom omsorgen. Det blev väl inte riktigt rätt, om man säger så… Det finns sannolikt en mängd orsaker som tillsammans bidrar till att sjukfrånvaron inom omsorgsförvaltningen i Kalmar är hög. Hög arbetsbelastning och arbetsvillkor som inte befrämjar hälsa är några troligt viktiga faktorer. Hela karusellen kring ”rätt till heltid inom ram” är en annan process som knappast har bidragit i positiv riktning. Vad vi i omsorgsnämnden måste göra är att se till att problemen åtgärdas. Jag tror inte på någon ”quick fix”. Jag tror att problemen främst bottnar i grundläggande förhållningssätt, och det krävs ett stort jobb för att komma tillrätta med sådant. Därav mitt korta inledande svar på en kort fråga, ett svar som ledde till en längre diskussion med många infallsvinklar. Svaret refererade till en tidigare redovisning på omsorgsnämndens senaste sammanträde där budskapet var: ”Vi kan inte med säkerhet säga VAD som skiljer innevarande år från tidigare, men vi håller på att analysera det.”

Verksamma åtgärder handlar till exempel
  • om att värdera arbetsinsatserna på ett rimligt sätt,
  • om att få en lön som man kan leva på utan att slita ihjäl sig,
  • om att se personalen som den viktigaste resursen för våra brukare (som naturligtvis i alla lägen måste komma i första rummet) och
  • om att fördela landets fortfarande stora resurser till välfärd som gagnar dem som behöver den mest.

Det låter kanske inte så svårt, men det ÄR svårt i ett läge där pengarna hellre ska skickas till höginkomsttagare i form av sänkt skatt.


Det är samhället som är sjukt, inte personalen på omsorgsförvaltningen. Tänk om vi kunde förstå det, börja lyssna ordentligt på de behov som finns, analysera tillsammans i syfte att hitta verksamma vägar och agera därefter!  

torsdag, oktober 24, 2013

"Här härskar människan...."

Ty rymdens grymhet övergår ej människans.
Nej människors hårdhet tävlar mer än väl.
Fånglägercellens ödslighet på jorden
har tungt sin stenrymd välvt kring människans själ,
när kalla stenar stumma hördes svara:
här härskar människan. Här är Aniara.




Harry Martinssons rymdepos Aniara närmar sig sitt slut. Den hundrade sången av 103 avslutas med en sanning som är värd att betänka så här på den kombinerade FN-dagen och Regnbågsdagen 2013. Det är inte en dag då man ska känna sig nöjd över vad människan hittills har gjort, det är en dag som ska stämma till eftertanke och till att samla kraft, mod och vilja till att agera bättre i morgon. Det gäller över hela linjen, årets alla dagar och millenniets alla år. Det är framtiden vi kan påverka. Låt oss då göra det och varför inte börja med oss själva?

Lagstiftningen behöver skärpas!

Äldre är en grupp i samhället som i många avseenden är mer sårbara för våld och övergrepp än andra. Skilda undersökningar visar att så stor andel som 16-20 procent av de äldre kvinnorna har utsatts för någon form av våld efter att de fyllt 65 år. Det är skrämmande siffror, men de borde kunna minska om vi hade ett fungerande regelverk som satte utsatta äldres bästa i fokus.

Sverige saknar nämligen i dag lagstiftning som gör medarbetare inom äldreomsorgen, hälso- och sjukvården och socialtjänsten skyldiga att anmäla vid misstanke om fysiskt eller psykiskt våld mot äldre i nära relationer. En hemtjänstmedarbetare som fattar misstanke om våld i ett hem mellan två äldre har varken skyldighet eller stöd i lagen att agera. I socialtjänstlagen finns en stark reglering att rapportera om misstanken gäller våld mot barn. Liknande lagstöd borde finnas för våld i nära relationer mellan äldre. Idag krävs samtycke för anmälan, något som istället för att stödja och hjälpa den som är utsatt kan leda till motsatsen. Det förstår de flesta. 

Många svenska kommuner bedriver ett eget arbete för att bli bättre på att identifiera och agera om misstankar finns. Den överenskommelse som har upprättats i Kalmar mellan socialnämnden och omsorgsnämnden är ett exempel på ett sådant. En ny lagstiftning skulle dock medföra ett bättre rättsskydd för en utsatt grupp. Det är en fråga som regeringen borde ta initiativ till. Dagens regelverk gör stödarbetet för utsatta äldre svårhanterligt och svagt. OM personal fattar misstankar om våld och ser tecken på att det förekommer, visst är det då rimligt att den utsatta får hjälp och den anställde ges möjlighet att agera?

(Protokollsanteckning med anledning av ett ärende vid gårdagens möte i omsorgsnämnden)

onsdag, oktober 23, 2013

Reservation

Vår reservation från dagens sammanträde i Omsorgsnämnden, ärende Kalmarmodellen av LOV:

Äldreomsorgen i sju västländer har jämförts i en nyligen publicerad studie och slutsatsen är tydlig: Kvaliteten inom äldreomsorgen har inte blivit bättre av privatisering, varken i ett nationellt eller i ett internationellt perspektiv.

Forskningen är entydig: Om de äldre själva får välja vad som är allra viktigast handlar det om tre saker: Flexibilitet: att få påverka innehållet i omsorgen. Kontinuitet: att få omges med samma personer samt att personalen kan ta sig tid. Äldre vill alltså ha och värderar verklig valfrihet helt i linje med Vänsterpartiets förslag från december 2012, inte val mellan utförares glättiga broschyrer och poppiga hemsidor. När hemtjänsten kommer vill man kunna välja att gå ut i stället om solen skiner istället för att duscha, eller att få hjälp med tvätten istället för dammsugning om det bättre behövs den dagen. Innehåll är således viktigare än utförare.

Trettio års privatisering inom äldreomsorgen har inte lett till ökad kvalitet. Däremot utmärker Sverige sig i ett helt annat avseende: Inget annat land har en så stor andel av den privata äldreomsorgen i så få bolag. Carema och Attendo, bolag som i sin tur utmärker sig som storskaliga och vinstdrivande koncerner och som har väldigt lite gemensamt med små bolag som vill känna sig närmare brukaren, är dominerande på den svenska marknaden. Den sk Kalmarmodellen saknar möjlighet att gå emot den utvecklingen. Små företag och idéburna organisationer kommer att stå sig slätt mot de stora drakarnas möjligheter att ta marknadsandelar.

