Halloweendagen 2017

Nej, jag firar inte Halloween egentligen och jag är inte överdrivet förtjust över godistiggeriet vid dörrarna heller, men jag tycker att lyktorna gjorda av pumpor är söta. Speciellt gäller det de pumpagubbar som dotter Emmy har gjort 💗

Happy Halloween! Det är idag den 31 oktober och ingen annan dag som detta ska uppmärksammas, inte under flera veckor vilket reklamblad och butiker kan få oss att tro. Passa på att tända några ljus, i pumpor eller i ljusstakar, och njut av värmen. Mer behöver man inte göra.

Tack från oss!

Liten tack-insändare publicerad i Östra Småland 30 oktober och Barometern 2 november 2017

Vi vill tacka alla som bidrog till att vi i dagarna kunde skicka hela 10 308 kronor till Stiftelsen Min Stora Dag. Pengarna samlades in under vårt arrangemang Höstmys den 17 oktober i Falkenbergsskolans aula. Vi tackar alla givare och alla som såg till att kvällen fylldes med glädje, hopp, skratt, gott fika och en massa musik. TACK!

Vi är säkra på att varenda krona kommer komma till nytta i arbetet med att uppfylla svårt sjuka barns önskningar. Det är värt en hel del och skänker extra mycket energi till körsången med Vox Communis och Badrumskören som ju utgör den fasta stommen i Höstmys. TACK än en gång och på återseende!

Lage Olsson och Birgitta Axelsson Edström

Körledare för Badrumskören respektive Vox Communis

Pengarna äntligen skickade!

Det där med banker och kontanthantering är en historia för sig... Jag har skrivit om det förut, så jag upprepar mig inte. Vi kan ändå konstatera att det är en aning mer komplicerat att samla in pengar till välgörande ändamål och sedan lyckas skicka dem dit de ska. Den svåra delen är inte att samla in pengar. Den svåra delen är numera att bli av med dem. Den här gången fick de åka runt i landet ett antal mil innan vi lyckades med det sistnämnda. Punkt.

Nu är det i alla fall klart. Mynten får vi behålla ett tag och använda som parkeringspengar eller betalningsmedel (man blir säkert jätteglad i alla livsmedelskassaköer i julhandelstider framöver...). Idag har då 10 308 kronor skickats till Stiftelsen Min Stora Dag, alltså hela insamlingen från vårt Höstmys den 17 oktober i Falkenbergsskolans aula. Vi tackar alla givare och alla som såg till att kvällen fylldes med glädje, hopp, skratt, gott fika och en massa musik. TACK!

Jag är säker på att varenda krona kommer komma till nytta i arbetet med att uppfylla svårt sjuka barns önskningar. Det är värt en hel del och skänker extra mycket energi till körsången med Vox Communis och Badrumskören som ju utgör den fasta stommen i Höstmys. TACK än en gång och på återseende!

Majoritetsskifte

Så blev det klart. Det blir majoritetsskifte i Kalmar pastorat. Vi två partipolitiskt obundna nomineringsgrupper har inlett en valteknisk samverkan inför den kommande mandatperioden. Det var egentligen inte så dramatiskt. Det var en naturlig följd av valresultatet från september och den enda möjliga vägen att bygga en säker majoritet.

Nu blickar vi framåt. Kyrkopolitiken är en vänlig värld där man gemensamt drivs av ambitionen att ge kyrkan så goda förutsättningar som möjligt att sprida evangelium. Ska vi lyckas med det så gäller det att samarbeta och ta tillvara varandra som de resurser vi är, oavsett tillhörighet till nomineringsgrupp. Det var så himla skönt att igår byta några ord med några tidigare samverkanspartners och inse att det faktiskt inte fanns några hard feelings.

"Gå ut kring hela jorden med evangelii bud" var den psalm jag nynnade på medan jag cyklade hem från Ulfåsasalen igår kväll. Det är precis det vi ska göra, tillsammans.

Ett första steg...

Så där, nu är första steget taget mot en ny valrörelse. Upp till kamp mot patriarkatets tvångströja, mot orättvisorna, mot teflonsoldaterna och för en bättre framtid!

Fortbildningsvecka med mera

Det pågår en fortbildningsvecka på Sankt Sigfrids folkhögskola. Växjö stift bjuder in alla anställda att delta i en mängd olika seminarier inom olika ämnen. Dagens tema var Tron, hoppet och kärleken och bland de medverkande fanns bland andra Kent Wisti och Irma Schultz. Båda två är värda att lyssna på!

Vi på Sensus visar Kent Wistis och Maria Kuchens utställning KYSS och försökte just idag även på andra vis göra så att dagens tema skulle synas lite extra mycket. Kanske är det uppblåsningen av ballongerna som gör att jag just nu känner mig mer än vanligt yr i skallen... Hjärtformade ballonger är, kan jag intyga efter dagen, både mer tröga att blåsa upp och skörare än vanliga runda. Det gick nämligen inte att använda en elektrisk pump utan att hela utställningshallen gång på gång fick hjärtsnörp av pangade ballonger. Det blev ren lungkraft som fick göra tjänst istället, närmare bestämt min.

