torsdag, april 28, 2016

Hellre köra på vägen än i diket

Ibland, då och då, så stannar jag upp och tänker till. Det gjorde jag i söndags när vi i högmässan sjöng en av sångerna från Choralernas musikal Befriad. Musikalen är från 70-talet och är väldigt bibeltrogen i texten. Det handlar i själva verket om en tonsättning av delar av Johannesevangeliet, förtjänstfullt utfört av Peter Sandwall (musik) och Lars Mörlid (text). Man får följa en del av de människor som i olika situationer kom i kontakt med Jesus. I söndags sjöng vi:


Såsom han har älskat och gett av sin kärlek
ska vi också älska varann.
Vi ska ha gemenskap och va rädda om varandra.
Man ska kunna se att vi är syskon
och vi ska va förenade i kärleken från Gud.
Denna kärlek är det enda som består.


Texten är synnerligen aktuell, kanske mer aktuell än vi skulle vilja, och kyrkan fylldes av sång både på svenska och engelska. Vi hade ju gäster från Kenya, så det var viktigt att alla kunde sjunga med på ett språk som man kunde förstå. Därför hade vi en engelsk version också.


Efteråt var det flera som kommenterade hur roligt det var att sjunga något som man så väl kände igen sedan "long ago". Faktum är att en till och med berättade att hon hade lärt sig Johannesevangeliet nästan utantill tack vare just Befriad. Det fick mig att tänka till. Det har ju jag också gjort. Det är därför just Johannes, med sin krånglighet, ändå är det evangelium jag känner mig mest hemma med.


Numera sjunger vi många lovsånger. Det är bra tycker jag. Vi ska lova Gud så mycket vi kan. Ändå så kan jag då och då tycka att sångtexterna blir lite enahanda. Förut sjöng vi "bibelkörer", dvs melodisatta bibelord mer eller mindre ordagrant. Det gör vi nästan aldrig nu, och ändå så vet jag att åtminstone jag lärde mig Guds ord främst på det sättet. Historiskt sett är det en metod som har fungerat i tusentals år. Varför har vi glömt detta? Vad skickar vi med varandra idag när vi sjunger tillsammans? Är det bara "lova, praise, worship, proklamera, jubla" i olika kombinationer eller är det något mer? Jag tänker på exempelvis:


Stadigt förbidade jag Herren och han böjde sig till mig och hörde mitt rop.
Han drog mig upp ur fördärvets grop, ur den djupa dyn.
Han ställde mina fötter på en klippa.
Han gjorde mina steg fasta.
Han lade i min mun en ny sång:
En lovsång till vår Gud.


Bed, så ska ni få!
Sök, så ska ni finna!
Klappa på så ska det öppnas för er!


Söken först Guds rike och Hans rättfärdighet
så ska det andra tillfalla er.


Jag vill lära dig och undervisa dig
om den väg du ska vandra.
Jag vill giva dig råd
och låta mitt öga vaka över dig.


Men åt alla dem som tog emot Honom
gav Han makt att bli Guds barn,
åt alla dem som tror på Hans namn.


Ty så älskade Gud hela världen
att han gav den sin ende son
för att var och en som på honom tror
inte ska förgås utan ha ett evigt liv.


Jag menar inte att det ena är fel och det andra är rätt. Jag menar bara att det är så tråkigt att vi så ofta hamnar i det ena eller det andra diket. "Antingen eller" är alltför ofta vår melodi. Kan vi inte göra båda sakerna och köra på vägbanan? Vi kan lova Gud med härlig innerlig lovsång men OCKSÅ lära oss skriften. Det kan hjälpa oss mer än vi tror. Åtminstone har det hjälpt mig att fått åtnjuta EFS ungdomsarbete under ett sjungande 1970-tal :-)


PS. Rapport om gårdagens konsert kommer när jag fått tag på insamlingsresultatet. Kul hade vi i varje fall i en fullsatt Lorensbergskyrka!

tisdag, april 26, 2016

En bofink

Jag minns en historia jag läste för länge sedan i en pedagogisk tidskrift. Historien utgjorde inledningen på en artikel som handlade om teknikämnet i grundskolan, ett ämne som med anledning av en ganska bristfällig kursplan till stora delar formades av den lärare som höll i den lokala undervisningen. Det var alltså svårt att definiera och beskriva ämnet på ett generellt och allmängiltigt plan.

