fredag, november 29, 2013

Slut på rean!

Kommunal i Kalmar kallade till medlemsmöte på torsdagskvällen den 28 november. Vi var flera politiker som deltog. Bilden som gavs var tydlig: Arbetssituationen i äldreomsorgen måste bli bättre. Arbetet med Rätt till heltid är en vällovlig satsning, men det saknas tillräckliga resurser för att det ska bli riktigt bra. Vi kan säkert, med gemensamma krafter, komma längre, men grundproblemet kvarstår: Kvinnors arbete värderas lägre än mäns. Om alla ska få rätt till heltid kostar det pengar, pengar som inte finns. Istället måste omsorgsnämnden spara. 25 miljoner har redan sparats de senaste tre åren, nu ska det sparas ytterligare 16,5 miljoner de kommande tre åren. Den besparingen råder det politisk enighet om. Pengarna finns inte i kommunens budget.

Det här handlar om människorna, de allra flesta kvinnor, som varje dag utför ett värdefullt arbete, nämligen genom att de tar hand om våra äldre. En ny nationell rapport från Kommunal visar att arbetsmiljön i äldreomsorgen är så undermålig att 22 procent av medlemmarna helst vill byta bransch inom tre år. När jag lyssnade på de anställda igår så kände jag att den siffran till och med kan vara i underkant.

Så här kan vi inte ha det, vare sig i Kalmar eller i Sverige i sin helhet. Det påverkar självklart kvaliteten i äldreomsorgen till det sämre och innebär att personalbristen i framtiden kommer att vara stor. Gymnasieförbundet har svårt att locka sökande till omvårdnadsutbildningen. Det är inte ett dugg konstigt med tanke på bilden av undersköterskeyrket och dess arbetsmiljö, men vad händer om vi får brist på undersköterskor? Man vågar ju knappt tänka tanken. Vi vet ju att kvinnor redan idag, oavsett yrke, får rycka in på obetald fritid eller gå ned i arbetstid för att fixa omsorgen när det brister kring närstående. Hur ser framtiden ut? Vi kanske ska tillbaka till hemmafrustadiet med skillnaden att vi inte ska ta hand om barnen utan om föräldrarna?

Högerregeringens prioriterar alltid sänkt skatt framför välfärd. Det får konsekvenser eftersom skatt är det som finansierar äldreomsorgen. För de 15 miljarder som regeringen väljer att lägga på sänkt skatt i årets budget kunde 10 000-tals undersköterskor ha anställts, taxor ha sänkts, matens kvalitet i äldreomsorgen förbättrats, löner höjts och delade turer blivit ett minne blott.

Det är hög tid att kvinnors livs- och arbetsvillkor sätts i centrum. Det hade varit guld värt för alla de anställda i äldreomsorgen. De är värda att med stolthet kunna gå till jobbet i vetskap att det finns goda chanser att utföra arbetet med en hög kvalitet istället för att tvingas slita ut sig på grund av stress och ständig tidsbrist.

Vänsterpartiet vill bygga ett samhälle med omtanke, solidaritet och gemenskap. Vi ska ta ansvar för varandra, det är ju därför vi är här. Det är därför vi måste uppvärdera kvinnors arbete och tillskjuta de resurser som krävs. Det är slut på rean! Man ska naturligtvis kunna leva på sin lön och ha ett liv utanför arbetstiden oavsett kön. Tänk att det ska vara så kontroversiellt år 2013!  

tisdag, november 26, 2013

Tack!!!

Idag blev jag glad i hjärtat. Jag träffade en person som jag på något vis har lyckats att hjälpa. Det är verkligen inga stordåd det handlar om, utan mest en envis drift som jag har att aldrig ge upp när man vet att en människa i underläge utsätts för orättvisor. Det mesta arbetet har hon ju förstås utfört själv. Mina insatser har verkligen varit av det mer blygsamma slaget, men jag har gjort vad jag kunnat för att bana väg i den här snårskogen. Jag beundrar henne och den energi hon har, den som har sett till att hon inte har gett upp. Till slut har hon nu fått rätt. Affären, som är en inte så lite pinsam historia för Storebror, är uppklarad.

Tack snälla goa E för att vi fick lära känna dig och ett stort Grattis till segern, en seger som du inte borde ha behövt kämpa så vansinnigt för! Och ett genuint och varmt TACK för dina fina ord och för din vackra present som jag tänker bära med stor stolthet!


Troll...

Troll spricker i dagsljus sägs det. Kolla bara här. Vi kan ganska snabbt konstatera att det finns ett parti som vill låta svensk kultur svälta till döds.

Så enkelt är det. Med kortsiktiga, populistiska och infantila förslag avslöjar man sig, eller hur?

måndag, november 25, 2013

Liten reflektion efter dagens budgetmöte

Syftet med politiken  måste vara att på så många sätt som möjligt skapa det samhälle som den ideologi vi bekänner oss till eftersträvar. Ett konservativt parti vill ha det som det var förr, ett radikalt parti vill skapa nytt och ett socialistiskt parti vill se ett klasslöst samhälle präglat av solidaritet, jämlikhet, jämställdhet och rättvisa. Självklart kommer man, i ett läge där man inte har egen majoritet, inte ända fram på en gång. Man får ta det stegvis i den takt som det går.

Men syftet kan aldrig vara att till varje pris och över alla gränser komma överens...

25 november: Internationella dagen mot våld mot kvinnor

Idag tänker vi på våldsutsatta kvinnor i hela världen. Idag är det nämligen Internationella dagen mot våld mot kvinnor. Dagen instiftades av FN för fjorton år sedan, och det slogs då fast (lite pinsamt att det bara är fjorton år sedan...) att handlingar som orsakar fysisk, sexuell eller psykologisk skada för kvinnor hindrar dem att uppnå jämställdhet i samhället.

Många krafter arbetar mot kvinnors rätt. Våldet används av en stor del av dem. Det måste inte handla om fysiskt våld, att kvinnor våldtas, skadas och slås sönder och samman. Det kan vara av helt annan art också. Det kan handla om subtilt förtryck, om mobbing och om utfrysning. Det sker här, det sker på andra håll i världen, det kan hända dig och det händer mig. Det gäller bara att våga öppna ögonen och se det. Där har vi alla ett ansvar. Det kan inte bara vara den lokala kvinnojouren, fackets eller polisens sak.

