torsdag, augusti 17, 2017

ÖKA: Ett tydligt alternativ i kyrkovalet


Insändare i Östra Småland 18 augusti 2017
Kyrkovalet närmar sig. Vi noterar att flera nomineringsgrupper har börjat delta i det offentliga samtalet, och det är positivt. En respektfull debatt bidrar till att skapa intresse för ett annars ganska bortglömt val. Det låga valdeltagandet är bekymmersamt då det gör att legitimiteten sjunker. Vi som är engagerade förtroendevalda, kandidater och nomineringsgrupper bör hjälpas åt för att öka andelen röstande. En väg är just att tala om vilka frågor vi tänker att driva framöver.
I kyrkovalet deltar politiska partier, grupper med viss anknytning till politiska partier samt helt partipolitiskt obundna grupper. Vad de två förstnämnda står för är ganska tydligt. De tänker driva en politik i kyrkan som anknyter till partiernas rikspolitik. Vi noterar dock att det är ganska knapphändig information som lämnas från två av de större partipolitiskt obundna nomineringsgrupperna. Gruppen Frimodig kyrka brukar synas då och då på insändarsidorna. Vi undrar ändå vad Frimodig kyrka egentligen tänker arbeta med under den kommande mandatperioden. Vi får nämligen främst veta att de kandidater som röstas in för Frimodig kyrka i stort sett kan driva sin egen agenda efter eget samvete. Det är inte riktigt respektfullt mot väljarna. De kan därmed inte veta vilka frågor som de medverkar till att driva eller vilka ställningstaganden som kommer att göras. Samma kritik kan i stort riktas till POSK (Partipolitiskt obundna i Svenska kyrkan). Det som verkar förena den gruppen till största del är motståndet mot politiska partier i kyrkan. Vi menar att det inte räcker. Man måste tala om vad man själv vill först och främst, inte bara vilja utesluta andra.
Vi i Öppen kyrka – En kyrka för alla (ÖKA) är tydligare. Hela vårt program finns att läsa på nätet. Vi vill arbeta för en öppen kyrka där alla människor är välkomna på riktigt, oavsett bakgrund, kön, ålder, sexuell läggning, allmänpolitisk uppfattning eller antal kyrkobesök per år. Vi vill att Svenska kyrkan ska vara alla medlemmars kyrka och vara öppen för alla som söker, tvivlar eller tror. Gudstjänsterna ska utformas så att människor blir berörda och inte känner sig främmande och därför bör kyrkan använda både nya och gamla uttrycksformer. Varje människa ska bemötas med kärlek och aktning och alla former av diskriminering ska motverkas. Det är evangelium i praktiken!
Vi vill vidare ha balans mellan könen bland biskopar, präster och diakoner och vill självklart att alla som arbetar i kyrkan ska ha en god arbetsmiljö. Vi vet att kvinnliga präster tyvärr fortfarande möts av motstånd och att deras prästkallelse ifrågasätts. Det måste självklart ändras. Vi vill lika självklart att präster skall kunna viga par till såväl olikkönade som samkönade äktenskap. Det här är också evangelium i praktiken!
Kyrkan ska vara en engagerad röst i samhällsdebatten och ingripa där det finns mänsklig nöd. Att kyrkan på olika nivåer arbetar mot fattigdom och för social rättvisa och är en föregångare i miljöarbetet för en hållbar framtid är naturligt. När kyrkan som en del av den världsvida kristenheten arbetar för fred, mänskliga rättigheter och goda livsvillkor för alla så är också det evangelium i praktiken.
Hur vill DU som kyrkomedlem att framtidens kyrka ska agera och fungera? DU kan påverka genom att använda din rösträtt i kyrkovalet den 17 september. Lägger du din röst på Öppen kyrka – en kyrka för alla så vet du vad du stödjer.
Birgitta Axelsson Edström och Gunnar Thorbert, kandidater för Öppen kyrka - En kyrka för alla


tisdag, augusti 15, 2017

Högst och längst...

Insändare publicerad  i Östra Småland 16 augusti 2017
Lotta Wahlmino och Jennie Uller (L) ställer frågor om kommunalrådet Johan Perssons (S) uttalanden med anledning av de önskade poolerna som Kalmarhem förväntas bygga (Östra Småland 15 augusti 2017). Det finns all anledning att ifrågasätta vilka principer som ligger bakom de politiska beslut som fattas på olika nivåer, men ibland infinner sig en viss trötthet. Det kan jag erkänna. Därav den relativa tystnaden från vår sida just denna gång. Vi som ännu inte har insyn i de beslutsfattande rummen har dessutom mycket begränsade möjligheter att påverka utvecklingen.

I Kalmar har det byggts höga hus och långa bryggor, och den utvecklingen fortgår. Vidare har man anlagt en lång sittbänk som gör anspråk på att i något avseende vara allra längst i sitt slag. Just längd och höjd är tydligen viktigt i den tävling som verkar pågå. Det är i ljuset av dessa monumentbyggnationer och mätningar som vi även måste se pooldrömmarna. Att kommunalrådet i sin iver att motivera ännu fler monument försöker sig på att använda ett inte på långa vägar vare sig färdigtänkt eller ens giltigt jämställdhetsperspektiv måste ses som ännu ett bevis på att genusmedvetenheten i den ledande kommunpolitiken inte har utvecklats i samma takt som ambitionen att framstå som just högst och längst.

Frågan är om det är fler fallossymboler på längden, höjden eller bredden som Kalmar behöver för att utvecklas som boendeort. Jag tillåter mig att tvivla. Jag tror att det är andra dimensioner som behöver uppvärderas, t ex verklig rättvisa, trygghet, jämställdhet och en transparent demokrati. Sådant är värt mycket mer och är mer hållbart än ännu fler monument över typiskt manliga maktambitioner.

Birgitta Axelsson Edström, talesperson för Feministiskt initiativ Kalmar län

En sång till modet

Här är en sång till modet
Den är till alla dom
som vågar tro på morgondan
fast natten är så lång
Här är en sång till modet
en liten, enkel låt
Det kanske verkar meningslöst
Men jag sjunger den ändå

Här är en sång till modet
till glädje, hopp och skratt
Till dom som tror på kärleken
fast hatet är så starkt
Till alla som slår sej samman
Till alla som ställer krav
Till dom som vet hur svårt det är
och ändå säger ”ja”

Här är en sång till modet
hos dom som vågar se
Som inte låter tysta sej
men säger som det är
Till alla som bygger broar
Till alla som släpper in
Till dom som tror att människan
kan göra det, hon vill

Här är en sång till alla
som vägrar att ge opp
Till dom som kämpar vidare
fast livet är så hårt
Till alla som vågar längta
till nåt dom aldrig sett
Som inte låter kuva sej
men håller på sin rätt

Här är en sång till modet
Den är från mej till dej
En liten enkel visa
med det jag helst vill säg’
Så vårda den väl och lär den
och nynna den ibland
För då växer den och sprider sej
i hela Sveriges land

(Mikael Wiehe, 2000)

Just idag, just här och nu, så känns den här texten av Mikael Wiehe både skrämmande aktuell och oerhört viktig. Politiken har blivit ett spel och det är något de allra flesta har accepterat. Politiskt mod är numera mer att våga lägga förslag på stora monumentala byggnadsprojekt och allt mindre att ta krafttag mot våld, rasism, intolerans och sexistiskt förtryck. Det är sådant mod vi behöver, och det är sådant mod vi ska besjunga och hylla. Eller hur? 

måndag, augusti 14, 2017

Besök hos det förflutna

Jag tog mig en cykeltur idag ner till Två Systrars kapell för att leta upp noter inför kommande förrättningar. Det känns alltid kul att komma dit och byta några ord med folket där, så även denna dag. Det visade sig att just denna måndag fanns så gott som alla i tjänst, så jag hade tur. De såg pigga ut och mådde gott efter semesterledigheterna. Kul! Jag hittade dock inte riktigt allt jag behövde, men nästan. Det ska nog gå att fixa ihop vad jag behöver till fredagens begravningar. När jag kom hem så insåg jag dessutom att en del av det jag hade letat efter ju redan fanns i min egen nothylla. Så där blir det ibland numera. Jag känner mig som pappa som inte hittade rätt hammare eller rätt mejsel och därför köpte nya när behovet visade sig. Resultatet blev att han hade x antal snarlika hammare och mejslar eftersom de gamla dök upp när han väl hade köpt nya.

