onsdag, februari 29, 2012

Kan man lagra endorfiner?

Vissa dagar får man ger energi än man ger ut. Andra dagar, och i ärlighetens namn är det vanligare, ger man ut mer än man får igen. Då blir man rätt sliten framemot kvällskvisten. Idag har jag dock den stora lyckan att få uppleva en dag av den förstnämnda typen.

Jag var nämligen inbjuden till Birgittakyrkan under eftermiddagen för att på deras dagträff berätta om "Människan bakom namnet". Det gjorde jag, i ord och ton, och det var verkligen roligt. Trevliga människor, underbar stämning och mycket folk var det, samt gott kaffe förstås. Jag är inte så van vid att göra sådana saker, även om jag i lördags gjorde en liknande grej på HRFs årsmöte, men då var det mer "opersonligt" än det var idag. Jag gjorde några nedslag i livet, berättade om viktiga människor och kryddade det hela med några pianostycken samt texter av favoritpoeten Bengt "Cidden" Andersson, Ingemar Olsson, Ingmar Johansson och Björn Afzelius. Det blir en härlig blandning av arbetar- och idrottsperspektiv, fri- och högkyrklighet och politisk radikalism. Det är på nåt sätt helt enkelt jag. Jag håller hårdnackat på arbetarlaget i fotboll, är inbiten socialist och personligt kristen. Take it or leave it liksom ;-)


Tack Ulrika Sohlberg Bengtsson för att du frågade mig och tack till alla som var med! De härliga lila tulpanerna står och lyser på köksbordet i en lila vas så vi är inte bara politiskt utan även liturgiskt korrekta i det Axelsson-Edströmska hemmet ;-)

Nu är jag pigg och glad. På något sätt får jag endorfiner så det sprutar ur öronen av såna sammankomster :-) Och vet ni, det kan jag sannerligen behöva. Morgondagen lär nämligen medföra en och annan prövning av mindre angenämt slag. Frågan är alltså: Kan man lagra endorfiner? Eller måste landslaget slå Kroatien ikväll också om endorfinerna ska räcka även i morgon? I så fall hoppas jag att Guidetti får chansen att spela mer än 90 sek på slutet och att Zlatan inser att han är med i ett lag och inte spelar ensam. Då finns chansen!




måndag, februari 27, 2012

Fullmäktige idag

Jag sitter på fullmäktigemöte. På grund av min parfymallergi mår jag inget vidare. Jag har en önskan, nämligen att parfymerade produkter inte används som badvatten. Då skulle livet bli så oerhört mycket enklare för min del, och för andra som har samma problem. Snälla!!! Nu gör det ont att andas och jag är mer eller mindre svimfärdig hela tiden. Det blir dåligt med debatterandet idag för min del. Istället får jag sitta och lyssna på andra. Det gör en inte direkt piggare.... Jag vill ändå tacka de goa människor som hjälpte mig idag. Jag vet faktiskt inte riktigt vilka det var, mer än de som jag pratade med när jag började piggna till. Tack och kram till er! :-)

FP pratar parkering. Det har vi hört förr. Jag tycker att det börjar bli dags att ge Folkpartiet i Kalmar p-böter för att de parkerat fel, för länge och för ofta i parkeringsfrågan. Jag börjar bli en aning trött på att höra detta, men har de bestämt sig för en profilfråga så har de. Deras ihärdighet kan man i varje fall beundra, men kul är det inte att lyssna på detta om och om igen.

SDs ledamöter är precis lika utvecklingsvänliga som vanligt. De hänvisar till att de vill värna rödlistade blommor och kulturvärde. Det är svårt att ta dem på allvar. Det finns många delar i vårt kulturarv som de inte är speciellt intresserade av att värna om, t ex demokrati, tolerans, öppenhet och övertygelsen att alla människor har lika värde. Så länge de inte fattar att detta är grundläggande för såväl ett utvecklande som ett gott samhälle så kan man lämna dem därhän.