Män har ett speciellt ansvar att säga ifrån. Huvuddelen av våldet mot kvinnor står män för. Män som ska vara förebilder för andra män bör se över sitt sätt att vara, tänka och agera. Kvinnor bör naturligtvis göra detsamma. Ingen människa ska behöva gå med oro och ångest över att bli slagen, misshandlad, kränkt eller förtryckt. Det är fria vi ska vara, allihop.

Och gör det du kan för att skapa en sådan värld, om det så bara känns som en liten droppe i ett stort hopplöst hav. Tänd ett ljus eller tänd två. Våga öppna ögonen och se vad som händer runt omkring dig. Din insats är mer värd än du tror.

Jorden kan du inte göra om.
Stilla din häftiga själ!
Endast en sak kan du göra:
en annan människa väl.
Men detta är redan så mycket
att själva stjärnorna ler.
En hungrande människa mindre
betyder en broder mer.

Stig Dagerman


Det betyder också en syster mer. Jag tror att Stig Dagerman menade det också. En syster som fryser om sina händer behöver din värme. Ge vad du kan och låt ditt ljus lysa i mörkret.


söndag, november 24, 2013

Liten rapport

Det har varit en del på agendan nu, därav tystnaden på bloggen.... Heldagsmöte med gymnasieförbundet i torsdags (nåja, heldag och heldag, men så var det planerat i varje fall) och sedan en absolut heldag från tidig morgon till sen kväll med stiftsfullmäktige i fredags då både gamla fullmäktige hade sitt sista möte och det nyvalda hade sitt första. Det var en dag med känslor.... Jag kommer att sakna många av de ledamöter som nu lämnar sammanhanget. Kloka, erfarna människor med hjärtat på rätta stället och huvudet på skaft. Tack goa kamrater för de här fyra åren! Ni vet själva vilka jag menar! Samtidigt ska det bli roligt att få fyra nya år med nya kamrater. Jag ser fram emot det! Kyrkan är en stimulerande och vänlig miljö att arbeta i, och det känns gott.

Helgen har bjudit på en massa stök här hemmavid. Ljusslingorna har kommit upp på balkongen. Jag tyckte att det behövdes lite multifärgade lampor för balansens skull då SD har haft landsdagar i direktsänd TV nu ett par dagar och då passade jag på att sätta upp alltihop en vecka för tidigt ;-) Fönstren är nyputsade (TACK goe liberalen!) och julgardinerna är nystrukna och ligger bara och väntar på bättre tider. Idag gick hela förmiddagen och lite till åt till domsöndagsgudstjänst i Vasakyrkan med orgelspelning så nu väntar vi bara in det nya kyrkoåret. Under årets sista vecka ska dock budget spikas både här och där, musik ska övas in och dagarna ser ut att bli välfyllda även i övrigt.

Det är inte lätt att bli gammal. Det är inte lätt att hantera problem som inte har några riktigt 100-procentigt välfungerande lösningar. Det är inte lätt att vara nära anhörig heller. Det har vi också lärt oss den här helgen, och vi får stilla be om klokskap inför framtiden, inta bara för egen del utan även för andras.



tisdag, november 19, 2013

Tisdag med tack!

Nu är det hög tid att på allvar ta itu med den andra delkursen i min inledda teologiska bildningsbana, nämligen systematisk teologi. Det momentet känns mer intressant än det förra och mer i linje med vad jag vill fördjupa mig i, men sanningen att säga så blev kyrkohistorien faktiskt mer spännande och lärorik än jag trodde ju längre tiden gick fram till examination. Det var dessutom kul att idag få meddelandet via mail:
Hej Birgitta! 
Betyg 2: VG; Texten var välorganiserad och klar med tillräckligt faktainnehåll. 
Allt gott!/NN
PS. Starkt gjort, jag vet att det inte kom helt lätt med tanke på omständigheterna! 


Så nu är det bara att ge sig på resten alltså. Första examinationen gav också högsta betyg, så jag har i varje fall fått en god start. Jag kan om jag vill, eller hellre, om Gud vill.... Tack alla som bidragit med stöd, omtanke och kärlek! Trots tröttheten som har lagt sig som en blöt filt över hela mig och med ischiasben som plågar musten ur en så har jag ändå tack vare er alla livsgnistan kvar!

Senare idag så väntar första repetitionen med fullt komp och solister med bästa Vox Communis inför julkonserten i Kalmarsalen den 9 december. Du kommer väl?? Det kommer att bli en höjdarkväll, jag lovar! Och kvällen som väntar idag blir inte sämre den heller, med hårt jobb naturligtvis men också med massor av glädje och smittande julmusik som jag lovar kommer att lyfta taket!

måndag, november 18, 2013

18 novembertrötthet...


Jag blir numera ganska provocerad, och det handlar inte BARA om att mina inkomster just nu är tämligen begränsade. Jag blir nämligen provocerad av uttryck som "Julen börjar här" (IKEA), "Skapa din drömjul" (Jotex), "Stämningshöjare för hemmet" (Åhléns), "Mycket jul för pengarna" (Rusta) eller "Julen är på ingång, vad längtar du mest efter? Glögg, julskinka eller knäck?" (Coop).

Jag fattar naturligtvis. Det här är kommersiella företag som lever på att kränga varor för så mycket som möjligt till så många som möjligt, och jag handlar där jag också. Problemet är att hela konceptet, hela begreppsvärlden, bygger på att man kan tillverka en fin jul bara genom att handla, köpa och konsumera mera och mera, helst så tidigt som möjligt. Det är idag den 18 november. Första söndagen i advent ligger nästan två veckor framåt i tiden, och bröddiskarna svämmar redan nu över av vörtbröd, glöggflaskorna bildar pyramider och julskinkorna har hoppat ner i frysarna i de större affärerna. Ju tidigare man handlar, desto större chans finns det att man tjuvsmakar och då kanske man köper en skinka till??? Och om man lägger fram sina nyinköpta julkuddar kanske man tröttnar på dem och köper en uppsättning till lagom till julafton bara för att den rätta julstämningen kanske infinner sig då? För julen skapar man väl med attributen man kan köpa för pengar??

