söndag, juli 28, 2013

Kulturens mänskliga och viktiga betydelse, eller hur?

Det blev en riktigt rolig och lärorik kväll där på Öland i fredags, i mysiga Björklunden i Stenåsa socken där dansbanan inte bara lockade kulturintresserade människor utan även ett antal tusen mygg på krigarstråt. Myggen gav dock upp inför det starka kulturfokus som vi hade. Vi var liksom inte intresserade av att lyssna till myggsång och gav dem inte de applåder som de är vana vid ;-) Nu var det mänsklig kultur som stod på agendan! Initiativtagare för kvällen var Vänsterpartiet Öland och som glad och inspirerande värd fungerade Elisabeth Cima Kvarneke (se bilden till höger).

Det blev en brokig samling betraktelser och föredrag av oss inbjudna talare Bengt Olof Johansson, Susanne Eriksdotter, Björn Samuelsson, Gun Nilsson och Ulf Wickbom samt undertecknad. Vi fick lära oss om konstmuseets verksamhet, konstens uppdrag och museets kommande utställningar, om Ölandsvetet och om hur odling av gamla sädessorter berikar både miljö och mänskligt liv, om hur teaterns förmåga att skapa skeenden i medvetandet och inte i verkligheten hjälper oss människor att förstå vår omgivning, om Gärdslösa prästgård som vill vara ett kulturarvscentrum med en miljö för gemenskap, samtal och möten och om hur kulturen skulle kunna vara den kraft för samhällsförändring som politiken idag inte förmår att vara. Vad jag bidrog med kan ni läsa i föregående blogginlägg :-) För underhållningen stod den oförliknelige och underfundige trubaduren Gunnar Danielsson.

Samtalet efteråt kom till stor del att handla om hur vi nu ska göra för att skapa möjlighet för mänsklig utveckling. Visst finns det många hinder i vägen! Visst saknar vi till stor del engagemang i beslutsfattarleden och politiken har blivit både tand- och visionslös, kanske främst eftersom insikten om kulturens betydelse helt enkelt inte är så stor som den borde vara. I en värld som till så stora delar fokuserar på enbart lönsamhet, kortsiktighet, ekonomi och teknik är det svårt att skapa goda förutsättningar för verklig mänsklig utveckling. Sådan tar nämligen tid.

Men vi får inte låta oss nedslås. Vi KAN göra skillnad! Vi KAN om vi VILL och om vi är MÅNGA. Jag vet att det sprids initiativ av olika slag, sådana som sjunger långsamhetens och reflektionens lov, sådana som vill satsa på djupa och verkliga värden istället för ytlighet, taktik och strategi. Vi KAN ändra riktning! Vi BLIR FLER! Vi KAN älska, skapa, sjunga och leva istället för att bara leva för att producera kapital. Det FUNKAR.

Om vi inte tror att det funkar kan vi lika gärna lägga oss ner och dö. Det vill inte jag, och det vill nog inte skaran i Björklunden i fredags heller. Då hade vi ju inte samlats där för att diskutera just kulturens nödvändighet för mänskligt liv, eller hur? Så låt oss fylla Björklunden fler gånger, och även andra arenor! Så här tom som den var när jag kom dit ska den väl inte behöva vara när vi människor har så stora behov av att skapa, mötas, utvecklas och ha roligt?


fredag, juli 26, 2013

Kultur från mitt perspektiv

(Mitt inlägg i kvällens kultursamtal i Björklunden arrangerat av Vänsterpartiet Öland. Mer tankar från kvällen kommer senare när jag har bringat reda i mina anteckningar på mobiltelefonen...Tack goa öländska V-kamrater som bjöd in oss till denna trevliga kväll!)

Kulturbegreppet är inte helt enkelt. Det har inte varit helt bekvämt att använda heller,  inte för mig. Kultur är något främmande, och inte något som vi pratade om i min familj. Kultur var något som andra sysslade med, såna som var välutbildade och som hade fin smak. Det vi gjorde var något helt annat. Vi spelade, sjöng och höll på med drama. Vi skrev dikter på skoj. Vi skrev låtar på skoj. Vi gjorde det mesta på skoj, och mamma och pappa hejade på. Mamma som var musikintresserad och hade drömmar som hon inte kunde förverkliga och pappa som alltid har skapat, allt från hus, ljusstakar i trä till fiskar i smide och designat smarta lösningar för trångt boende. Men kultur? Näe.

