måndag, augusti 31, 2015

Historien upprepar sig...

Jag får nyhetsbrev varje dag från Europaportalen. Det är en kvarleva från våren 2014 då jag kandiderade till EU-parlamentet ganska högt upp på Vänsterpartiets valsedel. Jag följer numera breven med högst varierande intresse, men då och då stannar jag upp och kollar in vad som står där. Idag såg det ut så här:


De två översta rubrikerna ger mig rysningar...

  • Hur långt bort har vi kommit från vårt uppdrag här i världen? 
  • Var befinner sig mänskligheten?
  • Har vi inte ens den minsta förmåga att lära det minsta uns av historien?

Jag ställer mig dessa frågor, och fruktar den dag när jag slutar kämpa för att vrida utvecklingen rätt. Jag hoppas att den aldrig kommer, och jag hoppas att vi blir fler och fler som uppfylls av både helig vrede och av hoppets låga. Det kommer nämligen att krävas just sådant om vi ska kunna få skutan på rätt köl igen. Vi måste tro att det går, länge och djupt, och aldrig, aldrig, aldrig ge upp.

Annars så kommer historien att upprepa sig.

fredag, augusti 28, 2015

Det börjar nog bli lite bråttom...

Igår var jag iväg och skrev på ett anställningskontrakt inför det kommande året. Det kändes riktigt bra! Under ett par månader framöver har jag heltidslön, något som jag inte har haft på länge, åtminstone inte sedan 2010. Under de senaste två åren har jag levt snålt, på en 15%-ersättning fram till årsskiftet 14/15 och sedan dess på ett ynkligt månatligt studiebidrag. Ändå har det gått runt här, men snålt har det som sagt varit. Igår var första gången på dessa två år då jag kände att jag kunde köpa en ögonpenna av vanligt slag och inte behövde hålla mig bara till såna som kostar 10 kr styck på Tiger (med kvalitet därefter). Framåt kvällen så insåg jag att jag nog till vintern kan köpa en ny jacka också, en som inte har söndertrasade fickor så att man inte kan lägga från sig nycklarna nånstans om man inte har handväska (och handväskekompetens saknar jag). kanske kan det bli en ny och praktisk jacka som jag inte behöver frysa i!

Men oj så nyttiga de här två åren har varit. Jag har lärt mig massor både om mig själv och om annat, och inte minst har jag lärt mig att uppskatta möjligheter som många andra tar för givet. Ändå så står jag i en fråga kvar på samma ställe som jag gjorde när jag slutade jobba på Vänsterpartiet i Kalmar: Ska man lägga energi på något och förtjäna sitt uppehälle på det så ska det vara något som är meningsfullt. Så jag gjorde rätt i att gå den gången. Nu går jag vidare.

Och jag inser också att jag är vansinnigt lyckligt lottad som har kunnat ta de här två åren för att komma ifatt mig själv. Det kan långt ifrån alla göra, det vet jag. Man måste ju ha så pass mycket resurser i inkorgen så att man klarar livets nödtorft, och det har vi ändå haft och mer därtill. Det går faktiskt att ha samma kläder i flera år. Man måste inte åka utomlands på semester. Man kan välja billigare alternativ än de exklusivare märkena på ditten och datten, och man överlever. Men jag hade inte överlevt om jag inte hade haft en förstående omgivning som stöttade mig igenom. TACK!

Nu ser jag fram emot en höst och en vår, fylld med jobb och med lite inkomster som i stort sett motsvarar vad en och annan politikerpensionärer har i pension fram till 65-årsdagen utan att lyfta ett finger (men jag är inte pensionär och har inga planer på att bli det på länge än). Det handlar nog om hyfs, självkänsla, ansvar och en grundläggande ambition att bidra till något större än bara min egen försörjning. Där är vi inte lika, vi människor.

Och så är det just det där med perspektiv. Det behöver man påminna sig om ibland, och jag har fått många nya under de här studieåren som har gjort att jag tänker annorlunda. Igår läste jag om flyktingar som hade kvävts ihjäl i en lastbil i Österrike. Idag kommer rapporter om drunknade. Det blir för oss ofta bara opersonliga "flyktingar" och inte personer (barn och vuxna) som lider alla livets och dödens kval, var och en på sitt sätt. Den verkligheten kommer oss inte tillräckligt nära, och det är då vi kan hålla oss kallsinniga och likgiltiga. Däremot är det svårare att vara likgiltig inför lidande som sker nära inpå oss, hos oss själva eller hos människor som betyder något för oss, men det kan vi inte försvara oss med. Varje tidning, varje dag borde bränna våra händer med alla de rapporter som kommer oss till del om lidande medmänniskor i olika delar av världen, men vi har för tjock hud för att känna det. Men en sak vet jag: Har man varit på botten själv, om än på andra sätt, så är det svårare att hålla sig kall inför andra som är där just nu. Man vet vad omsorg, kärlek och att "någon bryr sig om" betyder, och man vill göra vad man kan när man ser andra som behöver just sådant. Det gäller att se personen, en människa skapad av Gud till Guds avbild precis som alla andra, och inte bara en siffra i en rapport eller i en artikel eller i ett bylte utanför Netto... Och då kan man börja fundera över vilka möjligheter man har att hjälpa så gott man kan. Man måste ju, helt enkelt. Om vi delar vårt bröd så räcker det åt fler.

Jag hoppas att jag har lärt mig något som kan påminna om det. Jag är inte säker, men jag hoppas. Och jag hoppas att vi här i det lyckligt lottade landet Sverige snart kan öppna våra hjärtan och se verkligheten som den är, även om det gör ont. Vi behöver det nämligen. För mig krävdes det en personlig kris för att jag skulle fatta vad det betyder. Jag hoppas att andra kan lära sig det lättare. Vi är ju olika även där, vi människor. Tack och lov för det. En del är snabba och andra tar tid på sig, men under tiden breder lidandet ut sig ... så det börjar faktiskt bli lite bråttom nu när flyktingar enbart ses som antingen opersonliga skockar, lättförtjänta pengar för människosmugglare eller som belastningar för den värld som helt enkelt stänger dem ute.

Jorden kan du inte göra om.
Stilla din häftiga själ.
Endast en sak kan du göra:
en annan människa väl.

Men detta är redan så mycket
att själva stjärnorna ler.
En hungrande människa mindre
betyder en broder mer.

