tisdag, december 31, 2013

Gott Nytt 2014!

Nu är det nyårsafton och det nya året står och väntar bortom tolvslaget kommande natt. Eller, det gör det ju inte. Det skapas ju av oss medan vi lever det. Man ska nämligen inte tänka att tiden GÅR av sig själv. Då blir man så där passiv. Man ska istället tänka att tiden KOMMER till oss. Då kan man ju påverka vad den för med sig.

Men vad som händer kan vi ju hur som helst inte helt veta. Det händer ju massor som inte vi kan peta fram med våra små klåfingriga fingrar. Sådant ska vi försöka lära oss att hantera, liksom att vi ska försöka vända det vi KAN påverka åt det positiva hållet. Jag är helt klart övertygad om att det går. Om man inte tror det så kan man ju lika gärna gå och dra något gammalt över sig och glömma bort både sig själv och allt runtomkring en.

Alltså, GOTT NYTT ÅR alla som läser detta! Och akta er för nyårsfyrverkerierna. Jag förde själv fram idén om förbud för privatpersoner för ganska många år sedan. Då blev jag häcklad. "Vad löjligt" tyckte både höga och låga potentater då. Jag står fast vid min åsikt. Om man nu MÅSTE ha fyrverkeri (=en himla massa pengar som bokstavligt talat går upp i rök och dessutom förstör tillvaron för både människor och djur) så tycker jag att det ska ske under kontrollerade former och i en så stor omfattning under en kort tid att det är befogat att kalla det just "fyrverkeri" och inte "spridda glimtar av glitter i ett hav av krutrök och buller". Numera är jag inte ensam om den åsikten. Flera affärer vägrar att sälja eländet och fler och fler anser att det där är något vi kan avstå från. Vi har liksom sprängt bort nog med ögon, fingrar och hörseldelar på grund av oaktsamhet, fylleri och okunskap.

Som sagt, det GÅR att påverka men det kan ta några år. Fortsätt påverka! Jag tänker fortsätta med min envetna feministiska kärleks- och rättviseagenda. Den håller även 2014, och för att fira kommande framgångar och hälsa dem välkomna så håller jag mig till fyrverkeri av nedan illustrerad art. Tomtebloss funkar alldeles utmärkt :-)

GOTT SLUT 2013  
OCH GOTT NYTT 2014!

söndag, december 29, 2013

Ge år 2014 en chans!

Råd till ett nyfött barn angående i vilken ordning det bör skaffa sig sina övertygelser

Innan du blir kapitalist,
kommunist, monetarist
anarkist, marxist, fascist
terrorist, imperialist
socialist, syndikalist
eller rentav folkpartist
måste lilla du förstå
att så snart som du kan gå
bör du stultande gå med
i det världsparti för fred
som går före allting annat.
Alla -ismer där vi stannat
är sekunda, inte störst.
Freden måste komma först.
Gör den inte det, min vän,
kommer inget efter den.
(Tage Danielsson)

Tage Danielsson,  gudabenådat begåvad, fångade även denna gång något väldigt viktigt. Freden är målet för ett mänskligt samhälle. Freden bygger i sin tur på kärlek mellan människor. "Redan de gamla grekerna" brukar man ju säga, och i det här fallet så säger jag nästan detsamma: Redan Jesus och Paulus visste hur viktig kärleken är. Det var just på kärleken mellan människorna som evangeliet skulle bli synligt. Paulus sjunger kärlekens lov i det första brevet till församlingen i Korint. Störst av allt är kärleken.


Låt oss då därför, inför ett nytt år, bestämma oss för att låta kärleken och freden ta plats hos oss istället för hatet och girigheten, självhävdelsen och egoismen, grälsjukan och förtrycket. Det är hög tid att vi börjar skapa det samhälle vi vill ha och inte bara skrika över det vi INTE vill ha. Den skapelseprocessen börjar inom oss och genom de handlingar vi utför.


Är Du med på att ge människan, livet, kärleken och freden en chans 2014? Varje förändring i det stora börjar med en tanke och en vilja hos en enskild. Är vi många så kan vi göra stor skillnad!

lördag, december 28, 2013

Värnlösa barns dag 2013: Manifestation för mångfald

Dagens manifestation på Larmtorget förlöpte utan störningar. Runt 500 personer slöt upp för att markera sin avsky inför rasism, främlingsfientlighet och intolerans. Det är en styrka att veta att det finns en folkvilja FÖR ett öppet och människovärdigt samhälle! Ett stort tack till arrangören Mike Waxman (bilden) som tog initiativ till evenemanget!

Foto: Pierre Edström
Tio talare deltog med korta appelltal och John Leo Carter stod för musikinslagen. Trots duggregnet och snålblåsten stod de flesta kvar under de nästan 90 minuterna som tillställningen varade. Skarpast markeringar gentemot rasismen kom från moderaten Karl Holst. Tack till alla som deltog!

Jag har bara några reflektioner i övrigt:

  • Av sju talare från fullmäktiges partier var fem män. Hur långt har politiken kommit med sin egen mångfald och tolerans?
  • I Kalmar kommun bor det en bra bit över 60 000 människor. Var det mer meningsfullt och lockande för huvuddelen av oss att handla på mellandagsrean än att markera för ett öppet samhälle och för medmänsklighet? Ändå är jag glad över de 500 som kom!!
  • SDs mediatrick att meddela närvaro lyckades inte splittra engagemanget. Jag får nog lov att tillstå att jag hade haft det oerhört svårt att markera mot rasism tillsammans med företrädare för ett parti som i varje sammanhang här och nu passar på att manifestera sin egen rasistiska agenda. De dök dock inte upp. Det gav upphov till två saker: 1. Jag blev lättad. 2. Nu vet alla i Kalmar var de står. Det visste jag i förväg.
  • Låt oss göra denna manifestation till ett stående inslag varje 28 december på Värnlösa barns dag. Det finns få dagar som passar bättre, och än så länge har vi tyvärr ett behov av att mota bort rasismen från vårt samhälle. Jag önskar att vi framöver kan göra detta ännu mer utan partipolitik. Frågan är ju alltför viktig för att riskera att käbblas bort i den partipolitiska sandlådan.

Men just idag och just nu är jag tacksam för den manifestation som Mike Waxman på mycket kort tid arrangerade på ett oerhört förtjänstfullt sätt. Att gå genom stans gator tillsammans med 500 andra som vill samma sak värmer och ger hopp. Låt oss fortsätta på den vägen och hämta styrka hos varandra! Och låt oss aldrig tysta goda initiativ utan tillsammans utveckla dem till något ännu bättre! Det är tillsammans, med alla våra olikheter, som vi är starka!

fredag, december 27, 2013

Vemod i juletid

Ett visst vemod smyger sig in så här efter de allra mest intensiva juldagarna. Vi firar lilljulafton med alla barn och respektive, firar så gott som hela julafton tillsammans med mina föräldrar och sedan lyckas jag ju med konststycket att fylla år på juldagen (och då måste man baka tårta för någon färsk sådan går annars inte att uppbringa). Det brukar således vara fullt hus här i Djurängen i dagarna tre. Annandagen brukar vara den juldag då man brukar kunna koppla av med en julklapps- eller födelsedagsbok i läsfåtöljen och med en långpromenad. I år blev det lite annorlunda. Vi åkte hem till mina föräldrar på julafton eftersom mamma inte orkar med att åka iväg nånstans, så där åt vi lunch och fikade. Lite julklappsutdelning blev det också innan vi kom hem lagom till Karl-Bertil och fortsatte med ännu ett tomtebesök med julklappsutdelning innan klockan slog tolv (men det var precis att vi hann!). På annandags förmiddag körde vi sedan dotter Emmy med sambo Charlie till tåget då det väntade jobb redan på kvällen därborta i Skåneland. Eftermiddagen tillbringade vi något otippat i Kalmar sporthall där vi fick se Klubben ta sig till final i inomhusfotbollscupen. Bra jobbat! (Och tack goe liberalen för att du drog med mig dit istället för att jag skulle sitta hemma och deppa ner mig i det faktum att barnet har åkt från sitt julpyntade rum.) Sedan regnade promenaden hemåt in i ett våtvarmt omslag.... Till och med den mest inbitne snöhataren måste väl ända tillstå att det vore mysigare med snö och några minusgrader än regn och halvdussinet plusgrader när det är jul???