Nåja, det är väl tidens tecken. Själv längtar jag efter en helt annan jul. Den infaller den 25 december, och det handlar inte om att det dessutom är min födelsedag. Jag tycker att man kan lugna ner sig med julfirandet fram till rätt dag, dvs till juldagen och den afton som ligger precis före. Dessutom är jag ju vegetarian och kan inte äta vare sig nötter eller mandel, så någon traditionell julmat blir det heller inte tal om för min del, och det är inget jag sörjer över.

Julen är nämligen något annat än julgardiner (jo, jag har faktiskt såna), julmattor (har jag inte), jullakan (har jag inte heller), julkuddar (nix), julstrumpor (nope), julunderkläder (har inte vanliga röda heller), julhanddukar (nej) och julfiltar (äger inga såna). Däremot har vi mycket julpynt, tomtar och ljus, inte för att man skapar jul med dem utan för att det faktiskt är rätt fint och framförallt roligt att se dem, men det är framförallt grejer som har hängt med sedan Hedenhös. Julen hänger inte på dem heller, utan är något annat och beskrivs mycket bättre, än jag nånsin kommer att förmå, av Zacharias Topelius:

Giv mig ej glans, ej guld, ej prakt i signad juletid.

Giv mig Guds ära, änglavakt och över jorden frid.

Giv mig en fest, som gläder mest den Konung jag har bett till gäst.

Giv mig ej glans, ej guld, ej prakt, giv mig en änglavakt.


Giv mig ett hem på fosterjord, en gran med barn i ring.

En kväll i ljus med Herrens ord och mörker däromkring.

Giv mig ett bo med samvetsro, med glad förtröstan, hopp och tro.

Giv mig ett hem på fosterjord, och ljus av Herrens ord.


Till hög, till låg, till rik, till arm kom, helga julefrid.

Kom barnaglad, kom hjärtevarm i världens vintertid.

Du ende, som ej skiftar om, min Herre och min Konung, kom.

Till hög, till låg, till rik, till arm kom glad och hjärtevarm.


Välkommen julefriden! Gärna i december! Vi behöver ljuset och värmen (och musiken!), men vi behöver sannerligen inte fler tomtar vare sig på loftet eller i hemmen och julskinkor finns det sannolikt nog av. Hjälp oss hellre att skapa frid och gemenskap. Sådant är bristvaror i detta överflödskonsumtionssamhälle som vi har skapat oss.

Inte "antingen eller" utan "både och"

Det finns stora och viktiga frågor, och så finns det väldigt stora och väldigt viktiga frågor. Det gäller alltså att se lite nyktert och realistiskt på tillvaron om man vill nå resultat.

Jag tänker exempelvis på rasismen. Det är en fråga av typ 2 ovan. Att bekämpa rasismen är en av de allra största utmaningarna som finns, och att vi klarar det är livsavgörande för ett hållbart samhälle. Då måste vi kämpa tillsammans, så många som möjligt. Självklart ska vi söka samarbete med människor som har samma vilja. Det håller inte att stänga in sig i små strukturer och organisationer, utan här är det samarbete på bred front som gäller. Rasismen är för vidrig för att kampen mot den ska bytas ut mot småkäbbel om andra frågor. Därför ska den föras i samarbete mellan politiska partier, mellan organisationer och centrumbildningar, mellan enskilda och institutioner som alla delar samma mål, nämligen att utrota rasismen. Det vi INTE är överens om kan vi diskutera vid andra tillfällen.

Detsamma gäller feminismen och jämställdheten. Jag tillhör det svenska parti som har klarast feministisk profil, det kan man inte bortse ifrån. Ändå räcker det inte. Vi har just nu i vissa opinionsundersökningar i bästa fall upp emot stöd av 7-8% av väljarkåren. Det räcker inte. Behovet av verklig feminism och verklig förändring av samhället i riktning mot ökad jämställdhet är långt större än så. Därför måste vi samarbeta med andra. Det finns mängder av enskilda och organisationer som vill driva vårt samhälle i den riktningen. Låt oss träffas och bli mer effektiva tillsammans med fler. Öppenhet och stora kontaktytor är bara bra och befruktar debatten med nya infallsvinklar! Därför är jag exempelvis med i Ninjafeministerna!

Vill vi ha en jord som håller? Miljön och klimatfrågan är långt större än vår lilla nation. Vart når vi om vi stänger oss inne i particeller??? Självklart gäller samverkan och gemensamt arbete, såväl inom EU som globalt liksom lokalt. Samarbete med naturskydds- och miljörörelsen är fundamentalt om vi ska nå nånstans. Vi ska dra nytta av varandras möjligheter och kompetensområden och på det sättet bli starkare. Ju fler vi är, desto mer kan vi lyfta frågorna!

Arbetsrätten och behovet av ett arbetsliv som inte bara är arbete utan också ger möjlighet till liv.... Det är också en typ 2-fråga. Där är vi inte heller ensamma. Vi delar uppfattning med de allra flesta fackliga organisationer. Det är "tillsammans" som är ledordet, inte "bara vi har rätt".

Vi har en ständig kamp mot fattigdom och orättvisor att föra. Visst ska vi partipolitiskt göra allt vi kan, men vi når inte ända fram med 7% väljarstöd. Vi måste göra MER. Vi kan samarbeta med mängder av folk vars uppfattning i alla frågor vi kanske inte alls delar, men vi delar ändå en ärlig vilja att göra skillnad för människor som behöver stöd. Låt oss då göra det!

Detta var bara några exempel. Jag gillar samarbete med respekt för olikheter. Där man KAN samverka ska man göra det. "Låser du om dig kvävs och förtvinar du" (Britt G Hallqvist) är en sanning som inte bara gäller det kristna livet utan även i andra sammanhang. Att vara öppen för andras engagemang, att hitta gemensamma arbetsuppgifter och på det sättet nå goda resultat som gagnar människor och vårt samhälle är livsnödvändigt, inte minst för vår demokrati. Vi behöver nog inte vara oroliga för öppenheten och för att den skulle bli för stor och därmed kväva diskussionen. Vi människor brukar inte ha några större problem med att hitta punkter att bråka om, men "blott i det öppna har du en möjlighet" (Britt G Hallqvist igen).

"Antingen eller" är ingen bra väg. Det är bättre med "både och", förutsatt att man visar varandra respekt och att man har nått en bildningsnivå som gör att man kan skilja på sak och person. Tyvärr brukar det köra ihop sig exakt DÄR.

söndag, november 17, 2013

POSK i Kalmar: Vad har ni emot mig?

