tisdag, november 30, 2010

Reflektioner i vintertider

Alltså, jag gillar ju snö. Och jag gillar kyla. Och jag gillar vinter. Jag är född mitt i julen så det kanske är en förklaring. Jag kan hur som helst inte hjälpa att jag helt enkelt gillar vintersäsongen. Då mår jag som allra bäst.

Och det här är MYCKET osvenskt. Det är så osvenskt som det kan bli. Man SKA nämligen älska sommaren. Man SKA älska värmen och man SKA vara lycklig när svetten rinner hela dagen, solen bränner blåsor på skinnet och det är så varmt på nätterna att man får andnöd. Då SKA man må bra.

Det gör inte jag. Jag AVSKYR värmen och fullständigt HATAR den där solstressen som yttrar sig i att man måste vara ute och ta vara på soltimmarna för "man vet ju aldrig när solen försvinner och regnet kommer". Ja, när kommer det välsignade regnet??? Jag skulle vara ute och dansa regndans under de allra hetaste dagarna bara jag trodde att det fungerade (men det gör det ju inte). Visst är det skönt med uteserveringar, men såna väger inte upp värmeeländet.

Jag borde flytta till Luleå eller Boden. Det säger många. Tyvärr hjälper ju inte det ett dugg. Jo, på ett sätt: JAG mår bättre med ett nordligt väderläge, men det ändrar ju inte klimatet här i Kalmar. Jag lovar, om JAG flyttar norrut kommer det fortfarande att vara lika kallt här och komma lika mycket snö som om jag bor kvar i söder. Möjligen kan det finnas andra fördelar (jag kan nog utan någon större ansträngning räkna upp ett tiotal) med att jag skulle flytta härifrån till nordliga breddgrader, men vädret kommer att vara opåverkat.

Några små tips nu när vädret är som det är och varken sommarhetsarna eller jag kan göra något åt saken: Njut av kylan och snön! Ni vet inte när den försvinner och vi återgår till det äckliga våtvarma omslaget som vi brukar ha här istället för vinter. Kör bil försiktigt, kolla var du sätter fötterna så att du inte halkar och lämna cykeln hemma. Bete dig ansvarigt, men förgyll dagen ändå. Gör snöänglar, bygg snölyktor och mula kompisen. Släpp fram barnet i dig! Barn gillar snö, det är naturligt. Var inte så förbaskat vuxen, pjåskig, sydsvensk och präktig. Unna dig att leka lite. Det klarar du av!

"Hej mitt vinterland, nu är jag här...."

måndag, november 29, 2010

Musik och text med mening

Jag var alltför ung när Hoola Bandoola var i ropet, men jag har senare fått en relation till deras musik. Den har en ärlighet och ett klart syfte, och sådant gillar jag. Det här är en av mina favoriter: http://www.youtube.com/watch?v=rsgYHrCx-ys&feature=related

"Att dö för förtjänst, det väger lätt som en fjäder, men att dö för sitt folk, det väger tungt som en sten". Tänkvärda ord, än idag.

Julhälsning

Detta var mitt allra första e-julkort. Jag fick det 1997 eller något sånt. Jag skrattade hysteriskt minns jag, och ja, den är fortfarande rolig trots den dåliga grafiken:
http://www.youtube.com/watch?v=zIWHWjddGsQ

OK, det är inte ens december än men en sån julhälsning tål ni väl???

torsdag, november 25, 2010

"Budgettider hej hej budgettider...."

Nu är det sannerligen budget som är ordet för dagen. Budget igår i stiftsfullmäktige, budget idag i Kalmarsunds gymnasieförbund, budget i tisdags på KSAU, budget på måndag i kommunfullmäktige och budget just nu i landstingsfullmäktige (tack och lov utan att jag är inblandad). Nåja, det är sånt som man måste göra. Det är klart att besluten om resursanvändningen de kommande åren är viktiga beslut och såna måste man engagera sig i. Lite trist är det dock att det finns så lite utrymme att omfördela bara, men så blir det ju när den stora omfördelningen i det här landet går ut på att flytta pengar från gemensam välfärd till redan stinna privata plånböcker. Sedan kan högeralliansen skrika hur mycket de vill efter förstärkningar på områden där deras egna kompisar i riksdag och regering redan har stängt dörrarna.