Samarbetets utmaning

När kommer den dagen
då vi kan respektera varann
När vi kan se att våra skilda erfarenheter
kompletterar och inte konkurrerar
När vi ser att den kunskap du har
är lika viktig som den jag har
och att båda är sanna
om än inte desamma


När vi inte förminskar
eller förnekar
utan uppmuntrar
och bejakar


När kommer den dagen?
Jag bara undrar.

fredag, februari 24, 2012

En mänsklig vision

Det är nästan en vecka sedan mitt förra blogginlägg. Det är alltför länge. Det har dock sin förklaring i en hektisk vecka med mängder av möten och annat som har pockat på uppmärksamheten. Bara för att det är tyst på bloggen är inte undertecknad tyst, det kan jag garantera ;-) Sedan är jag kanske inte den som måste vara först med att kommentera kronprinsessans förlossning (men jag är glad att allt gick bra), prinsessan Estelles fyra namn (okonventionella och därför ganska uppfriskande) eller Björrrrn Rrrrranelids seger i delfinalen i lördags (även om jag kan konstatera att miraklens tid tydligen inte är förbi). Allt det där finns det andra som gör så mycket bättre. Jag har istället sysslat med att skaffa mig nya intryck.

Idag har jag nämligen varit med på ett mycket intressant studiebesök som gav upphov till en mängd frågor. Samhället, det är ju vi, tillsammans. Kan vi vara överens om det? Kan man då tala om ett utanförskap? Kan det vara möjligt att vara utanför det som man är en del av och i själva verket bildar? Nej, man kan inte det. Det är rent kontraproduktivt att tala i såna termer. Begreppet utanförskap implicerar nämligen att samhället är något som existerar utanför oss som individer och oberoende av oss. Redan där blir diskussionen fel.

Det handlar alltså inte om att få in individer som på något sätt känner sig utanför samhället in i samhället, det handlar om att få samhället, dvs oss, att förstå att alla vi hör ihop och tillsammans bildar samhället. Därför måste vi se till att vår gemenskap är så öppen att den omfattar ALLA. Det är vårt gemensamma ansvar.

OK, det kanske inte känns som en stor fråga hur man använder språket, men jag menar att det faktiskt är betydelsefullt. Vårt språk formar nämligen vår bild av hur företeelser hänger ihop. Köper vi termen "utanförskap" har vi accepterat att en del människor inte är delaktiga. Då kan de helt enkelt tänkas bort. Vi har också konstaterat att det är individen som inte passar in istället för att lägga tyngdpunkten på vårt gemensamma och solidariska ansvar när andra far illa.

För vi HAR ett ansvar. Vi har sedan tidernas begynnelse ett ansvar för vår broder och vår syster, även om han/hon inte fungerar eller ser ut precis som vi. Låt oss ta det ansvaret då, och bidra med det vi kan istället för att gömma oss bakom suckar om "utanförskap" vilka i sig bara cementerar en hopplös situation. Ett gemensamt och solidariskt samhälle där alla har en uppgift må vara en farlig vision för visionslösa partier, men det är MIN och Vänsterpartiets vision, och för oss är den både nödvändig, mänsklig och i allra högsta grad önskvärd. Och det är det samhälle som vi har råd med. Allt annat är slöseri med de allra mest värdefulla resurser vi har, nämligen de mänskliga. Människorna alltså.

lördag, februari 18, 2012

Kamp på olika arenor

"Men ett liv utan visioner, katastrofer och passioner
är blott ett liv som reducerats till ett ord
Så må du fortsätta att kämpa
må du slåss och protestera
så länge orättfärdigheter får finnas kvar
Det är den tankevärld du tillhör
Det är det enda du är till för
Det är det enda du kan skänka dina barn"

sjöng Björn Afzelius en gång. Jag känner stor sympati med de orden. Och de skänker en hel del kämpaglöd.

Just kampen ligger mig varmt om hjärtat, även om den kan kännas avlägsen och inte så konkret när man jobbar kommunpolitiskt. Kampen för mer resurser till angelägna områden som äldreomsorg och skola ger i förlängningen bättre villkor för personalen som arbetar och högre kvalitet för brukarna, förutsatt att man får gehör för sina strävanden förstås. Så sker långt ifrån alltid.

Men när det inte blir som man har tänkt, så vet man att man i varje fall har försökt. Det är också en del av kampen. Når man inte ända fram, så har man trots allt påtalat en orättvisa eller en felaktighet, och jobbar man politiskt så får man i ett längre perspektiv försöka se att droppen kan urholka stenen. Det kan vara ett Sisyfosarbete, men det KAN ge effekt om än inte med en gång.

