fredag, oktober 31, 2014

Dagen efter tentadagen före

Dagen efter tenta modell jobbig... Men nu är den över. Jag hoppas jag slipper göra om den. Nog för att det är intressant att lära sig en massa om andra religioner, men det får finnas gränser. Jodå, jag har fått en del förståelse för skeenden i världen trots allt. Hur judar och muslimer har behandlats genom århundradena lämnar en hel del i övrigt att önska, inte minst från de kulturer som kallar sig kristna. Det man ändå hoppas är ju att det inte bara är jag som lär av historiens gång, men historiens gång ger fog för en viss pessimism i det avseendet, tyvärr. Men man ska se ljust på framtiden! Det SKA bli bättre!

Nu står november för dörren. I morgon inleds den månad som många anser vara rena rama natta, men jag trivs med mörkret. Nu väntar jag bara på att kylan ska komma också så att man får ta på sig vantar och mössa och se ut som folk när man går ut för att dra ner härlig uppfriskande luft i lungorna. Framtiden ter sig ljus för min del! Vi går ju mot mörkare och kallare tider i fysisk bemärkelse. Då finns det desto större anledning att slösa med omtanke, kärlek och mänsklig värme. Där har vi alla ett stort ansvar!

Några som har fattat allvaret är våra novemberkaktusar. De har till vår stora glädje tagit fram sina vackraste knoppar och blommor och nu kommer snart den stora färgexplosionen. Visst är det härligt med höst??



Speciellt dagen efter en tenta och när kurslitteraturen inför nästa kurs ännu inte har behagat dyka upp ;-)

Det krävs en ny syn på kulturpolitiken


Debattartikel i Östra Småland 31 okt 2014
Sverige behöver en kulturpolitik för hela landet. Det är dags för ett perspektivskifte som väver samman kulturpolitik med landsbygdspolitik. På så sätt kan landsbygdsministern och kultur- och demokratiministern skapa reella förutsättningar för demokratiutveckling i hela landet. Den scenkonst och de mötesplatser som redan finns behöver få möjligheter att fortsätta utvecklas.

Den senaste tiden har kulturpolitiken avancerat med satsningar och
samarbeten utanför kultur- och demokratiministerns departement. Åt rätt håll, tycker vi. Nu finns förutsättningar för ett perspektivskifte och väva samman kulturpolitiken med landsbygdspolitiken. Det behövs för att kulturen ska kunna bli en motor som värnar och bygger Sveriges demokrati. Kulturpolitik och landsbygdspolitik i kombination har stora möjligheter.

För att ett land ska hålla samman behövs infrastruktur och kommunikationer. Tågen måste gå. Bilarna ha vettiga vägar. Flygplatserna hållas öppna. För att människor ska kunna resa, träffas och möta varandra. Kultur, samlingslokaler och mötesplatser i hela landet är lika viktigt. Människor behöver få uppleva och vara engagerade i konst och kultur för att mötas, diskutera och samtala. Var vi än bor, bott eller hur gamla vi än är. Vi människor behöver konst och kultur för att utvecklas och för att bygga upp vår demokrati. Därför måste kulturpolitiken och landsbygdspolitiken gå hand i hand.

Ett landslag i fotboll byggs av lag i hela Sverige, i alla divisioner och i alla åldrar. Detsamma gäller för kulturen. Det behövs kultur i hela Sverige. Kulturutbudet på en mindre ort är lika viktigt som kommunikationer eller arbetstillfällen. Det kan inte bara vara storstädernas eller deras ytterområdens privilegium att åtnjuta kulturen, men det riskerar att bli så.

De gemensamma lokala berättelserna blir färre när lokala redaktioner stänger. Sociala medier öppnar - men låser också in oss i de sociala grupper vi redan tillhör. Nationalistisk extremism hotar att växa. Klyftorna blir större.

Behovet att möta det levande är större än vad vi kanske trott. Människor vill mötas i det verkliga livet. Vi människor vill skapa. Möta andra. Komma bort från skärmen hemmavid och mötas i en fullsatt salong. Vara en del av något större. En del av en demokratisk samhällsutveckling och en nyfiken omvärld.

Genom att kultur- och demokratifrågor numera sorterar under samma minister finns det förutsättningar för fler och större samarbeten på den politiska scenen. Den gemensamma pressträffen med finansdepartementet om fritt inträde på statliga museer var en början. Förhoppningsvis kan regionala museer följa samma spår. Uppgörelsen om mer pengar till landets kulturskolor visar också en vilja till samarbete mellan utbildningsdepartementet och kulturdepartementet. Samarbete mellan kulturdepartementet och landsbygdsdepartementet blir ett möjligt nästa steg.

Vi föreslår att landsbygdsministern och kultur- och demokratiministern ger Riksteatern, Länsteatrarna i Sverige, Teatercentrum och Ideell Kulturallians ett uppdrag där kulturpolitik vävs samman med landsbygdspolitik. Och vice versa. Ett uppdrag som ger skådespelare och andra konstnärer, genom befintliga och nya strukturer, möjlighet att arbeta långsiktigt på våra mötesplatser i den lilla såväl som den stora orten och som förbättrar kulturens tillgänglighet och räckvidd. Turnéstöd, arrangörsstöd, föreningsstöd och skapande av scenkonst behöver förstärkas och utvecklas tillsammans med en kommande publik i hela Sverige. Det behövs också tydliga riktlinjer som garanterar barns och ungas rätt att skapa och ta del av professionell scenkonst i hela landet. Riktlinjer som lägger grunden för demokratiutveckling och kombinerar kulturpolitik med landsbygdspolitik.

