tisdag, januari 29, 2013

Genom fair play når man längre

Idag skriver en moderat företrädare en slutreplik om valfrihet, se här. Hon gör det efter att ha frontalangripit Socialdemokraterna utan att ha fått ett enda svar från dem. Däremot reagerade vi två vänsterpartister med en förkortad variant av den här och nu väljer hon alltså att avsluta debatten. Lite snöpligt kanske, eller blev argumenten övermäktiga?

Slutklämmen är intressant. Vänsterpartiet riskerar att hamna utanför riksdagsspärren i nästa val. Vad har DET med ett resonemang om valfriheten och vinstintresset i välfärden att göra? Nivån blir så pinsamt låg... Tänk om jag skulle lyfta fram att moderaterna sitter i regeringsställning med TVÅ partier som i var och varannan opinionsundersökning hamnar under fyra procent. Kannibalismen inom alliansen skäms inte direkt för sig, och den stora jätten Glufs-Glufs är ju moderaterna själva. Tänk om jag dessutom skulle påpeka att Moderaterna i Kalmar gärna sätter sig i knät på Socialdemokraterna i både tillväxtgrupp och annat och att den egna partigruppen slits sönder av bittra interna konflikter inför öppen ridå. Man kan också tänka sig att det havererade allianssamarbetet i Kalmar med djupa och kanske irreparabla sprickor skulle kunna vara tacksamt att dissekera.

Men så lågt sänker jag mig inte, inte i en offentlig debatt där man ska hålla sig på en hyfsad nivå och använda politiska och ideologiska argument. Nu handlade det om valfrihet, och tydligen blev den moderata hållningen i den frågan alltför svår att hantera. Om man inte klarar det så bör man nog gå hem och göra hemläxan. Argumentet att man inte ska låta någon annans otillfredsställda behov gå före redan tillfredsställda bemedlades begär efter mer bekvämlighet kanske är för tydligt och avslöjande för högerns verkliga syften?

Det är ingen genomtänkt strategi att genom sandlådemetoder bidra till att spä på det redan utbredda politikerföraktet. Genom fair play, respekt för både allmänhet och politikerkolleger och genom att använda seriösa ideologiska argument når man längre. Det är i varje fall min fasta övertygelse.

lördag, januari 26, 2013

"You scratch my back and I'll scratch yours"

Vi känner nog igen uttrycket de flesta av oss. Gör du en sak åt mig så gör jag en annan sak åt dig. Främst handlar det om att göra något som man själv inte klarar, t ex att klia sig på ryggen. Och det kan ju vara skönt i och för sig, men håller det där i alla situationer? Kan det möjligen missbrukas?

Nej, det håller inte i alla situationer. Ja, det kan missbrukas. Vi människor bildar nämligen en helhet, tillsammans, och våra gåvor och förmågor ska vi bruka för att göra världen så mänsklig som möjligt. Då håller det inte att säga "Jag gör dig en tjänst om du gör mig en". Då blir ju tillvaron nån form av absurd byteshandel där en del kan dra ÄNNU större fördelar än de redan har medan andra, som inte har det så väl förspänt, får ännu mindre. Det är långt ifrån det samhälle som vi vill bygga, vi som på allvar har anammat tesen "Av var och en efter förmåga, åt var och en efter behov". Karl Marx var rätt klurig ändå, eller hur?

Där finns inte rum för köpslående, där finns visionen om att vi, var och en efter våra förutsättningar, tillsammans bildar ett samhälle som fungerar på riktigt och på lång sikt. Där handlar det inte om att skaffa sig makt, fördelar, fanclubs eller harem utan om att tillsammans uppmuntra varandra att bidra med det man kan. Då kan man kosta på sig att visa uppskattning, för man vet väldigt tydligt att alla har ett bidrag och att alla har något att ge, och det faktum att det finns människor som har begåvningar som inte man själv har är i det läget något att vara tacksam för istället för ett hot som ska bekämpas. Och kan dessa begåvningar komma till sin rätt och i funktion så hjälper de till i samhällsbygget, utan att innehavaren behöver bli kliad på ryggen som tack för hjälpen. Det faller sig nämligen naturligt, och vi som tror på människans inneboende drift att göra gott, vi tror och vet att det fungerar. Om vi inte tror det kan vi ju lika gärna lägga ner och lämna fältet fritt för kapitalismen, vinstjägarna och exploateringshysterin.

Jo, hur ställer jag mig till ryggkliande i det konkreta sammanhanget? Ja, jag erkänner att med mina eksemproblem så kliar det MYCKET på min rygg, och även om goe maken ofta ställer upp och hjälper till så klarar jag det numera riktigt bra på egen hand med den ryggkliare med teleskopskaft som jag fick av goa dottern i julklapp för ett par år sedan. Den har jag ständigt med mig i väskan utifall att behovet uppstår, och faktiskt, just nu så inser jag att den är en riktigt tydlig påminnelse om att jag inte ska se mina medmänniskor som redskap för mina behov utan istället som unika medskapare av det samhälle som vi alla mår bäst av. DET får bli dagens lärdom ;-)

God frukt

Igår delade jag en känsla med en av mina goda vänner. Framåt förmiddagen kom man på att det bästa att göra vore att åka hem, gå och lägga sig och göra en omstart. Nu är det ju inte lika enkelt att lösa trilskningar i verkligheten som i datorvärlden tyvärr, men idag är en annan dag då vi är i Åtvidaberg för att hälsa på svärföräldrarna som behöver lite hjälp :-)