Argumenten för 20-30 år sedan när privatiseringen började var att en konkurrensutsatt äldreomsorg skulle leda till lägre kostnader, högre kvalitet och effektivare metoder. Ingenting tyder på att de målen har uppnåtts. Istället vet vi att lägre personaltäthet leder till försämrad kvalitet, och den utvecklingen är tyvärr redan igång, oavsett hur många mätningar, tidsstudier och uppföljningar som privatiseringen har medfört. Följden blev inte ökad kvalitet utan istället en större byråkratisk kontrollapparat. Svenska studier visar dessutom att privata vårdbolag har lägre bemanning än kommunala. Allra lägst har de vårdbolag som drivs av riskkapitalbolag. Också antalet fast anställda minskar och timanställda ökar vilket tyder på dålig personalpolitik. Där är skillnaden särskilt stor inom hemtjänsten.

Valfriheten enligt LOV innebär också en risk för ojämlikhet visar brittisk forskning. Den som är stark, välutbildad och har råd och/ eller har anhöriga med initiativkraft och höga röster, kan leta upp ett gott privat alternativ. Där kan man också via RUT köpa tilläggstjänster som extra städning och på så vis skaffa sig en riktigt heltäckande omsorg. De flesta andra förlorar dock stort. De flesta som är beroende av äldreomsorg har, oavsett hur stora resurser de har i övrigt, dessutom så stora stödbehov att möjligheterna att göra egna val mellan utförare är mycket begränsade.

Vi ska inte behöva skämmas för vår äldreomsorg. Istället för att lägga ut hemtjänsten till vinstdrivande företag som sätter vinsten framför kvaliteten bör vi lyssna till de äldres synpunkter och fokusera rätt. När man inför LOV, oavsett om den kallas Kalmarmodellen eller inte, görs de äldre till kunder och man lägger utvecklingen och välfärden i händerna på marknadskrafter som inte styrs demokratiskt utan på helt andra sätt. Det leder logiskt nog, vilket både forskning och omvärldsspaning visar, åt fel håll.

Därför reserverar vi oss mot Införandet av LOV i hemtjänsten i Kalmar kommun. Våra äldre förtjänar bättre.

Birgitta Axelsson Edström och Elsa Berg

Vänsterpartiet

tisdag, oktober 22, 2013

Offer?

Jag har under de senaste dagarna haft anledning att fundera en del över begreppet offer. Hur kan man se på det? Vad betyder det?

Offer påminns man om varje söndag i kyrkan. Då tas det upp ett offer till något ändamål (oftare kallat för kollekt) och det är en insamling till evangelisation eller mission eller något sådant. Det är en sorts offer att ge av de pengar man har. Ett annat offer är att ställa sig själv till förfogande för någon annan eller något annat. Det kan vara att lägga tid på att hjälpa andra, att vara Guds händer och fötter i en trasig värld eller att ge ut av de gåvor, förmågor och talanger man har fått utan att förvänta sig något tillbaka. Det är innebörder i begreppet offer som numera inte är riktigt lika aktuella som den aspekt jag tar upp nedan. Det kanske är lite gammalmodigt att ge nåt, oavsett om det är pengar eller något mer immateriellt? Vi som har jobbat ideellt under så gott som hela livet ser det ju inte som ett offer heller, på det viset. Det är ju något som ger så oerhört mycket tillbaka, om än inte i plånboken. Vi kanske tycker att livet har andra värden än de som får plats i sedel- och myntfacken där. Vi kanske är offer för idealitet, god vilja eller nåt annat som inte hör hemma i den här världen? ;-)

Just nu pratas mycket om offermentalitet. Det är i sig ganska tröttsamt, speciellt när det används i vulgärform, och det händer tyvärr ofta. När människor inte förstår en orättvisa, eller inte vill förstå eftersom det skulle vara olönsamt, så ligger det nära till hands att se den som vågar ta upp problemet som drabbad av just offermentalitet. Ack så bekvämt. Då kan man ju återigen slippa från ansvaret, eller hur? Det hela bygger på en människosyn som ligger fjärran från min men närmare högerkanten, nämligen att människan är lat och till varje pris vill slippa ta ansvar, arbeta och bidra till samhällsutvecklingen. Då framstår just positionen som offer som ett attraktivt alternativ. Ett offer kan ju inte hjälpa att han/hon har hamnat där. Det är ju någon annans fel. Detta bygger i själva verket en stor del av den nuvarande regeringspolitiken på. Människor väljer att vara offer och det är därför de väljer att bli sjuka och arbetslösa eller att drabbas av funktionsnedsättningar. Därför ska man med piskor, förnedranden och kränkningar tvinga dem att jobba oavsett om de kan eller ej och oavsett om det finns jobb som fungerar eller inte. (Tro mig, jag vet, tyvärr av egen erfarenhet.) På det sättet kan man nog piska lite liv i de lata offren, eller vad tror ni?

Nej, det tror jag inte. Det där är bara bullshit om jag nu får vara lite frispråkig. Men åter till frågan. Är man drabbad av offermentalitet om man fattar sammanhangen? Nej, hävdar jag. De största offren är istället de människor som utnyttjas i elakt spel, som inte fattar hur det hänger ihop och som dessutom har hamnat i positioner där de kan fungera som nyttiga idioter för andra men som tror att det gagnar dem själva. DÄR har vi den stora omedvetenhetens allra mest utmärkande offer. Det är ett sorgligt faktum, men ändock så sant.

Och det är därför en del kvinnliga politiker, som vägrar att acceptera rådande ordning och istället väljer nya vägar och dessutom gör det öppet och ärligt, aldrig kan kallas för offer. De har ju förstått sammanhangen. Det finns dock alldeles för många offer runt omkring dem som fortfarande plaskar runt i omedvetenhetens lulliga ankdamm, och som inte ens fattar det själva.

söndag, oktober 20, 2013

En kulen söndag i oktober...

Tänk att det kan vara så svårt att skilja på begreppen RESPEKT och MAKT att en del människor ideligen rör ihop dem. Det är som gubben på norra Öland som en av mina fd chefer berättade om och som brukade säga:
"Jag har två saker att göra på dagen, att hämta tidningen och att hämta posten, och likväl kör det ihop sig."