Och så när man vaknar idag så sjunger älskade maken "Nu är glada julen slut slut slut...." och det är naturligtvis inte sant. De tre vise männen har ju inte kommit fram till stallet än! Men visst är det lite vemodigt ändå. De där dagarna som man förbereder så väl med julklappar, städning, pyntande, bakning och matlagning går så himla snabbt. Svisch bara, så är det över, men värmen dröjer sig kvar. Lyckan över att ha nära och kära omkring sig och framförallt veta att de finns där är guld värt. Jag är så tacksam över det. Tack för alla julhälsningar, alla klappar och presenter, alla goa tankar och alla Grattishälsningar som jag fick på min födelsedag! Att jag sedan just den här månaden kan betala hyran med egna pengar kan jag naturligtvis också känna mig tillfreds med :-)

Överraskad och tillfreds är jag också över resultatet på senaste inlämningsuppgiften i teologi, ni vet den där som jag fick panik över. Den är fixad och klar, hurra! Nu önskar jag alla ett god fortsättning på jultiden och ett gott slut på 2013. Kanske hinner jag med att göra några fler inlägg innan nyårsklockan slår och vi går in i nådens år 2014!

fredag, december 20, 2013

Tack till alla som bidrog!

Här är dagens insändarsvar till Karin B i Barometern i sin helhet:

Vad roligt att vår julkonsert till förmån för rörelsehindrade barn och ungdomar blev uppskattad! Kören Vox Communis, där vi medverkar, har under de senaste åren varit med och arrangerat flera evenemang där intäkterna gått till olika välgörande ändamål. Just i det skenet ska man även se julkonserten i Kalmarsalen. Karin B tycker att det blev alltför mycket marknadsföring av artisternas senaste skivor. Man ska dock inte glömma att samtliga av dessa artister ställde upp utan betalning. Vare sig arvode eller reseersättning betalades ens till deltagaren från Göteborg. Ingen skugga ska därför falla över Lennart Palm som ledde kvällen på ett professionellt sätt. Att man som artist fick möjlighet att sälja några skivor ser vi inte som en orimlighet. Det var det minsta vi kunde göra. Vi i kören såg det som en förmån att få bygga en kväll med dessa proffs!

Vi vill därför i det här sammanhanget framföra ett stort tack till alla artisterna, med vår konferencier Lennart Palm i spetsen, som ställde upp helt ideellt för den goda sakens skull. Det stora engagemanget och generositeten var imponerande. Tack också till publiken som bidrog till den härliga stämningen och till det goda insamlingsresultatet!

Birgitta Axelsson Edström
Pierre Edström

Vox Communis

tisdag, december 17, 2013

Inför jul...

Idag har jag suttit i sammanträde en stor del av dagen. Det var styrelsen i Kalmarsunds gymnasieförbund som träffades för sista gången för det här året. På dagordningen stod bland annat beslut om bidrag till de fristående gymnasieskolorna som vi skickar elever till, inalles 28 stycken. De avverkades på löpande band ;-)

Sedan tog jag en tur på stan och fixade med lite julförberedelser. Lämnade paket, köpte nya och sprang i mataffärer eftersom man ju aldrig får tag i allt man ska ha på ett och samma ställe numera. Däremellan hann jag med att byta några ord med goda vänner som jag stötte på. Ett av samtalen gjorde ganska ont. Berättelser från människor som upplevt mobbning i arbetslivet talar speciellt till mitt hjärta för tillfället. Att känna den systematiska utfrysningen som sprider sig i allt vidare cirklar är vidrigt. Hur behandlar vi människor varandra egentligen? Ska det behöva gå så långt? Tack och lov så lär man kunna komma ut på andra sidan, starkare än någonsin. Jag hoppas det stämmer.

Hur som helst, när jag väl kom hem så väntade en hel del annat stök på att bli gjort, och nu är jag klar med det också. Kaffe med saffransbulle fick bli en välförtjänt belöning för dagens julstress (men det är inte slut än, för snart ska vi köpa gran!) :-) Mitt i allt så tänker jag dock på den här lilla julvisan av Zacharias Topelius (den är vackert tonsatt av Jean Sibelius):

Giv mig ej glans, ej guld, ej prakt
i signad juletid.
Giv mig Guds ära, änglavakt
och över jorden frid.
Giv mig en fest, som gläder mest
den Konung jag har bett till gäst.
Giv mig ej glans, ej guld, ej prakt,
giv mig en änglavakt.

Giv mig ett hem på fosterjord,
en gran med barn i ring.
En kväll i ljus med Herrens ord
och mörker däromkring.
Giv mig ett bo med samvetsro,
med glad förtröstan, hopp och tro.
Giv mig ett hem på fosterjord,
och ljus av Herrens ord.

Till hög, till låg, till rik, till arm
kom, helga julefrid.
Kom barnaglad, kom hjärtevarm
i världens vintertid.
Du ende, som ej skiftar om,
min Herre och min Konung, kom!
Till hög, till låg, till rik,till arm
kom glad och hjärtevarm.


Det är vad jag vill inför jul. Jag älskar tomtar och änglar och blinkande ljus i alla möjliga färger, men det är DETTA som julen ska vara. Jag hoppas det kan bli så.... även om jag inte hinner städa allting, köpa allting och baka allting. Och kanske glömmer jag att ta upp en eller annan tomte från källaren också. Det hoppas jag i så fall kan få bli förlåtet....

måndag, december 16, 2013

En borgerlig högtidsdag

Nu har socialdemokraterna (nåja, ca 2/3 av dem i alla fall) gjort gemensam sak med de borgerliga partierna i fullmäktige och släppt in vinstintressena inom hemtjänsten i Kalmar kommun. Det är i sanning en borgerlig högtidsdag! Det kan dock vara på sin plats att tillrättalägga en del missuppfattningar som verkar florera om vad som händer när LOV (lagen om valfrihetssystem) börjar tillämpas.

För det första, det sker inga förändringar vad gäller biståndsbedömningen. Det handlar inte om att våra äldre kan välja vad han/hon ska få hjälp med i större utsträckning än idag. Valfriheten består enbart i att välja vilket företag/vilken huvudman som ska utföra tjänsterna, inte vilken person som ska släppas in i hemmet. Det kallar inte jag verklig valfrihet.

För det andra, kvaliteten höjs inte. När vinstintressena blir huvudsaken, vilket är givet när verksamhet drivs i aktiebolagsform, så hamnar kvalitetskraven i bakgrunden och inte tvärtom. För ett vinstdrivande bolag gäller det att dels ha så höga intäkter som möjligt, dels att hålla nere kostnaderna. Det gör att risken är stor att tjänsterna kommer att utföras av deltidsanställda med lägre utbildningsbakgrund. Vi har ofta matats med argumentet att konkurrens höjer kvaliteten. Man kan kolla PISA-resultaten för den svenska skolans experiment med så gott som obegränsad etableringsrätt för privatdrivna skolor som sätter sprätt på skattepengar. Där ser man resultat som heter duga, inte på att konkurrens höjer kvaliteten utan snarare på att resultatet blir tvärtom.

För det tredje, det skapas inga nya jobb. Det är samma tjänster som ska utföras, men med delvis annan personal beroende på hur våra äldre väljer utförare. Däremot ger det negativa konsekvenser för kommunens anställda då det kommer att bli allt svårare att pussla ihop höga tjänstgöringsgrader så att även anställda inom hemtjänsten (det är ju företrädesvis kvinnor) kan leva på sin lön. Men, det brukar ju inte bekymra borgerliga politiker som anser att kvinnor ska nöja sig med deltidsjobb.