(Stig Dagerman)  



torsdag, augusti 27, 2015

Invigningstal vid Rädda barnens konstutställning 26 augusti

Då står vi här, omgivna av konst och kultur. Frågan ”Vad ska vi ha kulturen till?” ställs ju då och då. Efter 20 år i kommunpolitiken så tillåter jag mig att uttrycka min ganska stora frustration över den uteblivna insikten på så många håll som gör att frågan ställs så ofta. Det är inte ett dugg konstigt att jag skyr frågan som pesten. Kulturen ska vi ju inte ”ha” till något. Det är vi människor som behöver den. Den är mänsklig. Utan den är vi inte fullständiga människor. Det är svaret. Men just här och nu så finns det ett värde till. Jag återkommer till det.

Men man kan inte stanna där, vid att kulturen är ett mänskligt behov. För vad händer om vi inte fattar vilka behov vi har? För det gör inte alla. Ofta, inte minst när jag funderar kring kulturens betydelse, tänker jag på Rollo Mays ord ”Den som inte kan skapa måste förstöra”. Det stämmer, men inte bara på barn och ungdomar som lever sina liv i segregerade områden som saknar både inflytande och framtidshopp. Det stämmer också på välbärgade vuxna människor som till och med kan ha full tillgång till två av vår tids stora maktapparater, nämligen demokratin och pengarna. Till och med där kan driften att förstöra övertrumfa viljan att skapa och hjälpa, helt enkelt för att man inte förstår att själva skapandet är en positiv drivkraft medan driften att förlöjliga är destruktiv till sin natur sedd oavsett perspektiv. Den som mår bra behöver inte förlöjliga andra. Den som kan skapa behöver inte förstöra. Den kan istället bygga upp. Hållbara samhällen byggs av hållbara människor. Den som ger sig ut på det kulturella fältet blir inte rädd för det nya. Men det krävs att man kan göra som havet: Våga. Och man måste våga låta sig inspireras!

Men rädslan är det som hindrar oss. Vi ser det på så många möjliga arenor idag. Rädslan breder ut sig, rädslan för det nya, för det outforskade, för det som vi inte ser målet med och som vi inte förstår, för det som inte ens finns men som väntar på att bli skapat, för det som leder oss in på vägar där vi aldrig har vandrat. Det kanske inte ens finns vägar. Det kanske är vi som skapar de första spåren på en helt ny stig. Det är klart att det är skrämmande, främst för den som inte ens har gett sig själv möjlighet att resa in i sitt eget inre. Jakten på annat ytligt och märkvärdigt, sånt som är lättförståeligt för plånbokens ordbok, har inte så sällan lämnat den egna trädgården outforskad. Och då har man ju inte en aning om vad som finns där. Men växer, det gör det. Ogräset. Jag menar alltså driften att sortera ut andra och sätta sig själv främst. Att slå fast att det som är annorlunda är fel och opassande. Driften att stänga dörren och inte bry sig. Och det är kanske därför som stadens nya kulturcentrum dröjer, trots att vi behöver det så väl, och då menar jag inte bara vi i Byteatern utan alla vi människor. Vad ska man då göra åt det?

För det första, en människa som är trygg i sig själv och som har en egen förmåga att tänka och skapa unika och nya saker, som ser andras skapande som bidrag till allas utveckling blir inte rädd för det nya som känns främmande. Därför ska vi låta varje människa få utveckla sin skapande och sin analyserande förmåga. Jag kallar det KULTUR.

För det andra, en människa som kan dra egna slutsatser, som kan göra rationella val och som känner sig trygg med det känner sig inte hotad när historien upprepar sig. Därför ska vi låta varje enskild människa få utvecklas intellektuellt. Det handlar alltså om BILDNING.

För det tredje, ett hållbart samhälle som byggs för människor och som ska bestå över tid behöver värderingar som också håller, en vision som bärs av människor som lever som de lär, som har en stadig värdegrund och som vill utveckla på djupet. Vi behöver se bortom ytan, men gör vi det? Kalmar ska få nya universitetsbyggnader i hamnen. Det har vi hört länge, och nu är det på gång. Men, man bygger inte en universitetsregion genom att lägga betongblock på betongblock. Man bygger en universitetsmiljö genom att tro på människan och genom att ge henne utmaningar. Man bygger inte framtid genom att bygga hus. Man bygger framtid genom att människor får självförtroende och får en tilltro till att man kan bidra. Ingen kan göra allt, men alla kan göra något. Och när man bygger så bygger man TILLSAMMANS, med de olika resurser vi har. Jag brukar efterlysa detta som VILJA.

I Melodifestivalen brukar man säga ”Vi har ett resultat”. Jag måste säga något annat, nämligen ”Vi har ett problem”. Problembilden är nämligen omfattande. För att människor ska få tillräcklig självkänsla och bli av med rädslan för det främmande behöver vi en ny rörelse, en process som sätter väsentligheterna, dvs människan, i centrum. Vi behöver nytänkande. Vi behöver uppmuntra varandra i det arbetet och bejaka våra olikheter och ta vara på våra resurser. Vi behöver hjälpas åt. ”Vi har bara varandra” sjunger di Leva, och det är minsann inte så bara, förutsatt att vi ser och bejakar de olika resurser vi alla har tillsammans. Civilsamhället har på bred front ett uppdrag, ett civilsamhälle som är levande jämt och som på olika sätt jobbar med kultur, bildning och vilja. Då kan man inte sitta fast i gamla bås, utan man måste vara beredd att tänka nytt ÄVEN när det gäller strukturer och arbetsformer och FRAMFÖRALLT när det gäller hur man lever sitt eget liv. Det räcker inte med retorik. Det måste finnas praktik. Också. Som vi ser här idag, i galleriet. DET är praktik och det är WIN-WIN.

Och konsten och kulturen är en sådan praktik. Det är ett språk, eller egentligen många, att göra sig förstådd med och som hjälper oss att förstå andra och att utvecklas, kanske på områden vi inte ens hade en aning om att det fanns en potential. För ett tag sedan blev det extra tydligt för mig.

