torsdag, januari 30, 2014

En motion istället för WO...

Jag har en dröm... Jag hoppas få föras ut i vindens riktning och komma i funktion någonstans där det är tillåtet för alla att ta egna initiativ, att använda de resurser man har och att utvecklas samt där allsköns skitprat inte frodas likt ogräs på en gödselstack. Jag bär på en djup förtröstan om att sådana miljöer både finns och kan tillskapas, men frågan är när jag kommer att se vägen till den plats dit JAG ska. Svaret är förstås "när Gud vill", och han är klokare än både jag själv och alla andra människor tillsammans. Och fram till dess att jag ser klarare så studerar jag teologi på distans och försörjer mig på diversejobb främst inom musik- och kulturområdet (för där mår jag och andra gott). Idag fick jag förresten resultatet på senaste tentan i brevlådan:

Gissa om jag blev glad???? Systematisk teologi var inte helt okomplicerat....
"Ty det är hemligheten att Gud ifrån sin tron blott ur ett ödmjukt hjärta kan bringa fram en ton" har Linnea Hofgren skrivit i en sång som Bengt Johansson har spelat in. Det är just det ödmjuka hjärtat som jag hoppas att jag kan skaffa mig under den här tiden när livet inte går på räls. Som student inom ett nytt område så kan jag lova att ödmjukheten byggs upp. Jag kan också lova att det är ett under att inte mitt hjärta har blivit förvandlat till en sten vid det här laget, men det har det inte! Det klappar fortfarande solklara feministiska slag åt vänster, trots alla smällarna utifrån. Hoppet lever! Och förresten, kanske finns det fler som skulle behöva en dos ödmjukhet i livet? ;-)

Mina uppdrag som förtroendevald i kommunpolitiken har jag ju kvar fram till årets slut, eller strax efter valet åtminstone, och dem tänker jag sköta så länge jag innehar dem. Det betyder att de väljare som har röstat på mig ska vara säkra på att jag försöker göra skillnad och inte bara sitter tyst och hänger med (eller knappt det). Därför har jag bestämt mig för att lämna in en motion till kommunfullmäktige, något som vi inom majoriteten inte har för vana att göra utan där försöker man ju diskussions- och kompromissvägen få igenom förslagen istället. Det kan dock vara svårt för det minsta partiet i samarbetet. Så som läget nu är så är den dörren dessutom stängd för mig oavsett hur diskussionsklimatet där ser ut. Det förstår jag, inte minst genom att jag numera aldrig blir tillfrågad om att skriva under kollektiva debattartiklar eller insändartexter ens om de handlar om områden som ligger inom ramen för de uppdrag jag har. Detta är alltså svaret på de frågor jag har fått angående detta. Nåja, jag kan skriva texter själv. Det har jag ju alltid gjort, även långt innan jag började jobba med politik på heltid. Det viktiga är ju att man vill använda politiken, och gör det också, till att förändra världen till det bättre i samklang med viljan hos de människor som har röstat på Vänsterpartiet. Åtminstone ser jag det så. Därför jobbar jag på det!

Nåväl, min motion handlar alltså om kommunal bostadsförmedling (se tidigare inlägg) och det ska bli spännande att se hur den blir mottagen när den ska behandlas. Det här är något som Vänsterpartiet driver hårt i riksdagen. Där motioneras det årligen i den här frågan, men här i Kalmar har det varit tyst. Jag tycker alltså att det har varit FÖR tyst... Vi kan inte bara gnälla över att det byggs för lite när vi inte har direkt inflytande över nybyggnationerna. Vi måste göra det vi kan inom de ramar vi har. Därför är en kommunal bostadsförmedling värd namnet en rimlig åtgärd. Bostadspolitiken är en viktig del av välfärdspolitiken och vi kan inte lämna WO i den matchen.

Motion om bostadsförmedling

Utred och inrätta en bostadsförmedling värd namnet!


Kalmar lider av bostadsbrist. Ingen kan ha undgått detta faktum. Ska Kalmar öka sin attraktivitet, säkra tillväxt, locka nya invånare och få redan boende här att stanna kvar måste det vara möjligt att få tillgång till bostäder såväl snabbt som rättssäkert. Så är det inte i dag i bostadsbristens Sverige, och Kalmar följer mönstret. Otillräcklig nybyggnation, otydliga köregler och svårgenomträngliga system hindrar människor från att bosätta sig i Kalmar. Det är inte värdigt en kommun som vill utvecklas.

Bostaden är en social rättighet. Bostadspolitiken är därför en grundläggande del av den generella välfärdspolitiken. Alla ska ges förutsättningar att leva i goda bostäder till rimliga kostnader och i en stimulerande och trygg miljö inom långsiktigt hållbara ramar. Boende- och bebyggelsemiljön ska utgå ifrån människors efterfrågan och behov, bidra till jämlika förhållanden och särskilt främja en god uppväxt för barn och ungdomar. Vid planering, byggande och förvaltning ska en ekologiskt, ekonomiskt och socialt hållbar utveckling vara grund för verksamheten.

Visst måste nybyggnation av bostäder, speciellt hyresrätter med hänsyn till Kalmars status som universitetsstad, stimuleras. Investeringskostnaderna är i dagsläget alltför höga, och de statliga subventionerna lyser till stor del med sin frånvaro. Det behövs en annan majoritet i riksdagen för att modernisera och förmänskliga bostadspolitiken på detta område.

Ett annat problemområde är dock ett kommunalt ansvar, nämligen bostadsförmedlingen.  Man ska inte behöva vara beroende av kontakter för att få en bostad, oavsett om det råder brist eller inte. Förutom att det alltså måste finnas fler bostäder, och i synnerhet hyresrätter, så måste dessa fördelas på ett rättvist, tryggt och förutsägbart sätt. För detta ändamål är bostadsförmedlingar ett bra verktyg. I dag är det bara ett fåtal kommuner som har en kommunal bostadsförmedling. Förutom att bostadsförmedlingar kan fördela bostäder på ett rättvist sätt kan de vara ett betydelsefullt instrument för boendeplanering genom att statistik på önskade bostäder avseende läge och storlek blir tillgänglig. Dessutom kan vi genom bostadsförmedling värd namnet erbjuda inflyttande och andra bostadssökande ”en väg in” istället för krångliga och svårgenomträngliga strukturer när man ska ringa runt till mängder av hyresvärdar, företag och personer vilka man omöjligen kan ha kännedom om såvida man inte redan bor i kommunen.