Störst av allt är kärleken

Även Biskop Fredrik medverkade som utfrågare på stora scenen med den äran. Det är en konst att ställa intressanta frågor som öppnar upp, ger svar och utvecklar vidare. Han använde sitt kreativa sinne även vid vårt skapande-bord. Där kan man exempelvis måla, göra pins (se ovan) och spela bygelgitarr. Man kan också, vilket biskopen gjorde, dekorera en egen disktrasa medelst färg och stämplar.

Fortbildning på hög nivå med Sensus förstås ;-)

Fortbildningsveckan pågår nu i två dagar till.. Det är roligt att träffa alla glada stiftsanställda och byta några ord. Speciellt spännande är det att de olika yrkeskategorierna möts och berikar varandras perspektiv. Det är så verklig verksamhetsutveckling kan komma till stånd!

Själv har jag varit splittrad den här veckan. Det är mycket som händer på en gång just nu och även kvällarna har fyllts och fylls med aktiviteter. Kyrkopolitiken har tagit sin tid, och jag har sällan känt mig så jagad som de sista dagarna. Förhoppningsvis lugnar det ner sig i och med nya kyrkofullmäktiges första sammanträde i morgon då nytt fullmäktigepresidium och ny valberedning ska väljas. Diskussionerna inför detta har varit, minst sagt, intensiva och har förbrukat energi i klar paritet med uppblåsningen av hjärtformade ballonger, fast inte lika kul...

Något har hänt... Nya alternativ behövs!

Debattartikel i Barometern den 23 oktober 2017 och Östra Småland 26 oktober 2017

Något har hänt med vårt modersland Sverige, det Sverige som inte alltid har agerat rakryggat och moraliskt men som vi ändå har kunnat känna oss stolta över och glada över att få bo i. Sverige har varit ett land som har sett till att hitta gemensamma lösningar på gemensamma problem, som har låtit oss känna oss inkluderade och värderade i ett folkhem där människovärdet har varit, om än inte lika för alla, en fråga där det har funnits en viss samsyn. Nu befinner vi oss på ett sluttande plan på rull mot en smutsig dybotten, och det går snabbt.

En rödgrön regering, med stöd av ett vänsterparti som verkar mer intresserat av att synas i media än att göra verklig skillnad för de människor som behöver det mest, tittar på medan chartrade flygplan skickar tillbaka ”åldersbestämda” unga till ett liv i förtryck i bästa fall, till en säker död i sämsta. Humaniteten är helt satt på undantag och människor i behov av trygghet behandlas som djur. Vart tog orden om internationell solidaritet vägen? Och vart tog medmänskligheten vägen när människor med allvarliga sjukdomar och grava funktionsvariationer blir av med sin personliga assistans en efter en, den assistans som är enda vägen till ett någorlunda mänskligt och aktivt liv? Det håller inte att skylla på andras beslut och på tidigare regeringars prioriteringar, det är den nuvarande regeringsmajoriteten som har möjligheten, makten och ansvaret att se till att stoppa slakten på LSS. Men man gör det inte. Man åtgärdar inte heller de uppenbara bristerna i pensionssystemet där kvinnor konsekvent missgynnas med lägre pensioner som måste drygas ut med timvikariat på timvikariat långt efter pensionsdagen.

Den hittills allra lägsta bottennoteringen kom dock när Moderaterna, i skrivande stund landets näst största parti, klubbade igenom ett tiggeriförbud. Jag vill gärna citera den klarsynte prästen Kent Wisti som skrev på en av sina satiriska teckningar med anledning av Vellinge kommuns tiggeriförbud: ”Om man vill tigga så måste man vara en lätt överviktig mellanchef och ha en gul jacka som det står Lions på.” Vi är på väg dit. I Moderaternas Sverige blir det helt enkelt förbjudet att be om hjälp när man behöver det. Vem vill bo i ett sådant land? Och vem inbillar sig att detta är ett sätt att hålla borta SD från politiken och makten? Det ÄR ju SD-politik i klassisk högerextrem form. Det är deras politiska och rasistiska agenda som styr.

Nej, Sverige befinner sig inte direkt i någon politisk guldålder som vi en dag kan se tillbaka på och säga ”Det var bättre förr” om. Behovet av mänskliga alternativ som vill bygga ett samhälle där människan får plats, där vi värderas som de mänskliga och värdefulla resurser vi är och där vi tar hand om varandra i sann demokratisk och kärleksfull anda har sällan varit större. Vi i Feministiskt initiativ är beredda att axla den manteln. Konkurrensen i den utmaningen är tyvärr inte direkt övermäktig.