För det fjärde, det blir inte mindre byråkrati och administration i hemtjänsten. Det är inte nog med att Sverige skickar 9 miljarder om året i skattemedel till vinster, vi måste också bygga upp en kontrollapparat för tillsyn av andras verksamheter. Kalmar kommer att drabbas likadant. Våra gemensamma skattepengar som skulle gå till välfärd kommer att gå till skatteparadis och tillsyn, dvs till vinster, administration och byråkrati. Som vänsterpartist är det för mig självklart att inte lägga gemensamma skattepengar på byråkrati och krångel. Jag vill lägga dem direkt på omsorgen om våra äldre. På nåt sätt känns det oerhört mycket mer hederligt, eller vad säger ni?

Kort sagt, jag ser inga fördelar med LOV i hemtjänsten. Jag ser istället en lång rad försämringar som drabbar både våra äldre brukare och vår hårt arbetande personal. Valfriheten i Vänsterpartiets tappning är verklig, och den avser att man som hemtjänsttagare får välja vad man vill ha hjälp med, när insatsen ska ges och av vem. Den flexibiliteten kan vi erbjuda i kommunal regi och få demokratisk och öppen styrning på köpet. Socialdemokraterna och borgaralliansen väljer bort den möjligheten och släpper in en valfrihet som enbart gynnar vinstdrivande bolag. Jag beklagar denna kapitulation djupt, men tackar samtidigt Miljöpartiet för stödet under dagens fullmäktigemöte. Det räckte inte ända fram, men det var skönt att ni stod på samma sida mot det borgerliga pamperiet som numera visar sig både här och där!


fredag, december 13, 2013

Tankar en Luciadag

Luciamorgonen är över, i lite varmare temperatur än vanligt. Det positiva med det är att jag kunde köra med min egen lilla bil trots att jag inte hunnit byta till vinterskor på den än... Som brukligt är tillbringade jag den på Ingelstorpsgymnasiet i Smedby där jag brukar hjälpa eleverna med luciatåget. I år gick det bättre än någonsin! Över 35 elever deltog i tåget bakom den söta lucian Mikaela med det långa mörka håret. Det sjöngs en blandning av gamla och nya sånger samt en specialskriven Tänd ett ljus som just idag blev en kampsång för skolans överlevnad. På plats var bland annat personal från Hushållningssällskapet, skolans huvudman. Det är gott gry i lantbrukseleverna, det kan jag lova!


Annars tänker jag fortfarande på gårdagskvällens Debatt och på den av kommunistskräck förblindade Kjell Albin Abrahamson (Ja, ja, jag vet och förstår att han har mångårig och välgrundad erfarenhet av östeuropa före kommunismens fall, men jag undrar hur det är ställt med ambitionen att leva i nuet??). Hur i all världen kan man få ett samtal om moderaternas historia kring ANC och Mandela (dvs bristande stöd eller till och med mångårigt motarbetande) att bli en fråga om det svenska Vänsterpartiets historia och Stalins illdåd? Det är fullkomligt barockt. Nu hör ju inte jag till skaran som menar att det är fruktbart att leta syndabockar ens i det här sammanhanget, men A: man kan inte skriva om historien, B: anfall är inte bästa försvar utan bara fega försök att dölja det man inte vågar stå för. Det hela blev ju bara pinsamt. INGET parti har som vi i Vänsterpartiet varit öppna med vår historia. Den är välkänd. Vi är inte stolta över den, men genom att öppna för nya tankar så har vi lyckats, till stora delar i varje fall, att utveckla en modern vänsterpolitik byggd på solidaritet och stängt dörren till misslyckade försök med kommunistdiktatur. Att ständigt och jämt få de här anklagelserna riktade mot sig är tröttsamt, speciellt i ett läge där ANDRA partier antingen skriver om sin historia eller förnekar den. Suck.

Sedan så kom då det klassiska: "Varför ordnades inga galor till stöd för kommunismens offer när det anordnades sådana till stöd för ANC?" ställd till bland andra Dan Hylander (som var en av de drivande i arbetet på 80-talet) och Bengt Berg. Svaret är en given motfråga: "Ja, varför gjorde DU inte det?" Abrahamson försökte krypa undan genom att säga att han inte är musiker. Svagt. Den här diskussionen har jag tagit otaliga gånger. Ordnar man en insamling till ett barnhem i Cebu City så tycker någon att man ska satsa på djurskyddet istället. Gör man en körkväll till förmån för Världens Barn så tycker någon att svenska barn också har det svårt. Samlar man in pengar till barn med multipla funktionshinder så borde man tänka på svälten i Afrika. Sprider man information via flygblad om våld mot kvinnor så borde man också uppmärksamma unga män som lider. Vill man minska den utseendefixering som drabbar så många unga tjejer allvarligt så borde man istället titta på pojkars självmordsstatistik.

Alltså, det är alltid lättare att kritisera andra än att göra något aktivt själv. Det borde man tänka på. Stora delar av världen skriker efter stöd och hjälp, och det finns alltid MER att göra, men att som initiativtagare ständigt och jämt få kritik för att man borde ha gjort något annat istället för det man gör är ett effektivt sätt att tysta initiativen överhuvudtaget. Är kritikern beredd att agera då istället? Nej, minsann, det har jag sällan, för att inte säga aldrig, sett några tecken på. Den som sitter på rumpan och tycker en massa sitter gärna kvar där. Det känns väl bekvämt antar jag. Initiativ kostar ju både tid och kraft. Det är bättre att slita lite mer på sittfläsket.

Ingen har hindrat galor till stöd för kommunismens offer, så min fråga är egentligen densamma tillbaka till Abrahamson själv: Varför ordnades inga sådana? Kanske saknades det både intresse, engagemang och vilja bland människor som du själv? Är det då verkligen någon annans problem än ert eget? Varför är det alltid "någon annan" som ska göra jobbet?

På Ingelstorp var det en del av eleverna som tog initiativ till luciafirande och som sedan genomförde det. De gjorde det på allra bästa sätt. Jag hörde inte EN ENDA bland publiken efteråt säga att de borde gjort annorlunda, att det var för lite eller för många traditionella sånger, att det saknades stjärngossar, att tomtarna var för många eller att lucialinenna var för vita. Där är man tacksam för engagemanget. Den attityden borde fler lära sig av. Sanningen är ju att vi inte har för många i vårt samhälle som tar ansvar och har initiativförmåga. Vi behöver fler, många fler.

torsdag, december 12, 2013

Apropå felfokusering

Debattartikel i dagens Barometern och Kalmar Läns Tidning:

Vad har hänt med vårt ansvar för samhället? Hur hanterar vi det politiska ansvaret när fokus förflyttas från problemlösning och framtidsbygge till syndabocksjakt? Två händelser stämmer till eftertanke, dels Nelson Mandelas bortgång, dels PISA-undersökningens resultat. Det är tydligt att vi har en del att lära.

Nelson Mandelas minne ska hedras på ett sätt som hedrar hans livsverk! Det är han värd. Få människor i vår tid har betytt mer för demokrati, jämlikhet och frihet från förtryck. På vilket sätt är det att agera i hans anda att använda hans död till att kasta skit på politiska motståndare? Mandela stod för ett rakryggat motstånd mot rasism men också för försoning. Det är inte respektfullt att ta varje chans att markera avstånd från politiska motståndare på grund av historiska fakta. Å andra sidan finns det ingen anledning att försöka försköna verkligheten heller. Min poäng är dock att just nu och just här, när Mandelas livsgärning ska ihågkommas för att vi och världen ska förstå hur frihet kan uppnås genom en obändig kamp mot orättvisor och en lika obändig tro på försoning, hör inte sådana tuppfäktningar hemma. Vi bygger nämligen en hållbar värld. Det måste vara prio ett.

Snart nog hamnar vi i den politiska sandlådan igen. Diskussionerna med anledning av PISA-undersökningens resultat har nämligen inte avstannat än. Frågan är vems felet är? Är det Jan Björklunds eller Ibrahim Baylans? Är det S eller FP som ska ställas vid skampålen? Finns det tillräckligt många ruttna ägg att kasta så här års? Jag deltar inte i den debatten. Jag önskar att vi istället kan fokusera på att lösa de problem som uppenbarligen finns och dessutom bygga vidare på de resurser vi har i form av välfungerande och engagerade lärare som vill och kan stödja elevernas utveckling. Det är där vi måste börja. Tänk om vi kunde lägga kraften där istället för på den fruktlösa och infantila syndabocksjakten. Då kanske vi skulle ha energi nog till att lösa problemen istället för att skapa nya.