Hur som helst, budgetdebatter kan ändå vara lite underhållande och ibland rent av kränkande. Spännande är de i varje fall. Man lär sig lite nytt varje gång. Igår fick jag till exempel lära mig att det finns ledamöter som inte anser sig vara valda till sitt uppdrag genom demokratiska val utan genom sitt dop. Intressant. Då skulle vi ha många fullmäktigeledamöter som aldrig deltar. Jag fick också lära mig att Växjö stift härskar över internationellt vatten. Också intressant, om än ett ganska patetiskt konstaterande som väl egentligen bara kan förklaras av en oemotståndlig längtan efter att få höra sin egen röst.

Som sagt, härskarteknikerna flödar även i budgetdebatterna. Jag utgår kallt från att så kommer att ske i fortsättningen också, åtminstone under överskådlig framtid, men det kommer inte att ske utan att det påpekas. Jag är alltför uppretad för att hålla tyst numera. Attack!

tisdag, november 23, 2010

Litet revolutionspoem

Med nävarna knutna i fickan
Ibland säga BÄ, aldrig BU
Den lugna och städade flickan
är borttrollad från och med nu

Nu skiter vi heligt i rimmen
De faller sig väl om de vill
Nu vankas den hotande timmen
då tjejerna ej tiger still

Nu kräver vi vad vi förtjänar
Vi pekar på det som är fel
Ni män som varandra betjänar:
Håll fingrarna väck från vår del!

fredag, november 19, 2010

"Du har en vän"

Idag när jag körde in till jobbet i regnet (Ja, det blev bil trots allt. Det regnade lite för mycket för en promenad) så spelade man den här låten på radion:

http://www.youtube.com/watch?v=rJPgxEi2BM8&feature=related

Den gick rätt in i själen. En del musik gör faktiskt det. Tänk vad skönt det är att ha uppbackning när livet känns visset och en del som man trodde var ens kompisar inte alls visade sig vara det. Jag har massor med andra vänner och en relation med Gud som bär mig igenom när det är snårigt. Det är jag oerhört tacksam för.

torsdag, november 18, 2010

Lågvattenmärke

Är det detta http://www.expressen.se/nyheter/1.2217397/dementa-overges-under-natterna som döljer sig bakom siffrorna för demens- och äldrevården i Sverige så finns det all anledning att ifrågasätta nivån på de sk standardkostnaderna! Och det finns all anledning för den borgerliga regeringen att inse att resurser måste tillskjutas i ett läge när kommunernas ekonomi tvingas gå kräftgång pga låga skatteintäkter. Regeringen har ju valt att sänka skatten för grupper som redan har det gott ställt och därigenom urholkas resurserna till välfärden. De som är beroende av demensvården har fått betala ett högt pris, kanske till viss del beroende på att deras röster inte är starka nog. Det är ovärdigt.

GÖR NÅT! Det här är ett lågvattenmärke för det samhälle som vill kalla sig mänskligt.

Utveckling på riktigt

Jag tycker att KIFAB är inne på helt rätt spår när det gäller Linnéuniversitetet http://www.barometern.se/nyheter/kalmar/kifab-vill-bygga-nytt-jattecampus-i-stan(2183715).gm

Här finns närhet till det mesta; stationen, centrum, idrottsanläggningar och allmänna kommunikationer. Nåja, vattennära är det väl inte direkt, men vattnet är sannerligen inte långt bort. Vill vi i Kalmar bygga en attraktiv stad så måste vi nog besinna oss och inte bara lägga resurser på fysiska byggnader. Visst, vi kan bygga sjönära, superfina och superdyra glaskomplex, men de höjer inte attraktiviteten i relation till insatsen. Kan vi istället utnyttja befintlig byggnation, se till att universitetet är en naturlig, öppen och integrerad del av staden så kan vi komma längre. Det frigör också resurser till det som vi på allvar håller på att glömma bort, nämligen attraktiviteten hos en levande, nyfiken och kreativ Kalmaranda. En sådan kräver att vi satsar på kulturen. "Det gaur inte" kan man inte bygga bort med spadar och murbruk utan det gör man med utmaningar på det kulturella och intellektuella området.