Birgitta Axelsson Edström, talesperson för Feministiskt initiativ Kalmar län

Halloween på Liseberg

En härlig helg är till ända. Dotter Emmy och jag lyckades ju inte hitta en tid att åka till Liseberg i somras. Det är svårt att kombinera x antal oregelbundna jobb spridda i Kalmar, Växjö, Vadstena och Malmö och så gott som obefintliga semestrar med resor. Istället fick det bli en ny upplevelse, nämligen Liseberg i Halloweentappning med vinterjackor, mössor och vantar, men det gick riktigt bra det också. Parken var sig inte riktigt lik, utan full med 18 000 pumpor och andra installationer. Bland annat så fick inventarier från det gamla Sagoslottet, nu rivet till hälften, spela en sista roll som scenografi och rekvisita (ett gott sätt att hedra en trotjänare som vi har åkt igenom hur många gånger som helst). När mörkret började falla vid 17-tiden så kröp ett antal zombies fram ur hålorna och krälade runt bland skrot och besökare resten av kvällen. Jag fick kontakt med en speciell liten zombie. Vi stod och tittade på varandra länge, vickade på våra huvuden och skapade en viss kontakt. Stackars liten, han kan inte ha mått så bra...

Ganska långt från lekande gröna kaniner, eller hur?

Ett par skräckattraktioner var också uppbyggda, bland annat ett traditionellt spöktåg i två våningar som man kunde åka igenom. Tja, skrämd blev man väl inte direkt, det var mest roande och man kände sig förflyttad till svartvita filmer från 1950-60-talen då mord ofta begicks i sådana mörka vindlingar. En och annan ryckning blev det kanske ändå, precis som det blev i skräckpromenaden genom The Experiment där man i närkontakt fick träffa på ett antal välmaskerade skådisar i olika blodtörstiga roller. Lite kul var det ju :-)

Det var vackert i parken, trots att stora delar var avstängda pga utveckling, nybyggnation och rivning, och vi kunde åka de attraktioner som vi ville åka. Till och med Flume Ride var öppen, och vi passade på att åka den när det inte var någon kö alls förutseende nog iklädda heltäckande regnponchos. Annars hade det inte blivit lika kul resten av dagen, det kan jag lova. Det var nämligen två riktigt drypande ponchos vi hängde upp på galgar sent på kvällen när vi kom hem till Hotell Opalen efter dagens äventyr. Det hade blivit rejält kallt om vi inte varit förutseende fega ;-) Årets nyhet Loke var en angenäm bekantskap. Jättegungan var inte otäck på något sätt utan bara behaglig. Helix tar andan ur en lite grann, det medges. Mechanica skrattar man sig igenom liksom Balder och Lisebergsbanan. Vi passade på att åka lite barnattraktioner också, bara för att vi kunde :-)

Ganska sent på kvällen tänkte vi ta en tur i det stora Lisebergshjulet. Det började bli lite kallt och det var skönt att kunna sätta sig i en gondol och se ut över både den belysta parken och Göteborg i kvällstappning. Turen brukar ta ca fyra minuter när alla gondoler har fyllts med folk. Vi fick dock en lite annorlunda åkning som började med att en gondol hade signalerat nödläge. Det blev ett extra varv där. Sedan fortsatte åkningen, ibland framlänges och ibland baklänges. Vi fick ingen mer information i högtalaren utan vi satt snällt och undrade vad man egentligen höll på med. Vi fastnade till exempel i position högst upp i hjulet minst fyra gånger. Det hade börjat blåsa rätt ordentligt och vinden ven runt gondolerna som så klart inte kunde hålla sig stilla. Det är tur att ingen av oss lider av höjdskräck. Sedan trodde vi väl att vi skulle bli avsläppta någon gång i markånivå. Tre gånger tog jag på mig vantarna för att stiga av utan att hjulet stannade. Vi led inte, men 30 minuter instängda i en pariserhjulsgondol blev lite mycket (eller så kan man säga att stunden gav verklig valuta för pengarna). För andra, som inte har lika sned uppfattning som vi om vad som är roligt och vad som är skrämmande, kanske det hade varit en skräckupplevelse väl i paritet med de skräckattraktioner som var speciellt uppbyggda för dessa veckor på höstkanten. Det var hur som helst skönt att till slut bli utsläppta, även om det var lite kallt. Till det positiva hör dock att vi såg mycket av Liseberg och Göteborg från ovan. Det var ett oplanerat bildningstillfälle som vi fick på köpet!

Föga anade vi hur länge vi skulle sitta där...

Nu sitter jag på tåget hem till Kalmar och Emmy sitter på tåget till Malmö. Tack för den här helgen, goa dottern min! I vissa avseenden blir vi aldrig vuxna! Och vi hade faktiskt tur med vädret även denna gång. Regnet kom inte förrän riktigt sent igår kväll och då satt vi ju ändå inlåsta i pariserhjulet. Att regnet sedan höll i sig hela natten och hela dagen idag var ett problem som var betydligt lättare att tackla när vi kunde äta och fika riktigt gott och mysa lite ihop. TACK!