Jag är tacksam för alla vänner jag har, vänner som har empati och förmåga att tänka själva, som kan dela med sig av klokheter vunna ur erfarenheter och som kan det där med att omsätta ideologi och praktik i verklig praktisk handling. Jag vet att inte alla av mina vänner delar tro med mig, men är det något från min andliga övertygelse som jag ser har bäring på mänsklig gemenskap i allmänhet så är det uttrycket "På frukten känner man trädet". Det är nämligen i våra gärningar, i de attityder vi visar och i det sätt vi behandlar våra medmänniskor som det visar sig vilka vi är. Vad hjälper det att säga kärlek om man visar hat? Att prata om solidaritet när man regelmässigt sätter sig själv och sin egen bekvämlighet framför andras? Att hylla demokrati och jämlikhet med arrogans och härskartekniker? Det kan bara bli fel, och det visar att orden inte har någon sann innebörd. "På frukten känner man trädet" som sagt.

Då är det långt bättre att som mina vänner inte vara så noga med vad saker heter eller att prata om dem, men att göra rätt ändå. Äktheten lyser nämligen igenom, som en god, klyftig och saftig apelsin en kall och snöig vinterlördag då man behöver uppiggande C-vitamin som allra mest.

onsdag, januari 23, 2013

Omöjligt och otroligt? Nää då!

Igår samlades över 80 glada sångare på plats för vårterminens första Vox Communis-övning, och idag ska jag träffa Ninjakompisarna Eva-Britt och Mariann och planera feministiska genidrag. Vissa dygn är "stolpe in och tre poäng" som Cidden skulle ha sagt. Båda aktiviteterna innehåller både glädje och framtidstro, och även om de är väldigt olika och inte har något med varandra att göra mer än att jag är och petar i båda två, så förgyller båda livet, åtminstone för mig!

Och utanför skiner solen på ett vintrigt Kalmar där termometern i morse visade på 10,6 minusgrader. Kanske är det så att det är just när man mår så här bra som man orkar ta itu med alla stolligheter som pågår runt i världen? Det är i varje fall värt att testa! Och på sommaren, när jag mår pyton och inte vill nånting eftersom det är för varmt, för soligt, för kladdigt och för otrevligt i största allmänhet, så tar någon sol- och värmedyrkare stafettpinnen!

Bäva månde tjurighet, patriarkat och kapitalism, för nu laddar vi om! Som vi sjöng för länge sedan i en av mina gamla körer:

"Här kommer vi, dom omöjliga, hand i hand med dom otroliga. 
Vi ska få till det omöjliga så det kan ske, det otroliga!"

För omöjligt på riktigt, det är det inte. Det omöjliga tar bara lite längre tid.

tisdag, januari 22, 2013

Hoppet som bär mej

Man skriver, man lägger förslag, man argumenterar, man formulerar och förhandlar, man reserverar sig när det inte blir som man vill, man funderar över vägval, man försöker tänka strategiskt.... och man kämpar helt ärligt sig ända in i kaklet. Så ser verkligheten ut när man som vi människor har med viktiga frågor att göra. Då är det skönt att plocka fram följande text av Ingemar Olsson och dra en trudelutt på pianot (även musiken är komponerad av Ingemar Olsson).

Jag har legat i min säng och blundat
tänkt på när jag dör
Tänkt på andra och mej själv och undrat
vad vi lever för
Allt som jag har lagt ner min tid på
- vart har det tagit vägen
Alla ord jag har sagt
och allting som jag har gjort
Är det borta och finns inte mera?
Fick nån människa mod till att leva?
Det är hoppet som bär mej

Vissa människor kan göra mycket
andra bara finns
Vissa lyckas i sitt eget tycke
Vem är störst och minst?
Kanske allting som sker av kärlek
har ett värde som varar
Medan allt annat ytligt märkvärdigt bleknar bort
Ingen mänska har levat förgäves
som av kärlek har gjort vad som krävdes
Det är hoppet som bär mej

När en vacker dag mitt liv är över
och min tid är slut
finns det ingenting som jag behöver
som jag haft förut
Och ju mera den tanken slår mej
desto bättre förstår jag
att en gång har jag ingenting jag kan lita på
utom löftet jag fått utav en
som har dött, men har uppstått igen
Det är hoppet som bär mej

© little beat music


Och så är det ju. Visst är det skönt att sortera ibland så att man mitt i all röra får se det som är vackert och beständigt och viktigt på allvar?


Tvärtom?

Det finns många barn som lever i utsatta lägen. Vi har dem i Sverige, de finns i andra länder, de finns i vår närhet och de finns långt borta. Det handlar om barn som aldrig blir bjudna på det välfärdskalas som många av oss andra unnar oss vid våra middagsbord och i vår vardag. Vi hör gråten mellan raderna i tidningsartiklarna, vi ser behoven och vi känner att samhällets maskor är för glesa. Mest av allt känner vi dock vår egen otillräcklighet att hjälpa till. Och det är kanske där den stora svårigheten faktiskt ligger.

Istället för att göra gott så letas det fel i organisationen hos de verksamheter som faktiskt FÖRSÖKER göra nåt praktiskt för att göra vardagen lite lättare för de människor som är precis likadana som vi och våra barn, men som just nu av olika skäl behöver stöd och hjälp. Istället för att ta det moraliska ansvaret för den överkonsumtion och den egoism som präglar vårt välfärdssamhälle så försöker man skjuta sönder det lilla som ändå görs. Det är ganska skamligt. Nej förresten, det är rejält skamligt. Janne Josefsson och Uppdrag granskning förra veckan ramlade rejält i fällan. PANG vad det smällde!