Vi vill skapa förutsättningar för själens och hjärnans infrastruktur i hela Sverige!

Magnus Aspegren, vd, Riksteatern

Thomas Ohlsson, ordförande, Länsteatrarna i Sverige

Marie Wallsten, ordförande, Teatercentrum

Helena Salomonson, ordförande, Ideell kulturallians

Birgitta Axelsson Edström, ordförande, Byteatern Kalmar Länsteater

Ulf Bexell, ordförande, Riksteatern Kalmar län

tisdag, oktober 28, 2014

En fråga två dagar före tenta

Nu snurrar begreppen

sharia
fiqh
taqlid
dikr
shirk
badr
al-fatihah
hajj

tillsammans med

koscher
talmud
haskalah
pesach
shavout
chassidism
messias
torah

både i mitt medvetande
och i mitt omedvetande

Om det vore så
att fiendskapen
mellan kulturerna
och religionerna
vore så fundamental
ohjälplig
olöslig
och
tröstlös -

Borde jag inte
exploderat
eller 
imploderat
vid det här laget
då?

måndag, oktober 27, 2014

Det är synd om...

Det är synd om människorna, åtminstone om de människor som representerar SD i landstingsfullmäktige, se här. De stängs nämligen ute, åtminstone när de får säga det själva.

Dörrarna stängs för dörrstängarnas parti som min vän Tomas skrev för länge sedan. De har inte frågat efter samarbete så de verkar inte vara intresserade av det. De går fram som enskilt parti. Då blir det så här. När andra partier hittar samarbeten på grund av gemensamma ståndpunkter så blir man tillsammans större, och det fattar de allra flesta. Så bygger man koalitioner och så har man styrt vårt samhälle sedan urminnes tider. Majoriteten bestämmer.

Det enkla faktum att 90% röstade på något helt annat än SD i landstingsvalet är vidare fullständigt ointressant om man företräder SD. Det är förresten väldigt lätt att hamna i en uppräkning av hur mycket som är ointressant för dem. Sådant är inte fruktbart om än ganska belysande. Vid en granskning, den behöver inte ens vara speciellt kvalificerad eller djuplodande, så framkommer två frågor som röner intresse och de två är invandring och kultur. Resten kan man lämna därhän. Man är heller inte intresserad av att diskutera lösningar. Man diskvalificerar ju alla lösningsförslag som inte innehåller mindre invandring och mindre mångfald. Enkelt, va?

Men, åter till dagens debattartikel. Där tar man chansen till en egen verklighetsbeskrivning. Den kan sammanfattas i följande enkla punkter:
  • Dom andra är dumma. 
  • Dom är fler än oss men vi är bäst. 
  • Det är bättre att det går dåligt för dom än att det går bra för oss.
  • Vi gör allt för att sätta käppar i hjulet för landstingets utveckling även om det drabbar oss själva.
  • Dom andra är dumma.
Och det där visste vi ju redan. Att åberopa proportionella val när man redan utan att göra det får EXAKT samma representation är inte bara onödigt, det är korkat. Det drabbar nämligen alla partier. När SD, som ju är det parti som har utmärkt sig i grenen "avhopp från politiska uppdrag" mister en företrädare så kan ingen ny väljas in. Man har låst listorna och inga nya val kan göras under hela mandatperioden.

Detta undviker SD naturligtvis själva att säga. De pekar bara på vad som kan drabba de demokratiska partierna så klart. Man har som partiföreträdare ingen skyldighet att visa på saklighet, allsidighet och relevans. Det har däremot journalistiken. Varför i all världen har man då undvikit att rapportera om det här??? Tillvägagångssättet krattar manegen för SD som själva får stå för verklighetsbeskrivningen och därmed kan ta på sig offerkoftan än en gång. Den passar osedvanligt illa på ett parti som bygger sin ideologi på att förtrycka människor.

Nåja, svaret lär väl bli att varje parti måste ta debatten. Det är i och för sig sant, men inget parti har ansvar för "saklighet, allsidighet och relevans" utan alla producerar partsinlagor. Jag tycker alltså att det är dags att media tar sig i kragen. SDs agerande i landstingsfullmäktige har beskrivits torftigt och oinitierat på redaktionell plats. Behandla alla partier lika! Beskriv konsekvenser av lagda förslag och procedurfrågor! Bete er som det anstår en journalistkår som har fattat sin mission!

Att inte agera är nämligen också en medveten handling. Den här gången blev det tydligare än många gånger tidigare. Nu är det nämligen synd om SD igen. Än en gång. Jättesyndast.

Illustration vald utan någon annan tanke än att jag gillar mångfald, till skillnad från en del andra.

torsdag, oktober 23, 2014

Man kan ju alltid hoppas!