Det här har följt mig. Jag har ALLTID skapat, men absolut inte professionellt. Allt är på lekmannabasis, men ändå helt livsavgörande. Det handlar om att få uttrycka sig, att använda flera språk och att utvecklas och det handlar om att kommunicera, att testa gränser för sin egen förmåga och låta andra få testa sin. Det handlar om att tillåta, och inte om att begränsa, om att öppna, inte att stänga och om att uttrycka, inte om att bedöma. Det är djupa och genuina mänskliga behov som vi måste få tillfredsställa om vi ska kunna bli just människor i original och inte kopior. Det är livsviktigt! Det handlar om att jag ger mig själv chansen att vidga vyerna, att vara öppen för nya saker, att våga uppleva sådant jag inte tidigare upplevt. Vi har som människor möjlighet att växa och utvecklas hela livet, och varför ska jag då inte göra det? Och varför ska en del ha möjligheten men inte andra? Jag tror att det är sant det som Rollo May har uttryckt: ”Den som inte kan skapa måste förstöra.” Vilket slöseri på människokraft!

Allt är ju inte ekonomisk tillväxt här i världen. Jag är inte så naiv att jag tror att vi kan skapa ett välfärdssamhälle utan tillväxt, men jag ställer på allvar frågan om hur välmående ett samhälle blir om vi inte fyller behoven av kultur. Kulturen är nämligen det som utvecklar oss allra mest, och vi måste redan i unga år vänja oss vid att använda och förstå kulturella uttryck.

Därför är det så livsviktigt att den estetiska bildningen, den som ger oss beredskap för att utnyttja hela vår potential, får det utrymme som krävs i skolan. Skolan har aldrig varit och kan aldrig vara ett ställe där allt kretsar kring lönsamhet, svenska, matematik och engelska. Skolan är till för HELA eleven, och vi måste också utanför skolan ge möjligheter att utvecklas vidare. Det kan handla om kulturskolor, musikscener, bibliotek och bildningsförbund men också om teatrar, föreningsliv och utställningsytor. På det sättet skapas förutsättningar för ett välmående samhälle bestående av välmående människor och inte bara av välmående pengar. Hos oss mår pengar bra säger nån kapitalplaceringsaktör i TV-reklamen, men är det någon mening med det om inte människorna gör det?

Kultur är glädje, kreativitet, inspiration, insikt och hopp, men det bygger på att vi har människor som deltar och som ställer sina förmågor till tjänst. Det handlar om professionellt kulturarbete så  klart, men också om att delta själv på amatörens villkor. Det råder inget motsatsförhållande mellan de där två. Det är just DET som är det fina i kulturens kråksång: Det är en mångfaldsverksamhet som ENBART berikar. Och finkultur, vad är det? Och vad är då motsatsen?

Och jag tror, eller jag är övertygad om det, att kulturkompetens, om den har blivit införlivad på riktigt i den människa man är, påverkar hela vårt sätt att vara. Jag tror nämligen att den som har fått chansen att uttrycka sig har större möjligheter att förstå andras uttryckssätt. Jag tror också att den som känner sig trygg i sig själv inte nödvändigtvis måste leta fel hos andra. Den som känner sig accepterad som ett original behöver inte konkurrera med andra original. Konkurrensen frodas däremot bland kopiorna.

Därför är den kulturella bildningen inte bara viktig för mänsklig utveckling, för konsten och skönheten, den är nödvändig för att vi ska kunna bygga ett hållbart samhälle. Låt mig ta ett litet exempel:

I morgon ska vi åka till Åtvidaberg, ni vet den lilla orten i Östergötland som har laget som blev tvåfaldiga svenska mästare i fotboll i början av 70-talet. Det där med två gånger är viktigt för oss som brukar skandera EN GÅNG ÄR INGEN GÅNG, KFF HAR INGET GULD :-) Hur som helst, idrotten är viktig för orten. Mycket av kulturen och den stolthet som finns i Åtvidaberg är knuten till just fotbollen, även om laget har varit nere och vänt i dåvarande trean. I morgon spelas allsvensk match mot Elfsborg på Kopparvallen, och innan avspark sker så ordnar bandyklubben ett event med legendaren Conny Torstensson, Elfsborgs fotbollstränare samt Hammarbys bandytränare. Det är inte konkurrens, det är gemensamt arbete trots olikheter. Det KUNDE ha varit konkurrens och sura miner för att fotbollen får för mycket utrymme och bandyn för lite, om det hade varit det naturliga förhållningssättet. Det är det inte. På en liten ort vet man att det är TILLSAMMANS man skapar bäst. En grundläggande respekt för varandra, för olikheter och skilda resurser och förmågor, är nämligen en av de allra viktigaste fundamenten för en demokrati. Sammanhang där sådant saknas mår inte väl, och människorna där far ordentligt illa. Fråga mig, jag vet, av egen erfarenhet.