Vi KAN om vi VILL, men det hjälper inte med skyttegravsgrävande och fattigdomsstämplar. Den pågående debatten just nu är också ganska fruktlös. Barn ÄR per definition rika. Familjer med barn kan INTE per definition vara fattiga. Barn är nämligen den största rikedomen som finns! Att det finns barn som lever i utsatta lägen, som växer upp i en känsla av hopplöshet och att inte räcka till och som inte känner att de tillhör de "riktiga" barnen eftersom de saknas pengar därhemma, det är ett misslyckande som vi måste se till att reda upp. Menar vi allvar med att vi VILL, då KAN vi. Vi kan börja med att sluta tänka i termer av vi och dom.

Så släng prestigen åt sidan och GÖR nåt istället. En förändring i det stora sammanhanget blir inte mindre nödvändig eller mindre sannolik för att vi också gör något i det lilla. Det kanske är precis tvärtom.

söndag, januari 20, 2013

Moralisk kompass

Jan Eliasson (S), tidigare utrikesminister, uttryckte ungefär följande om Per Anger i programmet om Raoul  Wallenberg som visades i höstas:

"Han var en man med moralisk kompass. Han valde att handla på grundval av sina värderingar och sina principer. Den typen av människor behöver vi, för vi ställs dagligen inför sådana situationer där vi måste erinra oss hur dessa förebilder har agerat."

Det är kloka ord, uttalade av en klok människa som har snappat det där med ideologi och moral. Vi ser nu hur det blåser rasistvindar över Sverige. Opinionsundersökning efter opinionsundersökning visar ett skrämmande högt stöd för en extremhögerpolitik där en del av våra bröder och systrar räknas som oönskade och mindre värda. Vi ser också en utveckling, som i och för sig har pågått länge, där människor i allt högre grad får skylla sig själva för olyckor, sjukdomar och svårigheter. Gemensamt ansvar och demokratiskt styrda försäkringssystem byts mot privata lösningar och skattesänkningar. Tycker vi att det är OK?

Det tycker inte jag. Hela mitt inre skriker "NEJ! Det finns en annan väg!" Hur bör vi då agera? Tja, vi kanske borde lyssna på Jan Eliasson. Han ger en fingervisning.

lördag, januari 19, 2013

Välkomna besked från LO

Höga vinstuttag i välfärden har under lång tid varit ett problem som vi i Vänsterpartiet har pekat på. Det är orimligt att skattepengar, som betalas solidariskt av invånarna i syfte att bekosta välfärdsverksamhet som skola, vård och omsorg, ska delas ut i aktieägares privata fickor. Vi kan nu med glädje konstatera att LO i väsentliga delar ansluter sig till samma modell som vi driver. LO uttalar nämligen att vinstdrivande företag inte ska kunna bedriva välfärdsverksamhet. På så vis garanteras att skattemedlen används till just behovsstyrd välfärd.

LO föreslår en rad positiva förändringar jämfört med dagens system. Man säger exempelvis att den så kallade lagen om valfrihetssystem (LOV) avskaffas. Det är ett välkommet besked för oss i Vänsterpartiet som på senare tid har börjat känna oss ganska ensamma på den politiska arenan om att vilja utveckla den gemensamma välfärden. Det senaste lokala exemplet är det LOV-beslut i Omsorgsnämnden i december som vi ensamma reserverade oss emot och som öppnar för vinstuttag i en redan ansträngd sektor.

Däremot öppnar LO upp för undantagsregler för kommunerna när gäller icke-vinstprincipen vilket kan leda till bekymmer. Därmed skulle det fortfarande finnas möjlighet för borgerligt orienterade kommuner att fortsätta betala ut skattepengar till vinster istället för att lägga dem på verksamhet som gynnar kommuninvånare och brukare. Det gynnar företag, men knappast brukare.

Det är ändå i huvudsak välkomna besked som kommer från LO. Vi ser fram emot en gemensam kamp FÖR välfärd värd namnet och MOT det resursslöseri som vinstuttagen i välfärdssektorn innebär. Ju fler vi blir som tar ställning FÖR välfärden, desto bättre är det.

fredag, januari 18, 2013

Ge inte upp!

Många drabbas av känslor av hopplöshet då och då. Kanske händer det oss alla? Hur som helst, hösten och vintern kan inbjuda till sådant för många här uppe i vårt land som inte gillar klimatet vi har. Då kan det vara lättare att hamna i apati och tankar som"det spelar ingen roll vad jag gör, det är kallt och otrevligt ändå". Jag är inte sådan. Jag gillar kylan och mår som bäst när temperaturen letar sig ner under nollstrecket, även om kroppen inte gillar det fullt ut. Trasiga nerver gillar inte kyla, men det gör jag!

Hur som helst, det spelar ALLTID roll vad vi gör. Även om många resignerar inför tanken "Det tjänar inget till i alla fall" så måste man inse att man har en betydelse, i det stora och i det lilla. Om man ger upp, vem står då upp för det rätta? Om man tystnar, vem ska då säga de förlösande orden som bara DU kan säga? Vem ska påtala stanken från ruttna argument och ersätta dem med friska som ger en hållbar framtid om inte DU gör det?