Det är en aktiv stad som lockar människor hit. Om det finns nya flådiga universitetsbyggnader här men inget eller ett oerhört begränsat kulturutbud, varför ska då universitetets anställda flytta hit? Det räcker ju med att de jobbar här och sedan kan de åka hem till städer där de får möjlighet att utvecklas på fritiden. Det är blåögt att tro att byggnader ger tillväxt. Jag säger det igen: Det är ju människor som skapar tillväxten, och utan inflyttning av nya människor bromsar vi tillväxten. Då är det dags att vi tar problemet på allvar och satsar på det som ökar inflyttningen. Fler bostäder, ja visst, fler jobb, ja visst men också en rejäl satsning på kulturen. Då kan vi växa allihop, både vi som redan bor här och också de som tycker att Kalmar är så pass spännande att de flyttar hit trots dåliga kommunikationer och lite "världens ände"-känsla när de stiger av tåget där rälsen tar slut.

När den sk portföljmodellen införs för statens stöd till regionernas kultur så måste vi visa att vi satsar själva, annars kommer vi att förlora ännu mer. Det blir som en variant på Matteus 25:29: "Var och en som har, han skall få, och det i överflöd, men den som inte har, från honom skall tas också det han har". Det är nämligen portföljmodellen i korthet. Jag vill absolut inte att vi i Kalmar och Kalmar län hamnar i ett läge där vi pga oförstånd mister en stor del av det statliga stödet till den professionella kultur vi idag har så stor glädje av.

Alltså, byt en del spadar och lite murbruk mot intellektuella och kulturella byggstenar. Det kommer vi alla att tjäna på!

tisdag, november 16, 2010

Certifiering Säker och Trygg förening 16 november 2010

Kalmar marknadsför sig som en kommun som vill framåt. Det är positivt. En kommun som ska garantera välfärden åt alla som bor där samt växa måste utvecklas och finna nya vägar. Det är omöjligt att slå sig till ro och bara slå vakt om det man har. Man måste våga satsa på framtiden.

Visst kan Kalmar utvecklas, men då måste vi börja ta hänsyn till annat än det som traditionellt ses som tillväxt, de hårda sektorerna. Visst behöver vi arbetstillfällen, men det ska vara arbetstillfällen som är hållbara. Visst behöver vi handel, men det ska vara hållbar handel. Och vi behöver människor, människor som är hållbara. Utan människorna dör Kalmar. Det är ju människorna som skapar tillväxten. Tillväxt på det mjuka området är därför minst lika viktigt som att bygga nya affärscentrum. Det är här som alla ideella föreningar är så viktiga.

Jag slutar vid årsskiftet som ordförande för kultur- och fritidsnämnden efter åtta år. Man ska inte sitta längre med ordförandeklubban i hand. Risken är att man blir ett med verksamheten och inte ser helheten, och det är ju det man ska göra som förtroendevald. Det har varit åtta händelserika år, både privat och professionellt. Vi bygger nya anläggningar, det finns planer på ännu fler nyheter så det är inte slut än. Men, det är inte det där som har med spadar att göra som jag tycker är allra roligast. Det som jag främst tänker på när jag tänker kultur och fritid är ändå det som stod på de tröjor som Ungdomens Röda Kors hade på sig när jag gick på mellanstadiet. Det stod nämligen "Ingen kan göra allt, men alla kan göra något". Det är liksom nyckeln in till ett aktivt liv, till ett liv som gör skillnad inte bara för mig utan för andra, utan tanke på att man ska tjäna pengar på allting. Jag var aldrig med i Ungdomens Röda Kors, men deras budskap har jag burit med mig in i andra sammanhang: Att jobba tillsammans och sätta laget framför jaget.

Det här projektet, Säker och trygg förening, är en av de saker jag är allra mest glad för. Det utvecklar nämligen föreningslivet, precis den arenan där vi lär oss om jaget och laget. Jag som har jobbat ideellt sedan barnsben vet vad det betyder med ledare för barn- och ungdomsverksamhet, ledare som tjänade som förebilder för oss som var små och som kunde inspirera oss att anta utmaningen att leda verksamhet själva senare, både som tonåringar och i vuxen ålder. De ideella insatserna är ovärderliga för oss i Kalmar kommun. Jag vill tacka alla föreningar, alla samarbetspartners i Säker och Trygg-arbetet (Smålands idrottsförbund, SISU idrottsutbildarna, Regionalt elitidrottscentrum) som tillsammans med oss på kultur och fritid lägger ner tid och kraft för att säkra den ideella verksamheten för barn och ungdomar och göra den både tryggare, säkrare och ännu bättre. STORT TACK!

