torsdag, juni 22, 2017

Glad midsommar i förskott!

Idag har vi firat midsommar på Ekebo, äldreboendet/träffpunkten i Algutsboda. Jag utgick från orden i psaltarpsalmen som hör till midsommardagen:

1 Lova HERREN, min själ. HERRE, min Gud, du är hög och stor, i majestät och härlighet är du klädd.
2 Du höljer dig i ljus såsom i en mantel, du spänner ut himmelen såsom ett tält;
3 du timrar på vattnen dina salar, molnen gör du till din vagn, och du far fram på vindens vingar.
4 Du gör vindar till dina sändebud, eldslågor till dina tjänare.
5 Du grundade jorden på hennes fästen, så att hon icke vacklar till evig tid.
6 Med djupet betäckte du henne såsom med en klädnad; uppöver bergen stodo vattnen.
7 Men för din näpst flydde de; för ljudet av ditt dunder hastade de undan.
8 Berg höjde sig, och dalar sänkte sig, på den plats som du hade bestämt för dem.
9 En gräns satte du, som vattnen ej fingo överskrida, så att de icke åter skulle betäcka jorden.
10 Du lät källor flyta fram i dalarna, mellan bergen togo de sin väg.
11 De vattna alla markens djur, vildåsnorna släcka i dem sin törst.
12 Vid dem bo himmelens fåglar, från trädens grenar höja de sin röst.
13 Du vattnar bergen från dina salar, jorden mättas av den frukt du skapar.
(Ps 104:1-13)

Och nedan står min lilla betraktelse:
Vi befinner oss i sommarens kanske allra vackraste tid. Blommorna blommar och det är friskt och grönt. Visst är det fantastiskt med årstidernas växlingar? Tänk att Skaparen har sett till att vi, just här, får uppleva naturens underbara mångfald i fyra olika varianter. Många föredrar just sommaren. Inte bara växterna lever och frodas då. En hel del djur piggnar också till. Sådana som vi kanske inte alltid uppskattar alla gånger: Getingar, kaniner som äter upp våra omsorgsfullt omskötta blommor i rabatterna och mygg som sticker sönder oss. Själv har jag ett humlebo ovanför min balkong. Snart lär vi dessutom få möta små grodor vid midsommarstängerna runt om på festplatserna har jag hört. Och vi människor verkar också leva upp när det börjar somra till sig ute. Vi träffas mer och pratar mer med varandra. Grannarna som man inte sett sedan i höstas visar sig plötsligt ute och det blir enklare att umgås. Vi har mycket att vara tacksamma för!

Och ändå så är det vi får se och uppleva här bara en försmak av det som väntar oss i himmelriket. Det är precis som vi sjunger i psalm 200: 
Ack, är det redan här så skönt 
på denna jord så härligt grönt, 
hur ska det då ej bliva 
i himmelen där Gud berett 
vad ingen här i världen sett 
och ord ej kan beskriva.

Men vi sjunger inte bara trosvissa psalmer om sommaren. Vi sjunger ”Sommaren är kort” också. Det är faktiskt en aning stressande. Vi ska ta vara på varenda minut i solen, hör att hösten kommer snart och de flesta sommardagarna regnar bort (om det nu vore så väl!), åtminstone enligt Tomas Ledin. Det är när vi fångas i det tänkandet som vi ska dra oss till minnes Jesu ord: Kom till mig ni alla som är trötta och tyngda av bördor, så ska jag ge er ro. Sommaren kan vara en tid av måsten, trots att förutsättningarna för avslappning och avkoppling egentligen är så goda. Om man hela tiden känner att varje minut måste utnyttjas så bör man nog tänka efter på vilket sätt den ska utnyttjas, till fler måsten, fler kakbak, ännu en rensad blomrabatt eller till en stund av helt enkelt ingenting.

Vi får göra ingenting, precis som blommorna på marken. Det är svårt, men inte omöjligt. Låt oss då glädja oss åt Guds skapelse, och också tänka på att vi, var och en av oss, är en del av denna underbara helhet. Och vet ni vad det första var Gud lät människan göra när hon hade skapats? Hon skapades på den sjätte dagen. Det första hon fick uppleva var vilodagen. Vila först, arbeta sedan. Det borde vara vår melodi, inte tvärtom, året om.


Välsignad, glad och härlig sommar önskar jag er, en midsommar som är som en försmak av himlen!

måndag, juni 19, 2017

Uppe i det blå

Det har varit mycket nu ett tag, med resor, praktikantkurs och jobb om vartannat och födelsedagsfiranden och tårtbakning och allt. Ja, det lär inte bli så mycket lugnare framöver heller. Men, jorden snurrar ju ändå. Det ena efter det andra händer och visst tänker man till då och då över sakernas tillstånd.

Det där med misstroendeförklaring till exempel. Nu hör ju inte jag till dem som tycker att vår befintliga regering har utmärkt sig som bäst genom tiderna, men att hota med misstroende ungefär ett år före nästa ordinarie val är ju bara löjligt. Ska alliansen och SD fälla regeringen tillsammans så måste de också vara beredda att regera landet tillsammans efteråt, och det är de ju naturligtvis inte. Har man Sveriges och invånarnas bästa för ögonen så agerar man på annat sätt. Man kastar inte ut landet i osäkerhet för sitt höga nöjes skull. Det känns som om de befinner sig i pojkrummets dataspelsvärld snarare än IRL, eller svävande uppe bland molnen om man nu har svårt med den moderna kulturens språkliga uttryckssätt. Åtminstone den konservativa delen av alliansen kanske har svårt med de nya orden där de desperat flaxar i det blå...


