lördag, juni 30, 2018

Klimathotet är på allvar!

Debattartikel införd i Barometern 30 juni 2018
Vi inom Feministiskt initiativ vågar nog påstå att de övriga partierna (MP, S & V) är mer insatta i klimatfrågan än Thoralf och Sverigedemokraterna. Vi som politiker måste ta in hela det framtida globala miljöhotet, förstå helheten och se framåt. Det som sker i stora världen kommer att påverka oss alla vart vi än bor. Det gäller även oss i Sverige. Vi kan inte bara titta på historiska siffror gällande  vattennivån i Oskarshamn och Karlskrona och utifrån det luta oss tillbaka.

Sverigedemokraternas interpellation om att diskutera dagens vattennivå är helt ointressant i ett framtida perspektiv i miljöfrågan. Den frågan utgör i själva verket en förnekelse av den klimatförändring vi står inför och pekar på en enorm faktaresistens hos Thoralf Alfsson själv.
Genom fakta från både Naturvårdsverket, SMHI & WWF vet vi att vi står inför en stigande havsvattennivå genom en ökad global uppvärmning relaterat till utsläpp av växthusgaser och fossila koldioxidutsläpp. Effekter vi ser redan idag med en grads ökning medför bl a ohälsa och sjukdomar, sämre skördar, försämrade fiskebestånd samt varmare och surare hav. Både WWF och SMHIs framtida utredningar påvisar tydligt det stora klimathotet med högre vattennivåer kring framförallt Sveriges södra kustområden. Extremnederbörd förväntas bli ännu kraftigare och tillsammans med temperaturökningar kommer havsnivån att påverkas. Den här temperaturökningen leder till ökad avsmältning av glaciärer, expansion av vattnet och därigenom till en förhöjd havsnivå.

Vi måste se de globala förändringarna och förstå att vi alla har ett ansvar att värna om vår miljö. Vi måste tillsammans verka för en hållbar framtid utifrån ett globalt helhetsperspektiv. Världshälsan och miljöfrågan är allas vårt ansvar och vi inom Feministiskt initiativ avser att genom vår politik ta ansvar för vår verkliga globala miljöpåverkan och inte bara ta ansvar för det som sker inom Sveriges gränser. Vi vill vill tillsammans skapa ett samhälle där fler är delaktiga i sin närmiljö. Det är en nödvändighet!

Andréa Berg, Caroline Elnéus, Birgitta Axelsson Edström 
Feministiskt initiativ, Kalmar

tisdag, juni 26, 2018

Tråkigt på Revsudden i år

Midsommarhelgen har passerat. Det blev en annorlunda helg präglad av oro för dottern som fick havandeskapsförgiftning och fick tillbringa en stor del av veckan före samt hela helgen på sjukhus. På söndagens morgon kom så utdelningen genom en liten bedårande liten tjej på knappt tre kilo. Vi är alla så tacksamma! Nu väntar vi på att den nya familjen ska få komma hem till sig och få lite vardag, och sedan vill jag så klart få träffa mitt första barnbarn 💖

Midsommardagen har sina traditioner i vår lilla familj. Eftersom midsommarafton brukar vara ganska fullbokad här på gården så brukar vi åka ut till Revsudden för att delta på midsommarfirandet som Kalmar Folkdanslag anordnar där just på midsommardagen. Så blev det även i år. Det brukar vara mysigt, och det var det väl i år också till vissa delar. Man köper lite lotter, vinner så gott som inget, fikar och tar del av dansuppvisningen på dansbanan där den lilla midsommarstången står. Man träffar också ofta på lite vänner och bekanta, speciellt sådana år då inte himlen öppnar sig. Det gjorde den inte detta år. Det var soligt, åtminstone tidvis, och riktigt varmt.