Jag bestämde mig för att cykla förbi mitt föräldrahem också. Nu är det ett år sedan vi lämnade det och den nya lilla familjen har bott in sig. Medan jag fortfarande jobbade i Två Systrars kapell så tvingade jag mig till att promenera förbi därborta en gång i veckan. Det var för att vänja mig vid tanken på att någon annan än mamma och pappa bodde där och så att jag inte skulle utveckla någon form av rädsla för själva huset och mina egna reaktioner. Det har fungerat bra, men nu var det ett tag sedan jag var i närheten. Idag befann sig båda de nya ägarna i arbete med trädgården så jag stannade och pratade med dem. Jag blev till och med inbjuden att se hur det såg ut inne i huset, och det var spännande! De flesta ytskikt var utbytta utom kök och badrum, en vägg var borta men visst var det samma hus! Det kändes riktigt bra att se att huset blir omhändertaget med respekt för dess egen karaktär. Till och med "det blå rummet" (som hade husets äldsta tapeter: ganska extrema ljusblå och vita jätteblommiga anno 1977) hade behållit namnet. De nya ägarna ville ha det så och hade därför valt att ha tre vita väggar och en blå :-)

Jag var lite rädd för min egen reaktion när jag steg in genom dörren, men det gick bra. Mina minnen av hur det var förut finns kvar ändå och jag vårdar dem väl. Andra vårdar nu huset på ett sätt som jag inte förmår. Jag tror att mamma och pappa ler i sin himmel. Jag saknar dem, men det hade inte varit lättare om jag dessutom skulle tagit över ett hus som jag egentligen varken vill eller kan ta hand om. Det förstår säkert de också. De känner ju mig bättre än de flesta gör. Mina intressen befinner sig ju så långt ifrån trädgårdsskötsel och husvård som de kan göra.

Innan jag lämnade Fasanvägen så fick jag ett löfte också: När äpplena och päronen mognar till hösten så får jag komma och plocka! Det blir gott!

Drömmar av skilda slag

Mina drömmar spelar ju i en division för sig. För det mesta är de inte så där riktigt obehagliga, men nu på senare tid så har jag haft två som jag inte alls tyckte om.

Den första i raden handlade om att jag hade hamnat i fängelse, närmare bestämt på Kalmaranstalten. Det framgick inte exakt vad det var som var orsaken, men jag kände på mig att det handlade om medhjälp till något brottsligt som jag egentligen borde ha fattat att jag inte skulle ha gjort, men som jag ändå av någon anledning hade gjort. Resultatet blev 14 dagars sluten anstalt. Det var inte kul alls. Jag funderade en hel del över hur jag skulle bete mig därinne. Skulle jag skriva dagbok? Ja, det tror jag att jag landade i. Ett stort bekymmer var att jag insåg att det skulle bli problematiskt att medverka i kyrkans besöksgrupp på anstalten framöver. Det hade jag ju lovat att jag skulle göra vid två tillfällen i slutet av månaden (precis som jag har gjort i verkligheten och det kom jag ihåg) och det fungerar ju inte om man inte har ett rent registerutdrag att visa upp. Det skulle jag ju inte längre ha, även om jag hade det när jag började vara med i gruppen i höstas. Fanns det en chans att jag skulle kunna komma in ändå? Skulle de känna igen mig med nödvändighet? I drömmen finns tydligen möjligheter som inte finns i verkligheten... Hur som helst, jag kände mig så himla dum och jag skämdes så grymt. En morgon var kyrkoherden på besök. Vi satt tillsammans med alla andra klienter i en nybyggd kupol högst upp på anstalten med stora glasrutor med utsikt över centrala Kalmar och jag tror att vi åt frukost och samtalade. Plötsligt hördes toner och sång och en lång rad barn med blockflöjter och sångröster tågade in. Det var nästan lite Luciatåg över det hela, men det var inga vita särkar och med i tåget fanns även vuxna av skilda nationaliteter. Jag kände igen en av deltagarna, en av mina lekskolekompisar som jag vet har flyttat till Göteborg. Jag ville naturligtvis inte ge mig tillkänna. Jag hoppades att hon inte skulle känna igen mig. Det är liksom inte kul att bli stämplad som fängelsekund tänkte jag. Sedan vaknade jag. DET var skönt. Jag insåg att jag var fri och kunde lägga drömmen bakom mig. Trodde jag alltså. Vem stod plötsligt framför mig på Stortorget senare samma dag med ett stort leende och gav mig en kram om inte denna lekskolekompis på hastigt besök i hemstaden? Jag kunde inte låta bli att säga: "Jag drömde ju om dig i natt!" och hon skrattade ännu mer, speciellt när hon fattade vilket scenario vi hade figurerat i. Visst är det konstigt och nästan lite halvscary att just hon dyker upp just denna dag?

I natt var det dags igen. Då var jag på sjukhuset alldeles ensam och bönade och bad om att jag skulle få prata med någon som jag kände men ingen ville kännas vid mig. Jag vet inte riktigt varför jag var där,men det var något riktigt traumatiskt som höll på att hända, det vet jag. Goe maken väckte mig kl 0620 eftersom han behövde skjuts till stationen, och aldrig har jag väl varit så glad över att bli väckt så dags! Det var inget kul alls att känna sig helt utlämnad till tystnad i ett utsatt läge. Tack och lov att det inte var verkligt! När jag kom hem efter bilturen ner till stan så somnade jag en stund igen. Då drömde jag något helt annat. Av någon anledning fick jag åka med i Liberalernas nyinköpta blå minibuss. Ingen ombord visste vart den skulle, men ut och åka skulle den. Det var inte skrämmande (jag vaknade inte vettskrämd direkt, mer frågande), men kanske var situationen lite symptomatisk för just det partiet ;-)

Drömmar är fascinerande. Någon gång borde man, alltså jag, försöka utröna vad de där hejdlösa skådespelen kan betyda. Eller kanske inte...

torsdag, augusti 10, 2017

It's bad...

Tre farbröder härifrån staden
Vill satsa alltmera på baden
Fler bryggor man bragt
Och nu har man lagt
Tre rödgröna pooler till raden.

onsdag, augusti 09, 2017

Sy segel!

Jag tror att marknadskulturen är på väg att dö. Det är en trend som har visat sig under flera år. Kalmar marknad har i och för sig inga gamla rötter, men den blir både mindre och sämre för varje år. Rockneby har desto längre historia och jag trodde den skulle klara sig något bättre. Idag kan jag konstatera att jag nog trodde fel. Rockneby marknad är just nu bara en liten ynklig rest av många års stolta traditioner. Intresset sjunker, antalet knallar sjunker och dessa påflugna mobilabonnemangsförsäljare som numera inte bara ropar efter en utan handgripligt tar tag i en när man går förbi gör ju inte upplevelsen mer angenäm. Fyra partier var synliga idag. Inte ens politiken prioriterar alltså marknaden som ett tillfälle att träffa mängder av väljare på kort tid. Det hela är ganska tragiskt. Vad kommer det att betyda för vår samhällsgemenskap om våra mötesplatser enbart är virtuella och vi sköter våra inköp enbart över nätet?

Samtidigt kan vi inte bromsa utvecklingen helt. Tekniken ger möjligheter som inte går att tygla. Det är därför jag är väldigt tveksam till gårdagens stora Kalmarnyhet där en skola, för övrigt min gamla grundskola, förbjuder mobiltelefoner och tvingar eleverna att lämna in mobilerna i några plastlådor på metallvagnar. Det blir nästan skrattretande att se försöken att tygla den nya tekniken med den gamla genom att skapa "mobilhotell". Jag tror att försök som dessa kommer att dömas rätt hårt i historiens backspegel framöver. Det har ju hänt förr otaliga gånger.

Som sagt, vi kan inte styra utvecklingen helt. Vi måste lära oss att navigera i det nya landskapet. Som någon klok lär ha sagt: När stormen kommer bygger en del vindskydd medan andra hissar segel. Hur kan vi hissa segel och hitta ny energi i den miljö vi har att hantera?

Det tål att tänkas på. Jag har tänkt en del över en fika just nu, i skuggan av den efter storbranden uppbyggda Ryssby kyrka på det charmiga Fik och butik i Rockneby. Jag har kommit fram till att det bästa är att sy segel snabbt som sjutton. Virtuellt, alltså.

tisdag, augusti 08, 2017

Öppen Kyrka inför valet 17 september

Vi i Öppen Kyrka - En kyrka för alla ställer upp i kyrkovalet till alla tre nivåerna. Idag har vi lämnat lite information till det lokala pastoratet så att det ska framgå vad vi vill. Det är ju rimligt att nomineringsgrupperna som ställer upp i valet har ett tydligt program så att väljarna vet vad man kan vänta sig av respektive grupp. Vi är tacksamma för den hjälp pastoratet ger oss att sprida våra idéer. Hoppas nu att kyrkans medlemmar verkligen röstar!

ÖPPEN KYRKA – en kyrka för alla vill värna om Svenska kyrkan som en öppen folkkyrka där alla är välkomna, delaktighet ses som värdefull och beslut fattas med frimodighet inför framtiden. ÖPPEN KYRKA står helt fri från de allmänpolitiska partierna. Läs gärna mer på vår hemsida här.