Så ge inte upp. Vi behövs! Det vi gör är viktigt, även om det kan kännas tungt ibland. Då får vi söka stöd hos varandra. Det har jag fått lära mig att göra, the hard way, och det är jag innerligt glad för idag. Att däremot ompröva i vilka former och på vilka arenor vi arbetar då och då, det är bara nyttigt och ett tecken på att man lever, tänker och vågar göra nytt. Vi har en kamp att vinna, vi som kämpar för rättvisa, solidaritet, kärlek och mångfald. Låt oss inte lämna WO i den kampen. Då når vi aldrig fram till de resultat världen och vi människor behöver.

Valfritt???

Idag kan vi läsa i Östran att den sk Kalmarmodellen av LOV inte kommer att bli så mycket Kalmarmodell, om man nu ska hålla sig till det regelsystem som gäller. Försöket att linda in en högeråtgärd i vackert omslagspapper i solidarisk färg och sätta en S-ros som dekoration misslyckas nämligen. Innehållet pyser ändå ut och förändras inte. Är det borgerlig politik så är det. Man ska inte inbilla sig något annat.

Det där med att inte kalla saker för sitt rätta namn är en taktik som ofta används för att försköna det man egentligen säger när man har problem med att stå för det. Istället för marknadsstyrning säger man valfrihet. Istället för privatisering säger man valfrihet. Istället för vinstjakt säger man valfrihet. Istället för orättvisa säger man valfrihet. Istället för politisk vilja att skapa ett samhälle som fungerar säger man valfrihet.

Är det verkligen valfritt att använda ordet valfrihet i vilken betydelse som helst???


onsdag, januari 16, 2013

Alternativa tankar...


Idag är det kallt. Då gäller två lager byxor, tre lager tröjor plus päls, tjock mössa och pälsvantar. Jag klagar inte. Jag trivs! Dessutom är det bedårande vackert. Rapporterna talar om temperaturer på nedåt 20 minusgrader här i vårt annars så försiktiga och småfega lilla Kalmar. Bra jobbat!

Sträng kyla medför en känsla av katharsis. Oväsentligheter fryser liksom bort och man kan ägna sig åt andra viktiga saker, såsom planering inför framtiden. Vad kan den månne bära med sig? Och vad VILL jag att den ska bära med sig? Hur vill jag att ett framtida samhälle ska se ut, och hur gör jag för att komma åtminstone en bit på väg? Det är viktiga frågor, mycket viktigare än att gnälla över småsaker som vad folk hade på sig på Idrottsgalan, att prinsen läste fel eller att en högst vanlig sexistisk gubbkommentar hördes ut i etern. Hellre än att förfasa sig över det pinsamma i att den hördes bör man kanske ställa sig frågan VARFÖR sånt sägs och varför det sägs så ofta att vi inte ens reagerar på det.... DET borde vi ändra på, hellre än att försöka placera mikrofoner så att skiten inte hörs.

Jag ser och hör många som beklagar sig över vädret. Det är för kallt och för mycket snö. Hallå, vi bor i Norden. Väder som detta uppkommer då och då, så det är knappast någon större katastrof (mer än för de människor som helt enkelt inte KAN ta sig ut för att fixa livet). Varför inte göra nåt bra av det istället? Jag menar, det är väl likadant som att segla istället för att bygga vindskydd när det blåser eller att lära sig att dansa i regnet istället för att krypa ihop under ett litet paraply. Är det kallt så får vi väl värma varann, precis som vi i den borgerliga alliansens Sverige måste se till att skapa mänskliga alternativ! Det är bara fantasin som sätter gränserna, så sätt igång! Använd vantarna istället för att tappa dem vid busshållplatsen ;-)


söndag, januari 13, 2013

Hela livet igenom


Hela livet igenom söker vi dig
men du finns inte där där vi letar febrilt
Hela livet igenom irrar vi kring
för att finna den frid som beskrivits för oss

Vi söker dig förgäves i mystik och spiritism
för mörkrets makter sprider inget ljus
Vi söker dig i droger och i flummig eskapism
men vaknar upp med frågor utan svar

Vi söker dig i böcker och med mänskligt intellekt
men märker att vi når ju aldrig fram
Vi söker dig i rymden och i stora mikroskop
vi ser ditt verk men aldrig ser vi dig

Vi söker dig i regler, i förbud och sträng moral
och tror att du vill ha vår asketism
Vi söker dig i kyrkan, i extas och ritual
i verksamhet och andlig nostalgi

Men du finns mitt ibland oss nu liksom förr
fast vi aldrig törs tro att det kan vara sant
Och du har faktiskt lovat vara hos oss
hela livet igenom i evighet
(Tomas Hagenfors)

En text från "long time ago" som jag just nu av okänd anledning har gått och nynnat på i flera dagar. I det här mångdimensionella livet vi lever så tror jag att det betyder något, så jag delar helt enkelt med mig :-) Lite julbudskap är det ju, men av det eviga slaget. Vi kan, som de tre männen från Österlandet söka efter en kung med hjälp av en stjärna. För dem tog det tretton dagar att hitta rätt. För oss andra kan det ta hela livet, men vi har ju löfte om en evighet, så lite tid kan det ju få ta....

lördag, januari 12, 2013

"Julen är utsjungen, och en ros utsprungen..."

"Nu är glada julen slut slut slut...." Så här såg det ut på Larmtorget igår kväll. Granen finns kvar och det vackra vita täcket gör sitt till för att bilden ska bli extra fin.