Som sagt, lite fikasugen blir man ju när kaffedoften sprider sig. Vi ställde oss i kön till serveringen, eller i en av köerna. När vi väl kom fram visade det sig nämligen att vi skulle betala och få kaffe i den högra kön där vi stod medan vi skulle plocka fikabröd i den andra luckan till vänster (som också hade en kö och där de köande fick veta att kaffet fanns till höger). Det var alltså upplagt för förvirring. Vi betalade emellertid snällt 40 kr per person för kaffe och bröd, fick en bricka med kaffemuggar och gick till luckan till vänster. Där undrade jag, som vanligt, om det var nötter och mandel i brödet och fick ett hånskratt till svar: ”Jag har INGEN aning. Det är INTE jag som har bakat”. Nähä, tänkte jag. 40 kronor i sjön alltså, men jag fick syn på att det fanns ostmackor också. En sådan kunde jag ta. Goe liberalen som är i den lyckliga tillståndet att han kan äta allt kunde låta sig väl smaka av de andra kak- och bullsorterna. Trodde vi.

När vi så småningom hade hittat platser att sitta vid så började vi äta. Kaffe smakar för det mesta gott. Då kommer damen som upplyste mig om att hon INTE hade bakat fram till oss och frågar högljutt om vi verkligen har betalat fikat. Rågbrödet började växa i munnen på mig. Det är väl självklart att vi hade betalat! Att arrangörerna inte kan organisera sin servering bättre ursäktar inte att vi ska behöva känna oss som snyltande fikatjuvar. ”Jag får väl lita på er” duger inte som ursäkt. Vi kanske borde bett om kvitto???

Jag har aldrig stulit i hela mitt liv. Jag har aldrig pallat äpplen. Jag har aldrig tagit så mycket som en kola i affären utan att betala och har inte utnyttjat mina möjligheter att få reseersättning för körda mil medan jag jobbade politiskt eller yrkat på skatteavdrag för sådana kostnader i deklarationen trots att jag hade kunnat. Inte sjutton skulle jag blåsa en ideell förening på fikabetalning! Jag har sedan barnsben jobbat ideellt och aldrig slutat med det. Är det någon som vet hur det ideella arbetet drivs runt på småpengar så är det jag. Jag blev förolämpad och kände mig ytterst obekväm. Skammen var inte långt borta trots att jag visste att vi hade rent mjöl i påsen. Det kunde ju inte de människor som stod i närheten veta.

Nästa år blir det nog inget besök på Revsudden, och inte nästföljande heller. Jag har helt enkelt ingen lust längre. Kalmar Folkdanslag får hitta andra gäster. Jag ser inte vitsen med att först bidra med fikapengar utan att få veta om jag tål det som jag köper och sedan dessutom bli kränkt och utskämd genom att bli anklagad för stöld av en beskäftig funktionärstant som saknar vanligt hyfs. Det finns säkert andra arrangemang där man kan få känna sig mer välkommen.

Vi måste tro på människan!


Insändarreplik publicerad i Östra Småland den 26 juni 2018 och Barometern den 29 juni 2018
”Det handlar om att göra Sverige tryggare” skriver Bäckström Johansson (SD) och argumenterar för hårdare tag mot utländska medborgare. Det är ingen väg som leder till ett tryggt Sverige. Det leder i motsatt riktning. Självklart ska kriminalitet lagföras, men lagen ska vara lika för alla. Det är en grundförutsättning för rättssäkerhet, och det är i sin tur en av grundpelarna för ett demokratiskt samhälle.

Det finns inga genvägar till ett tryggt samhälle. Trygghet skapar vi med öppenhet, kärlek, omsorg och medmänsklighet, genom att se varandra och genom att hjälpa varandra att bygga vår samvaro gemensamt. Att tro något annat är att bedra sig själv, och det är i och för sig något av Sverigedemokraternas egen paradgren.

Det goda samhället kan aldrig byggas på hat och rädsla, ändå är det exakt detta som SD försöker sig på gång på gång. Det handlar om att underblåsa otryggheten under förespegling att bygga trygghet, om att använda tvångsåtgärder för att skapa frihet och om att stänga våra hjärtan för den som behöver hjälp men kalla det för omsorg. Vi känner igen resonemangen, både från verkligheten under nazismens och fascismens Europa och från litteraturen i Orwells och Boyes dystopier 1984 och Kallocain. Orden ändrar innehåll när de omsätts i praktisk handling. Lag och ordning blir rättsosäkerhet och trygghet blir järnrör.