Budgetpropositionen är lagd. Om scenkonstområdet kan man läsa här. Det är inga jättesatsningar, men ändå en viss förstärkning trots att urholkningen ändå är en realitet. Det gäller för oss som befinner oss på den regionala nivån att utveckla samverkansmodellen ytterligare så att den blir än mer utvecklande och inte konserverande. Signalen kvarstår sedan tidigare: Det man lokalt och regionalt vill satsa på kan man också räkna med att få loss resurser till. Det tvingar regional och lokal politik att engagera sig även på kulturområdet, vilket är bra. Det går inte att skylla ifrån sig på pappa Staten när inte resurserna räcker till att utveckla människorna om man istället väljer att utveckla plånböckerna. En fråga som pockar på lösning är dessutom scenkonstpensionerna, men jag hoppas på en fruktbar och insiktsfull slutprocess där också inom kort. Vi får tillsammans se till att göra bästa möjliga av läget!

Och ja, bästa möjliga i ett lite vidare perspektiv är kanske inte att slopa entréavgiften på statliga museer. Det finns betydligt viktigare hål att täppa igen på andra håll, men man kan ju inte få allt här i världen, eller hur? Stockholmarna kanske ändå kan bli liiite mer nöjda nu och låta oss i övriga landet få lite mer av kakan nästa gång. Man kan ju alltid hoppas på en höjning av hela budgeten dessutom ;-)

Liksom man kan hoppas att budgeten ändå går igenom i riksdagen, trots att jag personligen har lite svårt att förstå en ganska kraftig neddragning till trossamfunden. Jag tror nämligen att sådana bidrag ger mångfalt tillbaka och att ett moget samhälle som vilar på demokratisk grund har allt att vinna på att stödja människors frivilliga religionsutövning. Hur som helst, bättre än så här har jag dock svårt att se att vi med nuvarande förhållanden kan nå. Tänk om SDs korkade kultursyn skulle få så mycket som en promilles genomslag... Hemska tanke.

Ordet är fritt!

Idag är några frågor kopplade till min gamla nämnd aktualiserade i lokala media. Det gäller fritidsgårdarna och det gäller hur man behandlar och värderar det ideella arbete som så många utför i det svenska samhället. Jag blir både bestört och känner så himla väl igen mig. Efter åtta år på posten som ordförande i kultur- och fritidsnämnden så kände jag att bägaren var full och rann över av innehåll som inte hade behövt finnas där överhuvudtaget. Därför saknar jag idag inflytande över frågorna, men jag äger rätten att både ha åsikter och att uttrycka dem. Så det så.

Ja, det är oklokt att satsa på en central fritidsgård och "glömma" att anslå resurser dit. Den åsikten står jag för sju dagar i veckan. Jag är överhuvudtaget inte förtjust i centraliseringen, och jag tycker att det är vansinne att utöka öppettider på gårdar i socialt tunga områden (läs Funkabo) för att sedan drastiskt dra ner igen när personalen ska jobba centralt. De signalerna är förkastliga, och jag gråter när det drabbar Funkabo som har lyft sig själv i håret under den senaste tiden. Nu går väl håret av medan mattan dras undan, och det är ungdomarna och framtiden som förlorar. Ännu mer stolligt är dock att kräva att alla öppettider ska vara oförändrade, att alla gårdar PLUS den centrala ska vara kvar OCH att INTE se till att ge nämnden anslag för att täcka kostnaderna. Det motsägelsefulla och hopplösa gnällandet dödade mitt intresse för kommunpolitik för ett par år sedan. Det handlar helt enkelt om dubbla budskap från kommunledningen, en ledning som bör vara medveten om hur läget är när man nu år ut och år in sitter och fördelar resurser i budgetprocess efter budgetprocess. Men så där är det, man kan även säga att alla sommarvikarier inom omsorgen ska ha anställningar på minst 75% och sedan peka finger när detta gör att kostnaderna för vikarier skjuter i höjden på grund av felaktig bemanning och delårsbokslutet pekar på röda siffror i tiomiljonersklassen. Det verkar sannerligen vara vattentäta skott mellan pannloberna ibland. Man måste ju fatta, eller försöka fatta, relationen mellan resurser och verksamhetsomfattning. Det är väl inte för mycket begärt, oavsett partibok?

Sedan kommer jag aldrig att förstå varför det är så svårt att hantera människor som brinner för att jobba gratis. På vilket sätt är vi, för jag har alltid tillhört den skaran också, farliga hot mot en kommunal verksamhet som hela tiden har för lite resurser? Vi utgör ju resurser  i lägen när det finns stora håligheter i välfärdsnätet (vilket det ALLTID finns) genom att vi kan täcka upp ideellt? MÅSTE man tänka konkurrens istället för samarbete? Ja, jag kan förstå att det kan vara jobbigt för en chef att samarbeta med människor som hen inte bestämmer över, men allvarligt talat, är det bättre att skapa konflikt än att lära sig att samarbeta? Privata och ideella initiativ är livsviktiga. Vad vore Kalmar och Sverige utan dem? Tänk er en värld utan föreningsliv... Hur kul är det? Och, för den som bara tänker i pengar: Hur dyrt vore det? If you can´t beat them, join them heter det ju. Det bör även kommunen inse. Man har helt enkelt inte mandat att kväva människors vilja att bidra, speciellt inte om de bidrar utan krav på ersättning eller lön. Man får helt enkelt vara tacksam för de insatser som görs, även om de inte i alla delar kanske stämmer med de riktlinjer man själv har. Den kommunala makten är nämligen begränsad. Tack och lov.

