Kulturen i fokus på Öland!

Jag passar helt enkelt på att göra reklam för ett evenemang i nästa vecka, när FanZone vid Sveaplan har stängt men Öland har öppet:

Vänsterpartiet på Öland hälsar oss alla 

varmt välkomna till ett samtal om kulturen 

i mycket vid bemärkelse!

Olika intressen....

Jag är stadsmänniska, det är bara att erkänna. Det är oerhört sällan jag går igång på naturens egna underverk, och det kan jag faktiskt vara lite ledsen på mig själv över. Man ska aldrig ta naturen för given, den måste vi vårda och det är lättare att vårda något som man uppskattar. Visst finns det tillfällen då jag blir riktigt andlös av en vacker solnedgång här hemma i Sverige och av de häftiga Drakgrottorna i Porto Christo (se nedan) där naturen har skapat ett konstverk som slår det allra mesta, men det är som sagt sällan jag låter mig påverkas. Jag är bortskämd. Jag är också pinsamt okunnig i såväl flora som fauna, trots att jag är naturvetare och borde veta bättre. För mig är det snarare blå blomma, susande träd med löv och gullig kanin när de korrekta uttrycken är lavendel, asp och hare. På den nivån befinner jag mig. Jag kan dock se skillnad på en huggorm och en snok. Det där handlar om livsnödvändig kunskap…

Men det finns annat jag kan gå igång på, som bilar till exempel. I förra helgen var vi i Åtvidaberg på ÅSSA-museet och där såg jag, hör och häpna, en vacker Volvo. De hade en P1800 (Helgonets bil för er som minns Roger Moore!) men också en P1900, en nedcabbad variant med snygga linjer och hög charmfaktor. Volvo är liksom varken direkt eller indirekt förknippat med skönhet eller charm (Amasonen är väl det vackraste man har skapat, och då fattar man hur illa det är….), så det var en äkta raritet som stod där, en av de ca 70 tillverkade exemplaren åren 1956-1957 innan produktionen lades ner eftersom glasfiberkarossen inte höll måttet rent kvalitetsmässigt. Snygg var den i varje fall!!! Jag önskar jag hade tagit en bild på den!

Veckan före såg jag denna lilla pärla i närheten av Kalmar Arena (där dam-EM i fotboll spelas just nu) och då hade jag kameran tillhands.J

  

Vilken fin gammal Saab 99! Den har 43 år på nacken. Vilken kvalitet! Och så mycket vård och omsorg den måste ha fått! Jag tänker mig tillbaka till 1974 då min familj köpte en ny bil, den första nya bilen jag upplevde efter år av begagnade stinkande djungeltrummor och en Peugeot med galopperande rost. Om man då tänker sig 43 år tillbaka i tiden, så kommer man fram till 1931. Hur många bilar av den årsmodellen rullade på våra vägar 1974??? J

De var nog lätt räknade. Idag är det inte helt ovanligt att se 60-talare då och då, åtminstone sommartid. Det hände något både med kvalitet och teknik under de där åren. Vi kan nog kalla det utveckling J

Jag övningskörde alltså med den där vita Lyx-Saaben  av 1974 års modell, fyra år nyare än den jag såg i förra veckan. Den har på något sätt blivit ”hemmabilen” för mig. Den var i familjens ägo till 1985, så visst har man färdats ett antal mil med den. Det konstiga var, att trots alla reparationer och elände som den bilen medförde så kändes den alltid ny. Den var fräsch i elva år! En grej jag minns är tändningsnyckeln. Den såg ut som ett timglas med extremgetingmidja, så gissa vad som hände med den…. Jo, den gick av. I tändningslåset. Förstås. Pappa, uppfinningarnas urfader, fixade det där på sitt vis ett antal gånger. Ett tag fick man starta bilen med en spisknapp. När den gav upp så fick det bli skiftnyckel. Men fräsch var bilen, en älskad trilskande liten personlighet med pigg tvålitersmotor med tyvärr ganska god törst J Dess efterträdare, en Saab 90 årsmodell 1985 med den mondäna lackfärgen ”dolomitersand” levde upp till sin kulörbeteckning. Rena rama öknen. Trögare än trög, torr och trist och med charmfaktor noll. Den byttes ganska omgående mot en pigg Mitsubishi. Jag menar, man vill ju ha en bil som orkar rulla på hjulen och som kör dit man själv vill, eller hur och inte en gammal trög skördetröska med sand i motorn? Det ville mina föräldrar också.

Bilar är kul. Själv har jag numera en Cittra. Den minsta modellen förstås. Goe liberalen, som jag är gift med, kallar den Hjälmen. Jag tar det som en komplimang. Det måste betyda att jag i alla fall har ett huvud att vara rädd om, trots mitt obefintliga naturintresse J

Djuriska självbilder

Jag har ju tidigare berättat om min dotters lilla hittekatt, Franz med de gigantiska öronen. Han hade lite problem med att finna sig tillrätta i en liten studentlägenhet i Malmö så han fick flytta ut till den småländska landsbygden. Allt har gått bra och han trivs. Under sommaren semestrar han dessutom på Öland, så han har kommit upp i smöret ordentligt. LylloFrasseKaninöra.

Men så är det ju det där med självbilden. För ett tag sedan var han ute och sprang som vanligt. Grannen, som tack och lov är nära släkt med Franz fosterföräldrar, hade lämnat sin terassdörr in till vardagsrummet öppen. DÅ händer följande: En råbock rusar i full panik in på tomten, upp på terassen och in genom den öppna dörren. Vad som sedan hände därinne vill nog ingen veta, allra minst husägaren.... Det som hände utanför var desto tydligare. Det var nämligen Franz med de stora öronen som var jägaren. Med gigantiska språng och i full karriär jagade han nästan livet ur den stora råbocken som förmodligen hade gått och betat i lugn och ro ute i skogen tills rovdjuret Franz störde friden. Så fort det stackars rådjuret hade kommit in i huset så stannade dock katten. Han tittade lite efter bocken, kollade så att han kom in ordentligt, ruskade lite på sig och vände lugnt och sansat sin nos åt andra hållet och promenerade därifrån.

Franz är nämligen inte bara Kaiser, han är lejon också. Kaiser Franz. Lejonkungen. Med kaninöron. Själv är jag en av historiens mest envisa åsnor. Tror jag. Det där med djuriska självbilder är nämligen något vi har i släkten.

Yippiiiee!

Så har man då klarat av vad jag hoppas är sommarens enda besök på Folktandvården. Det skulle ha avklarats redan måndagen efter midsommar, men då ställdes det in samma dag pga sjukdom. Idag gick det bättre :)

Men OK, det ÄR inte kul att gå dit, speciellt inte när jag vet att det är nästan ren tortyr att ta röntgenbilder med digital teknik. Inte heller de gamla plåtarna var behagliga att ha i munnen, men det brukade i alla fall fungera. Nu går det inte alls, i alla fall NÄSTAN inte alls. Stora spetsiga plastbitar som man dessutom ska bita i. Idag fick jag använda barnutrusningen, och då blir bilderna en aning för små, men det blev ju bilder i alla fall. Och tårarna sprutade medan den stackars Tina fick göra sprintrekord fem gånger ut och in genom dörren för att köra kameran.

Jag skäms lite för det där. Jag tycker att det är pinsamt att inte kunna utstå vad de allra flesta andra klarar av utan att kräkas upp veckans intagna meny :( Men det går helt enkelt inte, och det blir inte bättre med åren heller. Det blir värre.

Sedan var det dags att rensa gaddarna från sådant som inte ska vara där. Inte heller det är behagligt förrän efteråt. Den här gången lade apparaturen av mitt i processen. Visst kom det lite blixtar och dunder på besök utanför, men att det skulle slå ut salivsug och annat, det var ju bara löjligt. Jag trodde nog mer på min suggestiva förmåga. Kliniken, som säkert har känslor den också, var säkert på krigsstigen mot min hopplösa attityd.... Hur som helst, det gick att slutföra behandlingen ändå, i behaglig tystnad utan slurp-slurp-slurp men med en massa vattensköljningar på manuell väg. Lagom tills jag skulle gå kom funktionerna tillbaka. Vad jag förstod så var det varken mitt eller åskans fel. Det hade med klinikens sommarbemanning att göra. Utrustningen kan i lägen då alltför få behandlingsrum används gå in i viloläge av sig själv, och det var precis vad som hände. Kanske var den helt enkelt trött. På mig.

MEN, jag måste ändå ge Folktandvården i Berga Centrum en stor och varm eloge för det alltid så trevliga bemötandet, för god vård och behandling och för en personalstyrka som kan det där med att skapa en härlig stämning TROTS motvilliga patienter som undertecknad. Jag vill ALDRIG gå dit, men jag tycker ändå ALLTID att det är trevligt att träffa de underbara människorna där. En sådan arbetsplats skulle jag också vilja ha!