Det samlade föreningslivet har spelat en stor roll för demokratiseringen av det svenska samhället. Studier visar att personer som är medlemmar i föreningar tenderar att känna ett större intresse och engagemang för den storskaliga demokratin på nationell och internationell nivå. Arbete med barn och ungdomar ger mångfalt igen i ett längre perspektiv. Det säkrar vårt demokratiska samhälles fortlevnad. Vi har all anledning att betänka det. I Sverige, år 2010, finns hot mot demokratin, mot det som jag och många med mig tycker är självklart, nämligen att ALLA är lika mycket värda.

Vill vi att Kalmars invånare ska utveckla aktiva och hållbara liv så vågar vi bejaka det framåtsyftande arbetet i Säker och trygg förening, och avknoppningen Klimatsmart förening. Menar vi allvar med Kalmar Full Fart Framåt så måste vi inse att det gäller människor i alla åldrar, och alltså i hög grad allt det som utförs i det ideella föreningslivet. Varje arbetad ideell timme är en betydande pluspost i kommunens ekonomi, och det är värt att betänka när vi alltför ofta bara pratar om hur mycket saker kostar och hur stora minustecken vi har. Föreningslivet är ett av de stora plustecknen!

Stort Grattis till de föreningar som idag blev certifierade för andra, tredje, fjärde, femte och sjätte gången och ett lite speciellt välkomnande Grattis till de två föreningar som nu blev certifierade för allra första gången (Friskis och Svettis och Ridklubben Udden).

Till er alla: Tack för allt jobb och Lycka till i framtiden!

Egna reflektioner: Krisen i S

Man måste ju få reflektera ibland , lite fritt så där...

Så har då Mona Sahlin meddelat, föga överraskande, att hon inte ställer upp som partiledare från nästa kongress. Lite ironiskt nog så meddelade hon detta just på Fars dag. Hon har inte haft det lätt. Det har varit mycket att slåss emot, hennes egna historia har satt krokben för henne och delar av det egna partiet verkar inte ha gett henne en ärlig chans att vara partiledare på riktigt. Hon har jobbat i motvind hela tiden, och när ledande socialdemokrater bara några dagar före valet gick ut offentligt och kritiserade henne så var det inte längre bara en ständig motvind utan det uppstod en rejäl tornado som fick henne att kantra. Och på Fars dag vann så gubbsen, inte bara ytterligare en slips utan ännu en skalp.

Jag är inte förvånad. Jag väntade på det här, men jag tycker det är sorgligt. Hon borde ha haft ett bättre utgångsläge, men gubbväldet är förmodligen starkt och ohotat både inom det stora partiet liksom i samhället i stort. Hon har fått bära hundhuvudet för felaktiga vägval, och det kan jag inte kalla för en schysst hantering. Självkritik skadar aldrig, men den ska idkas av fler än en.

Nu väntar en uppslitande men avgörande tid. Jag hoppas S hittar en framgångsrik väg, en väg som bygger mer på ideologi och politisk vilja och mindre på PR och makthunger.

Hur som helst, den som nog är gladast i dagsläget åt krisen inom socialdemokratin är förmodligen kungen. Vem har hört talas om hans vilda snedsteg sedan i söndags?

lördag, november 13, 2010

Samhället är i behov av särskilt stöd

Idag kunde vi läsa i Barometern att en kristdemokrat hoppar av politiken: http://www.barometern.se/nyheter/kalmar/toppstyre-far-henne-att-sluta(2178869).gm Anna-Stina Stenbäck är ung, kvinna, kaxig, utmanande och diskussionslysten. Och hör och häpna, hon är både tatuerad och piercad. Oj oj oj... För sådana företrädare finns det inte någon plats upplever hon. Efter åtta års engagemang och hårt arbete i valrörelsen lämnar 24-åringen den politiska scenen.

Jag har träffat henne flera gånger. Vi är inte överens rent politiskt. Man kan nog med fog säga att vi är fullständigt oense i de allra flesta frågor. Vi står liksom på varsin sida om mittlinjen, väldigt långt ifrån dessutom, men jag kan inte annat än säga att hennes avhopp känns ledsamt. Dels för att vi politiska partier ska tillvarata unga människor som vill engagera sig partipolitiskt (såna har vi inte så många att man kan slösa med dem), dels för att detta är ytterligare ett bevis på att unga kvinnor blir motarbetade på den politiska arenan. Det är ett stort bekymmer.