Så jag fortsätter att kämpa, att slåss och protestera på de arenor där jag befinner mig. Jag tror att jag gör det bäst där och inte i praktisk handling. Det sistnämnda överlåter jag med varm hand åt utbildad personal med hjärtat på rätta stället och med adekvat utbildning. De, liksom brukarna, ska , trots att jag inte befinner mig i deras vardag, veta att vi kämpar tillsammans ändå. Deras insatser är betydligt mer värda än mina, men båda behövs så länge vi vill ha en demokratiskt styrd välfärd som sätter behov och inte plånbok i centrum.

fredag, februari 17, 2012

KD biter såväl omsorgen som sig själva i svansen

Jag fick en replik på en artikel som jag fick publicerad. repliken finns här. Jag skrev direkt ett svar men det har inte blivit publicerat ännu, så nu lägger jag ut det här så länge:

Under åren 2005–2007 satsade Vänsterpartiet med S och MP 1 miljard kronor till verksamhetsnära kompetensutveckling för att höja kvaliteten i äldreomsorgen i hela landet. Kommunerna sköt till lika mycket. Satsningen skulle ha förstärkts ytterligare om Kompetensstegen pågått under längre tid. Så blev det inte.

Efter valet tog allianspartierna makten och inga mer resurser avsattes 2008 eller 2009. En av de första åtgärderna från regeringen var dessutom att avskaffa utbildningsvikariaten som möjliggjort för kommuner att satsa på den personal som saknade grundläggande yrkesutbildning. Behovet av ett äldreomsorgslyft kvarstår.

Många politiska satsningar på enskilda verksamheter inom kommunerna sker inom kommunekonomiernas redan snäva ramar. Om man satsar på en verksamhet så är det någon annan som får betala. Därför är det viktigt att en satsning på ett äldreomsorgslyft sker samtidigt som allmänna förstärkningar till kommunerna. De senaste årens ekonomiska kris har inneburit ned¬skärningar, men regeringen har inte anslagit en enda krona i ökade generella statsbidrag eller konjunkturstöd. Vi har föreslagit att ca 17 respektive 23 miljarder mer avsätts till kommunerna och landstingen för att säkra kvaliteten.

Folke Fagerlund (KD) borde inse att regeringens skattesänkarpolitik ger problem. De miljarder som nu delas ut i skattelättnader kan nämligen gå till gemensam välfärd. Det handlar om generella behov som vi i kommunerna behöver resurstillskott för att klara av att fylla. Det är en enkel ekvation att förstå, men tydligen vill inte Fagerlund som representant för ett regeringsparti med speciellt ansvar för äldreomsorgen se att ansvaret för detta åvilar just KD och inte den rödgröna majoriteten i Kalmar kommun.

Birgitta Axelsson Edström (V)


2:e vice ordf Omsorgsnämnden

PS. Det kan inte vara lätt att vara KD-politiker i dagsläget. Det förstår jag.....

torsdag, februari 16, 2012

Värt att fundera över

Mörkret sänker sig efter bussfärden hem. Det är vackert ute. Massor av vit snö täcker marken och vita bomullstussar pryder buskar och grenar. Lyktorna som lyser upp gårdens gångstigar har fått vita baskrar och kepsar. Till och med grannen som alltid kör bil på gården har gett upp och inser att det inte funkar att köra mellan snödrivorna. Istapparna har inte börjat växa än. Och inomhus är det varmt och skönt. Den nya kandelabern får nya längre ljus och sprider sin goa värme. Vi har det bra i Djurängen :-)


Då går tankarna till andra. Till dem som inte har något hem. Till dem som har fått sin trygghet raserad av samhällets allt hårdare klimat. Till dem som inte får sin sjukdom klassad som sjukdom utan som "arbetsovilja". Till dem som inte får tillgång till sjukgymnastik längre eftersom de "ändå inte kan bli bra". Till dem som inte vågar öppna sitt pensionskuvert eftersom de VET att det inte finns någon framtid där eftersom de av sjukdom och andra skäl inte har KUNNAT jobba och skaffa sig en pensionsgrundande inkomst hur gärna de än har velat. Till de kvinnor som blir slagna, förtryckta och fråntagna sin självkänsla och sin värdighet av känslomässigt stympade män som varken vill eller kan sluta slå. Till människor runt om i världen som riskerar sitt liv för att de vill leva i frihet och vill ha rätt att uttrycka sina åsikter. Det finns sannerligen många medmänniskor att tänka på.

Under tiden sysslar vi med annat. Vad krävs för att vi ska se sammanhangen? Vad krävs för att vi ska skilja det som är viktigt från skitsaker som i det långa loppet inte betyder nåt? Vad krävs för att vi ska se att vi kan sprida värme istället för att klaga över att det är kallt en otroligt vacker dag i februari?

Det är nåt som kan vara värt att fundera över.