Det som skrämmer är att retoriken verkar gå hem. Vi har ett växande främlingsfientligt parti som inte vet vad demokrati är och som inte skulle sky några medel att avskaffa såväl demokrati som minoritetsskydd om partiet får chansen. Jag kommer att göra vad jag kan för att motverka en sådan utveckling, och jag hoppas att vi blir många fler.

Vi måste helt enkelt tro på människan, på hennes vilja att göra gott och rätt och gemensamt bygga vidare därifrån. Det är det enda som kan ge oss en trygg utveckling som håller på lång sikt. Effekten av SDs resonemang är att jämställa med metoden att motverka klimatuppvärmningen genom att öppna kyl- och frysdörrarna i köket. Man kan nog uppleva att det blir svalare de första sekunderna, men åtgärden kostar definitivt mer än den smakar och är direkt kontraproduktiv.

Ta hand om varandra därute! Det är den devis vi i första hand måste leva efter. Det betyder långt mer än vi tror.

Birgitta Axelsson Edström, Feministiskt initiativ Kalmar

måndag, juni 25, 2018

Den stora dagen!

Så har då den stora dagen kommit! Igår blev jag mormor till ett litet flickebarn som alltså tittade ut i världen strax efter kl 09 på Den helige Johannes Döparens dag. Rubriken är Den Högstes profet. Kollektbönen för den söndagen, den variant som vi bad igår, lyder:

Gud, sänd oss profeter som likt Johannes skärper vår blick för den som lider nöd
och upptänder vår vrede över orättfärdighet och hyckleri.
Väck vår längtan efter honom som kommer, Jesus Kristus.
Amen.

Det är i sanning en fin dag att födas på! Det tog tid och det var en aning för tidigt, men jag är säker på att det finns en mening med att lilla barnbarnet föddes just den här dagen. Hennes mamma, alltså min egen lilla påskkärring, föddes på skärtorsdagen och jag föddes på juldagen. I den här familjen väljer vi således våra födelsedagar med omsorg. Det är, utöver midsommarhelg, också exakt ett halvår till jul.

Jag kan inte undanhålla er några bilder på de två bebisar som i någon mån är "mina". Håll tillgodo!


Det svartvita kortet är strax över 29 år gammalt och de två färgbilderna är ett dygn respektive några timmar. Några likheter går att se!

Inget under är större än ett litet barn. Det är dagens sanning!

måndag, juni 18, 2018

Om att fylla på med rätt saker

När dagen fylls av fågelsång och äng och hagar blommar
När markens hela rikedom förkunnar Nordens sommar
Då spelar Skaparen och vi är toner i hans symfoni
Av ljud och ljus och färger

Den psalmen (Sv Ps 754) med svensk text av den forne växjöbiskopen Jan Arvid Hellström avslutade gårdagens högmässa. Melodin är medryckande och församlingen sjöng som vanligt så det stod härliga till. Vi får vara en del av Skaparens storhet, och det är i sanning värt en lovsång. När man sedan kommer ut och tittar efter de där färgerna så inser man ju dock ganska snart att det mesta är gult. Det som brukar vara friskt och grönt veckan före midsommar är i år halmgult, risigt, fult och snårigt. Jag tänker då på en annan sång:

Herre, ge oss vatten! 
Ge oss vatten som ger liv. 
Vi törstar efter dig!

Den norske musikern Arnold Börud har skrivit den och framfört den med Mini-Tvers för sisådär 40 år sedan, men den är mer aktuell än nånsin. Vi behöver regn och vi behöver vatten i såväl bokstavlig som bildlig betydelse. Vi behöver bli fyllda av liv, både vi och växtligheten för att må riktigt bra. En regndans kanske kan vara idé att pröva? För min del blir den rätt orörlig, men jag är gärna med i tanken och ger moraliskt stöd. De danssteg jag kan ta är de ynkliga rörelser jag förmår i bassängen på sjukhuset. Det är minsann inte mycket att komma med.