Bara upplysningsvis: Jag hör till dem som inte anser att fotboll är kultur, fotboll är idrott och idrotten kan SKAPA en kultur i betydelsen sätt att vara mot varandra. Och en sak till: Vi ska inte bara på idrott i Östergötland. Vi ska se Vadstenaoperan också, Kerstin Ekmans nyskrivna ”Jorun orm i öga” där min dotter Emmy sköter ljuset.  DET kallar jag kulturtripp :-)

Socialdemokraten Bengt Göransson, tidigare kulturminister i Palmeregeringen, är en klok man. Han säger bland annat att man inte alls mår bättre av kultur. Det finns mängder av teaterföreställningar, filmer, litteratur och musik som man får ångest och sömnlösa nätter av. Han har helt rätt. Man mår inte bättre, men man lär sig något, och det är en del i bildningsprocessen.

Att lära sig och att vidga vyerna är inte nödvändigtvis något man direkt skrattar av eller som skapar lycka i sig, men det ger verktyg att hantera verkligheten. DET är jag övertygad om.

Därför, rent logiskt, så KAN man må bättre av kultur. Också. Jag tror nämligen att kulturbildning ger oss redskap på längre sikt, förutom att en hel del kultur faktiskt även direkt ger oss positiva upplevelser. Jag har sjungit i kör i hundra år (nästan). Just nu har jag världens roligaste kör, nämligen Vox Communis, nästan 100 otroligt positiva människor i olika åldrar som träffas för att ha roligt tillsammans genom att sjunga. Och JA, vi HAR roligt! Till och med vetenskapliga rön säger ju numera att en ökad hälsa bland körsångare inte är ren inbillning utan att man rent objektivt kan se en bättre hälsa och högre livskvalitet hos körsångare, och jag kan lova att det inte beror på oss körledare.... Det beror på skapandet, på styrkan i att göra något tillsammans, att se sig själv som en betydelsefull del i en större helhet, att upptäcka att vi kan ställa våra gåvor och resurser i tjänst och därigenom bli värdefulla för både oss själva och varandra. Bland annat. Sedan kan jag inte undgå att säga att den energi som man som dirigent känner, den som nästan rent fysiskt strömmar från alla dessa engagerade människor som sjunger av hjärtans lust, skapar en flygande matta för både kropp, själ och ande. DET är lycka! Och det gör inget om det finns lite falska toner här och där. Det är ju äktheten det handlar om, inte tonsäkerheten.

Jag unnar fler den här upplevelsen. Alla människor ska ha möjlighet att våga pröva kulturens vingar och dess flygande matta, även om begreppet kultur kanske känns lite obekvämt. Vi kan både resa  ut i världen, långt längre än vi trodde var möjligt, och in i vårt eget hjärta där våra egna möjligheter bor.  Kulturen gör själva livet levande. Den ÄR livsviktig, och just därför får den inte stuvas undan eller väljas bort. Den är det mänskliga fundamentet, och ska värderas därefter.

måndag, juli 22, 2013

Apropå att leva som man lär...

Att leva sin lära kan nog vara svårt
För den som får ögat sitt grumlat
Av sådant som frestar med pengar och makt
Och lockar kompassen att snurra

Av snurrandet blir man en yrslig figur
Med snedskär istället för skönhet
Man ser mest sitt eget, och tappar sitt mål:
Att skapa en framtid för andra

Men lyfta på blicken det kan vem som helst
Som vågar och vill nå det rätta
Men vill man det inte, det väljer man själv
Så kan man med råge det slippa

Kanhända kan livet bli enklare då
När sikten är skymd av ett ego
Man får som man vill och är nöjd med att se
En spegel istället för vägen

Men vägen går framåt, trots egots begär
Att skymma det rätta i livet
När vänster blitt höger och kurvan blir tvär
Ditt ego kör ner dig i diket!



onsdag, juli 17, 2013

Kulturen i fokus på Öland!