Birgitta Axelsson Edström (V)

Ett allvarligt svek

Insändare i dagens Östran:

Vi kan med rätta kalla det ett allvarligt svek. Socialdemokraterna (med något undantag) gjorde i kommunstyrelsen gemensam sak med borgerligheten mot Vänsterpartiet och Miljöpartiet och röstade igenom LOV (lagen om valfrihetssystem) i hemtjänsten i Kalmar. Det är ett obegripligt ställningstagande för ett parti som sägs dela ideologisk grund med oss och som vill utgöra ett regeringsalternativ.

Att borgerliga partier av ideologiska skäl vill privatisera gemensamt driven verksamhet är inte överraskande. De privatiserar till varje pris. Se bara på skolan. Det fria skolvalet, med mängder av privatdrivna skolor, missgynnar elevernas kunskapsutveckling. Allra mest drabbas de elever som presterar svagast. Nu ska vi i Kalmar rasera ytterligare ett område och följa i Caremaskandalernas fotspår. Det räcker inte med skolexperimentet. Vi betar istället av område efter område och hoppas på att ha tur. ”Det kanske går bättre den här gången” verkar vara hoppet som våra blå kamrater förlitar sig på efter otaliga exempel både här i Sverige och utomlands som visar på motsatsen.

En majoritet av ledamöterna i kommunstyrelsen, och sannolikt även i kommunfullmäktige, kapitulerar mot bättre vetande från sitt ansvar att utveckla den gemensamma verksamheten. Vi löser därmed inte problemen, vi kommer istället att skapa nya. Allt tyder nämligen på att privatiseringarna varken ger billigare eller bättre verksamhet. Istället blir det dyrare och sämre såväl för brukare som för anställda Det är inte bara oklokt, det är rentav dumt och dessutom totalt onödigt.

Det allra sämsta argumentet, visserligen i hård konkurrens bland de inlägg som prisar vinstjakten, är nämligen: "Det är bättre vi gör det frivilligt nu än blir tvingade att göra det senare." Där räcker inte ens skämskudden till. Det siktas väl på en rödgrön valseger om mindre än ett år? Ska inte en sådan medföra en stärkt välfärd? Har Socialdemokraterna släppt den tanken också? Är det då inte dags att dra sig tillbaka från den politiska arenan, eller kanske rentav slå sig ihop med Alliansen? Något ”alternativ” utgör man knappast längre.

Birgitta Axelsson Edström (V)

Lena Wennersten (V)

tisdag, december 10, 2013

Årets julkonsert!

Så var årets julkonsert över. Det blev en helkväll som vi fortfarande njuter av! Med härliga och superduktiga gästartister och Lennart Palm som proffsig konferencier och dessutom sångare så kunde det inte bli något annat, i och för sig ;-) Publiken, enligt tidningen Barometern 399 stycken plus oss i den stora kören då, såg till att Kalmarsalen blev välfylld. Tack till er!!! Tack alla som medverkade! Kalmarbygdens Lucia kom och inledde showen med vacker stämsång. Lennart Palm, Odd Hagel med band, Ida Adee med gitarrist, Malena Furehill och The Pling-Plong-show förgyllde kvällen!!! Se recension här. Ett riktigt varmt TACK vill jag också rikta till Aktiv Fritid och Jan-Ingemar som har skött en mycket stor del av det praktiska, jagat sponsorer (Tack till er också!) och sett till att konserten blev av. Tack också till Kalmarsalen och till Scenteknik som fixade ALLT, och det på kort varsel. Stor julkram till er alla!

Foto: Mariann Karlsson
Sedan är det ju den vackra och glittrande kören Vox Communis som jag vill lyfta extra mycket förstås, igår som vanligt mästerligt och följsamt kompad av Christer Svensson och Åke Eklund (som passade på att fylla år just igår! Grattis!). Per-Erik Bernspång medverkade på trumpet i Dagen är kommen och gav den en extra stämningsfull touch. Michelle Pettersson, annars studerande vid Högalids FHS, hoppade in och sjöng Koppången med klar stämma så vackert så att man rös, och maken Pierre gjorde motsvarande fast tvärtom när han plötsligt dök upp i renutstyrsel och blinkande röd näsa med en självkoreograferad sumbainspirerad renkrigsdans till stöd för en av julens allra mest bortglömda aktörer. Rolf Johansson gav Adams julsång det rätta anslaget och Jeanette Bernspång avslutade med gospeltoner i Go tell it on the mountain. Däremellan delade redan nämnda Pierre och Jeanette på verserna i Hallelujah med Malena Furehill, Tore Andreasson, Monika Lundgren och Lennart Palm. Hela kören, för kvällen vackrare än någonsin i en massa rött och glitter, gjorde sitt allra bästa. Jag är stolt! Tack till alla som är med och gör livet gladare för så många! Tack för den här terminen och ha en riktigt härlig julhelg. Vi ses igen på nyåret, lika fulla av sånglust som vanligt :-)

Och TACK för den här lilla tomteflickan som jag fick! Ni skrev: "Tack för att du finns för oss!" Jag säger detsamma: TACK FÖR ATT NI FINNS FÖR MIG!


Överskottet från kvällen (vi som medverkade gjorde det förstås gratis) kommer att gå till RBU i Kalmar (förbundet för rörelsehindrade barn och ungdomar). Vi hoppas att det blir en stor slant som går vidare! Vår önskan är att pengarna kommer till nytta och ger fler barn och ungdomar möjlighet till en aktiv fritid!

Uppdatering: Kvällen gav 25 000 kr till RBU Kalmar plus de 5 000 kr som Rotary skänkte. VARMT TACK TILL ALLA SOM BIDROG!

söndag, december 08, 2013

Favorit i repris: Nu gäller det!

Ja, visst har ni sett den här postern förut??? Det stämmer. I morgon gäller det! Välkommen till Kalmarsalen! För en löjligt liten summa kan du få uppleva julstämning, revy, pop, show och en massa annat! Dessutom får du en skymt av Kalmarbygdens Lucia med följe!


Alltså, kom till Kalmarsalen och se genom dina biljettpengar till så att barn med flerfunktionsnedsättningar får en chans till en bättre fritid! Du kommer inte att ångra dig, jag lovar! Dessutom får du fika i pausen alldeles gratis!

Efter Mandela.....

Så fick då självaste Madiba, Nelson Mandela, somna in efter ett långt liv, sörjd av många och beundrad av minst lika många. Jag sällar mig till skaran. Mandela stod för en obändig kamp mot orätten och för friheten, och det som var så speciellt med honom var nog ändå att han valde försoningens väg istället för våldets och hämndens. Det är stort. Efter nästan tre decennier i fängelse så valde han kampen för ett fritt och demokratiskt Sydafrika framför vedergällningen. Hans kloka ord om varför han valde så lyder:
“As I walked out the door toward the gate that would lead to my freedom, I knew if I didn't leave my bitterness and hatred behind, I'd still be in prison.”

DÄR har vi något att lära. Hur lätt är det inte att fastna i bitterhet? Ja visst, vi blir illa behandlade många gånger. Orättvisorna drabbar oss. Människor sviker och spelar rackarspel. Vi blir smädade och straffade för saker vi inte gjort eller för saker som är helt riktiga att göra, men makten tycker annorlunda. Det finns anledning att bli bitter, att söka hämnd och att låta våldet tala. Ändå är det större att låta bli. Det är alltid större att tänka långsiktigt än att låta reptilhjärnan styra. 

De senaste dagarna har jag tänkt till över det på allvar. Ta till exempel den vidriga rasismen som breder ut sig. Nazistdemonstrationer anordnas. Sverigedemokraterna får använda mediautrymme till att sprida sin illaluktande, främlingsfientliga och fega retorik. Draken DN ger annonsplats till brun litteratur. Ja, man behöver inte leta länge för att se att eländet rasismen breder ut sig, men hur ska vi stoppa utvecklingen?