Pojken och pappan sitter vid frukostbordet. Utanför i vinterlandskapet finns ett fågelbord med fågelfrön. När pojken för tjugotredje gången från sin pappa, som sitter djupt försjunken i morgontidningen och inte tittar upp därifrån, får svaret "Det är en bofink" på frågan "Vad är det där för fågel?" så utbrister han "Kan en bofink se ut hur f-n som helst?".


Det kan man undra. Idag undrar jag det, men inte när det gäller bofinken, för en sådan känner jag igen. Idag är det ett annat begrepp som är i fokus.


söndag, april 24, 2016

Vi ses väl på onsdag?

Missa inte möjligheten att få en helkväll med tre körer!
Vi ses i Lorensbergskyrkan i Kalmar på onsdag kväll!


fredag, april 22, 2016

Markera! Sätt stopp!

Det är med bestörtning och förvåning jag läser om gymnasiesektionerna på Kalmarsunds gymnasieförbunds skolor. Stängda sammanslutningar, exempelvis med namnen Goa Gubbs och Bara Honor, med speciella antagningsriter har existerat under lång tid. Nu lyfts frågan av elever och en lärare som tagit informationen på allvar, och alla andra (med ett par undantag) är helt tagna på sängen. Det hela är otroligt.

Jag har varit förtroendevald i gymnasieförbundets styrelse under många år. Jag tror att jag kom in år 2000 och med undantag för perioden 2003-2006 så har jag varit med fram till 2014. Inte vid ett enda tillfälle diskuterades den här frågan inom styrelsen. Jag har aldrig hört talas om sektionerna ens, men så är man som styrelseledamot inte dagligdags på skolorna och upplever miljön. Inom just gymnasieförbundet får man ju inte vara på skolorna alls förresten och inte kommunicera med vare sig elever eller personal utanför styrelsemötena. Åtminstone var det den regeln som gällde perioden 2011-2014, en mandatperiod som i gymnasieförbundet är att betrakta som en parodi på politiskt styrt arbete. Innan dess så kunde man ändå hålla känselspröten ute och hålla kontakten med verksamheten, men inte ens då framkom något om de här sällskapen.

Jag önskar att vuxenvärlden skulle sätta ner foten och säga att det här inte är OK. Tyvärr görs inte det ens nu när problemet har kommit upp till ytan. Man säger att man ska utreda vad som hänt och att man är tydlig. Man är inte alls tydlig. Slutna sällskap av det här slaget hör helt enkelt inte hemma i en offentligt driven skola år 2016. Det luktar "Flugornas herre", pennalism och "Ondskan" lång väg och vi borde ha kommit längre. När nu eleverna själva försvarar verksamheten blir det än mer pinsamt, men desto bekvämare för skol- och förbundsledning. När man säger "det är inte så farligt och det är på skoj" och därigenom pekar ut den som känner sig kränkt, förnedrad och förödmjukad som partiell och överdrivet känslig lögnare så är det inget annat än ren och skär mobbning. Jag känner igen det. Jag har varit i samma situation om än inte i skolan och inte bland ungdomar och inte heller genom fast organiserade sammanslutningar. Likväl är det samma sak. Informella och, som idet här fallet, formella kotterier som bestämmer vilka som duger och vilka som inte duger och som lever ett autonomt liv påverkar en hel organisation mycket negativt och kan bryta ner människor som befinner sig utanför. Det hör INTE hemma i en modern och offentligt driven gymnasieskola år 2016, och inte i något annat hyfsat moget sammanhang heller.