Att leva i sorgens tid

Nu har vi begravt svärfar Fille. Det var under en strålande höstdag med klar och frisk luft som vi fick viga honom till gravens vila och säga hejdå för sista gången. Begravningsakten blev vacker och full av musik, med bland annat Jag vill tacka livet som solosång, Amazing grace på dragspel och Bridge over troubled water på orgel. Det var naturligtvis en sorglig stund fylld av saknad men ändå var det ljust och fint. Många var på plats för att ta avsked och det lilla gravkapellet på Åtvidabergs kyrkogård var välfyllt av släktingar och vänner. Tack till alla som medverkade och gjorde Filles begravning till ett värdigt och vackert minne! Ett speciellt beundrande tack till bonussonen Fredrik som höll ett fantastiskt minnestal som fångade farfar Fille på pricken och som lockade till många igenkännande skratt. Det var starkt gjort i en ansträngande situation!

Nu får svärfar Filip, med en frisk och stark kropp och utan bekymmer för sjukdomar och åldrande, återigen åka ner till kusten eller till en insjö och fiska med kompisarna. Jag tänkte på det när vi lämnade kistan och såg porträttet som stod där. Det är en bild som fångade Filip just på fisketur, och han ser så nöjd ut. Det blev så trösterikt att tänka på att det är så han har det nu. Han har det långt bättre än för några veckor sedan då han nästan bara låg i sängen på det särskilda boendet och var olycklig för att kroppen inte längre var som den hade varit. 93 år är en hög ålder, och de allra flesta av vännerna har ju flyttat upp en våning långt före Fille. De har nog saknat honom där men nu får de träffas igen. Filip är fri nu. Det unnar jag honom.

För oss som är kvar fortsätter livet. När jag förlorade mina föräldrar förra året, båda två på två månader, så trodde jag inte att det skulle vara så. Nu vet jag att det är så. Släkten följa släktens gång. Det är naturligt, men saknaden får man lära sig att leva med. Det är svårt, men det går, och man lär sig the hard way att värdera det man har medan man har det. Mamma är ju alltid mamma och pappa är ju alltid pappa, och jag saknar dem. Ändå kan jag höra deras röster precis när som helst liksom stegen i trappan och pappas speciella nysningar som fick hela huset att skaka i grunden. Likadant är det förstås för Filips barn och barnbarn. Det blir tomt, men det är livets gång. Prata med de kära kan man ju göra ändå, och känner man dem tillräckligt väl så vet man nog vad de hade svarat. Fast det gäller inte pappas alla lösningar på de tekniska och praktiska problemen som man har. Den förmågan var bara hans, och jag har bara fått ärva någon promille av de generna, tyvärr.

Hur som helst, det är bara att acceptera läget trots att det är svårt. Vi ska leva våra liv så gott vi kan trots allt. Det är det bästa sättet att hedra dem som uppfostrade oss, och det är exakt det som de vill.

Tack för Höstmys 2017

Det blev i sanning en lång dag igår. Upp i tidiga ottan för att besöka tandvården, sedan jobb hela dagen utan avbrott (mer än för att tanka över lite bilder från min gamla jobbmobil till min egen dator och för att tanka lite näring en gång) och sedan iväg för att genomföra Höstmys med Vox Communis, Badrumskören och PRO-kören i Falkenbergsskolans aula. Tack alla som hjälpte till!

Det är ganska mycket jobb bakom en kväll som Höstmys, inte minst det praktiska med möblering, baka fikabröd, fixa kaffe och allt därtill, bära körbänkar och producera allsångsblad så att de räcker till alla. Sedan tillkommer själva grejen med körsången på Höstmys, nämligen att sjunga och spela tillsammans och skapa musik av glädje så att det blir lite klirr i insamlingsbössorna. Där har vi en hel hop med speciella tack:

• TACK Christer Svensson, Åke Eklund och Tore V Nilsson för ackomanjemang på piano och bas!
• TACK Björn Mortensen som på ett fint sätt delade med sig av erfarenheter från tiden som centrumutvecklare i Kalmar!
• TACK Anette Yrrlow, Helena Juneberg och Emelie Waldenström Uggla för soloprestationer utöver det vanliga!
• TACK Emelie, volontär hos stiftelsen Min Stora Dag, för information om det viktiga arbetet och till Kerstin Ljungberg som knöt kontakten!
• TACK PRO-kören och Marianne Fransson för sångarglädje med hjärtat på rätta stället!
• TACK Badrumskören för stämningsfull sång!
• TACK Vox Communis för allt slit med fikat och för att ni sprider glädje som uppfyller både mig och alla andra i rummet!
• TACK Lage för gott samarbete för sjätte året i rad!

PRO-kören spexade till det med

semesterminnen från Spanien...

Insamlingen till Min Stora Dag slutade på 10 308 kronor i kontanter. Sedan tillkommer de gåvor som skickades in via sms eller swish och dem har jag inte kolla på alls. Hur som helst, det blev ju en rejäl slant som kan förstärka arbetet för stiftelsen Min Stora Dag så att fler barn i behov av speciella upplevelser kan få det. En Stor Dag är en ovärderlig paus i ett sjukt barns tillvaro. När sjukhusdagarna är långa och behandlingarna tuffa får barnet något att längta till, uppleva och minnas. Läs mer om arbetet här. TACK till alla som kom och bidrog med en gåva!