Jag jobbar ju med teater och med musik. Körsång har länge varit viktigt för mig. Under några år har jag haft den stora förmånen att, utöver att leda den stora kören Vox Communis som är ett av mina livselixir, också i Vuxenskolans regi få leda Våga låta-körer. Det handlar om att ge människor, som kanske aldrig någonsin har prövat eller som någon gång för mycket länge sedan har sjungit i kör och använt sin sångröst tillsammans med andra, möjlighet att utforska sin egen resurs. Det är en underbar process! Jag har haft körer på två nivåer, några som har lite större erfarenhet sedan tidigare och som vågar sig på att sjunga i stämmor tillsammans ganska snabbt. Den andra nivån har befunnit sig på ett mer grundläggande stadium, men mot slutet av andra terminen så vågade vi oss på att sjunga både i kanon och i stämmor. Det gick långt över förväntan, speciellt med tanke på vilken ledare de hade… Hur som helst, jag tänjde på gränserna ordentligt. Speciellt vid ett tillfälle frågade jag ”Hur känns det?” och en av deltagarna svarade ”Jag är stolt över mig själv”. Bättre betyg kunde vi inte få, vi som stod där i grannhuset här (nämligen i IOGT-lokalen i Gamla stan) och som just hade tagit oss igenom ett tvåstämmigt arrangemang. Finns det något större än att delta i något som gör medmänniskor stolta över sig själva? Hon hade erövrat ett nytt språk. Hon visste att hon kunde något som hon tidigare bara hade drömt om. Hon hade fått ett nytt uttryckssätt. Det var stort! Och jag fattade ju inte hur stort det var förrän jag satt i bilen på väg hem och det slog mig med full kraft: Människan är en fantastisk skapelse, men varför begränsar vi oss själva och våra möjligheter så ofta och så mycket?

Och det är ju det där med språk och uttrycksmedel… Det är ju därför, bland annat, som vi har skapat kulturen. Vi människor vill säga något, och inte ens för den som älskar det skrivna ordet så mycket som jag gör så räcker det till allt jag vill säga. Det behövs fler former! Och det är därför vi utvecklade konsten, musiken, dramatiken, sången, målandet, dansen…  En kompis till mig studerade till organist i Göteborg. En av lärarna där brukade säga ”Stockholmskörerna sjunger så vackert! Problemet är att de har glömt varför de gör det.”

DET är något jag ofta tänker på. Att utöva kultur är att vilja säga något. Det får man aldrig glömma bort, och kanske får man i det perspektivet stå ut med en och annan falsk ton, ett snett och grällt penseldrag för mycket och en och annan paus som inte är planerad, bara man inte glömmer det viktiga: ”JAG VILL SÄGA NÅT SOM JAG TYCKER ÄR VIKTIGT FÖR DIG ATT FÖRSTÅ.” Och så måste vi göra det möjligt för varandra, genom övning och praktik, att förstå och kommunicera, för det är ju i kommunikationen, i den ömsesidiga dialogen i mötet mellan självständiga, tänkande och kännande människor, som utveckling sker.

Det är genom kulturen som människor kan få utvecklas. Det är på det viset vår inneboende skapande förmåga, för den finns där hos oss alla vare sig vi har fattat det eller ej, kan bli till positiv kraft istället för destruktion och avund. Det är då vi kan se den främmande andre som en berikande resurs istället för en belastning. Det är då vi respekterar och uppskattar det nya och det främmande, för vi är ju lika unika själva. Det är så vi kan skapa hållbar utveckling och rika liv på riktigt, inte bara kortsiktighet och papperspengar på plastkort. Det är där vi kan nå målet: En utvecklande värld för alla. Och att dela med sig av sina kunskaper, sprida dem och låta oss andra ta del SAMTIDIGT som man direkt ser till att hjälpa andra som behöver hjälp (det som sker här i Rädda barnens regi) är ju rent genialt! Mer sånt!!! Tack alla medverkande konstnärer som bidrar, tack Rädda barnens alla funktionärer som jobbar och sliter, tack Monica Strandberg som öppnar sitt galleri för detta och tack alla besökare och köpare! Alla behövs! Konsten gör ALLA rikare, speciellt HÄR. Låt oss utmanas, lära oss mer, se mer och GE mer! Låt oss inspirera varandra. Ta konstnärerna här som förebilder i den strävan. De delar med sig av sin förmåga, sitt kunnande, sitt budskap och vi kan dela med oss av vårt. Vi utvecklas, vi får rikare liv och barnen i det katastrofdrabbade Nepal kan vi ge en liten chans till ett mer beboeligt liv.

LÅT OSS SKAPA, HJÄLPA OCH GE TILLSAMMANS! Det är så vi bygger ett hållbart samhälle för oss alla.

Och så avslutade jag med att läsa Kent Anderssons underbara dikt VINGEN:

Vi går alla omkring med en vinge
som vi inte kan flyga med
som blir en puckel för oss
som vi måste smyga med.
Vi hade nog alla kunnat flyga
om inte alla självutnämnda vicevärdar,
skolmästare, konstaplar
och alla dom praktiska, taktiska,
nitiska, kritiska,
anemiska,
akademiska
felfinnarna med pekpinnarna
hade sagt:
Du kan väl inte flyga!
Håll dig på marken din envingade djävel!
Och drömmer du ens om att våga
med ett enda vingeslag
pröva din flygförmåga
så tar vi din vinge en dag!
Vi går alla omkring med en vinge,
en dröm, en längtan, en sång.
Tänk om alla våra vingar finge
flyga tillsammans en gång!
Så om du ser en vinge
flaxa över taken
ska du inte springa hem och bli nervös
du ska bara stanna och begrunda saken
och sen tänka:
"Där är en som sluppit lös!"

PS. Som tack fick jag den här lilla söta broderiprydda tändsticksasken, och den blev jag glad för. Ett rosa hjärta som man kan tända ljus med, det är väl i det närmaste perfekt? Låt oss tända mer ljus! Och du, missa inte utställningen i Monica Strandbergs galleri. Den pågår veckan ut!




torsdag, augusti 20, 2015

Respektera!

Tusen järn i elden som vanligt. Igår var en sådan dag, och den tog inte slut förrän strax efter kl 20 när det var dags att bänka sig framför TVn och kolla in CL-kvalmatchen mellan Celtic och MFF. Den började typ lika bra som min dag varit rörig och krånglig, så någon form av logik var det väl ändå. Anton Tinnerholm stod dock för en god matchinsats som vanligt och borde väl snart vara given i landslaget. Matchen slutade 3-2 med MFF-mål i slutminuterna och med två bortamål i bagaget så lever hoppet fortfarande inför returen i Malmö. Lycka till MFF!