Men, det där med att fylla upp är intressant. Vad väljer vi att fylla våra sammanhang med? I morse blev det så tydligt när jag öppnade en av våra dagstidningar. Jag möttes av rubrikerna i bilden nedan.



Alltså, hur stora nyheter är detta? Att 42-åringar är påverkade när de går på krogen är väl snarare mer regel än undantag? Och att en rattfull förare kör konstigt är väl naturligt? Jag tror inte att det är ovanligt att 17-åringar försöker ta sig in på ställen med ”lånade” leg heller. Jag försökte själv som alltför ung tonåring att ta mig in på Hotell Borgholm genom ett fönster, det är alltså sisådär hundra år sedan, men inte sjutton blev det en notis i tidningen för det. OM det hade blivit det så vågar jag knappt tänka på hur mamma och pappa hade skämts.... Men jag tror inte att jag är ensam. Sådant händer och det händer ofta. Måste man då skriva om det i tidningen?

Vad hade hänt om vi hade gjort en annorlunda nyhetsvärdering? Kanske hade det utrymme som dessa notiser tog, det handlar väl om 15% av en helsida i runda slängar, kunnat användas till att beskriva en positiv nyhet? Det FINNS nämligen sådana också, men de syns alltför sällan. Jag tror att vi är svältfödda på den typen av läsning, och jag tror att den är både viktig och livgivande precis som vattnet som vi behöver, och då menar jag inte bara för oss människor som individer och för vår natur utan för vårt samhälle och vår framtid tillsammans. Vi kan inte bara matas med elände, vi måste få lite glädje också.

Inte är det för mycket begärt när vi ju faktiskt har så mycket att vara tacksamma för och glädjas åt? Vänlighet, kärlek, hopp och framtidstro finns ju överallt! Låt oss sprida det på alla sätt vi kan! Allas bidrag behövs! Den lilla barnsången nedan, skriven av Göte Strandsjö 1977, nynnade jag på när jag idag promenerade hem från träningen. Kanske ska vi sprida även den? Vi är betydelsefulla allihop. Det vi gör spelar roll. Låt oss testa och se om vi med lite optimism och hoppfullhet kan slå undan fötterna på de eländesbeskrivningar som vi matas med. De är nämligen inte HELA sanningen om vår tid. Det finns tack och lov så mycket mer om vi bara hjälps åt!

Det betyder mer än du tror
om du på den plats där du bor
sprider glädje, sprider kärlek, håller fred.


fredag, juni 15, 2018

Kärlek är svaret, inte rädsla

Debattartikel införd i Barometern 15 juni 2018 och Östra Småland 19 juni 2018
Häromdagen hade Postnord levererat dagens postskörd innanför vår dörr. En broschyr utmärkte sig. Den hade Sverigedemokraterna som avsändare och rubriken var ”Utländska brottslingar ska utvisas!” Innehållet bestod av en eländesbeskrivning som saknade lika mycket kontakt med verkligheten som rubriken på första sidan. Vårt rättssystem må ha en hel del brister, exempelvis när det gäller att skydda kvinnor från mäns våld i hemmet, men här slår SD in öppna dörrar. Utländska brottslingar utvisas nämligen redan nu.

Trots min trötthet efter förmiddagens rehabiliteringsträning så gick mina tankar igång på högvarv. Sverige är ett tryggt land. Det är i själva verket ett av världens allra tryggaste länder att bo och vistas i. Det är dock en realitet som Sverigedemokraterna i sitt valfiskeuppdrag inte är speciellt intresserade av att erkänna. Det vi nu ser, för det borde alla kunna genomskåda, är ett väldigt genomtänkt sätt att sprida rädsla för att nå höga röstetal. För de flesta av oss är en sådan taktik otänkbar. Det är varken respektfullt, moraliskt eller kärleksfullt att sprida oro bland medmänniskor, speciellt inte med en lögnaktig verklighetsbeskrivning för egen vinnings skull. Men för SD gäller andra regler. De har väldigt lite med etik och moral att göra. Vad det istället handlar om är att ge Jimmie Åkesson och hans parti makten att förändra vårt demokratiskt styrda Sverige i grunden. Då skys inga medel för att maximera rösterna.