Så där. Jag har lämnat kultur- och fritidsnämnden, men jag har inte lämnat kultur- och fritidssektorn. Det kommer jag nog aldrig att göra, och så länge jag har möjlighet att uttrycka min mening så kommer jag att göra det. Jag minns när en av mina sk "överordnade" sa till mig: "Mina informatörer har berättat för mig vad du har uttryckt." Själva minnet ger mig rysningar. Så länge vi har yttrandefrihet så ska den användas och inte begränsas. Sådana kommunistiska och fascistoida fasoner bör man växa ifrån, eller hur? Ordet är och ska vara fritt, och det gäller alla!

måndag, oktober 20, 2014

"Aldrig nöjd...."

Så fick jag svar på senaste tentan. Vad glad jag blev! Det kändes absolut inte självklart, och det var en mödosam examination så den tog både energi och tid. Dagen efter kände jag mig nästan bakis.

Men nu ställer jag mig frågan: Vad var det för fel på svaren på fråga 5 och 6? Avdelningen "vissa blir tydligen aldrig nöjda" visar sig igen.... och jag skäms. Vad är det för fel på att glädja sig åt helheten  istället för att leta fel???

Helg med vargjakt

Måndag efter två dagars totalstiltje. Jag drabbades av magsjuka i lördags förmiddag och sedan var det bara att dra ner gardinen. Hela dagen tillbringades, med ett par plågsamma avbrott, till sängs med en diet bestående av kokt avsvalnat vatten och en halv kopp nyponsoppa. Söndagen blev trött, mycket trött...

Jag vet inte vad den här sjukan egentligen berodde på. Den verkar, peppar peppar, inte smitta. Jag vet dock en sak, och det är att jag fick en omskakande upplevelse i fredags kväll när jag tittade på något så banalt som Fredrik Skavlans samtalsprogram. Där diskuterades begreppet psykopat, vad det betyder och hur omgivningen påverkas. Insikten drabbade mig som en stenhård Tysonknytnäve i solar plexus.

Under natten som gick sysselsatte sig min hjärna med vargjakt. Vladimir Vysotskij har beskrivit en sådan:  

"Dom skjuter vargar, ohoj, dom skjuter vargar! 
Nu ropar jägarna, nu ylar hundarna. 
Dom skjuter honorna, dom skjuter ungarna. 
Snön färgas röd som deras flaggor av vårt blod."

Men jag sprang igenom. Jag trotsade flaggorna och bröt mig ut, om än sent. Precis som vargen som berättar genom Vysotskij så har jag en livstörst som är större än jägarnas förmåga att skjuta och stänga in. Den insikten blir man väl inte direkt sjuk av, men kanske lite chockad, och sådant kan också ge konsekvenser.

fredag, oktober 17, 2014

Vad är fusk?

Idag läggs tydligen en ny avhandling i pedagogik fram, se länken här (om du har tillgång till Barometerns plussidor vill säga). Avhandlingen har skolfusk som huvudfokus. Mer vet jag inte, men den här artikeln bär ju spår av "ojojoj"-mentalitet och "hu så hemskt med fusk"-tankar. Samma dag läser jag att det finns folk som fuskar på Melodikrysset. Vojne vojne. Eldeman själv visar mognad i kommentaren. Man kan inte stoppa världen. Andra förfasar sig högljutt har jag hört.

Jag stannar dock till vid begreppet fusk, utan att veta mer om avhandlingsarbetet eller dess resultat och slutsatser. Fusk är orättvist. Jag håller helt med om det, men vad ÄR fusk egentligen? Världen utvecklas, liksom skolan (tack och lov). Det som var fusk på min tid i ungdomsskolan och även till vissa delar på universitetet på 1980-talet är idag att betrakta som högst normala och dessutom effektiva arbetsmetoder. Allvarligt talat, hur smart är salstentan som lärandemetod? Hur nära en verklig problemlösningssituation befinner den sig? Och hur många gånger har man inte suttit stel av skräck i skrivsalen för att få prov och skrivningar sig förelagda som enbart mäter en sak, nämligen grad av stresstålighet? Jag klarade ribban, varenda gång. Hittills i varje fall, men det var ångestladdade tillställningar med en validitet och reliabilitet jag inte vågar uttala mig om.

Idag löser vi problem med hjälp av nätverk. Vi samtalar, slår våra kloka huvuden ihop, söker fakta, agerar källkritiskt, analyserar en frågas olika sidor och ju fler sidor vi ser tillsammans, desto bättre blir lösningen. DET är kvalificerat arbete. När jag gick i skolan hade det antingen karakteriserats som det förhatligt flummiga grupparbetet eller rätt och slätt som just fusk.

Nej, vi måste ta oss upp en våning till i tankebygget. Man lär sig medan man lär sig lösa problem. Hela livet är en lång problemlösningsaveny, och det är den vi ska lära oss att gå både för att vi själva och världen ska utvecklas. Det är mödosamt arbete liksom all utveckling, men det som måste driva oss är viljan att ta oss framåt. Idag har vi mängder av verktyg att använda, verktyg som inte fanns förr eller som åtminstone var förbehållna en redan intellektuellt och materiellt välbeställd miljö. Det är inte fusk att använda de möjligheterna. Det är smart.

Fusk är något annat. Det är att vara ohederlig, att sno andras verk eller att förhindra andra att ta del av det egna tänkandet och det är sådant som måste stävjas. Ja, det ÄR en utmaning för examinatorer, och det blir otroligt mycket svårare och mer tidskrävande tentor, prov och skrivningar att rätta, men det är enda vägen om man vill utveckling istället för "papegojupprepning".