Apropå det, jag ändrade också mitt mobilnummer nu när jag var där så att påminnelser når mig i fortsättningen på min egen mobil. Det nya numret kommenterades som vanligt: "Så mycket sex (många sexor) det var....." varpå jag svarade, så ofta utan att tänka först "Ja, man får ju ta det man får". Man får ta det telefonnummer man får alltså. Menar jag. BARA det menade jag ;-)

Tandhygienistbesöket slutade således med skratt och leenden trots allt precis som vanligt, och ingen karies har jag heller. Yippiiiee!

Valfrihet, brukarinflytande OCH vinstbegränsning

Jag är stolt över att som vänsterpartist driva en politik som vill begränsa vinstuttagen i välfärdsverksamheter. Vi har en majoritet av svenska folket med oss, men vi är det enda partiet som vågar ta så tydlig ställning. Det är bekymmersamt inför framtiden. Å andra sidan brukar partier som inte lyssnar till människors åsikter lära sig det med tiden, om inte förr så på valdagen.

Just därför är jag också övertygad om att vi måste ge möjlighet till valfrihet på välfärdsområdet. Det är självklart att man som brukare och som närstående vill ha inflytande över hur mänskliga behov av vård, skola och omsorg tillgodoses. Det står inte i motsatsförhållande till att vi ska vårda varje skattekrona. Det är ju inte alternativen inom välfärden som de vinstdrivande företagen och riskkapitalbolagen står för, det är vinstintresset. Alternativen jobbas istället ofta fram inom idéburen och kooperativ verksamhet, det vill säga av rörelser som har annat än vinstmaximering på agendan. Det är sådana alternativ som ger valfrihet, och det är dem vi borde kunna ge tillgång till offentlig finansiering. Fördelade skattemedel ska användas på bästa sätt. Ibland är det då nödvändigt att gå utanför den gemensamma sektorn.

Vi har nämligen också en läxa att göra inom den offentligt drivna välfärden. Vi kan inte blunda för att det finns brister och förbättringsområden, och vi kan inte heller blunda för att resursbristen är påtaglig med alltför hög arbetsbörda fördelad på alltför få anställda. Det behövs utvecklingsarbete och mer resurser, och vi måste våga pröva nya lösningar och släppa loss kreativiteten. Här finns mycket att göra som ännu inte är gjort, kanske på grund av stela strukturer och brist på mod.

I den bästa av världar borde all verksamhet kunna drivas gemensamt. Det är vår ideologiska övertygelse, men än lever vi inte i en sådan värld. Gamla hierarkier, ofta med patriarkala förtecken, sätter hinder i vägen för nytänkandet. När kartan och verkligheten inte stämmer överens så måste det vara verkligheten som gäller, inte kartan. Då är det självklart att sätta valfrihet och brukarinflytande högt på agendan liksom vinstbegränsning. De tre begreppen hör oskiljaktigt ihop om vi vill ha en demokratiskt styrd välfärd värd namnet på 2010-talet.

Birgitta Axelsson Edström (V)

2:e vice ordf Omsorgsnämnden Kalmar

TACK och LYCKA TILL!

Du har varit en trogen följeslagare under lång tid. I vått och torrt har du ställt upp och hjälpt mig att jämna ut tillvarons ojämnheter med aldrig svikande värme och följsamhet. Trots att du helt säkert har fått arbeta långt mer än de flesta av dina jämnåriga har du aldrig krånglat utan alltid hållit ångan uppe. Du har heller aldrig klagat på den ganska trånga bostaden jag gav dig högt upp i ett mörkt utrymme, och inte heller på det faktum att du bara har fått komma ut i ljuset när det har varit dags för hårt arbete.

Igår så kom jag ändå till den smärtsamma insikten att du har nått din gräns. Jag måste, även om det känns hårt, förpassa dig till de sällare jaktmarkerna. Må din väg gå dig till mötes, eller kanske hellre din strykbräda i strykjärnens himmel. Tack för allt gemensamt jobb och må du aldrig mer läcka brunt vatten som förstör änglarnas vita änglaklädnader, eller kanske det faktiskt är så att innanför himmelrikets pärleportar får även strykjärnsänglarna evig ro och vila? Är det något strykjärn som har förtjänat det så är det du, min Philips!

Semester!

Sommartider, hej hej!

Nu börjar det kännas som sommarledighet på riktigt, även om inte alla pusselbitar ser ut som de brukar. Midsommarhelgen lider mot sitt slut och värmen börjar komma. Vi har till och med fått uppleva ett par ljumma kvällar, något som vi inte fick alls förra sommaren. Det är skönt! Kanske är det just de ljumma kvällarna som är den största tjusningen med sommartider. Långa kvällar utomhus i frisk men ljummen luft, lite kubbspel och ett glas vin. Om man kunde slippa myggen vore det ännu bättre ;)

Byte av mobiltelefon och e-postadress har fungerat bra hittills. E-posten har väl inte riktigt alla fattat än, men det kommer nog så småningom. Än kan jag läsa båda adresserna, men inte så länge till tänkte jag. Den gamla mobiltelefonen saknar jag av förklarliga skäl inte alls. Jodå, visst har jag själv lite svårt att komma ihåg det nya numret när jag har haft det andra sedan 2003, men det går bättre och bättre dag för dag, precis som vi sjunger i Vox Communis. Den stora skillnaden är annars att jag nu har en mobiltelefon som inte är ång- och remdriven. Den har en hel rad med finesser. Man kan gå ut på nätet med den, läsa mail i den och använda knappsatsen när man är i samtal. Just det sistnämnda är ganska viktigt numera när allt går ut på att man ska trycka ett eller två eller stjärna-stjärna när man ska kontakta myndigheter eller kundtjänst. Inget av det funkade med den där pinsamma historien som sedan ett par veckor ligger nedpackad på partiexpeditionen, men så där blir det ju när man måste välja det som inte kostar nåt. Och ni alla som har försökt att nå mig på det gamla numret, kolla upp det nya istället. Det bör gå bättre ;) Och Folktandvården, som jag ska besöka i morgon, har nog skickat påminnelsesms till skrivbordslådan den här gången, i fåfäng tro att det blir läst. Det blir det inte, inte av mig i varje fall, men jag lovar att meddela mitt nya nummer när vi ses i morgon! Det är ju inte direkt så att man längtar just dit (speciellt inte efter röntgenproceduren....), men det är en himla välbehövlig kontroll man får, och det ÄR skönt efteråt :)

Ja, jag har bytt mobilnummer och e-postadress, men jag har inte bytt vare sig parti eller identitet. Kristen, feminist, körledare, kantor och vänster tänker jag förbli så länge jag själv kan överblicka, oavsett vad andra tror eller tänker. Kampen för en bättre värld tänker jag fortsätta att föra tillsammans med människor som vill väl, andra väljer jag bort. Sommaren får bli en tid till tanke och reflektion, både över det som varit och över det som komma skall, vad det än är. Visst känns det spännande, mitt i all ovisshet och oro. Det är blandade känslor, minst sagt, och de måste bearbetas. Om jag känner mig själv rätt blir det många böcker (tips mottages tacksamt!) lästa i sommar :) Sommartider, hej hej!

Glad midsommar!

Idag är det fullt upp, med födelsedagsfirande och midsommarafton med allt som hör därtill, inklusive blixtar, dunder, ösregn och solsken. Jag hoppas att alla har en skön helg i det ganska traditionella svenska sommarvädret!

Och förstås: Ett fyrfaldigt leve för make Pierre som fyller år just idag:
HURRA HURRA HURRA HURRA!

"Tag ditt bord och gå"

När jag var 12 år skadade jag ryggen på gymnastikträningen. Det var en ganska horribel upplevelse. Från att alltid ha kunnat röra mig som jag ville hade jag den här dagen till och med svårt att andas. Ryggen var sned och det såg ut som om överkroppen hade placerats en och en halv decimeter vid sidan av höfterna. En sträckning i ryggen blev diagnosen. Tyvärr blev väl aldrig rehabiliteringen den rätta. Därpå följde nämligen genom hela högstadiet och gymnasiet ischiasvärk ner i ena benet, ibland ganska funktionshindrande. Sedan dess har jag haft svårt att sitta längre stunder, inte alltid, men tidvis. Det har varit viktigt för mig att ha möjlighet att röra på mig i jobbet. På universitetet gick det alltid att lösa, så studierna gick bra.

Under mina år på Högskolan i Kalmar eskalerade problemen, men jag satte inte direkt dem i samband med varandra. En gång cyklade jag omkull på Södra vägen hem till Smedby, vilket resulterade i lite blåmärken men främst värk i ryggen ett tag. Senare hände en olycka hemma i badrummet när jag skulle hänga tvätt. Då började eländet på allvar. Dagen efter kom jag inte upp ur sängen.