I 3 § bostadsförsörjningslagen framgår att inrättandet av en bostadsförmedling och regionalt samarbete är frivilligt. Enligt lagstiftningen kan regeringen, om behov föreligger, ålägga en kommun att inrätta en bostadsförmedling lokalt eller regionalt. Man kan naturligtvis diskutera huruvida frivilligheten ska tas bort eller ej. Vänsterpartiet motionerar årligen i riksdagen i detta ärende. Det viktiga i det här sammanhanget och för den här motionen är dock att Kalmar kan gå före och inrätta en bostadsförmedling värd namnet. Detta kan ske antingen i egen regi eller genom samverkan i regionen. En sådan bostadsförmedling kan genom transparenta regler förmedla de flesta såväl allmännyttiga som privata lägenheter.

Jag föreslår därför

att Kalmar kommun utreder förutsättningar och former för kommunal bostadsförmedling,

att Kalmar kommun därefter inrättar en sådan, antingen i egen lokal regi eller i lämplig samverkan med övriga tänkbara intressenter.

Kalmar den 22 januari 2014

Birgitta Axelsson Edström (V)

måndag, januari 27, 2014

LNU i Ölandshamnen?

Idag har kommunfullmäktige tagit beslut, efter en mastodontdebatt med många fler inlägg än innehållen motiverade, om detaljplanen och exploateringsavtalet som möjliggör Linnéuniversitetets flytt till Ölandshamnen. Jag argumenterade enligt följande:

Vi fick i förmiddags en timmes ganska ingående information i ärendet av företrädare från LNU (Linnéuniversitetet) och kommunen. Ändå kunde jag, när jag vaknade tidigt redan i morse, läsa i tidningen i brevinkastet hur jag skulle ställa mig EFTER den informationen. Har tidningen profetiska gåvor? Eller har den fått information som inte stämmer? Tja, döm själva. Jag tog i varje fall inte ställning förrän under lunchen och under debatten just IDAG, och det har jag också varit tydlig med på förhand.

Jag har lång och varierande akademisk erfarenhet, från Lund och Malmö i söder via Kalmar, Linköping och Uppsala till Umeå. Universiteten/högskolorna ser olika ut. Det finns härliga campusområden i Linköping och Umeå en bit utanför centrum. Uppsala och Lund har stadsintegrerade lokaler, låt vara med stora monumentbyggen av historisk karaktär i centrum, men dock: De moderna institutionerna med undervisning och forskning bedrivs "på bygden". Båda modellerna fungerar bra där de finns. I Kalmar har vi haft en stadsintegrerad modell uppbyggd i närheten av Rostad, det gamla lärarseminariet. Skillnaden är dock en, och den är stor: Vi har inte haft ett universitet sedan 1400-talet. Vi har inte universitetsidentiteten inskriven i stadens själ. Vi har inte det akademiska samtalet levande av sig självt. Vi är en liten stad som delar landets nyaste universitet med Växjö, och är dessutom i strykklass i relation till storebror i väster. Vi har en helt annan situation. Synligheten är så oerhört mycket viktigare här i Kalmar än i Uppsala. Om inte universitetet syns så finns det inte.

Sedan är jag visserligen djupt tveksam till lokalernas beskaffenhets påverkan på utbildningens kvalitet. En av de mest intressanta kurserna jag har läst var grundkursen i psykologi i Linköping vintern 1986-1987. Det var åtta plusgrader i föreläsningssalen, toaletterna var frusna och vi fick tillbringa en hel del föreläsningstid i personalens kafferum. Det handlade om baracker på Sveagatan där institutionen för pedagogik och psykologi huserade, helt klart i samma klass som Stagneliusskolans gamla baracker i början på 80-talet när jag gick i gymnasiet, och för att klara av att sitta där på Sveagatan mellan fikapauserna i lastbilsverkstaden på tomten bredvid fick man ha vantar och skidoverall inomhus när termometern som satt utanför fönstret visade 20 minusgrader. Men kursen var hyperintressant! Och anledningen till det var förmodligen att den skapade mötesplatser och fler frågor. Den gav oss tillfälle att stanna upp och reflektera, att diskutera, att utvecklas och att lära känna oss själva på ett nytt sätt när vi kunde spegla oss i varandra, med eller utan rinnande vatten i handfaten och med eller utan utandningsmoln.

Det är egentligen inte så viktigt VAR universitetets lokaler ligger. Det allra viktigaste är att de skapar mötesplatser och får människor att utvecklas. Händer detta i Ölandshamnen? Det vet jag inte. Poängen är att LNU tycker det. Jag hade själv inte valt det alternativet. Efter att ha tagit del av Byteatern Kalmar länsteaters liv i Kalmar hamn så förstår jag inte fördelarna med just den platsen. Jag tycker att det finns många frågetecken, både med själva lokaliseringen och med proceduren. Vi har dock inte kontroll över hur LNU tänker och tycker. De är självständiga, på samma sätt som alla andra, och kan inte tvingas hit eller dit. De liksom bara ÄR och dessutom medför deras existens här i Kalmar en möjlighet (och den möjligheten vet jag inte om alla riktigt har förstått vidden och betydelsen av).

Vi hade ett exploateringsavtal att ta ställning till, med tre deltagande parter. Det gällde Kalmar kommun, exploatören och LNU. Vi kunde ju önska, men förstås inte påverka i dagsläget, att det skulle rört en annan plats och med andra deltagande aktörer. Många ville det idag, MEN nu hade vi det avtal som låg framför oss, och det var det vi skulle hantera. I det läget röstade jag JA till både avtal och detaljplan. Jag vill se utveckling av mänskliga resurser i Kalmar, skapa möjlighet till mer kreativitet och tänkande utanför ramarna och släppa loss människan ur trista kortsiktiga bojor. Jag tror att ett universitet kan visa vägen, men jag är inte säker, vilket jag skrev tidigare, att alla riktigt förstår potentialen i en sådan utveckling. Då kanske de inte hade röstat som de gjorde.