"Åt den som har skall varda givet"

Igår fick jag hastigt och lustigt sticka bort till SR Kalmar och vara med och prata om det pensionskuvert som jag inte har öppnat. Jag skrev nämligen på Facebook att jag nog skulle avstå från att öppna det. Det gäller ju att hålla ångesten ifrån sig... Inte vill jag få veta att det passar mig att gå i pension när jag är 77 bara för att någon myndighet har räknat ut det?? Eller att menyn efter 65 lär bli gröt i olika former tre gånger om dagen?

Hur som helst, jag fick agera lite sidekick till Magnus på Fokus. Det var kul! Jag hann med att kritisera systemet, sticka hål på myten att pensionsnivån beror på längre medellivslängd och kunde påpeka att det handlar om en underfinansiering från början. Och så kunde jag uttrycka min lättnad över att företräda ett parti som inte står bakom det nuvarande pensionssystemet. Det känns riktigt riktigt bra! Tänk att det ska vara så svårt för de prestigebundna fem partierna som genomdrev reformen att inse att det behövs en översyn! Den uppochnedvända spargrisen längst ner på beskedets första sida är väl vald som bildspråk eftersom det är då man måste tömma sina sparbössor om man ska ha råd att leva. Förutsatt att man har några sparbössor alltså. Det orimliga är ju att den som har sparbössor också har hög pension, och den som inte har har haft råd att spara heller inte får en pensionsnivå som går att leva på. Ojämlikheterna och orättvisorna cementeras, kvinnor missgynnas och klyftorna växer redan utan det faktum att man dessutom ska betala mer i skatt när man är pensionär än när man är förvärvsarbetande.

Ja ja, "åt den som har skall varda givet" som Skriften säger. Det är tråkigt att inte resten av budskapet om fred, solidaritet, medmänsklighet och kärlek manifesteras mer i den styrande politiken.


Här är förresten klippet: Fokus SR Kalmar 15 feb och artikeln(mycket oförberett men ändå ganska roligt att få vara med i!)

måndag, februari 13, 2012

"Dela vårat bröd"

Jag gillar mina två världar..... men ibland kan man undra om det inte är lite för mycket snack och för lite verkstad på båda håll..... precis som Ingemar Olsson har skrivit i "Dela vårat bröd".

Jag tog en sväng på stan härom dan, det kom musik nånstans ifrån
Sen såg jag varifrån, så jag gick närmare
Det var en liten sånggrupp som sjöng och den var typiskt religiös
men det var skapligt ös, så jag, jag lyssnade, när dom sjöng:

”Jordens ätbara kaka borde delas på ett rättare sätt
så att alla fick smaka
och att varje bror och syster kunde äta sej mätt
Den räcker åt alla
Därför borde ingen lida nån nöd
Men då vill det till att du och jag vill dela vårat bröd”

Det var så sant, precis som dom sa, en riktig samvetssvidare
Men jag gick vidare och hörde sång igen
Ett par gitarrer, dragspel och bas, det var en klart politisk grupp
Men när jag stanna’ upp, då kände jag igen det dom sjöng:
”Jordens ätbara kaka borde delas på ett rättare sätt
så att alla fick smaka
och att varje bror och syster kunde äta sej mätt
Den räcker åt alla
Därför borde ingen lida nån nöd
Men då vill det till att du och jag vill dela vårat bröd”
  

Jag undrar om dom känner varann och blir en större kör ibland
dom här två grupperna, som sjunger samma sång
Men sen ändå, när sången är slut, vad har det hänt egentligen
Blir allting som förut tills nästa gång igen, fast dom sjöng:
”Jordens ätbara kaka borde delas på ett rättare sätt
så att alla fick smaka
och att varje bror och syster kunde äta sej mätt
Den räcker åt alla
Därför borde ingen lida nån nöd
Men då vill det till att du och jag vill dela vårat bröd”
 

© little beat music



Världen skriker, och vi har fått ansvaret att hjälpa till. Då är det precis DÄR vi ska ha vårt fokus.

Sandlåda!

I vår lilla kommun finns det partier som vill framåt till vilket pris som helst, partier som inte vill nåt alls samt partier som vill framåt på ett hållbart sätt. Vänsterpartiet tillhör de sistnämnda. Tycker jag alltså. Egentligen tycker ju jag, som företrädare för just Vänsterpartiet, att vi är ganska ensamma i den gruppen. Är jag på riktigt gott humör kan jag kanske tycka att det finns något eller några fler där ;-)

Men det finns två partier som brukar tala om sig själva i termer av stort framför smått, inget partipolitiskt tjafs, enhet framför splittring och dylikt. Idag bet de sig ordentligt och synligt i svansen här. Det ENDA man vill i den här texten är nämligen att kasta paj på Miljöpartiet, framhålla sin egen förträfflighet och slå in en kil i en majoritetskonstellation.