Eller det kanske är bättre att det är som i en av grannkommunens högstadieskolor för ett antal år sedan när läraren delade ut kartböcker från tiden före murens fall med motiveringen "annars går det inte att använda det prov som jag alltid brukar använda"? I ett sådant prov hade fuskaren underkänts, inte för att han hade fel utan för att han hade rätt.

Ang Parkgården

Jag behöver ju inte längre tänka på att ens försöka vara politiskt korrekt, däremot vill jag agera etiskt och moraliskt riktigt. Därför skriver jag nu detta inlägg i debatten kring Parkgården i Kalmar, det privatdrivna äldreboendet i Kalmarsundsparken. Det florerar nämligen lite för mycket felaktigheter i den här frågan och insändare och debattartiklar förstärker en bild som inte är sann i alla delar.

Vi i omsorgsnämnden i Kalmar kommun har inte ambitionen att avveckla Parkgården. Däremot måste vi följa det regelverk som gäller, och vi har nu kommit till den punkt då en upphandling måste genomföras inför nästa år. Det fanns en möjlighet att förlänga nuvarande avtal ett år till, men det alternativet har förkastats av bolaget. Då återstår för kommunen endast två vägar, antingen att upphandla eller att ta över i egen regi. Det beslut som dock gäller, oavsett vad olika kommunalråd säger eller tycker, är att Parkgården ska drivas av en entreprenör. Därför är även den vägen som innebär att man avstår från upphandling stängd i dagsläget.

Lagen om offentlig upphandling (LOU) handlar till sin karaktär om pengar. Vi kan tycka vad vi vill om det, men så ser det demokratiskt beslutade regelverket ut. Det är riksdagens ansvar och beslut, och vi måste följa det. När det gäller Parkgården har vi från kommunens sida tänjt så långt det har varit möjligt på paragraferna, och kanske lite till, för att säkerställa att god omsorg har kunnat bedrivas i Kalmarsundsparken. Vi har även från kommunens sida täckt upp för de hyreshöjningar som bolaget drabbades av när man själv sålde av de lokaler man en gång tog över från landstinget. I den delen av frågan har inte kommunen överhuvudtaget varit inblandad förrän konsekvenserna av försäljningen visade sig. Det behövdes nämligen kompensation för ökade hyror. Att sälja anläggningen, som ligger i ett av Kalmars allra mest attraktiva områden, hade kanske kunnat genomföras med ett bättre utfall för bolagets del, men sådant varken vill eller ska en kommun lägga sig i. Vårt fokus har varit att se till de boendes bästa, precis som verksamheten vid Parkgården själva förstås också alltid försöker göra.

Jag har aldrig varit orolig för kvaliteten på Parkgården. Den är tillfredsställande. Lokalerna är en aning gammalmodiga, men fungerar. Vi vill säkerställa att de boende inom äldreomsorgen får ha det fortsatt gott på Kalmars södra område. Vi har dock inga möjligheter att frångå demokratiskt beslutade regelverk. Vi kan inte ändra på historien, allra minst historiska beslut som vi inte själva har fattat. Vi kan inte styra över privata entreprenörer, vare sig de som driver omsorgsbolag eller de som äger fastigheter. Ibland är det svårt att få ihop allt till en anrättning som alla tycker om till 100%.

Men, vi lovar förstås att göra vad vi kan. Upphandlingen ska genomföras efter beslut av nämndens ordförande, och processen blir snabb. Jag hoppas på en lösning som fungerar väl och där personalen får arbeta kvar. Hur det än blir så ska de boende inte drabbas. Det får nämligen inte ske.

torsdag, oktober 16, 2014

Bättre att säga JA

Nu blev det så där mycket på en gång igen.... Och jag har svårt att värja mig. Jag ser hur almanackan tecknas in och tiden för att läsa det som måste läsas krymper. Dessutom snurrar mycket i skallen kring julkonsert och annan musikmedverkan just nu, men det är ju positiva bekymmer som vi löser tillsammans. Det kan man inte göra ensam... men jag borde lära mig att säga nej lite oftare, för min egen skull.

Eftervalsdebatten pågår ännu medan olika lokala konstellationer presenteras som ska styra kommunerna i länet. Det är nya samarbeten som föds och gamla som går i graven. Man kan ju inte säga annat än att det är en spännande tid vi lever i, om det än inte gäller min hemkommun. Där går det i gamla vana hjulspår. Tre vise män fortsätter att styra skutan. I Borgholm blir det däremot maktskifte och i Torsås verkar Folkpartiet ha övergett den borgerliga alliansen (i den mån det har funnits någon) och det blir C-förlust på båda ställena. I Nybro har dock Centern precis som jag tippade i förväg rönt stora framgångar. Det är lite gungor och karuseller, och som det ser ut har just Centerpartiet hamnat i karuseller på en del håll som de kanske inte gillar, men så ser politiken ut. Inget är säkert. Vart fjärde år ritas kartan om.