Jag träffade en himla massa människor igår. KUL! Vi reflekterade tillsammans över livet och döden och alltihop och konstaterade så gott som samstämmigt att politiken just nu mest gör en besviken. Vi, som står utanför de beslutande rummen, har tappat tilltron till dem som sitter innanför. Maktfullkomligheten och människoföraktet regerar, och det är inte konstigt att resultatet blir att missnöjesfraktionerna vinner mark. Om uppfattningen är att ingen lyssnar, eller att man bara lyssnar men vägrar att ta in, så blir det ju på det sättet. Insikter byts ut mot åsikter. Jag och min position och mina fördelar är viktigare än de mångas behov. Politik, byggd på demokrati, blir till business och taktik. En ärlig ambition att skapa rättvisa lyser med sin frånvaro, men de glättiga fotografierna på handslag och spadtag är desto fler. Helst av allt skulle jag vilja ta ett omtag, men en sådan bild är väl ingen direkt intresserad av. Kanske vore det ändå en idé för höga vederbörande att börja reflektera över på vems uppdrag man arbetar. Byggherrarnas, entreprenörernas, elitfotbollens eller möjligen väljarnas?

Exemplen på snedstegen är många. Busschaufförer förlorar sin anställningstrygghet (byter tillsvidareanställningar mot osäkra provanställningar i bästa fall) för att rödgröna majoritetspolitiker inte ställer etiskt försvarbara krav vid upphandling av kollektivtrafiken i Kalmar län. Facket rasar så klart! Jag läste om mötet som berörda föreningar och idrottslärare anordnade med politiken kring Fredriksskans framtid. Föreningarna och skolidrotten känner att verksamheten allvarligt hotas. Svaren blev, av mediarapporterna att döma, följande:
-Vi lyssnar men vi ändrar oss inte.
-Jag förstår inte problemet. Andra har det ju värre.
Man kan också uttrycka det på följande sätt:
-Goddag yxskaft.

En fråga om förtroende? Dialog? Eller maktfullkomlighet och härskarteknik?

Idag läser vi om ytterligare 26 miljoner kronor i borgen till den otroligt välskötta elitfotbollsföreningen som levererar minusresultat varje år och som får åtskilliga miljoner i kommunala bidrag årligen. Den verksamheten och det beslutet är majoriteten trygg med. Dessutom jämför man med Växjö som stödjer Öster med betydligt mer än Kalmar gör (ja, så står det). Varför Kalmar skulle stödja Öster framgår dock inte. Kommunal borgen ska det dock bli, medan äldreomsorgen pusslar med delade turer och funderar över om man kan erbjuda äldre en utevistelse eller inte i veckan. Det handlar om prioriteringar, och om viljan att stödja det som är tidens melodi: Elitverksamhet för de rika och få (och som inte innefattar 11-åringar som inte är tillräckligt tränade) istället för breddverksamhet som kan omfatta många.

Igår var Anna Kinberg Batra här i Kalmar. Om det besöket kan vi läsa att hon vill ha en tysk modell för asylpolitiken. Jag ryser... Jag vill istället förespråka en mänsklig och hållbar asylpolitik. Min direkta och spontana motvilja handlar förmodligen om att jag förser uttalandet med historiska referenser. Tyska lösningar på det här området har, om jag får säga det själv, dålig klang i mitt huvud. Den förförståelsen kan jag faktiskt tacka min mycket kunnige historielärare på gymnasiet för. Han var moderat.

Och så apropå dagens "opinionsmätningsnyhet": Kolla vilken typ av "opinion" Yougov mäter. Metoden befinner sig fjärran från vetenskapligt hederliga ansatser. Ett litet tips till media är att bruka en gnutta källkritik. Inte desto mindre måste vi ta signalerna på allvar. SD har medvind. Hur långt kan den medvinden leda? Jag tror att den kan leda långt. Passar vi oss inte kan den leda hit:
"Nu är vi Sveriges största parti...! Om jag var du skulle jag vara försiktig med vilka du blir ovän med nu. Nya tider..." (Herr Johansson i SD avslöjar på Twitter vad demokrati i SDs värld betyder)

Är det en framtid som känns OK? Om inte, AGERA! Möts, diskutera, lyssna, byt tankar, bryt tankar, umgås med oliktänkande, lär nytt, inse att andra kan ha något att bidra med, skaffa insikt före åsikt och framförallt: RESPEKTERA! Då har vi fortfarande en chans att bevara de demokratiska fri- och rättigheterna även framöver. Det är väl ändå en hel del värt, mer än de egna förmånerna och färgglada fotografier i de lokala blaskorna?

måndag, augusti 17, 2015

Känn ingen omsorg för mig Göteborg...

Traditionen är genomförd även detta år: En heldag på Liseberg med goa dottern. Vi åker allt vi kommer åt och springer som tokar mellan attraktionerna. Årets version bjöd på en rejäl höjdare i form av nyheten Mechanica! Missa den inte! Dagen bjöd dessutom på allt i väderväg, gassande sol, vind, regn och framemot kvällen lite kyla, men inte låter vi sådant hindra oss :)

Men resten liksom, hotellet och resan dit på kvällen... Det vill vi helst glömma. Hotellet gjorde reklam för sig genom att hävda att man kunde åka med direkt spårvagn på 11 minuter mellan Kaggeledstorget och Liseberg. Detta visste spårvägarnas infomänniska INGET om. Vi fick tipset att åka fyra olika vagnar och dessutom byta på vägen. Det rimmad ju liksom inte alls, så vi ringde hotellet vid kl 22 när det började bli dags att dra oss ifrån parken. Då svarade hotellet, som har gett mig bekräftelse på att jag har angivit ankomst ca kl 23, att eftersom vi kommer så sent så kanske inte rummet finns kvar! Men ett fanns det naturligtvis. Härlig början på kommunikationen som fortsatte med att det VISST går att åka spårvagn nr 5 direkt. Vi steg på den vid Korsvägen. Regnet började tillta.