Vad har hänt med värdegrundsarbetet? Vad har hänt med "allas lika värde"? Vad har hänt med "alla ska med" vilket det stora partiet har gått till val på, om än för ett antal år sedan? Var är vuxenvärldens markering?

Strategin kanske diskuteras vid nästa logesamling. Vad vet jag.

måndag, april 18, 2016

Ingen oväntad utgång

Så fick han då lämna sin post, IT- och bostadsministern Mehmet Kaplan. Det var knappast oväntat. Det föreföll som den troliga utgången redan i torsdags när bilden från middagsbordet, den där Kaplan åt tillsammans med en företrädare för Grå vargarna, släpptes. Sådant går inte obemärkt förbi, och Kaplan och hans närmaste hanterade det så skandalöst korkat att oddsen för hans avgång nästan dalade under 1-strecket.

Jag vet inte vad som har hänt egentligen, och jag vet inte hur Mehmet Kaplan själv tänker. Hur ska jag kunna veta det? Men det jag vet är att det här blev så fel det kunde bli. Varför är de första reaktionerna, när man ertappas med en rejäl blunder, att skylla ifrån sig, bagatellisera samt att kasta skit på andra? Varför är det så fantastiskt svårt att erkänna ett misstag med en gång?

Vi gör alla misstag. Det är mänskligt. Vi har gjort fel, vi gör fel och vi kommer att göra fel. Det konstiga är dock att när man har fått tillgång till makten så behöver man inte längre låtsas om sin mänsklighet. Då kan man, nästan per definition, inte längre göra fel. Man har då rätten, eller vad man ska kalla det, att vifta med handen lite nonchalant och säga att om det överhuvudtaget har hänt, vilket man ifrågasätter, så var det i ett helt annat sammanhang och inte man själv som gjorde det. Det finns dessutom alltid någon allmänt korkad ja-sägare till rådgivare eller medarbetare som underblåser den inställningen, och på den stackarens blåögda och ovetande axlar tror man att man till slut kan lägga hela skuldbördan om det hela inte blåser över. Blåser över gör det ju emellertid sällan, och väntar man tillräckligt länge i sin maktfullkomlighet så går tåget även för feglösningen att skylla på någon annan.

Det gick inte att hitta någon sådan möjlighet den här gången. Avgången meddelades idag strax efter lunch. Det lär inte vara sista gången, för ännu finns det många maktmänniskor som inte har tillräckligt med mod att erkänna sina mänskliga tillkortakommanden i tid och som inte heller har sett till att ha klartänkta medarbetare vid sin sida som vågar säga STOPP och NEJ. Kanske är det ja-sägandet som är demokratins värsta hot i den närmaste framtiden?

Folk är inte dumma. Numera och framöver, när information sprids snabbare än blixten och det källkritiska sinnet enbart är vaket på 1 april, så avslöjas både det ena och det andra kontinuerligt. Ingen är skyddad, allra minst de människor som har makt som bygger på folkets förtroende. Kanske är det hög tid att börja leva och agera som man lär även på dessa nivåer? Att driva en feministisk agenda när man säger att man gör det? Att verka för och prioritera en säkrad välfärd när det är just den frågan man har gått till val på? Att genomföra mänskliga regelverk på integrationsområdet när det är exakt det som partiprogrammet säger? Att fatta beslut i hållbar riktning när det är exakt det som människor har litat på när de har lagt sin röst?

Och sist, men absolut inte minst: Att respektera det demokratiska styrelseskicket och dess regelverk och inte förutsätta att en ministertaburett på statlig nivå eller en råds- eller ordförandepost på lokal eller regional nivå innebär en livstids immunitet vad gäller såväl etik, moral som offentlighetsprincip? Att inneha en förtroendepost måste medföra att man försöker leva upp till det förtroendet som den totala människa man är. Ingen kräver något mer än så, men redan det verkar vara svårt nog.