Jag passar helt enkelt på att göra reklam för ett evenemang i nästa vecka, när FanZone vid Sveaplan har stängt men Öland har öppet:


Vänsterpartiet på Öland hälsar oss alla 
varmt välkomna till ett samtal om kulturen 
i mycket vid bemärkelse!

måndag, juli 15, 2013

Olika intressen....

Jag är stadsmänniska, det är bara att erkänna. Det är oerhört sällan jag går igång på naturens egna underverk, och det kan jag faktiskt vara lite ledsen på mig själv över. Man ska aldrig ta naturen för given, den måste vi vårda och det är lättare att vårda något som man uppskattar. Visst finns det tillfällen då jag blir riktigt andlös av en vacker solnedgång här hemma i Sverige och av de häftiga Drakgrottorna i Porto Christo (se nedan) där naturen har skapat ett konstverk som slår det allra mesta, men det är som sagt sällan jag låter mig påverkas. Jag är bortskämd. Jag är också pinsamt okunnig i såväl flora som fauna, trots att jag är naturvetare och borde veta bättre. För mig är det snarare blå blomma, susande träd med löv och gullig kanin när de korrekta uttrycken är lavendel, asp och hare. På den nivån befinner jag mig. Jag kan dock se skillnad på en huggorm och en snok. Det där handlar om livsnödvändig kunskap…



Men det finns annat jag kan gå igång på, som bilar till exempel. I förra helgen var vi i Åtvidaberg på ÅSSA-museet och där såg jag, hör och häpna, en vacker Volvo. De hade en P1800 (Helgonets bil för er som minns Roger Moore!) men också en P1900, en nedcabbad variant med snygga linjer och hög charmfaktor. Volvo är liksom varken direkt eller indirekt förknippat med skönhet eller charm (Amasonen är väl det vackraste man har skapat, och då fattar man hur illa det är….), så det var en äkta raritet som stod där, en av de ca 70 tillverkade exemplaren åren 1956-1957 innan produktionen lades ner eftersom glasfiberkarossen inte höll måttet rent kvalitetsmässigt. Snygg var den i varje fall!!! Jag önskar jag hade tagit en bild på den!

Veckan före såg jag denna lilla pärla i närheten av Kalmar Arena (där dam-EM i fotboll spelas just nu) och då hade jag kameran tillhands.J

Vilken fin gammal Saab 99! Den har 43 år på nacken. Vilken kvalitet! Och så mycket vård och omsorg den måste ha fått! Jag tänker mig tillbaka till 1974 då min familj köpte en ny bil, den första nya bilen jag upplevde efter år av begagnade stinkande djungeltrummor och en Peugeot med galopperande rost. Om man då tänker sig 43 år tillbaka i tiden, så kommer man fram till 1931. Hur många bilar av den årsmodellen rullade på våra vägar 1974??? J
De var nog lätt räknade. Idag är det inte helt ovanligt att se 60-talare då och då, åtminstone sommartid. Det hände något både med kvalitet och teknik under de där åren. Vi kan nog kalla det utveckling J




Jag övningskörde alltså med den där vita Lyx-Saaben  av 1974 års modell, fyra år nyare än den jag såg i förra veckan. Den har på något sätt blivit ”hemmabilen” för mig. Den var i familjens ägo till 1985, så visst har man färdats ett antal mil med den. Det konstiga var, att trots alla reparationer och elände som den bilen medförde så kändes den alltid ny. Den var fräsch i elva år! En grej jag minns är tändningsnyckeln. Den såg ut som ett timglas med extremgetingmidja, så gissa vad som hände med den…. Jo, den gick av. I tändningslåset. Förstås. Pappa, uppfinningarnas urfader, fixade det där på sitt vis ett antal gånger. Ett tag fick man starta bilen med en spisknapp. När den gav upp så fick det bli skiftnyckel. Men fräsch var bilen, en älskad trilskande liten personlighet med pigg tvålitersmotor med tyvärr ganska god törst J Dess efterträdare, en Saab 90 årsmodell 1985 med den mondäna lackfärgen ”dolomitersand” levde upp till sin kulörbeteckning. Rena rama öknen. Trögare än trög, torr och trist och med charmfaktor noll. Den byttes ganska omgående mot en pigg Mitsubishi. Jag menar, man vill ju ha en bil som orkar rulla på hjulen och som kör dit man själv vill, eller hur och inte en gammal trög skördetröska med sand i motorn? Det ville mina föräldrar också.