Kvällen blev lång... och natten ännu längre eftersom jag inte lyckades komma till ro för att sova förrän någon gång vid 0545, och då var det ju bara en halvtimme tills väckarklockan började ringa. Nåja, en sömnlös natt då och då överlever man ju även om man känner sig som en säck rutten potatis och ser ut därefter. Kvällen som kommer blir lugnare hopas jag. Då är det bara tvättstugan som väntar otåligt. Det är väl inte Höstmys direkt, men en del saker måste ju helt enkelt göras. Vardagen blir lite lättare då... Vardag och vardag förresten... I morgon begravs svärfar. Vi befinner oss i en vecka som innehåller det mesta från stor glädje till djup sorg, ungefär som livet i stort. Ibland gäller det bara att hänga med och ta vara på stunden som är och vara tacksam för att man kan känna och leva fullt ut.

Växjö Gospelfest 2018

Litet tips för att ge ljus åt de mörkare årstiderna:

Anmäl ditt deltagande på sensus.se! Välkommen!

Respekt för gemensamma resurser

Den kommunala organisationen måste naturligtvis utformas med kommunens bästa i åtanke. Sammanfaller det med den kompetens som de politiska partierna för tillfället knyter till sig så är det väl bra, men ibland så kan man ju undra över vilka vägar nya nämnder och utskott skapas. Likaså kan man undra över vad som händer med en i förväg beslutad organisation om det vid kommande val visar sig bli ett skifte i förhållandet majoritet-opposition. Ska den tilltänkta ordföranden då bli vice ordförande i den nämnd som är skräddarsydd åt henne?

En annan fråga rör de aktuella byggupphandlingarna. Nu har tre stycken i vår kommun avbrutits och skjutits på framtiden. Anbuden är antingen alldeles för dyra eller för få. För ett antal år sedan kläckte man den lysande idén att INTE anslå medel till investeringar i budget. Det hette då att anbuden lade sig på den stipulerade nivån och att det fördyrade byggnationerna. Istället skulle anbuden läggas utan att anbudsgivarna skulle veta om den ekonomiska ramen. Detta förfarande, kombinerat med den strategiska tanken att all byggnation ska anpassas till valrörelser för att maximera röstetal (folk röstar på det parti som visar handlingskraft nog att bygga mest, högst och längst) har nu lett till att anbuden blir dyrare än någon kunde tänka sig, 30-60% över planerade summor. Kommunen bidrar ju nu själv till den överhettning av byggmarknaden som hävdas vara skälet till att en grundskola, en innebandyarena och ett teaterhus hamnar i väntrummet på obestämd tid.

Demokratins spelregler kräver öppenhet. Det är våra gemensamt ägda resurser som hanteras. Respekten för det uppdraget måste väga tyngre än partitaktik och intern rekrytering.

Inte i samma värld

Vi kan leva på samma planet och i samma land, men vi ser definitivt inte samma värld när vi ser oss omkring. Ibland blir det så tydligt.

Jag läste Östra Smålands krönika häromdagen. Den fastslog att ingen ifrågasätter en kvinna som säger sig ha blivit utsatt för övergrepp. Ja, ni läste rätt. Det var exakt så det stod. Det är nämligen synd om alla de karlar som oskyldigt blir anklagade, för INGEN ifrågasätter den kvinna som har anmält.

VA?!?

Vad händer egentligen i vårt rättsväsende? Jo, våldtäktsmän går fria, gång på gång eller får pinsamt låga påföljder efter att ha förstört livet på unga tjejer. Kvinnor kölhalas och får bära skuldbördan. De har befunnit sig på fel plats vid fel tillfälle, de har druckit för mycket alkohol, de har haft fel kläder på sig och de har valt fel sällskap. De har dessutom haft den dåliga smaken att inte säga NEJ tillräckligt tydligt.

Detta vet vi om. Det kommer exempel på exempel, rapport efter rapport som alla berättar samma sak: Det är offren som skuldbeläggs och förövarna som skyddas, ibland till och med utifrån någon form av manlig instinkt som de inte "kan hjälpa eller rå för".

Östra Småland, skärp er! Fredagens krönika, skriven av en kvinna som borde veta bättre, borde ha fastnat i skräpfiltret. NÅN nivå måste man ändå ha på sina helsidor om man ska betraktas som seriös.

***
Uppdatering: Bara ett par dagar efter att den här skandalöst korkade krönikan som jag kommenterar ovan publicerades satte kampanjen #MeToo igång. Den visar hur utbrett problemet med övergrepp är liksom problemet med tystnadskulturen. Alla känner nämligen kvinnor som är utsatta, men ingen känner några förövare. Touché!