Vad bygger ett tryggt samhälle? Frågan är långt mer komplicerad än vad SD och deras retorik vill påskina. Strängare påföljder ger inte lägre kriminalitet. Det vet vi sedan länge. Låg kriminalitet och hög grad av trygghet blir effekten av ett samhälle där alla tar ansvar, där vi ser varandra och där vi bryr oss om varandra. Det finns säkert de som tycker att det låter som en naiv Bullerbyinspirerad utopi, men så är det inte. Det finns nämligen inga genvägar till det goda samhället. Det måste byggas på människors delaktighet och inte på vår rädsla.

Den så saknade Kalmarprofilen Raine Navin brukade hälsa på alla oavsett om han kände dem eller inte. Orsaken till detta hälsande var att han inte ville att det skulle bli krig. Han hade rätt. Ser vi varandra och bryr oss om varandra så uppstår inte de oroshärdar som kan utvecklas till storskaliga konflikter. Stänger vi in oss, stänger ute de människor som är olika oss och göder vår rädsla för det nya och annorlunda så kommer konflikterna som ett brev på posten precis som på den gamla goda tiden. 1930-talet ligger drygt 80 år tillbaka i tiden. Den tiden kanske var god om man ser till postverkets effektivitet, men politiskt var det nattsvart. Det var då rädslan segrade över förnuftet. Vill vi verkligen dit igen?

Nej, låt oss göra vad vi kan för att behålla vår trygghet och utveckla den. En viktig beståndsdel i det arbetet är folkbildningen. Aldrig tidigare under min levnad har behovet av folkbildning varit större än nu. Här behövs nationella ansträngningar för att stärka människans tro på sig själv och andra! Så bygger vi upp respekt och medmänsklighet, gemensamt ansvar för vårt samhälle och en utveckling baserad på förnuft och kunskap.

Till sist, vi är alla människor, varken mer eller mindre. Låt oss verkligen se varandra, värdera varandra som likar och betrakta varandra som värdefulla byggstenar i det samhällsbygge som innefattar oss alla. Då kan vi uppnå en rättvis och klok fördelning av våra gemensamma resurser. Vi måste vaccinera oss mot skrämselpropaganda, och det gör vi bäst genom att vara de varma människor som vi kan vara och envist praktisera kärlek och förnuft istället för hat och rädsla. Det kanske är svårt, men det är det basala svaret på vårt samhälles behov. Det kan inte Sverigedemokraterna vara i något avseende, oavsett vad som står med stora bokstäver på deras valbroschyrer och oavsett hur många röster de får i september.

Birgitta Axelsson Edström, talesperson för Feministiskt initiativ Kalmar

torsdag, juni 14, 2018

Födelsedagsminnen

Idag är det mammas födelsedag. Hon skulle ha blivit 85 år idag. Så blev det inte. Hon somnade in lugnt och stilla, troligen ganska mätt på livet som det blev den sista tiden, ungefär ett halvår efter det att hon fyllt 82. Det jag minns idag är inte hennes dödsdag, utan alla de födelsedagar som vi firade. Det var alltid lite motsägelsefullt med födelsedagsfirande för mamma. Hon kunde säga att hon inget önskade sig i present eftersom hon hade allt hon behövde, men ändå så ville hon ha paket. Det visste vi ju. Hon ville ha tårta också, gärna gräddtårta men inte någon som var söt i smaken. Det bästa omdömet man kunde få från mamma när det gällde tårtor och kakor var för övrigt ”Den här var jättegod. Den var inte så söt.” Som sagt, grädde skulle det ändå vara, men absolut inte i sötad form. Hon fick smeknamnet Maja Gräddnos av oss av förklarliga skäl.