Om inte det är smått framför stort, partipolitiskt tjafs, splittring framför enhet och dylikt, jag då vet inte jag vad man ska kalla det.

Jo, kanske förresten. Sandlåda!

söndag, februari 12, 2012

Fler anställda ger äldreomsorg med guldkant


När äldreomsorgens resurser krymper och tiden inte räcker till krävs prioriteringar. Då försvinner det som inte anses vara absolut nödvändigt först. Det här är en situation vi känner igen även i Kalmar. Det blir oftast guldkanten som går förlorad. Den kan verka mindre akut, men den är nog så viktig för ett gott liv och borde ingå i all äldreomsorg värd namnet.
Guldkanten i tillvaron är olika för oss alla och blir inte mindre viktig när vi blir gamla. För en del äldre kan det handla om en promenad, en pratstund med personalen eller en utflykt till konditoriet. Många behöver också hjälp att hålla kontakt med gamla vänner eller att skicka e-post till barnbarnen. Vi som ännu inte är i behov av äldreomsorgen måste tänka igenom hur vi planerar våra liv och vad vi väljer att lägga tid på och sedan fundera över vad det är som skiljer oss från dem som är äldre. Om inte vi väljer bort det som vi tycker ger livet innehåll, varför måste de göra det?
En av de saker som fick lägst betyg i Socialstyrelsens stora undersökning om kvaliteten i äldreomsorgen var just social samvaro och aktiviteter. Endast 56 procent av de äldre var nöjda med detta. Vi har uppfattat signaler med samma innehåll i Kalmar. Vi måste inse att vi har med hela människor med ett eget individuellt liv att göra, inte bara människor som behöver boende, mat, lite träning och mediciner. Det här är något som personal har lyft i olika sammanhang. Ska man känna att man gör ett bra jobb så måste man ha möjlighet att ge omsorg med hjärtat, och det kräver tid.
Äldreomsorg är och ska vara mycket mer än förvaring. Äldre som bor på äldreboende har precis som alla andra egna behov och intressen. Därför måste personalen ha tid för var och en, utifrån var och ens egna önskemål om vad som är viktigt i livet.
Vänsterpartiet har redan tidigare satsat resurser i sitt budgetförslag på ökad bemanning på demensboenden. Nu vill vi gå vidare med övriga vård- och omsorgsboenden och föreslår därför att vi inför guldkantstimmar. Det innebär att de äldre får två timmar mer per vecka utöver den omsorg de redan får, alltså två timmar med personalen som de själva kan bestämma över. Det innebär för Kalmar kommuns del ett tjugotal fler anställda. Satsningen kostar statskassan 1 miljard för hela landet. Det är en knapp femtedel av vad man beräknar att den sänkta restaurangmomsen kostar staten, en satsning som vi av erfarenhet från exempelvis Finland vet inte kommer att ge några nya jobb alls.
I tider av resursbrist gäller det att prioritera. Vänsterpartiet tycker att det är rätt och rimligt att prioritera äldres omsorg och behov av livskvalitet framför sänkta priser på krogen. Vi tror att de allra flesta, såväl restauranggäster som äldre och deras anhöriga, håller med oss.
Birgitta Axelsson Edström, Elsa Berg, Bertil Dahl, Sören Hjertqvist och Lena Wennersten - Vänsterpartiet Kalmar

fredag, februari 10, 2012

Tankar vid ett sammanträdesbord

Till höger har jag höger
Till vänster har jag höger
Vet inte vad som är värre
men önskar hett att de vore färre
för de breder ut sig, så vi laddar om
och tänker med tillförsikt: Val 2014 KOM!

Blundande och med ändan före

Nu har jag fått en reaktion på min förra insändare om omsorgen och bemanningen inom demensvården läs här. Svaret från nämndens förste vice ordförande (KD) ser ni här.

Jag har just skickat iväg ett svar. Jag försöker vara snabb med såna. Jag tänker inte återge mitt svar här och nu utan inväntar Barometerns publicering. Jag kan dock istället översiktligt konstatera att KD inte på något sätt överraskar:
  • Skattesänkarpolitikens effekter och konsekvenser vill man varken förstå eller beröra.
  • Begreppet ansvar betyder olika beroende på om det är KD eller rödgröna som har det.
  • Om man skäms för sitt eget agerande kan man försöka dölja det genom att kasta paj på andra.
  • Att gå blundande med ändan före in i framtiden är vanligt bland borgerliga politiker men är sällan en framgångsrik strategi i det långa loppet.
Som sagt var.

onsdag, februari 08, 2012

Feltänkt Fredrik!

