torsdag, februari 25, 2016

Den kämpande tron

På grund av några schematekniska missöden så har den här sportlovsveckan blivit en aning kaotisk. Jag överlever, men kaos råder för tillfället i den vikarierande kantorns liv. Precis som om DET skulle vara en nyhet förresten...?

Nåväl, igår spelade jag på veckomässan i Birgittakyrkan. Det var en fin stund. Temat för betraktelsen var det som gäller för andra söndagen i fastan: Den kämpande tron. Vad är att tro? Tro kan betyda väldigt mycket, eller hur? Ordet kan brukas i en lång rad sammanhang. Pröva själv!

  • Jag tror att våren är på väg. 
  • Jag tror att jag vet. 
  • Jag tror på mirakel. 
  • Jag tror att jag blir frisk. 
  • Jag tror att det blir bra. 
  • Jag tror på dig och mig, tillsammans.
  • Jag tror att det är precis så här vi ska göra.
  • Jag tror...

Att tro handlar också om att vara så förvissad om att något är så sant, rätt och verkligt att det i slutänden inte spelar någon roll hur det går med allt annat. Man står fast vid sin tro i alla fall. Det är en stark tro och en kämpande tro i motvind. En stark tro har nog, tror jag i varje fall, kämpat mycket.

Plötsligt, där jag satt i ringen vid altaret i det vackra kyrkorummet och kämpade för att uppfatta alla orden i det akustiska virrvarret, så stod det klart för mig att jag ändå gjorde rätt i höstas när jag avsade mig ordförandeskapet i vår bostadsrättsförening. Det var en sorg. Det var en kamp. Det var många frågor på en gång, men jag landade i att det inte var möjligt att fortsätta. Vi hade ju, liksom många andra som förfogar över lokaler och bostäder, blivit uppmanade att delta i en inventering i syfte att se hur möjligheten såg ut att bereda tak över huvudet åt flyktingar som kom hit hals över huvud utan materiella resurser men med livet i behåll. Min ingång var att vi självklart skulle delta i inventeringen. Styrelsens starka majoritet meddelade ett tydligt nej.

Jag har hamnat i ett tråkigt läge sedan dess. Det är inte riktigt roligt att delta i styrelsens arbete. Det är en ganska otrevlig stämning där sedan dess, en stämning som naturligtvis inte blev bättre av att vi blev utsatta för inbrott i januari vilket har resulterat i byte av samtliga lås i hela föreningen. De två händelserna har förstås inget samband mellan varandra, men resultatet av dem går i samma riktning: Vi går och tittar snett på varandra. Det är ledsamt.

Men ändå. Jag tycker att det är rätt, rimligt och moraliskt att göra det man kan för att hjälpa den som behöver hjälp, och jag tycker att det är orimligt att göra skillnad på person. Har man gemensamma tillgångar så ska de brukas gemensamt och med ledstjärnan "tillsammans kan vi göra gott". Det får inte bara handla om att göra gott för mig och mina egna närmaste eller att se till att det hus jag själv bor i får faciliteter. Det måste gå utöver sådana gränser.

Den kämpande tron kan kosta på, men i längden är den värd en hel del uppoffringar. En del mister livet, så det gäller att byta perspektiv ibland och se i vilken division ens egna uppoffringar spelar. Jag kan stå ut med skitprat. Jag har stått ut med sådant förr. Kanske leder det till att vi hittar en annan bostad så småningom. Kanske leder det till att vi stannar kvar. Kanske kan det bli en föryngring och förändring i styrelsen helt utan att jag behöver vara med och peta i den. Det viktigaste är ändå: Man måste hålla fast vid det som är sant, rätt och verkligt. Om vi inte gör det, vad händer då?

Tro kan förflytta berg, men vi behöver hjälp och stöd för att orka stå fasta. Vi behöver hjälp av varandra och av Gud själv. Vi är många. Låt oss stå fasta tillsammans!

Gör oss uthålliga i hoppet, hängivna i kärleken och fasta i tron. I Jesu namn. Amen.

torsdag, februari 18, 2016

VI börjar NU!


Jag satt med en god vän över en kopp kaffe och funderade över läget i vår del av världen. Vi kände i stort sett samma sak: Det är tungt nu. Det är inte nog med att rasismen breder ut sig, att mer eller mindre oskyldiga syndabockar utses på löpande band, att skoningslösa mediadrev går över lik och att respekten för medmänniskan går förlorad. Vi har också ett politiskt läge där det verkar vara viktigare att uppnå makt genom att svära sig fri från ansvar än att skapa en bättre värld. Just nu är det på tapeten att prata om odugliga och livsfarliga luftstrupar av plast. Hur står det till med den politiska viljan? Är den också numera av plast istället för av blod, svett och tårar? Det går utför med vårt samhälle, och det är inte invandrarnas fel. Det är den bristande bildningens och den överflödande egoismens fel. Det är tungt nu, och inte blir det mindre tungt av att se en framtid där terrorbalansen i världen skulle kunna få herrarna Trump och Putin i var sin ände av repet.