Efter lång tid och många läkarbesök och nästan lika många olika behandlingar fick jag diagnosen whip-lash i halsryggen, och det har tagit tid att kämpa sig tillbaka, men det har gått. En stor del i hela processen har förstås min doktor Friberg utan vars ihärdiga hjälp och vilja att testa nya behandlingsmetoder jag aldrig hade orkat ta mig tillbaka. Honom är jag evigt tacksam! Efter bland annat två operationer, akupunktur, anpassade arbetsredskap, halskragar, otaliga mediciner, behandlingsbad och feldenkreispedagogik samt samtalstearpi har jag lärt mig hur jag ska hantera mig själv, vilka rörelser som fungerar och vilka som inte fungerar och jag är idag så gott som symtomfri, förutsatt att jag inte mot bättre vetande får för mig att bära riktigt tungt eller utföra akrobatiska övningar (det sistnämnda krävs ganska sällan kan jag tillstå...). Nu lever jag normalt och har jobbat heltid utan sjukskrivningar sedan jag jobbade i Nybro kommun (start 2000). Jag fick visserligen ge upp arbetet med min avhandling, det är väl en förlust på vägen men ändå en förlust som jag kan acceptera. Det var omöjligt att förena koncentrerat skrivande och mina höga krav på mig själv med det faktum att jag inte KUNDE vara still mer än korta stunder i taget. Det fick jag helt enkelt ta konsekvenserna av. Å andra sidan, jag tror inte jag hade varit lyckligare med en halvdan avhandling och en kvaddad kropp.

Men, det GICK att hantera ett smärttillstånd som kändes kroniskt, eller rättare sagt: Det fungerade för mig, trots att det kändes hopplöst under 90-talets sista år då jag ibland inte kunde ta mer en decimeterlånga steg, då nätterna karakteriserades av knivblad rätt in i nacken och då varje morgons uppstigande behövde planeras decimeter för decimeter.

Jag blev för en tid sedan uppmärksammad på att det finns människor i min indirekta närhet som befinner sig i samma situation som jag gjorde då, för så där 15 år sedan. Framtiden kan kännas som ett enda stort och högt berg, och smärtan hindrar en från att ens titta på en väg uppför. Kanske kan mina upplevelser hjälpa? Det tar tid, men man lär sig leva med det mesta. Jag fick dessutom en fot krossad under samma period, och till och med den kan jag leva med även om den inte alltid beter sig som jag vill, men för det mesta. I min ålder får man väl räkna med lite skavanker här och där. Det var värre när jag bara var strax över 30 och inte visste hur jag skulle ta mig ur sängen. Å andra sidan var det nog tur att jag var så pass ung och så pass vältränad i övrigt. Det gav kraft att ta sig igenom, och det fanns mycket liv kvar bortom det där berget, ett liv som jag då inte kunde se skymten av.

Så där, det var min smärthistoria och det är historien bakom att jag har ett höj- och sänkbart arbetsbord som Försäkringskassan köpte till mig redan på 90-talet för att jag skulle kunna komma tillbaka till jobbet (då Högskolan i Kalmar). Och det, mina vänner, är anledningen till att det i mitt fall mer är "Tag ditt bord och gå" som gäller än "Tag din säng och gå" när jag lämnar en arbetsplats. Jag har nämligen jobbat på jobbet, och det tänker jag fortsätta med i kommande utmaningar, även om jag idag inte riktigt vet vad de kommer att innebära. "Gårdagen är förbi, morgondagen har vi ej sett men idag hjälper Herren" gäller i hög grad även för mig.

Ha en skön midsommar!

De senaste dagarna har det hänt så mycket konstiga saker att jag inte orkar berätta om dem... än. Jag återkommer...

Men jag vill ändå skicka en hälsning till alla inför midsommar. Den kommer här. Håll tillgodo med den så länge tills jag skriver en utförligare utläggning om mina vandringar i Landet Annorstädes! Och ta det lugnt, både i trafiken och med festandet. Inget blir roligare av överdrifter, allra minst Du själv ;-)

Jag ger mig inte heller....

Gud ger sig inte. Han letar och letar efter var och en av oss tills han har hittat oss. Det är som prästen och trubaduren Ingmar Johansson har uttryckt: "I andens rike finns inga hopplösa fall". Där råder ingen slit-och-slängmentalitet heller. Gud räknar inte med ett visst svinn. Han slänger inte bort lerkrukor som det blir fel på. Han tar leran och börjar om igen och gör ett annat kärl som han vill ha. Han ger sig inte. Han älskar ju var och en av oss.

Det var temat för dagens gudstjänst i Heliga korsets kyrka. Prästen och författaren Allan Willny predikade och passade sedan vid kyrkfikat på att göra reklam för sin nya bok. Jag har lärt känna Allan via Facebook och har läst en av hans tidigare böcker, så jag passade på tillfället att träffas IRL också. Det var vad vi hann med innan det var dags att åka hem till mina föräldrar som firade 80 respektive 75 år idag med middag för syrran och mig med familjer. Allt gick bra :) Tack till Fyra kök som ordnade med maten! Vilket överflöd det var! Och gräddtårta med jordgubbar som avslutning. Mums! Nu hoppas jag bara att lotterna som mamma och pappa fick på skoj ska ge lite vinst också, för visst behöver pappa lite fler verktyg och mamma lite mer kläder??? Eller??? ;)

Det har varit en skön helg på många sätt. Dottern har varit hemma från jobbet med operaföreställningen, vi träffade mycket goda vänner i går kväll för härliga långa samtal och god mat och idag har vi fått god andlig och lekamlig spis och gemenskap med nära och kära. Och under tiden har vädret berikat oss med alla sina sidor utom snöstorm och driv-is. Resultatet har blivit ett grönskande och prunkande Kalmar samt ett harmoniskt sinne.

Nu har jag ny kvällslitteratur. Författaren varnade idag för sömnlösa nätter.... Frågan är om jag vågar börja läsa den nu till kvällen, dagen före sista fullmäktigemötet inför sommaren... Romanen "Innan tuppen gal" ligger där vid sängkanten och frestar min litteraturhunger. Vi får väl se hur det utvecklar sig. Somnar jag under morgondagens fullmäktige så är det inte mitt fel. Jag, liksom alla andra människor, är ju skapade till Guds avbild. När han skapade mig så la han nog i en extra rågad dos av just egenskapen envishet, för det är nämligen så att inte heller jag ger mig i första taget. Har jag blivit intresserad av nåt så hänger jag i ;)

Regnig examensdag...

Idag är det ännu en studentdag. Min gamla gymnasieskola har avslutning idag, och regnet har varit en ganska flitig gäst under dagen. Det är lite sorgligt tycker jag. Just den här dagen när så många vill åka runt i stan på lastbilsflak och i nedcabbade bilar så borde det inte regna. Det gjorde det när min dotter gick ut också (så klart från samma skola. En gång Staggnist, alltid Staggnist ni vet), och det blir ju lite visset att få sina fina examenskläder nerblötta.... Å andra sidan, man har ju sol i sinnet ändå när tre års gymnasiestudier är avklarade och framtiden ligger öppen.

Så var det för mig också den där junidagen för exakt 30 år sedan. Med fina betyg från naturvetenskaplig linje så lämnade jag ungdomsskolan för en ganska oviss framtid. Jag valde att ta några sabbatsår innan jag läste vidare på universitet, och det kände jag var ganska klokt. Under de åren kunde jag jobba, inte så himla mycket eftersom det var hög arbetslöshet även då, men deltidsjobb hade jag hela tiden. Samtidigt kunde jag satsa på fritidsintressena på ett sätt som jag aldrig hade kunnat om jag hade fortsatt att läsa direkt. Under den här tiden spelade jag i kyrkan, både orgel, piano och i blåsorkestern och så hade jag en gospelkör som tog en hel del tid i anspråk. Dessutom hade vi en stor ungdomsverksamhet med mycket stort socialt umgänge. Det var härliga kravlösa år, trots att jag inte fick så mycket pengar att röra mig med men jag hade TID och jag hade VÄNNER. Dessutom tog jag för mina surt förvärvade slantar från handelssektorn körkort, något som jag är glad för idag. Under de här åren mognade beslutet fram att studera beteendevetenskap, något som fortfarande intresserar mig mycket trots att jag under de senaste tio åren inte kunnat arbeta med det i nämnvärd omfattning. Det bör nog bli dags igen :)

Jag hoppas att dagens ungdomar ger sig själva tid att fundera vad de vill få ut av livet. Möjligheten att hitta sig själv, att tänka och fundera är ovärderlig, men den kräver förstås också att man kan försörja sig under tiden. Det sistnämnda är ju kärvt idag tyvärr. Men ändå..... Livet är långt, och varje människa är ett rikt mysterium med oanade resurser och möjligheter. Att ta tillvara varje sekund av livet är inte samma sak som att kasta sig in i den ena och än den andra situationen, utan det kan vara att stanna upp och utforska sig själv och vad som är viktigt för just mig. Det är väl använd tid!

Och det gäller förstås inte bara ungdomar. Det gäller oss alla. Att ta sig tid för sig själv, att landa i den människa som är jag, är något som är livsviktigt. Annars går livet, det som är MITT, totalt förbi. Några regniga dagar då och då är nog inte fel i alla fall.... De ger ro, men kanske inte just på examensdagen....

"Den blomstertid nu kommer..."