Vår statsminister har aviserat att man ska kunna jobba tills man är 75 år. Det blir liksom lite snett, Fredrik. Vad är nytt i den tanken?

Sanningen är ju att de allra flesta faktiskt arbetar tills de är 75, men inte i det vanliga förvärvslivet. Reinfeldt utgår från att vi måste öka antalet arbetade timmar. Den tanken kan jag förstå, men vem ska då göra de obetalda timmar som våra äldre idag utför i föreningslivet och som anhörigvårdare? Och hur ska allt det arbetet finansieras? Det brukar inte vara utgifter som statsbudgeten tar hänsyn till i detta mörkblå tidevarv i Sveriges historia. Där är det betydligt vanligare att man delar ut resurserna i form av skattelättnader till folk som redan har det gott ställt. Nu ser vi resultaten av den politiken. Det finns helt enkelt inte resurser att klara välfärden med, utan folk ska arbeta så länge att de inte behöver någon pension.

Dessutom utgår vår ärade högeröverkucku från att man faktiskt orkar arbeta i tio år till. I själva verket är det väldigt många som inte ens orkar till 65 idag. Det handlar om tunga jobb och om kroppar och psyken som inte längre har krafterna kvar. De allra flesta människor har arbetsmiljö och arbetsuppgifter som inte håller för tio års längre förvärvsliv. Att då höra att man ska skola om sig vid 55 års ålder om man inte orkar med sitt ordinarie arbete, vilket Reinfeldt faktiskt har sagt, är en skymf. Utgår han verkligen från att alla människor har "valt" sitt arbete och dessutom har ekonomisk möjlighet att sätta sig på skolbänken och sadla om när man är 55 med den osäkerhet som allt det innebär? Visst ska möjligheten finnas, men att utgå från att det skulle vara ett generellt lyckopiller för en underbetald ensamstående undersköterska med värk och utsliten kropp är att vara naiv. Något intresse för att göra något åt villkoren i arbetslivet, det som verkligen skulle kunna göra nytta till exempel i form av fler anställda, stöd och handledning inom vård, skola och omsorg, verkar ju inte finnas. Det här är ännu ett exempel på att den kapitalistiska världen sätter människor i kapitalets tjänst istället för tvärtom.

Nej, behöver vi utöka antalet arbetade timmar i det här landet ska vi se till att sätta de unga i jobb. Ungdomsarbetslöshet är förödande både för de individer som utsätts för den och för det samhälle som inte värderar sina unga människor. Det finns mängder av uppgifter att utföra. Välfärden kräver fler arbetande händer och hjärtan. Se till att det blir möjligt för våra ungdomar att hitta en plats där de är behövda istället för att slita ut redan utslitna äldre som har arbetat i 45 år. Det tjänar ju alla på!

"Jag är en människa"

Jag bad om ett dricksglas med vatten
Du gav mig en jord oceaner
Jag bad om ett ljus i mitt mörker
Du tände miljarder av stjärnor
Jag bad om din andes vindar
i stiltjen från vaggan till graven
Då fyllde du upp mina segel
med urkraften av en orkan

Jag är en människa
Jag äger ingenting
Jag är en människa
Men ändå allt

Jag bad dig om värme och kärlek
Då gav du mig någon att älska
Jag bad om ett tröst i mitt tvivel
Du fyllde mitt skötbord med joller
Jag bad dig om framtid och löften
visioner och mod mitt i livet
Då gav du mig vinter med vårdoft
då gav du mig sommar och höst

Jag är en människa
Fattig bland fattiga
Jag är en människa
Oändligt rik

(Tomas Boström)

En härlig bossanova som jag har sjungit och spelat många gånger med ett budskap som håller. Mitt i en värld av mörker och kyla, av människor som sviker, av hård politik som många gånger varken är människovärd eller människovänlig så kan man behöva se sig själv i ljuset av det som faktiskt ändå är värt att betänka: Vi är människor och har tillgång till en otrolig rikedom i form av liv, livsmiljö, kraft, kärlek, skönhet, kreativitet och medmänsklighet. Och ännu mer.