ÖPPEN KYRKA vill att Svenska kyrkan i Kalmar skall vara:
ENGAGERANDE

  • Föra ut evangeliet på sådant sätt att människor upplever att Gud kommer oss alla till mötes och delar vår vardag.
  • Låta alla intresserade bidra till församlingens arbete.
  • Ta barns och ungdomars perspektiv på särskilt allvar.
  • Visa frimodighet och framtidstro och ta tillvara den stora tillgång det är att Svenska kyrkan har så många medlemmar och inrymmer så stor mångfald.


GUDSTJÄNSTFIRANDE
  • Fira gudstjänst så att människor blir berörda och inte känner sig främmande.
  • Använda både nya och gamla uttrycksformer.
  • Engagera fler lekmän i gudstjänsterna.


FÖRÄNDRINGSVILLIG

  • Uttrycka tron på nya sätt och samtidigt vårda levande traditioner.
  • Tolka Bibeln in i vår tid för vår tids människor.
  • Ha balans mellan könen bland alla anställningskategorier.
  • Sikta på barnens och barnbarnens kyrka och inte fastna i fädernas kyrka.

EN FOLKKYRKA
  • Vara demokratisk och se direkta val som en tillgång.
  • Viga par av såväl samma som olika kön.
  • Vara lätt tillgänglig för alla som efterfrågar kyrkans tjänster.

DIAKONAL
  • Ge människor möjlighet att tjäna varandra.
  • Vara en engagerad röst i samhällsdebatten.
  • Ingripa där det finns mänsklig nöd.
  • Arbeta mot fattigdom och för social rättvisa både hemma och globalt.

TROVÄRDIG OCH SOLIDARISK
  • Driva opinion för en hållbar samhällsutveckling och vara en föregångare i miljöarbetet.
  • Bemöta varje människa med kärlek och aktning och motverka alla former av diskriminering.
  • Verka för en human flyktingpolitik.
  • Arbeta för fred, mänskliga rättigheter och goda livsvillkor för alla.


ÖPPEN FÖR DISKUSSION OCH MÅNGFALD



  • Ta vara på mångfald liksom på egen tradition i Svenska kyrkan.
  • Öppet diskutera vetenskapliga, interreligiösa och ekumeniska frågor.
  • Vara öppen för alla som söker, tvivlar eller tror.

måndag, augusti 07, 2017

Det bortglömda valet

Snart är det kyrkoval. Det brukar kallas det bortglömda valet. Det är ett sorgligt faktum att så få av Svenska kyrkans medlemmar anser att det är angeläget att gå till valurnorna och utnyttja sin rösträtt. Anledningarna kan förstås vara många, men vi som är engagerade i kyrkan, såväl som förtroendevalda och som medarbetare i andra former, måste nog ändå göra vad vi kan för att göra kyrkans framtid till en fråga som engagerar både mer och fler. En utebliven röst förvandlas nämligen i realiteten till en röst på den nomineringsgrupp som man sympatiserar allra minst med. Den utvecklingen tror jag inte att någon egentligen stödjer. Vi vet vilka sådana alternativ vi har att slåss emot. Jag har valt sida och kommer i höst att ställa upp för nomineringsgruppen Öppen kyrka - En kyrka för alla. Vi är en grupp som är helt fristående från sekulära politiska partier, men vi har ändå ett tydligt program och en tydlig vilja. Läs gärna mer på hemsidan. Stämmer inte vårt program med dina värderingar, rösta då på något annat alternativ som känns bättre.

Jag tror inte att tuppfäktningar i stil med en del av dem vi har läst på våra lokala insändarsidor nu i sommar gör kyrkovalet mer intressant, snarare tvärtom. I takt med att gängse avarter på politisk debatt också infiltrerar kyrkovalet så sjunker naturligtvis intresset. Pajkastning har aldrig lett till ett större politiskt intresse och engagemang. Istället gör det att föraktet för förtroendevalda i allmänhet ökar. När man dessutom skriker att en del nomineringsgrupper inte skulle ha rätt att ställa upp i valet så visar det att man har en märklig syn på demokrati. I demokratiska val vinner man röster på sitt eget program, inte genom att utesluta andra. Varför verkar det vara så svårt att debattera sakfrågor och därigenom öka intresset istället för att förfalla till att både idiot- och omyndigförklara sin motpart?

Jag är övertygad om att Svenska kyrkan har flera viktiga funktioner för många människor. Den främsta är att sprida evangelium till alla i vår tid genom att leva ut och verka för det. I det arbetet behövs var och en av oss som delar tro. Helheten i kyrkan blir inte komplett utan DIG. Du är välkommen precis som du är och just DU är viktig!

Bita ihop, bryta ihop och komma igen

Idag har jag rensat i två garderober. Resultatet blev tre mindre kassar i soptunnan och tre större kassar till Stadsmissionen samt två garderober med betydligt bättre möjligheter till överblick över de kläder och pinaler som jag har användning för.

Jag gick fram ganska bryskt bland mina kläder. Det var en ansenlig mängd som fick byta hem och som jag hoppas kan komma till nytta för andra. Det finns liksom ingen anledning att ha massor av tröjor som jag aldrig kommer att använda mer bara liggande och samla damm. Jag tillät mig dock att spara en nostalgihög. Där finns bland annat en egensydd blåblommig klänning som även har använts som nattlinne, några tröjor från volleybolltiden i EFS, en specialdesignad t-shirt från sista gymnasieåret med vår klassföreståndare på (och texten Kunskaperna vilar på vår Axel), en svart tröja från Ordfront med ett speciellt feministmärke i skarprosa och en knallröd pikétröja med det gamla V-märket på ryggen. Det märket har jag själv duttat dit med textilfärg och egentillverkad schablon. Det var inför valrörelsen 2002 som jag använde en icke oansenlig tidsrymd till att tillverka aktivisttröjor därhemma då partiföreningen inte hade pengar till att inskaffa partiets egna profilkläder men ändå fortfarande hade en politisk vilja till förändring i rättvis riktning. En tröja med den söta partifiguren Vera med röd klänning, gröna skor, slangbella och missnöjd blick får också ligga kvar i garderoben. Hon rensades ut ur partiet då hon ansågs vara alltför förknippad med Gudrun S som partiledare. Naturligtvis handlade det mer om att Vera var en så tydlig feminist och att den profilen skulle tonas ned.

I nostalgihögen ligger också en tröja från min sista valrörelse i V år 2010, en vit t-shirt med pastellfärgade byggklossar med texten HÅLL IHOP.

Det gick ju sisådär om man ska vara ärlig i sitt tillbakablickande. Just det året och de närmast följande hade det i Vänsterpartiet Kalmar passat bättre med texten FRYS UT eller JAGA BORT. Det hade åtminstone varit med sanningen överensstämmande, men just sanningsbegreppet har det också varit problem med i det sammanhanget. Det är klart att anblicken av allt detta väckte en del minnen till liv, inte bara positiva sådana utan också minnen som jag ännu inte tycker är så där himla kul men som ändå är viktiga i erfarenhetsportföljen. Tack och lov så är en del kapitel slut!

Nu återstår resten av skåpen i lägenheten samt källarförrådet. Innan året är slut hoppas jag kunna arbeta mig igenom allt och göra en rejäl rensning. Att det behövs är lätt att förstå då stora delar av mitt föräldrahem ligger nedpackat hos oss sedan ett år tillbaka och jag har inte klarat av att ta mig igenom allt sedan dess. Nu tänker jag inte kasta det förstås, men det finns mängder av annat som måste kastas om vi ska kunna få till ett förråd som man ska kunna beträda utan "risk för det egna livet" som en liten granntjej en gång uttryckte sig.

Det är bara att bita ihop, bryta ihop och komma igen, på flera plan!

lördag, augusti 05, 2017

Välkomna!


Ni som bor i Kalmar med omnejd och inte sjunger i kör, ta tag i saken och kom till oss! Välkomna!

En ny regering!