Män har makten. Traditionerna har makten. Konventionerna har makten. Kanske har konservativa partier större problem än radikala med de här frågorna, men problemen finns överallt om än i olika grad. Mona Sahlin har väl fått sin del av den bittra kakan hon också, även om hon väl har passerat stadiet "ung kvinna" vid det här laget, men kvinna är hon definitivt fortfarande. Förresten kan det vara värt att reflektera över vid vilken tid i livet man slutar att vara ung, och hur är det egentligen, är det samma gräns som gäller för kvinnor och män? Tja, tänk efter själv. Jag har mina egna svar på den frågan.

Kvinnor i politiken ska vara framåt, men inte utmana mäns makt. De ska vara söta och trevliga, men inte flirtiga. De ska vara kunniga, men det är viktigt att de släpper fram andra som kan föra fram budskapet istället eller tillsammans med dem så att de inte blir alltför dominerande. De ska gärna se till att öka väljarstödet, men de ska inte lägga beslag på positioner och uppdrag. De ska brinna för politiken och ta de svåra debatterna, men de ska inte ta det personligt när deras engagemang inte leder nånstans. Det är bilden som man möts av, inte minst i dagens artikel i Barometern. Och vilka kvinnor kan och vill passa in där?? Finns det såna??

Hur långt har vi egentligen kommit år 2010? När är det dags att acceptera kvinnors fullvärdiga samhällsmedborgarskap? År 1921 godkände riksdagens båda kamrar ett förslag som röstats igenom första gången 1919 och som innebar allmän och lika valrätt och valbarhet för kvinnor och män. Det tog nästan 30 år efter den allra första motionen i frågan 1884. I andra länder hade rösträttsrörelsen startat tidigare. Sverige blev det sista landet i Norden som fick kvinnlig rösträtt, efter Finland 1906, Norge 1913 och Danmark och Island 1915.

Ska det behöva ta 100 år innan samhället fattar att kvinnor och män ska ha lika mycket makt? Vi räknar med att barn ska lära sig läsa när de börjar skolan vid sju års ålder. Det borde vara svårare att lära sig det än att inse det självklara i att kvinnor har samma värde som män, men traditioner och konventioner har en starkt konserverande verkan som i det här fallet motarbetar rättvisan. Visst går det framåt, men det går för sakta. För att fortsätta analogin med skolan så tror jag vi behöver specialpedagogik för att samhället ska lära sig det självklara. Samhället, och därmed de politiska partierna liksom andra organisationer, företag och institutioner, är i stort behov av särskilt stöd. Har man inte insett nåt som är så självklart på 90 år så talar problemet nämligen för sig självt och skriker efter hjälp.

måndag, november 08, 2010

En säsong slut, andra tar över

Fotbollen är över för den här säsongen. MFF är värdiga svenska mästare. Märk väl, jag tippade detta tidigt i somras! För en gångs skull lyckades jag tippa rätt! Men jag är ledsen för Åtvidabergs skull. De förtjänade ett bättre öde än att åka direkt ner i Superettan igen. IFK Göteborg borde ha kunnat hålla undan för Gefle igår. Det var riktigt dåligt att släppa en tvåmålsledning mot ett av seriens allra sämsta lag. Botten Änglarna! Men, det är klart, serien består av fler matcher än den allra sista omgången. Det var synd att Åtvid inte började säsongen bättre. Hur som helst, de slog 2008 års svenska mästare på bortaplan samt spelade oavgjort mot 2009 års mästare i sista omgången. Det är starkt gjort av ett bruksortslag som var borträknat redan från början. Det enda positiva med degraderingen den här gången är att de slipper Norrköping nästa säsong också. Man måste ju försöka se NÅT från den ljusa sidan, även om det är svårt för goe liberalen därhemma just nu. När det går dåligt för laget i ens hjärta så är det tungt. Jag vet. Jag har varit där.

Nåja, nu börjar bandysäsongen och elitserien i hockey är igång sedan ett bra tag. Jag har aldrig fastnat så där mycket för bandy, man har ju så svårt att se bollen och så är det så förtvivlat kallt att stå ute och titta mitt i vintern (alla har ju inte inomhusbandyhall). Hur som helst, Åtvidaberg har tagit sig upp i allsvenskan inför den här säsongen och med en make som om möjligt är ännu mer intresserad av bandy än av fotboll så kommer man ju att dras med i striderna där med, vare sig man vill eller inte. Hockey är däremot roligare tycker jag. Mitt favoritlag Luleå har börjat bra. Heja på! Men passa er, det är inte bra att vara FÖR bra i början!