Idag har vi varit med Vox Communis och sjungit ut julen på HRFs månadsmöte. Det var en riktigt skön känsla att få sjunga julmusik igen med snön utanför de stora fönstren på TIC-huset och åter få minnas julstämningen. Jag menar, julen är ju inte BARA kul, stämningsfull och full av förväntan. Den är stress, köphets, planeringshysteri och dessutom nervös. Blir helgen som man vill? Kommer maten att smaka bra? Blir alla nöjda med sina julklappar? Och hinner vi få upp alla tomtar på rätt ställe i tid? Och, för sjutton, tänk om man glömmer köpa rödbetssallad och röd mjölk så det räcker och missar rätt sorts sill???

Ja, allting har sin tid. Det blev en härlig jul för vår del, och den är jag tacksam för. Nu blickar vi framåt. Ljusare tider lär vänta sägs det, men än har vi EN dag kvar innan Knut säger till oss att vinka adjö till julen för denna gång. Då åker granen ut på balkongen, kulorna, glittret och ljusen packas ner i källaren och tulpanerna får helt överta uppgiften att sprida färg och ljus. Just nu är det lite konkurrens... men även det hör tidpunkten till.

Dock, misströsta inte: "Men till nästa år igen, kommer han vår gamle vän, ty det har han lovat" Julen kommer åter, Tomten dyker upp och Jesusbarnet föds en gång till, precis som vanligt om ungefär ett år. En ros blir utsprungen även julen 2013. Fram till dess får vi ta tillvara varje dag, inse att det viktiga är inte att tomtarna hamnar på rätt plats och att alla julklappar blir fina och inköpta i rätt tid, utan att det viktiga istället är att vi på alla sätt vi kan försöker bygga en värld där vi alla får plats och kan utvecklas efter våra unika förutsättningar. När juleljusen försvinner får vi bli ljus i oss själva. Det är en uppgift som heter duga!

fredag, januari 11, 2013

Välkommen!

Så var det dags igen. Snön kom åter, precis lagom till att de sista tomtarna förpassades till förrådet. Det är onekligen lite taskig tajming som gäller för tillfället, men Oj vad jag välkomnar vintern till oss!

Nu är det januari, och då SKA det vara vinter och kallt. Våtvarma omslag kan säkert vara bra i vissa sammanhang, men inte vädermässigt och INTE på vintern. Sedan vet jag att det är många som har stora problem med det här vädret, och det respekterar jag.Har man svårigheter att ta sig fram med kryckor och rollatorer så är det inget favoritläge med meterhöga snövallar. Jag tycker inte heller att det är kul att ramla i halkan och slå sig (händer mig minst en gång varje vinter)  eller att snurra runt med bilen och tappa kontrollen (har jag också prövat på, ja), så jag förstår åtminstone en del av problemet. Men oavsett vad jag, eller någon annan, tycker så kommer snön ibland, och vi som gillar den blir glada då. Dessutom blir det mycket ljusare ute och en varm kopp te på kvällen i stearinljusens sken medan snön yr i nordanvinden utanför knuten smakar ännu bättre än annars :-)


Men det där med kyla, det har även andra dimensioner. En del av dem gillar jag inte alls. När kontakten mellan människor tappar all värme och blir iskall, då blir livet tråkigt och hårt. När vi bygger ett samhälle på principen att var och en ska sköta sig och skita i andras problem och svårigheter, då är jag inte längre med. Kylan måste inte sätta sig i hjärtat, det räcker att den finns utanför fönstret. Då är den hanterbar och har onekligen sina goda poänger. Det tycker i varje fall jag som hellre är varm inombords än äckligt sommarsvettig.

Så:  Välkommen vackra vita vinterland!

torsdag, januari 10, 2013

Vi jobbar för ett varmare samhällsklimat!

Min parti- och Ninjakompis Susanne och jag fick en debattartikel publicerad i dagens Östran:


Många längtar nu efter våren. Efter julens alla ljus väntar man nu på att vårsolens strålar ska lysa och värma upp tillvaron. Själva längtar vi mer efter ett varmare samhällsklimat i ett Sverige som har blivit allt kallare.

Det vi idag ser är nämligen en skrämmande attityd som går ut på att först och främst tänka på sig själv och på att få sitt på det torra. Egna bartenders, billiga flygresor och skattesubventionerade  hushållsnära tjänster  är viktigare att finansiera än att vi tillsammans försöker skapa ett samhälle där vi alla får plats och får våra behov tillgodosedda. På det här sättet slår vi effektivt sönder solidariteten och demokratin. Varför ska vi överhuvudtaget ha ett demokratiskt styrelseskick som bygger på gemensamma beslut när det ändå är det privata och det individuella som är viktigast? Att demokratiskt välja en regering som ger en några hundralappar mer i plånboken när man jobbar är nog enkelt, men man kan snabbt bli utan skyddsnät om man blir sjuk eller arbetslös. Då behövs en solidaritet i samhället, och den har man oturligt nog röstat bort.

Varför ska vi se till att våra arbetsplatser har kollektivavtal så att alla får lön när man själv kan få högre lön om det INTE finns kollektivavtal? Varför ska vi se till att vi har en fungerande skola där alla barn får utvecklas efter sina unika förutsättningar när JAG kan välja en privatskola till MITT barn? Varför ska ALLA äldre få hjälp och stöd när hälsan sviktar när vi kan se till att riskbolag och privata entreprenörer kan tjäna pengar på omsorgsverksamhet? Varför ska man överhuvudtaget tänka på andra när det högern kallar ”valfrihet” gynnar mig?