Ja, en sak vet jag. Det går INTE att använda våld. Gör vi det är vi inte bättre än de rasister vi vill bekämpa. Rasismen ska motas bort med kärlek, solidaritet, mänsklighet, kunskap och en obrytbar vilja att kämpa för ett bättre samhälle. Det är så vi rår på den, och det är så vi kan vinna. Vi har trots allt en hel arsenal med demokratiska påtryckningsmedel och opinionsbildande redskap. Låt oss använda dem. Det finns samhällen i världen där våldet är det enda redskap som erbjuds. Där har man inget val. Vi har valet. Vi ska välja rätt och långsiktigt, inte snabbt, korkat och felaktigt.

På det viset lär vi oss av Nelson Mandela. På det viset kan vi hedra hans minne. Och jag måste bara lägga till en sak till: På det viset så kan vi vara förståndiga nog att inte använda hans död till att skuldbelägga andra partier för ställningstaganden som ligger långt tillbaka i tiden. Om vi i Vänsterpartiet inte vill vi kallade sovjetkommunister och diktaturkramare (för det är vi ju inte), varför ska vi då behandla andra på samma sätt? Kamrater, det är dags att tänka till. Vi ska behandla andra som vi själva vill bli behandlade, eller hur? Historia har alla partier. Inget parti har en historia som är fri från fläckar, men den finns där likväl och ska hanteras som just historia. Det är INTE nutid. Det bör VI, om någon, ha lärt oss.

Nelson Mandela är död, men hans gärning lever vidare. Låt oss arbeta vidare i samma anda. Det har vår värld, våra medmänniskor och vår framtid förtjänat. "Freedom is coming, oh yes I know" men det hänger på att DU och JAG agerar och aldrig, aldrig ger upp.

Amandla!!

torsdag, december 05, 2013

Avslutning för Våga låta-kören!

Här är dom, nästan hela Våga låta-gänget som igår hade terminsavslutning genom att som enda kör (hittills) ställa sig på den öppna scenen mitt bland alla singer-songwriters på Rosenlundska källaren inför en entusiastisk publik.



Tack för en riktigt rolig termin! Och tack till Studieförbundet Vuxenskolan och den eviga inspiratören Ingela Carlson som gav mig möjligheten att få vara med! Vi ses till våren igen!

Musik ska byggas utav glädje, och det praktiserar vi, varenda övning!

onsdag, december 04, 2013

Vad är diakoni?

Just nu pågår en fest- och musikvecka i Kalmar Domkyrka. Läktarorgeln har invigts efter en genomgripande ombyggnad, och kyrkan tar tillfället tillvara genom att erbjuda aktiviteter dagligen. Igår var det diakonins dag. Då fick vi som är nyvalda i pastoratets kyrkoråd svara på frågor, och våra svar går nu att läsa på en liten vikvägg vid kyrkans ingång. Så här skrev jag:

Vad tänker du på när du hör ordet diakoni?
Det första jag tänker på är en sång som jag har sjungit i kör många gånger:
"Du skulle vara hans händer i världens svidande nöd
Hans svala och helande händer bland sjukdom och plågor och död
Du skulle vara fullkomligt förenad med honom i allt
Så kan vår jord bli förvandlad och så kan hans värld ta gestalt"
(Musik: Hans Dahlin, text: Ingegerd Ahlin)
De orden beskriver ganska bra vad diakonin kan vara, en uppgift i världen som just ”evangeliet genom händerna och hjärtat”. Därav följer att det är en självklar del av det kristna livet, precis som exempelvis undervisningen, förkunnelsen och lovsången. Diakonin är en kallelse för alla, och var och en kan bidra med sin del.

Hur kommer ni i er nomineringsgrupp/parti att arbeta med diakoni?
Vi i Vänstern i Svenska kyrkan har betonat kyrkans sociala arbete i våra målformuleringar och ska förstås låta dem styra våra ställningstaganden och vårt arbete även fortsättningsvis. Det betyder att vi vill att kyrkan, dvs vi alla tillsammans, aktivt tar ställning i samhällsdebatten, mot orättvisor – både nära och långt bort. Det betyder att vi ska finnas där med våra händer och vårt hjärta när människor i olika svåra situationer, det kan vara flyktingar som behöver en fristad eller andra som behöver stöd av skilda slag. Genom praktiskt arbete kan vi minska de sociala, ekonomiska och kulturella klyftorna som finns och som stänger dörren för så många till ett värdigt och delaktigt liv i vårt samhälle. I praktisk handling kan vi visa att alla har samma värde oavsett kön, etnicitet, sexuell läggning eller funktionsnedsättning. Det är att sprida evangelium till alla!

tisdag, december 03, 2013

Ett svek av det allvarliga slaget

Ja, det ÄR ett svek av det allvarliga slaget. Socialdemokraterna (med något undantag) gjorde idag gemensam sak i kommunstyrelsen mot oss i Vänsterpartiet och Miljöpartiet och röstade igenom LOV (lagen om valfrihetssystem) i hemtjänsten i Kalmar kommun. Det är ett obegripligt ställningstagande för ett parti som sägs dela ideologisk grund med oss.

Att de borgerliga partierna av ideologiska skäl vill privatisera gemensamt driven verksamhet är ingen nyhet. De privatiserar till varje pris. Se bara på skolan. Sedan FP-majoren fick ta kommandot över den svenska skolpolitiken dalar elevresultaten i internationell jämförelse, och allra mest drabbar det de elever som presterar svagast. Dagens PISA-rapport visar debaclet i all sin tveksamma glans, men inte skrämmer det eller stämmer till eftertanke. Nu ska vi rasera ytterligare ett område och följa i Caremaskandalernas fotspår. Vi ska släppa ut hemtjänsten och våra behövande äldre till de vinstjagande vargarna. Det räcker inte med skolexperimentet. Vi betar av område efter område. Kanske är det Factorys gamla dänga "Efter plugget" från 70-talet som utgör kampsång för allt detta som sker mot bättre vetande: "Du, det fixar sig alltid. Du, det löser sig nog. Du, ta en dag i taget. Du, ja, just du kan ha tur." För TUR, det kan sannerligen behövas. Allt tyder på att privatiseringarna varken ger billigare eller bättre verksamhet. Resultaten blir istället dyrare och sämre.

När Folkpartiet idag vid kommunstyrelsens möte varnade för hur det ser ut i hemtjänsten NU och för att vi inte skulle vara så negativa inför framtiden så citerade jag en känd präst från förra stiftsfullmäktige: "Det var inte bättre förr, men det är värre nu." Jag är nämligen allvarligt oroad över att det är precis där vi kommer att landa när en majoritet av ledamöterna i KS kapitulerar från sitt ansvar att lösa problemen i den gemensamma verksamheten. Vi löser inte problemen, vi kommer istället att skapa nya. Det är inte bara oklokt, det är rentav dumt och dessutom onödigt.

Det allra sämsta argumentet, visserligen i hård konkurrens bland de inlägg som prisade vinstjakten idag, är nämligen: "Det är bättre vi gör det frivilligt nu än blir tvingade att göra det senare." Där räcker liksom inte ens skämskudden till. Tänk om man skulle resonera så även på andra områden. Det enda vi vet med säkerhet är att vi kommer att dö allihop. Då kanske det är lika bra att göra slut på sig själv nu, eller hur? Det är nog bättre än att vänta tills man blir tvingad att dö. Eller?

söndag, december 01, 2013

Gott Nytt Kyrkoår!


Det här är en dikt som vi har läst varje söndag i advent sedan 1993. Dotter Emmy fick boken (Alla Barns Jul av Schildt (urval text)/Hennius (illustrationer), Alla Barns Bokklubb, Nordisk Bok KB, Malmö 1991) den 18 december 1992 när hon var tre år, och från och med året efter har den tjänstgjort i vårt hem, både som diktbok och som receptbok för syltkakor (en given ingrediens på fikabordet här varje jul).