Ja, så där kan det tydligen bli. Att visa respekt för andra ger mycket mer förtroende och därmed inflytande än att visa sin (självupplevda) makt. Det är inte så mycket svårare än så. Tycker jag.

Och söndagen är faktiskt den av veckans dagar som jag både värderar högst och en av de dagar då jag har mest att göra. Idag blev det spelning i kyrkan, fotboll, politiskt möte samt byte av garderob. Det mesta av detta kan klassificeras som "vila och rekreation". Dock inte allt, men det är trots allt just rekreation vi behöver åtminstone EN dag i veckan. Punkt.

fredag, oktober 18, 2013

Om rätt tid, om stora beslut och om att vara fri men inte ensam

"Allting har sin tid. Livet har sin gång. Allting är skapat skönt för sin tid om det får ha sin tid." Orden är Börge Rings. Under promenaden till huvudbiblioteket efter ett rakt igenom gemytligt sammanträde hemma i C-riksdagsmannens kök så var det den här sången som kom till mig. Allting har sin tid....

Att våga sitt liv en gång till, att vid relativt vuxen ålder (på papperet i alla fall, i sinnet är jag farligt ung!) släppa det säkra som man mår dåligt av för att pröva det osäkra som man tror att man mår bättre av, det kan faktiskt vara nödvändigt. Det inte bara KAN vara nödvändigt, det ÄR nödvändigt. Framförallt handlar det om att inte vilja fastna i strukturer som riskerar att bli fängelsemurar istället för trygghet och säkerhet, samt om att ta avstånd från sådant som skadar ens innersta och förhindrar den utveckling som man som människa behöver. Jag har uttryckt det på följande sätt i ett annat sammanhang: Att ständigt göra våld på sitt innersta i en fördummande miljö är både smärtsamt och förgörande. Inget är värt det.

"Blott i det öppna har du en möjlighet. Låser du om dig kvävs och förtvinar du. Ut i det fria ska du med Herren gå. Kraften fullkomnas mitt i din svaghet då" sjunger vi i en annan sång, Sv Ps nr 90 av Britt G Hallqvist. Även den texten talar speciellt till mig idag, kanske mycket på grund av att den säger att fler har tänkt samma tankar som jag. Då är jag ju inte ensam!

Och DET är en styrka! Vi är ALDRIG ensamma, trots att vi känner osäkerhet, svaghet och har en massa undringar. Vi är fler, många fler än vi tror, och vi har dessutom Gud med oss.


onsdag, oktober 16, 2013

Kyrkofullmäktige i Kalmar pastorat

Igår sammanträdde det nya kyrkofullmäktige i Kalmar pastorat för första gången för ett första konstituerande möte. Jag var tvungen att smita från min körövning med Vox Communis tio minuter för tidigt för att inte komma alltför sent då de båda evenemangen överlappade varann med en halvtimme, men det gick bra ändå. Med julsånger som Hej mitt vinterland och Koppången ringande i öronen och följd ut genom övningslokalens dörr med den avslutande sången Må din väg gå dig till mötes tog jag plats längst bak i Ulfåsasalen i ett annat vänligt och kärleksfullt sammanhang. Det blev en riktigt trevlig kväll (trots fotbollsdebaclet lite senare)! Tack alla!!!

Vi i Vänstern i Svenska kyrkan fick så många som tre mandat i den nya fullmäktigeförsamlingen. Det var ett stöd som var mångdubbelt större än vi trodde att vi skulle få. Vi var ju bara två på listan.... så en stol är alltså tom. Så kan det gå när man inte har tillräckligt stora visioner! Å andra sidan, det är ju från vårt perspektiv ett trevligt bekymmer. Kerstin och jag, som sitter på två av de tre stolarna, kommer att göra vårt bästa för att göra nytta för kyrkans utveckling, det lovar vi! Tack alla som röstade på oss!

Igår blev jag vald till att bli 2:e vice ordförande i fullmäktige, ett av de få valen som skedde då. Förutom presidium valdes valberedning, och nu vidtar ett ganska stort arbete med att besätta förtroendeorganisationen med människor som ställer sin tid och sin förmåga till förfogande i kyrkans tjänst. Jag är jätteglad för mitt uppdrag så här långt. En ViSKare i fullmäktiges presidium, det är både kul och utmanande! Nästa gång väljs folk till utskott och annat, och där lär vi också få se lite ViSKare här och där. Härligt! Och tänk så roligt att få vara med i ett utvecklande och vänligt sammanhang där vi har samma mål: Att skapa en kyrka där alla känner sig välkomna!

Välkommen Antje Jackelén!

Så har Sverige fått sin första kvinnliga ärkebiskop. Det tog över 800 år, men bättre sent än aldrig. Jag är glad! Välkommen Antje Jackelén!

Men, och vem blir förvånad, då kommer förstås rösterna. Kritiken låter inte vänta på sig. Hon ifrågasätts. Hennes tro ifrågasätts. Hon blir sedd som heretiker, en biskop som har fungerat som andlig ledare i Lunds stift i många år och dessutom anses som en klar och tydlig retoriker med hjärtat på rätta stället, nära Guds. Och, vi ska inte glömma det: Kyrkans eget folk har gett henne stöd som ärkebiskop redan i första valomgången. Folk säger nu att de ska lämna kyrkan. Kyrkan liknas vid ett sjunkande skepp, ohjälpligt förstört och skjutet i sank av sin egen oförmåga att sätta Kristus främst. Det är värre än med Titanic som Mikael Wiehe beskrev i orden "Vi går mot botten där vi står, men flaggan den går i topp". Kyrkan har inte ens en mast att hissa flaggan i. Den är liksom bara.... ingenting.

Jag blir ledsen in i själen, men samtidigt stridslysten (inte som en stridshingst, men nåt åt det hållet). Hur sätter man Kristus främst? Var är kärleken till nästan? Var är den kristna enheten när den behövs som allra bäst? När är det dags att se skogen istället för alla träden? Och att sluta upp med att sila mygg och svälja kameler? Vi HAR olika åsikter, och dem har man naturligtvis rätt att ha, men ärligt talat, kan vi inte hantera dem bättre än så här?