Goda minnen

Det här är nog den allra bästa bilden jag har sett på pappa och mamma tillsammans. Fotot är taget en sommardag troligen 1990. Mamma är alltså 57 år och pappa fem år yngre. De har besök i sommarstugan i Äspelund av dåvarande yngsta barnbarnet, min dotter på drygt ett år, och bakom Hasselbladskameran står hennes pappa. Mamma är avslappnad och glad, och det är pappa med men han har tydligen någon idé på gång som så många gånger förr och senare. Det var inte ofta det stod still i tankeverksamheten där.

Nu har jag bara minnena kvar av dem båda. Det är ledsamt och makalöst tomt. Men, som någon sa: Att ha haft någon som är värd att sakna så mycket är något att vara tacksam för.

Jag är tacksam, men jag undrar fortfarande varför allt behövde hända nu och nästan samtidigt, och när inte de medicinska proffsen kan reda ut vad pappa drabbades av så finns ju även de frågorna kvar. Jag får helt enkelt lära mig att leva utan att ha svaren.

Och minnas att vi hade det bra när vi var tillsammans. Som här.



onsdag, april 13, 2016

Ett under

Min älskade pappa är borta. Nu har begravningsdagen passerat, men inget känns riktigt verkligt. Sorgen och saknaden gör fysiskt ont. Den har bosatt sig i kroppen och påverkar allt. Visst kan jag skratta och le, men i botten ligger en tung och oerhört smärtsam tomhet och vissa stunder kommer gråten fram utan att jag kan stoppa den. Min pappa finns inte hos mig mer, och jag känner mig så hjälplöst ensam trots att jag har så många älskade hos mig. Jag vet inte vad jag hade gjort utan allt stöd från Pierre och Emmy och alla andra nära och kära, familj, släkt och vänner. Var och en är värdefull, men saknaden finns kvar. Min pappas plats kan ingen fylla upp. Så nära har vi två varit varandra.

Men jag har fått en hälsning från pappa. Ni tror mig nog inte, men det jag nu kommer att berätta är helt sant. Ni får själva bedöma vad ni ska tro. Jag vet vad jag tror. Förresten, jag tror inte. Jag vet, för det är nämligen sant.

En god vän, vi kallar honom M, kom till mig förra torsdagen. Han var tvungen att byta några ord med mig sa han. Det var inte lätt, men han måste. Han berättade att han under den andra natten då min pappa låg på sjukhuset, när man hade amputerat pappas högra ben på eftermiddagen, hade haft en dröm. Pappa och M kände inte varandra. De hade hälsat på varandra i kyrkan och kanske setts ett fåtal gånger, men det fanns ingen relation dem emellan. Ändå drömde M om pappa, och han drömde att det skulle hända, det som sedan hände. Pappa gick bort, och det gjorde han efter tredje natten på onsdagen den 23 mars. Trots alla förböner som M och andra i kyrkan så ihärdigt formulerade så dog pappa i kallbrand. Drömmen, mardrömmen, slog in.

Natten till förra torsdagen hade M en ny dröm. Än en gång kom pappa in i drömmen, denna gång iklädd vita kläder och lycklig. Han mådde bra. Han hade en gåva med sig, en gåva som M skulle ge till just mig. Det var en vit fjäder.

M kunde inte tolka drömmen, och det kunde inte jag heller. Ingen av oss kunde förstå varför just M drömde om pappa två gånger, och den vita fjädern funderade jag mycket över den kvällen och de kommande dagarna. Vad betydde den? Det är inte en symbol som har betytt någonting för mig förr, och det hela kändes märkligt. Ändå var det en tröst att pappa hade skickat ett bud till mig. Mitt i allt så kändes det gott att få en hälsning även om jag inte förstod. En präst som jag jobbade med i fredags sa till mig att jag kommer att bli klar över vad detta betyder. Jag behövde inte anstränga mig. Gåvan och gåtan var till mig och ingen annan än jag själv skulle kunna veta när svaret kom. Jag tog hennes ord på allvar.