Nu är det ju inte bara resultaten som räknas. Idrotten, och kanske speciellt lagidrotten, har andra uppdrag också och det är bland annat att verka för hälsa i vid bemärkelse och för fair play, samarbete och kamratskap. Det får man aldrig glömma. Det är ju i själva verket DET som är det viktiga.

Årets pumpagubbe

Så här ser han ut, årets pumpagubbe tillverkad av maken och mig i god samförståndsanda. Tyvärr var han lite för liten för att det skulle funka att ha levande ljus som belysning. Det började lukta lite skumt och så insåg jag att insidan av locket blev en aning bränt redan efter någon minut. Det blev istället att hasta iväg till Rusta och införskaffa fyra stycken batteridrivna värmeljus. Då funkade han utmärkt!

torsdag, november 04, 2010

"I natt jag drömde...

...något som jag aldrig drömt förut...."

Ja, så var det faktiskt. I natt var jag nämligen på stiftsfullmäktigesammanträde i en lada nånstans ute in the middle of nowhere. Det var kallt och dragigt och varken belysningen eller ljudanläggningen fungerade fullt ut. Ändå skulle vi genomföra sammanträdet. Just det här gången skulle vi debattera en partimotion. Nu HAR ju SD i verkligheten lämnat in en motion som snart ska fullmäktigebehandlas. I den beskrivs ett förslag som går ut på att ungdomar som väljer konfirmation ska få förtur till bostäder när de ska studera. Kyrkan skulle alltså köpa in och förvalta fastigheter med lägenheter för att ha något att locka ungdomar med så att det blir fler som konfirmerar sig. Tanken är väl känd sedan tidigare. Det finns till och med en sång om den med AfterShave och Galenskaparna: "Pappa jag vill ha en synth, pappa jag vill ha en synth när jag konfirmerar mej...." Som sagt, nästa steg är väl att man ska dela ut trisslotter bland nattvardsgästerna för att få fler gudstjänstbesökare. Snacka om att missuppfatta kyrkans uppdrag. Suck.

Hur som helst, nattens motion skulle behandlas den också. Jag trodde det handlade om bostäderna, men det gjorde det icke. Jag begärde ordet, tog med mig mina små anteckningslappar med fransiga sönderrivna kanter upp i talarstolen och började prata i den skorrande ljudanläggningen som tjöt igenom hela salen (Var det väckarklockan som ringde månne?) och insåg att jag inte alls pratade om bostäder och kyrkans uppdrag. Jag pratade istället om djurskydd och miljöförstöring. Jag hade siffror i mängd över hur mycket skit vi människor släpper ut i Guds fria natur och precis allt berättade jag, så mycket att jag fick uppmaningen att gå och sätta mig igen, men jag bet mig fast i talarstolen med näbbar och klor. Apropå näbbar och klor, slutklämmen i anförandet var: "Fler och fler människor engagerar sig för djurskyddet och för djurens framtida rätt att få fortsätta leva på vår jord. I det läget läggs en motion om att vi ska nacka alla duvor. Det tycker jag är vansinnigt."

Ja, visst är det vansinnigt. Frågan är bara varifrån själva drömmen kom. Jag hade ingen aning i morse när jag vaknade, men sen har jag tänkt lite till. Kan det vara så att jag nånstans känner att det finns politiska partier med en politisk agenda som hotar den fria och högt flygande tanken? Ja, det kanske kan vara så. Idag finns det tyvärr hot mot Sveriges demokrati inifrån den parlamentariska demokratins huvudarena. Det är bekymmersamt, men jag förstår inte varför jag måste sysselsätta mig med dem även när jag sover. Då vill jag helst drömma om något annat som är mer angenämt. Och då menar jag varken budgetarbete eller städning ;-)

tisdag, november 02, 2010

Är vi beredda att ta striden?

Attityden mellan människor har blivit hårdare och respekten för varandras respektive olika åsikter har minskat under de senaste åren. Det verkar som om det har blivit svårare och svårare för folk att skilja mellan sak och person. Man "är" si eller så, man "tycker" inte längre si eller så.