Hemmalördag pågår. Vi skulle åka iväg och grilla idag men kroppen sade skarpt ifrån igår så det är bäst att ta det lite lugnt istället. Nästa vecka börjar Pierre så smått att jobba igen efter ett par semesterveckor. Det får bli en lugn helg för oss.
Med anledning av Anders Borg och hans eskapader så kan det vara på sin plats att lämna några tips till alla som "varit där" och som tänker sig att festa till det lite den här helgen och framöver: Försök att tänka igenom hur du behandlar dina medmänniskor i vardag och på fest, tänk på att klä på dig kläder som gör det enkelt att skyla dina mer intima delar, tvätta insidan av munnen med tvål och ta det lugnt med spriten. Då blir livet säkrare för oss andra.
Jag orkar egentligen inte ens bli upprörd över fjanteriet kring Anders Borgs fyllebeteende. Han är inte längre finansminister och inte heller längre politiskt aktiv vad jag vet. De olika måttstockarna som används för kvinnor och män och för fattiga och rika har jag redan mött så många gånger att det inte längre är en nyhet i något stycke. Kanske kan deras existens den här gången ändå upptäckas av fler, för tydligare än så här har de sällan visat sig. Man kan ju alltid hoppas. Man kan ju tänka sig hur det hade låtit i kommentarsfält om förövaren varit kvinna, feminist, socialist eller invandrare...
Det som alltså skrämmer mer än Borgs taskiga omdöme, omåttliga alkoholintag och hutlöst pinsamma uppträdande är att hans fd partikamrater och nuvarande ledande företrädare för Moderaterna tycker att det som hänt inte är så farligt. Istället så tar man honom i försvar och hävdar att det kan hända vem som helst. Det kan det helt enkelt inte. Han blir upphöjd då han har bett om ursäkt. Är det något att berömma i sammanhanget? Sedan när är det kutym att uppmärksamma att folk beter sig som folk? Vilken värld lever vi i ? Ska jag kräva beröm för att jag tvättar händerna efter toabesök också, som vuxen normalt funtad människa?
Raden av M-politiker som uttalar sitt stöd för Borg är lång, pinsamt lång. Anna Kinberg Batra, partiledare och kvinna har dock såvitt jag vet förhållit sig tyst. Hon måste ha ett eget litet helsicke med sin politiska omgivning. Man undrar ju hur Moderaternas partiaktiviteter i gemen brukar se ut, vad de har för sig där och vilken vokabulär de brukar svänga sig med på sina fester. Kom inte och säg att man blir förvandlad bara för att man är full och får en blackout. Det som händer är att de värderingar som sitter djupast då får chansen att visa sig. eftersom anständighetens gränser viker undan i takt med antalet centiliter etanol som slinker ner i halsen i sällskap med paraplydrinkar och avec. Så enkelt är det.
Med detta i åtanke ter sig en framtid med M i spetsen för en svensk regering som en mardröm redan utan SD i båten. Vem vill ha valpar i regeringen som inte tycker att det är så farligt att kompisar springer runt och dinglar med klockspelet, tafsar andra i skrevet och kallar kvinnor för horor när de har supit sig stupfulla?
Det vill i varje fall inte jag. Jag vill ha en feministisk regering, på riktigt, en regering med företrädare för en sund människosyn och med en seriös agenda i syfte att bygga ett samhälle som sätter mänskligheten, vår miljö och kärleken före ett fokus på enbart absurd ekonomisk tillväxt som förgör både vår samtid och vår framtid. Det är hög tid nu för en förändring. Varken den borgerliga alliansen eller de rödgröna förmår att göra en sådan kursändring, än mindre SD. Då finns enbart ett alternativ kvar.
 
Uppdatering lördag kväll: Anna Kinberg Batra har nu uttalat sig och sagt att hon ser allvarligt på det inträffade. Det gillar inte Anders Borg eftersom han tycker att det är fel att uttala sig om rykten. Han har dock i sin tur meddelat att han avgår från sina styrelseuppdrag i Kinnevik och Bima av omsorg om bolagen. Beslutet är taget på grundval av samma rykten som AKB har hänvisat till, de rykten som var orsak till Anders Borgs egen ursäkt igår fredag.

torsdag, augusti 03, 2017

Dagens sanning torsdag

Att hävda att man inte vill rösta i kyrkovalet på grund av att politiska partier ställer upp där är samma sak som att hävda att man inte tänker rösta i de allmänna valen eftersom politiska motståndare ställer upp där. Vetskapen om att exempelvis SD ställer upp i val gör mig ÄN mer motiverad att rösta. Röstar jag inte alls så stödjer jag ju indirekt den gruppering jag avskyr allra mest!

lördag, juli 29, 2017

Offerkofta och snarstuckenhet

Ett moderat oppositionsråd i Hedemora lämnar sitt uppdrag efter trakasserier och hot. Nu riktas hoten även mot hans familj, och han har bestämt sig för att gränsen är passerad. Det är sorgligt och ovärdigt en demokrati att man som hängiven politiker ska jagas och tvingas bort från den politiska arenans förtroendeuppdrag. Hur ska vi kunna styra det här landet framöver på ett anständigt vis när de mörka krafterna lever rövare på det här sättet?

Killen får ärligt och uppriktigt stöd från övriga partier bland annat på sociala media. Det känns bra, men undantaget SD reagerar förstås inte som andra den här gången heller. En av deras gubbar framhåller att ingen tycker synd om SD när de utsätts. Det är symptomatiskt. Offerkoftan är alltid plagget som hänger närmast och den klär man sig allra helst i, och den är fodrad med total empatiinkompetens. Denna kombination utgör SDs egendesignade lilla snuttefilt. Det är totalfel fokus, men det är avslöjande. Klär man på sig offerkoftan i tid och otid klär man av sig möjligheten att tas på allvar.

Det är därför jag tycker att S också gör bort sig just nu med kampanjer på temat "Backa Hultquist!" eller genom att framhålla att det egentligen är synd om försvarsministern som helt oförskyllt har hamnat i skottgluggen. Den uppkomna situationen ska hanteras med seriositet av regeringen och dess partier, oavsett hur oppositionen behandlar den. Att låta granskningen ske, jobba vidare och hålla huvudet kallt måste vara det enda rätta. Om Hultquist ska sitta kvar måste avgöras utifrån fakta, inte utifrån om han är en trevlig eller duglig person eller om det är synd om honom eller inte. Sådant är tjafs och felfokuserat och dessutom är den strategin besläktad med den där offerkoftan som SD älskar så högt. Jag tycker att det är pinsamt och väldigt långt från den statsmannamässiga attityd som regeringen Löfven försöker uppvisa. Visst har S svårt att hantera att man inte är ett parti som ensamt samlar 45-50% av väljarsympatierna längre, men den besvikelsen måste man hantera mer vuxet än vad som nu sker.

Snarstuckenhet och offerkofta är inte attraktivt och de är inga hållbara byggstenar i det demokratiska samhällsbygget heller. Glöm aldrig det.

torsdag, juli 27, 2017

Bryt blockpolitiken!

Regeringsombildningen blev oväntat smart hanterad av regeringen Löfven. Vi var nog många som gick med spända sinnen i förmiddags och väntade på presskonferensen som blev uppskjuten ett flertal gånger. När sex mikrofoner monterades upp så stod det nog redan klart för de flesta att det var just en ombildning som skulle presenteras och inte en krislösning med ett extraval. Själva ombildningen får vi väl så småningom se resultat av i praktisk politik, om det blir några skillnader alltså. Det smarta draget var att lägga ansvaret på oppositionen om de vill förvärra en kris i det läge som nu råder. Taktiskt och strategiskt genomtänkt av regeringen tycker jag.

Efter själva presentationen så kom frågestunden. KG Bergström öppnade munnen och gav hjärnsläppet ett ansikte. När han inledde sin fråga till statsministern med orden "Med vilken rätt" och undrade hur han kunde sätta sig över riksdagens majoritet och behålla Peter Hultquist som försvarsminister så satte åtminstone jag i halsen. Det gjorde statsministern också. Det är nämligen statsministern som enligt regeringsformen utser och entledigar statsråd. Just vid det ögonblicket såg jag känslorna svalla hos den annars så svale Löfven.

Samtidigt så sätter KG Bergströms formulering ljuset på det stora problemet med dagens regering. Den regerar i minoritet. Den har inte riksdagens stöd. Den måste lägga förslag som faller andra än sig själv på läppen. Den kan ses som en marionett till ett ganska oförutsägbart parlament.  Statsråd kan utsättas för misstroendeförklaringar på ganska lösa grunder och det är ett verktyg som kan, mot regelverket, användas i partipolitiska syften. Det är inte bra för landets framtid. Det genererar osäkerhet.

Därför måste en kommande regering efter nästa val konstrueras på ett annat sätt. Inget tyder på att SD kommer att försvagas. Snarare kan vi tyvärr få se ett ännu större rasistiskt parti i Sveriges riksdag efter valet 2018, dessutom med en ökad förvirring och dragning åt det bruna hållet hos de ledamöter som kommer att representera M. En regering i ett sådant landskap måste styra i majoritet. Vi måste se verkligheten i vitögat: S kommer aldrig att släppa in lik i lasten genom att ge V plats i regeringen. MP kan vi nästan räkna bort. Blockpolitiken måste alltså brytas.