I Johannesevangeliets trettonde kapitel läser vi om det nya budet som Jesus ger åt lärjungarna: "Ett nytt bud ger jag er: att ni skall älska varandra. Så som jag har älskat er skall ni också älska varandra. Alla ska förstå att ni är mina lärjungar om ni visar varandra kärlek." (Joh. 13: 34-35)

Det är dags nu, bröder och systrar, idag som alla andra dagar: Kärleken är det största vittnesbördet om Guds existens. Låt oss aldrig glömma det! Vi ska älska varandra! Och låt oss heller aldrig glömma att be för varandra, speciellt om hjälp med att hantera vår egen oförmåga att acceptera olikheter. Det viktigaste måste vara att se varann som unika Guds skapelser, var och en värd att älskas för sin egen skull. Det är aldrig vår sak att döma, eller hur?

Så, än en gång, vill jag hälsa vår nya ärkebiskop välkommen. Låt oss be för henne, för varandra och för Svenska kyrkans framtid som Kristi kropp i en trasig värld. Det är viktigt, långt viktigare än mycket annat.

tisdag, oktober 15, 2013

Vårt seminarium på Vänsterdagarna

I helgen samlades alltså 700 vänsterpartister främst engagerade i landstings- och kommunpolitiken runtom i landet för att delta i Vänsterdagarna i Malmö. Det var två dagar som var fyllda med seminarier och föreläsningar, men också av social samvaro och många spontana möten.

Som enda deltagare från Kalmar län fick jag medverka som föreläsare på ett seminarium, ett seminarium som visade sig locka så många deltagare att det fick dubbleras :-) Vi körde därför två pass, ett på lördagen och ett på söndagen. Speciellt roligt var det ju att få prata om en av Vänsterpartiets absoluta hjärtefrågor, nämligen äldreomsorgens nuläge och framtid.

Seminariet hade temat Vinster leder till vanvård. Den centrala frågan var: Hur ska vi bedriva en värdig äldreomsorg som sätter de äldres behov i centrum istället för privata företags rätt till vinster i välfärden? En mängd missförhållanden på äldreboenden som drivs av privata företag med vinstintressen har uppdagats på senare år. Vänsterpartiet vill arbeta för ett helt annat alternativ som leder till Verklig valfrihet, det vill säga mer inflytande för den enskilde att påverka vad man vill ha hjälp med, hur, när och av vem. Lagen om valfrihetssystem (LOV) leder enbart till att stärka företagens rätt till valfrihet och vinst.

Jag och Torun Boucher, som sitter i Äldrenämnden i Stockholm, samarbetade under seminariet. Torun har ett storstadsperspektiv och kunde berätta om en valfrihet i Stockholm som betyder val mellan 230 olika utförare och en fullständigt orimlig situation för den som har behov av omsorg. Vem kan välja mellan 230 kakor utan att bli förvirrad?

Kalmar har en annan situation, här står kommunen inför ett införande av LOV inom hemtjänsten, trots att den folkliga opinionen sätter kvalitet och värdig omsorg framför privata möjligheter att tjäna pengar på välfärden. Stockholm, som styrs av en starkt blå borgerlighet ligger långt före Kalmar i utförsbacken, men vi, som trots allt har ett rödgrönt styre, befinner oss tyvärr numera i samma backe.

Den borgerliga regeringen driver på för att fler och fler kommuner ska privatisera sin välfärdsverksamhet, och behovet att visa på alternativ som istället utvecklar kvalitet och trygghet är därför stort. Vi ska ju inte blunda för att det finns utvecklingsbehov även i den kommunalt drivna omsorgen. Det var nog det som gjorde seminarierna så välbesökta. Vi hoppas att vi kunde ge goda idéer till hur våra partikolleger runtom i landet kan arbeta på ett effektivt sätt och nå resultat!  

Prioritera äldreomsorgen!

(Insändare i Kalmar Läns Tidning 10 oktober 2013)

Andelen äldre över 80 år som får offentlig äldreomsorg har nästan halverats sedan 1980. Om
orsaken bara hade varit att äldre människor blir allt friskare hade det varit bra, men så är det ju inte. Äldreomsorgen är nämligen den del av de kommunala välfärdsverksamheterna som sedan 90-talskrisen tagit mest stryk. I Kalmar har vi exempelvis under de senaste åren sparat in tio miljoner varje år i syfte att få ner kostnadsläget jämfört med landets övriga kommuner. Det säger något viktigt och sorgligt om landet i övrigt: Äldreomsorgen har förlorat resurser medan privata plånböcker har fyllts tack vare skattesänkningar.

En stor del av omsorgen utförs inte av anställd personal utan av anhöriga, som
blir tvungna att ta ett större ansvar när det offentliga brister. Det är svårt att veta exakt hur stor insats anhöriga gör. Enligt Kommunal fick 2010 två tredjedelar av de äldre över 75 år som behöver stöd i vardagen hjälp av någon anhörig eller bekant. Skattesänkningar till friska arbetande har alltså resulterat i mer ansvar för trötta äldre som i allt högre grad får ta hand om varandras behov av vård och omsorg. Det kallar jag hjärtlös fördelningspolitik.

Vänsterpartiet föreslår i sin budgetmotion ökad bemanning genom en nationell öronmärkt satsning med fokus på demensvården. Vidare föreslås en hemtjänstmiljard för att äldre, som har rätt till hjälp i hemmet, ska få mer och bättre hjälp. Pengarna ska användas till tre prioriterade områden: Ökad personaltäthet inom hemtjänsten. Bättre kontinuitet bland hemtjänstpersonalen. Mer inflytande för de äldre över hemtjänsten.

Målet är att skapa en tryggare, mer jämlik och mer jämställd äldreomsorg både för de äldre och för deras anhöriga. Det är satsningar som skulle göra skillnad i rätt riktning.

Äldreomsorgen måste prioriteras. Behoven blir allt större. Att som regeringen räkna med att anhöriga ska göra jobbet är inte bara snålt, det är rentav respektlöst. Våra äldre är värda mer än så!

Birgitta Axelsson Edström (V)
2:e vice ordf Omsorgsnämnden


söndag, oktober 13, 2013

Sammanfattning av helgen

Helgen i Malmö med Vänsterdagar tillsammans med landstings- och kommunpolitiker från hela landet samt umgänge med goa dottern med sambo blev riktigt härlig! Jag hade förmånen att gå genomföra två seminarier tillsammans med Torun Boucher från Stockholm på temat Äldreomsorg och privatisering (Vinster i välfärden leder till vanvård) och det fungerade väldigt bra. Vi hade roligt, och just tanken med att kombinera exempel från en förhållandevis liten kommun med exempel från storstaden kändes lyckad. Hela landet har en borgerlig regering, men förhållandena skiljer sig ändå åt mellan olika kommuner. Skräckexemplet Stockholm med 230 olika utförare inom äldreomsorg är tack och lov inte representativt för hela landet, men skrämmande många kommuner är på väg åt fel håll. Tänk att begreppet VALFRIHET kan vantolkas så! I Kalmar har vi också styrt in på fel väg. Jag hoppas vi hinner hitta rätt igen innan vi kör ut i vinstträsket så långt att vi kör fast.