Idag har jag varit på skolavslutning. Det var Ingelstorpsgymnasiets avgångselever som skulle ha lite musik under sin avslutningsceremoni, och sådant är ja BARA roligt. Det blev lite blandad kompott med sommarmusik från pianopallen, och det hela avrundades traditionsenligt med Den blomstertid nu kommer och Studentsången. Sedan får jag ju inte glömma den jättesöta barnkören från Sjöängsskolan som sjöng så glatt och engagerat som bara en barnkör kan. Av dem fick vi höra, under stort jubel, bland annat Idas sommarvisa och En kväll i juni.

Avslutningsdagen i gymnasiet är en blandad dag. Det är en massa glädje och stolthet, men också vemod och avsked. Framtiden ligger oskriven framför en, men den friheten och den osäkerhet som är dess följeslagare ger inte enbart behagliga känslor. Efter tre års gemenskap så ska man pröva nya vägar, och det som har varit kommer aldrig igen. Samtidigt känner man sig ganska flygfärdig efter 12 år i skolan. Det är således blandade känslor, och så var det på Ingelstorp idag också. Det var skratt och tårar om vartannat, precis som det ska vara. Och utanför värmde solen från en nästan osannolikt blå himmel över en smyckad skolentré där släkt och vänner började samlas med blommor, skyltar och ballonger.

Jag önskar alla eleverna Lycka till i framtiden förstås! Jag hoppas innerligt att de varma känslor som fanns mellan elever, lärare och övrig personal idag också fortplantas i hur man behandlar varandra även i framtiden. Det där med att se varandra som värdefulla resurser som kan förgylla livet för alla är en viktig insikt att bära med sig. Alla är inte lika, och det är heller inte meningen. Alla har olika möjligheter, och det gäller att ta tillvara de olikheterna. Annars blir vårt samhälle ett fattigt samhälle på betydligt fler än ett sätt.

Jag hann aldrig så långt att jag hann spela min favoritavslutningssång innan det var dags att bryta bordet och gå till respektive klasssrum, men jag skickar med texten här istället:

Må din väg gå dig till mötes

och må vinden vara din vän

och må solen värma din kind

och må regnet vattna själens jord

och tills vi möts igen

må Gud hålla, 

hålla dig i sin hand

(irländsk visa och bön, sv övers Per Harling, Sv Ps 730)

Den texten passar kanske speciellt bra just på en lantbruksgymnasieskola.

Ja, just det. VAR hölls avslutningen? Jo, traditionsenligt i skolans kombinerade aula och idrottslokal, och jag lovar, det var INGEN som grät av DEN anledningen ;-) Det vet ni väl alla, att kyrkans portar står öppna för alla och envar 365 dagar om året, ÄVEN om skolavslutningsceremonin av olika skäl INTE hålls just där?

Tack Ingelstorpsgymnasiet för att jag fick möjlighet att fira den här dagen med er! De fina blommorna jag fick lyser upp vår balkong på samma sätt som Er attityd lyste upp min dag!

Sjuttonde balladen

Det kostar på att hålla fred, Gud vet, 
med den som tigger mig att jag skall sjunga
och smickrar mig inför en allmänhet 
men mördar mig i lönndom med sin tunga.
Det kostar på att dricka av hans vin, 
med tvekan fattar jag det fyllda glaset,
han skryter med att han betalt kalaset 
och kallar mig bak ryggen för ett svin.

Men jag har råd, du gamle lurifax, 
och Ni min nådiga, med allt ert pladder,
se jag har råd att sjunga för er strax, 
med poesi besvarar jag ert sladder!
Med gudar dricker jag för edert väl 
och lockar fredens ängel ner i gruset
se'n jag er visat vem som tålde ruset 
och sagt er sanningen och frälst min själ.

Ty sanningen gör gott, och det är sant 
att om i detta land man bryter seden
och inte ständigt kacklar likadant 
som alla andra kycklingar i reden
men går sin egen väg med stort besvär - 
förgäter fulheten för allt det sköna
då kacklar alltid någon gammal höna 
om hur förfärligt lättsinnig man är.

Jag står här ensam, fast i lustigt lag, 
nåväl med rätt, ty själv min väg jag väljer
och målet ser jag tydligt, dag från dag, 
långt bortom dessa flaskor och buteljer.
Och just vid dessa silversträngars drill 
en röst mig når, som hörs blott av poeter -
Jag glömmer därvid alla små förtreter 
och dricker, stolt, min ädla sångmö till!
(Evert Taube)

Evert Taube har skrivit mycket. Nu när jag letar lämplig musik till onsdagens spelning så är det klart att Taube dyker upp både här och där. Han hör ju på många sätt den svenska sommaren till. Calle Schewens vals, Vals på Ängön och Dansen på Sunnanö.... Finns det sånger är MER sommar??? Den här tänker jag dock INTE spela då, men jag skrattar mycket igenkännande inombords när jag läser texten och nynnar melodin. Aldrig i min allra mest vilda fantasi trodde jag att jag skulle känna mig besläktad med Evert Taube, men det gör jag nu :)

Lurifaxar, sladdrare, översittare och gamla sega höns kan fortsätta med sitt pladder. Jag vänder ryggen åt det hållet och går mot en ljusare framtid där sanningen och ärligheten får sitt rätta värde. Jag vill nämligen, som Björn Afzelius i Sång till friheten, leva för och besjunga friheten, vänskapen, rättvisan, freden, kampen och framtiden och då inte bara som vackra ord utan som landmärken fast förankrade i den värdegrund som med åren har blivit min och som har format mig. Den värdegrunden är min sångmö, och den rimmar tyvärr illa med mycket av det som under de senaste åren har påverkat min vardagstillvaro.

Och vem vet, kanske det blir en ny sjuttonde ballad framöver, dock inte av Taube utan av någon helt annan? ;-)

Blomstrande på flera sätt

Försommaren är här. Grönskan har formligen exploderat i skog och mark. Om man cyklar genom Djurängsbackarna så märker man att solljuset knappt tränger igenom. Fenomenet "lövsalar" kan med fördel studeras där. Man är ute, men ändå inne. Man kan uppleva tillvaron som tvärtom också, att vara inne men ändå ute. Det är inte alls lika mysigt... Så jag väljer gärna Djurängsskogen istället :)

Vi har precis avslutat ett presidiemöte på omsorgsförvaltningen. Här finns mängder med intressanta saker att diskutera, studera och utveckla. Behoven är stora. Äldreomsorgen måste omvandlas för att kunna tillgodose behoven hos en åldrande befolkning. Valfrihet och inflytande måste öka. Personalen måste få vettiga arbetsvillkor. Om man känner att man har möjlighet att göra ett bra jobb, så gör man det också och dessutom så mår både man själv och brukaren bättre. Enkelt, va?

Men nu är det ju inte riktigt så enkelt. Vi har ju det där med ekonomi och resurstilldelning att ta hänsyn till, eller hellre, att låta oss styras av. Tyvärr är det ju så. Vi har en stor organisation som bygger på deltidsarbete, och den ska omvandlas till heltid som norm, med minskade ekonomiska ramar. Det är ganska naivt att tro att det ska fungera. Självklart kommer det att kosta pengar. Självklart uppstår svårigheter att bemanna verksamheten med heltider när behoven varierar så otroligt mycket över dygnets timmar. Vi driver ju verksamhet 24 timmar om dygnet, 365 dagar om året och dessa dygn består av morgnar, kvällar, dagar och nätter och våra brukare har inte samma stöd- och hjälpbehov under hela dygnet. Det finns toppar, och förvaltningen lägger ner ett hästjobb på att lösa ekvationen. Det ska man ha en stor eloge för, och man gör det bra. Men, faktum kvarstår: Att gå från deltid till heltid kostar pengar, och det är ju sjutton att det ska vara så svårt att fatta det på vissa håll!

Om vi hade resonerat likadant när vi fördelat pengar till brandkåren som vi gör när det gäller omsorgen så hade brandmännen bara jobbat och fått lön när det hade brunnit nånstans, när man hade gett utbildning eller när nån kattunge inte hade kommit ner från nån grantopp i någons trädgård. Det är ju DÅ behoven finns, eller hur??? Men självklart, det får man ju inte glömma, det är ju främst män som jobbar inom brandkåren.... 

Nej, rätten till heltid som den nu fungerar är ingen jämställdhetssatsning. Den utjämnar inga skillnader mellan kvinnor och män. Att sedan kvinnor ska ha rätt till heltidslön och kunna leva på sin lön dessutom, DET är en självklarhet. Det är dock ingen självklarhet att det ska leda till ett förkortat arbetsliv pga alltför tunga abetsförhållanden och en arbetstidsförläggning som leder till ohälsa. Jag är rädd för den utvecklingen. Det är därför jag hellre vill jobba för arbetstidsförkortning, och börja där den behövs allra mest, nämligen inom omsorgen och vården.

DET skulle nämligen kunna lösa en hel del problem, och dessutom skulle en sådan höja yrkenas attraktion. Vi behöver rekrytera folk framöver och det kräver att vi har något riktigt bra att erbjuda. Sex timmars arbetsdag är ETT steg på vägen. Utvecklade inflytandemöjligheter och valfrihet inom kommunens ram är andra nödvändiga steg. Gör vi inte detta så kommer vi inom en snar framtid inte att ha något svar på frågan "Vem ska hjälpa mormor?" och det, mina vänner, är att rejält bita sig själv i svansen om man har som ambition att bygga ett hållbart samhälle som blomstrar liksom försommaren ute i Djurängen. Och det vill åtminstone jag.