I början läste jag, men när Emmy sedan lärde sig läsa så blev det hennes uppgift. En strof första söndagen i advent, två den andra och så vidare. Nu när hon har flyttat hemifrån sedan länge så läser make Pierre. Jag sitter beredd med ljuständaren, för en sådan ansvarsfylld uppgift som att tända ljusen vågar jag inte anförtro åt någon annan ;-)


Jag vill önska alla läsare ett riktigt gott nytt kyrkoår! Gör klart för välkomstceremoni: Kungen är på väg, och i själva verket är Han redan här!

fredag, november 29, 2013

Slut på rean!

Kommunal i Kalmar kallade till medlemsmöte på torsdagskvällen den 28 november. Vi var flera politiker som deltog. Bilden som gavs var tydlig: Arbetssituationen i äldreomsorgen måste bli bättre. Arbetet med Rätt till heltid är en vällovlig satsning, men det saknas tillräckliga resurser för att det ska bli riktigt bra. Vi kan säkert, med gemensamma krafter, komma längre, men grundproblemet kvarstår: Kvinnors arbete värderas lägre än mäns. Om alla ska få rätt till heltid kostar det pengar, pengar som inte finns. Istället måste omsorgsnämnden spara. 25 miljoner har redan sparats de senaste tre åren, nu ska det sparas ytterligare 16,5 miljoner de kommande tre åren. Den besparingen råder det politisk enighet om. Pengarna finns inte i kommunens budget.

Det här handlar om människorna, de allra flesta kvinnor, som varje dag utför ett värdefullt arbete, nämligen genom att de tar hand om våra äldre. En ny nationell rapport från Kommunal visar att arbetsmiljön i äldreomsorgen är så undermålig att 22 procent av medlemmarna helst vill byta bransch inom tre år. När jag lyssnade på de anställda igår så kände jag att den siffran till och med kan vara i underkant.

Så här kan vi inte ha det, vare sig i Kalmar eller i Sverige i sin helhet. Det påverkar självklart kvaliteten i äldreomsorgen till det sämre och innebär att personalbristen i framtiden kommer att vara stor. Gymnasieförbundet har svårt att locka sökande till omvårdnadsutbildningen. Det är inte ett dugg konstigt med tanke på bilden av undersköterskeyrket och dess arbetsmiljö, men vad händer om vi får brist på undersköterskor? Man vågar ju knappt tänka tanken. Vi vet ju att kvinnor redan idag, oavsett yrke, får rycka in på obetald fritid eller gå ned i arbetstid för att fixa omsorgen när det brister kring närstående. Hur ser framtiden ut? Vi kanske ska tillbaka till hemmafrustadiet med skillnaden att vi inte ska ta hand om barnen utan om föräldrarna?

Högerregeringens prioriterar alltid sänkt skatt framför välfärd. Det får konsekvenser eftersom skatt är det som finansierar äldreomsorgen. För de 15 miljarder som regeringen väljer att lägga på sänkt skatt i årets budget kunde 10 000-tals undersköterskor ha anställts, taxor ha sänkts, matens kvalitet i äldreomsorgen förbättrats, löner höjts och delade turer blivit ett minne blott.

Det är hög tid att kvinnors livs- och arbetsvillkor sätts i centrum. Det hade varit guld värt för alla de anställda i äldreomsorgen. De är värda att med stolthet kunna gå till jobbet i vetskap att det finns goda chanser att utföra arbetet med en hög kvalitet istället för att tvingas slita ut sig på grund av stress och ständig tidsbrist.

Vänsterpartiet vill bygga ett samhälle med omtanke, solidaritet och gemenskap. Vi ska ta ansvar för varandra, det är ju därför vi är här. Det är därför vi måste uppvärdera kvinnors arbete och tillskjuta de resurser som krävs. Det är slut på rean! Man ska naturligtvis kunna leva på sin lön och ha ett liv utanför arbetstiden oavsett kön. Tänk att det ska vara så kontroversiellt år 2013!  

tisdag, november 26, 2013

Tack!!!

Idag blev jag glad i hjärtat. Jag träffade en person som jag på något vis har lyckats att hjälpa. Det är verkligen inga stordåd det handlar om, utan mest en envis drift som jag har att aldrig ge upp när man vet att en människa i underläge utsätts för orättvisor. Det mesta arbetet har hon ju förstås utfört själv. Mina insatser har verkligen varit av det mer blygsamma slaget, men jag har gjort vad jag kunnat för att bana väg i den här snårskogen. Jag beundrar henne och den energi hon har, den som har sett till att hon inte har gett upp. Till slut har hon nu fått rätt. Affären, som är en inte så lite pinsam historia för Storebror, är uppklarad.

Tack snälla goa E för att vi fick lära känna dig och ett stort Grattis till segern, en seger som du inte borde ha behövt kämpa så vansinnigt för! Och ett genuint och varmt TACK för dina fina ord och för din vackra present som jag tänker bära med stor stolthet!


Troll...

Troll spricker i dagsljus sägs det. Kolla bara här. Vi kan ganska snabbt konstatera att det finns ett parti som vill låta svensk kultur svälta till döds.

Så enkelt är det. Med kortsiktiga, populistiska och infantila förslag avslöjar man sig, eller hur?

måndag, november 25, 2013

Liten reflektion efter dagens budgetmöte

Syftet med politiken  måste vara att på så många sätt som möjligt skapa det samhälle som den ideologi vi bekänner oss till eftersträvar. Ett konservativt parti vill ha det som det var förr, ett radikalt parti vill skapa nytt och ett socialistiskt parti vill se ett klasslöst samhälle präglat av solidaritet, jämlikhet, jämställdhet och rättvisa. Självklart kommer man, i ett läge där man inte har egen majoritet, inte ända fram på en gång. Man får ta det stegvis i den takt som det går.

Men syftet kan aldrig vara att till varje pris och över alla gränser komma överens...

25 november: Internationella dagen mot våld mot kvinnor

Idag tänker vi på våldsutsatta kvinnor i hela världen. Idag är det nämligen Internationella dagen mot våld mot kvinnor. Dagen instiftades av FN för fjorton år sedan, och det slogs då fast (lite pinsamt att det bara är fjorton år sedan...) att handlingar som orsakar fysisk, sexuell eller psykologisk skada för kvinnor hindrar dem att uppnå jämställdhet i samhället.

Många krafter arbetar mot kvinnors rätt. Våldet används av en stor del av dem. Det måste inte handla om fysiskt våld, att kvinnor våldtas, skadas och slås sönder och samman. Det kan vara av helt annan art också. Det kan handla om subtilt förtryck, om mobbing och om utfrysning. Det sker här, det sker på andra håll i världen, det kan hända dig och det händer mig. Det gäller bara att våga öppna ögonen och se det. Där har vi alla ett ansvar. Det kan inte bara vara den lokala kvinnojouren, fackets eller polisens sak.

Män har ett speciellt ansvar att säga ifrån. Huvuddelen av våldet mot kvinnor står män för. Män som ska vara förebilder för andra män bör se över sitt sätt att vara, tänka och agera. Kvinnor bör naturligtvis göra detsamma. Ingen människa ska behöva gå med oro och ångest över att bli slagen, misshandlad, kränkt eller förtryckt. Det är fria vi ska vara, allihop.

Och gör det du kan för att skapa en sådan värld, om det så bara känns som en liten droppe i ett stort hopplöst hav. Tänd ett ljus eller tänd två. Våga öppna ögonen och se vad som händer runt omkring dig. Din insats är mer värd än du tror.

Jorden kan du inte göra om.
Stilla din häftiga själ!
Endast en sak kan du göra:
en annan människa väl.
Men detta är redan så mycket
att själva stjärnorna ler.
En hungrande människa mindre
betyder en broder mer.