I ett borgerligt styrt Sverige är dessa frågor skrämmande nog relevanta. Det mesta går nämligen ut på att vara sig själv närmast. Det är den politiken som banar väg för rasism och avundsjuka liksom för motsättningar mellan grupper av människor som har det sämst. Det är den politiken som gör att kostnader för försörjningsstöd ställs mot utlandsbistånd och katastrofhjälp och att människor ses som problem och kostnader istället för som resurser. Det är med en sådan politik du ställs utan försörjning den dag du eller ditt barn, utan egen förskyllan, står utan arbete och utan hälsa. Det är den politiken vi måste ersätta med en annan.

Det är mänskligt att stödja och uppmuntra varandra medan det är barbariskt att slå ut varandra. Vi människor behöver helt enkelt varandra för att vårt samhälle ska kunna fungera. Det är ett sådant varmt och mänskligt samhälle vi längtar efter, och det är detta vi kommer att arbeta för oavsett årstid. Det är det enda sättet att skapa hållbarhet i en värld där vi måste fatta att ensam varken är stark eller lycklig i det långa loppet. Hon/han är i själva verket bara ensam.

Birgitta Axelsson Edström och Susanne Johansson
Vänsterpartiet Kalmar

onsdag, januari 09, 2013

Socialister på riktigt!


"Ni är jordens salt. Men om saltet förlorar sin sälta, hur skall man då göra det salt igen? Det duger bara till att kastas ut och trampas ner av människor. Ni är världens ljus. Inte kan en stad döljas, som ligger på ett berg. Inte heller tänder man ett ljus och sätter det under skäppan, utan man sätter det på ljushållaren, så att det lyser för alla i huset. Låt på samma sätt ert ljus lysa för människorna."

Orden är från Jesu bergspredikan. Visst kan det handla om hur kristenheten ska agera, men det är lika viktigt på andra områden. Jag tänker just nu politiskt och ideologiskt. Ett part som inte står för sin ideologi, som inte är tydligt med vilken politik som ska föras och vilket samhälle som är målet saknar ganska avgörande skäl för sin existens. Varför skulle man vilja lägga sin demokratiska rättighet, den enda rösten man har i allmänna val, på ett parti som är otydligt? En sådan röst är ju bortkastad. Man vet ju inte vad den ger för resultat.

Jag är ingen konfliktfanatiker, men konfliktteoretiker är jag, liksom alla andra marxister. Jag vet att det är genom konflikterna, genom att olika åsikter och olika strategier möts och krockar med varann, som utveckling uppnås. Jag vet att ett ideologiskt självförtroende, och därmed en lika ideologisk kompass fast förankrad närmast hjärtat, borgar för tydlighet, ärlighet och uppriktighet. Saknar man en sådan blir man, för att åter använda ett bibliskt uttryck, "ett rö för vinden". Sådana kan man inte lita på. När vinden vänder vänder även strået.

Vi ska vara jordens salt, och det ska vara på allvar. Salt ska inte blandas med sötsliskigt socker. Resultatet blir en äcklig sörja som inte sätter god smak på nånting. Vi ska vara jordens ljus och inte skämmas för det samhälle vi vill skapa, ett samhälle där alla får plats och där var och en är en resurs och en medmänniska. Det är ett samhälle där solidariteten är överordnad egoismen. Det ska vi våga säga och agera efter, både i det stora och i det lilla. Varför skulle vi annars finnas och varför skulle någon tro på oss annars??? Vi är inget socialistparti light, vi är Vänstern och vi är socialister på riktigt!

måndag, januari 07, 2013

Hemåt

Ett nytt arbetsår inleds. Visserligen är man aldrig riktigt ledig numera, men när det är helger och årsskifte så går man inte rent fysiskt till jobbet utan man är någon annanstans, företrädesvis hemma. Idag är det arbetsdag på expeditionen. Det är en viss skillnad. Alla mail som har kommit sedan före jul har nu gåtts igenom. Det var en ansenlig mängd kan jag lova. De allra flesta var dock enkla att hantera.

Igår avslutades den kyrkliga julen. Trettondagen firades med sändningsgudstjänst i Kalmar domkyrka. Kristina och Anders Göranzon sändes ut på Svenska kyrkans uppdrag till Sydafrika. Jag önskar välsignelse över deras arbete! Trettondagen är traditionellt sett en dag som uppmärksammar missionen. Det var den dag då de tre stjärntydarna från Östern nådde fram till stallet och det lilla barnet som låg i krubban. De hade hört om en kung som skulle finnas på den plats dit stjärnan visade dem, och så fann de en fattig liten pojke i ett stall. Snacka om antiklimax, rent mänskligt sett alltså. Ändå förstod de storheten. De var utvalda, och deras uppdrag blev att, med hänsyn tagen till de faror som lurade, sprida budskapet om frihet, fred, försoning och Guds kärlek given till jorden i det lilla barnets gestalt. Det var en mission som hette duga!