Mamma hade många utmärkande drag. Ett var nyfikenheten. Den kunde hon inte betvinga, och jag tror inte att hon ville det heller egentligen. Den var en så naturlig del av henne att hon inte hade varit sig själv utan den. Jag minns en gång inför en födelsedag i början av 90-talet då hon pratade med lilla dotter Emmy i telefon. Mamma ringde en gång varje dag, minst. Det var så det var, och ibland så pratade hon med ”dotter nummer tre” också. Mormor och Emmy utgjorde en harmonisk helhet precis som morfar och Emmy. Det var helt enkelt så det var, tack och lov. Nåja, den här gången frågade mamma om vi hade köpt en present till henne. Emmy svarade ja. Då fortsatte hon att fråga om vi hade köpt en väska. Emmy svarade ja en gång till, ty hon visste redan i späd ålder att det är fult att ljuga.

Jag skrattade så jag tjöt. Emmys pappa och min dåvarande lagvigde blev dock halvt galen över tilltaget, men det var ju liksom ingen idé att bli det. Mamma kunde inte tygla sin nyfikenhet. Vi älskade henne ändå. Vissa strider inser man att det är lönlöst att ta.

Jag skrattar fortfarande åt minnet. Idag fick det bli blommor i present. Det är det enda jag kan ge, och mamma blir knappast överraskad av det. Jag hoppas ändå att hon blir glad. Fina är de, blommorna, och de pryder sin plats och jag tror att de är i mammas smak.


Grattis mamma! Jag saknar dig! 💛 En sak som du slipper är oron för mig. Du hade inte gillat att se mig i det här skicket. Det är bra att du inte behöver känna en sådan där mänsklig jordisk oro utan istället har fått himmelsk frid. Du vet förmodligen redan att jag kommer att bli frisk en dag. Det vet tyvärr inte jag, men jag hoppas. Och glöm inte att äta tårta med mycket grädde och lite socker!


onsdag, juni 13, 2018

Just igår...

Det är inte roligt att inte kunna använda kroppen som man vill, ha ont, sova illa och gå sjukskriven så här länge. Man hamnar liksom utanför verkligheten ganska snabbt. När det dessutom har varit så väldigt varmt så länge och jag under många veckor var tvungen att ha ett extremt värmealstrande bandage runt kroppen så blev det rent plågsamt att gå ut och prata med grannarna och få den lilla aningen social kontakt som gick att få under dagarna. Sedan jag blev av med det förbandet så blev det genast lättare på den fronten. Annars är ju en möjlighet att få kontakt med folk under bassängträningen två gånger i veckan, men eftersom jag inte vågar ha hörapparaterna i öronen medan vi är i vattnet så blir det svårt att kommunicera där för mig. Lite tjattrande blir det ändå i omklädningsrummet oss olycksfåglar emellan. Vi har alla trauman med axelleder i olika skeden att bearbeta och det känns faktiskt bra att få höra att det känns eländigt för de allra flesta i början men att det går framåt om än sakta och med myrsteg för de flesta. Senast jag var där, i måndags förmiddag, fick jag för första gången träna med lite redskap (flytande bollar). Det är ett litet steg framåt och det är nog så viktigt. Det var jobbigt, men det var roligt.

Igår var det en riktigt bra dag. Den började med att jag fick ett meddelande på min Messengerapp. Den nyfunna vännen K från västra Småland skrev:"Hej Birgitta! Önskar dig gott mod för just den här dagen. Kram K.." Jag blev glad och tackade för hälsningen. Sedan gick dagen i ett positivt tecken. Skillnaden blev påtaglig. Just igår kände jag mig ganska tillfreds. Just igår kunde jag ana livsluft och livslust. Just igår blev jag buren av andra armar än mina egna. Just igår...