Dags att bada?

Nu havet sig höjer, dess vågor jag ser.
Ett bud om Guds frälsning och frihet de ger.
Jag skyndar mig ned i den svallande våg.
Guds kärlek mig möter och renar min själ.

Och nu, halleluja, mitt liv från idag
jag avskiljer, helgar till Herrens behag.
Hans kärlek än flödar så mäktig och rik
till fullkomlig frälsning för dig och för mig.
(Sv Ps 226:5-6 Text W. Booth, J. Appelberg och K. Hartman.)

Det är tid för reflektion och omstart, så mycket vet jag, och jag vet också åt vilket håll jag vill gå. Det känns skönt :) MEN jag erkänner att jag inte har en aning om hur det ska gå till. Jag får väl ta mig ett dopp i nådens hav och hoppas på två saker: dels att strömmen leder mig rätt, dels att jag inte sprattlar så förtvivlat att jag inte märker vart strömmen leder.... 

Än finns det en värld där det finns massor att uppgifter att utföra. Där vill jag göra min del, men kanske på helt andra arenor än partipolitikens. Orättvisor och förtryck kommer jag nämligen aldrig att acceptera.

Vaken!

Den Långa Sömnen

Var du vilsen, var du rädd, var du förbjuden?
Blev du tystad och förkrympt till ingenting?
När du vågade i ögonblick av styrka
blev du då hånad och betraktad som ett ting?

Ett föraktfullt grin drar ut den snörpta munnen
Klyver ansiktet som riktats åt ditt håll
Du ser blicken och din lust är som försvunnen
när Du ser aktören stelna i sin roll

Men Du vet att sömnen hör till ditt förflutna
Du har inte tid att låta åren gå
Aldrig sälla dig till skaran av förskjutna
eller dom som tvingas tassa runt på tå

Vaken igen (och du ska leva nu)

Du är vaken nu och ställer dig på vågen
Se du väger mycket tyngre än du tror
Det du sått det kan du skörda nu med råge
Du blir yngre fast du växer och blir stor

Och när livets kyss har brutit våra bojor
ska vi aldrig mer förneka oss
och lämna bort vårt liv

Vaken igen (och du ska leva nu)

Text & Musik: Py Bäckman

Ja, jag är vaken och ser klart. Jag tar steget ut i det okända, men är viss om att jag gör helt rätt. Priset kan bli högt, men ett liv är värt en hel del. Skitprat, förtal, fult spel och utstuderad utfrysning är däremot inte värt ett dugg.

Och, jag tror att det löser sig för min del. Som någon klok människa har sagt: När Gud prövar dig utöver vad du tror att du klarar och du känner att du håller på att ramla nerför svårigheternas stup så kan du vara lugn och ha förtröstan. En av två saker händer: Antingen fångar Gud upp dig när du faller, eller så lär Han dig att flyga.

Och jag ÄR inte höjdrädd. Jag har bara vaknat upp ordentligt från en sömn som har varit både lång och orolig.

En dag på tre rader

Troll spricker i solen.
Öppna brev är en underskattad kommunikationsform.
Verklig vänskap är rikedom som varar.

Det där är tre meningar som sammanfattar dagen, en dag som har innehållit det mesta men slutat i dur och inte moll, apropå troll ;)

Kvällen fylldes av skratt och stoj, Vox Communis är riktigt skoj!

Och nu ska jag inte rimma mer, utan i sängen krypa ner :)

Besviken? Jo, men det hjälper inte...

Du sökte en blomma
och fann en frukt.
Du sökte en källa 
och fann ett hav.
Du sökte en kvinna 
och fann en själ - 
du är besviken.
(Edith Södergran)

Och visst är det lätt att känna igen sig. Efter gårdagens utbildning i feminism så ser man ännu tydligare hur ofta det är så att kvinnor i politiken ses som just medel att uppnå jämställdhet på papperet. Det är inte meningen att man ska ha hjärna också. Det räcker att man finns där och överlåter tänkandet, strategierna och taktiken till männen, precis som det alltid har varit. Om man ställer till det genom att ställa andra frågor eller till och med har alternativa svar får man snabbt klart för sig att något är grundläggande fel. Det var ju inte för att försvåra arbetet man skulle vara där! Och nu blev det ju obekvämt.... Kanske är det ganska naturligt att besvikelsen är stor hos den som trodde att det skulle funka att sitta kvar med makten i den egna handen i orubbat bo trots modeflugor som varannan damernas och feministisk offensiv....

Oj, vad många sådana historier jag har fått mig till livs under den senaste tiden. Edith Södergran, som levde ett kort liv och dog redan 1923, har fångat något som fortfarande i högsta grad gäller. Besvikelsen är stor även nu nästan hundra år senare. Men, för att travestera poeten Stig Sjödin i Angående människovärdet:  "Människor tycker illa om dressyr. Också kvinnor."

Så vi ger oss inte. Vi kommer att fortsätta kräva vår rätt att ta plats och använda våra mänskliga och demokratiska rättigheter. Vi är nämligen kvinnor, med både hjärta, hjärna, kropp, själ och ande och inte bara feminina namn på ett papper och i statistiken.

Internfeminism för kvinnor i Emmaboda!

Idag hade Vänsterpartiet Kalmar län tillsammans med Vänsterpartiet Kronoberg en gemensam heldag i feministiskt arbete med syfte att stärka kvinnor. Med Ann-Sofie Lagercrantz, jämställdhetsstrateg i Kalmar kommun med erfarenhet från jämställdhetsarbete på SKL i erfarenhetsryggsäcken, som inledare fick vi en bakgrund att utgå från. Hur står det egentligen till med jämställdheten i Sverige idag? Svaret var tydligt: Visst har det hänt en hel del, men det finns MYCKET kvar att göra, och vi får se till att vi inte backar ännu mer. Som Ann-Sofie sa: Ansvar läggs på kvinnorna, men makten behåller männen. Jämställdhet handlar om MAKT.

Sedan tog den partipolitiska internfeministiska delen vid. Där fick vi besök av Ida Gabrielsson från Stockholm, ansvarig för Vänsterpartiets kvinnonätverk. Hon konstaterade att det många gånger är långt mellan ord och handling även för ett feministiskt parti och tipsade om den internfeministiska handboken som kan hjälpa oss att komma längre i arbetet. Vi fortsatte med att diskutera hur olika härskartekniker  kan identifieras och neutraliseras. Dagen avslutades med en mycket innehållsrik gruppdiskussion om internfeminismen i våra lokala och regionala sammanhang och om tips inför det fortsatta arbetet. Vi har mycket att göra i båda distrikten, men det är tydligt att problemen även skiljer sig åt både i styrka och karaktär.

Det var en mycket uppskattad dag som inspirerade oss alla deltagare och som gav mersmak. Arbetet måste fortsätta! Ett stort tack till våra föreläsare, till Folkets Hus i Emmaboda som fixade lokal, teknik och underbar mat och fika och till alla de kvinnor i alla åldrar från Kalmar och Kronoberg som delade med sig av erfarenheter och kloka tankar. Tillsammans är vi starka!

/Birgitta Axelsson Edström
Kvinnopolitiskt ansvarig i V Kalmar län som tillsammans med Eva-Britt Svensson (kvinnopolitiskt ansvarig i V Kronoberg) har planerat och organiserat utbildningsdagen

"Vad GÖR ni med kvinnorna i Kalmar?"

Nu kommer historierna till mig. De kommer från både väntade och oväntade håll, men innehåll och resultat är desamma. Kvinnor och män, från olika miljöer och sammanhang, berättar om hur det systematiska kränkandet av kvinnor pågår och har pågått i åtskilliga år. Men det är inte förrän nu, när jag har gått ut med beskedet att jag har fått nog av både det ena och det andra, som jag får ta del av dem. Det är nästan som om min berättelse, om än inte så tydligt berättad, fungerar som både dörr- och munöppnare för fler. Och OJ vad det bubblar där innanför dörrarna.

Om män som fäller skamliga förslag var som helst och som inte förstår att det är fullständigt idiotiskt. Om män som inte klarar av att debattera mot kvinnor utan att förnedra och misstänkliggöra dem. Om män som låser fast sig vid sina hierarkiska positioner så hårt att de inte drar sig för att sparka sönder andras engagemang och självkänsla bara för att rädda sin egen ställning. Om osäkra män som utövar härskartekniker såväl slentrianmässigt som selektivt bara för att de inte klarar sig med hederliga umgänges- och sammanträdesmetoder. Och historierna om kvinnor som låter sig utnyttjas i detta onda spel, på ytan ovetande men i det egna sinnet övertygade om att det är den enda överlevnadsstrategin som fungerar. Kampen för inflytande, för allas lika värde och för rättvisa kan man glömma bort. Nu är det det egna skinnet som gäller, och gärna möjligheten att få lite medhårssmekningar också. Det är rent bedrövligt. Det är inte EN miljö jag pratar om, det är MULTUM. Men det är inte ALLA sammanhang, och det är inte ALLA människor heller. Men många. FÖR många.