Sommaren har kommit och med den blommor, sol och hetta. Jag längtar som vanligt efter kyla och regn. Vi kan konstatera än en gång att sommaren är klart överskattad, fast det kan vara skönt ibland på kvällarna när man kan sitta på balkongen och titta på vackra blommor, njuta av kärt sällskap och spela Queen och Meatloaf fram på småtimmarna :)



onsdag, juni 14, 2017

Behov och värde - GFA och kommunen


Debattartikel i Barometern 14 juni 2017
Två grundläggande frågor bör ställas inför ett större inköp: 1. Behöver jag den här varan, och i så fall på vilket/vilka sätt? 2. Har jag råd med den? Speciellt viktigt är det att ställa de frågorna när man ska handla med andras pengar. Om man köper något som den som betalar varken vill ha eller behöver och inte heller har råd med så sitter man så småningom illa till.
Kommunen kommer att äga GFA inom en mycket snar framtid, det vill säga i god tid före nästa val. De tre styrande majoritetspartierna med stöd av SD har en betryggande majoritet för investeringen och hävdar att de 245 miljonerna är kostnadsneutrala relativt dagens lösning med föreningsbidrag. Därmed är fråga nr 2 ovan besvarad.
Frågan är dock om fråga nr 1 ovan ens är ställd. Det är skattebetalarna som kommer att betala. Vilka behov har de/vi av en fotbollsarena som idag används till 15 allsvenska herrmatcher och kanske någon/några cupmatcher per år? Självklart finns på denna stora arena möjligheter att göra mycket mer. Några tips kan vara på sin plats: Samla Kalmars föreningsliv till rådslag och ställ frågan hur GFA kan brukas nu när den blir allas. Utveckla en idrottsmötesplats där ungdomar med olika idrottsintressen och olika kön kan mötas för att lära sig av varandra och om vitsen med idrott. Öppna för möjligheten att investera i tak och ny planbeläggning så att arenan kan användas till större kultur- och musikevenemang året om. Om 245 miljoner inte är en kännbar investering så bör väl inte ett 30-tal miljoner ytterligare vara en omöjlighet?
En kommunägd arenas värde är i hög grad beroende av allmänintresset. Det kan aldrig vara motiverat att stödja ett särintresse, en enda förening som lockar 5000 åskådare 15 gånger per år, med de summor som diskuteras. Ska GFA framöver vara kommunens angelägenhet måste den förstås fylla både större behov och hos fler än så. Bollen ligger nu i knät på kommunens styrande partier och SD. Hur tänker ni spela den?
Birgitta Axelsson Edström, Feministiskt initiativ Kalmar län

tisdag, juni 13, 2017

Hur rätt hade jag?

Det här skrev jag  på bloggen den 25 april. Hur rätt hade jag, på en skala? Men det är klart, nu är ju arenafrågan löst. Då finns det kanske lite pengar i rätt färg ändå...

Jag tog en promenad nyss i det fina men rätt blåsiga vädret. Vi bor ju nära GFA, och därinifrån hörde jag hur man satt och övade på en gammal Owe Thörnqvist-dänga 😉

Jag tror att den i den här tappningen heter

NANNE!
(mel: Dagny)
Inte visste vi vad fotboll var
förrn Herr Kurt-Arne kom till stan
Nu sitter vi där och torkar tårarna
här på Arenan hela dan
Och alla så ropar vi i kör att:
Nanne, kom hit och spill
Åh-åh-åh Nanne, ett par år till
Hör hur vårt hjärta sjunger: Klart du vill!!


Mulen gick du här i många år
Din blick blev nästan alldeles svart
Men utan dig vi inga segrar får
Vi kommer inte någon vart
Oj oj, vad vi saknar Bergstrands klokskap:
Nanne, kom hit och spill
Åh-åh-åh Nanne, ett par år till
Hör hur vårt hjärta sjunger: Klart du vill!!


Ja, vi saknar ju din smålandscharm
Och all din egen speltaktik
Ett Swärdh har kanske mod i egen barm
Men ingen är ju Nanne lik
Så alla på GFA nu ropar:
Nanne, kom hit och spill
Åh-åh-åh Nanne, ett par år till
Hör hur vårt hjärta sjunger: Klart du vill!!


Inga pengar har vi heller kvar
när vår arena har tagit sitt
Vi lever blott på kycklingben och har
ju inte råd betala vitt
Men oj vad vi vill att du ska komma:
Nanne, kom hit och spill
Åh-åh-åh Nanne, ett par år till
Hör hur vårt hjärta sjunger: Klart du vill!!

onsdag, juni 07, 2017

Nationaldag 2017

Igår var det Sveriges nationaldag. Jag kan inte påstå att jag direkt firade den med flaggor och hurrarop. Vi var på Gotland och passade på att lära oss en del om vår blodiga och brutala historia genom en mycket intressant stadsvandring arrangerad av Gotlands fornsal. Jag kom osökt att tänka på orden i vår nationalhymn "jag vet att du är och du blir vad du var" och är inte alls säker på att jag vill att vi som nation ska tillbaks till vare sig medeltid eller stormaktstid. Vi ska vara ett land som har siktet inställt på framtiden, men det är klart att vi ska lära av historien och inte förneka den. Det som har hänt har ju hänt, och det har format vår utveckling. Små saker kan ha betydelse. Tänk till exempel om inte Jacob Johan Anckarström, som bodde en tid på Gotland där han mer och mer härsknade till mot kronan, inte hade skjutit Gustaf III på maskeradbalen? Då hade vi kanske inte haft någon Bernadottefamilj på den svenska tronen idag, ingen Estelle och ingen prins Daniel som vår guide Jeremy så nyktert påpekade ;-)

Dagens nutida nationaldagsfirande känns lite vilset. Vad är det egentligen vi firar? Det är ju ingen stor befrielse från en ockupationsmakt eller något i den stilen som vi högtidlighåller, men ändå försöker man hitta ceremonier som ska fungera enande. Det lyckas väl i varierande grad, bara man kan få bort avskummet som står vid torgens utkanter och delar ut ren rasistisk och nationalsocialistisk propaganda. Det är INTE något som förknippas med svenskt nationaldagsfirande. Däremot så gillar jag att man på många håll lyfter fram våra nya medborgare. Är det något vi ska slå vakt om som värdefullt och utveckla ännu mer så är det öppenheten, friheten och demokratin. Där har Sverige i många stycken varit ett föregångsland, mycket tack vare förstås att vi sluppit stora krig och naturkatastrofer under de föregående århundradena. Vi har också en stark folklig bildningstradition. Visserligen har den fått stå tillbaka under senare år, men vi har ändå starka traditioner som vi kan lyfta fram ännu mer och återknyta till. Ska vi ha kvar demokratin och det öppna samhället så är det en nödvändighet. Även folkrörelserna med föreningslivet brukar uppmärksammas på ett särskilt sätt denna dag.