Gjorde jag rätt? Ja, det tror jag. Jag röstade rätt sett ur flera perspektiv, kanske ur fler än andra vill se. Det enda perspektiv jag INTE har tagit hänsyn till är partipiskan. Den har jag nämligen totalt tänkt bort.

lördag, januari 25, 2014

Sjukfunderingar

Det här är inte roligt.... Efter en vecka som skulle bli omväxlande och rolig så var det ju meningen att man skulle få ta en skön och festlig helg. Så blev det inte. Hosta och feber har intagit min kropp och jag känner att så gott som två dygn är som bortblåsta. Från torsdag kväll till nu, när jag äntligen har orkat duscha och klä på mig någorlunda normala kläder och börjar se nästan normal ut, så är minnena ett töcken. Jag minns faktiskt inte när jag låg i sängen en hel dag senast, men igår hände det. Kanske skulle jag har lyssnat på kroppen och tagit time-out lite tidigare, men är det cirkelstarter och nämndsmöte på programmet så tvingar den inneboende moralen och etiken en att göra det man ska i alla fall. Någonstans är jag rätt tacksam för det, trots att det betyder att jag kör slut på mig ibland. Som nu. Det räckte med ansträngningen dusch och påklädning så rann kraften ut tillsammans med vattnet i duschen. Å andra sidan så har jag träffat två otroligt positiva Våga låta-grupper som jag ska arbeta med nu i vår. Man ska försöka hitta människor som man har kul tillsammans med och låta andra surpuppor vara ;-)

Veckan inleddes riktigt roligt också, med invigning av Sveriges modernaste vård- och omsorgsboende Berga backe på måndagen och två dagar med Kalmar pastorat på Ronneby brunn. Det var både kul, lärorikt och inspirerande, även om jag förstås kände att febern nog lurade runt knuten. Hoppas att jag inte har smittat ner för många.... Biskopen kom på besök och berättade om sin ämbetsberättelse på temat "Och de ska vara ett". Han är klok, biskop Jan-Olof. Enheten är viktig, samt att försöka se de stora mönstren och inte bara de små detaljerna. Vi borde nog tänka på det ibland lite till mans.

Jag tänkte på det när hamburgerkedjan Max gjorde bort sig nu i veckan. Alltså, det ÄR omdömeslöst och det ÄR diskutabelt rent moraliskt/etiskt att försöka påverka sina anställda att rösta i den ena eller andra riktningen. Jag minns själv hur skarpt jag reagerade med ryggmärgen när jag på 80-talet hörde en pastor i predikstolen säga att han inte med rent samvete kunde rösta på något annat parti än KDS. Inte en enda gång har jag röstat på KDS, men mitt samvete är nog inte smutsigare än någon annans. Man ska inte försöka påverka när man befinner sig i en maktposition gentemot människor som står i beroendeställning till en.

Däremot så har jag svårt att delta i den där "hu-så-hemskt-jag-tror-jag-spyr"-rörelsen. Är det konstigt att företagare röstar borgerligt? Gäller inte yttrandefriheten dem också, även om vi tycker att de pratar goja? Att detta sker är ju ett tecken på att valet närmar sig och att de ser sin position hotad. Att lägga en massa energi på att prata skit om Max hamburgare tar ju bara fokus bort från det vi ska göra, nämligen visa på en alternativ politik som leder till ett bättre samhälle. Det är ju det här uppdraget vi har: Att bygga ett mänskligt samhälle. Ett sådant samhälle kommer att innehålla en massa människor som inte tycker som vi, men att begränsa yttrandefriheten är INTE ett sätt att bygga det, inte om man står för demokratiska värderingar. Det gör ju i varje fall jag. Så, FOKUSERA istället. Det vinner alla på. Förresten tror jag att de anställda på Max är förmögna att skapa sig egna uppfattningar om saker och ting. Jag tror att de röstar som de själva önskar, och valhemligheten rår inte ens en arbetsgivare på. Förresten tycker jag att det finns mycket annat som man kan uppröras över, om man är på det humöret. LOs svängning i vinstfrågan eller socialdemokraternas ideologilösa politik (att vilja ha makten men inte förändra något) till exempel.

På måndag ska kommunfullmäktige ta ställning till detaljplanen som möjliggör ett universitetsbygge i Kalmar hamn. Frågan engagerar många och tydligen försöker lokala media luska ut hur de olika partigrupperna kommer att rösta. På måndag förmiddag, före lunch och före det formella sammanträdet, ges en timmes information i ärendet. Jag hoppas att den informationen fyller något syfte, annars behöver den ju inte ges alls. Alltså är det omöjligt att få fram svar om hur folk ställer sig på förhand. Vi som inte har varit inblandade i processen behöver så mycket information som möjligt för att kunna fatta beslut. Det handlar inte om partipiskor (såna har jag aldrig vare sig gillat eller förstått) utan om att respektera uppdraget som förtroendevald. Resultatet får vi alltså se på måndag eftermiddag och inte en minut tidigare.

En liten varning till sist: Min goe liberalmake, som för övrigt åt lunch med självaste major Jan Björklund igår medan jag sov, skulle överraska med god kinamat igår kväll. Det var välkommet! Han beställde som vanligt "vegetariskt utan nötter, mandel och ananas" till mig men det gick inte så himla bra.... Grönsakerna i stark sås flödade av cashewnötter. Nötallergiker, passa er! Jag klarade mig undan med blotta förskräckelsen (men hungrig var jag ju sen förstås, det måste jag medge) men jag fick aldrig någon nöt i munnen. Var otroligt noggranna med att påpeka vad ni beställer om ni handlar kinamat på macken vid Giraffen. Det kan annars sluta betydligt värre! Nötallergi kan man dö av, och jag är inte riktigt redo för det än, trots den här hostan som gör sitt bästa för att ta livet av mig den med.


måndag, januari 20, 2014

Om framtiden...

Nu har LO bytt fot. Nu kan man tänka sig en "förhandlingslösning" när det gäller den infekterade frågan om vinster i välfärden, se länk här. Det stora arbetarkollektivet säger nu JA till vinster, fast bara lite, eller hur ska man tolka det? Eller, hemska tanke, är det de styrande skikten som säger ja? Min uppfattning är fortfarande att den stora massan i kollektivet är negativ till vinstuttag och privatiseringar i välfärden, men jag kanske har fel. LO-toppen vet säkert bättre. Eller inte.