Vi, som var och en på sitt håll och på sitt sätt, försöker ägna oss åt att sprida glädje och skapa tillsammans med andra behöver mental coachning för att orka med. Det känns nästan makabert. Hur länge orkar man sprida optimism om pessimismen fyller ens inre? Hur länge orkar man vara altruist när misantropen invaderar själslivet? Det känns ensamt.


Men där tror jag att vi tänker fel. Vi är inte ensamma. Vi är många som känner likadant. Vi kan alla göra läget lite bättre, men det skulle kännas långt bättre, och vara långt mer effektivt, om vi kunde arbeta tillsammans. Vi är inte ensamma, men vi måste vilja se varandra. Vi måste våga tala med varandra. Vi måste våga synas, och vi måste våga höras. Med tystnaden kommer vi nämligen inte långt. I tystnaden och passiviteten frodas ju ogräset istället för de vackra blommorna.


Det är hög tid för ett folkligt uppror mot ondskan, dumheten, egoismen och okunskapen! Är du med? Ingen kan göra allt, men alla kan göra något och tillsammans kan vi göra en hel del. Dina idéer är viktiga, mina idéer också. Vi måste säga NEJ tillsammans och vi måste själva skapa de alternativ som vi kan säga JA till. Vi börjar NU!


Annars blir det ännu tyngre, och kanske blir det helt enkelt för sent.

söndag, februari 14, 2016

Alla Hjärtans samarbete?

Nej, orken räcker inte till allt man skulle behöva eller vilja göra. Mammas bortgång och allt som följer med den har ätit upp en hel del energi, precis som sig bör. Resultatet har blivit en viss nedgång i det sociala livet, färre skrivna ord både här och där och lite kortare stubin när det gäller tålamod. Om förkylningen som övergick i bihåleinflammation och hosta och den nyvaknade tennisarmbågen på något sätt också är påverkade eller rentav effekter av ett sorgearbete vet jag inte, men sådant drar ju också ner allmäntillståndet ganska avsevärt. Jag är trött, men jag lever.

Idag hade jag förmånen att få spela i Två Systrars kapell på familjehögmässan. Även om det känns en aning tidigt att låta orgeln inleda gudstjänsten redan kl 09.30 så blir det ändå ett kraftgivande tillfälle att få dela ord, musik, bröd och vin med syskonen. Idag fick jag dessutom träffa kloka och långväga vänner som jag inte sett på länge in Real Life. Härligt! Att sedan få en god kärleksmums vid kyrkkaffet, få dela några ord med pappa och ha en improviserad stämövning blir ju ytterligare plus denna gråmulna Alla Hjärtans Dag som i övrigt hann förgyllas redan vid frukostbordet av goe liberalen och hans kärleksfulla hjärta.

Dagens pålysningar innehöll flera guldkorn, men det bästa för en hopplöst morgontrött sömntuta som mig var nyheten att gudstjänsttiden från påskhelgen ändras till kl 10. Halleluja med puka och cymbal!!! ;)

Jag hoppas kunna återkomma i aktivitetsgrad inom kort på alla mina vanliga arenor, men först måste jag klara av de måsten som finns i almanackan. Vi har mycket att fixa om vi ska kunna ha en mänsklig tillvaro här i världen, och jag vill göra min del. Så här i fastetider ges tillfälle till att verkligen stanna upp och se efter vad som ska prioriteras. Alla behöver inte göra samma saker, och alla behöver inte gå på 110% jämt, men hjärtat måste vi ha med oss. Tillsammans kan vi ändå göra en hel del om vi tar Jesu ord på allvar: "Följ mig!" Ska vi samarbeta i följandet?  :)


lördag, februari 06, 2016

Superhjälte Diggi Loo

Ja, det VAR bättre förr, närmare bestämt 1984. För att vi inte ska bli alldeles för sorgsna över hur dagens Melodifestival låter så har vi som är anställda idag framfört följande lilla omarbetade nostalgitripp på Två Systrars församlings Superhjältefest. Visst minns du melodin, framförd då det begav sig av de tre par dansande guldskor? Luta dig tillbaka, och minns.... och  ladda upp dina superhjältekrafter!