Frågan som en fd partiledare ställde för över tio år sedan: "Vad GÖR ni med kvinnorna i Kalmar?" har åtminstone för mig fått ett tydligt svar. Vi tystar dem. Och det är himla sorgligt.

Machomarängens magplask

”Det var då en välsignad jul” säger Karl Bertil Jonssons ömma moder i TV på julafton. Nu säger jag ”Det var då en avslöjande helg”. Den gångna helgen bjöd på information i form av förtal som inte ger några vibbar åt det välsignade hållet, snarare tvärtom. Det var då en avslöjande helg.

Det vi har bevittnat är nämligen en gläntad garderobsdörr. Det är inte två isolerade vuxna gossars flams och trams som går för långt, det är en offentlig manifestation av en värdegrund som existerar och har vuxit länge i högsta välmåga. Utan en stödjande och uppmuntrande miljö hade den naturligtvis inte kunnat överleva. Det är därför det är märkbart tyst från signifikativa håll, och det är därför de två herrarna ifråga tror att det räcker med en ursäkt.

Men det gör det inte. Vi behöver helt enkelt spränga hela garderoben och hantera demokratin och opinionsbildningen i öppna landskap. Den maktfullkomliga machomarängen som har innefattat det heliga maktbrödraskapet har i allas åsyn landat i öppet hav med ett gigantiskt magplask och det kan inte ursäktas. Det står ju klart och tydligt för alla: Vi har närt, inte en kommunist som Karl-Bertil Jonsson, utan en gigantisk gökunge med massvis med makthunger vid vår barm. Vi har i vår genusblinda välmening låtit kvinnoföraktet bli en naturlig del av jargongen i maktklustren. Nu både ser och hör vi det.

Kanske kan det i sig leda till att något viktigt händer. Kanske kan vi inte längre blunda för verkligheten. Kanske kan vi sätta stopp för sexuella kränkningar riktade från män till kvinnor? Kanske har vi fått en gyllene chans att agera FÖR rättvisa och MOT oschyssta metoder, skitprat, sladder och andra härskartekniker? Kanske kan vi nu ÄNTLIGEN fatta att det är förtalet och nedvärderingen som är fel och inte den person det hela handlar om?

Låt oss då göra det. Vi kan börja direkt och rensa i vår egen omgivning. Vi behöver sannolikt inte gå så långt för att hitta arbetsuppgifter att utföra. Det kanske kan bli en välsignad värld till slut, även för kvinnor.

(Insändare i dagens Östran)

Det föll en grå liten fågel...

Det föll en grå liten fågel

en gång från sitt trygga bo
Den slog sig så svårt och illa
så ingen kan tro

Den trodde den dog den gången
det undrar man inte på
för hur kan en fågel leva,
som slagit sig så.

Den låg med ögonen slutna
som död på den hårda mark
då kände den hur den lyftes
av någon stark.

Nu ligger den still i greppet,
ett grepp som lyfter och bär,
och var gång som skräcken kommer
är handen där.

Det föll en grå liten fågel
Guds fadershand lyfte den då.
Den är ett människohjärta,
den lilla grå.
( Eva Norberg-Hagberg)

Den här sången dyker upp då och då i mitt sinne. Idag är en sådan dag. Våren tar stormsteg varje dygn och glädjer de flesta men mitt hjärta har slagit sig ganska ordentligt. Det är skönt att känna att man sitter fast i ett tryggt grepp som lyfter och bär en igenom.

Apropå behovet av bildning

Efter en härlig fikastund på Kläckeberga lantcafé så körde vi på vägen hem förbi ett av den här dagens mer omtalade kalmarföretag. På gården där stod en trailer eller något som såg ut som en barack/paviljong och visade upp texten "Metroakademin". Det får mig oooooosökt att tänka på behovet av bildning.

För det finns, och det är stort. Det handlar om värderingsövningar och rannsakande av de egna förgivettagandena, socialisering och vad vi dagligt tal kallar "hyfs". Ni vet, sånt där som gör det ganska omöjligt att kränka folk pga åsikter, utseende eller kön. Sånt som hjälper oss att leva i någorlunda harmoni med oss själva och med andra. Sånt som bygger upp ett samhälle istället för att riva ner. Sånt som sprider kärlek istället för hat, och sånt som kan mota bort mänskliga avarter som egoism, sexism och självhävdelse innan det växer sig övermäktigt.

Sån bildning behövs. Med hjälp av sådan kanske till och med de allra mest inbitna sexister och översittartyper kan vinna tillbaka en viss respekt. Kanske. Men det är nog inte hos "Metroakademin" som de främsta kurserna med det innehållet ges.

Feminismen måste stärkas!

På lördagen den 25 maj med start kl 0930 anordnar Vänsterpartidistrikten i Kronoberg och Kalmar i samarbete en kurs i internfeminism i Emmaboda Folkets Hus. Vi vässar vårt internfeministiska arbete med föreläsningar, diskussioner och värderingsövningar. Dessutom är det ett gyllene tillfälle för oss att lära känna varandra över länsgränserna. Kursen riktar sig till alla tjejer och kvinnor i vårt parti och i Ung Vänster. Medverkar gör bland andra Ida Gabrielsson som tidigare varit ordförande i Ung Vänster och Eva-Britt Svensson som har jobbat med bland annat feminism som EU-parlamentariker.

Vi har några få platser över. Är DU också intresserad av att lära dig mer om hur vi kan avskaffa patriarkatet? Vill du få redskap som lär dig identifiera orättvisor och kränkningar? Vill du också lära dig stå emot när de antifeministiska strategierna känns både övermäktiga och alldeles för genomtänkta? Vill du skaffa dig de strategier som behövs för att du varje gång ska förstå och acceptera att det INTE är DIG det är fel på när du utsätts för nedlåtande beteende för att du är kvinna? Är du, liksom många andra, trött på hur världen ser ut och vill du göra något åt det?

Då är detta nåt för dig! Hör av dig till mig via mail vansterpartiet.birgitta@telia.com, men gör det snabbt! Välkommen! Tillsammans är vi starka!!!

Ett steg...

Rättvisa finns inte. Efter den här dagen vet jag det. Vi har OERHÖRT mycket kvar att göra om vi ska nå dit.

Patriarkatet måste störtas.

Kvinnor måste få sitt hela människovärde.

Människor måste få tillgång till utvecklande kultur.

Jordens ätbara kaka måste delas på ett mer rimligt sätt.

Sladder, förtal och skitprat måste förpassas till skamvrån.

Patriarkatet måste störtas (igen).

Kvinnodominerade yrkesområden måste uppgraderas i relation till mansdominerade.

Rakryggade politiker med moral i ryggmärgen måste premieras.

Rumänien skulle åkt ur ESC.

Ryssland borde gått till semifinal i hockey-VM.

Patriarkatet måste störtas (det är ett seglivat elände som inte dör i första taget...)

Sen kanske vi har tagit ett steg. ETT.

Rimligt?

Kör inte full! Jag är den förste att säga det. Rattfylla är ALDRIG acceptabelt och kan inte försvaras. Det är ansvarslöst och oerhört farligt, och det försätter oskyldiga i dödsfara. Kör aldrig full!

Men just idag blir det svenska rättssystemet rätt absurt. 14 av 17 Hells Angels-anknutna män som var med och slog ner en familjefest på Svineri MC i Smedby utanför Kalmar i början av maj förra året frikänns av hovrätten och har rätt till skadestånd pga tingsrättens fällande dom. Tre män som har våldtagit en kvinna med en vinflaska så att hon blev skadad både psykiskt och fysiskt går fria.

Rattfylleristen som körde i diket före påfarten till Ölandsbron fick dock två månader i finkan. Det är sannolikt helt rimligt. Men det andra är det ta mig sjutton INTE :(

Jag gör det inte...

Idag har jag blivit intervjuad om kvinnors villkor i politiken. Det var en mycket klok student som var intresserad av hur det går till i maktens korridorer, hur man får förtroendeuppdrag och hur demokratins spelregler fungerar. Det var ett mycket intressant samtal, och tyvärr så blev nog alldeles för många av hennes teoretiska farhågor bekräftade. Jag har lång erfarenhet av politiskt arbete, och jag har en stor ryggsäck att ösa ur. Den är inte bara fylld med ljuvligheter, åtminstone inte på det här området.

Jag slogs av hur illa det är ställt. Jag förstod att min bild inte var unik. Flera kvinnor har delat med sig av exakt samma typ av upplevelser, och det är ju så illa att man faktiskt skäms över att vi idag år 2013 har så mycket av patriarkala och diskriminerande värderingar som präglar något av det allra finaste vi har, nämligen demokratin. Män lyssnar på män, män roffar åt sig positioner och makt och män diskriminerar kvinnor å det grövsta. Att det sedan finns kvinnor som diskriminerar kvinnor också är bara ytterligare ett tecken på att patriarkatet regerar. Det är ju nämligen enbart genom att ta över de manliga beteendena som kvinnor kan nå de höga positionerna, och då har vi ju inte nått nånstans alls om vi ser det ur jämställdhetsperspektiv. Kvinnor som är som män, och som dessutom inte fattar det, har en förmåga att blunda väldigt hårt för den uppenbara sanningen: De ser inte att de själva är ett offer för systemet.