Sen må världen vara orättvis, och vi ska göra allt för att rätta till det. Vi misshandlar vår jord, och det måste vi sluta med. Vi behandlar varandra illa, och det kan vi aldrig acceptera utan jobba bort. Vi är ändå människor med allt vad det innebär i form av vilja och möjligheter, och ingen ska ta vårt människovärde ifrån oss.

måndag, februari 06, 2012

När det är kallt....

Det är bitande kallt ute. Kylan har slagit sitt grepp om naturen och snötäcket ligger tryggt och mjukt. Det är så vackert så man nästan blir andlös, men kallt är det. Michelingubbekallt. Folk har så mycket kläder på sig att de ser ut som vandrande tunnor. Ja ja, även jag sällar mig till den skaran. Igår gick jag till och med till kyrkan iklädd päls och lila Onepiece. Ja, vad gör man när det är över 21 grader kallt och inte vill frysa häcken av sig?

Kallt, ja. När det är vinter och kallt så stannar naturen lite, och det är precis som om livet också stannar upp och hämtar andan. Kanske är det dags att fundera över om man ska ta en annan väg än den man brukar ta? Jag minns så väl den dagen då jag insåg att jag skulle sluta med mina doktorandstudier. Jag bodde i Uppsala en termin och skulle knyta lite kontakter, läka min skadade nacke genom att byta omgivning plus vistas i en riktig forskarmiljö på pedagogiska institutionen. Allt var upplagt för att det skulle fungera, men det kändes inte riktigt rätt ändå. En morgon när jag promenerade till jobbet så hamnade jag bredvid en grupp barn med olika grader av funktionsnedsättningar. Vi stod och väntade på grön gubbe vid en hårdtrafikerad väg och skulle över gatan. Det var säkert en särskolegrupp som var ute med sina lärare och assistenter. När jag såg dem så insåg jag att jag längst inne egentligen tyckte att deras jobb, om det så bara handlade om att hjälpa ett enda barn över gatan säkert och tryggt, betydde mer än mitt avhandlingsskrivande, ett skrivande som skulle leda till en avhandling som för de allra flesta enbart skulle tjäna som hyllvärmare. Sånt känner man ju på sig. Den insikten kunde jag sedan inte tänka bort.

Ett par månader senare fick jag jobb på grannkommunen och det är ett steg som jag aldrig hittills har ångrat. Det handlade om att vara sann mot sig själv. Jag har aldrig kritiserat människor som väljer att forska och som gör mycket goda insatser, och kanske tar jag upp det själv en dag när jag är hungrig på det igen eller när jag ser att det finns ett behov som jag kan hjälpa till att fylla, men för min del var det så tydligt att JAG DÅ behövde följa MITT hjärta och ingen annans. Jag hoppas att andra tänker likadant, oavsett vilka skiljevägar man står vid.

Så frågan är: Står jag vid en skiljeväg igen? Kanske gör jag det. Många tankar rusar genom huvudet en sån här frusen kväll i februari när jag har hållit värmen genom att stryka lite tvätt. Hur som helst, det viktiga är att man har sin grundtrygghet någonstans, och det känner jag att jag har i den Gud som (genom Tomas Boström) säger till mig
"Var inte rädd, minns du är räddad.
Lås ej din dörr, vet du är fri.
Släck ej ditt ljus, vet du är lysande
och den som du är
kan du bara bli."


Det litar jag på, vart vägen än bär och vilken väg jag än ska gå. Och även om det blir i en lila Onepiece utklädd till jättebebis.

fredag, februari 03, 2012

"Kioskvältarens" död?

Nej, jag tänker inte säga "vad var det jag sa". Man ska inte säga det har jag fått lära mig. Men ändå, innehållet i  den här länken har jag förutsett sedan lång tid tillbaka. Lite kul är det ju.

Någon kioskvältare har ju den frågan aldrig varit och kommer väl inte heller att bli, trots idoga försök. Hoppas nu att vi kan hitta mer angelägna frågor att diskutera och lösa verkliga problem istället. Det är ju ingen direkt brist på sådana.

Ta till exempel vinsterna i välfärden, den omänskliga sjukförsäkringen och frånvaron av genusperspektiv i samhällsdebatten. DÄR finns VERKLIGA problem.

TACK till Folktandvården!

Jag måste bara få berömma Folktandvården i Berga Centrum i Kalmar. Jag som inte alls gillar att gå till tandläkaren och som skriker så fort nån försöker peta i munnen på mig går dit med lätt hjärta och blir så himla fint mottagen. Idag hände det igen.