Kanske är utnämnandet av Helene Fritzon, som har styrt Kristianstad i koalition över blockgränsen, ett tecken på att S vill skapa förutsättningar för ett sådant samarbete även på nationell nivå. Det är den enda vägen om vi ska slippa ännu en mandatperiod som präglas av kriser och prickskytte. Men först kommer en valrörelse. Tänk om den kunde drivas genom att varje parti försökte få stöd för sin egen politik och gav väljarna möjlighet att ta ställning till den i första hand, och att diskussionerna om vem som ska regera med vem och i vilken form skulle kunna anstå till den dag så vi har ett valresultat med styrkerelationerna klara! Men det är väl en nåd att stilla bedja om.

Feministiskt initiativ går som vanligt till val på sin egen politik. Vi lever som vi lär, utan blockpolitik. Det känns skönt i dessa dagar.

tisdag, juli 25, 2017

Sommaruppdatering

Speciellt mycket ledighet har det inte blivit den här sommaren. Den började med kurs på Sankt Sigfrids FHS och sedan fyra veckors fullt ös på en oerhört intressant, rolig och spännande praktik i Emmaboda pastorat med avslutning på Apostladagen. Andakter, planeringar, bröllop, begravningar, högmässor och gudstjänster varvades med samtal med handledare, musiker, medpraktikanter och andra både anställda och ideella medarbetare. Det var så intensivt och så givande att avslutningen gav upphov till en rejäl separationsångest. Vi fyra som hängt ihop så gott som hela tiden avslutade med att skrika EMMABODA och krama varandra och önska Lycka till i fortsättningen. Snyft.

Jag vill skicka ett riktigt stort och varmt TACK till alla i Emmaboda pastorat som har bemött oss med så mycket varm kärlek och omtänksamhet. Bättre praktikställe går inte att få! Allra störst TACK till Lina Petré förstås som har planerat de fyra veckorna, skjutsat runt på oss, diskuterat med oss och låtit oss få en rejäl inblick i prästämbetets olika sidor och tagit hand om oss på så många plan. Du är fullkomligt strålande! Vår lilla tackpresent till dig kan bara spegla en liten, liten del av den du är, men den glittrar, lyser och strålar så gott den kan och för tankarna till det levande vattnets alla pärlande droppar.
En droppe vatten från Westholms glasstudio
Vi fick också, utöver alla minnen och erfarenheter som vi aldrig kommer att glömma, presenter med oss hem: Den bästa bönboken som finns och ett par lovikkavantar med personlig färgsättning, egenhändigt stickade av vår goa handledare. Tänk att kunna dra på sig ett par varma lovikkavantar med lila feministaccent i vinter!
Tack Lina och Emmaboda pastorat!
Nu har en vecka gått och vi har varit på två resor, en till Karlskrona och en till Östergötland. Resan till Blekinge och dess skärgård var njutbar i högsta grad om vi bara tänker bort första kvällens restaurangbesök. Stars and Stripes vid det stora torget i Karlskrona valde vi eftersom man kunde se Sveriges första match i EM där, men det hade faktiskt varit både roligare och godare om vi hade köpt sallad på ICA och käkat den på vårt hotellrum medan vi hade tittat på vår vanliga rums-TV. Vi fick inte den mat vi beställde, det var dyrt, servicen var långsam och dessutom var det inte Olof Mellberg som satt vid bordet snett bredvid ;-) Besöket i Åtvidaberg inleddes desto trevligare med träff med släkten, men avslutningen på ett varmt och soligt Kopparvallen med storstryk mot BP med just Olof Mellberg vid rodret kan vi med fördel förpassa till glömskans trädgårdskompost...

Snart ska vi tillbaka till Östergötland, men denna gång väljer vi den västra sidan, Vätterns strand och ljuvliga Vadstena. Det ska bli rosad komisk opera i form av en bearbetning av Oscar Wildes The importance of being Earnest. Det ska bli riktigt spännande!

En annan spännande sak är hur mycket man kan lära sig om tillvarons mening, Gud och hur vi bör förhålla oss till varandra och till livet genom att vara lite observanta på den skapelse som vi lever i. Kolla bara på nedanstående foto:


Det här är samma himmel, fotograferad vid tre tillfällen under 2017. Jag tänker följande: Gud har skapat både himmel och jord. Visst kan man här se tecken på skönhet? Det kan jag. Jag ser också annat, t ex att Guds skapelse i sig själv innehåller både mångfald, utveckling och förändring. Samma himmel sedd från marken (eller balkongen) hemma i Djurängen kan visa sig i så många skepnader att man inte kan räkna dem. Även ovädersmolnen, som jag inte har fotograferat på ett tag, bidrar till mångfald och variation och till hälsosam utveckling och förändring. Bör det inte lära oss att vi ska ha öppna sinnen också gentemot våra medmänniskors olikheter (kanske våra egna också förresten) och inte pressa in dem i mallar som vingklipper dem?

Sommaren kanske inte har varit så varm som många har önskat, men man kan ändå njuta av den och lära sig något nytt varje dag. Det försöker jag göra. Det handlar bara om, men det är svårt, att ta tillvara tillfället. Vi kan kalla det för det slitna uttrycket Carpe Diem, men oavsett om det är uttjatat eller ej så rymmer det en visdom. Att bara vänta på det som är som man vill riskerar att leda till livslång/sommarlång väntan och besvikelse. Att leva idag, att gilla läget, vara tacksam för det och göra det bästa av det, kan vara svårt men det leder till en mer harmonisk tillvaro. Dessutom kan vi be Gud om hjälp att fixa det, eller hur? Han som har öppnat Pärleporten hjälper oss med det också!

fredag, juli 14, 2017

Grattis syrran!

Idag fyller min storasyster år:



GRATTIS GUNILLA!

måndag, juli 10, 2017

Måndagskortisar


  • Varningarna för regn går numera, efter otaliga icke-infriade löften, spårlöst förbi. Till exempel så skulle ett rejält skyfall drabba oss under tidig kväll idag och hålla på en bra bit in på natten. Just nu ser det ut att bli ett stilla regn från 23-tiden och en stund framåt. Undrar hur okänslig för varningar man kan bli innan man råkar illa ut på riktigt? Vargen kan ju trots allt dyka upp en vacker dag när någon piper "vargen kommer".
  • Vi gjorde en liten kyrkrunda idag. (Vet ni att när man försöker skriva kyrkrunda så blir det Kyrklunds? Folk åker helt enkelt inte på tillräckligt många kyrkrundor i det här landet och uppseendeväckande många verkar heta Kyrklund!) Vi tog oss till Hagby kyrka som ju ganska nyligen har tagits i bruk igen efter en genomgripande renovering och restaurering efter svampangrepp. Jag ser mig själv som progressiv, men den här förändringen kan jag ha svårt att vänja mig vid... Och ännu mer förbluffad blev jag när jag såg i kyrkoprogrammet för sommaren att det enda som sker i Hagby kyrka är visningar och ibland andakt men bara i samband med visning. Om kyrkan bara ska visas, varför har man den då? En kyrka ska väl vara ett levande gudstjänstrum?
    Hagby kyrka 10 juli 2017
  • I Vassmolösa ligger ett riktigt charmigt café- och matställe med försäljning av växter och krukor. Stället heter Villa Famiglia. Ta en titt in där när ni har vägarna förbi och få er en stunds medelhavsmiljö med mat/fika :) Läs mer här.
    Villa Famiglia: del av trädgård

    Villa Famiglia: del av trädgård med
    café/restaurang i växthuset
  • Jag ser ännu inga blomknoppar på min spontant krukväxtodlade maskros.
  • Om nu MUF har problem med att Pride-aktiviteterna drivs av den politiska vänstern, varför engagerar man sig inte mer själva? Ingen som delar målsättningen att vårt samhälle ska se till att alla människor har lika värde och att all kärlek ska ses som god kärlek är utestängd från Pride vare sig som deltagare eller som funktionär. Är det den gamla vanliga trista inställningen att man hellre gnäller på andra än gör något själv som lyser igenom MUF-tweeten även denna gång?
  • Den politiska smältdegeln och lobbyverkstaden Almedalsveckan är slut. Jag hoppas det var första och sista gången nazister fick tillstånd att vara där och bedriva verksamhet. Jag skulle vilja säga till dem på ren svenska: Go home (fast man kan ju i rimlighetens namn undra vilket som är deras hem och om de ens är välkomna där, sorgligt nog).
    Alltför många verkar tyvärr ha svårt att
    förstå vad den här symbolen betyder...
  • Jag har ledig dag liksom jag har i morgon. Det är skönt, och för första gången på riktigt länge så känner jag att det går att koppla av på riktigt. Inga fler predikningar ska skrivas och inga andakter heller. Men en sorglig sak går jag och bär på... Jag har bara de fem sista praktikdagarna kvar. På söndag är det slut. Lina, Tim, Emanuel och alla andra som jag träffat i Emmaboda pastorat: Jag kommer att sakna er!
    Emmaboda kyrka 9 juli 2017

söndag, juli 09, 2017

Att inte döma


Texterna för fjärde söndagen efter trefaldighet, tredje årgången:
Hes 18:30-32
Gal 6:1-7
Luk 6:36-42
Emmaboda kyrka

Dagens tema ”Att inte döma” i de texter vi har hört kan uppfattas som ganska hårt. Det är inte var dag man blir kallad för hycklare, och det kan kännas både svårt och fjärran från evangeliets kärna. Det är förmanande ord som Jesus levererar. Ingen av oss kommer undan. Dömer vi andra så ska vi själva bli dömda på samma sätt. Är vi orättvisa i våra bedömningar så ska vi bedömas orättvist. Det budskapet är mycket klart och tydligt och det finns inte direkt något utrymme för att resonera om saken. Vi människor vill ju ofta det, resonera och se om det går att hitta någon väg igenom. Man vill både ha kakan och äta upp den.