Frid över Siverts minne

Sivert Andersson, polisen i Lindsdal, är död. Det känns sorgligt. Han var en av dem som jag lärde känna i politikens vindlingar i Kalmar kommun. Vi satt i barn- och ungdomsnämnden tillsammans. Det var där vi träffades först. Sedan möttes vi i kommunfullmäktigesalen åtskilliga gånger. Sivert hälsade alltid och undrade hur det var med mig. Han själv drabbades av sorg och sjukdom, men han mådde bra ändå sa han. Det var liksom inte läge att klaga. Det blev det ju inte bättre av. Att jag mådde sämre och sämre förstod han. Det syntes sa han.

Sivert blev inkryssad i fullmäktige och valdes alltså in utan att av sitt parti placeras på valbar plats. Det var en process som han tog konsekvenserna av. Han brukade därför säga att hans roll var att spela efter eget huvud och inte efter partipiskan. Det var ju honom väljarna hade röstat på, inte på Centerpartiets interna prioriteringar. Det var en frisk inställning tyckte jag redan då. Den var dock inte så populär i mitt dåvarande parti (och säkert inte i hans heller). Den befann sig ganska långt från det politiska och maktkåta låtsasspel som alltmer efter 2006 har kommit att karakterisera Kalmars kommunpolitik.

En av mina vänner på en kommunal förvaltning i min närhet brukade säga att det fanns en enda person som fick kalla henne för "lilla gumman" och det var Sivert. Lite så var det faktiskt. Han visade en omsorg som inte handlade om att trycka ner eller klappa på huvudet utan om genuint intresse. Det var säkert bland annat därför han var så populär som polis bland barn och ungdomar och så betydelsefull i sin roll, en roll jag aldrig mötte honom i. Det fanns en hel del klokskap innanför västen där, det är jag fullständigt övertygad om.

Stadsdelen Lindsdal har förlorat en verklig eldsjäl. Frid över Siverts ljusa minne.

Att bygga en brygga

Eller ett högt hus, eller två, eller en lång sittbänk eller så....

Åh, ni fantastiska män

som vet hur man bygger en brygga

Ni som med styrande hand

håller i varje spänn

Ni starka, ni skygga som är lite stygga

Som vet, hur man tar ett beslut

i instängda rum under natten

Ni som har kunskap om allt

sånt som inte ska ut

Ni män som vet allt om skatten

Ack, den som kunde med lite snits

visa på ert patriarkat

Ack, den som kunde med lite vits

skapa just ett matriarkat

Åh, ni så manliga män

som Kalmar vill alltmer bebygga:

Finns någon skönare konst

här i livet än den

att bygga en lång fin brygga?

Välkommet intresse

Kyrkovalet har rönt en del intresse i år. Det är bra. I morse fick jag och en helt nyinvald ledamot i Växjö stiftsfullmäktige (Åsa Felix Everbrand från Centerpartiet) prata lite i SR Kalmar om kyrkans framtid och vilka frågor vi vill driva framöver. Valdeltagandet ökade rejält den här gången, och ser vi som är engagerade tillsammans till att göra kyrkan mer synlig på många fler håll och på nya sätt så finns potential att öka ännu mer. Då får vi plocka fram ett antal fler gröna bås till våra vallokaler så att man slipper stå timvis i kö för att rösta vilket blev fallet i år. Vi kan kalla det lyxproblem eller brist på visioner, men ett problem var det speciellt för de människor som inte orkade stå i kö eller som hade annat på agendan på valdagen än att just köa i kyrkan...

Jag hoppas också att vi kommande valrörelser kan se mer av hederlig, öppen och rak debatt. Det betyder inte bara att debattutrymme finns under de här veckorna vart fjärde år (och inte som i år att man kör igång en kampanj på temat "ett år till valet" och på det viset trampar kyrkan i ansiktet med ett osynliggörande som heter duga) utan också att de deltagande nomineringsgrupperna talar om vad de vill och vad de står för. Vi i Öppen kyrka - En kyrka för alla efterlyste sådant ett flertal gånger. Responsen var skral om man bortser från riddaren av den sorgliga skepnaden som utan urskillning slåss mot allt som inte oavbrutet höjer honom till skyarna.

Kyrkan mår bra av diskussion. Var annars ska det vara högt i tak och långt till dörren? Nu har vi fyra år framför oss med otaliga tillfällen till respektfull debatt i sakfrågor samtidigt som vi (till absolut största delen i alla fall) är förenade i omsorgen om den öppna kyrkan i tiden. Låt oss ta oss an den utmaningen!

Kyrkovalet räknat, nu kör vi!