Hur som helst, jag har länge sett ett problem med frågan som är vårt partis stora budskap inför valet, nämligen "Nej till vinster i välfärden". Det är inte så att jag svävar på målet (och det är inte därför jag inte är med och undertecknar Vänsterpartiets lokala insändare längre i någon fråga överhuvudtaget. Det beror på helt andra saker på en helt annan nivå och de kan avhandlas vid lämpligare tillfälle.) Jag är alltså fortfarande definitivt övertygad om att det är totalt feltänkt med privata vinstambitioner inom välfärdssektorn. Fokus förflyttas från behov till vinstmaximering och på den förlorande sidan står den som är beroende av välfärden, den tysta flickan med dyslexi, den arbetslösa mamman och den åldrande kvinnan som inte längre klarar av att ta hand om sig själv. Problemet med frågan är att den är negativ. Vi kan inte bara säga vad vi INTE vill ha.

Men det är precis det som görs nu. Jag tror att budskapet är klart och tydligt redan, men nu måste vi vidare. Vi måste formulera vad vi VILL, visa på GODA exempel och erbjuda ALTERNATIV till vinstjakten. Det går, om vi vill.

Idag läste jag i en av lokaltidningarna om en fastighetsmäklare som sa "Ingen ger sitt hus till en loser". Jag gör inga jämförelser i övrigt, men det ligger något i uttrycket. Vi kan inte bara vara arga, besvikna, ilskna och skuldbeläggande. Vi ska vara framåtsträvande, kreativa, hoppskapande och hungriga på att jobba med verklig förändring! Jonas Sjöstedt visade tecken på just en sådan ambition i gårdagens lite annorlunda intervjuprogram på SVT även om formatet inte tillät hur stora utsvävningar som helst. Man kunde ändå skymta människan bakom orden betydligt bättre än i andra sammanhang. Det där är vad vi behöver: Ett brinnande hjärta i politiken för ett bättre samhälle, inte bara en besviken och bitter själ över alla andras misstag, oavsett om det handlar om den borgerliga alliansen, väljarkåren eller en organisation som LO vilken i alla stycken borde veta bättre än vad den visar prov på just nu. Det är dags att anta den utmaningen och också i retoriken vara det parti som vi är, nämligen det parti som vill framåt! Historien ska vi förstås lära av, men problemet är att den har passerat. Det är ju framtiden som står på spel och inget annat.


lördag, januari 18, 2014

Över! För denna gång...

Ännu en tentamen skriven, och nu håller jag tummarna för mig själv och hoppas att det går vägen. Tack för allt stöd från nära och kära! Jag kan lova er, det FINNS trevligare sätt att tillbringa en lördag än ensam framför datorn med ett gäng tentamensfrågor med komplexa innehåll, men samtidigt så är det ju vansinnigt intressant att dyka ner i ett nytt kunskapsområde. Jag önskar bara en sak: bättre tolerans mot tentastress eftersom jag inser att min andra och egentliga önskan inte slår in, nämligen bättre examinationsformer. Jag kan nämligen inte vänja mig vid det här sättet att i tid begränsa skrivandet. För mig utvecklas kunskap under helt andra förutsättningen, nämligen genom att analysera och reflektera och det görs under längre tid. Varför i hela världen kan man inte ha kvalificerade inlämningsuppgifter på allt istället för fyra tentamensfrågor med begränsningen "ca en sida per fråga"? Det blir ju bara några få delar av kursen som täcks in då, och inte vet jag om det ens är de mest centrala. Men OK, jag accepterar det. Man styr ju inte över allt här i världen. Examinatorers tid är ju för övrigt också begränsat. Teologi ÄR intressant och utvecklande oavsett examinationsform, men jag önskar så himla mycket att jag finge må lite bättre. Men det är ju egentligen mitt eget problem, det inser jag.

Varför ställer man egentligen så höga krav på sig själv? Gör alla det? Ibland undrar jag. Är det ett utslag av "duktig flicka"-syndromet? Kanske är det så, kombinerat med en taskig tävlingsinstinkt i mitt fall. Det är nog ganska troligt.  Är det könsbundet? Hmm..... kanske. En hel del prestige är det ju också. Efter att ha genomgått såväl grund- som forskarutbildning tidigare utan att torska en enda gång så vill man ju inte börja göra det nu, men man överlever tydligen det också sägs det. Det lär ju finnas något som heter "omtentamen".

En relativt sömnlös natt blev det i varje fall, med begrepp som soterilogi, ecklesiologi, natural theology och demarkationskriterium lekandes tafatt i hjärnans korridorer. Men nu kan jag ju en del om dem i varje fall, oavsett hur dagens tentamen kommer att bedömas. Nu stänger jag boklådan tills nästa laddning böcker kommer om några dagar. Sedan är det bara att ge sig i kast med nästa delkurs snabbt, för jag tänker INTE, oavsett tentrastress och ångest (vilka säkert blir mina gäster nästa gång också), planera min tid lika illa som jag gjorde den här gången. Det borde nämligen vara förbjudet. På riktigt.



fredag, januari 17, 2014

Gårdagens program

Jag blev nyss uppringd av Smålandsnytt med anledning av gårdagens TV-program. Jag försökte vara tydlig. Belinda Olsson förenklade bilden, men vi har två avsnitt kvar och vi måste vänta tills alla tre avsnitt har visats tills vi bedömer hela arbetet. Gårdagens timme var dock ytlig och balanserade på en mycket slak lina. Förlöjligande av en mycket värdefull politisk (ej partipolitisk) rättviserörelse låg mycket nära. Den här mycket personliga betraktelsen är, om den ses som allmän sanning, inget som gynnar en nödvändig utveckling av vårt gemensamma samhälle. Kvinnor och män HAR olika livsvillkor, och det är absolut inte befogat att fortsätta ha det så. Rättvisa villkor, och därmed rätt att undgå våld och förtryck, är inga orealistiska mål. Däremot är det mål som tydligen fortfarande ses som kontroversiella och utmanande. Det är ju så himla viktigt att vi ger pojkar/män möjlighet att utveckla den MANLIGA särarten. På vilket sätt skulle den stå i motsats till feminismens anspråk EGENTLIGEN? Varför är det så himla svårt att svara på den frågan? Ja, just tystnaden svarar ganska tydligt....

Det finns MASSOR av arbete som utförs som betyder MASSOR för många i form av kamp MOT orättvisa villkor och FÖR rättvisa på viktiga områden. Att framställa feminister som kvinnor utan behå och med hår i armhålorna men utan kontakt med verkligheten är INTE rättvist. Det är ett hån. Seriöst arbete bedrivs på många håll, och det finns också en hel del av ”läpparnas bekännelse”. Program som gårdagens varken underlättar det seriösa arbetet eller uppmuntrar läppfolket att göra praktisk handling av de vackra ord de använder.