En sak som dock är säker är mitt gamla partis prioritering av valfråga. I hur många valrörelser har vänstern stått för nej-budskap? Det handlar om oräkneliga exempel tyvärr. Nu höjs ju röster om att det var alldeles för mycket nej den här gången, men den uppfattningen kanske måste modifieras en aning. Det var inte för många nej. Det var ETT som överskuggade allt annat, och det gav en tiondels procentenhet mer i valresultat, och partiet nådde inte ens hälften av det stöd man hade 1998 när Schyman var partiledare. Det nya var ju inte att V sade nej. Det nya var att V sade BARA ETT nej, men det var desto större och tydligare. Men, som jag har sagt tidigare, det är roligare att säga JA. Frågan om vad man säger ja till när man säger nej är dock en aning svårare att formulera svaret på, men det måste handla om den värld man vill skapa. Det är berättelsen om den, alltså visionen eller målet, som kan inspirera och engagera. Den ingrediensen saknades i år. Igen.

Tyvärr fanns den väl i ärlighetens namn inte någonstans bland våra riksdagspartier, möjligen med undantag av MP som brukar våga ta ut svängarna lite mer än de andra och vi i FI som föll på målsnöret med en framtidsinriktad och ifrågasättande ansats som av så många uppfattades som hotfull just för att den pekade på det nödvändiga: En ny inriktning behövs! Dock lär MP få uppleva realpolitikens alla sidor när de nu sitter i en regering tillsammans med (S)torebror. Jag har mina misstankar: Även om man är stor är man inte alltid snäll. ;-) Inom ett område tror jag dock på framgångar: Utbildningspolitiken. Där är det, efter Björklunds styre mot bättre vetande, mer eller mindre öppet mål för både MP som har den tunga ministerposten och för S som håller i pengapåsen.

Vardagen rullar nu vidare mot okända mål. Vad döljer sig där? Ingen aning. Vad som finns i det förflutna vet jag dock med all säkerhet, och sådant är det ju lite inne att skriva böcker om nuförtiden. Ha ha, det kanske vore nåt? Inte Partiledaren som klev in i kylan utan snarare Den politiska sekreteraren som klev ut genom frysboxen och försvann. Fast jag vet inte om jag har någon lust. Det är roligare att se framåt än att gräva ner sig i gårdagen, och kanske är det därför jag alltid hellre säger ja än nej på de flesta områden. Det är ungefär som när det gäller valstrategi: Det är bättre att säga ja till framtiden än att säga nej till dåtiden.



söndag, oktober 12, 2014

Inte en vanlig bok...

Daniel Suhonens bok om Håkan Juholts tid som partiledare för Socialdemokraterna är omtalad just nu, antagligen och ganska självklart allra mest inom den egna rörelsen. Jag är tveksam till att den röner lika stor uppmärksamhet på andra håll. Intresset för vad som sker inom andra partier än det man själv är aktiv inom eller ansluten till är nog lägre, åtminstone bör det vara så om man inte är av hyenasläkte.

Jag har inte läst boken, och kommer nog inte att göra det heller, men jag har full förståelse för att det finns människor i S som just nu känner sig oroliga. Inte bara de personer som är omtalade innanför bokpärmarna (om jag har förstått det rätt så finns det skäl för vissa att känna sig som en som står mitt på stortorget med rumpan bar) utan även andra tycker nog att det är obehagligt. Det finns ju samtal, processer och händelser som inte tål dagsljus och offentlighet och som aldrig har varit menade för offentligt bruk. Så är det sannolikt i de flesta sammanslutningar. Det är inte konstigt att sådant finns inom S också. Jag som har så lång erfarenhet av såväl politik som frikyrkor/andra kyrkor och föreningsliv höjer inte på ögonbrynen över detta. Sådant finns.

Men, ett problem är ju att vi här har med det stora statsbärande partiet att göra, ett parti som till och med har demokrati inskrivet i sitt namn. Ett demokratiskt parti, dessutom det största vi har i Sverige, måste tåla offentlig granskning. Än mer tvunget blir det när man nu har huvudansvaret för Sveriges framtida utveckling. Det får inte finnas några tveksamheter kring att partiet fungerar öppet, demokratiskt och schysst.

Ställer Suhonens bok frågor om detta som inte ärligt kan besvaras på ett godtagbart sätt? Finns det en kultur som inte tål dagsljus? Kanske ska man, mitt i all bedrövelse som nu kan finnas, ändå vara tacksam för att boken har släppts. Visst förstår jag att många undrar om Suhonens syfte med boken, men det kan vi lämna därhän. Det är ingen bok i mängden utan en bok som är på mångas läppar. Hur som helst, vi har yttrandefrihet i det här landet, och den gäller som bekant inte bara Sverigedemokrater utan även oss andra. Därför kan man inte hindra det fria ordet, men man kan ta chansen att använda det konstruktivt. Det förflutna kan vi ju inte ändra på. Det Suhonen beskriver har troligen hänt, men det är framtiden som kan förändras. Därför är frågan: Hur använder S alla uppgifterna? Kanske, om man hanterar detta klokt och med en annan del av hjärnan än den vi delar med reptilerna, så kan det leda till en uppgradering och en kvalificering av det politiska arbetet.

Inget är nämligen så bra att det inte kan bli bättre. Inte ens S. ;-)

lördag, oktober 11, 2014

En liten liten chans?