Det är gott att få umgås med sin vuxna dotter också och se att hon, trots en ganska rejäl förkylning för tillfället, har det bra och mår gott tillsammans med sin matlagande sambo. Det finns mycket att vara tacksam för, och det är jag, faktiskt för MER än jag trodde :)Tack alla goa vänner och kamrater för den här helgen! Det gör inget att det är grått, mörkt, regnigt och blåsigt ute så länge ljuset och den mänskliga värmen finns hos er!

Och nu sitter jag på tåget (ett Öresundståg som till skillnad från tågen som ska gå mot Stockholm och brottas med förseningar av ansenlig omfattning verkar vara hyfsat i tid) längtar hem till min Pierre som har hållit ställningarna hemmavid med en gigantisk träningshelg. Att jag har honom och ett hem som jag trivs i är en av mitt livs allra största gåvor!

fredag, oktober 11, 2013

Dagens ord

Visa mig, Herre, din väg, och gör mig villig att gå den.
Den heliga Birgitta av Vadstena

Nej, vi människor går inte automatiskt den rätta vägen. Ibland kanske vi inte ens ser den, och om vi ser den så väljer vi att gå en annan väg i alla fall. Det kan synas lite tröstlöst och tröttsamt.

Det fina i kråksången är dock att vi alltid kan vända tillbaka. Vi kan be igen, och hitta rätt. Ibland är det dock inte första ledet i bönen som är svårast, det är det andra. Att våga fotfästet och ge sig ut på en okänd väg och dessutom VILJA göra det, är svårt.

Men det är kanske just det som behövs. Kanske är bilden av en flygresa ännu mer talande än en vandring på en väg. Att vänta på den rätta vinden, kasta sig ut, breda ut vingarna och låta vinden bära iväg, bort från det gamla och fram emot det nya. Och det är ju inte förrän man behöver vingarna som de faktiskt behöver fungera. Torrsim och vingflax på marken ser för det mesta bara löjligt ut. Förmågan måste ju prövas i skarpt läge!

Så, våga pröva! Du är buren, precis som jag, även om jag faktiskt just nu inte känner det speciellt väl. Det betyder ju inte att det inte finns en väg att gå eller ett mål som jag ska nå. Det betyder bara att tiden ännu inte är mogen. Kanske beror det på mig, kanske beror det på något annat, men den mognar så småningom precis som tiden efter regn mognar till en regnbåge i skyn.

Och då ska jag, med Guds hjälp, vara villig att gå den väg som är menad att vara min.




torsdag, oktober 10, 2013

Diskussioner är lärorika...

Det är intressant att diskutera med människor, eller hur? Ibland tror man att man är totalt oense, men efter att ha haft ett par replikskiften inser man att man faktiskt har samma uppfattning i grunden. Sådant är ganska upplyftande tycker jag. Det är inte roligt att gå omkring och tro att man är på kollisionskurs när man inte är det. Det är värre i så fall att tro att man är på samma sida men efter en stund inse att det inte alls stämmer. Det händer tyvärr ibland det också. Det kan kännas både tungt och svårt, speciellt om man inte har kommit så långt att man har lärt sig att skilja på sak och person.

Sedan finns de där frågorna som man helt enkelt lär sig mer om genom att diskutera med andra. Det är allra vanligast, förutsatt att man går in i diskussionen med ett öppet sinne. Just nu har jag kommit in i ett meningsutbyte angående att vara snäll och professionell som ämbetsman. Är dessa två förhållningssätt förenliga? Nej, hävdar vissa. Ja, hävdar jag. För mig är de varandras förutsättning. Det är inte möjligt att vara professionell om man inte samtidigt använder HELA sin kompetens vilket ju innebär att man kopplar in både hjärna, hjärta och läsförmåga. Regelbokens döda bokstavssamling säger ingenting utan ett förstående sinne. Det är självklart att det hör ihop, och det har inte ett dugg med rättsosäkerhet att göra. Ett samhälle som ENBART förlitar sig på regler är däremot med största säkerhet det mest rättsosäkra vi kan tänka oss. Hur skulle det egentligen se ut? Tänk till en stund. Jag gillar det INTE.

Samhället är vi tillsammans. De regler, lagar och förordningar vi bestämmer oss för ska gälla måste ha mänskliga dimensioner, eller vill vi verkligen plocka bort människan från samhällets styrning? Huvaligen..... :-(

Mitt drömsamhälle värderar brinnande kärlek, glädje, solidaritet, kreativitet, frihet och en hel massa annat som vi betecknar som förutsättningar för ett gott liv på alla plan. Ett omänskligt samhälle däremot skrämmer mig. Det har den här diskussionen lärt mig tack vare att jag har fått granska min egen inställning och sätta ord på den. Vad säger du? Håller du med? Ska vi ha plats för medmänsklighet och kärlek i det samhälle vi själva skapar?

Kalmarmodellen, en tummetott

Kalmarmodellen av Lagen om valfrihetssystem visade sig bli knappt en tumme. Socialdemokraternas ledning i Kalmar skulle blidka sina egna med försäkringar om kollektivavtal och stopp för vinster inom äldreomsorgen, men för sådana bestämmelser finns inget stöd i rådande regelverk. Istället får vi, av allt att döma, en borgerlig gökunge inom hemtjänsten. Lagen om valfrihetssystem (LOV) kommer nämligen att urholka omsorgens budget. Det märker vi redan nu när den ersättning som ska betalas till privata entreprenörer överstiger kommunens kostnader för samma insats UTAN att kommunens kostnader minskar i samma omfattning.

Många säger att LOV höjer kvaliteten. Hur går det ihop med rädslan inför att ställa krav på utbildning för de anställda? Det är väl självklart att undersköterskekompetens ska krävas om arbetsuppgiften är att ge vård och omsorg till äldre människor som inte klarar sig på egen hand i det egna hemmet? Om man nu som borgerlig politiker/S-politiker är så rädd för att kompetens ska vara kostnadsdrivande, är det då inte pengarna och vinsten som står i fokus istället för kvaliteten och omsorgen om de äldre?