Jag har full förståelse för att alla inte vill fira nationaldagen genom att vara ute på torgen och se på Smålands husarer och lyssna på Kulturskolans olika ensembler. Det är inget tvång att gå dit i ett fritt samhälle, tack och lov! Kanske är det inte heller jättekul för barnfamiljer i den form som det har på många håll. Samtidigt så är det ändå värdefullt att våra demokratiska partier och rörelser inklusive kyrkor markerar sin närvaro på något sätt och inte lämnar fältet fritt för rasisterna under denna dag. Om man alltid pratar om hur viktigt det är att bevara Sveriges demokrati och utveckla mångfalden så bör det vara naturligt att göra det även den 6 juni och inte sky firandet som någon form av nationalistisk pest. Vårt nationaldagsfirande är inte nationalism men riskerar att bli det om balanserade krafter bojkottar det hela. Att vara patriot är inte att vara nationalist. Den som inte fattar skillnaden mellan begreppen bör i logikens namn inte heller heja på Sverige i landskamper och turneringar i fotboll, hockey eller annan idrott.

Jag vill alltså säga: Grattis Sverige, om än en dag för sent! Din sol, din himmel, dina ängder gröna och ditt fria öppna samhälle vill jag gärna behålla även framöver även om jag just detta år istället för att vara på Larmtorget i Kalmar ägnade mig åt en bildningsaktivitet i Visby. Det är ju också en del i en hållbar framtidsstrategi!

söndag, juni 04, 2017

Helige ande, hjälp oss...

Kärlekens ande, hand i hand
lär oss som syskon att vandra.
Samman oss bind med fridens band,
hjälp oss att älska varandra.
Styr våra steg i Jesu spår,
lär oss att bedja Fader vår.
Kärlekens ande, led oss.
Sv Ps 161:4



lördag, juni 03, 2017

Vad vore livet utan körsång?

Min härliga kör Vox Communis hade sommaravslutning i torsdags med en kväll på Park Hermina i Stadsparken. Det var gott på alla vis! Jag fick presenter (se nedan) och många önskningar om en härlig sommar, och också många grattis till min ljusnande framtid på jobbfronten :-)

Vi börjar med våra sångövningar igen tisdagen den 22 augusti kl 18 i Oxhagshemmets samlingssal. Har du inte provat att sjunga i kör tidigare, om du har sjungit tidigare men vill vara med i en ny, glad och stor gemenskap eller om du helt enkelt behöver må bättre varannan tisdagkväll med åtföljande dagar: VÄLKOMMEN! Under hösten står en hel del på programmet i form av tioårsjubileum, Höstmys och julkonsert och vi blir gärna fler som delar glädjen!

Vad vore livet utan körsång???
Oerhört mycket fattigare....

torsdag, juni 01, 2017

Vinstfri äldreomsorg bara på principplanet

Insändare i Östra Småland  2 juni 2017
Larmet har gått från två av Kalmars vård- och omsorgsboenden. Det gäller Liljan och Ståthållaren, drivna av det vinstdrivande bolaget Norlandia. De boende har inte fått den hjälp de behöver eftersom personalresursen inte räcker till. Såväl personal som anhöriga till äldre har uttalat sig i mycket tydliga ordalag. Vi vet väl alla att det har gått långt innan man vågar bli visselblåsare och därmed riskera att klassas som illojal? Det krävs både mod och en stark övertygelse om att det man säger är rätt och riktigt, och då är det anständigt att ta deras berättelser på största allvar.
Det är i ljuset av detta som omsorgsnämndens agerande ter sig mycket märkligt. Vi har en styrande trepartikoalition där två partier, eller åtminstone ett, ofta och mycket uttalar sig om olämpligheten i att välfärdsverksamhet drivs med vinstintresse. Det verkar dock gälla enbart på principplanet. När vi ser effekterna av vinstjakten lokalt i Kalmar, efter en dålig upphandling med ett bolag som har den egna vinsten framför ögonen istället för de boendes välfärd, så tiger man still från ansvarigt håll. Man lyssnar på bolagsledningen och hoppas att den ska IVO-anmäla sig själv för de grava brister som påtalats.
Det är naivt tänkt och det är fegt hanterat för att inte säga oanständigt. Nu hade man möjligheten att verkligen lyssna på den personal och de äldre med anhöriga som man säger sig värna. Istället valde man att gå på ledningens version och stänga öronen för rösterna från golvet. Är det en rimlig prioritering? Nej, ett kraftfullt agerande med skarpa krav på förbättringar hade varit det naturliga. De fina orden om att äldreomsorgen ska drivas med de äldres behov i centrum istället för bolagens plånböcker måste omsättas i praktisk handling om de ska ha något värde. Nu har vi tvärtom sett att de är värdelösa hur många välskrivna insändare vi än har läst och kommer att få läsa. Frågan ”Vem ska hjälpa mormor?” kan lätt besvaras i Kalmar med orden ”Den som gör minst för lägst kostnad” och då konstaterar vi lätt att ekonomin sätter skygglappar för kvalitetsperspektivet.

Vi i Feministiskt initiativ menar att skattepengar som är avsedda för äldreomsorg självklart ska användas till detta och inte till att öka privata förmögenheter i Sverige eller utomlands. Vi är beredda att ta strid för det liksom vi är beredda att strida för att alla röster ska tas på allvar. Skattefinansierad välfärd ska bedrivas i offentlig regi men med inslag av alternativa driftsformer för valfrihetens och utvecklingens skull. Kooperativ och bolag som drivs med begränsningar av vinstuttagen (så kallade SVB-bolag) bör kunna komma i fråga för offentlig upphandling av välfärdstjänster men inte rena bolag med syftet att generera vinst hos aktieägarna. Så kan vi garantera att resurserna till äldres välfärd hamnar där de ska och genererar god kvalitet på både lång och kort sikt.
Birgitta Axelsson Edström, talesperson för Feministiskt initiativ Kalmar län