Bilar är kul. Själv har jag numera en Cittra. Den minsta modellen förstås. Goe liberalen, som jag är gift med, kallar den Hjälmen. Jag tar det som en komplimang. Det måste betyda att jag i alla fall har ett huvud att vara rädd om, trots mitt obefintliga naturintresse J


söndag, juli 14, 2013

Djuriska självbilder

Jag har ju tidigare berättat om min dotters lilla hittekatt, Franz med de gigantiska öronen. Han hade lite problem med att finna sig tillrätta i en liten studentlägenhet i Malmö så han fick flytta ut till den småländska landsbygden. Allt har gått bra och han trivs. Under sommaren semestrar han dessutom på Öland, så han har kommit upp i smöret ordentligt. LylloFrasseKaninöra.

Men så är det ju det där med självbilden. För ett tag sedan var han ute och sprang som vanligt. Grannen, som tack och lov är nära släkt med Franz fosterföräldrar, hade lämnat sin terassdörr in till vardagsrummet öppen. DÅ händer följande: En råbock rusar i full panik in på tomten, upp på terassen och in genom den öppna dörren. Vad som sedan hände därinne vill nog ingen veta, allra minst husägaren.... Det som hände utanför var desto tydligare. Det var nämligen Franz med de stora öronen som var jägaren. Med gigantiska språng och i full karriär jagade han nästan livet ur den stora råbocken som förmodligen hade gått och betat i lugn och ro ute i skogen tills rovdjuret Franz störde friden. Så fort det stackars rådjuret hade kommit in i huset så stannade dock katten. Han tittade lite efter bocken, kollade så att han kom in ordentligt, ruskade lite på sig och vände lugnt och sansat sin nos åt andra hållet och promenerade därifrån.

Franz är nämligen inte bara Kaiser, han är lejon också. Kaiser Franz. Lejonkungen. Med kaninöron. Själv är jag en av historiens mest envisa åsnor. Tror jag. Det där med djuriska självbilder är nämligen något vi har i släkten.


onsdag, juli 10, 2013

Yippiiiee!

Så har man då klarat av vad jag hoppas är sommarens enda besök på Folktandvården. Det skulle ha avklarats redan måndagen efter midsommar, men då ställdes det in samma dag pga sjukdom. Idag gick det bättre :)

Men OK, det ÄR inte kul att gå dit, speciellt inte när jag vet att det är nästan ren tortyr att ta röntgenbilder med digital teknik. Inte heller de gamla plåtarna var behagliga att ha i munnen, men det brukade i alla fall fungera. Nu går det inte alls, i alla fall NÄSTAN inte alls. Stora spetsiga plastbitar som man dessutom ska bita i. Idag fick jag använda barnutrusningen, och då blir bilderna en aning för små, men det blev ju bilder i alla fall. Och tårarna sprutade medan den stackars Tina fick göra sprintrekord fem gånger ut och in genom dörren för att köra kameran.

Jag skäms lite för det där. Jag tycker att det är pinsamt att inte kunna utstå vad de allra flesta andra klarar av utan att kräkas upp veckans intagna meny :( Men det går helt enkelt inte, och det blir inte bättre med åren heller. Det blir värre.

Sedan var det dags att rensa gaddarna från sådant som inte ska vara där. Inte heller det är behagligt förrän efteråt. Den här gången lade apparaturen av mitt i processen. Visst kom det lite blixtar och dunder på besök utanför, men att det skulle slå ut salivsug och annat, det var ju bara löjligt. Jag trodde nog mer på min suggestiva förmåga. Kliniken, som säkert har känslor den också, var säkert på krigsstigen mot min hopplösa attityd.... Hur som helst, det gick att slutföra behandlingen ändå, i behaglig tystnad utan slurp-slurp-slurp men med en massa vattensköljningar på manuell väg. Lagom tills jag skulle gå kom funktionerna tillbaka. Vad jag förstod så var det varken mitt eller åskans fel. Det hade med klinikens sommarbemanning att göra. Utrustningen kan i lägen då alltför få behandlingsrum används gå in i viloläge av sig själv, och det var precis vad som hände. Kanske var den helt enkelt trött. På mig.

MEN, jag måste ändå ge Folktandvården i Berga Centrum en stor och varm eloge för det alltid så trevliga bemötandet, för god vård och behandling och för en personalstyrka som kan det där med att skapa en härlig stämning TROTS motvilliga patienter som undertecknad. Jag vill ALDRIG gå dit, men jag tycker ändå ALLTID att det är trevligt att träffa de underbara människorna där. En sådan arbetsplats skulle jag också vilja ha!