Om förtroendet hos väljarna för oss politiker ska öka och inte minska ännu mer måste vi visa att vi är värdiga det och arbeta med de här frågorna seriöst. Jag tycker att det finns tecken på att vi är på väg åt fel håll. Ett debattklimat som täpper till munnen på dem som har oönskade åsikter är förödande. Jag tror faktiskt att mycket av detta sker omedvetet och oreflekterat. Jag är alltså inte speciellt konspiratorisk av mig, men jag tror däremot att beteenden fortplantar sig genom en organisation utan att alla inblandade är medvetna om vad man deltar i. Följaktligen, alla är inte medvetna om att det är just en härskarteknik de använder när argumenten tryter eller när de vill förminska motståndarens synpunkter.

Berit Ås är ett föregångsnamn på många sätt. Som partiledare i norska Socialistisk Venstre gjorde hon ett strålande arbete. Genom sin akademiska karriär åtnjuter hon stor respekt, en respekt som i mittt tycke bara överskuggas av respekten för hennes person och äkta engagemang för de hjärtefrågor hon aldrig släpper. Härskarteknikerna är hennes namn på de tekniker som används, företrädesvis av män, för att befästa sin makt över, mestadels, kvinnor. Därför använder jag uteslutande "hon" i beskrivningarna nedan.

Osynliggörande
Det handlar om marginalisera oppositionella personer genom att ignorera dem. Målet är att få dem tysta. Någon tar till exempel upp det någon annan just sagt som om det vore en egen idé eller tar ordet trots att hon just börjat prata. På ett annat möte börjar andra bläddra i sina papper och småprata med varandra när en oönskad deltagare får ordet. Detta beteende ser vi ofta.

Förlöjligande
Här försöker man genom ett manipulativt sätt framställa någons argument som löjliga och oviktiga. Detta genomförs till exempel genom att använda slående men egentligen helt ovidkommande liknelser. Begreppet sandlåda används med viss förkärlek. Det är inte helt ovanligt att en oönskad persons inlägg i debatten bemöts med kommentarer i stil med "Tänk att du aldrig kan lära dig tänka rätt" när det är precis det hon försöker beskriva att hon gör, men kanske från utgångspunkter och bevekelsegrunder som inte stämmer överens med makthavarens.

Undanhållande av information
Det är synnerligen effektivt att utestänga någon eller marginalisera dennes möjligheter att påverka genom att undanhålla väsentlig information. Det kan bli uppenbart i lägen där beslut redan är fattade i sammanhang dit inte alla berörda har tillträde eller när man under förevändningen att det var bråttom "inte hann" att bjuda in alla till det möte då de brännbara ärendena bereddes. I dagsläget kan det hända att man hänvisar till datorkrångel eller problem med ett SMS som alltså i verkligheten aldrig blev avsänt.

Dubbelbestraffning
Här försätter man någon i en situation där personen nedvärderas och bestraffas oavsett vilket handlingsalternativ hon väljer. Man kan vara noggrann med sina arbetsuppgifter och till och med göra fler uppgifter än vad som krävs. Då ser chefen det som om inget blir gjort. Samtidigt kan man bli anklagad för att göra för mycket. Om man snabbar på får man höra att man slarvar, och om man en gång inte gör det man tidigare har gjort men alltså inte skulle göra så beskylls man för att inte göra rätt saker.

Påförande av skuld och skam
En inte särskilt ovanlig teknik är att få någon att skämmas för sina egenskaper eller att antyda att något de utsätts för är deras eget fel. Detta sker ofta genom en kombination av förlöjligande och dubbelbestraffning. Trots att en person alltså inte har fått kallelser till möten så borde det vara personens eget ansvar att ta reda på när mötena hölls, var och vilka möten det handlar om. Uttrycker personen i fråga att hon känner sig ifrågasatt och att ingen lyssnar så beror det så gott som uteslutande på hennes eget beteende.

Objektifiering av kvinnors/mäns kroppar
Det blir allt vanligare att kvinnors/mäns utseende diskuteras och kommenteras i irrelevanta sammanhang. Själv har jag fått mina hörapparater klassade som julgranspynt i ett blogginlägg hos en politisk motståndare för ett par år sedan. När bloggförfattaren sedan skulle försvara sig och hävda att han inte menade hörapparaterna utan mina örhängen så började man ju undra hur det egentligen stod till med relevansen. Hur som helst, en härskarteknik var det.