Fegt, naivt och oanständigt

Insändare i Barometern 1 juni 2017
Larmet har gått från två av Kalmars vård- och omsorgsboenden, Liljan och Ståthållaren, drivna av det vinstdrivande bolaget Norlandia.
Vi vet väl alla att det har gått långt innan man vågar bli visselblåsare och därmed riskera att klassas som illojal? Det krävs både mod och en stark övertygelse om att det man säger är rätt och riktigt.
Det är i ljuset av detta som omsorgsnämndens agerande ter sig mycket märkligt. Vi har en styrande trepartikoalition där två partier, eller åtminstone ett, ofta och mycket uttalar sig om olämpligheten i att välfärdsverksamhet drivs med vinstintresse. Det verkar dock gälla enbart på principplanet. När vi ser effekterna av vinstjakten lokalt i Kalmar, efter en dålig upphandling med ett bolag som har den egna vinsten framför ögonen istället för de boendes välfärd tiger de ansvariga still. Det är naivt tänkt och det är fegt hanterat för att inte säga oanständigt.
Nu hade man möjligheten att lyssna på den personal och de äldre med anhöriga som man säger sig värna. Istället valde man att gå på ledningens version och stänga öronen för rösterna från golvet. Ett kraftfullt agerande med skarpa krav på förbättringar hade varit det naturliga. De fina orden om att äldreomsorgen ska drivas med de äldres behov i centrum måste omsättas i praktisk handling om de ska ha något värde.
Frågan ”Vem ska hjälpa mormor?” kan i Kalmar lätt besvaras med orden ”Den som gör minst för lägst kostnad”.
Vi i Feministiskt initiativ menar att skattepengar som är avsedda för äldreomsorg självklart ska användas till detta och inte till att öka privata förmögenheter i Sverige eller utomlands. Det är vi beredda att ta strid för även i praktiken.
Birgitta Axelsson Edström
Talesperson för Feministiskt initiativ Kalmar län

tisdag, maj 30, 2017

Öronbedövande tystnad om kötider

Jag skrev en debattartikel för ett bra tag sedan och undrade över vilka åtgärder som landstingsmajoriteten skulle vidta för att uppfylla det egna målet om en helt köfri vård. Kötiden till audionommottagningen i Kalmar för en förstagångspatient att pröva ut hörselhjälpmedel är idag 18 månader. Huvuddelen av dem som behöver hörapparat är äldre och är ingen prioriterad målgrupp för landstinget. Det vet vi allihop, men hur medvetna är man på ansvarig politisk nivå om att under dessa 18 månader i kö kan ett helt socialt liv raseras (om man nu till och med inte hinner dö på riktigt också förstås) med social isolering och kognitiv svikt som negativa effekter?

Något svar har inte kommit på min fråga. Jag tror att man än en gång hade passat på att "glömma bort" audionomverksamheten. Misstanken ligger nära till hands då man segervisst hävdar att köerna ska vara borta under år 2018. Det är nu 19 månader tills det året är slut. Det måste alltså hända väldigt mycket just där om man inkluderar hörselhjälpmedelsutprovning i resonemanget, speciellt med tanke på att det generellt tar väldigt lång tid att faktiskt prova ut hjälpmedel som fungerar och att det många gånger är mycket komplicerat för patienter att lära sig att hantera dem. Det är därför jag ställde frågan, men svaret uteblir alltså. Gruppen hörselskadade i allmänhet och gruppen hörselskadade äldre i synnerhet verkar inte finnas med i gruppen "alla" den här gången heller utan verkar återigen räknas som ett särintresse eller en irriterande anomali som man inte behöver ta hänsyn till. Det är också en grupp människor som historiskt sett har varit ganska tyst. Kommunikation blir nämligen extra svårt när man inte hör.

Nu finns ju i sanningens namn inget att höra i svarsväg. Istället är tystnaden från ansvariga politiker närmast öronbedövande.

söndag, maj 28, 2017

Avdelningen "Att leva som man lär" än en gång

Visst är det då väldigt märkligt? Mitt gamla parti går från oklarhet till oklarhet. Ena dagen ska alla vinster i välfärden bort. Nästa dag så finns inga bevis alls för vanvård på två av Kalmars äldreboenden som drivs av Norlandia TROTS att personal och anhöriga har slagit larm om att verksamheten inte håller måttet och att de boende far illa. Ansvariga V-politiker drivs av den fromma, men i ärlighetens namn ganska rejält naiva, förhoppningen att Norlandia anmäler sig själva till IVO. Och ytterligare nästa dag, dvs i morgon, så kan vi på Östra Smålands insändarsida läsa att V-Kalmar läns förmodade förstanamn på riksdagslistan 2018 skriver: Alliansen och SD står på välfärdsföretagens sida för att bevara vinstjakten i välfärden. Vi står istället på folkets sida, mot riskkapitalister och lobbyister. Tillsammans kan vi vinna kampen och få en välfärd som finns till för alla oss som behöver den – inte för att säkra stora vinster åt riskkapitalister. 

Men när det gäller Kalmar så är det alltså andra visor som gäller. Hoola Bandoola Band sjöng det för länge sedan: Vem i hela världen kan man lita på? Tja, inte är det Vänsterpartiet i varje fall. Där verkar man byta åsikt typ varannan dag. Det där med att mota bort vinstjakten ur välfärden verkar tyvärr vara villkorat. Om den ger en själv fördelar så kan man stå ut med den (läs: förmånen att få vara knähund åt (S)torebror och Åsa-Nissemarxisterna). Att leva som man lär har tyvärr inte varit någon stark ledstjärna på väldigt länge i Kalmars lokala ankdamm.

Jag tycker dock att det är väldigt viktigt att leva som man lär. Idag fick jag ett bevis på att jag har lyckats i någon mån med att överföra sådana värderingar till nästföljande släkte. Goa dotter Emmy gav mig nämligen nedanstående Mors Dags-present. En sådan gest värmer även ett nervöst "dagen före tenta-modershjärta"!



Själv lämnade jag lite vackra blommor till mamma Ingrid och mormor Edla vid deras gravar. Tack för allt ni gav! Det där med att leva som man lär och att vara ärlig mot sig själv och andra är något jag har fått med mig hemifrån i allra högsta grad. Och, mamma är alltid mamma, även om man inte längre kan träffas på vanligt sätt...


torsdag, maj 25, 2017

Ännu en lokal partilinje?

Vid förra valet till EU-parlamentet kandiderade jag för Vänsterpartiet. Jag fick en plats långt upp på listan trots att min egen partiförening så klart inte ens hade nominerat mig (och det är ju inte förvånande i något stycke för den som vet hur det såg ut där då). Grundinställningen till EU var enligt partilinjen klart kritisk: EU är en koloss som flyttar makten från gräsrötterna, bygger ett Fort Europa, premierar kapitalet och som verkar i icke-demokratisk riktning. Det hade funnits en EU-vänlig formation i partiet men den var marginaliserad sedan länge. Jag ställde mig naturligtvis på barrikaden tillsammans med partiet. Vänsterpartiet, tillsammans med Feministiskt initiativ och Miljöpartiet, hade en gemensam linje som såg EU som en struktur som i grunden var negativ.