Apropå det, jag ändrade också mitt mobilnummer nu när jag var där så att påminnelser når mig i fortsättningen på min egen mobil. Det nya numret kommenterades som vanligt: "Så mycket sex (många sexor) det var....." varpå jag svarade, så ofta utan att tänka först "Ja, man får ju ta det man får". Man får ta det telefonnummer man får alltså. Menar jag. BARA det menade jag ;-)

Tandhygienistbesöket slutade således med skratt och leenden trots allt precis som vanligt, och ingen karies har jag heller. Yippiiiee!


lördag, juli 06, 2013

Valfrihet, brukarinflytande OCH vinstbegränsning


Jag är stolt över att som vänsterpartist driva en politik som vill begränsa vinstuttagen i välfärdsverksamheter. Vi har en majoritet av svenska folket med oss, men vi är det enda partiet som vågar ta så tydlig ställning. Det är bekymmersamt inför framtiden. Å andra sidan brukar partier som inte lyssnar till människors åsikter lära sig det med tiden, om inte förr så på valdagen.

Just därför är jag också övertygad om att vi måste ge möjlighet till valfrihet på välfärdsområdet. Det är självklart att man som brukare och som närstående vill ha inflytande över hur mänskliga behov av vård, skola och omsorg tillgodoses. Det står inte i motsatsförhållande till att vi ska vårda varje skattekrona. Det är ju inte alternativen inom välfärden som de vinstdrivande företagen och riskkapitalbolagen står för, det är vinstintresset. Alternativen jobbas istället ofta fram inom idéburen och kooperativ verksamhet, det vill säga av rörelser som har annat än vinstmaximering på agendan. Det är sådana alternativ som ger valfrihet, och det är dem vi borde kunna ge tillgång till offentlig finansiering. Fördelade skattemedel ska användas på bästa sätt. Ibland är det då nödvändigt att gå utanför den gemensamma sektorn.

Vi har nämligen också en läxa att göra inom den offentligt drivna välfärden. Vi kan inte blunda för att det finns brister och förbättringsområden, och vi kan inte heller blunda för att resursbristen är påtaglig med alltför hög arbetsbörda fördelad på alltför få anställda. Det behövs utvecklingsarbete och mer resurser, och vi måste våga pröva nya lösningar och släppa loss kreativiteten. Här finns mycket att göra som ännu inte är gjort, kanske på grund av stela strukturer och brist på mod.

I den bästa av världar borde all verksamhet kunna drivas gemensamt. Det är vår ideologiska övertygelse, men än lever vi inte i en sådan värld. Gamla hierarkier, ofta med patriarkala förtecken, sätter hinder i vägen för nytänkandet. När kartan och verkligheten inte stämmer överens så måste det vara verkligheten som gäller, inte kartan. Då är det självklart att sätta valfrihet och brukarinflytande högt på agendan liksom vinstbegränsning. De tre begreppen hör oskiljaktigt ihop om vi vill ha en demokratiskt styrd välfärd värd namnet på 2010-talet.

Birgitta Axelsson Edström (V)
2:e vice ordf Omsorgsnämnden Kalmar


torsdag, juli 04, 2013

TACK och LYCKA TILL!

Du har varit en trogen följeslagare under lång tid. I vått och torrt har du ställt upp och hjälpt mig att jämna ut tillvarons ojämnheter med aldrig svikande värme och följsamhet. Trots att du helt säkert har fått arbeta långt mer än de flesta av dina jämnåriga har du aldrig krånglat utan alltid hållit ångan uppe. Du har heller aldrig klagat på den ganska trånga bostaden jag gav dig högt upp i ett mörkt utrymme, och inte heller på det faktum att du bara har fått komma ut i ljuset när det har varit dags för hårt arbete.

Igår så kom jag ändå till den smärtsamma insikten att du har nått din gräns. Jag måste, även om det känns hårt, förpassa dig till de sällare jaktmarkerna. Må din väg gå dig till mötes, eller kanske hellre din strykbräda i strykjärnens himmel. Tack för allt gemensamt jobb och må du aldrig mer läcka brunt vatten som förstör änglarnas vita änglaklädnader, eller kanske det faktiskt är så att innanför himmelrikets pärleportar får även strykjärnsänglarna evig ro och vila? Är det något strykjärn som har förtjänat det så är det du, min Philips!