Vad söker vi efter år 2013? Har vi någon stjärna att följa? Biskopen predikade igår över bland annat detta. Han sa att varje människas sökande, oavsett vilka former det tar sig, är värt att ta på allvar. Det är både klokt och sant. Vi MÅSTE få ställa våra egna frågor och söka svaren där vi tror att vi kan finna dem. Kanske går vi omvägar, men likväl måste vi få välja den väg vi känner är den rätta för just OSS. Kanske ser inte heller svaren ut som vi trodde. Vi kanske tror, kanske som vetenskapsmännen från Österlandet, att vi ska få en magnifik upplevelse med trumpeter, blixtar och dunder och så blir det ett stillsamt möte på gatan med grannen eller en stilla stund vid tekoppen vid köksbordet därhemma som ger oss svaren. Det gäller att vara öppen för möjligheterna!


Biskop Jan-Olof Johansson avslutade sin predikan med orden "Stjärnan från Betlehem leder ej bort men hem". Hur många gånger har man, jag och många med mig kan jag tänka mig, sjungit de orden utan att tänka på innebörden? Stjärnan leder oss inte till något främmande för oss, den leder oss hem. En skön tanke. På vår sökande vandring är vi på väg hem, inte bort. Då behöver man inte vara rädd. Hemma ska ju vara den trygga platsen. Tyvärr är det inte alltid så. Många, speciellt barn och kvinnor, lever under fruktansvärda förhållanden just i det egna hemmet. DET får vi inte glömma mitt i vårt eget sökande. Det finns mängder av uppdrag att utföra, att hjälpa, att lappa ihop, att lindra, att vara där man behövs, och det är också viktigt. Kanske är just detta, att göra vad man kan för att ge andra en trygg tillvaro, en ansenlig del av vårt eget sökande?

DET är en fråga som jag brottas med just nu, i början av arbetsåret 2013. Jag hoppas att jag kommer lite närmare svaret med tiden på min väg hemåt. Det är i varje fall dit jag ska, oavsett om jag arbetar i kyrkan, om jag går till stadshuset för sammanträde med politikervännerna eller om det är tisdag och dags för övning med Vox Communis i Oxhagshemmets samlingssal. Stjärnan visar mig vägen via kompassen som sitter i hjärtat. Det är jag tacksam för!

söndag, januari 06, 2013

Frihet för alla, även för oss...

Är man livegen som politiker? Om man en gång har gått in i politiken, blivit partimedlem och fått ett förtroendeuppdrag av något slag, betyder det automatiskt att ens stora och enda dröm är att bli heltidspolitiker resten av livet? Man kan ju nästan tro det. Går man in i politikerskrået byter man nämligen skepnad från att vara vanlig människa till just ”politiker”, och då är man girig, maktlysten, inkompetent, egocentrerad och en belastning för samhället. Man blir, för att travestera en känd potentat från en helt annan arena, ”en elakartad svulst på samhällskroppen” som inget kan, inget vill och inte har nåt värde annat än i just politiken.

Nu är ju inte detta sant, om man ska vara ärlig. De allra flesta som går in i ett politiskt parti gör det av anledningen att man vill vara med och göra samhället bättre, och så ser man en möjlighet att bidra med sin tid, sin förmåga och sitt engagemang genom politiskt arbete, ibland arvoderat, ibland ideellt. Och hör och häpna, man ÄR samma människa fortfarande som man var INNAN man började med politik.

Och det finns ett EFTER politiken också. Allt har nämligen sin tid här i världen. Det är bara himlen som är evig, och där är vi inte än. Därför finns det ett EFTER, och detta EFTER kan komma både före och efter heltidsuppdrag av något slag. Sådant kan man aldrig veta. Livet innehåller så mycket, och att utgå från att alla som har engagerat sig politiskt vill bli riksdagsledamöter, statsråd, kommunalråd eller nåt annat i samma stil är att förenkla ett antal varv för mycket. Många av oss har civila karriärer, akademiska meriter eller intresseområden som har fått stå åt sidan och som pockar på uppmärksamhet av olika skäl. Mycket kan locka ens engagemang om man bara tänker efter :-) Att det sedan finns folk som verkligen uppfyller en smutsig politikerkostym enligt mediamodell genom att inte vilja annat än att leva på politikerpension i unga år och därmed cementera bilden av inkompetens och egoism, det kan inte förnekas. Det som gör mig uppretad är att denna bild klistras på oss andra. Vi är trots allt många många fler.

Och livegenskap har jag aldrig gillat, inte av något slag, varken i formen Fas 3 eller i formen politiska förtroendeuppdrag. Jag gillar frihet bättre, frihet för alla. DET är vad jag eftersträvar, både för egen del och för andra.

lördag, januari 05, 2013

Min favoritpoet har lämnat oss

Jag hade tänkt att skriva ett inlägg idag på temat Politikens livegenskap. Nu blev det inte så. Det får vänta. Jag hann inte, och när jag till slut satte mig vid datorn fick jag ett sorgligt besked. Min favoritpoet Bengt Cidden Andersson från Läckeby har fått sluta sina dagar. Det känns tomt.

Jag träffade Cidden när han jobbade på Radio Kalmar på 80-talet. Jag, tillsammans med två kompisar från Vasakyrkan, vår kyrka som då var alldeles nybyggd, fick vara med i hans program och prata kristen tro. Det var STORT att vara med i radion och att sitta i en radiostudio. Cidden lotsade oss genom programmet och fick oss att glömma nerverna. Han var en trevlig person, nära till skratt och varm i sinnet. Hans poesi, livsnära och idrottsnära, skildrande andra sidor av vardagen och fotbollsföreningslivet än vi kanske är vana vid (ni vet, sån där fotboll som luktar korv!), har berört mig mycket. Tillfällena är många då Ciddens dikter har fått tjäna som inspiration för mig när jag har haft talaruppdrag här och där. När vi har sjungit med kören Vox Communis har Cidden ofta funnits med på ett eller flera hörn. Hans böcker, även om jag tyvärr inte har lyckats få tag i alla, står på hedersplats i min bokhylla. Dem måste jag veta var jag har. Dem behöver jag ju ofta, både nu och framöver!