Jaha POSK (dvs Partipolitiskt obundna i Svenska kyrkan) i Kalmar pastorat, vad är det egentligen ni har emot mig??

Nu har jag blivit vald till att ingå i Kalmar Pastorats kyrkoråd för mandatperioden 2014-2017. Det tyckte en av er inte alls om, utan påpekade högt och tydligt att det var "olämpligt". Det var inte nog med det, när beslutet var taget vid senaste kyrkofullmäktige anmäldes en reservation från samme ledamot. Det var den enda reservationen som anmäldes. Jag har försökt att inte ta andras okunnighet och oförskämdhet personligt, men det är i sanning svårt. Men jag har släppt det.

Tills idag, för nu är det tydligen dags igen. När kyrkorådet ska ha sitt konstituerande sammanträde finns en, och endast en, anmäld reservation från valberedningen, och den är än en gång riktad mot mig.

Så jag undrar, i ärlighetens namn, exakt VAD har ni emot mig? Ni verkar inte ha några som helst problem med att utse, för att vara lite fin i kanten och så där lagom luddig, äldre och distingerade partipolitiskt aktiva herrar till det ena uppdraget efter det andra, men när det handlar om mig, en kvinna som företräder Vänstern i Svenska kyrkan, som ännu inte befinner sig bortom 50-årsstrecket och som fortfarande har både vilja och ambition att göra nytta, så är det tvärstopp öppet och i allas åsyn. Reservationerna körs ner i halsen på mig. Så, alltså, vad har ni för problem med mig?

Jag kan bara spekulera, och det tänker jag inte göra vare sig offentligt eller i mitt eget sinne. Sådant är min tid för dyrbar för att slösas på. Jag tänker bara uttrycka min stora sorg och besvikelse över nivån. Det är precis som en kollega från en annan nomineringsgrupp sa vid senaste mötet: "Är det så HÄR det ska vara, då vet jag inte om det här är nåt för mig". Han är väl i det relativa ålderssammanhanget att betrakta som söndagsskolebarn. Själv tillhör jag då förslagsvis Kyrkans unga trots att jag snart uppnår 50 års ålder. Har inte även ni i POSK hört uttrycket "Låt barnen komma till mig och hindra dem inte."? Kan det inte vara läge att betänka det ibland, även om ni anser er vara "störst, bäst och vackrast" liksom bara så där automatiskt, för någon egen majoritet har ni ju inte och kan följaktligen inte styra allt på egen hand (och samarbete med andra är tydligen uteslutet för er del)? Är man stor och stark så måste man vara snäll. Det har till och med Bamse insett, men han är ju förstås bara en dum björn...

fredag, november 15, 2013

Livet är NU...

Plockar med tvätten, springer till tvättstugan, bäddar rent, hänger upp nya handdukar, försöker trycka undan det uppenbara behovet av att dammsuga fyrarummaren trots att jag vet att jag måste, försöker bringa reda i min ganska trassliga tillvaro och tycker lite synd om mig själv främst för att jag har ont i vänstersidan av kroppen och det vägrar ge med sig.... Då läser jag att en ung människa inte längre finns bland oss. Det är ingen jag känner, men jag känner nära släktingar. Det är DÅ man får perspektiv på tillvaron.

Och det är DÅ man skäms en aning och tänker att den tid man har ska man lägga på något som ger mycket mer än att tycka synd om sig själv eller att käbbla i all oändlighet... Man ska, som Gabriella i Py Bäckmans underbara text, bestämma sig för att "all den tid jag har ska jag leva som jag vill" för "det är nu som livet är mitt". Meningen med min tid är inte att tvätta och städa, men jag vill kunna njuta av livet och då kan det vara enklare om man gör det där som inte är allra roligast i världen åtminstone då och då. Medan man gör det kan man njuta av själva tanken på att livet helt enkelt finns där. Man lever ju ännu. Samtidigt kan man vara tacksam för allt det man har istället för att hela tiden tänka på det man av en eller annan anledning INTE har. Livet har man ju i alla fall. Det är, som sagt, inte alla förunnat. Som i ett trollslag kan tillvaron förändras. Tyfonkatastrofen i Filippinerna påminner oss också om det.


Livet är NU. Lev det! Jag önskar ibland att jag vore liten igen och kunde ta mig an dagen med samma blommande, blåögda och obegränsade nyfikenhet som jag gjorde då. Man har en del att lära av barnen, eller hur? Vi har väl inte glömt allt från den tiden?

torsdag, november 14, 2013

Årets julkonsert!


Sprakande unik julshow i Kalmarsalen 
måndagen den 9 december kl 19! 
Du kommer väl??? 
Fika ingår plus en hel massa olika sorters musik och roligheter, bland annat med världens bästa körgäng
Vox Communis! 
VARMT VÄLKOMMEN!!!

onsdag, november 13, 2013

Positivt, inte negativt...

Ja, jag kanske är konstig..... Men i min värld så känns det mycket bättre med positiva val än med negativa. Jag föredrar ett läge där man väljer det man vill ha snarare än väljer bort det man inte vill ha. Ibland är det dock omöjligt att få till en sådan situation, och då måste man ju hantera det. Jag står ju själv mitt uppe i ett skede av livet som inte kunde bli positivt om jag inte tog mig i kragen och valde bort först. Sånt händer. Å andra sidan är det spännande, men det ÄR osäkert. Framtiden är en oskriven bok, men handen på hjärtat: För vem är den inte det? Tillvaron kan förändras som i ett trollslag. Vi har otaliga exempel på det. Fundament idag kan vara ruiner i morgon, och oöverstigliga hinder idag kan vara utkikstorn i morgon. Vem vet?

Men, tillbaka till huvudfrågan. Jag är trött på skandaler och skitprat. Jag är trött på SDs rasistiska politik och deras ohyfsade företrädare vilka inte kan stå för sina åsikter. Jag är trött på maktkorrumperade politiker och andra höjdare som inte kan skilja på mitt och ditt, på offentliga medel och privata och som inte klarar livhanken utan flådiga tjänsteresor, Jägermeister och champagne på andras bekostnad. Jag är trött på regeringsalliansens ohederliga retorik och försovningar på privatiseringsmadrassen. Jag är lika trött på velandet från S och MP om deras politiska ambitioner. När maktinnehavet blir viktigare än den värld man vill skapa och påverka så går det så där snett.