Men som sagt, låt oss se vad de kommande två avsnitten har att bjuda på. Kanske blir slutsatsen en annan, kanske inte. DOCK, alla ansatser som gör att feminismen och ojämställdheten kan komma upp på dagordningen är nyttiga sedda ur DET perspektivet. Det blir en utmaning att vända det hela rätt, men å andra sidan, är det inte just utmaningar som vi feminister är vana vid att hantera?

onsdag, januari 15, 2014

Samma fega beteende, samma strategi...

Goe maken är som ni nu alla vet med i Folkpartiet. Ja ja, det FINNS det som är värre ;-) Hur som helst, igår kom deras medlemstidning och jag råkade få se en krönika skriven av deras Birgitta Olsson. Den var klockren och handlade om tjejers och kvinnors självklara rätt att slippa tafsande och trakasserande gubbar. Hon blev utsatt för detta vid 23 års ålder, och när hon tog upp det med ansvarig chef så fick hon höra att kollegan ifråga alltid hade gjort på det viset. "Han är ju bara lite ensam..." Den påminde mig om min historia.

För ganska många år sedan anställdes en ny tjänsteman på en av de förvaltningar där jag hade nämndsuppdrag. Första gången vi möttes var vid ingången till hissen där han mönstrade mig, uppifrån och ned, och konstaterade att han inte trodde att det fanns SÅNA i nämnden. Och sedan fortsatte det hela. Jag var ganska, för att inte säga helt, oförberedd på sånt. Med kommentarer, ögonkast, strategisk bordsplacering, smekningar under bordet, försök att göra kaffekön trängre än den var etc etc för att en dag resultera i att han tog sina snuskiga händer och kände på hela min kropp från halsen och neråt när jag stod i en dörröppning med måltidsbrickan i händerna. DÅ fick jag nog och tog upp allt med min dåvarande chef.

Svaret borde jag ha förväntat mig. Jag borde ha vetat, men det gjorde jag inte. Jag fick precis det svar jag INTE behövde. Eftersom jag inte är en sån som springer och ljuger mig fram här i livet så litar jag på vad andra säger. Utgångspunkten är alltid att det jag hör är sant. Därför fanns det inte i min värld den gången heller att jag inte skulle bli trodd. Det fanns heller inte i min värld att de åtgärder som föreslogs var i stilen "kan du inte undvika att vara i samma rum?" eller "du tror inte att du kan ha missuppfattat?" eller "du kanske kan undvika att uppmuntra honom?". Jag BORDE naturligtvis ha fattat att det är viktigare att hålla en god stämning mellan politiker och tjänstemän än att sätta stopp för trakasserier.

Fast jag nöjde mig inte. Jag gick till "förövarens" chef istället, och där blev jag trodd. Dessutom så visade det sig att vi var fler som upplevt samma sak. Resultatet blev att tafsandet på mig slutade. Det är jag tacksam för. Stämningen, i den mån den överhuvudtaget hade varit frisk innan, blev förstås ganska kärv efter det där. Jag förstår det. En man som ser sig själv som Guds gåva till alla kvinnor, speciellt till yngre med långt blont hår och former som åtminstone syns, blir måhända i det läget desillusionerad. Jag kan också förstå, men inte ursäkta, hans försök att idiotförklara mig i helt andra sammanhang senare.

Men, det tog ju inte slut här ändå. Hans patologiska beteende fortsatte ju ända fram till dess att en helt annan kvinna slog larm och en helt annan chef slog näven i bordet. Anställningen avslutades utan några större rubriker eller uppmärksamhet värd namnet. Min dåvarande chef berättade det för mig bakom en stängd dörr. Tänk ni, jag ljög inte den gången! Heller.... Men jag hade lärt mig att jag inte var värd att lita på.

Hur många historier finns det inte som liknar den här? Hur många tjejer/kvinnor har inte nog med sina egna smutsiga bilder av sig själva, sin egen drift att skuldbelägga sig själva vid liknande händelser och sin egen skam? Hur många blir inte trodda när de berättar? Hur många blir svikna när de berättar något som de så in i norden skäms för men som inte på något sätt är deras eget fel? Många, många fler än vi tror. Jag är helt säker på det.

Men driften att skydda sig, att hitta enkla strategier ut, att slippa bry sig och att lägga tillbaka bördan på offret är stark hos omgivningen. Vem vet, det KAN ju handla om hur man klär sig? Det KAN ju bero på att man har ett stort leende som KAN tolkas som en inbjudan? Det KAN ju bero på att man är trevlig i största allmänhet? Kanske är det då bättre, vilket det säkert finns de som väljer, att ständigt vara sur, att sitta och sova på sammanträden, att aldrig begära ordet, att vägra att hälsa eller att helt enkelt vara så otrevlig och asocial att ingen ens tittar åt en? Men det ligger så att säga inte riktigt för mig. Jag ÄR inte sådan. Men det är inte konstigt att jag med tiden har blivit Ninjafeminist.

Hur som helst, en ensam kvinna är lättare att sparka på än stora starka män med pondus, makt och självbilder med Brad Pitt-touch. Vi känner igen det från så många andra håll. Det är samma feghet, samma bekvämlighet och samma iskyla.

Precis som i det flygblad som tidigt i morse låg tillsammans med morgontidningarna i brevinkastet. Det måste ha varit en otroligt morgonpigg flygbladsutdelare med morgonskift som har sprungit runt i våra låsta trappuppgångar. Bladet var från SD. Där skuldbelades de illegala och papperslösa för det faktum att "svenska pensionärer" får betala så stor del av sin pension till sjukvård, medicin och tandvård. Jag tänker på två saker: 1. Pensionssystemet är en katastrof. 2. Ingen människa är illegal. Men det är klart, så enkla kausala och humanitära samband kan man ju inte förvänta sig att SD ska kunna ta in. Och det är dessutom, för det tredje, så oerhört mycket enklare att ge sig på ett offer och utse en syndabock än att göra något åt det verkliga problemet.

Precis som med de tafsande gubbarna.

tisdag, januari 14, 2014

Har du träffat en Ninjafeminist?