TACK Cidden för alla fina dikter! Tack för alla goa tankar, för ditt sätt att skildra arbetartillvaron så självklart, den lilla ortens karakteristika, fotbollsföreningens betydelse för den sociala sammanhållningen och familjelivets olika faser. När du nu har lämnat oss så vet jag att himlen är en gudabenådad poet rikare, och där vet jag också att du inte längre är fjättrad vid den sjukdom som tog ifrån dig orden i så unga år. Jag kan bara gratulera alla änglarna och Gud Fader själv som nu får skratta och glädjas med dina underfundigheter medan du själv går i blåkläder och njuter av vårsolens första värmande strålar!

Att brädklä
en södervägg 
i dagsmejans tid.
Ja...
Dom få dagarna
har jag vikt ihop
likt en spetsnäsduk
och lagt i bröstfickan
på min blåblus
mellan snusdosan
och hjärtat.
(Bengt Cidden Andersson)


tisdag, januari 01, 2013

Nyårstal

Jag fick ett uppdrag av min politikerkollega Michael Granstedt från Mörbylånga kommun. Han bad mig, och flera andra, om att skriva ett nyårstal för publicering på hans blogg här. Nu är det publicerat där och då lägger jag ut det här också. Jag önskar Dig som läser, och alla andra också förstås, ett riktigt Gott Nytt År!

I ett samhälle där egoismen är den bärande principen vinner den starke. Problemet är att den starke inte är stark. Han är helt enkelt bara ensam.

Vi har ett nytt år framför oss. Det ligger där som ett oskrivet blad. Visserligen är nyårshelgen en konstruerad högtid. Den finns där för att det har visat sig praktiskt att ha en tideräkning som byter år vid den här tiden. Kyrkan byter år vid första söndagen i advent. Jag tror inte att björnarna i idet tänker på att det är nyårsafton i december, förutsatt att de inte vaknar av fyrverkerierna förstås. För många människor vaknar inte livsandarna förrän till våren när grönskan kommer åter. Det spelar ingen roll hur vi tänker, det är ändå så att varje ny dag, oavsett årstid, är den första dagen på resten av vårt liv. Det är vår uppgift att fylla den med det vi kan för att skapa ett bättre samhälle för oss alla. Inte bara för oss själva, utan för oss alla tillsammans. För man är inte stark om man är ensam. Man är bara ensam. Och ensammare blir man om man mer och mer tänker på sig själv och sina egna behov.

Vi är sociala varelser. För ganska länge sedan insåg mänskligheten att fördelarna med att organisera livet i grupper och samhällen är överlägset den individuella tillvaron, separerad från andra. Vi klarar oss inte på egen hand. Vi behöver helt enkelt varandra.

Det är därför jag ser med oro på hur vårt land utvecklas. Jag ser hur det blir allt viktigare att hitta lösningar på problem och behov ENBART med tanke på MIG och MINA behov. I takt med att fler och fler väljer efter den principen kommer utrymmet för alla de människor som av olika skäl, det kan vara sjukdom, ålder, ekonomiska förutsättningar, funktionsnedsättningar eller något annat, inte KAN välja, att minska. Man får helt enkelt skylla sig själv om man inte har valt rätt. Och allra mest får man skylla sig själv om man är kvinna…. För mig är detta ett omänskligt och primitivt samhälle. Jag önskar att vi, så här långt in i 2000-talet och i en tid när vi via nätet kan umgås med varandra oberoende av tid och rum, när vi kan skicka raketer till Mars och klona så många lamm som vi kan önska oss, hade kommit längre. Jag hade hoppats att vi hade insett att människovärdet inte är beroende av individuella förutsättningar utan helt enkelt bara ÄR. Men så är det inte. Var och en förväntas vara sig själv nog. Och så fungerar det ju inte.

Vad kan vi då göra? Vi kan jobba i det stora och i det lilla, för läget är inte hopplöst. Vi KAN vända den här skutan, men det kräver att VI, du och jag, gör det, TILLSAMMANS. Vi kan välja rätt väg när många andra väljer fel. Vi kan välja att utjämna skillnader mellan människor istället för att förstora dem. Vi kan se till att förtroendeuppdrag ges efter förtroende och inte efter makthunger och pengabegär. Vi kan ge varandra en hjälpande hand istället för att vända ryggen till. Vi kan leva efter de principer som har byggt vårt demokratiska samhälle. Vi kan helt enkelt sluta upp med att värdera varandra olika. Vi kan visa att det är tillsammans, som män och kvinnor med alla våra olikheter, som vi bildar den oslagbara mångfalden som skyddar oss från faror och som ger livet harmoni.

För den ensamme är inte stark. Han är bara ensam. Låt oss tillsammans göra 2013 till året då vi gemensamt byter ut egoismen som bärande princip mot solidariteten och kärleken. Det är nämligen nyckeln till ett bättre och långt mer mänskligt samhälle än vad vi har idag. Vi KAN om vi VILL. Och JAG VILL. VILL DU?