MEN, som vänsterpartist i själ och hjärta så är jag inte nöjd om detta och enbart detta leder till högre stöd för oss. Vi är värda ett högt stöd, inte för att andra är dåliga utan för att vi är bra. Vi ska inte slå oss för bröstet om vi blir största missnöjesparti. Det är ingen position som är eftersträvansvärd. Vi ska göra ett framgångsrikt val på VÅR politik, inte på andras.

DET är ett positivt val, sett ur alla perspektiv! DÅ kan vi nå resultat som är hållbara och som leder åt rätt håll! Så NU, kamrater, nu gäller det att fokusera positivt, inte negativt!

tisdag, november 12, 2013

Replik angående sjukfrånvaron

Det finns en mängd orsaker som bidrar till att sjukfrånvaron inom omsorgsförvaltningen i Kalmar ökar. Vi ser ett trendbrott från tidigare år. Hög arbetsbelastning och arbetsvillkor som inte befrämjar hälsa är några troliga faktorer. Arbetet med önskad sysselsättningsgrad är en annan process som kostar främst i form av oro och osäkerhet vilket sammantaget kan leda till sjukdom. Självklart ska man kunna leva på sin lön som välfärdsarbetare, men det handlar ju främst om att lönenivån generellt är på tok för låg och inte om att människor jobbar för lite. Att omforma en deltidsorganisation till en heltidsorganisation är i sig kostnadsdrivande, och det är mycket svårt att genomföra sådant i tider av krympande budgetramar.

Vad vi i omsorgsnämnden måste göra nu är att åtgärda problemen, och då måste vi veta vad som skiljer innevarande år från tidigare. Självklart kan vi inte bortse från tänkbara effekter av åratals besparingar, tio miljoner om året de senaste åren och fem miljoner om året de kommande åren. Det blir inte lättare att spara framöver utan att det drabbar brukare och personal. Vi måste också på allvar ställa oss frågan om det är klokt att genomföra kostnadsdrivande reformer samtidigt som budgetramarna minskas. Jag tänker förstås på LOV i hemtjänsten och rätten till heltid. Vi har nämligen inte råd att slarva bort äldreomsorgens kvalitet bara för att genomföra reformer som av en eller annan anledning ”ligger i tiden”. Att trolla med knäna är inte möjligt, allra helst inte när personalen redan går på knäna i en verklighet som kräver mer och mer.

Det är samhället som är sjukt, inte personalen inom omsorgen. Tänk om vi kunde förstå det, lyssna på de behov som finns, analysera tillsammans i syfte att hitta verksamma vägar och agera därefter!

Birgitta Axelsson Edström (V)

2:e vice ordf Omsorgsnämnden

lördag, november 09, 2013

TGISN

Så där ja! Ett antal timmar före utsatt tid kunde jag skicka iväg min tentamen och jag hoppas att det ska gå bra. Helt borta var jag inte i varje fall, men man vet ju sällan nivån i förväg. Jag tar gärna emot några hållna tummar till, några varma tankar och värmande förböner, bara för säkerhets skull. TACK alla som har hjälpt till på olika sätt! Och förlåt att jag inte kunde vara med på Kristallnattenmanifestationen i Kalmar. Hade den varit kvällstid, som brukligt är, då hade det funkat. Nu var det total krock i tid, och det tycker jag är trist eftersom det är så viktigt att vi visar att vi är många som aldrig kommer att acceptera förtryck och förföljelser pga ursprung, religion eller nåt annat heller för den delen. Jag förstår att det var ytterst få som deltog. Tråkigt.

Men jösses vad trött jag blev efter examinationen... Det var många timmars sömn och många spända muskler som gjorde sig påminda när tablettkombinationens effekter (TACK goe Pierre för tipset!) började försvinna ur kroppen. Med hjälp av två olika värktabletter kunde jag faktiskt bli av med smärtan i benet när det bestämde sig för att somna och jag kunde ganska ostört skriva klart uppgiften, och det var ju jättebra! Men sen, mina vänner, sen..... DÅ var det riktigt kört. Och vet ni vad jag gjorde då, när TV-soffan lockade som allra mest och jag kunde slänga mig där raklång utan att ens ha nåt lockande program att titta på utan bara kunde domna bort i behaglig medvetslöshet efter väl förrättat värv? DÅ tog jag en lång och frisk promenad :-)

Det trodde ni inte, va? Jodå, vi gick ut i det blöta vädret, ischiasbenet och jag. Det ser lite märkligt ut, och det känns ganska stelt och konstigt och det hänger inte riktigt med, men vi kunde ändå ta en promenad, fylla lungorna med luft och samtidigt passa på att fylla på förrådet med duschcreme, schampoo, tvål och toapapper så HELT ineffektivt var det inte i nyttoväg heller. Ibland blir man så stolt över sig själv :-)

Ibland behövs det nämligen så lite.... och benet ska vara vaket i morgon för då ska det tjänstgöra vid orgelpedalerna. Funkar det inte DÅ, DÅ blir det andra bullar! Och NU är jag hungrig!

(TGISN???? Thank God It´s Saturday Night)

fredag, november 08, 2013

Fredagslitania

Ja, jag borde läsa riktigt koncentrerat idag, men det tar stopp. Efter att ha vrålpluggat den sista tiden så är det liksom fullt nu. Morgondagens tentamen om kristendomens utveckling får jag se som ett lärandetillfälle och inta en något mer avslappnad attityd än jag är van vid.

Det är just det här som jag inte gillar med tentamenstillfällen. Det blir fokus på fel saker och det skapar osäkerhet. Jag har alltid föredragit inlämningsuppgifter av djupare karaktär, uppgifter där man får reflektera och tänka, tränga in i andras resonemang, jämföra och utveckla nya egna tankar. Jag är helt övertygad om att det är en överlägsen metod när det gäller att examinera hållbart lärande och äkta utveckling. I vilket fall som helst är det överlägset i förhållande till att sitta en hel dag framför datorn under tidspress när ischiasnerven skriker av stillasittande....

Men ok, jag vet av egen erfarenhet att det innebär mer jobb för examinatorn. Det ska man självklart beakta, men visst måste det vara studenternas utveckling som ska stödjas och stå i centrum? Och visst bör det vara så att vår högre utbildning borde gå före när det gäller kunskapande och inte premiera reproduktion ens inom grundutbildningen?