Kanske var det något annat än bara allmän motvilja mot mig som låg bakom att mina lokala partikamrater inte ville ta i min kandidatur med tång? Kanske var det mina EU-kritiska åsikter som gjorde att jag fick tigga respengar från riksorganisationen? Igår publicerade nämligen Bertil Dahl, kommunalråd för V i Kalmar, en artikel i Sydsvenska Dagbladet tillsammans med EU-vänliga medskribenter (ibland är det tur att man har försänkningar i Skåne...) med ett helt annat budskap än det Vänsterpartiet har gällande EU och den framtida utvecklingen. Artikeln kan läsas här. Han skriver bland annat: "EU är kraftigt ifrågasatt av medborgare i många länder. Tuffare åtgärder mot skatteflykt kan vara ett sätt att reparera tilliten till både EU och demokratin."

Så kan man tydligen resonera nu. Tilliten till EU ska alltså repareras. Det är ganska långt från den officiella partilinjen. Å andra sidan är det inte första gången som Kalmarvänstern gör något helt annat än följer kongressbeslut. Tänk bara på den berömda partiskatten härom månaden ;)

tisdag, maj 23, 2017

Störst är kärleken

Hur ska vi kunna värja oss mot terrordåd? Nu är det dags igen. Igår bombades en konsertarena i Manchester efter en konsert med den amerikanska artisten Ariana Grande, en artist som lockar en ung publik. Över 20 offer har dött hittills och inget kan garantera att siffran inte stiger. Det är fruktansvärt och man känner både rädsla i flera dimensioner, vanmakt och vrede. Vi har tack och lov ännu inte vant oss vid att vakna upp till sådana nyheter, men frågan är om vi inte är på väg dit med ganska stora kliv. Det händer alldeles för ofta, och jag vet att många känner som jag. I april så hände det ju i vår huvudstad, om än i betydligt mindre skala. Vi börjar vänja oss vid resonemang som utgår från "när händer det" istället för "om det händer". Visst är det skrämmande?

Och det är klart, vi måste ju hantera det på något sätt. För många så ger terrordåd upphov till fördömanden. Det är inte konstigt och det är inte fel heller, men det är förstås ingen väg framåt om man stannar där. En annan väg är att ropa på mer övervakning och på skarpa samhälleliga markeringar. Det är inte heller konstigt, men det är rent ut sagt ganska korkat. Ska vi ge upp det fria samhället? Ska vi offra vår demokrati för att det finns människor och sammanslutningar som inte ser någon annan utväg ur sin egen vanmakt än att skjuta, spränga eller köra ihjäl så många människor som möjligt? Ska vi låta våldet vinna och förtrycket breda ut sig? Det tycker många som inte har tänkt färdigt. Det tänker man kanske om man inte har fått tillgång till eller kunnat tillägna sig redskapen att tänka ett par steg till. Kanske har man helt enkelt valt bort de svåra och komplicerade resonemangen kring ett hållbart samhällsbygge för snabba klipp och lika snabba cash och för ett närmast tvångsmässigt behov av att visa snabb handlingskraft oavsett om det är kloka åtgärder eller ej? Till skaran som yttrar sig i de banorna hör Kalmars kommunstyrelseordförande Johan Persson. Vi har sällan varit överens, han och jag, och vi är det sannerligen inte nu heller.

Jag har läst Karin Boyes Kallocain. Jag har också läst George Orwells 1984. Det var länge sedan, men jag bär med mig de upplevelserna och därpå följande insikter sedan dess. Kontroll och "storebror ser dig"-strategier löser inga problem. Nya problem kommer istället, oavsett om vi blir matade av Makten som med sitt nyspråk och sina nya begrepp vill få oss att tro att svart är vitt och att bildning och kreativitet skapar hinder och oro. Lyssnar vi för mycket på sådant och på ledare som har maktambitioner som sträcker sig långt bortom det demokratiska mandatet de har så minskar vårt samhälles hållbarhet drastiskt.

Vad ska vi då göra? Det är svårt, men en annan väg är möjlig. Jag har nyligen förlorat en god vän alldeles för tidigt. På minnesstunden efter hans begravning berättade hans svärmor om samtal som de hade haft under otaliga bilfärder. En gång hade de pratat om människor som det är svårt att förlåta och ha fördragsamhet med. Vi vet ju alla, handen på hjärtat, att vi möter sådana människor då och då. Mats hade svaret. "Vi ska tokälska dem."

Det är ingen logisk väg, och i sanning ingen enkel heller, men den är fruktbar. Det som de här skräckspridande individerna och grupperna mest av allt saknar är just kärlek, och kärleken övervinner faktiskt allt. Man kan inte värja sig mot den. Den överskuggar allt annat. Självklart kan vi inte älska attentat, sprängningar och besinningslöst dödande, men lika självklart är ändå att vi måste välja en annan väg än att svara med samma mynt och beskära friheten för våra medmänniskor rakt över, alltså även för dem som aldrig har haft en tanke på terrordåd eller på att ens göra en fluga förnär.

Ingen har sagt att det är enkelt, men det är det enda som fungerar, oavsett vad höga vederbörande säger i sin ständiga "full fart framåt"-ambition. Mot sorg, misslyckanden, trasiga människor och uppdämd vrede finns ingen annan motkraft än kärleken. HUR vi ska göra tål att tänkas på, för det finns ingen Quick Fix här. Det går inte att hitta facit genom att fuska eller att ta en snabb väg för att få en detaljplan antagen. Det är helt enkelt en process som man måste ta sig igenom. Första steget är sannolikt att lära sig skifta perspektiv, och redan det är svårt nog.

Men, störst är kärleken. Ändå.

Kärleken är tålmodig och god
kärleken är inte stridslysten,
inte skrytsam och inte uppblåst.
Den är inte utmanande, inte självisk
den brusar inte upp, den vill ingen något ont.
Den finner inte glädje i orätten, men gläds med sanningen.
Allt bär den, allt tror den,
allt hoppas den, allt uthärdar den.