Men våra texter är som sagt tydliga här. Det är stopplikt som gäller. Det finns inget förhandlingsutrymme. Med dagens språk: Lägg ner! Förra söndagen aktualiserade vi den förlorade sonen som i mångas ögon varit som död men som kom hem till livet igen. Hans äldre bror sprang i den här mänskliga fällan ganska rejält. Han hade svårt att glädjas åt att hans slarver till lillebror skulle hyllas och välkomnas när han i själva verket hade syndat å det grövsta. Han tyckte, åtminstone initialt, att brorsan skulle dömas och skämmas. Han hade svårt att se det rättvisa i att han, som var syndfri åtminstone i sina egna ögon, inte fick nånting medan hemvändaren som slösat bort allt han hade blev firad med fest, gödkalv, fina kläder och till och med maktens ring på sitt finger. Det är klart att det från hans perspektiv var orättvist!
Men han skulle ju inte döma. Det ska inte vi heller. Det är Guds sak att döma en dag, vår kärleksfulle och barmhärtige Gud i all sin vishet. Den domen vet vi väldigt lite om. Men det här är svårt att låta bli, men det är ännu svårare att döma när man är människa. Vi tar ett annat exempel, från en helt annan värld än den Paulus och Lukas levde i. Vi tar oss till fotbollsplanen. Där finns också människor av olika slag, och en domare (och ett par linjemän men dem lämnar vi utanför tills vidare).
Den legendariske fotbollsdomaren Efon Ask finns det många historier om. En av dom är hämtad från en match där göteborgslaget GAIS spelade under tränaren Bosse Falk. Bosse Falk hade, sin vana trogen, klagat högljutt på samtliga domslut som gick GAIS emot. När GAIS åter fick en frispark emot sig, denna gång i närheten av sin bänk, gick domaren Efon Ask helt sonika och satte sig på avbytarbänken och sa: ”Du har rätt Bosse. Man ser mycket bättre härifrån.”
Och det gjorde man förstås inte, inte alls. Från sidan ser man omöjligen bättre än från den punkt där domaren befinner sig, nära spelet. Det kan vara värt att tillägga att jag inte på något sätt likställer en fotbollsdomares förmåga att döma korrekt med Guds, men det finns däremot en stor likhet mellan oss och Bosse Falk: Vårt perspektiv är klart mer begränsat för att inte säga enögt. Här är det trångt och lågt som vi sjunger i en psalm medan Gud ser allt klart.
Vi ska inte döma andra. Anledningen till det är att vi inte fixar det speciellt bra, och Gud som älskar oss så oerhört mycket vill att vi ska lägga vår energi på annat, nämligen att vara i Guds kärleksfulla famn och sprida Guds rike i kvalitet och kvantitet. Paulus formulerar det med orden ”Bär varandras bördor”. Vi ska hjälpa varandra, inte stjälpa varandra, när det blir fel för det blir det ju, inte bara då och då utan hela tiden. Vi människor spelar nämligen i samma lag, i Guds lag.
Vi ska bära varandras bördor, och vi ska ta hand om vår egen. Det är där vårt fokus ska ligga, inte på att kritisera och fördöma andras göranden och låtanden. Istället för att se det som en stängd dörr eller ett förbud så kan vi se det som en befrielse som öppnar livsvidder istället för att låsa våra tankar och känslor vid bedömandets slavok. Tänk vilken frihet som ligger där! Istället för att reta upp oss på andra kan vi helt och hållet fokusera på vad som rör oss, det vill säga vår egen relation med Gud och våra egna relationer med andra. Det är ju långt mer fruktbart än att försöka ändra på någon annan. Gud vet, i sin kärlek, att vi kommer att misslyckas där. Att finnas där när någon behöver oss, att vara bollplank och gå med på en svår väg är något annat än att döma. Den skillnaden förstår vi nog.
Jag läste en liten bok en gång i ett väntrum på en vårdmottagning orden ”Den enda människan du kan förändra är dig själv. Redan det är svårt nog”. Gud vet det här. Så klart. Han har skapat oss och känner oss så himla väl. Det är av kärlek vi idag får höra vad vi INTE ska göra. Vi blir inte lyckliga av det, vi blir bara ännu mer frustrerade, ännu mer otillfredsställda och ännu mer olyckliga. Det gör att vi missar målet. Gud vill vårt bästa. Det kan vi lita på. Och klarar vi inte av att förändra oss själva heller, vilket är en uppgift som åtminstone jag kan erkänna att jag misslyckas med hela tiden, så kan vi räkna med Gud där också. I Guds hand kan vi bli den vi är menade att vara.
Och vi får lita på att Gud kan det där med att döma också en dag. Gud behöver inte oss som linjemän eller som högljutt klagande tränare och spelare vid sidan av eller på plan. Tack och lov så är det inte vårt uppdrag! För länge sedan lärde jag mig en sång av en kyrkomusikerkollega. Hon hade hur mycket noter som helst, och den här texten, dock inte melodin för den var inte så himla intressant, satte sig direkt i mitt medvetande. Jag tänker dela innehållet i den med er, med reservation för många års bearbetning i hjärta och hjärna.
Hpn gick inte omkring här med värdig min och hälsade Guds frid. Hon kom sällan till kyrkan. Hon var absolut inte from och blid. Hennes språkdräkt var mindre skön, men ingen visste vad hon gjorde varje kväll. Hon bad sin aftonbön till sin barndoms Gud.
Att utforma sin kristendom på annorlunda sätt än det som är vedertaget, det verkar inte alls rätt i våra ögon. Vi förstår det inte, och det måste vi inte heller. Ett liv i närheten av Gud kan ha många fler nyanser än vi både tror och förstår.
Så, när portarna till himmelriket en dag slår upp med stor fanfar, så kommer vi kanske att träffa många där som vi inte har träffat i kyrkan. Vår Gud, som ser djupt i varje hjärta lät inte oss dra gränsen. Hans dom blir rättvis, han vet väl så det blir säkert bra.”
Vi kan lita på det, och gå vidare i Guds underbara frihet och löften om att Han ger kraft till det vi behöver göra. På den ”måste”-listan finns helt enkelt inte dömandet, bedömandet eller utskåpandet. Han älskar oss för mycket för att vilja utsätta oss för det. Han vill att vi ska vara fria, inte dömande och dömda att misslyckas.
Det är den friheten som Kristus köpte åt oss på korset en gång. Vi får ta emot den befrielsen som öppnar många fler dörrar än den stänger och lämna resten till Gud. Det blir helt säkert bättre än bra. Det blir, så enkelt för Gud men alltför svårt för oss, nämligen helt rätt.
Predikan i Emmaboda kyrka den 9 juli 2017

fredag, juli 07, 2017

Alltid...

Alltid
Alla dagar
Alla veckor
också i Almedalen

torsdag, juli 06, 2017

Andakt vid konsert i Algutsboda kyrka

Textläsning:
Bara hos Gud finner jag ro, från honom kommer min räddning.
Han är klippan som räddar mig, min borg där jag står trygg.
Hur länge skall ni ansätta mig, samfällt storma an
som mot en lutande vägg, en fallfärdig mur?
De har enats om att störta ner mig.
De älskar svek, med munnen välsignar de,
men i sitt hjärta förbannar de.
Bara hos Gud finner jag ro, från honom kommer mitt hopp.
Han är klippan som räddar mig, min borg där jag står trygg.
Från Gud kommer min hjälp och min ära, Gud är min tillflykt, min starka klippa.
Sätt alltid din lit till honom, du folk, öppna ditt hjärta inför honom. Gud är vår tillflykt.