Med denna litania, självklart skriven med baktanken att jag ska få åtminstone några goda tankar och förböner från goda vänner inför morgondagen (för såna hjälper absolut!), så vill jag önska alla en trevlig helg! Själv ser jag fram emot söndagen men ska åtminstone genomlida lördagens teologitenta, hur det än ska gå....

Dagens kloka ord

En fördel med förutsägbara människor, trots att det förmodligen är ganska trist egentligen att vara just förutsägbar samt att det också är ganska trist att vistas i såna miljöer, är att vi andra inte behöver vara beredda att omvärdera vår uppfattning om vederbörande. Det kan ju vara jobbigt, eller hur? ;-)

Men oj så mycket stillastående vi riskerar att drabbas av, för att bara nämna ETT problem med kollektiv koma. Jag är alltså beredd att säga som Sällskapet Vakttornet: Vakna! men det är nog det enda jag och dom säger med enad tunga ;-)

Om det där med korrekt rapportering

Vilken helgalen följetong det här blev, orsakad av en totalt snedvriden artikel efter omsorgsnämndens senaste möte. Media har makt. Media har speciellt mycket makt när information snedvrids och man inte får möjlighet att kommentera. Så här är det alltså:

På förra nämndsmötet visades siffror på sjukfrånvaron. Sådana siffror visas VARJE möte. Vi har under året sett tendensen att sjuktalen har ökat. Nu i oktober kvarstod detta faktum. Eftersom vi redan länge har sett detta, och det oroar i allra högsta grad eftersom det betyder dels att personalen mår dåligt, dels att omsorgens kvalitet riskerar att försvagas, så sitter vi inte overksamma. När det dessutom inträffar i tider då ekonomin är svag redan från början (vi har ju sparat in tiotals miljoner om året de senaste åren) blir risken ännu större att konsekvenserna blir mycket allvarliga. DÄRFÖR jobbar folk på förvaltningen hårt med att analysera orsaker och åtgärder. DÄRFÖR ställdes frågor på nämnden om hur arbetet fortskrider. DÄRFÖR fick vi svaret från förvaltningen att frågan ska besvaras vid nämndens sammanträde i november. Det är nämligen ingen fråga som man enkelt löser på ett bräde.

Orsakerna till sjukfrånvaron kan vara många, det kan vi inte blunda för. Vi kan heller inte blunda för att nämndens ekonomiska ramar krymper och att vi har uppdraget att sjösätta kostnadsdrivande åtgärder SAMTIDIGT. Verksamma åtgärder snyter man inte ur näsan, utan det kräver både noggranna och breda analyser. Jag hoppas och tror att vi får en redovisning som håller måttet nu i november. Självklart ska personalens egna uppfattningar, de uppfattningar som finns hos de människor som varje dag vistas i den verklighet som vi med små ekonomiska resurser ska försöka driva så klokt som möjligt, finnas med som viktiga delar i den analysen. Annars är den ju inte fullvärdig.

Jag har blivit kontaktad av flera ur personalgruppen som blev upprörda över den första artikeln. Jag förstår dem, men jag har försökt att förklara och berätta hur det verkligen VAR och ÄR, och försökt rätta till den beskrivna bilden. Jag har kontaktat den aktuella tidningen. Det kan ju vara värt att berätta att enbart en av de två närvarande tidningarna skrev om detta. Jag har också skrivit en insändare/debattartikel (ej publicerad).

Vi hade alltså under presskonferensen efter nämnden en lång diskussion om denna fråga, och hänvisade till pågående arbete och till novvembersammanträdet. Den första rapporteringen (jag hittar tyvärr inte artikeln på nätet och kan därmed inte länka till den) lyfte däremot fram skidbackar, brutna ben och uttalanden från oss politiker som kunde tolkas som om vi inte har en aning om hur det ligger till. Det är i högsta grad både en ganska elak vinkling och, omedvetet eller medvetet, en begränsning av tillgänglig information. Jag har dessutom under innevarande vecka, mitt under brinnande tentaläsning, försökt nå en av de anställda som ringde men ännu inte lyckats komma fram. Jag hoppas på bättre tur idag. Är det något jag inte accepterar så är det skitsnack och rena felaktigheter, men min ersättning som andre vice ordförande i kommunens största nämnd ger mig ett arbetsutrymme på sex timmar i veckan. Det räcker inte så långt, speciellt inte i tider av tentamen och när behovet av omsorgsinsatser inom familjen har ökat lavinartat på mycket kort tid. Det tar också en hel del kraft. Jag önskar att omsorgen och sjukvården ska fungera på bästa sätt. Jag ska vara ärlig och säga att det sistnämnda har det varit lite si och så med efter mina egna erfarenheter de sista månaderna. Jag riktar dock INGEN kritik mot den utförande personalens insatser, men visst är det väl stora maskor i det skyddsnät vi borde kunna lita på. Hur som helst, jag är väl inte den enda som har ett liv utöver politiken....

Och så öppnar man tidningen idag och hittar denna artikel. "För omsorgsnämnden kom det som en överraskning och man såg inte någon direkt förklaring, mer än förkylningar och brutna ben i någon skidbacke." Det är kanske inte så konstigt att man blir både trött och ledsen. Jag tror inte att jag är den enda som inte känner igen mig. Frågan är uppe på VARJE möte. Är det då verkligen meningen att vi ska ha politiker som skjuter från höften och helt enkelt bara hoppas att man träffar rätt? Är det ansvarsfull politik, och därmed omsorg om våra äldre och om kvaliteten på den verksamhet som så många är beroende av, att avstå från att undersöka orsaker och föreslå åtgärder på ett professionellt och systematiskt sätt? Är det viktigare med plakatpolitik än med verkligt ansvar? Är det önskvärt med ofullständiga beslutsunderlag?

Jag bara undrar. För mig är saken glasklar. Tydligen är jag inte överens med den blå lokaltidningen om detta.

onsdag, november 06, 2013

Vad är EFS?