Men nu består tro, hopp och kärlek, dessa tre,
och störst av dem är kärleken.
(1 Kor 13: 4-7, 13)



Tyvärr inte


måndag, maj 22, 2017

Är det verkligen dit vi vill?

Aniara på Malmö opera var en underbar upplevelse, vitt skild från det allra mesta jag har sett i den vägen. Karl Birger Blomdahls tolvtonsmusik är svårtillgänglig och är absolut inte lätt att ta till sig, men den förmedlar oerhört mycket känslor. Den vibrerar med hjärtat och spelar inte bara på strängarna i violinerna, den spelar främst på känslosträngarna. Människans färd mot sin egen undergång för egen maskin och med sig själv vid styrrodret har sällan illustrerats mer tydligt. Det var ångestskapande och berörande, men ändå stimulerades kampviljan. Vi vill något annat! Vi är oss inte själva nog. Vi är andliga varelser som vill återförenas med det transcendenta, och vi ska inte skapa det på egen hand även om den drivkraften är stark.

Jag saknade dock slutorden i Aniaras hundrade sång. Jag trodde att dessa ord, om några, skulle vara med men så var det nu inte.
Ty rymdens grymhet övergår ej människans.
Nej människors hårdhet tävlar mer än väl.
Fånglägercellens ödslighet på jorden
har tungt sin stenrymd välvt kring människans själ,
när kalla stenar stumma hördes svara:
här härskar människan. Här är Aniara.
Är det verkligen dit vi vill?

Inte jag.

torsdag, maj 18, 2017

Köfri vård på hörselområdet?

Replik på debattartikel i Barometern från landstingsmajoriteten Kalmar län den 15 maj, publicerad den 18 maj 2017
Jag välkomnar landstingsmajoritetens ambitioner att år 2018 erbjuda en helt köfri vård. Frågan är dock vad det innebär på hörselområdet. I Kalmar är väntetiden till audionommottagningen idag 18 månader. Innan den tiden har gått har nästan hela 2018 passerat.
Vi vet att hörselproblem ofta leder till social isolering, utanförskap och känslor av bristande delaktighet i det sociala livet. När man blir äldre tenderar riskerna att bli ännu större då mycket pekar på att det finns ett samband mellan kognitiv svikt och utanförskap. Då förstår vi hur viktigt det är att hörselskadade äldre, och den gruppen är stor, har möjlighet att delta i sociala sammanhang. Att tidigt i åldrandeprocessen kunna söka hjälp i form av nödvändiga hörselhjälpmedel, få lära sig hur man använder dem och få råd, hjälp, uppmuntran och stöd är en av de allra viktigaste vägarna för att bevara och utveckla såväl hälsa som livskvalitet.
En kötid på 18 månader till audionommottagningen är inte acceptabel. Mycket hinner hända under den tiden. Läget är i högsta grad allvarligt för våra äldre som riskerar att få en mycket lägre livskvalitet än nödvändigt. Det går inte att skylla på graviditeter och barnafödande i audionomgruppen. Sådant sker väl även inom andra landsting och sjukhus med kortare väntetider? Jag vet av egen erfarenhet att verksamheten i Kalmar fungerar mycket bra för den som redan finns i systemet, men något måste vara fel när man ska behöva vänta i ett och ett halvt år innan man kommer dit första gången. För en äldre person hinner det sociala livet rämna. Då har vi ändå inte räknat med den tillvänjningsprocess som krävs för att man ska kunna bruka hörselhjälpmedel när man till slut får dem.
Hörhjälpmedel gör väldigt liten nytta när livet tar slut och när demensen har gått för långt. Jag undrar vilka åtgärder landstingsmajoriteten tänker vidta för att säkerställa att hjälp kan komma våra äldre till del innan det är för sent. Det är nämligen bråttom för många.
Birgitta Axelsson Edström

Beteendevetare som jobbat med äldrefrågor inom HRF

tisdag, maj 16, 2017

Ut på banan!

Under innevarande mandatperiod har SD haft platser/ledamöter i Kalmar kommuns olika nämnder och styrelser. Inte en enda gång kan jag dra mig till minnes att de har agerat så att det har märkts (med undantag av Alfsson som piper till i kommunstyrelsen i undantagsfall). Det är egentligen himla konstigt, så mycket som de säger att de ska ändra på när de får väljarstöd. Det är inte bara konstigt, det är rent ut sagt urkass. Vad har de gjort mer än lyft sammanträdesarvoden?

Visst är det ett underbetyg till de ledamöter som representerar SD i facknömnderna. Det är också ett underbetyg till övriga partier som inte lyckats locka ut SD-människorna på banan och avkräva dem svar och ställningstaganden. Jag har sagt det förut: Tystnaden har aldrig varit ett verksamt redskap i kampen för en mänskligare framtid. Det är den inte nu heller. Genom att låtsas som om SD inte finns närvarande och aldrig tilltala dem så ger vi ogräset ännu mer möjlighet att växa. Har alla partier satt på sig glasögon med skygglappar längst högerut? Desto konstigare är det ju att Moderaterna och KD verkar villiga att öppna dörren ditåt, eller är det menlöst röstboskap de vill ha?

SDs uppgång i opinionen verkar ha stannat av, men ändå verkar det som att var femte eller sjätte väljare kan tänka sig att rösta på dem, dvs på ett parti som i den lokala verkligheten inte vill något alls utöver att få pengar i plånboken som kan skickas till den egna fickan eller till det nationella partiet. Det är ju rent bedrövligt, eller hur? Och är det så här vi vill att den svenska demokratin ska fungera?

Min inställning är en helt annan. Jag vill att vi ska ta fighten och att vi ska göra det öppet och ärligt. Ska man ha makt och arvoden så ska man jobba. Ska man jobba politiskt så måste man både vilja något och vara beredd att ta striden för det. Visst är vi många som egentligen tycker likadant? Låt oss då visa det!

måndag, maj 15, 2017

Det gör ont

Igår såg jag ett nytt avsnitt av serien om barnmorskorna i West End, ni vet den där brittiska produktionen om mödravården och förlossningen som drivs med hjälp av nunnor och sköterskor. Jag tycker att serien är välgjord och intressant. Varje gång finns en etisk fråga närvarande. Ibland blir den besvarad och ibland inte. Sådant gillar jag. Det får åtminstone mig att tänka till en aning, och oftast så får man sig till livs ett par nya infallsvinklar på problem och dilemman och en viss historisk medvetenhet som gör att den egna analysen kvalificeras.