Vid nästa hållplats, Liseberg, blev vi beordrade att stiga av och åka ersättningsbuss istället. Vi gjorde så. En ersättningsbuss bör väl gå till samma ställe som den spårvagn den ersätter? Men icke, utan ett ord blev vi avslängda vid Härlanda. Nu liknade regnet rinnande vatten från upp- och nedvända hinkar. Vad skulle vi göra nu då? Det fanns en spårvagnshållplats där, och när nästa spårvagn kom, nr 3, som inte alls skulle gå till Östra sjukhuset men ända tydligen skulle gå dit just den här kvällen så fick vi i varje fall svaret från chauffören att han skulle trafikera Kaggeledstorget. Det var skönt för dessa genomblöta sillar, och till slut kom vi fram till hotellet och fick krypa ner i sängarna (efter att ha stängt av en AC som lät som ständiga knackningar på dörren).

Hur som helst, slutsatsen är att för att kunna åka kollektivtrafik i Göteborg så måste man bo där och känna till alla riktningar. Annars kan man fastna i ett kolsvart Härlanda i pissregn, och ingen bryr sig.

Så, för allt i världen: Liseberg åker jag till fler gånger, men ett Göteborg som inte kan visa mer omsorg om sina turister ens under Kulturkalastid har jag lite svårt med. Nästa gång blir det hotellval som tillåter bruk av apostlahästarna och inte Apple hotell som inte ens kan svara hövligt i telefon. Då behöver du inte känna någon omsorg för oss,  Göteborg.

fredag, augusti 14, 2015

Nej SPF, det där duger inte!

Och så kom ännu ett inlägg i "gratisbussdebatten", denna gång från SPF i Kalmar (publicerat i Barometern idag den 14 augusti). Jag tycker att det är oerhört beklagligt och obehagligt när man slirar in på spåret "gratis kollektivtrafik" när det handlar om ökade möjligheter till snabbare och effektivare integration. När debattörerna kallar Migrationsverkets köp av busskort för "fördelar" och lägger ansvaret för detta på ledningen i landstinget, Kalmar Läns Trafik och Kalmar kommun så blir det än mer förvirrat. Speciellt anmärkningsvärt är ju att en av debattörerna är ett tidigare landstingsråd och följaktligen borde veta bättre. Inlägget luktar illa, inte bara på grund av okunskap utan mest eftersom det visar ett grundläggande förhållningssätt som är allt annat än rimligt: Asylsökandes möjligheter till självförsörjning ska inte stödjas förrän länets pensionärer får åka gratis på bussen.

Jag gillar inte när man ställer grupper mot varandra på det sättet. Vi ser ju samma fenomen när vi diskuterar tiggeri. Romska tiggare som drivits ut från Balkan ställs emot infödda svenskar med försörjningsstöd. Är det så himla svårt att tänka ett steg till? Att åtminstone reflektera över att mer än 80% av jordens tillgångar ägs och kontrolleras av mindre än 20% av befolkningen? Att det är fattigdomen som är problemet, inte tiggeriet? Att lösningen för en del individer som behöver hjälp NU kan vara just tiggeri, men att vi som tittar på skulle kunna medverka till andra lösningar? Nej, man slår ner på tiggaren som inget annat val har. Och nu slår man ner på asylsökande som, hör och häpna, kan få ta bussen när de inte har pengar överhuvudtaget.

Nej, SPF-företrädare, till er vill jag säga (även om det innebär en risk att jag uppfattas som pensionärsfientlig vilket i så fall vore helt galet uppfattat): Det här duger inte. Dagens artikel är en plump i protokollet, och det skulle inte förvåna mig ett dugg om den blir påhejad av länets öppet främlingsfientliga krafter. Var det verkligen meningen?

Jag tycker annars att det finns all anledning att undra över hur kollektivtrafiken drivs här i länet. Det verkar nämligen så otroligt trögt med det mesta (inklusive viljan att göra kollektivtrafiken mer tillgänglig för pensionärer som helt korrekt är en grupp som inkluderar individer som har det väldigt dåligt ställt i ekonomiskt hänseende), och jag undrar varför. På andra håll lyckas man betydligt bättre. I Avesta har man tydligen gratis kollektivtrafik över hela linjen. Kanske kan det vara möjligt att kolla hur det går till där? Men det har inte med de asylsökandes busskort att göra.

En sak till som jag har funderat över länge och väl, även under den tiden då jag satt i beslutande ställning i kommunpolitiken, dock utan att få svar, är följande: Hur kan det komma sig att Östgötatrafiken hade lösningar redan 1986 på problem som är oöverstigliga i Kalmar län? När jag flyttade till Linköpings kommun i augusti 1986, det är trots allt snart 30 år sedan, så visade alla bussar hållplatsinformation på elektroniska skyltar. Det var helt enkelt omöjligt att göra i Kalmar för ett par år sedan, men nu funkar det åtminstone ibland. Man hade lågtrafiktaxa (om jag inte minns fel så gällde den mellan kl 9 och 15) och högtrafiktaxa och skillnaden var avsevärd. Det gynnade alla som kunde åka på andra tider och som inte var hänvisade till att passa 8-16-jobb. I Kalmar går det INTE. Varför? Att erbjuda halva taxepriset under lågtrafik skulle naturligtvis kunna betyda en hel del för beläggningen och fördelningen av resandet! Men nej. Det gaur inte. Visst är det konstigt att det gick alldeles utmärkt i Östergötland för 30 år sedan? Även utan en diskussion om asylsökande som får busskort?

Jag tycker att diskussionen är skämmig på flera plan. Jag tycker att det är pinsamt att KLT inte har lyckats lösa uppenbara problem, och att landstinget och länets kommuner inte har kunnat prioritera kollektivtrafiken och dess utmaningar. Mest smärtsamt är dock att de bruna och illadoftande argumenten förs fram av än den ena och än den andra aktören just nu, och att det är redan utsatta människor som får klä skott för de urgamla bristerna i konstruktivitet, kreativitet och vilja hos de beslutande. Man borde sannerligen veta bättre än så.

torsdag, augusti 13, 2015

Jag hade en dröm...

Jag var på väg norrut från Kalmar. Av någon anledning skulle jag och två till samåka till Mönsterås en mycket tidig morgon. "Mitt i vintern var det" som det står i psalmen. Det var kallt och halt, och jag satt i baksätet. När vi kom fram till denna lilla köping så bestämde föraren sig plötsligt för att köra ner till hamnen. Vi andra fattade inte varför, men vi kunde ju inte annat än hänga med. Vi var ju bara passagerare och satt där vi satt.