(Ps 62:2-9)

Algutsboda lillkyrka i
grön sommarskrud.
Det här är ganska ”kyrkiska” uttryck. Vi pratar sällan om att söka en tillflykt i dagligt tal. Ibland kanske vi säger att någon är en klippa och menar att denne någon går att lita på i alla väder. Kan man göra det med någon människa? Men här står det om Gud. Vad betyder det?
Jag cyklar rätt mycket hemma i Kalmar. Ibland måste man passera ganska stora korsningar med mycket breda flerfiliga bilvägar. För att man ska kunna göra det så finns ofta en refug i mitten av gatan, där kan man stanna och få en tillflykt undan trafiken som passerar både framför och bakom en. Man hade helt enkelt inte hunnit över hela gatan utan måste stanna på mitten för att inte bli överkörd. Refug är samma ord som engelskans refugee som betyder flykting. Då kanske vi kan ana vad en tillflykt är, det är en position som räddar oss undan faror. Farorna finns kvar, men har man tagit sin tillflykt till refugen så är man trygg. I psaltarpsalmen vi just läste var det fiender som stormade an mot författaren. Våra fiender som vi behöver fly ifrån kan vara av många slag. Det är kanske inte så vanligt att vi blir attackerade av pilar och stenar. Det 
R dessutom många som mår bättre när det är sommar, sol och semester, men ändå lurar farorna på oss. Kanske är det stress, kanske är det utseendeideal, kanske är det nedvärderande känslor som vi har gentemot oss själva. Gemensamt för dem är att de hotar oss och riskerar att bryta ner oss.

Tim, Lina och Emanuel utanför
Algutsboda kyrka.
Det är då vi får veta att Gud är vår tillflykt. Han står alltid där, med öppen famn, likt en refug mitt i gatan när det dåliga självförtroendets lastbilar och egenkritikens stadsjeepar far runt oss. Hos Gud finns skydd. Hos Gud finns kärlek. Gud säger: Du är välkommen hit, hem till mig så ska jag ge dig ro, inte bara en gång utan gång efter gång. Han sviker inte utan är alltid på vår sida, även när vi kanske inte känner att det är så.
Bara i Gud har min själ sin ro. Oavsett allt så står Gud där och mättar oss med vatten, bröd och kärlek. Det räcker, for dig och för mig. En säkrare tillflykt, en säkrare refug, har aldrig funnits och kommer aldrig att finnas. Det kan vi lita på.

Delta du också i #HJÄRTERUM!

Insändare publicerad i Östra Småland 6 juli 2017
Klockan 06.00 på morgonen söndagen den 2 juli lanserade Feministiskt initiativ kampanjen HJÄRTERUM för att säkra demokratin och trygga allas rätt att ta plats. Vi gör det genom att ställa ut rosa skor märkta med vit text #hjärterum vid platser som är viktiga för det demokratiska samtalet.
Feministiskt initiativ bojkottar årets Almedalsvecka vilken började just söndagen den 2 juli. HJÄRTERUM, vårt alternativ, är en långsiktig kampanj som vi kommer driva fram till valet, för att uppmärksamma att ett tryggt offentligt rum är livsviktigt för vår demokrati. HJÄRTERUM är en bred kampanj för alla som stödjer oss. Vi vill trygga det offentliga rummet och förbjuda nazistisk organisering. Inför det kommande valet är det viktigare än på mycket länge att markera vikten av det offentliga rummets betydelse för en hållbar samhällsutveckling!
Vi är många som vet att det sexistiska och rasistiska hatet riskerar att döda det demokratiska samtalet. Många blir tystade och det öppna samhället stängs alltmer. Den processen vill vi stoppa! Vi tänker inte acceptera att antidemokratiska krafter tar över det gemensamma politiska rummet. Genom att bojkotta Almedalen, där nazister i år tillåts att delta, markerar Feministiskt initiativ mot legitimeringen av rasism och nazism, samtidigt som vi vill visa vår solidaritet med alla dem, personer och organisationer, som på grund av det påtagliga hotet tvingas till tystnad på plats eller inte alls närvarar i Almedalen. Därför lanserar vi HJÄRTERUM. Där du ser rosa skor, där behövs det demokratiska öppna samtalet! Delta du också!
Birgitta Axelsson Edström, talesperson för Feministiskt initiativ Kalmar län


onsdag, juli 05, 2017

VARMT TACK!


Det är när man får kort på posten som detta (det händer inte ofta) som man verkligen känner att man har gjort skillnad. Begravningar är viktiga tillfällen då mycket ska stämma och kännas rätt. Den här gången gjorde det verkligen det, och jag är så glad att det inte bara var jag som kände det så.
Varmt innerligt tack från mitt hjärta till Ditt!



Morgonmässa i Långasjö


Reflektion under morgonmässan i Långasjö kyrka den 5 juli över liknelsen om den förlorade sonen i Lukasevangeliet
Vem känner vi igen oss i?

  • Sonen som kommer hem? Skamfull, ångerfull, hungrig, hjälplös…
  • Sonen som stannat kvar? Ordentlig, välanpassad, ansvarsfull…

Hur känner vi inför den slaktade gödkalven och den stora festen för den hemkomne? Vi som stretar på?
Vi känner kanske igen oss i båda två, kanske till och med samtidigt. Hur som helst, här får vi lära oss att byta perspektiv, att glädja oss åt en återställd och fungerande helhet.
Vi hade motormässa i Algutsboda i söndags. Där kunde vi hitta en liknelse till, en fjärde som illustrerar samma sak. Ett fordon behöver alla delar för att fungera bra. Vad tjänar det till att vara en tjusig bilkaross om styrstaget är sönderrostat? Eller att vara en häftig ventil i en V8 om oljefiltret är så igensatt att oljan inte kan smörja motorn?
Vi behöver vara kompletta. I Guds helhet, i Guds familj finns det plats för alla. Utan var och en av oss fungerar inte helheten. Alla är viktiga, oavsett vad vi gjort eller vilka vi är. Det är därför glädjen blir så stor när en frånvarande hittar hem igen. I sin förlåtelse tar Gud emot oss med öppen famn, och det finns ingen anledning att se åt sidan. Kärleken vi möts av är så stor att den räcker till alla.
DET kallar jag evangelium!

söndag, juli 02, 2017

Predikan: Förlorad och återfunnen

Dagens evangelietext handlar om Den förlorade sonen  och är hämtad från Lukas 15:11-32.
Fariseerna har just satt Jesus på prov. De har konstaterat att han umgås med tulindrivare och syndare. Hans famn är öppen. Kan en judisk ledare bete sig så? En som säger sig vara en gudsman? Det kan ALDRIG vara rätt. Det är ju emot allt vad lag och tradition heter. Jesus svarar med tre berättelser. Han har börjat med den om det förlorade hundrade fåret som herden letar efter tills han hittar det, och fortsatt med en annan om det bortslarvade tionde myntet som kvinnan i huset vänder upp och ner på huset för att hitta. Här har vi just hört berättelsen om den förlorade sonen. Alla tre berättelserna slutar på liknande sätt: Det ställs till med fest! ”Pukor och trumpeter, det jag hade förlorat har jag hittat igen! Kom och fira med mig. Ordningen är återställd!!”
Den förlorade sonen är ett medvetet handlande subjekt, till skillnad från myntet och fåret. Myntet kan inte slarva bort sig själv, och herden har tappat bort fåret. Sonen däremot, han visste vad han gjorde. Han hade gett sig av från sitt hem, han hade svikit sin far och resten av sin familj och han hade svikit sin egen framtid. Han tog ut sitt arv och slösade bort det på ytligheter. Han mådde säkert gott under tiden (enligt mottot: jag vill må bra snabbt!), men den lyckliga tiden blev kort. Jordiska tillgångar är inte eviga. De är begränsade. De tar slut, och där står han nu, utan pengar, utan mat, utan vänner och utan tak över huvudet. Han tar anställning hos en rik man för att göra det ingen ville göra. Det som var längst ner på samhällsstegen: Han fick vakta svinen, men han fick inte äta sig mätt. Det är inte konstigt att han tänkte tillbaka på sin uppväxt och längtade. Han förstod så klart att han hade förverkat sin rätt att tillhöra familjen. Nu ville han bara ha arbete och möjlighet att överleva. Han reste hemåt. Han valde att gå tillbaka. Skammen var så klart tung att bära, men han valde ändå att försöka.
Sedan hörde vi vad som hände. ”Resten är historia” som man brukar säga. Han blev välkomnad och pappan ställde till med fest. Den man trodde var död hade kommit tillbaka! Det bästa huset hade ställdes fram, sin pappas allra finaste kläder fick han bära och yran inne i huset hördes långt ut på vägen. Hade det varit idag så kanske han hade fått en bil också. Det blev en glädjens kväll!