Igår var året 1961 och den första babyn med neurosedynskador föddes på Nonnatus House. En liten flicka såg dagens ljus, men hon saknade både armar och ben. Inget visste varför. Reaktionerna var starka, både hos familjen och hos vårdpersonalen. Man gjorde så gott man kunde. Naturligtvis ifrågasattes barnets livsduglighet och om det verkligen var rätt att försöka få henne att överleva och i så fall till vilket liv. Modern försökte man hålla utanför, fadern reagerade med avsky och vården stod handfallen. Men barnet ville verkligen leva. Kläder specialsyddes, blöjor anpassades och så småningom kunde familjen förenas i omsorgen om den lilla dotter som de hade fått. Det var vackert. Hon var en av de tidigaste offren för neurosedynets helvetiska effekter under graviditet. Vi vet att det kom många fler senare. Vi får hoppas att läkemedelsforskningen lärde sig något av den här processen, inte minst om vikten av att pröva, pröva och pröva igen innan nya medel släpps ut på marknaden.

När flickan i avsnittet efter många om och men blev välkomnad in i familjen så flödade mina känslor över där i TV-soffan. Ibland gör det så ont i hjärtat att jag inte vet vart jag ska göra av mig. Igår så blev jag så tacksam över att ha blivit född in i en familj som alltid har visat självklar kärlek. Hade jag varit född i Tyskland 25 år tidigare så hade jag förmodligen hamnat på något slags hem för icke-funktionsdugliga och så småningom offentligt dött i sviterna av någon märklig sjukdom. Barn med hörselskador togs ofta för att vara "dumma i huvudet" och sådana hade man ingen plats för i ett samhälle som skulle bestå av genetiskt fullvärdiga. Mitt tjocka ljusa hår och ljusblå ögon hade nog inte spelat någon roll i det läget. Men nu blev det inte så. Jag föddes in i en familj som älskade mig som jag var, och människorna hade lärt sig att mänsklighet inte mäts i funktionsduglighet, ursprung eller religion. Det var en dyr läxa som hade lärts in under de tjugo år som hade passerat sedan ondskan blev helt synlig i offentligheten.

Det var 1964. Nu har över 50 år till passerat och minnena verkar ha grumlats och lärdomarna likaså. I Sverige kan nästan var femte väljare tänka sig att rösta på ett parti som har sina rötter fast förankrade i den ideologi som sorterade ut barn som icke-önskvärda. Stöveltrampen från Tysklands 1930-tal ekar. Jag är rädd och undrar vilket sorts samhälle som kommer att möta generationen som mina eventuellt kommande barnbarn kommer att tillhöra. Blir de välkomna? Blir de älskade? Eller blir deras livsduglighet (läs: produktivitet och lönsamhet) ifrågasatt?

Ibland blir det så tydligt varför jag inte vill ta i SD ens med tång. Gårdagskvällen var ett sådant tillfälle. Deras framgångar skär sönder mitt hjärta, och det gör ont.

söndag, maj 14, 2017

Drömmar efter ESC

Drömmarna är tillbaka! I natt har det varit full fräs för min del. Först hade vi en massa folk här på knytkalas. En av gästerna, lilla L som jag inte kan tänka mig kan göra en fluga förnär och inte vara emot nåt eller nån i hela världen, kom ut som värsta rasisten. Det var oerhört jobbigt och rätt pinsamt när man som värd skulle motivera under kvällen varför vi umgås med sådana och hur det kunde komma sig att vi inte hade en aning om hur illa det var ställt... FÖRLÅT LILLA  L! Det var inte meningen! Om jag nästa gång vi ses ställer konstiga frågor så vet du varför ;)

Sedan var vi på Klädesholmen. Vi blev avsläppta av en buss mitt på gatan en liten bit före mina farföräldrars hus och pappas barndomshem, och jag tappade min grå munkjacka som då hamnade i riskzonen för att köras över av bussdäck modell gigantic. Då slet en gubbe tag i jackan och hävdade att den var hans. Jag tog tillbaka den och fnös att han knappast brukade gå i kläder i damstorlekar och gick in i huset mittemot. Där tog ett värdpar emot oss. Vi var egentligen på väg ett pat hundra meter bort, men stämningen började bli så hotfull där ute att vi gärna gick in istället. Där sprakade en konstgjord levande brasa (allt blir ju så logiskt på nätterna) och på vardagsrumsbordet plockade värdparet fran dagens stora fynd. De var tydligen samlare, och det första de samlade på var pelikaner i porslin. De hade nog hittat fyra-fem stycken idag med onda ögon och näbbar fulla med fisk. Det andra fyndet var en hel uppsättning med dansande kaniner i keramik. Det där var att betrakta som rariteter. Hela gruppen gestaltade nämligen den svenska folkparksrörelsen på 1950-talet. Dansande kaniner, tja man får väl dra vilka slutsatser man vill av det. När de här dyrgriparna hade beskådats och beundrats i tillbörlig ordning så avslöjade värdinnan att hennes man nu höll på med sitt livsverk: En textilbonad  med applikationer föreställande Den Heliga Birgitta i nunnekläder. Jag fick se den här enormt stora fruktansvärt fula tygskapelsen i jeanstyg som ännu inte var färdigställd och tappade nästan andan. Vad säger man, liksom? Jag kunde i alla fall komma med en expertkommentar: Birgitta hade inte rätt huvuddok! Det karakteristiska svarta korset som pryder birgittasystrarnas huvuden fanns helt enkelt inte med...

Sedan var det dags att gå. Vi hade problem med att hitta våra kläder, men vi kom ut till slut. Då fick vi sällskap av gamla kolleger från kyrkan. De planerade konfirmationsläger, och jag talade om för dem att en av dotter Emmys gamla klasskamrater skulle vara med (vad nu en 28-åring har på läger med hormonstinna 15-åringar att göra) men det stora problemet var ju att hon inte var döpt och kanske till och med hade fått en muslimsk uppfostran. Det gick ju INTE för sig. Mitt i den diskussionen vaknade jag. Jag vet alltså inte vem som avgick med segern i den frågan, jag som tyckte att alla måste få en chans eller de andra som ville hålla kyrkans tro "ren från blasfemi".