Väl framme vid hamnbassängen (om det nu finns en sådan...) så fick bilen sladd och vi hamnade i vattnet och på ett lutande plan gled kombin längre och längre ner. Mörkret omslöt oss och paniken låg på lur men på något sätt lyckades vi ta oss ur bilen och in på biblioteket (som just låg intill vattnet) som var fullt med folk. Det var nämligen Luciamorgon den 13 december insåg vi, och massor av barn i vita särkar och glitter i håret, änglavingar och ljus framförde ett långt och komplicerat luciaprogram. Jag applåderade entusiastiskt efteråt. Visst var det kallt, men sången och glädjen värmde. Då sa bilföraren som satt bredvid mig ganska skarpt (och lika fantasilöst och humorlöst som vanligt):"Det passar sig inte att applådera här."



Jag blev så ilsken att det förmodligen började ryka ur öronen och sa med hög stämma: "Om man inte ens kan parkera en bil utan att köra ner i  vattnet så kanske man ska se till att hålla käften!" Vilket språkbruk, va?!? Det är INTE likt mig... Men tyst blev det, utöver en morrning om att det minsann står en hyrbil utanför som vi kan använda att åka hem i.

Då kom jag på det värsta: Alla mina körnoter låg i bilen! Jag rusade ut och såg den stora grå bilen stå uppdragen på land, frostangripen och med bagageluckan öppnad. Där låg mitt notställ, drypande vått. Där låg också mina körpärmar, lika drypande våta. Jag drog ut allt som var mitt och ställde mig att vänta på att den där hyrbilen skulle dyka upp så att jag åtminstone kunde åka hem och börja lägga ut alla papper på tork. Jag hann att tänka att hela lägenheten skulle behöva tas i anspråk. Skulle jag inte lyckas med detta så skulle hela julkonserten vara i fara... Ilskan växte, om det nu var möjligt.

Sedan vaknade jag av att goe maken meddelade att kaffet var klart. Vilken lättnad! En frisk vind drog in genom det öppna fönstret där lite klara solstrålar också letade sig fram. Balkongdörren stod öppen och köket flödade av ljus. Kaffet, som kunde varit luciakaffe, smakade bättre än någonsin och jag var sååå lättad.

Jag vet vilken bil det var. Jag vet också vem som körde bilen. Jag vet inte riktigt säkert vem medpassageraren var, men jag är ganska säker, men jag avslöjar INGET mer än att det inte finns några logiska kopplingar mellan de olika aktörerna eller bilen. Man kan ju inte gärna anklaga någon för något som har skett i någon annans dröm, men det finns ändå ömma tår som kan ta otroligt illa upp, speciellt hos en del (vilket jag tidigare har kunnat konstatera då och då). Tack och lov så var det ju bara en dröm, om än med en hel del realistiska inslag. Det är ju inte utan att man undrar över vad som sker innanför skallbenet när man inte har kontroll! Å andra sidan, drömmar ska man inte ha kontroll över. Det ska man dock ha över bilar, speciellt i närheten av vatten och när det är halt... Och att applådera efter ett luciaprogram är i allra högsta grad passande! ;-)

Apropå att ta ansvar och att våga...

Insändare i Barometern 13 augusti 2015 (replik på insändare 7 augusti)

?
Bertil Dahl och Liselotte Ross har uppenbarligen problem med sina egna budgetbeslut, men det är ändå varken schysst eller hederligt att skylla på mig när resurser saknas i äldreomsorgen. Där behövs onekligen mer, vilket jag och många fler med mig har framfört både på insändarsidor och på redaktionsplats. Det är dock enbart kommunledningen och fullmäktige som kan se till att resurser fördelas dit de behövs. Därför ligger bollen hos Bertil Dahl, men istället för att spela den rätt valde han att tillsammans med S och C i december 2014 skicka tunga besparingskrav på en redan hårt trängd verksamhet.

Jag har en mycket nära anhörig som under flera år har omhändertagits av främst närstående men även av kommunens tungt ansträngda personal. Utvecklingen går åt fel håll. Man behöver inte ha någon politisk agenda för att förstå det. Det räcker att se, uppleva och lyssna.

Kalmarvänstern säger sig vilja ha välfärd utan vinster och förhindra privatiseringar. Ändå anser man nu att jag i december 2014, enbart ett par dagar efter det att S, C och V satte snäva budgetramar vilka krävde snabba och kännbara besparingsåtgärder, skulle röstat med de borgerliga som ju vill ha fler privata alternativ med oklara anställningskontrakt. Samtidigt skulle jag alltså gått emot hela den socialdemokratiska gruppen, som faktiskt insåg vikten av att ta ansvar för att inte ytterligare förvärra situationen, och som tillhör det parti i vars knä vänsterpartisterna i Kalmar sitter 365 dagar om året.

Det handlar om att ta ansvar, om att agera med hjärta och hjärna samt om att våga se verkligheten som den är. Det kallas inte politisk agenda. Det kallas medmänsklighet och hyfs. Sådant skulle sannerligen behövas mer av, även i kommunpolitiken.

Birgitta Axelsson Edström
Nära anhörig

***
PS. Det kan vara värt att notera att jag inte apostroferade Vänsterpartiet i Kalmar eller dess företrädare när jag startade den här debatten. Däremot är det enbart vänsterpartister som har gått i svaromål. Det kan tyda på flera saker. För det första kan just dessa känna ett speciellt ansvar för frågorna. För det andra kan man vara de enda som läser tidningarnas debattsidor sommartid. För det tredje kan det vara en ömtålig liten samvetstå jag har trampat på (och speciellt ömma tår brukar lätt grånade medelålders män som upplever sig ha makt ha, för övrigt). För det fjärde kan det handla om någon form av hämndbegär mot mig personligen. För det femte och sjätte kan det vara helt andra saker som ligger bakom agerandet. Vari sanningen ligger vill jag inte spekulera. Gemensamt för samtliga genmälen från kalmarvänstern i denna fråga är dock de påtagliga problemen med att skilja mellan sak och person samt mellan adjektiv och adverb. Kanske kunde just det vara ett kommande fokusområde att arbeta med i syfte att lyfta retoriken åtminstone en liten centimeter ovanför sandlådenivå? Eller är det så att ett sådant tips i all välmening också kan tolkas som ett uttryck för hämndbegär fast från min sida denna gång? Det där med kommunikation är ju som bekant svårt, speciellt om man har en tendens att alltid se sig själv som all tillvaros absoluta centrum.

onsdag, augusti 12, 2015

Välkomna på Höstsalong!