Jag hoppas att det kan hålla i sig ett tag. Vad jag vet är dock att den här goa människans tankar och förböner verkligen hjälpte. Tänk vad det kan betyda att vi bryr oss om varandra och delar våra tankar med Gud! Det fungerar!

Men tröttheten består så klart, och visst gör det ont fortfarande, men ändå. Just igår kanske det vände. Just igår...

fredag, juni 08, 2018

Närhet, kärlek, bildning och mod...

Dagarna går i en något annorlunda lunk nu. Som sjukskriven så spelar det inte så stor roll om det är helg eller vardag, alla dagar är lika (utom måndagar och torsdagar som innehåller bassängrehab) och mellan dagarna kommer nätter som kan vara relativt påfrestande med ständigt närvarande smärta, en smärta som finns även på dagarna men som blir mer påtaglig just när det är mörkt, tyst och stilla. Ändå, jag ser en viss ljusning. För varje natt blir det lite lättare att slappna av även om det är jobbigt att inte kunna vända sig i sängen och byta sovställning. Framemot morgontimmarna skriker ryggen och nacken efter avlastning och variation och det enda man då kan göra är att vandra runt i lägenheten ett tag. Det blir mycket tid till tankar...

Natten till igår tänkte jag på en kvinna som man brukar se då och då inne i centrum. Hon har ganska svårt att gå men har alltid ett leende på läpparna. Jag minns henne från det att jag var liten och följde med mamma in till ett av stadens mer exklusiva parfymerier. Mamma hade en viss förkärlek för det som var en aning dyrare, det kan jag medge. Där fick man vara med och lukta på olika dofter, kolla nagellacksfärger och läppstift. Damen ifråga jobbade där. Nu undrade jag varför jag inte hade sett henne på ett tag. Det kan ju i och för sig ha att göra med att mina besök i Kalmars centrum är ganska få just nu, men ändå.

Igår när jag promenerade in till centrum för att äta lunch efter bassängträningen på sjukhuset såg jag en person sitta på en rollator på cykel- och gångvägen intill Vänortsparken/parkgolfen vid Tullslätten. När jag kom närmare så vände hon sig om och fyrade av sitt leende mot mig och frågade: "Ursäkta, vet du möjligen vad det här är för sorts träd?" Hon pekade med en förvärkt hand mot det vackra trädet med vita blommor som skänkte skugga just där vi stod. Jag blev överraskad av frågan och erkände direkt mina pinsamt dåliga botaniska kunskaper, men jag blev ändå glad. Tänk att det var just hon som frågade, damen i parfymeriet som jag hade tänkt på några timmar tidigare mitt i natten! Och vi pratade en liten stund. Kanske vore det en idé att sätta upp skyltar i våra parker med information om vilka träd och växter som finns där, precis som i Stadsparken men inte lika ambitiöst och storvulet förstås? På så sätt kan ju en lärandesituation uppstå! Kanske kan det bli ett medborgarförslag, vem vet? För en folkbildningsentusiast är det helt klart en möjlig åtgärd som inte kostar skjortan men som ändå kan ge ett mervärde åt parkpromenader utöver inandning av frisk luft.

Vi skildes åt. Jag berättade inte för henne att just hon hade funnits i mina tankar. Det kanske jag borde ha gjort, eller så hade hon då börjat undra över vilken knäppgök jag är. Jag vet inte. När jag kom i jämnhöjd med fängelset ångrade jag mig. Varför skulle det vara negativt att få höra att någon tänker på en, även om man inte är närmare bekanta? Vi borde bli bättre på att tala om att vi ser varandra! Det är med den närheten ett tryggt samhälle byggs. Jag drog mig till minnes den så saknade konstnären Raine Navins inställning: Han hälsade på alla för att det inte skulle bli krig.

När jag senare kom hem hade ytterligare en av SDs valfoldrar landat i brevinkastet. Den avart av politisk retorik och taktik som det rasistiska partiet använder kan motas bort med närhet, kärlek, bildning och mod. Nästa gång så berättar jag för mina medmänniskor att jag ser dem och att jag bryr mig. Det är både de och vårt samhälles framtid värda.



tisdag, juni 05, 2018

Kränkningar i vård och omsorg - Ett problem som måste lösas!