Efter gårdagen fick jag klart för mig att Evangeliska Fosterlandsstiftelsen, inom vilken jag är aktiv, inte till fullo varken är känd eller erkänd bland aktiva inom Svenska kyrkan. Kanske kan nedanstående text, klippt från EFS hemsida, hjälpa till att bringa ljus i mörkret. EFS, och därmed Vasakyrkan i Kalmar, är en missionsrörelse INOM Svenska kyrkan, även om de lokala förhållandena när det gäller praktiskt samarbete varierar över landet.

EFS är en självständig organisation inom Svenska kyrkan, med betoning på mission, lekmannaengagemang och vardagskristendom. Rörelsen består av ca 15.000 människor som är medlemmar i någon av de 350 föreningar som finns spridda över landet. Det gemensamma målet är att hjälpa människor att leva nära Jesus Kristus i vardagen.

Bakgrund
1852 träffades tre uppsalastudenter som kände nöd för det andliga läget i Sverige och ville bidra till att Svenska kyrkans medlemmar (då i princip alla svenskar) fick höra ett frigörande budskap om Jesus Kristus. Det var på den tiden förbjudet att samlas utan prästens medverkan. Studenterna samtalade om hur man bäst skulle sprida kunskap om evangeliet till så många som möjligt. De kom fram till att ett bra sätt var att ge ut små skrifter. Kolportörer som vandrade över landet spred skrifterna och små traktater. Men det var inte tillräckligt. Därför ville studenterna bilda en ny rörelse som kunde samla människor som brann för människors andliga väl. Det ledde till att EFS bildades 1856.

Självständig inom Svenska kyrkan
När väckelsen på 1800-talet började organiseras var en av knäckfrågorna vilken relation man skulle ha till den svenska statskyrkan. En av de tidiga organisationerna, Evangeliska alliansen, sprack till stor del på grund av denna fråga. Den baptistiska delen av väckelsen organiserade sig helt fristående, medan den lutherska delen valde att stanna kvar inom svenska kyrkan och blev missionsorganisationen EFS 1856. Orsaken var strategisk. Genom närheten till Svenska kyrkan skulle man lättare kunna verka för Kristi rikes tillväxt, eftersom människor hade mer förtroende för Svenska kyrkan än för så kallade ”separatistiska” rörelser. Men EFS värnade ändå sin självständighet och sin lokala variationsrikedom. Idag söker EFS de samarbetspartners som bäst främjar EFS huvudsyfte på varje enskild ort. I första hand är det förstås Svenska kyrkans församlingar. Genom sitt väckelsearv kan EFS ibland ha en roll i det ekumeniska samarbetet mellan olika kristna samfund.

Vad är det EFS vill se hända? Vad vill vi betona? Fem saker återkommer när vi formulerar detta. Vi har inget monopol på dessa, utan delar dem med många andra, både i Svenska kyrkan och i andra kristna samfund. Men de fem betoningarna ger tillsammans EFS en viss ”smak” eller karaktär.
  • Personlig tro på Jesus Kristus
  • Fördjupning i bibel, bön och samtal
  • Mission både lokalt och globalt
  • Alla kristna har del i kyrkans uppdrag
  • Organisation och mötesplatser för detta
Överenskommelse
EFS och Svenska kyrkan skrev 1989-90 under en överenskommelse där det bland annat står: ”Svenska kyrkan och EFS förnyar ömsesidigt sin gemenskap i en och samma kyrka med full andlig enhet och solidaritet. Svenska kyrkan erkänner fullt ut det arbete som EFS bedriver som en del av kyrkans arbete. EFS å sin sida bekräftar sin samhörighet med Svenska kyrkan.” Detta avtal får bland annat till följd att EFS pastorer vigs till präster i Svenska kyrkan, dock med förbehållet att de arbetar inom EFS. Överenskommelsen förnyades år 2009.

Alltså: Jag är som aktiv inom kyrkopolitiken i Kalmar pastorat och Växjö stift fullvärdig medlem och aktiv inom Svenska kyrkans arbete, om än inte i nämnvärd omfattning i den lokala församling där jag bor. För övrigt tror jag att Kristi kropps olika delar i vid bemärkelse har allt att vinna på att samarbeta och närma sig varann. Tendenser till splittring och avståndstaganden kristna emellan bör man vara aktsam på. Som Paulus skriver till församlingen i Efesos: "Sträva efter att med friden som band bevara den andliga enheten: en enda kropp och en enda ande, liksom ni en gång kallades till ett och samma hopp. En är Herren, en är tron, ett är dopet, en är Gud och allas fader, han som står över allting, verkar genom allt och finns i allt." (Ef. 4:3-6)

Vi får inte plats i samma hus jämt, men husen behöver inte slåss eller konkurrera. Vi har samma chef allihop, och i fallet med EFS och Svenska kyrkan så gäller det inte bara i andlig utan även i världslig och formell bemärkelse. Frid syskon!


tisdag, november 05, 2013

Mina vänner


Jag älskar mina vänner
från skilda sorters sfärer
Så olika, så kärlika
med mångfaldsrikedom

Med välvilja och uppmuntran
så lyfter vi varandra
för det är alltid viktigast
Allt annat väger lätt…

När höstens mörker faller
Och kylan tränger på
så värms vi upp tillsammans
med kamp och skratt och gråt

Så bygger vi gemenskap
som håller för en storm
Som skyddar oss från faran
Ger kraft att börja om

När en dörr råkar stängas
så öppnas snart en ny
En frisk fläkt fyller rummet
och vingarna, de bär!

måndag, november 04, 2013

Ja, hur GÖR man? En svår och mångdimensionell fråga...

Det där med mångfald är nog svårt. Jag har märkt det då och då. Det är så himla lätt att skrika "brist på mångfald" bara för att man själv upplever att man i något avseende hamnar utanför, men frågan är hur man ser till att främja mångfald själv. Hur gör jag? Och hur gör du?

Jag är kristen sedan länge, och vänster är jag också sedan länge. Min tro blir mer och mer viktig för mig med åren. Jag vet på vem jag tror och jag vet varför, och jag är ganska öppen med det. Jag vill INTE pracka på någon annan något, men jag tillåter mig själv att vara tydlig med var jag står, och hoppas och ber att det inte ska kränka någon annan eller vara förolämpande på något sätt. Precis som prästen Anders Johansson sa i Domkyrkan i lördags: "Kan vi inte berätta om vår tro utan att kränka någon annan ska vi nog vara tysta, men hur kan kyrkan vara kyrka om vi inte får berätta om Gud?" (ungefärligt citat) Och kyrkan, församlingen, Kristi kropp eller vad vi nu kallar oss, består ju av oss kristna. Vi KAN inte vara tysta. Vi SKA inte vara tysta. OCH, vilket är viktigt: Vi har ingen anledning att vara MER tysta än någon annan. Men förolämpas för vår tro, DET ska vi. Eller?