Musik på Larmtorget en sista gång

Igår var vi på en helt fantastisk avslutning på sommarens Musik på Larmtorget. Dan Hylander med band spelade under två timmar utan paus. Imponerande! Vilken musik! Vilka texter! Det var en sådan där skön sommarkväll då allt stämde. Musiken gick rakt in i hjärtat. Det magiska i att vara på en plats där de uppträdande hade förstått att ta vara på musiken som just uttrycksmedel och språk är svårt att beskriva, men det var exakt så det var. TACK för den upplevelsen!

En av mina skivor med Dan Hylander innehåller denna bild 
(foto: Calle Bengtsson)
Tack alla som kommit hit till Larmtorget under sommaren. Det är tack vare er och ert engagemang som vi i Kalmar kan vara stolta över vår sommarstad. Det är till stor del tack vare er och alla som jobbat med att ordna allt kring arrangemangen här som vi kunde bli Årets sommarstad. Gratis musik två gånger i veckan hela sommaren lång plus stadsfest och otaliga idrottsevenemang, varav flera återstår, är viktiga delar i Kalmars arbete med att skapa, vara och behålla sin ställning som attraktiv kommun. En värdigare avslutning på just detta, Musik på Larmtorget, än genuin rockpoesi med Dan Hylander är svårt att tänka sig. Varmt tack alla som har bidragit! Och en sak till: Varmt välkomna att uppleva veckans triatletiska evenemang och annat som återstår under året. Exempelvis återkommer Ljus på kultur under hösten, en vecka med kultur i många former som lyser upp höstmörkret. Tack Kalmar och på återseende!

Det talet hade någon (läs: förslagsvis någon från kommunledningen) kunnat hålla igår. Istället sades ingenting. Det fanns inte ens en värd på plats som kunde avsluta kvällen och åtminstone tacka gästerna. Jag antar att det är en prioritering som görs någonstans, men särskilt välgenomtänkt var den prioriteringen nog inte. Det blev tyvärr mest plumpt, och faktiskt lite halvbonnigt pinsamt.

Men kvällen var magisk ändå. Förutsägbarheter som innehåller bristande hyfs får inte förstöra en i alla andra avseenden fantastisk kväll!

"Att ha förtröstan
att äga tid
När vi blir flera
är dagen vår..."
(Dan Hylander)

måndag, augusti 10, 2015

Det där med rättvisa och kollektivtrafik

Det finns en debatt just nu som jag blir mycket illa berörd av. Det handlar om Migrationsverkets åtgärd för att öka asylsökandes möjligheter att lära känna det svenska samhället. Det handlar om busskorten i Kalmar län, eller rättare sagt, om diskussionen som den här åtgärden har gett upphov till.


Plötsligt så kallas den här åtgärden "gratis kollektivtrafik" och då börjar det direkt höjas röster om rättvisa. Ska asylsökande åka gratis på bussen så ska andra det också. Pensionärer, ungdomar och kanske helst alla. Ja, det är inget fel i det, i och för sig. Felet blir ju när de asylsökande får skulden för kollektivtrafikens många brister. Nu är det nämligen de asylsökandes fel att det är dyrt att åka buss, att tidtabellerna ser ut som de gör och att andra inte har möjlighet att begagna den utan är hänvisade till att begagna egen bil istället. Ja, det är synd om människorna ibland. Jag förstår det.

Men ska vi nu prata rättvisa så kan vi säga så här:

  • Invandrare får gå på SFI, inte för att de ska lära sig språk i allmänhet utan för att de ska ha en chans att klara sig i Sverige och bidra med sina möjligheter. Kanske ska vi ha gratis svenskundervisning för andra vuxna grupper också? Då blir det väl rättvist?
  • Vi kanske ska erbjuda boende för sex-åtta personer i samma rum i våningssängar till alla? Då blir det väl rättvist?
  • Tänk vilken förmån att få segla i öppen båt över Medelhavet tillsammans med nära och kära (om de inte redan har dött i hemlandet förstås) och avsluta resan med en ljummen simtur in till en strand som hör till ett land där du inte är välkommen? Det borde väl vara rättvist om alla fick uppleva en sådan kryssning?
  • Tänk vad viktigt det är att verkligen få känna att man kan klara sig själv! Det är en riktig skjuts för självförtroendet att veta att man klarar sig utan mammas och pappas vakande öga när man är tonåring eller kanske ännu tidigare? Förföljelser från rörelser som IS härdar en om de inte dödar en, eller hur? Det vore nog rättvist om alla fick uppleva det.

Det är det där snacket om rättvisa... Är det så svårt att fatta att det INTE handlar om gratis kollektivtrafik. Det handlar om att ge människor en ärlig chans att så snabbt som möjligt kunna bli en del av det nya samhället som de har hamnat i efter att en framtid i hemlandet totalt har grusats sönder. Det handlar om en åtgärd som gör det möjligt för dessa människor att INTE ligga Sverige till last, vilket de annars blir beskyllda för att göra.

Men det verkar vara svårt att inse. Istället hamnar vi i en rent främlingsfientlig diskussion där mångas åsikter verkar innebära att asylsökande och invandrare helst ska bindas till händer och fötter för att sedan kastas ut i öppet hav och sedan beskyllas för att de inte klarar av att simma på egen hand. Det är beklämmande. De ynka busskorten är ju att betrakta som en viktig del i simkursen!

OCH, det är inte de asylsökande och invandrarna eller deras busskort som är orsaken till dyra bussar och taskig järnväg i Kalmar län. De är inte orsaken till de låga pensionerna, neddragningarna i välfärden eller de höga sjukskrivningstalen inom vård och omsorg. De orsakerna måste vi leta efter på annat håll. En misstanke, som är min, är tyvärr: Vi hittar den främsta orsaken i egoismen, den som säger oss att JAG är viktigast. Då blir det den starke som vinner. Det har vi sett länge, och den starke vinner stort på att de svaga slåss mot varann istället för att utmana huvudproblemet, nämligen den grundläggande orättvisan i det moderna samhället.