Kyrkovalet är räknat och mandaten fördelade. Stort tack till alla som röstade på oss i Öppen kyrka - En kyrka för alla. Vi gick stärkta ur valet på lokal- och regionalplanet, från två till fem mandat i kyrkofullmäktige och från ett till två i stiftsfullmäktige. I kyrkomötet behåller vi samma mandatmängd som tidigare, dvs elva, men mandaten fördelar sig annorlunda mot tidigare och till min stora förvåning tillföll ett mandat Växjö stift och det är jag som kommer att inneha den platsen. Det trodde jag definitivt inte, men vi har, trots små personella resurser, gjort en aktiv valrörelse. Det är roligt att det betalar sig. Varmt tack alla för röster och personkryss! Det ska sannerligen bli spännande att få delta i arbetet på kyrkans nationella nivå. Diskussionen om den nya kyrkohandboken hoppas jag dock att vi slipper sitta fast i framöver. Jag har respekt för olika åsikter (efter så många år i politiken representerandes små partier och nomineringsgrupper så har det varit en läxa jag har varit tvungen att lära mig) men det finns en gräns när samtalet inte längre är ett samtal utan ett ständigt skyttegravskrig. Där befinner sig den frågan numera (åtminstone för den som följt den på avstånd genom att läsa diverse skriverier), och för den stora delen av våra kyrkomedlemmar och gudstjänstfirare så är frågan troligen ganska obegriplig. Dessutom, ärligt talat så är omarbetningen av handboken från 1986 på marginalen. Det finns fortfarande stora möjligheter att forma gudstjänstlivet efter egna förutsättningar, tycke och smak. Varför inte göra det istället för att gång på gång idiotförklara folk till höger och vänster, åt mitten och utåt? Eller är det så, hemska tanke, att det helt enkelt är "fel folk" som har bidragit till liggande förslag?

Att valdeltagandet ökade, om än till fortfarande blygsamma siffror men med en stor ökning procentuellt sett från tidigare val, är ett extra plus! SDs befarade "övertagande" (ja, man har ju uttryckt sig i termerna "...när vi tar över...") blev tack och lov inte verklighet. Kyrkan ska vara öppen för dagens människor, inte stängd. Det tycker uppenbarligen även huvuddelen av valmanskåren. Även om jag var övertygad om det så är det skönt att få det bekräftat.

Nu återstår förhandlingar om poster och valberedningsarbete. Vi får se var vi landar i den diskussionen, men en sak är säker: En uppryckning måste ske i det lokala förtroendemannaarbetet. Vi som engagerar oss måste känna att det är mödan värt och att det är OK att bidra. Det formella måste fungera och vara ett stöd för utvecklingen, inte motarbeta den och skapa frustration. Kyrkorådet ska vara pastoratets styrelse, inte samverkansorgan mellan pastoratets olika församlingar och församlingsråd. Fullmäktige ska tillåta och uppmuntra samtal och debatt. Är det någonstans man ska kunna ha öppenhet och respekt för olika åsikter men ändå kunna samarbeta så är det väl i de kyrkliga sammanhangen? Nästa mandatperiod, som inleds 2018, ska vi se till att det blir så! Vi i Öppen kyrka - En kyrka för alla tänker dra vårt strå till stacken och göra det bästa vi kan för en kyrka i och med tiden. Måhända kan det leda till att samarbetsformerna kan se olika ut på olika håll eftersom förutsättningarna är olika. Man är väl flexibel ;-) Det är evangeliet värt!

Hösten har kommit. Jag har åter börjat använda en av mammas fina vinterjackor och igår hittade jag till slut en matchande scarf till de mörkt röda detaljerna på jackan. Jag är ju lite petig med färgerna ibland, men när det stämmer så får jag ro i sinnet. Regnet skvalar på rälsen medan tåget rör sig mot Växjö. Som brukligt är så tilltar det i intensitet ju närmare destinationen det kommer. Det är skönt på något sätt att det finns regelbundenheter i livet och tillvaron också. Kyrkan behöver och ska utvecklas, men min färgnördighet och vädret i Växjö består ;-)

Bröllopsdagshelg

Vi har firat bröllopsdagshelg. Denna gång, 11 år efter vigseln, gjorde vi en repris på vad vi gjorde för tio år sedan, nämligen en helhelg på Ronneby Brunn. En show med Tommy Nilsson stod på programmet utöver de sedvanliga aktiviteterna bubbla i bubbelpool, simma och plaska i den runda varma poolen, fika på Contan och promenera i Brunnsparken. Först och främst behövde vi dock den här gången komma iväg och koppla av. Det lyckades vi med. Det blev en jätteskön helg, fjärran från de vanliga bestyren hemmavid. Tommy Nilsson, en artist som vi egentligen inte hade så stor anknytning till på förhand, visade sig vara en mycket trevlig bekantskap med en röst som går utanpå det mesta och dessutom rakt in i hjärtat. Hans tolkning av Gärdestads I den stora sorgens famn var minnesvärd, inte minst för goe liberalen som ju för bara några dagar sedan förlorade sin pappa.

Vi träffade Tommy Nilsson när vi var på väg från hotellets spa-avdelning på lördag eftermiddag. Han avancerade förbi oss ganska enkelt med sina långa ben och passade på att fråga oss vilka låtar vi ville höra till kvällen. Goe liberalen lyckades klämma fram ett par låtar (trots att han var livrädd för att råka säga Just nu, Varning på stan eller Det ligger i luften) och jag hade också några på lager (men jag glömde Jag tror på människan från Melodifestivalen 2007 som jag faktiskt tycker riktigt mycket om, främst tack vare texten). Problemet var att jag inte hörde. Av säkerhetsskäl hade jag nämligen lämnat kvar hörapparaterna på rummet medan vi skulle bada... Alltså, när man får möjlighet att prata med artisten så hör man inget... Min sedvanliga otur. Men, på kvällen hörde jag :-) En eloge vill jag skicka till ljudteknikern. Det är sällan som man lyckas lägga sig på en nivå som gör att både musik och tal blir hörbart och njutbart, men i lördags var det perfekt!