I söndags berättade jag om dessa drömmar för mina förtvivlade fastrar och en kusin när vi samlades här i Kalmar hos mig inför pappas begravning förmiddagen efter. Ingen kunde ge en förklaring mer än att pappa nog hade det gott där han var. Någonstans är ju det en tröst för oss alla.

Något senare lämnade en av mina andra kusiner, som också hade kommit hem till mig, över en liten påse med ett snöre om till mig. Min storasyster fick en likadan. Det var en hälsning från min kusins sambo som inte hade möjlighet att följa med till Kalmar över begravningen. Hon var kvar hemma i Bohuslän men ville ändå ge oss något för att visa att hon tänkte på oss. Min kusin visste inte vad det var i paketen. Han hade fått dem från sin sambo med det enkla uppdraget att lämna över dem. Min kusin hade inte hört ett ord av berättelsen om Ms drömmar som jag hade delgivit mina fastrar en stund tidigare och påsarna hade han haft i bilen sedan lunchtid när han lämnade Bohuslän.

Jag öppnade den lilla påsen. Den vägde nästan ingenting. Inuti låg det ett litet hänge bestående av vita fjädrar.

"Det finns glädje bortom graven och en framtid full av sång..."

tisdag, april 12, 2016

För en bättre värld!


Biljetter till konserten i Lorensbergskyrkan i Kalmar
säljs också via oss i körer från Kalmar.

VARMT VÄLKOMNA!

torsdag, april 07, 2016

Tystnaden är farlig!

Insändare i Östra Småland 8 april och i Barometern 20 april 2016

Vilken ställning har egentligen demokratins grundregler? Hur viktig är offentlighetsprincipen? Jag har börjat undra över sakernas tillstånd i Kalmar. Kalmar kommun ska nämligen besvara frågor inom ramen för en JO-utredning. Frågan gäller hur det kan komma sig att samhällsbyggnadskontoret har registrerat utlämning av offentliga handlingar till journalister. Att sådant inte sker borde sitta i ryggmärgen hos varje offentliganställd tjänsteman och varje politiskt förtroendevald. Det är grundkurs 1A i demokratiutbildningen. Det är grundlagen.

Nu har det ändå skett, och det är anmärkningsvärt i sig. Likväl är det en annan sak som vållar mig, och fler med mig, ännu mer bekymmer. Det är tystnaden. Det är tyst, förutom de sedvanliga förklaringarna från ansvariga på temat ”Det var inte jag” eller ”Jag vet inget”. En enda anställd har vågat använda bläckhornet för att skriva ner vad som har hänt. I övrigt är det tyst.

Det finns sådant som är viktigare än att skydda sin egen rygg och sina egna privilegier. Det finns sådant som är viktigare än att behålla goda relationer politikerkolleger emellan. Varför i all världen inser inte en enda oppositionspolitiker det? Vi kan inte förvänta oss att majoriteten avslöjar sina egna tillkortakommanden (även om det borde vara det etiskt riktiga att verkligen ta ansvaret), men vad gör oppositionen? Sitter ni också i knät på makten och äter sötebröd?

Den totala tystnaden tyder på ett allvarligt systemfel i Kalmar kommun. Den demokratiska processen störs genom ett uppenbart åsidosättande av grundlagen, men ingen säger något. Det påminner om vad man förr brukade kalla kåkfararmentalitet: ”Om du inte tjallar på mig så tjallar jag inte på dig.” Det är måhända en effektiv strategi på vissa arenor, men i demokratins tjänst är det livsfarligt. Jag är inte ute efter att någon ska bära hundhuvudet och rullas i tjära och fjädrar på Larmtorget när vårsolen skiner. Jag är ute efter att de lagar vi har som garanterar demokratin ska efterlevas. Antingen finns inte den viljan i de beslutande församlingarna i Kalmarpolitiken, eller så fattar man varken vikten av eller vitsen med regelverket. Man kanske tror att det inte spelar någon roll, eller att det handlar om småsaker. Att ignorera felaktigheter inom vitala områden är fegt. Värdet av den fria pressen och av offentlighetsprincipen kan inte överskattas.