Alltså, den här länken är ju lite kul. Beware, I´m a Ninja ;-)

Vill ni veta mer om oss så kolla gärna vår Ninjablogg på adressen http://ninjafeminister.wordpress.com/. Där kan man läsa mer om vilka vi är, vad vi gör och syftet med vårt arbete. Kontakta oss gärna!

Kom ihåg: Om valet står emellan att ätas eller äta, så ska vi göra det sistnämnda om det nu är så menyn ser ut! Upp till kamp FÖR rättvisa och MOT patriarkatet!

Psalm 231

Idag har jag varit med på årets första möte med kommunstyrelsen. Det började bra.... men sedan vet jag inte riktigt hur konstigt det egentligen utvecklade sig under de dryga fyra timmarna inklusive gruppöverläggningar. Jag lyssnade och reflekterade. Och, tja, mina reflektioner kan väl ha en mängd olika förklaringar:
  • Några är egentligen för eniga. Då gäller det att hitta på hårklyverier att vara oense om. Man får ju inte riskera att "stelna".
  • Några har det egentligen för bra, eller befinner sig i miljöer alldeles för långt bort från andra som inte har allt. Då kan det vara svårt att uppbåda äkta engagemang.
  • Några har tappat fokus. Makten och positionen har blivit långt viktigare än resultaten.
  • Några har tröttnat på spelet och vill hellre spela något annat. Problemet är att ingen fattar några andra spelregler.
  • Några ägnar sig åt ohämmad halmdocketillverkning medan andra därigenom får fullt upp med att freda sig istället för att kunna förklara de egna ståndpunkterna.
  • Några har tröttnat på att andra spelar spel medan de själva försöker göra skillnad på riktigt. Såna lekkamrater kanske inte hör hemma där? Att acceptera spelets regler kanske är grundläggande?
  • Några sover medan andra önskar att de kunde.
Fast egentligen stämmer kanske ingenting av det där. Det kanske är helt annorlunda. För min egen del så känner jag mig dock som allra sista raden i första versen i Sv Ps 231, och det känns faktiskt riktigt skönt :-)

måndag, januari 13, 2014

Åter vardag

Jaha, då var det åter vardag här i Djurängen. Alla tomtar har förpassats till källarförrådet, alla textilier är utbytta och nu känns lägenheten både tom och ändå fräsch på en och samma gång. Det KAN bero på tulpanerna på köksbordet :-) Och så ligger det lite vit snö på backen utanför. Det gillar ju jag!


Nu är det dagen efter Vänsterpartiets kongress dessutom. Jag var ju inte med i Stockholm, jag var tvungen att prioritera annat, men jag är glad över att ändå hamna högt upp på EU-listan. Tack kamrater! Vi behöver en tydlig vänsterpolitik på alla nivåer, inte minst inom EU. Vad jag förstår så var partiledningen också tydlig i den frågan.

Ännu tydligare visade sig skillnaderna mellan höger och vänster i gårdagens Agenda där Jonas Sjöstedt drabbade samman med Annie Lööf kring problemområdet Vinster i välfärden. Jag såg inte inslaget direkt men jag har sett delar i efterhand och där rök fjädrarna minsann! Partierna har diametralt motsatta ståndpunkter. Det är spännande och välgörande i en annars ganska mesig politiksoppa i dagens Sverige. Vi behöver folk som vågar stå upp för vad de tycker är rätt!

Och så kontrasterar man då detta till situationen i Kalmar kommun där vi har en styrande majoritetskoalition bestående av S, C och V. Idag i lokaltidningen kommenterade Lena Ek, miljöminister, detta faktum med att det är de lokala C-företrädarna som bestämmer vilka man samarbetar med, men att det är viktigt att det är just centerpolitik som förs.

Tja, vad skulle hon säga? Och vad ska jag säga? Nåja, jag säger ingenting om den saken. Jag säger bara en sak, och den handlar om om mig själv. Det är att jag är en krigare även om det kostar mig allt, precis som Jerusalem sjöng en gång i tiden på länken här, men ibland så blir det fel ändå. Nu ska jag kriga vidare, inte mot utan med de moderna teologerna i kursens sista föreläsning. Önska mig gärna lycka till! Det verkar handla om befrielseteologi och feministisk teologi. Det passar väl bra? ;-)

fredag, januari 10, 2014

Om strykjärn och fördomar

Det FINNS i allra högsta grad anledning att skratta rått åt sig själv då och då. Åtminstone gäller det mig, speciellt just nu. Tänk att man kan återfalla i gamla studentvanor så urbota enkelt! När man har som mest att göra, när högvis av föreläsningar ska lyssnas igenom och läget inför examinationsdagen pendlar mellan hopplöst efter och totalt efter, DÅ hittar man kläder i garderoben som MÅSTE strykas. Och inte nog med det, man GÖR det också.

Dessutom, efter en upplevelse igår, så har jag gett mig själv en kännbar käftsmäll. Jag stod tillsammans med min goe älskade liberal i kassakön på Netto när damen framför, en äldre för mig totalt okänd kvinna med rullator, plötsligt tilltalar mig och säger "Vilken bra artikel du hade i tidningen idag! Den har jag skickat till min syster!". Jag hade inslag i gårdagens lokaltidningsskörd i två olika ämnen, men artikeln hon avsåg handlade om Ninjafeministerna och det hjärta vi skickade till SVT med anledning av TV-serien Fröken Frimans krig. Vi pratade en liten stund, och jag tackade, glad och förvånad, för de glada tillropen.

Sen när jag gick därifrån skämdes jag. Varför blev jag så himla förvånad? Varför skulle inte kvinnor i hennes ålder, med den mängd av erfarenhet som hon har samlat på sig, vara äkta feminister? Så klart att de kan vara! De har förmodligen sett pendeln vaja fram och tillbaka, varit med och jobbat för att välfärdssamhället skulle byggas upp och på senare år sett det rivas ner samt sett att kvinnor historiskt (liksom idag) brukas som redskap i patriarkatets tjänst. Med det perspektivet är en feministisk grundsyn inte bara möjlig utan rentav naturlig, speciellt om man inte gifte sig rikt då det begav sig.

En god vän gav mig en känga. Han påpekade ganska försynt att det var skönt att även jag har insett att en rullator inte är ett tecken på bristande hjärnaktivitet. Tack för den påminnelsen. Den behövde jag. Jag borde allvarligt överväga att skicka mig själv en kaststjärna. Jag kan också konstatera att våra fördomar inte försvinner förrän de kommer upp i ljuset och att förutfattade meningar måste granskas. Jag vet till exempel idag att feminismen finns där man minst anar det OCH att den inte finns där den BORDE finnas.