Stig Dagerman


Det betyder också en syster mer. Jag tror att Stig Dagerman menade det också. En syster som fryser om sina händer behöver din värme. Ge vad du kan och låt ditt ljus lysa i mörkret.


söndag, november 24, 2013

Liten rapport

Det har varit en del på agendan nu, därav tystnaden på bloggen.... Heldagsmöte med gymnasieförbundet i torsdags (nåja, heldag och heldag, men så var det planerat i varje fall) och sedan en absolut heldag från tidig morgon till sen kväll med stiftsfullmäktige i fredags då både gamla fullmäktige hade sitt sista möte och det nyvalda hade sitt första. Det var en dag med känslor.... Jag kommer att sakna många av de ledamöter som nu lämnar sammanhanget. Kloka, erfarna människor med hjärtat på rätta stället och huvudet på skaft. Tack goa kamrater för de här fyra åren! Ni vet själva vilka jag menar! Samtidigt ska det bli roligt att få fyra nya år med nya kamrater. Jag ser fram emot det! Kyrkan är en stimulerande och vänlig miljö att arbeta i, och det känns gott.

Helgen har bjudit på en massa stök här hemmavid. Ljusslingorna har kommit upp på balkongen. Jag tyckte att det behövdes lite multifärgade lampor för balansens skull då SD har haft landsdagar i direktsänd TV nu ett par dagar och då passade jag på att sätta upp alltihop en vecka för tidigt ;-) Fönstren är nyputsade (TACK goe liberalen!) och julgardinerna är nystrukna och ligger bara och väntar på bättre tider. Idag gick hela förmiddagen och lite till åt till domsöndagsgudstjänst i Vasakyrkan med orgelspelning så nu väntar vi bara in det nya kyrkoåret. Under årets sista vecka ska dock budget spikas både här och där, musik ska övas in och dagarna ser ut att bli välfyllda även i övrigt.

Det är inte lätt att bli gammal. Det är inte lätt att hantera problem som inte har några riktigt 100-procentigt välfungerande lösningar. Det är inte lätt att vara nära anhörig heller. Det har vi också lärt oss den här helgen, och vi får stilla be om klokskap inför framtiden, inta bara för egen del utan även för andras.



tisdag, november 19, 2013

Tisdag med tack!

Nu är det hög tid att på allvar ta itu med den andra delkursen i min inledda teologiska bildningsbana, nämligen systematisk teologi. Det momentet känns mer intressant än det förra och mer i linje med vad jag vill fördjupa mig i, men sanningen att säga så blev kyrkohistorien faktiskt mer spännande och lärorik än jag trodde ju längre tiden gick fram till examination. Det var dessutom kul att idag få meddelandet via mail:
Hej Birgitta! 
Betyg 2: VG; Texten var välorganiserad och klar med tillräckligt faktainnehåll. 
Allt gott!/NN
PS. Starkt gjort, jag vet att det inte kom helt lätt med tanke på omständigheterna! 


Så nu är det bara att ge sig på resten alltså. Första examinationen gav också högsta betyg, så jag har i varje fall fått en god start. Jag kan om jag vill, eller hellre, om Gud vill.... Tack alla som bidragit med stöd, omtanke och kärlek! Trots tröttheten som har lagt sig som en blöt filt över hela mig och med ischiasben som plågar musten ur en så har jag ändå tack vare er alla livsgnistan kvar!

Senare idag så väntar första repetitionen med fullt komp och solister med bästa Vox Communis inför julkonserten i Kalmarsalen den 9 december. Du kommer väl?? Det kommer att bli en höjdarkväll, jag lovar! Och kvällen som väntar idag blir inte sämre den heller, med hårt jobb naturligtvis men också med massor av glädje och smittande julmusik som jag lovar kommer att lyfta taket!

måndag, november 18, 2013

18 novembertrötthet...


Jag blir numera ganska provocerad, och det handlar inte BARA om att mina inkomster just nu är tämligen begränsade. Jag blir nämligen provocerad av uttryck som "Julen börjar här" (IKEA), "Skapa din drömjul" (Jotex), "Stämningshöjare för hemmet" (Åhléns), "Mycket jul för pengarna" (Rusta) eller "Julen är på ingång, vad längtar du mest efter? Glögg, julskinka eller knäck?" (Coop).

Jag fattar naturligtvis. Det här är kommersiella företag som lever på att kränga varor för så mycket som möjligt till så många som möjligt, och jag handlar där jag också. Problemet är att hela konceptet, hela begreppsvärlden, bygger på att man kan tillverka en fin jul bara genom att handla, köpa och konsumera mera och mera, helst så tidigt som möjligt. Det är idag den 18 november. Första söndagen i advent ligger nästan två veckor framåt i tiden, och bröddiskarna svämmar redan nu över av vörtbröd, glöggflaskorna bildar pyramider och julskinkorna har hoppat ner i frysarna i de större affärerna. Ju tidigare man handlar, desto större chans finns det att man tjuvsmakar och då kanske man köper en skinka till??? Och om man lägger fram sina nyinköpta julkuddar kanske man tröttnar på dem och köper en uppsättning till lagom till julafton bara för att den rätta julstämningen kanske infinner sig då? För julen skapar man väl med attributen man kan köpa för pengar??

Nåja, det är väl tidens tecken. Själv längtar jag efter en helt annan jul. Den infaller den 25 december, och det handlar inte om att det dessutom är min födelsedag. Jag tycker att man kan lugna ner sig med julfirandet fram till rätt dag, dvs till juldagen och den afton som ligger precis före. Dessutom är jag ju vegetarian och kan inte äta vare sig nötter eller mandel, så någon traditionell julmat blir det heller inte tal om för min del, och det är inget jag sörjer över.

Julen är nämligen något annat än julgardiner (jo, jag har faktiskt såna), julmattor (har jag inte), jullakan (har jag inte heller), julkuddar (nix), julstrumpor (nope), julunderkläder (har inte vanliga röda heller), julhanddukar (nej) och julfiltar (äger inga såna). Däremot har vi mycket julpynt, tomtar och ljus, inte för att man skapar jul med dem utan för att det faktiskt är rätt fint och framförallt roligt att se dem, men det är framförallt grejer som har hängt med sedan Hedenhös. Julen hänger inte på dem heller, utan är något annat och beskrivs mycket bättre, än jag nånsin kommer att förmå, av Zacharias Topelius:

Giv mig ej glans, ej guld, ej prakt i signad juletid.

Giv mig Guds ära, änglavakt och över jorden frid.

Giv mig en fest, som gläder mest den Konung jag har bett till gäst.

Giv mig ej glans, ej guld, ej prakt, giv mig en änglavakt.


Giv mig ett hem på fosterjord, en gran med barn i ring.

En kväll i ljus med Herrens ord och mörker däromkring.

Giv mig ett bo med samvetsro, med glad förtröstan, hopp och tro.

Giv mig ett hem på fosterjord, och ljus av Herrens ord.


Till hög, till låg, till rik, till arm kom, helga julefrid.

Kom barnaglad, kom hjärtevarm i världens vintertid.

Du ende, som ej skiftar om, min Herre och min Konung, kom.

Till hög, till låg, till rik, till arm kom glad och hjärtevarm.


Välkommen julefriden! Gärna i december! Vi behöver ljuset och värmen (och musiken!), men vi behöver sannerligen inte fler tomtar vare sig på loftet eller i hemmen och julskinkor finns det sannolikt nog av. Hjälp oss hellre att skapa frid och gemenskap. Sådant är bristvaror i detta överflödskonsumtionssamhälle som vi har skapat oss.

Inte "antingen eller" utan "både och"

Det finns stora och viktiga frågor, och så finns det väldigt stora och väldigt viktiga frågor. Det gäller alltså att se lite nyktert och realistiskt på tillvaron om man vill nå resultat.

Jag tänker exempelvis på rasismen. Det är en fråga av typ 2 ovan. Att bekämpa rasismen är en av de allra största utmaningarna som finns, och att vi klarar det är livsavgörande för ett hållbart samhälle. Då måste vi kämpa tillsammans, så många som möjligt. Självklart ska vi söka samarbete med människor som har samma vilja. Det håller inte att stänga in sig i små strukturer och organisationer, utan här är det samarbete på bred front som gäller. Rasismen är för vidrig för att kampen mot den ska bytas ut mot småkäbbel om andra frågor. Därför ska den föras i samarbete mellan politiska partier, mellan organisationer och centrumbildningar, mellan enskilda och institutioner som alla delar samma mål, nämligen att utrota rasismen. Det vi INTE är överens om kan vi diskutera vid andra tillfällen.