Igår kväll lossnade nämligen en JÄTTEBIT av en fyllning. Det var verkligen en JÄTTEbit. Det såg ut som en hel tand :-( Följden blev en massa isande signaler, svårigheter att äta och dricka och en molande tilltagande tandvärk. I morse ringde jag och fick en tid strax efter lunch. Det var, som man säger, bara att bita ihop (fast det kunde jag ju inte) ett par timmar och vänta. Väntetiden använde jag till att skriva en artikel här hemifrån. Att ge sig iväg till stan och ordinarie arbetsplats i den här kylan var inte att tänka på. Jag insåg att om tanden isade inomhus så var det bara en försmak av hur det skulle bli ute. Väl framme på folktandvården blev jag ordentligt omhändertagen.  På ca 35 minuter hann jag få två bedövningssprutor, en vänlig pratstund som gav inspiration till en hel rad frågor att driva framöver  och en helt permanent uppbyggd tand igen, allt i en omtänksam och proffsig atmosfär. Suverän hjälp. TACK! Jag hoppas att vi inom en inte alltför lång framtid kan få det fastställt att tänderna är en del av kroppen så att det inte ska behöva vara en ekonomisk fråga att få trasiga tänder lagade. Det är lite skämmigt i ett välfärdssamhälle, men inget som folktandvården ska lastas för.

Nu har bedövningen släppt till slut. Lite ömt är det, men jag kan i varje fall prata, äta och dricka igen utan att sluddra och slabba ner mig. Det sistnämnda är goe liberalmaken nog tacksam för. Det förstnämnda är väl lite mer tveksamt. Allt jag säger brukar nämligen inte uppskattas till 100% men nu går budskapen fram tydligt och klart ;-)

Över 9% i en opinionsmätning till, till exempel. Och vilda planer inför internationella kvinnodagen 8 mars. Och en och annan kommentar om att vi kanske borde ta några tag med dammsugaren ;-)

Rimmade funderingar

Snön ligger vit på fur och gran,
jobbar hemifrån på dan,
Tandläkar´n väntar på mig snart
och skrivandet går i en väldig fart....

Röda vänner, man som kvinna,
vi har framtiden att vinna
På dom bara, dom till höger
Här ska ingen vara tröger

Vänstra svängen ska vi ta
Ny regering vill vi ha
Kamp för jämlikhet och rätt
vinner vi med sans och vett

Några år att samla kraften
koka bästa röda saften
Jobba stenhårt för dom små
2014 ska det gå!

onsdag, februari 01, 2012

Upp till kamp!

Jag tycker att det är sorgligt att Monica Bengtsson lämnar politiken om någon månad. Vi är inte överens i sak om speciellt mycket, men vi har ändå haft ett konstruktivt utbyte. Monica har, liksom jag, sett igenom maktstrukturerna och vi har kunnat hittat varandra i analyserna. Monica har dessutom varit en politiker som har kunnat uttrycka uppskattning för andras insatser även om åsikterna har spretat. Jag kommer att sakna henne.

Problemet med att kvinnor hoppar av sina uppdrag är större än enskilda personers val. Vi har sett många som hoppat av i vårt närområde och ersatts av män (det allra tydligaste exemplet är förstås Inger Rydbrink i Nybro), och fler lär det bli framöver. Hur många ska behöva gå innan mönstret blir tillräckligt tydligt? Självklart ska vi respektera vars och ens vilja att göra nya saker och avstå från att lägga ner tid och energi på sådant som inte längre ger något tillbaka, men när det blir ett mönster så måste vi fråga oss vad det beror på och om det går att göra något åt det. En ännu mer dominerande förgubbning av det politiska livet är en utveckling jag INTE vill se.

Så systrar och bröder, vad gör vi? Är det rimligt att kvinnors inflytande minskar? Ska vi stillatigande se på? Ska medelålders män bestämma över kvinnor även i fortsättningen eller ska vi stötta varandra så att vår röst också hörs? Ska vi utmana maktstrukturer och beslutsordningar som genom sin form utesluter kvinnor?

Självklart ska vi det. Förtryck har vi nog av. Det handlar om våld mot kvinnor, om beskuren frihet och om gamla värderingar som krymper såväl unga flickors som kvinnors livsutrymme. Det är de flesta av oss, kvinnor som män, överens om att vi måste bekämpa. Nu gäller det också att bekämpa det osynliga, nämligen de maktstrukturer som lägger sig som en motivationssänkande våt filt över det politiska livet. Den här ninjafeministen är trött på avhopp nu. Upp till kamp!