Nu har jag strukit färdigt. Jag har lärt mig en del om mig själv, och kanske är det så att det första man ska lära sig är att skratta åt de egna tillkortakommandena och lära sig av dem. Det kan vara värt ett vidbränt finger. Strykjärn är ju inte lika farliga som fördomar, men båda kan göra ont när de finns alldeles för nära.

torsdag, januari 09, 2014

EU måste förändras!



Vänsterpartiet respekterar förstås folkomröstningen om EU-anslutning 1994, men har inte skäl att ändra vår principiella kritiska ståndpunkt. EU begränsar nämligen demokratin istället för att utveckla den. Inom EU:s beslutsstruktur har folket mycket små möjligheter att utkräva ansvar av makthavarna då offentlighetslagstiftning saknas. EU fyller alltså inte ens minimikraven på en demokrati. Ett program som ”Uppdrag Granskning”, en typ av journalistik som vi i Sverige tar för given, skulle vara direkt omöjligt att producera med fokus på EU:s strukturer.


Vi kritiserar vidare EU för att prioritera den inre marknadens intressen framför miljön, arbetsrätten, folkhälsan och konsumentintressena. Prioriteringen ska naturligtvis vara den omvända. Arbetet mot våld mot kvinnor och för kvinnors självklara rättigheter får aldrig bli en fråga om kortsiktig lönsamhet. Där skulle ett europeiskt samarbete kunna göra stor nytta, men så görs inte trots stora ansträngningar från främst vänsterföreträdare. Människorna, i det här fallet kvinnorna, hamnar som vanligt i pengarnas tjänst istället för tvärtom.

Valutaunionen EMU har skapat och fördjupat ekonomiska problem i flera euroländer då länderna påtvingas en ekonomisk politik som inte passar dem. Lösningen är mer nationellt självbestämmande, inte mindre. De länder som så önskar måste få lämna valutaunionen och därigenom kunna anpassa växelkurs och ränta till det verkliga läget.

EU vill genom Lissabonfördraget bygga en superstat med gemensam utrikespolitik och gemensamt försvar. Vi menar istället att Sverige och det internationella arbetet för fred och nedrustning gynnas av att länders militära alliansfrihet garanteras.

EU-politiken måste alltså snarast ändras. Det krävs massiva människovänliga och miljövänliga investeringar och satsningar i Europa för att vända utvecklingen. Bara så kan massarbetslösheten och den djupnande krisen bekämpas och det europeiska samarbetet leda till en hälsosam och positiv utveckling. Det går om vi vill och om vi gör det tillsammans!

Birgitta Axelsson Edström

Vänsterpartiet

tisdag, januari 07, 2014

Länge leve riddaridealet! Eller?

Vardagen är här igen. Himlen ser lite ljusare ut här i Kalmartrakten. Är det möjligen ett litet ironiskt spratt som Skaparen spelar oss? Solen kommer fram när de flesta återgår till jobb och vardagssysslor..... Eller så är det för att vi skulle få möjlighet att vila upp oss ordentligt först i det grå vädret för att orka mer nu när ljuset så sakta återvänder. Hur som helst, det blir nog bra. Det brukar bli det. Jag råpluggar och hoppas att det räcker.

Idag har Barometerns papperstidning ägnat ett helt uppslag åt en av "podcastamatörerna" i våras. Man kan undra varför, om man är lagd åt det hållet. Jag konstaterar hellre att det var intressant läsning på en rad punkter, inte speciellt överraskande, men ändå intressant. Jag noterar att han reflekterar över efterspelet till "affären". Helt korrekt drar han slutsatsen att det var viktigare att utse syndabockar än att ta en rejäl diskussion kring genusfrågan. Det var den sistnämnda jag efterlyste i våras i inlägget/insändaren här. Responsen uteblev. Förklaringen är uppenbar, åtminstone för en ninjafeminist.

Såväl viljan som kompetensen saknades. Det var viktigare att MARKERA än att GÖRA SKILLNAD. Det var viktigare att VISA MUSKLER än att SLÅSS. Det var viktigare att VARA RIDDARE än att UTMANA rådande förhållanden. Och sett i backspegeln, det var viktigare att behålla goda relationer med machomännen än att stötta de kvinnor som utsätts för machojargong och hot. En av dem lagar och säljer ju mat för sjutton! Sånt är viktigt!

Jag är en stark anhängare av försoning. Man måste komma dit för att bli lycklig, det är sant, men om man går dit UTAN att ta den solidariska fajten för rättvisa, då är man bara en liten mes som väljer sig själv och lugnet framför solidaritet och moral. Tycker jag.

SÅ: "Länge leve riddaridealet! Leve patriarkatet! Det är bättre att utse syndabockar än att råda bot på samhällssjukdomarna!" Tycker en del, alltså.

Inte jag.

söndag, januari 05, 2014

Sökande Eden....

Nu befinner vi oss vid den tidpunkt då det passar att sjunga den underbara julsången Betlehems stjärna (text av Viktor Rydberg och mest känd i tonsättning av Alice Tegnér) med inledningsorden Gläns över sjö och strand. Det är nu vi minns stjärntydarna från österns land, de tre som tog med sig guld, rökelse och myrra för att hylla mänsklighetens nya kung. Stjärnan ledde dem rätt, till stallet där en utfattig liten familj hade fått ta emot sin förstfödde lille pojk vid namn Jesus. Den lille pojken som skulle ge världen räddning och nåd. Man undrar ju hur de tänkte..... Typ "Hur tänkte du nu Gud?" eller? Hur som helst, de överlämnade sina gåvor och tog en annan väg därifrån. Herodes påbud trotsade dom. Dom litade på stjärnan. Den visade vägen till Guds nåd, inte bort, utan hem. Jag ser inte stjärnan lika tydligt utan söker en hel del fortfarande, men jag är någonstans helt övertygad om att jag har en egen stjärna som leder mig jag också.

