Idag handlade texterna i gudstjänsterna om att inte döma. I evangelietexten blev vi påminda om vikten av att vara vaksamma på bjälken i vårt eget öga när vi irriterar oss på flisan som sitter i vår nästas öga. Det är ett budskap som nästan alltid skär genom hjärtat. Visst känner man sig träffad? Varje gång?
I morse funderade jag på något helt annat om än besläktat: Begreppen förståelse, förlåtelse och försoning. Vid första anblicken, och kanske i den bästa av världar, så löser vi konflikter enligt den formeln och i den ordningen. Vi förstår, förlåter och försonas. Gott så.
Nu lever vi dock inte i den bästa av världar och regelboken funkar inte alltid. Vi kan hamna i konflikter där det är stört omöjligt att förstå den andres handlande, och även om det går att förstå - eller kanske just därför - så är det omöjligt att förlåta. Det är helt enkelt inte förenligt med den värdegrund man har. Det kan vara ett moraliskt haveri, ett etiskt misstag och ett i grunden felaktigt agerande. Det går liksom inte att acceptera. Och det behövs kanske inte heller.
Fel gör vi alla. En del är större medan andra är mindre. En del kostar i pengar eller i andra värden, andra faller snabbare i glömska. För egen del så upprörs jag oerhört mycket av maktmissbruk, korruption och slöseri med andras resurser och förtroende. När jag ser sådant hända så kanske jag kan förstå, men jag har mycket svårt att förlåta och glömma. Taggen sitter kvar. Förtroendet är skadat. En relation har gått sönder och dess trasighet blir kännbar. Ändå så vet jag, och förstår, att vi alla felar då och då.
Det är då behovet av försoning blir så stort. Vi kanske behöver ta till oss och förstå innebörden av det begreppet snarare än förlåtelsen (som ju är gudomlig till sin karaktär). Hur gör man när man måste gå vidare? Är det möjligt att försonas med vad som skett, sluta tänka i dåtid och istället se mer framåt? Även om man varken förstår eller förlåter det som har blivit fel?
Jag tror att det går. Jag måste börja agera därefter. Det kan finnas 1,2 miljoner skäl till att jag känner mig besviken, men det ska inte behöva leda till att jag inte ska kunna kämpa för en bättre framtid. Då har ju precis alla förlorat, och det vore ju heltokigt. Hur gör man för att stänga dörren till det som har skett? Kanske är det allra viktigaste att helt enkelt inte titta tillbaka utan istället rikta blicken framåt, oavsett vad som har hänt. Redan det är svårt nog.