Blixtar och dunder 
Gudomliga under 
Plötsligt en dag har det hänt 
Tack vare Gud 
Du är en lyckofigur 

 En dag Gud gav dig 
(Hans kärlek är evig) 
Den helige ande 
(Att alltid vara med dig) 
Det är faktiskt bättre än vingar 
Åh, vilken underbar dag! 

 Diggi loo diggi ley 
Alla önskar väl sej 
Att få va en del i Andens gäng? 
Att sväva fram över gatan 
En superhjälte från Gud? 
Diggi loo diggi ley 
Har du tänkt på en grej? 
Att det funkar för varenda tjej? 
Precis som för varenda kille? 
En superhjälte från Gud! 

Gud har visioner 
För millioner 
Gyllene planer för dej 
Och även för mej 
Vi vet, vi tror på Hans ord 

Säg mig ett hinder 
(Gud hjälper oss över) 
Hans vingar på skorna 
(Är allt vad vi behöver) 
Då kan vi bli det han önskar 
I hans gudomliga plan 

Diggi loo... 

Är detta blott en dröm? 
Nej, men vi kan medge 
Det är mysterium fyllt med massa glädje 
Vi får del av hans krafter 
Åh-åh-åh-åh (här kommer den obligatoriska tonartshöjningen...)
Åh-åh-åh-åh 

Diggi loo diggi ley 
Har ni tänkt på en grej 
Att det funkar för varenda tjej 
Precis som för varenda kille 
En superhjälte från Gud 
Varenda tjej, varenda kille 
En superhjälte från Gud!

Musik: Torgny Söderberg
Originaltext: Britt Lindeborg
(ja, ja, viss omarbetning av mig)

Det VAR bättre förr. Det blev ju seger till och med därnere i Luxembourg... Men Gud är evig liksom hans kärlek. Den är ALLTID lika bra, precis som de krafter Han ger oss. Glöm aldrig det!

måndag, februari 01, 2016

Why start a fire? Why not?

Det har inte blivit mycket skrivet sedan mamma gick bort. Det gäller allt, inte bara här på bloggen. Det är svårt, för att inte säga omöjligt, att koncentrera sig på författande. Det märks inte minst på ett av mina jobb, den halvan som består av att skriva, analysera, formulera och kreera. Den andra halvan, som består av musik är lättare att hantera i det här läget. Även om det är tungt, så är det ändå möjligt. Enligt Bibeln ska man tacka Gud i livets alla förhållanden. Det har jag försökt med, genom att spela och att sjunga. Det har funkat hyfsat, bland annat tack vare en fantastisk kyrkokör som igår förgyllde högmässan på ett alldeles särskilt sätt. "Walk in the light" behöver vi påminna oss om alldeles speciellt i dessa dagar. Tack och lov har jag ett förstående sammanhang omkring mig både i kyrkan och på HRF!

Idag har jag varit på plats i Stockholm för ett gruppmöte på HRF med Seniorgänget, och givet förutsättningarna gick det riktigt bra. Man är inte så katig en dag när man har förlorat sin mamma i närtid, när man är genomförkyld och har luftrör/lungor som skriker av smärta och man inte har sovit sedan kl 02.24. Då är man rätt låg om man räknar ingångsvärdet, trots luftfärden hit. Det känns liksom i varenda cell. Just nu sitter jag ändå på Bromma efter ett heldagsmöte och väntar på att lyfta hemåt. Sällan har det känts så vansinnigt skönt att nalkas gamla Kalmar, trots dagens (i och för sig mycket väntade) besked därhemma om att östra Småland kommer att få leva i höghastighetstågskugga i framtiden. Vem med öppna ögon och öron trodde nåt annat?

Ändå, sedan jag vaknade så ohemult tidigt i morse, så är det en fras som har ekat i mitt inre: "Why start a fire? Why not?" Längtan efter lite action gör sig alltså påmind. Det finns så mycket som skulle behöva förändras, och jag vet ju med mig att om inte jag själv vågar ta steget att tända elden så kan jag inte sitta tyst och vara sur för att inte någon annan gör det. Det passar mig helt enkelt att vara tyst! Vi har ju ett uppdrag, du och jag!

Upp till kamp, även om det tar emot! Människor lider, förlorar sin framtid och stängs in innanför murar som visserligen skyddar men också spärrar in och stänger ute. Fullständigt horribla scener utspelas i verkligheten, och vi kan inte bara sitta stilla och vara tysta. Tystnaden har aldrig varit ett verksamt redskap i kampen för en mänskligare framtid.

Why start a fire? Frågans uppenbara svar är: Why not? Det är ju därför, för att ta hand om din broder och din syster, som du är här.