Söndagen ägnades åt promenad i härliga och för dagen soliga Brunnsparken. Medan vi gick där och klafsade på den ganska blöta promenadstigen förbi Trollsjön så tänkte jag på hur bra jag egentligen har det. Jag är så tacksam! Och så är jag tacksam för årstidernas växlingar. Med den färgprakt som hösten uppvisar i den fantastiskt klara luften så kan man inte med bästa vilja i världen tycka att hösten är trist!

När det lider mot jul...

Idag skiner solen från en nästan klarblå himmel (det är för kallt för att kalls brittsommar, men vackert är det!) och vad passar då bättre än att påminna om att julen närmar sig? En kollega sa just det idag vid eftermiddagsfikat: "Det är knappt två och en halv månad till jul!"

Alltså, boka in eftermiddag/tidig kväll lördagen den 9 december för årets julkonsert i Kalmar. Den blir nåt utöver det vanliga, med clowneri, glad musik och 10-årsjubilerande Vox Communis! Till detta serveras fika och möjligheter att vara med och sjunga allsång med jultema. Biljettpriset blir överkomligt, jag lovar!

Snart kommer både julen och tomten, så se till att vara beredd! En fantastisk chans att få sig en rejäl dos med julstämning av det gladare slaget som sprider sig vidare är att gå på vår julkonsert. Välkommen!

Välkommen hem!

"Trevlig helg" sa vi till varandra, kollegerna och jag när vi skildes åt i fredags eftermiddag, och visst började den bra. Vi hade en lugn kväll hemmavid, däckade i säng tidigt och fick en god natt. Lördagen hade ett otrevligt skimmer omkring sig med anledning av nazistdemonstrationerna. Bonussonen var i Göteborg just den här helgen och läget kändes osäkert. En stor del av dagen, trots det fina vädret, tillbringades med SVTs rapportering i fokus. Nu avlöpte det hela jämförelsevis väl. Motdemonstranterna var många och viljan var tydlig: Vi accepterar inga nazister på våra gator. De 500 med tyrruneförsedda flaggor och kränkande plakat med fotografier på kända svenskar "pyntade" med ordet "FÖRBRYTARE" hade inte en chans. Deras triumftåg mellan två av stadens stora idrottsarenor blev till en avbruten promenad mellan två ICA-butiker (någon kallade vägen ICA-Stig) och trots hotande stämning och en del våldsamheter så lyckades polisen stävja det allra mesta. Våld är aldrig OK i ett demokratiskt sammanhang, men när jag läste att det enbart var 23 anhållna igår varav 22 tillhörde NMR så förstod jag att de många tusen motdemonstranter som var på plats hade skött sig mycket bra. Det var skönt!

Men dagen var rätt förstörd ändå. En liten tur in på Krögers och premiären på "Våga vara (velig, vilsen och vettskrämd)" gav dock en rejäl guldkantad avslutning på lördagen. Otroligt skickliga Sara Glaser och lika otroligt musikaliska Fia Forslund bjöd på en musik- och teaterupplevelse av det ovanligare slaget med en mix av monologer och musikstycken. Känslorna av kärlekssvek och övergivenhet gick gradvis över i vilja till revansch och lust på livet. TACK!

Sedan så kom söndagen. Min gamle svärfar, 93 år gammal, fick lämna det jordiska livet tidigt på morgonen. Det bara hände. Ingen var förvarnad, mer än att vi förstås visste att han var både gammal och svag. Det är sorgligt men ändå måste vi vara tacksamma för det långa liv han fick och för att han slapp bli liggande i en lång dödskamp. Jag är säker på att han har det långt bättre nu än han har haft det i sin ganska skröpliga kropp under flera år. Han spelar säkert fotboll igen och sitter och fiskar ute i en eka ute på ett lugnt vatten, och det är honom väl unt efter ett strävsamt liv. Tack Fille för att du fostrade dina barn till fina människor och sov i ro!

Men, som sagt, helgen kunde blivit bättre. Nu avslutade vi den med ett besök hos bonusdottern med familj, lite fotboll på gården med lille C samt en sinnesrogudstjänst i Kalmar Domkyrka. Det kändes bra. Temat var "Att komma hem till sig själv".

De sångrader jag bär med mig idag är från Dan-Inge Olsson:
Kom hem! Inga gränser, inga hinder,
Du får komma som Du är.
Bordet står dukat, en måltid är beredd,
det är tid att vända åter.
Du är välkommen hem!

De raderna gäller oss alla, både oss som lever och dem som har gått vidare, hur vi än har det. Välkommen hem!