Jag hoppas att jag får höra om jag kränker någon när jag är öppen med min relation med en levande frälsare. Jag hoppas jag får höra det direkt, för det är inte min avsikt. MEN jag kommer också framöver att vara extremt tydlig med att freda mig från rena förolämpningar med innehållet "troende (oavsett religion) är korkade, kriminella, förtryckande eller psykiskt sjuka eller allt på en gång". Tyvärr händer det här inte sällan. Det händer alltför ofta att sånt dyker upp både här och där, och det är inte ovanligt att man får kritik för att man opponerar sig.

Jag tycker inte att ateister i allmänhet är korkade, men är dom det så handlar det inte om deras avsaknad av tro utan om något helt annat, och om en ateist slår sin fru så är det kriminellt, men det betyder inte att alla ateister är kriminella. Jag känner flera stycken som är fantastiska människor och som jag aldrig för allt smör i Småland vill mista som vänner. Och ateisterna, liksom muslimerna, agnostikerna, pingstvännerna, mormonerna och dom där från Jehovas vittnen som aldrig slutar att ringa på vår dörr har rätt att finnas i vårt samhälle och bidrar till vår utveckling precis som vi själva gör. Så enkelt är det.

Jag tror att hela mångfaldsdiskussionen skulle behöva hyfsas lite, förses med lite allmän och medmänsklig respekt, acceptans och ärlighet samt bildas så att man kan hålla isär äpplen och päron lite bättre. Mångfald ska vi ha, för det är grunden för ett hållbart samhälle i utveckling, men det handlar inte bara om att JAG ska få plats, det handlar också om att DU ska få plats liksom HON, HAN och DE ANDRA, PRECIS SOM DOM ÄR. Hur bidrar VI till det, utan att kränka och förolämpa den som inte är som jag samtidigt som man inte döljer den man själv är?

Tystnaden talar...

Idag låter jag tystnaden tala... Det är tydligt nog. En talande tystnad kan säga mer än tusen ord, eller hur? Speciellt är det att rekommendera när man behöver vila öronen pga en envis öroninflammation...

Men några föreläsningar från Umeå får det i alla fall bli på sjungande finlandssvenska. De handlar om effekterna av 1500-talets reformationer in i modern tid. Det är spännande och lärorikt, och äntligen något jag på allvar känner igen och tycker är riktigt intressant! Kyrkans allra tidigaste århundraden har jag väl inte riktigt gått igång på, men däremot var studiet av kvinnors ställning upplysande och examinerades som ni vet på ett sätt som passar mig bättre än en mer traditionell salstentamen. Jag antar att en del får man helt enkelt "tugga i sig", men nu står pingströrelsens framväxt och reformationens påverkan på samhälle/politik, tillväxt, ekonomi, utbildning och vetenskap på tur. Buss på bara!


söndag, november 03, 2013

Stor tacksamhet, stor ödmjukhet....

Det är med stor ödmjukhet och minst lika stor tacksamhet som jag har tagit emot beskedet att jag återfinns på fjärde plats i valberedningens förslag till EU-lista. Listan fastställs på kongressen i januari och man vet ju aldrig vad som händer då (numera tar jag inget för givet), men bara att finnas med i diskussionerna känns så otroligt bra! Hela listan hittar du här.

Och jag vet att jag har mer att ge i givande politiska sammanhang. Kanske är detta en rejäl chans till att få vara med och göra det som behövs, nämligen att vrida världen lite mer rätt, att göra den lite mer rättvis och lite mer jämställd?? Det kan sannerligen behövas!

Rösta på Vänsterpartiet i EU-valet i maj! Det är det enda som kan göra skillnad i rätt riktning!


Alla själars dag: Var inte rädd

Var inte rädd.  Det finns ett hemligt tecken, 
ett namn som skyddar dig nu där du går
Din ensamhet har stränder in mot ljuset.
Var inte rädd. I sanden finns det spår.

Ylva Eggehorns diktning väcker för det mesta tankar. Detta är första strofen ur Sv Ps 256.  När allhelgonahelgen är här brukar man tänka en del på livet och döden. Det är företeelser som känns lite mer närvarande just nu. Döden kan vi inte undgå, så den är faktiskt lite mindre problematisk på det viset. Vi vet dessutom väldigt lite om den. Däremot är livet, det som pågår just nu, desto mer angeläget. Vad gör vi av det? Hur ser vi på det? Vart leder det?

Ylva Eggehorn använder här bilden av livet som en resa. Det är inte ovanligt. Jag gör också ofta det, och försöker intala mig att det är målet som är det viktiga. Det är till himlen vi är på väg, hemåt. Samtidigt har jag i ryggmärgen (eller i hjärna eller hjärta, det kanske inte spelar så stor roll egentligen) orden ”I världen men inte av världen”. Det känns viktigt för mig att använda tiden här på jorden på ett sätt som är nyttigt. Jag vill bidra. Jag vill vara med och göra saker. Jag vill helt enkelt komma i funktion på ett sätt som känns rätt, riktigt och ärligt, men det har inte visat sig vara det enklaste. Just nu är det därför skönt att tänka på löftet: Var inte rädd. På Alla själars dag finns det en omsorg även om min själ även om det känns mörkt och dunkelt. Var inte rädd.

Du är på väg. En dag blir natten vit. 
En dag och stjärnor växer ur hans famn.
Var inte rädd. Det finns en mörklagd hamn, 
du ser den inte nu, men färdas dit.
(Sv Ps 256:4, text: Ylva Eggehorn)


fredag, november 01, 2013

Det är kärlek det!

Efter en söndervärkt dag då dessutom goa dottern åkte iväg ner till Malmö igen och lämnade mamma alldeles ensam så kommer äkta maken hem med denna fina Fairtrademärkta bukett med rosor från Kenya, "mitt" land i Afrika.


Det kallar jag kärlek, banne mig!
(och dessutom ett tecken på att det som han sa i Barometern häromveckan är alldeles sant)