Insändare införd i Östra Småland 7 juni 2018
Under den senaste veckan har vi läst att anställda inom vård och omsorg utsätts för sexuella kränkningar av en del av de personer som behöver vård och omsorg samt även deras närstående. Det kan knappast ha varit en nyhet för någon som har den minsta inblick i hur vårt samhälle är uppbyggt. Självklart följer det unkna värderingssystemet som objektifierar kvinnor, för det är till övervägande delen kvinnor som arbetar inom den aktuella sektorn, med in på vård- och omsorgsboenden och inrättningar av olika slag. Människor som sedan barnsben är vana vid att det är OK att kränka kvinnor och begära service utan gränser fortsätter med detta livet igenom. Ålder och sjukdomar som demens ändrar inte automatiskt förhållningssättet hos de brukare som drabbas av dem, och det får med automatik negativa effekter för personalen. Vi talar här om en yrkesgrupp som naturligtvis upplever konflikten mellan viljan och uppdraget att ge vård och omsorg å ena sidan och självbevarelsedriften i att slippa bli kränkt och förolämpad gång på gång å den andra. Det är självklart en mycket svår ekvation att lösa givet de villkor som idag råder.

Nu är det inte speciellt verksamt att på traditionellt politiskt sätt indignerat ställa sig bredvid och uttrycka sin avsky över att detta sker. Istället bör vi skrida till handling direkt. Vi ska se till att motarbeta problemet, och det måste ske på kort och lång sikt samtidigt. Ett i grunden ändrat värderingssystem, där män och kvinnor är lika mycket värda, utgör i det långa perspektivet det främsta och mest effektiva botemedlet mot dessa utbredda kränkningar. Där har vi som samhälle en rejäl och gemensam uppgift. För att klara den behövs ett normkritiskt sinnelag liksom mod samt ärlig vilja till rejäl förändring. Sådant finns hos oss i Feministiskt initiativ, men frågan är hur det ser ut hos övriga partier. De har ju, som bekant, haft makt till att skapa förändring under lång tid redan, men vilka resultat ser vi av det?

På kort sikt måste det till fler åtgärder av det mer handfasta slaget. Rutiner för anmälningar måste förstås finnas. Det är en grundförutsättning, men det räcker inte långt. Ensamarbetet måste bort hos de brukare som förstör den kvinnliga personalens arbetsmiljö. Fler män i vård- och omsorgsyrken skulle kunna göra planeringen lättare så att kvinnor slipper hantera manliga brukare som behandlar dem illa. Gemensamt för dessa åtgärder är att de kräver resurser, och makten att fördela dem på rimligt sätt ligger hos den politiska nivån. Det handlar helt enkelt om att prioritera de resurser som finns. Det görs inte idag. I själva verket är det skohornsprincipen som gäller när det gäller personalkostnaderna, ”Ju billigare, desto bättre”. Med sådant byggs inga missförhållanden bort, åtminstone inte sådana som drabbar anställda kvinnor.

Vi vill rikta ett stort tack till den undersköterska som har lyft upp problemet i offentlighetens ljus så att de som inte har reflekterat över det självklara nu har möjlighet att förstå. Nu vill vi vara med och se till att problemet blir åtgärdat på allvar, såväl på lång som på kort sikt. Det är nämligen budgeten som styr verksamheten, inte de fagra orden. De låter bra men ger inga effekter, speciellt inte om de yttras av dem som i dagsläget har reell makt att förändra men som väljer att inte göra det.

Här vill vi vara tydliga: Vi kan helt enkelt inte välja bort personalens rätt till en mänsklig arbetsmiljö fri från sexuella kränkningar. Därför behövs Feministiskt initiativ i de beslutande församlingarna!

Birgitta Axelsson Edström och Andrea Berg
Feministiskt initiativ, Kalmar