Hur ska vi råda bot på det här? Eller ska vi det? Vi kanske ska "vänta och se"? Vi kanske ska nöja oss med att ta ett litet steg i taget och hoppas på att samhället åtminstone inte utvecklas åt FEL håll? Vi kanske ska acceptera att kvinnor är kuttersmycken och alibin, men att makten stannar hos männen? Vi kanske också måste förstå att det inte GÅR som kvinna att vara blond, ha former och se bra ut och SAMTIDIGT ha en hjärna som fungerar bättre än en halvdålig gubbes? Eller ska vi, som någon har uttryckt, slänga ut alla män och se till att enbart kvinnor tar makten?

Nej, jag tror inte det sistnämnda håller. Även kvinnor bär nämligen på patriarkala mossiga värderingar, och bara själva tanken på att rensa ut gubbarna tyder på en förenklad bild av världen och mänskligheten. Men, jag tänker ALDRIG acceptera hur världen ser ut. Jag tänker inte "gilla läget". Jag tror på utveckling och förändring, men jag tror att det är ett gigantiskt bildningsprojekt som krävs. En synvända måste drabba majoriteten av människorna, en synvända som öppnar ögonen för det uppenbara: Kvinnor missgynnas systematiskt, och det är inte värdigt ett utvecklat samhälle. Men tro inte att patriarkatet ger sig utan strid.

Vi har en svår kamp framför oss, men den GÅR att vinna. På samma sätt som den storskaliga och fullt legala slavhandeln kunde upphöra på den nordamerikanska kontinenten, även om en hel del unkna värderingar från den tiden ännu lever kvar, så är det fult möjligt att få oss människor att förstå att det inte är rimligt att kvinnor har mindre värde än män. Det krävs inte så mycket intelligens för att fatta för flertalet. Det krävs dock en himla massa vilja hos den som aktivt vill förändra normsystemet, och den viljan finns än så länge hos alltför få. Inte ens uttalade feminister lever ju som de lär. Det har jag, och fler med mig, erfarit. Det är inte bara trist, det är skamligt.

Nej, upp till kamp! Vi får inte ge oss, även om vi måste tillåta oss att välja arenor att verka på. Att ständigt bli nedmald i grottekvarnen, att bli intalad att man inte ska använda hjärnan eller att acceptera rena övergrepp för att "det är enklast" (men för vem?) kan bryta ner vem som helst. Vi har massor att göra, men för att orka göra det måste man vara i en miljö som är stödjande istället för nedbrytande. Det gäller att välja rätt för att orka nå resultat.

Men vi får inte vänta! Hur många tjejer till ska av tre män, med lagens stöd, bli penetrerade med en vinbutelj? Hur många kvinnor ska kidnappas och hållas fångna i tiotals år och utnyttjas som slavar? Hur många kvinnor ska bli ihjälslagna av sina partners? Hur många tjejer ska säga "det får man ta" när skolsköterskan undrar över blåtiran som pojkvännen i sin något missriktade kärlek har orsakat? Hur många flickebarn ska få sina utvecklingsmöjligheter beskärda eftersom det inte passar att flickor leker med bygg-lego? HUR STÅR VI UT????

Jag gör det inte.

Medvind!

Idag har varit en ovanlig dag. Först hade jag medvind in till jobbet. Det har inte hänt på den här sidan nyåret. Jag formligen flög fram. Det var en härlig start på arbetsveckan :-) Sedan hade jag faktiskt mycket stark medvind hem också, otroligt nog. Någon däruppe vill mig väl!

Men däremellan var det inte lika mycket medvind, och jag ska väl knappast säga att det känns som medvind i livet att sköta om en mastodonttvätt inklusive mangling av lakan heller. Det är precis det jag sysselsätter mig med just nu. Å andra sidan, när det är klart så känns det gott. Det är ju oftast så med mindre roliga saker, det är skönt när de är över.

Tyvärr blev jag idag mycket besviken också. Besviken och ledsen. Det gör ont när man märker att människor vill en illa. Det går ganska bra att sätta på sig en mask av oberörbarhet, att bemöta onödig information med kyla och is samt att känna att man kan gå rakryggad ut ur ett sammanhang där man inte längre hör hemma eller ens VILL höra hemma. Det GÅR, men det gör förbaskat ont, och det gröper stora fula hål i självkänslan. Samtidigt kan man ju konstatera att det är orimligt att ställa krav på människor som helt enkelt inte begriper. Det är det ena. Det andra är att glappande med käften utan att det ens efterfrågas är ju inte bara korkat, det är rätt elakt också, och sådant har jag så oerhört svårt att fördra.

Men som sagt, snart är även det över, precis som tiden i tvättstugan och det lär gå snabbare än jag trodde. Vi får väl se det som slutet på en välbehövlig tvagningsprocess. Strykningen är det allra tråkigaste, men skrynklor och veck rätas ut , färgerna framträder och tyget blir lent och mjukt, och när den är klar är man fit for fight igen för att med rena fräscha kläder ta sig an framtiden! Och vem vet hur den ser ut?

Därför säger jag er: bekymra er inte för mat och dryck att leva av eller för kläder att sätta på kroppen. Är inte livet mer än födan och kroppen mer än kläderna? Se på himlens fåglar, de sår inte, skördar inte och samlar inte i lador, men er Himmelske Fader föder dem. Är inte ni värda mycket mer än de? Vem av er kan med sina bekymmer lägga en enda aln till sin livslängd? Och varför bekymrar ni er för kläder? Se på ängens liljor, hur de växer. De arbetar inte och spinner inte. Men jag säger er: inte ens Salomo i all sin prakt var klädd som en av dem. Om nu Gud ger sådana kläder åt gräset på ängen, som i dag finns till och i morgon stoppas i ugnen, skall Han då inte ha kläder åt er, ni trossvaga? Gör er därför inga bekymmer, fråga inte: Vad skall vi äta? Vad skall vi dricka? Vad skall vi ta på oss? Allt sådant jagar hedningarna efter. Men er Himmelske Fader vet att ni behöver allt detta. Sök först Hans Rike och Hans rättfärdighet, så skall ni få allt det andra också. Gör er därför inga bekymmer för morgondagen.
Matt.6:24-33

Öppna dörren till livet!

Ja, det har varit en tung tid nu ett tag. Många frågor om meningen med både det ena och det andra har susat i skallen, och svaren har antingen lyst med sin frånvaro, varit alltför smärtsamma att ta in eller helt enkelt så har jag inte accepterat dem. Nu har jag fattat ett beslut, och det känns rätt men samtidigt osäkert. Nu kom nämligen vinden, och jag drogs med. Jag lyfte vingarna som örnen där jag stod på ett ben och inte visste åt vilket håll jag skulle gå, och kastade mig ut. Jag hoppas att jag inte faller för hårt. Egentligen så hoppas jag att jag inte faller alls.

För jag vet att jag har mycket kvar att ge. Jag vet också att jag behöver en omgivning som vill nåt, som har ambitioner och tro på framtiden och som vill vandra åt samma håll som jag. Det är då det blir mödan värt att kämpa, när man inte behöver göra det ensam hela tiden. När man tillsammans kan stödja, tro på och uppmuntra varandra så föds idéer och kreativa framgångsstrategier. När syftet med verksamheten är något ett helt annat, så får man också ett annat resultat. Är meningen med allt att sitta still i en båt, så sitter man still i en båt. Punkt. Plask. Har man tur så driver vinden och strömmen båten åt nåt slumpmässigt håll. Har man otur så händer inte ens det. Jag, å min sida, vill ro och paddla. Jag hissar gärna segel och seglar gärna också. Dessutom kan jag tänka mig att köpa en motor, bara det gör att båten förflyttar sig nånstans och jag slipper lägga tiden på att sitta still och klaga över att solen bränner, att regnet är obehagligt eller att maten tar slut.

Framtiden är osäker, men den tillhör numera i varje fall mig och ingen annan. Jag hoppas kunna brinna och göra nytta i framtiden också. I själva verket har det ALLTID varit orsaken till att jag har bytt jobb varje gång jag har gjort det, alltså övertygelsen om att jag kan göra mer nytta någon annanstans än där jag nu befinner mig. Man ska inte fastna i uppdrag och positioner och växa fast i kontorsstolen, vid sammanträdesbordet eller i skrivbordet. Man ska vidare. Det är därför vi som människor är här, för att utvecklas och göra skillnad för varandra. Så enkelt är det, och så svårt att det är alltför få som vågar pröva vingarna när den rätta vinden kommer. Vi kan till viss del tacka den nedmonterade välfärden för att rädslan och osäkerheten inför framtiden blir alltför stor för alltför många. Tänk så många kreativa idéer vi har förmenat det här samhället genom att stänga dörrarna till livet istället för att öppna dem!