Jag lade fram ett alternativ till LOV vid nämndens sammanträde i december 2012, det sammanträde då hela S-gruppen utom ordföranden valde att inte delta vid ärendebehandlingen. Där finns en helt annan Kalmarmodell för hemtjänsten, en modell som bygger på äkta valfrihet för den äldre och säkrat fokus på kvalitet istället för på vinstmöjligheter. Det är inte för sent att anta det förslaget.  Det är tillåtet att ångra sig om man har kommit på bättre tankar.

För de äldres trygghet och säkerhet: Vi behöver utvecklingsarbete inom äldreomsorgen på en rad punkter. Allt fungerar inte till 100%. Låt oss då skapa förutsättningar för det istället för att urholka budgeten ännu mer och sätta pengarna framför kvaliteten. Den tummetott som Kalmarmodellen av LOV har blivit kommer inte att hjälpa till i det avseendet.

Birgitta Axelsson Edström (V)

2:e vice ordf Omsorgsnämnden, Kalmar 

onsdag, oktober 09, 2013

Gårdagens Höstmys i Kalmar Folkets park!

Många kom till Folkets Park för att vara med och mysa en kväll i oktober till förmån för Världens Barn.

Stolarna räckte som ni ser inte riktigt till :-)
Gårdagskvällens Höstmys blev precis så mysigt som vi önskade, med strålande insatser av alla medverkande och varm och glad stämning! Här kommer några bilder från evenemanget som Aktiv Fritid arrangerade. Hur mycket pengar som hamnade i bössorna till Världens Barn vet jag inte än, men jag hoppas få veta det så småningom. Stort tack till alla som på olika sätt bidrog till en lyckad kväll! Och tack till Marie Näär som förtjänstfullt och flitigt tog bilderna med min lilla rosa kamera!
Helena Juneberg är verkligen "The girl with golden hair" i den här soloinsatsen. Kören Vox Communis, eller alltså delar av den stora kören, syns i bakgrunden.

Monica Bengtsson Steen organiserade insamlingen och fikat tillsammans med kollegerna i Världens Barn-kommittén. Här berättar hon om vilka insatser som de insamlade medlen kan gå till.

Lage Olsson leder Badrumskören, en kör som funnits i 20 år och som tänker fortsätta minst lika länge till ;-)

Lars W Andersson, fd chef på Kalmar Slott, berättade en alldeles lagom blodig historia från slottets förflutna. Lärorikt, kul och alldeles alldeles perfekt för en kväll som denna!

Marianne Fransson, denna härliga dam som leder PRO-kören, berättar att PRO i Kalmar har funnits i 70 år i år, och PRO-kören i 50 år. Respekt!

"När man blir pensionär" med häftiga PRO-kören. De skapade minst lika mycket sväng som Beatles i sin version.

Mina starka goa grabbar i Vox Communis hjälpte till att leda allsången i "Flickor bak i bilen".

"Gabriellas sång" med Emelie Uggla Waldenström som solist. Med Christer Svensson, som spelade piano både till oss i Vox Communis och till alla allsångerna, så skapade vi magi som steg upp till den himmel som Gabriella söker efter. Himmelskt!

Och så här roligt har Lage och jag när vi gör trevliga saker ihop med körerna :-)

Vi har till och med gett upphov till en särskild sorts kola :-) Tack goa sångare i Vox Communis för den höstpresenten!
UPPDATERING: Den insamlade summan uppgick till 12 253 kronor, en summa som går DIREKT till Världens Barn. Varmt tack till alla som bidrog! 

tisdag, oktober 08, 2013

Vad är viktigt? Egentligen?

Jag öppnar kvällstidningarnas websidor och gör en snabb scanning varje morgon. Det hör liksom till att hålla sig lite uppdaterad om vad som skrivs där, även om det inte är någon hundraprocentig bild av vare sig verklighetsläget eller nyhetsläget. Men egentligen begriper jag inte varför jag gör det.

Idag kan vi läsa att Prinsessan Madeleine har fått babymage. Skulle hon vara den enda som är gravid som INTE får det? Vi får veta att Springsteen har någon hemlig detalj på sin nya superkropp. VILL jag veta det? Den böjbara supermobilen ska släppas ut på marknaden i vinter. BEHÖVER man en böjbar mobiltelefon? Är det inte viktigare att vi håller våra kroppar och våra tankar rörliga? Vi får veta vem som återigen är världens sexigaste kvinna, datumet är tydligen satt för chokladens död och vi får också läsa om miljonärer som har förlorat ALLT. Vadå ALLT?

Nej, ytligheten skördar mark. Mer och mer energi går åt till oväsentligheter. I kväll ska vi anordna ett evenemang i Kalmar Folkets Park under rubriken Höstmys. Jag har gjort massor av PR för det tillsammans med många andra medverkande. Det är en kväll till förmån för Världens Barn, och vi ska sjunga nästan hela kvällen lång, FÖR och MED varandra. Tre körer står på scenen, det blir fika och en hel del prat också. En av sångerna vi ska sjunga tillsammans är Erna Tauros "Höstvisa" med text av Tove Jansson. Den sista versen slutar så här:

En enda sak är viktig och det är hjärtats lust
och att få vara samman med varandra.

Ja, DET är det viktiga. Vart har människans och livets behov tagit vägen i den allmänna samhällsutvecklingen? Finns det verkligen något här på jorden (dvs något som vi människor kan råda över) som är viktigare än hur vi behandlar varandra och hur vi tar hand om den värld där vi lever? Är det viktigare att vårda pengar som är döda än människor som lever? Och hur mycket energi borde vi lägga på att skapa ett gott liv för varandra, lära oss att respektera varandras olikheter och till och med uppskatta dem snarare än att göra livet surt för människor som vi inte är helt eniga med? Ta bara söndagens partiledardebatt som exempel. Hur mycket plats gavs för liv, kärlek och respekt under de timmarna?

Det här är frågor som vi måste lära oss att hantera, inte bara en kväll i Folkets Park just den här dagen, utan ALLA dagar. Men det är en god start att göra det sångvägen. Det gör en glad också, samtidigt. Mycket gladare än över vetskapen om hur detaljerna ser ut på Bruce Springsteens nya supertrimmade lekamen. Jag lovar.

måndag, oktober 07, 2013

Tack för att Du finns!