Detsamma gäller feminismen och jämställdheten. Jag tillhör det svenska parti som har klarast feministisk profil, det kan man inte bortse ifrån. Ändå räcker det inte. Vi har just nu i vissa opinionsundersökningar i bästa fall upp emot stöd av 7-8% av väljarkåren. Det räcker inte. Behovet av verklig feminism och verklig förändring av samhället i riktning mot ökad jämställdhet är långt större än så. Därför måste vi samarbeta med andra. Det finns mängder av enskilda och organisationer som vill driva vårt samhälle i den riktningen. Låt oss träffas och bli mer effektiva tillsammans med fler. Öppenhet och stora kontaktytor är bara bra och befruktar debatten med nya infallsvinklar! Därför är jag exempelvis med i Ninjafeministerna!

Vill vi ha en jord som håller? Miljön och klimatfrågan är långt större än vår lilla nation. Vart når vi om vi stänger oss inne i particeller??? Självklart gäller samverkan och gemensamt arbete, såväl inom EU som globalt liksom lokalt. Samarbete med naturskydds- och miljörörelsen är fundamentalt om vi ska nå nånstans. Vi ska dra nytta av varandras möjligheter och kompetensområden och på det sättet bli starkare. Ju fler vi är, desto mer kan vi lyfta frågorna!

Arbetsrätten och behovet av ett arbetsliv som inte bara är arbete utan också ger möjlighet till liv.... Det är också en typ 2-fråga. Där är vi inte heller ensamma. Vi delar uppfattning med de allra flesta fackliga organisationer. Det är "tillsammans" som är ledordet, inte "bara vi har rätt".

Vi har en ständig kamp mot fattigdom och orättvisor att föra. Visst ska vi partipolitiskt göra allt vi kan, men vi når inte ända fram med 7% väljarstöd. Vi måste göra MER. Vi kan samarbeta med mängder av folk vars uppfattning i alla frågor vi kanske inte alls delar, men vi delar ändå en ärlig vilja att göra skillnad för människor som behöver stöd. Låt oss då göra det!

Detta var bara några exempel. Jag gillar samarbete med respekt för olikheter. Där man KAN samverka ska man göra det. "Låser du om dig kvävs och förtvinar du" (Britt G Hallqvist) är en sanning som inte bara gäller det kristna livet utan även i andra sammanhang. Att vara öppen för andras engagemang, att hitta gemensamma arbetsuppgifter och på det sättet nå goda resultat som gagnar människor och vårt samhälle är livsnödvändigt, inte minst för vår demokrati. Vi behöver nog inte vara oroliga för öppenheten och för att den skulle bli för stor och därmed kväva diskussionen. Vi människor brukar inte ha några större problem med att hitta punkter att bråka om, men "blott i det öppna har du en möjlighet" (Britt G Hallqvist igen).

"Antingen eller" är ingen bra väg. Det är bättre med "både och", förutsatt att man visar varandra respekt och att man har nått en bildningsnivå som gör att man kan skilja på sak och person. Tyvärr brukar det köra ihop sig exakt DÄR.

söndag, november 17, 2013

POSK i Kalmar: Vad har ni emot mig?

Jaha POSK (dvs Partipolitiskt obundna i Svenska kyrkan) i Kalmar pastorat, vad är det egentligen ni har emot mig??

Nu har jag blivit vald till att ingå i Kalmar Pastorats kyrkoråd för mandatperioden 2014-2017. Det tyckte en av er inte alls om, utan påpekade högt och tydligt att det var "olämpligt". Det var inte nog med det, när beslutet var taget vid senaste kyrkofullmäktige anmäldes en reservation från samme ledamot. Det var den enda reservationen som anmäldes. Jag har försökt att inte ta andras okunnighet och oförskämdhet personligt, men det är i sanning svårt. Men jag har släppt det.

Tills idag, för nu är det tydligen dags igen. När kyrkorådet ska ha sitt konstituerande sammanträde finns en, och endast en, anmäld reservation från valberedningen, och den är än en gång riktad mot mig.

Så jag undrar, i ärlighetens namn, exakt VAD har ni emot mig? Ni verkar inte ha några som helst problem med att utse, för att vara lite fin i kanten och så där lagom luddig, äldre och distingerade partipolitiskt aktiva herrar till det ena uppdraget efter det andra, men när det handlar om mig, en kvinna som företräder Vänstern i Svenska kyrkan, som ännu inte befinner sig bortom 50-årsstrecket och som fortfarande har både vilja och ambition att göra nytta, så är det tvärstopp öppet och i allas åsyn. Reservationerna körs ner i halsen på mig. Så, alltså, vad har ni för problem med mig?

Jag kan bara spekulera, och det tänker jag inte göra vare sig offentligt eller i mitt eget sinne. Sådant är min tid för dyrbar för att slösas på. Jag tänker bara uttrycka min stora sorg och besvikelse över nivån. Det är precis som en kollega från en annan nomineringsgrupp sa vid senaste mötet: "Är det så HÄR det ska vara, då vet jag inte om det här är nåt för mig". Han är väl i det relativa ålderssammanhanget att betrakta som söndagsskolebarn. Själv tillhör jag då förslagsvis Kyrkans unga trots att jag snart uppnår 50 års ålder. Har inte även ni i POSK hört uttrycket "Låt barnen komma till mig och hindra dem inte."? Kan det inte vara läge att betänka det ibland, även om ni anser er vara "störst, bäst och vackrast" liksom bara så där automatiskt, för någon egen majoritet har ni ju inte och kan följaktligen inte styra allt på egen hand (och samarbete med andra är tydligen uteslutet för er del)? Är man stor och stark så måste man vara snäll. Det har till och med Bamse insett, men han är ju förstås bara en dum björn...

fredag, november 15, 2013

Livet är NU...

Plockar med tvätten, springer till tvättstugan, bäddar rent, hänger upp nya handdukar, försöker trycka undan det uppenbara behovet av att dammsuga fyrarummaren trots att jag vet att jag måste, försöker bringa reda i min ganska trassliga tillvaro och tycker lite synd om mig själv främst för att jag har ont i vänstersidan av kroppen och det vägrar ge med sig.... Då läser jag att en ung människa inte längre finns bland oss. Det är ingen jag känner, men jag känner nära släktingar. Det är DÅ man får perspektiv på tillvaron.

Och det är DÅ man skäms en aning och tänker att den tid man har ska man lägga på något som ger mycket mer än att tycka synd om sig själv eller att käbbla i all oändlighet... Man ska, som Gabriella i Py Bäckmans underbara text, bestämma sig för att "all den tid jag har ska jag leva som jag vill" för "det är nu som livet är mitt". Meningen med min tid är inte att tvätta och städa, men jag vill kunna njuta av livet och då kan det vara enklare om man gör det där som inte är allra roligast i världen åtminstone då och då. Medan man gör det kan man njuta av själva tanken på att livet helt enkelt finns där. Man lever ju ännu. Samtidigt kan man vara tacksam för allt det man har istället för att hela tiden tänka på det man av en eller annan anledning INTE har. Livet har man ju i alla fall. Det är, som sagt, inte alla förunnat. Som i ett trollslag kan tillvaron förändras. Tyfonkatastrofen i Filippinerna påminner oss också om det.


Livet är NU. Lev det! Jag önskar ibland att jag vore liten igen och kunde ta mig an dagen med samma blommande, blåögda och obegränsade nyfikenhet som jag gjorde då. Man har en del att lära av barnen, eller hur? Vi har väl inte glömt allt från den tiden?

torsdag, november 14, 2013

Årets julkonsert!


Sprakande unik julshow i Kalmarsalen 
måndagen den 9 december kl 19! 
Du kommer väl??? 
Fika ingår plus en hel massa olika sorters musik och roligheter, bland annat med världens bästa körgäng
Vox Communis! 
VARMT VÄLKOMMEN!!!