Medan jag väntar på att se den klart så kan jag göra lite annat. Just nu försöker jag studera ikapp genom att lyssna på inspelade föreläsningar av lite blandad kvalitet, ett ganska hopplöst företag förmodligen, men jag gör ett försök i alla fall. Systematisk teologi är intressant och det är ju första förutsättningen för att det överhuvudtaget ska gå att ta något till sig. I övrigt har jag sett till att skicka iväg ett kasthjärta för Ninjafeministernas räkning, läs mer här, samt försöker kolla med ett öga på JVM-bronsmatchen där jag hoppas på rysk seger. Valparna från Kanada behöver växa till sig lite för att vara värda en medalj i det här sammanhanget. Och till kvällen är det förstås de svenska småkronorna som får mitt helhjärtade stöd!

Men jag hoppas på att få se min stjärna lite tydligare snart.... Jag söker nämligen också efter mitt Eden och hoppas få tydlig glänsande ledning i mörkret för att hitta just min möjlighet att få bidra till världen på ett positivt sätt. Jag väntar med spänning på var, när och hur det kommer att bli!

lördag, januari 04, 2014

Radion går före!

Sveriges Radio Kalmar har gjort ett antal nedslag i kommunpolitiken i länet, se bland annat länk här. Jag fick möjlighet att uttala mig och jag tog chansen. Jag tycker nämligen en hel massa efter många år i politiken, och jag har inga problem med att stå för mina åsikter, som t ex
  • Kvinnor har inte samma möjligheter som män. Det räcker med att kolla avhopp rent statistiskt. Unga har inte heller samma möjligheter som äldre. Kolla statistiken där också. Visst, de offentliga förklaringarna bakom avsägelserna handlar om tidsbrist, nya jobb, familjesituationer eller något annat, men sanningen är förstås i de allra flesta fall att man inte längre ser det meningsfulla i att lägga energi, tid och andra resurser på ett politiskt uppdrag. Skrapar man lite på ytan så är det just detta som framskymtar.
  • Jag anser att man ska tidsbegränsa uppdrag. Jag ser ENBART fördelar med det. Då behöver ingen se sig petad från ett uppdrag och man kan aktivt jobba för föryngring och förändring. Den dagen man ser sitt politiska förtroendeuppdrag som ett sätt att försörja sig är det dags att dra. Ett politiskt förtroendeuppdrag har man av EN anledning: Att driva samhället i den riktning som man har fått väljarnas förtroende att arbeta. Och man får det förtroendet max fyra år i taget när det handlar om kommunpolitik. Efter varje val ska uppdragen ses som obesatta. Att sitta där, period efter period, är INTE utvecklande för någon, allra minst för det samhälle man är satt att tjäna.
  • Det är hög tid att granska beslutsprocesser och maktstrukturer. Inom EU saknas en offentlighetsprincip, där kan det alltså inte göras. EU lider av ett demokratiskt underskott på det här området, också. I det svenska systemet har vi offentligheten inskriven i grundlagen. Det ger möjligheter, men används de?  Nej, inte som de borde. Den som inom politiken har avvikande åsikter framställs som konfliktsökande, oppositionell, partisplittrande och allmänt oseriös. Kritik ska inte framföras INOM systemet, för då är man en del av det och får stå för felaktigheterna. Om man väntar tills man är utanför så har man förlorat sina möjligheter att förändra. Snacka om Moment 22.... Jag anser att media har en stor uppgift här, att granska, syna i sömmarna, se bakom dimridåerna och inte självklart köpa maktapparatens härskartekniker som "demokratins baksida".. Jag säger som Afzelius: Vi behöver folk som fattar sin mission.

Så det så! SR Kalmar har gjort ett försök och går före. Heder åt radion!

fredag, januari 03, 2014

Ge mänskan en chans!

Jag önskar att folket reste sig upp
och skrek ifrån djupet: Vi ÄR!
Vi är inga djur som gillar dressyr
Vi människor drömmer och lär!

Vi har våra hjärnor, vårt inre, vår själ
Vi har fått en ande, en kropp
Vi ställer oss upp och vi kräver vår rätt:
Ta inte ifrån oss vårt hopp!

Vi älskar att skapa, att leva och tro
att världen är allas och vår
Så låt oss tillsammans, med hänsyn förstås,
ge mänskan en chans detta år!

Minns ni filmen Elefantmannen? I en scen, där han blir hånad och bespottad och människor trängs för att se på denna sjukdomsmärkta människa, skriker han: "Jag är inget djur! Jag är en mänsklig varelse!" Just den repliken inspirerade mig nyss till ovanstående rader.

Och egentligen, om man nu ska nämna en specifik lokal fråga, så tycker jag att det är dags att Kalmar ger en rejäl plats för den skapande människan NU. Jag önskar att folket kräver sin rätt att få utveckla sin kreativitet och alla sina förmågor på en plats som är synlig, som inte ligger i undanskymda källare, trånga övervåningar och taskiga fabrikslokaler. Vi har väntat länge nog. Jag tycker att det är hög tid. NU! Förresten har det varit så sedan länge.


onsdag, januari 01, 2014

"Glöm icke alldeles bort vad du har!"

Ängsliga hjärta, upp ur din dvala!
Glömmer du alldeles bort vad du har:
Frälsarens vänskap, nåd och gemenskap.
ännu han lever, densamme han var.

Gud är i Kristus ännu din Fader,
Sonen är ännu din broder som dig.
trofaste Anden ännu vid handen
städse dig leder. Är detta ej nog?

Vandra i trone, se honom icke,
detta är tecknet, det bliver därvid.
Korta minuter känslan åtnjuter
vad vi i sanning dock äga all tid.

Upp då ur dvalan, ängsliga hjärta,
glöm icke alldeles bort vad du har.
Även den timma tätaste dimma
solen fördöljer, är solen dock kvar.

(CO Rosenius 1847, Sv Ps 572: 1-2, 4-5)

Nyår 2014. Det är mörkt och faktiskt lite ängsligt. Gamle Rosenius kände nog detsamma i mitten på 1800-talet. Det gäller både nu och då att bygga sitt liv på en fast grund utanför sig själv och sina känslor och lita på att den håller. Det gör den. Trots att det inte alltid känns så....

"Även den timma tätaste dimma solen fördöljer, är solen dock kvar."


Ett nytt år varje dag

Ett nytt år börjar ju faktiskt varje dag
Så tänker i varje fall och åtminstone jag
Ta vara på varje enskild sekund
Jag menar som människa, och inte som kund

Låt kärleken styra den väg där du går
Inte skymten av pengar som du kanske får
Vad som är äkta och viktigt vet den som tror
Att mänsklighet inte i börsen, utan i hjärtat, bor