Om vi antog den utmaningen så skulle det nämligen blir farligt på riktigt, inte för fattigpensionärer, ungdomar utan arbete och bostad, isolerade invandrare eller våldsutsatta kvinnor, utan för den kapitalistiska och imperialistiska samhällsordningen. Och det vore väl inte rättvist? Eller kanske vore det faktiskt det?

söndag, augusti 02, 2015

Värmlandsvecka med kultur och lärdom

Så har ännu en vecka förflutit av denna sommar då solen också har tagit semester. Jag klagar inte. När rapporter om 50 graders värme i Bagdad når oss så kan man enkelt konstatera att den svenska sommaren är fantastiskt skön :-) Förra veckan tillbringade vi i Värmland, och lyxen att få upptäcka tidigare ej sedda platser och uppleva nya aktiviteter är exakt sådant som man kan unna sig när värmen inte är på topp. Minnena är sedan kvar länge. Solbrännan som man kunde fått om solen skinit från en klarblå himmel och badvattnet varit enda räddningen från solsting och överhettning hade bleknat avsevärt mycket snabbare.

Nu har vi besett Karlstad, Rottneros, Lars Lerins Sandgrund, Frödings Alster, Selma Lagerlöfs Mårbacka, Hammarö, Sunne och på hemvägen en tur in till Medevi brunn med provning av surbrunnsvattnet. Jag kan nämna några små detaljer från varje ställe:

Predikstolen i Karlstads domkyrka pryds av bibelordet: Tala herre, din tjänare hör (om än i en något mer ålderdomlig språkdräkt). Mina tankar vandrade direkt till omskrivningen Tjenare Herre, din talare hör. Det finns fram- och baksidor med att blanda ihop orden och ordföljden ;-)
Predikstolen i Karlstads domkyrka
Poeten Gustaf Fröding fick liv tack vare en väldigt duktig guide som försåg oss med glimtar ur ett tragiskt livsöde. Frågan är om läkarens råd till den olycklige och vilsne ynglingen om att ta sig en sup för att avhjälpa ångesten var så där himla lämpligt. En människa kan vara hyllad och populär i medgång men totalt bortglömd och till och med motarbetad i motgång. Det borde vi lära oss något av, men gör vi det? Frödings diktskatt finns kvar och berikar oss fortfarande. Hade den verkligen funnits om den skrivits av en lycklig robot?
Mangårdsbyggnaden på Alsters herrgård

Gustaf Fröding som byst
Vi hann med en timmes besök på Sandgrund där Lars Lerins måleri och berättelser från allehanda resor fyllde de ljusa salarna med mörker och ljus. Spännande var också Isabella Cabrals målningar med motiv från finländska björkar och vrakvirke från Brasilien.
Målning av Lars Lerin (Sandgrund)

Isabella Cabral (gästutställare på Sandgrund)
Rottneros är väl inte stället man direkt längtade till, men är man på plats i Värmland och ska till Mårbacka så faller det sig naturligt att titta in i parken som är Sveriges mest besökta privatägda parkanläggning. Himlen var grå och vattenpölarna var många. Blommorna lyste inte som de kan göra när solen skiner och förberedelserna för helgens jaktmässa var påtagliga med uppställda marknadsbord. För en stadsmänniska utan gröna fingrar som jag, dessutom med en aning skepsis gentemot överklassen, så var utgångsläget inte helt gynnsamt, men Rottneros blev ändå en av veckans höjdpunkter. Anledningen till detta var guiden och kyrkvaktmästaren Göran Bengtsson som på oefterhärmlig värmländska berättade anekdoter i över en timmes tid medan han visade oss parken med dess byggnader. Minnesvärt, lärorikt och framförallt himla roligt!
Rottneroshallen
Vi rundade Frykensjöarna, åt lunch i Sunne och begav oss till Selma Lagerlöfs Mårbacka, ett vackert hus förtjänstfullt bevarat till eftervärlden. Hennes betydelse ska inte underskattas. Bakom hennes skrifter, vilka har sin bakgrund i det värmländska historieberättandet, fanns en kämpande människa som sannolikt inte heller hade det enkelt att finna sig tillrätta i samhälle och konventioner. Hon är en feministisk förebild, om än i en samhällsklass som är fjärran de flesta av oss idag. Dessutom var hon homosexuell i en tid då sådant inte kunde visas för omvärlden. Man kan undra hur hon hade ställt sig till gårdagens Prideparad? Kanske flyger hon ovanför på Akka och beskådar framgångarna för allas lika värde? Det tror jag hon gör, men jag tror inte att hon är nöjd. Långt därifrån. Det finns mycket mer att göra på en rad områden, det vet både hon och jag. Kvinnosaken är ett av de områdena.
Mårbacka
På sista kvällen, efter middagen, så satt vi i hotellbaren och summerade denna ganska stora dos kultur som vi hade fått oss till livs. Man behöver inte åka långt för att se nya saker, och ibland räcker det att gå en liten bit utanför sig själv för att kunna gå in i sig själv och förstå lite mer. Liberalens stora besvikelse över att inte få träffa Bengt Alsterlind och få lära sig hur man gör en motorsåg av en bäver blev dock mest påtaglig just denna kväll och kan möjligen aldrig repareras, inte ens med en ovanligt god Cuba libre ;-)

"Var är Bengt Alsterlind?"
På hemvägen stannade vi till norr om Motala och prövade konceptet "dricka brunn". OK, vattnet smakade gott men skeptikern i mig säger att brunnsvattnets betydelse för hälsan är klart överskattad. Däremot är brunnskulturkonceptet med miljöombyte, viss diet, frisk luft, avkoppling och motion säkert något som har bidragit till vårt folkhälsoarbete. Frågan är dock om så många kunnat ta det till sig... Att dricka brunn var ganska förknippat med överklassmanér, även om man på Medevi faktiskt såg till att öppna anläggningen även för allmogen.
Medevi brunn
Det blev som sagt en härlig och lärorik vecka, även utan Bengt Alsterlind, åtminstone för min del. Värmland i all ära, Småland är inte så dumt det heller. Speciellt härligt blev det igår när bonusdotter med familj kom hit till oss för en grilleftermiddag i solskenet. Att få ett strålande leende från lille Cornelis där han visar alla de små risgrynen till mjölktänder och få ta hans lilla hand när han går på upptäcktsfärd bland buskar och bilar här på gården värmer faktiskt långt mer än "Sola i Karlstad" någonsin kan göra :-)