Våld eller hot om våld
Tack och lov är det inte så ofta inom de sammanhang där jag vistas som det uttalas hot om att bruka fysisk styrka mot någon för att få sin vilja igenom, eller att ens visa att den möjligheten finns. Däremot har jag flera gånger upplevt att man använder ett kroppsspråk som rimmar väl med signalen "Passa dig! Jag är starkare än du!" men jag har aldrig hört det sägas med ord. Det är också den härskarteknik som har kategoriserats senast, men att den använda är jag alltså övertygad om, och den lär växa i bruk med tidens gång.

Det vill säga, alla de här teknikerna kommer att användas mer och mer med tiden om vi inte ser till att synliggöra dem , medvetandegöra dem och arbeta bort dem. För att kunna lyckas med det krävs hårt arbete, kamp och många gånger strid. Är vi beredda att ta den striden, för demokratins och för vårt samhälles skull?

(Och STORT TACK till Mariann för tips och kloka ord som bildar underlag till detta inlägg!)

måndag, november 01, 2010

Vem är egentligen stark?

Den starke är inte den som har makt
Nej, stark är den som vågar utmana
som vågar säga sanningen och stå för den
som inte köpslår med sitt eget samvete
som värderar sin egen makt lägre
än det som är rätt och riktigt

Den är den starke
oavsett hur världslig makt än fördelas
Det är starkt att stå rak
utan stödtrupper och hovdamer
för då klarar man sig själv
och kan se sig själv i spegelbildens öga

Det kan nämligen inte den
som har makt och position
men har förlorat sig själv.

Var är framstegen?

Så himla besviken man blir! Vi skriver 2010 men så gott som hela tiden slås man av tydliga tecken på att patriarkatet växer sig starkare för varje dag. Vi ser tecknen runt om oss. Gubbar tar till brösttoner och lägger beslag på resurser, positioner och makt. Det värsta är att de inte ens har vett att skämmas.

På Facebook, där man ju är och läser nästan dagligen, kommer den ena statusuppdateringen eller länken efter den andra där samhällets ojämställdhet kommenteras. Nånstans hoppas man ju att gubbsen skulle inse vad de sysslar med, men det kan man ju se sig i månen efter, åtminstone många gånger. "Skulle jämställdhet betyda att JAG skulle behöva flytta på mig? Nä, så kan det väl inte vara?" är en vanlig inställning. Det är lätt att snacka om feminism och jämställdhet så länge det inte drabbar männens egen status och ställning. Pyttsan.

Sanningen är att vi har ett orättvist samhälle med en orättvis fördelning av resurser. Ska en grupp ha mer betyder det att den andra får mindre. Det är enkel matematik. Vi har också en maktfördelning i samhället där män har mer att säga till om och tar sig mer utrymme, medan kvinnor har en sämre ställning. Ska vi rätta till det missförhållandet gäller samma sak som när det gäller resurser: Den som har för mycket kommer att få mindre och tvärtom. Det finns helt enkelt inte hur mycket makt och inflytande som helst i världen. Man måste dela på den som finns.

Sån där "fjantfeminism" som inte tar hänsyn till makt-, resurs- och styrkeförhållandena är bara larvig och vågar egentligen inte ta striden för en rättvis framtid, oavsett om den företräds av kvinnor eller män (jodå, båda finns). Den bara konserverar dagens situation. Den sortens feminism hittar vi ofta hos de borgerliga partierna med KD i spetsen där man hävdar att "kvinnor är en särart som har helt andra intressen än män" (underförstått att sköta hemmet och barnen till en ringa ersättning). Det har man ju börjat vänja sig vid. Analogt är arbetarpartier numera konservativa och feministiska partier utmanar alltså inte rådande ordning utan tycker bara att "kvinnor har ett värde de också". Det är en lek med ord där man använder begrepp med en helt annan innebörd än vad de egentligen har, och det är ett enkelt knep som många av oss inte låter oss luras av. Tyvärr återfinns dock fjantfeminismen även där den inte borde finnas. Det är ett långt mer problematiskt problem som måste få en lösning om vi rödgröna inte helt ska tappa trovärdigheten när det gäller att bygga ett samhälle där alla är lika mycket värda.

För det vill väl vi på vänsterkanten fortfarande, trots att vi inte styr riksdag och regering? Åtminstone vill jag det, även om vi redan skriver 2010 (och snart 2011) och de feministiska framstegen till stor del lyser med sin frånvaro. Då finns det ju ännu mer att göra, inte bara i det stora utan även i det lilla där vi faktiskt KAN göra skillnad direkt.