Det är 
naturligtvis självklart
att du själv
och
ditt sammanhang
och
ditt parti
är centrum
i din värld

MEN

det kanske
finns en möjlighet
om än
så mikroskopiskt liten
att den nästan
är försumbar
att andras världar
inte har
samma prioritering
som din

ELLER HUR?

torsdag, oktober 09, 2014

Ett steg i taget

Att vara inblandad i äldreomsorgen både som beslutsfattare och som anhörig har sina sidor, det kan jag lova. Idag har vi kommit fram till ett beslut i min senare funktion, och det känns trots allt ganska bra. Vi får ta ett steg i taget, och med en såväl lösningsinriktad som kompetent biståndshandläggare och med trevlig stämning i samtalet så kan man komma långt. Det handlar ju om att hitta en lösning som fungerar, och där måste man hjälpas åt. Det känns helt OK, även om det ju förstås aldrig är roligare att vara gammal och omsorgsbehövande än ung och frisk. Det är svårt att acceptera, men man kan försöka göra det bästa möjliga tillsammans. Jag hoppas det blir bra. Det är mamma värd, och pappa också.

Till stor del beror väldigt mycket på kommunikation och förväntningar. Funkar inte de två aspekterna så blir det helt enkelt inte möjligt att skapa en fungerande vardag. Om man har förväntningar som aldrig kan infrias så blir man aldrig tillfreds. Kan man inte kommunicera öppet och fritt så blir man heller aldrig nöjd, vare sig som anhörig, brukare eller tjänsteman. Men, som sagt, det där kan vara svårt.

Fråga mig. Jag vet.

"Now is the needed time"

Nu fick jag hem min beställning i brevlådan! Materialet om kyrkornas globala vecka i höst 16-23 november ska läsas med uppmärksamhet. Vi har haft nog med sk heliga krig i den här världen. Är det inte dags för helig fred nu?
Självklart är det så! Och lika självklart är att fredsbegreppet också innefattar kvinnofrid. Därför ska man bära svarta kläder och den här knappen varje torsdag, just för att påminna om att vi inte har nått alla våra mål ännu. En hel del finns kvar att åtgärda.Våldet mot kvinnor finns hos oss överallt i världen, kvinnors frihet beskärs och kvinnor används som måltavlor i krig och konflikter. Det är dags att säga stopp!

Ja, det är inte bara dags, det är något som helt enkelt måste göras. Kanske känns uppgiften övermäktig? Det världens härar och herrar har ställt till med under så lång tid kan möjligen kännas svårt att rå på. Jo tack, den otillräckligheten har vi nog en släng av allihop. Då är det skönt att tänka på den här lilla sången: Now is the needed time med Eric Bibb.

Tiden är nu, det är NU vi kan göra något, tillsammans. Vi klarar det helt enkelt inte själva.


tisdag, oktober 07, 2014

Bröllopsdag 2014

Idag är det exakt åtta år sedan. Tiden går så snabbt när man är lycklig!


Tack goe Pierre för att du står ut med mig. Fortfarande. Och tack för att vi planerar en framtid trots att vi vet så himla lite om vad som väntar oss där!

Sanningen är ju att utan Pierres stöd i mitt liv så vet jag inte hur tillvaron hade sett ut. Jag hade förmodligen fortfarande gått och trampat på partiexpeditionen och blivit idiotförklarad gång på gång och till slut börjat tro på det själv också. Så blir det ju när det mest positiva man får höra är "det är väl inte mycket att göra åt" när man vet att man har gjort ett hästjobb. Visst är det tungt just nu att inte kunna försörja sig själv, men så länge Pierre har sitt partis förtroende så kan jag studera, åtminstone ett tag till. Vi hankar oss fram. Med kärlek så går det.

För övrigt så tycker jag lite synd om mig idag. Det kan ju inte vara meningen att man ska ligga däckad i förkylning när man har bröllopsdag? Å andra sidan så slapp jag ju ifrån ett kommunstyrelsemöte tack vare förkylningen, så inget ont utan att det har något gott med sig. Idag skulle beslut fattas om ny politisk organisation för den kommande mandatperioden, och det beslutet känner jag mig allt annat än bekväm med. Majoritetens förslag andas två saker, dels att skapa så mycket utrymme som möjligt för sig själv, dels att stänga ute andra partier från insyn. Det är i och för sig logiskt, men det känns likväl inte bra. Eftersom jag väl i dagsläget är att räkna som tillhörig oppositionen så är det kanske ännu mer logiskt att jag känner mig obekväm. Jag har ju varit med så länge att jag minns när oppositionen hade möjlighet att skugga majoritetsföreträdarna. Numera ska 400% för majoriteten matchas av en oppositionsstyrka på 160% uppdelat på två tjänster (en heltid plus 60%-deltid). Jag anser att det är närmast kränkande. Man kunde kanske tänka så här: Ge oppositionen 160% att fördela utan detaljpekpinne från JP och grabbarna. Det KAN ju handla om kvinnor och kvinnor brukar ju inte ha så mycket emot att arbeta deltid, eller hur? Eller de kan ju i varje fall göra det i väntan på bättre tider? ;-)

Men nu blir det förstås som HSB säger. Det brukar bli det, och jag har ingen del i det där, tack och lov. Det hade ju, det erkänns, varit kul om jag hade hunnit vara med och delta i behandlingen av den motion om kommunal bostadsförmedling som jag lämnade in tidigt i våras, men så blir det alltså inte. Det är ett förslag som rimmar mycket väl med Vänsterpartiets politik och den borde kunna få stöd från majoriteten åtminstone, men jag har mina tvivel. Det är som bekant inte VAD ett förslag innebär som är det viktiga, utan VEM som för fram det, och då är det ju kört ;-)