Idag är det sju år sedan vi gifte oss, min Pierre och jag. Det var i Dörby kyrka strax utanför Kalmar, i Smedby där jag hade bott i femton år och där min dotter Emmy konfirmerades. Det var en dag som inleddes med spöregn och med katastrofrapporter hemifrån (min mamma blev allvarligt sjuk kvällen före men repade sig tack och lov och kunde vara med) men som sedan utvecklade sig till en gyllene höstdag med strålande sol. Många gäster kom och delade vår dag och minnena värmer. Det var familj, släkt, goda vänner från alla möjliga håll, från kyrkan och politiken (flera partier var representerade, inte bara V och FP) samt från tidigare arbeten liksom från en massa andra sammanhang. Det var en underbar samling människor där var och en betydde något alldeles speciellt.

Vi visste vad vi gav oss in i. Det är inte självklart att skapa allianser över blockgränserna. Vi var tidigt ute. Andra följde ju sedermera efter ;-) En del höjda ögonbryn (för att inte överdriva, snarare tvärtom) har vi mötts av. Det var två politiska sekreterare som gifte sig, nu sju år senare är vi ett landstingsråd och en deltidsförtroendevald som studerar på halvtid och som är arbetslös på resten. Det visade sig nämligen inte vara så enkelt för alla att skilja på sak och person. Vi har inga problem med våra olika hemvister och olika åsikter, men andra har det. Visst är det en aning trist, men samtidigt så var det nog dags för mig att gå vidare. Ända sedan jag var baby har jag nämligen varit panikslaget rädd för att bli instängd så att rörelseförmågan hindras. Mamma och pappa har otaliga gånger berättat om hur jag skrek tills jag spydde när jag skulle ligga i sovpåse eller ha kapuschong på mig (det fick till slut bli sydväst på huvudet om jag skulle ut och leka i regnväder...). Än idag kan jag känna paniken komma krypande i små utrymmen. Det gäller även i bildlig bemärkelse. Rörelsefriheten är grundläggande för mig, inte så att jag i varje situation måste göra precis som jag vill (då skulle man ju aldrig kunna jobba med andra i något sammanhang) utan helt enkelt för att jag mår riktigt dåligt om jag inte kan eller får använda de förmågor jag har. Instängdheten, förtrycket av kreativiteten och  tvånget att förneka den egna tankeförmågan dödar mig.

Det där med att skilja på sak och person är viktigt samt att respektera vars och ens självklara rätt till integritet och distans. Det har vi fått lära oss. Det handlar om att ge frihet och att se det som är viktigast i varje situation, inte om att härska över någon annan, att bestämma över huvudet eller att slåss om makten. Sådant utgör inga vägar till vare sig lycka eller harmoni. Det gör inte materiellt överflöd heller. Det har vi också lärt oss. Och vi tänker fortsätta att lära oss en hel massa saker. Tillsammans. Men VAD, det vet vi inte.

Tack Pierre för sju underbara år, eller åtta om man räknar från förlovningsdagen. Tack för att Du finns där för mig. Du ÄR bäst! Trots att du är folkpartist ;-)

fredag, oktober 04, 2013

Underkänt med flera meter

Ibland blir världen rätt obegriplig. Ta bara exemplet med den unga tjejen som blev våldtagen av sex män och där fem av dem blev friade i rätten. Man kunde ju inte med säkerhet fastställa att de hade fattat att tjejen inte ville.

Är killar dumma i huvudet? Har de så totalt noll på skalan "förmåga till rimlighetsbedömning"? Är de så uppfyllda av sin egen förträfflighet att de tror att en tjej är tacksam för deras uppmärksamhet? Stämmer den där historien om den kvinnliga hjärncellen som hade råkat hamna i en manlig skalle och förvirrat ropade efter sällskap och efter en lång stund fick svar från långtbortistan: "Vi är här nere"?

Nej, jag tror inte det. Det är liksom inte där det sitter. Det sitter i normsystemet, och det är dags att vi sätter upp det på undersökningsbordet och dissekerar det i småbitar. Jag hävdar att såväl män som kvinnor kan begripa det här. Sex män kan tvinga en ensam tjej till sex, och dessutom gå fria för det. Är det NÅN som tycker att det är rätt? Har vi ett rättssystem som fungerar då?

Nej, det har vi inte. Det kan vi konstatera ganska enkelt. Vi kan också konstatera att försvarsmekanismerna är många. Jag ska nämna ett par stycken som jag har stött på nyligen. För det första: "Det är fel att hänga ut gärningsmännen". Suck. Det ÄR offentlig handling. Gärningsmännen ska inte lynchas av folkmobben, men nog sjutton finns det anledning att stå för det man har gjort eller åtminstone stå för det som rätten har kommit fram till att man gjort eller inte gjort. Det gäller ju alla andra som begår brott och hamnar i rätten. Varför är det så känsligt just när det handlar om killar som begår våldtäkt? Fundera på det!

För det andra: "Det är inte så enkelt att det handlar om patriarkat. Visa lite empati!" Det är väl klart att rättens ställningstagande i grund och botten vilar på patriarkala föreställningar om mannens rätt och kvinnans underordning. En sådan domstol kan jag faktiskt inte känna någon empati för, sorry. Empati känner jag däremot med flickan som inte bara har blivit kränkt av de sex männen, hon har blivit djupt förnedrad av en rättslig instans som hon vände sig till för att få upprättelse genom. DET är vidrigt, och patriarkalt så det skriker om det.

För det tredje: "Vi vet inte vad som hände innan det hände". Nej, det vet vi inte, det är sant. Killarna kanske hade slagit vad? De kanske hade laddat upp med att kolla nonstop på våldsporrfilm i flera dygn? De kanske hade druckit och drogat ner sig och tappat omdömet? De kanske har blivit uppfostrade med principen "en man får ta det han vill ha"? Men nej, det kanske inte är SÅ man menar... Det kanske handlar om vad tjejen gjorde, vilket klädval hon hade gjort sig skyldig till, vilka ord hon hade använt tidigare, vem hon hade tittat på eller hur hon hade rört sig. Aha..... Så klart att det är offrets förehavanden som triggar igång förövaren, och VIPS så är rollerna ombytta. Det är förövaren som blir offer eftersom han inte kan värja sig mot den lockelse som tjejen i fråga utgör.