Men jag vill lyfta fram en annan person som också finns med i dagens evangelietext. En annan som var på väg hem efter dagens arbete. Han, den äldste som hade stannat hemma och skött gården (det måste ha varit den halva han hade fått efter arvskiftet) och han hade troget följt i sin pappas fotspår (åtminstone enligt honom själv). Han hörde festyran och trodde inte sina öron. ”Vad i all världen??? Han som hade gjort allt rätt hade inte ens fått en liten killing att festa på, inte ens en chipspåse, nu kom slarvern hem och fick gödkalven!” Man hade inte ens brytt sig om att skicka bud efter honom. Det är nog inte konstigt att han reagerade. Handen på hjärtat, det hade jag också gjort. Och det var exakt det som fariseerna just hade gjort.
Just här händer det något som vi kan lära oss mycket av, frånsett att vi kanske kan känna igen oss i båda sönerna. Det är här som de tre berättelserna hör samman på ett mycket tydligt sätt: Det handlar om ett annat perspektiv, ni vet det där med att välja att se glaset som halvfullt istället för halvtomt. Här ska vi se helheten istället för delarna, vi ska se skogen istället för alla träden. Det handlar om något helt annat än om att jämföra sig själv med någon annan (det som den äldre sonen har fastnat i). Det handlar om helheten. Något fattades, och detta något har återfunnits. Det som var förlorat har kommit tillbaka. Familjen är hel. De tio mynten är åter tio och inte nio. De hundra fåren är åter hundra, inte nittionio. Tänk tanken att den som har en komplett samling av Saab-modeller, och så blir en buteljgrön Saab 92B från 1953, den första modellen med kromlister på skärmarna, stulen. Då gläds man inte över de andra man har. Man vill ha tillbaka den lilla pärlan från 1953, och inte förrän man hittar den, övergiven och förmodligen med kokande motor, så får man ro i sinnet. Detsamma gäller en motor som kan bestå av tusen olika delar, men saknas en aldrig så liten del så funkar ju motorn helt enkelt inte som den ska. Kan man laga den delen, eller vilket man nog gör mer och mer idag, köpa en ny och montera dit så kan motorn gå som en klocka igen. Det som var trasigt är återigen helt. Kom och gläd dig med oss!
Det som står i fokus är alltså helheten, återställandet av det som var från början. Det handlar om hundra får, om en familj, om tio mynt eller en motor, men ännu mer om vår relation till Gud. Den behöver också återställas, gång på gång. Tänk på allt vi har fått och som vi på vårt sätt har slösat bort, både mot bättre vetande och utan. Jag tror att vi kan känna igen oss i den förlorade sonen. Vi vet att vi inte har gjort rätt, men vi är välkomnade hem. Varje gång vi kommer så blir det stor glädje i Guds himmel. Vår pappa står i dörren och tar emot oss med värme. Vi är saknade och efterlängtade.
Precis som han tar emot den son som ser med avund på oss. Han är precis lika välkommen när han kommer. Berättelsen handlar kanske inte om honom direkt, men hans reaktion betyder något. Jag tror att vi kan känna igen oss även i honom, åtminstone gör jag det. Det som ska vara i fokus är återställandet av helheten, inte delarna. Vi behöver inte se på andras relationer, vi ska se på vår och sätta in den i ett större sammanhang. Vi är en del av helheten, av motorn, och vi fungerar också bättre när helheten är komplett. Den förlorade sonen som här i texten, hör ju hemma här i helheten. Helheten blir inte hel, harmonin blir inte harmonisk utan alla delar. Det är helheten det handlar om. Guds helhet.
Och det är den som är viktig. Fariseerna ville sätta Jesus på prov. De pekade på det faktum att han umgicks och åt med syndare. Det stämde inte med deras livsideal. Jesus svarar med att säga det för deras världsbild så oväntade: Alla är välkomna, du också! Som en förälder älskar alla sina barn och inte mår gott när en av dem är utanför tryggheten så älskar Gud oss alla, oavsett gärningar av olika slag. Det är helheten det handlar om, om att återställa relationer som gått i kras. Att få den gemensamma motorn att fungera. Gud älskar oss alla, utan undantag. Vi kan slappna av. Vi duger. Vi har en funktion och ett uppdrag. Vi har någonstans att höra hemma.
Välkommen hem precis som du är! Det är dagens evangelium!
(Predikan i Algutsboda kyrka tredje söndagen efter trefaldighet 2 juli 2017)

#HJÄRTERUM Rosa skor


Klockan 06.00 på morgonen söndagen den 2 juli lanserade Feministiskt initiativ kampanjen HJÄRTERUM för att säkra demokratin och trygga allas rätt att ta plats. Vi gör det genom att ställa ut rosa skor märkta med vit text #hjärterum vid platser som är viktiga för det demokratiska samtalet.
Feministiskt initiativ bojkottar årets Almedalsvecka vilken börjar just söndagen den 2 juli. HJÄRTERUM, vårt alternativ, är en långsiktig kampanj som vi kommer driva fram till valet, för att uppmärksamma att ett tryggt offentligt rum är livsviktigt för vår demokrati. HJÄRTERUM är en bred kampanj för alla som stödjer oss. Vi vill trygga det offentliga rummet och förbjuda nazistisk organisering.


Vi är många som vet att det sexistiska och rasistiska hatet riskerar att döda det demokratiska samtalet. Många blir tystade och det öppna samhället stängs alltmer. Den processen vill vi stoppa! Vi tänker inte acceptera att antidemokratiska krafter tar över det gemensamma politiska rummet. Genom att bojkotta Almedalen markerar Feministiskt initiativ mot legitimeringen av rasism och nazism, samtidigt som vi vill visa vår solidaritet med alla dem, personer och organisationer, som på grund av det påtagliga hotet tvingas till tystnad på plats eller inte alls närvarar i Almedalen. Därför lanserar vi HJÄRTERUM.
Rädda demokratin! Stöd HJÄRTERUM!


torsdag, juni 29, 2017

Andakt på Storgården, Vissefjärda 29 juni 2017


Text: Jesaja 66:12-14
Vi befinner oss i kyrkoåret mitt emellan tema Skapelsen (midsommar) och den förlorade sonen (nästa söndag som har temat Förlorad och återfunnen).

Visst ska vi vara glada åt Guds rika skapelse i naturen! Det friska gräset som nämndes i bibeltexten är en del av det pågående livet. ”O vad världen nu är skön klädd i sommardräkten” sjunger vi i Ps 751.

Dessutom är det lite lättare för många att tro på en skapare när naturen klär sig i sommarskrud. Havet leker, vinden susar, fåglarna kvittrar och värmen som så många här i Norden längtar efter kommer till slut och öppnar både våra sinnen och våra fönster.

”När jag hör trastens glada sång, när lärkan jublar dagen lång högt ovan berg och backar, då kan jag inte tiga still, min Gud så länge jag är till för livet jag dig tackar” sjöng vi nyss. Jag tänkte på det igår eftermiddag när jag satt på min balkong och drack kaffe. Koltrasten hade en lång konsert i träddungen utanför, alldeles gratis.

Det är värt att tacka för, liksom för så mycket annat. Hela skapelsen har vi ju fått att förvalta. Men vi ska nog inte stanna där.

Vi människor är ju också en del av skapelsen. "När jag ser din himmel, dina fingrars verk, månen och stjärnorna som Du berett: Vad är då en människa att du tänker på henne och vårdar henne väl?" som Skriften säger.

Svaret är att vi är det allra värdefullaste som finns, oavsett hur vi själva känner oss. Vi läste nyss att Jerusalems barn, Guds barn, ska bli burna i famnen och gungade på knäet. Herren ska trösta sina barn som en mor tröstar sitt barn. På söndag lyssnar vi till historien om den förlorade sonen.  Han krävde ut sitt arv i förtid, slösade upp det på ytligheter och fick gå som svinvaktare tills han tog mod till sig och skamsen återvände hem till sin pappa. Där tog pappan emot med öppna armar. Sonen, den saknade, fick inte bara komma hem, man ställde till med fest och slaktade gödkalven. Kärleken mellan far och son var så stark att inte sonens stora svek kunde påverka den.

Det är likadant med oss. Vi är Guds barn, alltid. Vi är alltid välkomna hem. Vi är alltid älskade. När vi än vänder oss till Gud blir det fest och glädje i himlen. Som en mor tröstar sitt barn, så ska jag trösta er hörde vi i GT-läsningen nyss och han har också sagt att han älskar oss som en far älskar sina barn. Gud är inte bara skapare, Gud är kärleken själv. Kärleken, som har skapat jorden och den vackra naturen vi har, har också skapat oss till sin avbild. Den är det allra största undret! Den kärleken kan vi lita på, alltid. Den är större än allt. Den omsluter oss och flödar över, oavsett allt annat och det är den kärleken vi får ta del av, i bröd och vin och i den övriga skapelsen, här och nu.