Nej, nu ska jag inte sitta här och klaga mer. Nu väntar lite lite dammsugning, mycket mer studier och lite lite musicerande. Det blir nog en innehållsrik dag det här också, om än inte med kommunala beslutsprocesser utan med kreativt arbete. Och nysningar, snörvel och huvudvärk.

fredag, oktober 03, 2014

Regeringsförklaring

Regeringsförklaringsdag och ny regering är presenterad. Jag måste ändå säga att jag tycker att förklaringen var långt bättre än jag förväntat mig, men det är klart, det var ju bara ord. Nu väntar verkstaden med att sjösätta en ny politik och en ny färdriktning för Sverige. Det är lättare sagt än gjort i det här parlamentariska läget. Jag är inte direkt grön av avund på regeringspartiernas ledning. De har fyra hårda år framför sig att navigera sig fram i det politiska korallrevet. Statsministern som ska stå vid rodret måste ha en känslig kompass.

Ny kulturminister är Alice Bah Kuhnke från Miljöpartiet. Ett spännande val hoppas jag. Svensk Scenkonst var snabba att skicka brev till henne med uppmaningen att skyndsamt ta tag i pensionsfrågan på området. Det stärker möjligheterna att säkra den långsiktiga scenkonstutvecklingen. Jag kan bara instämma! Det är hög tid nu att skapa säkerhet och förutsägbarhet även för kultursektorn! Men det kräver MER än en kvinnas jobb. Det kräver vilja till samarbete. Finns sådan? Finns den i riksdagen? Sjutton vet. Det var fler armar i kors än applåderande händer idag. Har vi en blankröstande riksdagsmajoritet under fyra års tid? Det vore illa i så fall.

Och, faktiskt både barnsligt och ansvarslöst.


Dags för Höstmys!

Den 28 oktober är det dags igen för HÖSTMYS i Kalmar Folkets park, i år som en del av kulturfestivalen Ljus på kultur!


VARMT VÄLKOMNA TILL EN TOPPENKVÄLL!

torsdag, oktober 02, 2014

Feminismbrist

Nu sätts internfeminismen på prov, både i mitt gamla V-parti och på andra håll. Hur står det till i dagsläget på den fronten egentligen?

I Västmanland kryssade en populär V-politiker sig förbi till förstaplatsen på riksdagslistan och fick därmed uppdraget som riksdagsledamot, visserligen bara med ett hundratal röster mer, men ändå. Väljarna tyckte, uttryckt i kryss på valsedlarna, något annat än partiets valkonferens och ändrade ordningen. Det är faktiskt inte så mycket man kan säga om det. Det formella regelverket är ju sådant att den som får väljarnas gillande också är den som vinner. Partiet borde kanske glädja sig över riksdagsplatsen och inte ondgöra sig över att väljarna ville något annat i personfrågan än partiapparaten. Men visst, att en man kryssade sig förbi en kvinna är väl ett slags tecken på hur opinionen ser ut, men den bestämmer ju ett parti som inte ens får sex procent av väljarstödet föga över.

Men på andra håll ser det långt värre ut i meningen att partiet faktiskt på egen hand bestämmer. En given listetta, placerad där av partiet självt, samt väljarnas favorit räknat i personröster blir inte det självklara valet när landstingsråd ska utses i Uppsala. Det är skandalöst. Istället erbjuds hon, för det är så klart en kvinna dessutom med annan bakgrund än svensk, att dela på uppdraget med en man som har suttit som landstingsråd i tolv år. Dessutom ska hon, enligt det förslag som den interna valberedningen har presenterat, avstå från sitt självklara ansvar som gruppledare under två års tid till förmån för mannen ifråga. Som grädde på moset: Valberedningen och partiets distriktsledning försvarar sitt agerande med hänvisning till ekonomi och behov av stöd.

Jag är, vilket nog alla förstår, oerhört lättad över att inte behöva knytas till den här pinsamma historien. Jag är glad att jag har lämnat partiet, men jag är ledsen över att fler än jag utsätts för sådana och liknande övertramp. Skulle en man behöva förkläde i ett nytt uppdrag? Varför gjordes inte utbildningsinsatserna, om det nu behövs sådana, redan med början då listan hade fastställts? Och varför var inte modellen som presenteras nu redan känd under valrörelsen? Eller det kanske hade kunnat leda till bristande motivation? Det är skämmigt, och det är INTE värdigt ett parti som inte bara vill kalla sig feministiskt utan också VARA det, på riktigt. Aj aj, det där sprack. Igen. Frågan är hur många kompetenta kvinnor med beredskap att ta striden som man har råd att tappa på gubbväldets altare? Och frågan är hur blind det är tillåtet att vara oavsett kön när man både deltar i och försvarar tillvägagångssättet? I Uppsalas landstingspolitik slarvade man bort en stark kraft. Det är facit idag.

Och tja, i Kalmar kommun låter man också kompetenta kvinnor med både ambition och klokskap lämna organisationen medan man knyter till sig män som inte klarar sitt uppdrag. Nu menar jag inte politiken, goda vänner. Den har jag lämnat, men jag bor fortfarande kvar i kommunen och ser hur ledningen fungerar. "Ett enigt KS-presidium" bestående av män förordar en annan man utan tillräckliga referenser som högsta tjänsteman. Tja, vad ska man säga mer än att man kanske hade kunnat kolla mer än att könet var det rätta. Den meriten höll ju inte ens i två år.