”Livet ska vårdas, inte förrådas” sjunger vi i en vacker psalm. Detsamma gäller demokratin. Den ska vårdas och utvecklas, inte förrådas och tystas ner. Tystnaden har aldrig varit ett effektivt verktyg i arbetet för en rättvisare värld, och aldrig för mer en mer demokratisk värld heller. Varför i all världen väljer ni då att vara tysta när era röster så ytterligt väl behövs?

Birgitta Axelsson Edström

Med 20 års erfarenhet av kommunpolitik

Korruption

Exemplen haglar just nu. Det är Nordea, det är Panama, det är Swedbank, det är allsköns skattesmitare som håller varann om ryggen, det är höga tjänstemän och politiker som inte förmår hålla sig inom det moraliska, etiska och juridiska regelverket och det händer här hemma liksom utanför lilla ankdammen Sverige. Det händer på alla nivåer.

Jag pratar om korruption. Det är allvarligt. Maktmissbruket och strävandena att klänga sig fast vid positioner och inflytande för att vinna alltmer ekonomiska och andra fördelar breder ut sig. Jag vet att människor är giriga. Mycket vill ha mer som det heter, och var och en är sig själv närmast. Vi har hört det länge, men inte desto mindre är det skämmigt när det händer i sk demokratiska miljöer, i sammanhang som är satta att upprätthålla folkstyret. Det är pinsamt. Det är arselsidan av människans fulaste tryne som visar sig.

Och nästan allvarligast av allt: Tystnaden. Vi bryr oss inte. Vi låter ryggdunkandet och spelet under bordet fortsätta. Vi ser inte sambandet mellan gratislunchen och skatteflykten eller mellan grannens restaurerade hus och det stora bostadsprojektet som avhjälper landets bostadskris. Eller så både ser och anar vi men vi tycker inte att det vare sig är viktigt, felaktigt eller konstigt. Vi accepterar eftersom förfarandet i varje fall leder till tillväxt i någon form. Att demokratin avlövas och dör sotdöden är ett problem som någon annan får ta itu med.

Tro inte att all korruption sker i Panama eller Långtbortistan. Man behöver varken vara paranoid eller Einstein för att inse att vi har skiten här hos oss, och att vi alltid har haft det, åtminstone så länge makten över andra och egna ekonomiska och andra fördelar har varit viktiga för människans självbild. Det gör å andra sidan inte motståndet mindre viktigt. Nu är det viktigare än nånsin, annars har vi snart ett läge som säger att vårt samhälle går under av en enda anledning, nämligen att de människor som inte har en enda möjlighet till korruption inte utövar korruption.

För då är läget helt enkelt det att korruption, mygel och omoral är idealet istället för motsatsen.

lördag, april 02, 2016

Fullständigt overkligt...

 
Så overkligt... men tyvärr sant. Idag var annonsen införd i dagens Barometern. Det kändes inget vidare att öppna tidningen i morse, men inget förändras ju. Pappa är borta. 
 
Operation Smile låg pappa varmt om hjärtat. Kunde han hjälpa till att ge barn med gomspalt eller andra ansiktsdeformiteter en bättre framtid, ett liv och ett hopp så gjorde han det precis som han reparerade det mesta annat som kunde rättas till. Det känns ändå, mitt i all sorg, som ett sätt som hedrar pappas vackra minne. Även om ingen kunde laga pappa igen så finns det andra som kan hjälpas.