Jag har i varje fall öppnat EN dörr till livet. Jag hoppas, och tror, att den leder till en ljusnande framtid :-)

Kom närmare. Bli kvar hos mig. Det mörknar

och kanske ljusnar det på nytt igen.

Ditt liv ska bära mig. Jag hör en koltrast

som sjunger timman innan gryningen.

(Ylva Eggehorn)

Livet är gott...

NEJ - Ishockey-VM går inte min väg.
NEJ - Min favoritspelare gjorde mig inte så glad idag
NEJ - Världens vackraste nationalhymn spelades inte på Hartwall Arena efter kvällens match
Men
JA - Det har i övrigt varit en jätteskön dag med både jobb och rekreation. Den avslutades med god och härligt trivsam grillning på gården :)

Livet är rätt skönt ändå..... Hoppas nu bara att allt reder sig till det bästa även i framtiden. "Gårdagen är förbi, morgondagen har vi ej sett men idag hjälper Herren" och "Gör er inga bekymmer. Er fader i himlen vet vad ni behöver" ljuder i mitt inre. Hjälp min otro!

Fredriksskanspremiär!

Premiären avklarad! Det blev sandalpremiär, promenad in till stan och premiär på Fredriksskans för min del i årets elitfyra. Ett kämpande Kalmar AIK se länk här kvitterade serieledande Gransholms 1-0- ledning i andra halvlek och hade sedan åtskilliga chanser att ta årets första trepoängare, men ett poäng är ALLTID bättre än inget. Bra jobbat!

Men LITE kallt var det att gå barbent och med bara linne och ofodrad kavaj. Hoppas nu att kvällens hockey kan värma upp händer och fötter. Efter kallduschen (Ryssland förlorade mot Frankrike i eftermiddags) kan det sannerligen behövas såväl fysiskt som psykologiskt. Heja Tre Kronor mot Kanada!

Och sedan tror jag att jag sover så gott, så gott :)

Ny luft!

Frisk luft är ju jättebra

Något alla borde ha

Luftombyte skadar sällan

Utan kan man gå i fällan

Tro att allt är som det är

Glömma vad som livet bär:

Viljan att förändra världen

kan man tappa bort på färden

In med luft i varje däck

Lyft nu på din stora häck

Trampa fram mot nya mål

på en hoj av rostfritt stål!

Viljan som blir frisk och ny

ser en nyfödd morgon gry

Flyger över sten och grus

mot en framtid full av ljus

Nytt att andas, nytt att se

Jag vill gärna vara me

Tända en och annan lampa

inte bara gå och stampa

Världen väntar på vårt svar

Har vi några krafter kvar?

Än finns stigar kvar att vandra

inte ensam, MED varandra!

Valfrihet inom kommunens ram!

Om Kalmar kommun ska kunna höja kvaliteten inom äldreomsorgen krävs det att vi satsar på mångfald och varierade boendeformer. Det är något vi har varit överens om i majoriteten tidigare, men nu går utvecklingen tyvärr åt andra hållet. Det är svårt att hålla budget om vi har små boenden, och därför byggs större enheter. Det är i och för sig positivt och nödvändigt med fler platser, men det är inte rimligt på längre sikt att mindre boenden läggs ner. Det senaste exemplet rör vård- och omsorgsboendet Riddaren i Funkabo. Jag var ensam i omsorgsnämnden om att rösta emot nedläggningen, och jag noterar att beslutet som togs av nämnden väcker både frågor och oro hos boende och anhöriga, senast här i en insändare undertecknad Inga-Lill Lindström-Karlsson. Jag beklagar det. 

Valfrihet blir allt viktigare både för äldre och för oss andra som ännu inte har nått den ålder då vi behöver extra stöd för att klara vår vardag. Valfrihet är INTE detsamma som privatisering. Valfrihet i det här fallet betyder att man ska kunna välja mellan olika alternativ, och en kommun som säger sig vilja ge sina medborgare god kvalitet i kommunal välfärdsverksamhet måste kunna erbjuda en mångfald av boendeformer. Alla äldre tycker inte likadant, precis som vi andra är olika och har olika behov och krav.

Jag kommer att fortsätta att jobba för valfriheten inom kommunens äldreomsorg. Det kan betyda att budgeten på kort sikt ser alltför stram ut, men på längre sikt är det en nödvändighet om vi ska kunna bedriva äldreomsorg värd namnet som uppskattas av våra äldre. Visst har vi ett bekymmersamt läge med resursbrist i många av Sveriges kommuner, men att bromsa sig ur en uppförsbacke har aldrig varit och kommer aldrig att vara framgångsrikt. Här behövs visioner och vilja, inte kapitulation.

Birgitta Axelsson Edström (V)

2:e vice ordf Omsorgsnämnden Kalmar

På väg hem från Skolriksdagen

Så har man då bevistat Skolriksdagen ännu en gång. För vilken gång i ordningen vet jag inte, men många har det blivit. Detta var troligen den sista för min del. Det var två trevliga dagar, informationsrika och spännande. Och solen sken båda dagarna så att temperaturen steg till sommarläge, men av detta kunde man inte uppleva mycket eftersom konferensens program var fullspäckat och inte tillät några utflykter utomhus mer än några pauser med kaffekoppen i handen utanför Waterfronts entré.

Utbildningsministern Jan Björklund var en av de första att inta podiet. Det var bra, i och för sig. Då slapp man hans förenklade och fördummande analyser resten av tiden. För två år sedan, då vi var i Älvsjö, kunde jag konstatera att större delen av riksdagens programpunkter gick i linje med Vänsterpartiets politik förutom Björklunds inslag då förstås. I år var det ännu tydligare. På punkt efter punkt kunde Bjöklund se sig emotsagd, men nu inträffade ju inte det eftersom han lämnade byggnaden direkt efter sitt eget inslag. Vi som var kvar kan dock tala om hur det förhåller sig. Jan Björklund är rentav kunskapsfientlig, och det måste väl ändå vara ett bottennapp för just en utbildningsminister? Han driver skolpolitik MOT bättre vetande, och verkar dessutom vara stolt över det. Det är faktiskt ganska pinsamt.

Skillnader mellan skolor sänker kvaliteten. Det fria skolvalet förstärker segregationen. Skolan är en samhällelig angelägenhet, inte en privat vinstmaskin. Vi kan rada upp exempel på exempel där Björklunds enklalösningsfokuserade och populistiska hemsnickeri till utbildningspolitik har fullständigt FEL. Det är inte ens svårt, och har inte varit svårt någon gång.

Ändå är det han som är utbildningsminister. Vi har ett bildningsuppdrag framför oss, om vi nu vill ge våra barn och ungdomar rätt till utbildning och utveckling. Vi måste se till att göra vårt alternativ begripligt och inte bara säga NEJ till tokerierna. Det kan väl inte vara så svårt, om vi bara kan se till att hantera ledarskapet förnuftigt och låta alla kloka medlemmar och förtroendevalda som vill engagera sig också göra det?

Dagen efter Vårskriket

Igår genomfördes Vårskriket på Kalmar Slott. Det blev en magisk kväll som slutade i dur trots alla frågetecken inför avslutningen. Det är i sanning en utmaning att samla så många körsångare och försöka skapa något tillsammans utan att det finns gemensam övningstid att tillgå. Vi i Vox Communis sjöng på egen hand vid tre tillfällen, precis i inledningen av kvällen på den otroligt blåsiga Inre borggården, sedan en kvart i Gröna salen och 40 minuter i Gyllene salen medan publiken tog sig en körpromenad i och utanför slottet. Sedan avslutades det hela med en gemensam konsert på borggården, som vid det laget hade blivit betydligt mer trivsam både för publik och sångare eftersom den värsta vinden hade mojnat, där våren hälsades välkommen med musik, eldkonster och körsång. SEN var man trött, det kan jag lova. Fyra timmars evenemang plus två timmars förberedelsetid tar ut sin rätt när man börjar bli till åren.... Men jag trodde nog att jag skulle ha MER träningsvärk i armarna idag än jag faktiskt har ;)

Ett stort TACK till Therese Börjesson som har hållit i alla trådarna,  skött logistiken och försett oss med information. Tack till Mimmi och övrig personal på Kalmar slott, till alla som hjälpte till med det praktiska och med fikat, till Thomas och Anna som planerade och ledde avslutningskonserten och till alla deltagande körer och publiken som förgyllde kvällen! Sist, men absolut inte minst, TACK till min goa kör Vox Communis med kompgänget Christer och Åke som ställer upp och framför sång och musik av hjärtans lust så ofta! Ni inspirerar verkligen och är förebilder för så många. "Musik ska byggas utav glädje" sjöng vi tillsammans igår, och det är vad vi gör, hela tiden, och det roliga är att glädjen bara blir större och större ju mer musik vi skapar!

Och än en gång, har DU inte prövat att sjunga i kör än, GÖR DET! Det är något magiskt med att sjung tillsammans. Gå inte miste om den upplevelsen. Ska man bli beroende av nåt här i livet så rekommenderar jag körsång. Det har INGA biverkningar utöver att man blir glad och pigg :)