Ja, jisses, så illa det kan gå när män reagerar med reptilhjärnan. Det räcker inte med att våldtäkter ska gömmas undan, att unga flickor får sina liv förstörda av de mångdubbla kränkningarna, man måste ju se till att först och främst återupprätta männens rykte. Då menar jag inte främst dem som som faktiskt är skyldiga, utan männen i största allmänhet. Tyvärr verkar det ju som att försvarsmekanismerna till stor del har sin grund i den där prinsessan på ärten-känsligheten som leder till att män till varje pris måste försvara sig och sitt kön. Det blir en aning pinsamt.

För det är ju ändå där problemen sitter. Mannens dominans får inte ifrågasättas. Försvarsstrategierna pekar på exakt DET problemet. Män i allmänhet är inte kollektivt skyldiga till varje våldtäkt, men många av dem beter sig tyvärr så. Varför är det så svårt att skilja på äpplen och päron? Att ta ställning för den som blir utsatt, även om man delar könsidentitet med förövaren?

Och ännu mer: Varför är det så lockande att utmålas som dum att vissa män faller i fällan VARJE gång? Det är ju bara att öppna ögonen på allvar och se att vi inte lever i den bästa av världar. Vi lever i en patriarkal sådan. Det är långtifrån högsta betyg för ett samhälle år 2013. Det är underkänt med flera meter.

torsdag, oktober 03, 2013

Första uppgiften klar!

Så har man då lämnat in sin första teologiuppgift. Passande nog så handlade den om kvinnors ställning i den kristna kyrkan från den första tiden till reformationen. När jag har fått den bedömd kan jag ju dela den här :-) Det var riktigt intressant att fördjupa sig i den frågan, och gissa om jag ser många paralleller till världen av idag? Vi har kommit en bit på väg, men vi har långt kvar att gå, mina systrar och bröder. Lååååångt kvar.

En intressant iakttagelse är att trots evangeliernas radikala budskap om allas lika värde, om Kristi försoning som gäller alla och om missionsbefallningen som riktades till ALLA oavsett kön så har kvinnor underordnats män under så gott som alla tider. Jesus själv behandlade inte kvinnor annorlunda än han behandlade män. Jag tror att det var FÖR revolutionärt för ett patriarkalt samhälle. Innehållet var FÖR radikalt. Det blev helt enkelt FÖR mycket. På det viset kom budskapet att förändras och anpassas till den rådande kulturen, och när tiden gick blev kyrkan, som ju skulle föra det glada budskapet vidare om kärlek, nåd, försoning och rättvisa, istället en institution som styrdes av en strikt manlig hierarki. Det radikala (kvinnor och män är lika värda) byttes till det konservativa (kvinnor är sämre än män) och kyrkan blev till och med en pådrivare för det konservativa. Och där står vi fortfarande. Tyvärr. Men, och det är ju det fina i den här ganska sorgliga kråksången, HÄR FINNS JU UPPDRAG ATT UTFÖRA!

Å andra sidan, kyrkan är inte den enda institution som har haft svårt med att leva som den lär. Hade våra politiska partier menat allvar med sin feminism hade vi inte stått där vi står. Här finns också massor att göra! Det är dags att gå från fina ord i stadgar och partiprogram till handling och inse att det inte räcker med att säga att man är feminist. Man måste leva som en sådan också.

Och det är därför jag är Ninjafeminist. Och kristen. Och socialist. Men sjutton vet om det finns nån plats för en sådan som jag? I Kalmarpolitiken verkar det vara sjutton så svårt i varje fall. Det är då för väl att det finns annat att ägna sig åt, fjärran från de små figurerna i herr Knutssons sagovärld. Jag ska bara hitta det :-)

onsdag, oktober 02, 2013

Samspel?

Maneterna stoppar en av OKGs kärnreaktorer. Någon form av sällsynta fladdermöss sätter p för vindkraftverk vid sjön Eckern. Det blir inga sälar på gatorna i centrala Kalmar.

Det känns onekligen som att samspelet mellan människa och djur inte firar sina allra största triumfer i vårt län just nu... Inte ens djur av betong faller ju i smaken. Beror det månne på att man inte vill skapa betonggetton? Eller är det så att den fredliga samexistensen håller på att ersättas av kallt krig? Ja, det är i så fall något jag har befarat länge. Vi människor kan inte hur länge som helst tro att vi kan bete oss hur som helst utan respekt för dels de lagar naturen så klokt har bestämt, dels de umgängesnormer vi själva har varit med om att skapa. Någon gång slår det tillbaka. Kanske är det ett förstadium till just det fenomenet som vi nu ser.

Må rättvisan och visheten segra. Det brukar nämligen bli bäst då.

tisdag, oktober 01, 2013

P-bot, nej tack!

Just den här dagen älskar jag INTE p-automater. Det hela började med att jag försökte betala p-avgift innan kommunstyrelsemötet började kl åtta. Det gick inte. Inte en reaktion hos automaten i hörnet Östra sjögatan/Norra långgatan. Det var dessutom knappt att idiotautomaten spottade ut de trettio kronorna jag hade matat in. Kl nio gick jag ut igen, förhoppningsfull att den skulle ha vaknat vid niotiden då p-avgifterna börjar gälla. Resultatet blev detsamma. Stendöd automat. "Välkommen kl 0903" var allt den lyckades producera på framsidans display plus ett klistermärke strax nedanför om sms-parkering, ett fenomen som ju dessutom är inaktuellt numera. Jag skakade handgripligen ut mina pengar och travade in till kommunens kontaktcenter för att felanmäla. Det gick inte heller. Damen i luckan upplyste mig om att jag skulle gå till närmaste automat och hänvisade mig längre österut på Norra långgatan. Jag travade dit medan ks-mötet fortsatte utan min medverkan och fick ut en biljett. Då slog det mig. Det är ju en annan p-zon och avgiften är hälften så hög....

Nåja, jag har ju en p-biljett. Den ligger i bilen. Jag hade faktiskt inte tid att flytta bilen också. Besparingen för min del blev 15 kr. Eventuella p-böter överlåter jag med varm och bestämd hand till kommunens kontaktcenter, eller vad tycker ni? Jag kanske ska ge dem 15 kr som ett litet plåster på såren om det blir aktuellt?