Under hela dagen idag har jag funderat på en denimfärgad Birgitta, skrämmande pelikaner, presumtiva rasister i umgängeskretsen, ekivoka kaniner och sekteristiska församlingar som stänger människor ute. Vilken tur att det bara var en dröm! Undrar om det var ESC igår kväll eller nåt annat som rörde till hjärnbanorna under natten...

fredag, maj 12, 2017

Köer till hörselvården förstör livskvaliteten

Insändare i Östra Småland 13 maj 2017
Vi vet att hörselproblem ofta leder till social isolering, utanförskap och känslor av bristande delaktighet i det sociala livet. När man blir äldre tenderar riskerna att bli ännu större då mycket pekar på att det finns ett samband mellan kognitiv svikt och utanförskap. Det är en vanlig uppfattning att kognitiv svikt, i förlängningen demens, drabbar många med åren med ofrånkomlighet.

Förr tog man även i forskarkretsar den kognitiva svikten som något man inte direkt kan påverka. Idag är insikten en annan: Bara för att fysiska förändringar i hjärnan uppkommer, t ex att antalet hjärnceller minskar, betyder det inte att kognitionen påverkas nämnvärt. Sambanden är betydligt mer komplicerade. Det kan bli en aning svårare att komma ihåg till exempel namn och detaljer. Det tar helt enkelt lite längre tid att anpassa sig och fungera lika bra som när man var yngre. Stress påverkar också. Speciellt minnets belastningsförmåga påverkas negativt av långvarig stress, ensamhet och depression.

Mycket talar alltså för att sociala aktiviteter kan fördröja kognitiv svikt. Då förstår vi hur viktigt det är att hörselskadade äldre, och den gruppen är stor, har möjlighet att delta i sociala sammanhang. Att välja bort sociala kontakter är av allt att döma en riskfaktor som påverkar inte bara livskvaliteten negativt, utan även den kognitiva förmågan. Det är nödvändigt att undanröja de hinder som upplevs och bibehålla den aktivitet och delaktighet som man önskar och kan ha. För att vi ska kunna nå dit krävs att det finns hjälp att söka och att den äldre hörselskadade får det stöd som krävs för att hjälpmedel och andra former av stöd ska kunna fungera. Att tidigt i åldrandeprocessen kunna söka hjälp i form av nödvändiga hörselhjälpmedel, få lära sig hur man använder dem och få råd, hjälp, uppmuntran och stöd är en av de allra viktigaste vägarna för att bevara och utveckla såväl hälsa som livskvalitet.

När man nu möts av beskedet att det i Kalmar är en väntetid på 18 månader till audionommottagningen så förstår vi hur mycket som hinner hända under den tiden. Läget är i högsta grad allvarligt för våra äldre som riskerar att få en mycket lägre livskvalitet än nödvändigt. Det går inte att skylla på graviditeter och barnafödande i audionomgruppen. Sådant sker väl även inom andra landsting och sjukhus med kortare väntetider? Jag vet av egen erfarenhet att verksamheten i Kalmar fungerar mycket bra för den som redan finns i systemet, men något måste vara fel när man ska behöva vänta i ett och ett halvt år innan man kommer dit första gången. För en äldre person hinner det sociala livet rämna på den tiden, och då har vi ändå inte räknat med den stora omställning som krävs för att man ska kunna vänja sig vid hörselhjälpmedel när man till slut får dem.

Det friska livet är inte evigt här på jorden, och hörhjälpmedel gör väldigt liten nytta när det väl tar slut eller när demensen har gått för långt. Se till att hjälpen kan komma våra äldre till del innan det är för sent!

Birgitta Axelsson Edström


Beteendevetare som jobbat med äldrefrågor inom HRF

torsdag, maj 11, 2017

En öppen och levande gemenskap för alla

Replik på Dag Sandahls insändare i Östra Småland 8 maj, publicerad 12 maj 2017
Vi har lagt en motion som syftar till att Kalmar pastorat bör genomgå processen Regnbågsnyckeln. Motionen har av kyrkofullmäktige lämnats till kyrkorådet för beredning. Processen är menad att ge ökad kompetens vad gäller mångfald, olikheter och HBTQ och syftar till att alla ska känna sig välkomna in i kyrkans gemenskap. När vi motionerar om att Kalmar pastorat ska genomgå den processen betyder det inte att vi tror att våra församlingar är speciellt dåliga på detta. Tvärtom tror vi att det finns god möjlighet till utveckling, precis som i resten av vårt stift. Vi är inte ensamma om sådana tankar: Södra Ölands pastorat har gått in i processen och Alvesta församling blev nu i helgen Sveriges första församling att få märkningen Regnbågsnyckeln.

Processen, som har arbetats fram av Växjö stift, Sensus och EKHO (Ekumeniska grupperna för kristna hbtq-personer) ligger mycket väl i linje med Öppen Kyrkas program. Öppen Kyrka – En kyrka för alla vill bland annat att Svenska kyrkan viger par av både olika och samma kön och att kvinnliga präster skall ha lika goda arbetsvillkor som manliga. Vi vill att kyrkan skall vara öppen och levande för alla vår tids människor som söker, tvivlar eller tror.

Av någon anledning känner sig Dag Sandahl påhoppad av detta. Vi har inte haft en tanke på honom. I Kalmar pastorat arbetar han inte, han bor inte heller här och har inget ansvar för vad vi diskuterar och planerar här. Däremot vräker han ur sig än det ena och än det andra. Vi beklagar att Dag Sandahl sänker debattnivån så lågt att respekten för Svenska Kyrkan i högsta grad riskerar att urholkas.

Vår motion om Regnbågsnyckeln handlar inte om kvinnoprästmotstånd, hammare och skära, kyrkoherdetillsättningar i Göteborg eller minst av allt om Dag Sandahl. Ändå tål han det inte. Man kan naturligtvis undra varför han reagerar som han gör, men Dag Sandahl är inte den som är viktig här.

Det viktiga är en öppen kyrka, som kontinuerligt utvecklas i kärleksfull och inkluderande riktning och som vågar lyssna på de vittnesbörd som åtskilliga HBTQ-personer lämnar och ta dem på allvar. Det är vår klara övertygelse att en lyssnande kyrka som är trygg i sin förkunnelse och sin tro också är en öppen och välkomnande levande gemenskap där alla får komma in.

Birgitta Axelsson Edström och Gunnar Thorbert, kandidater för Öppen Kyrka – En kyrka för alla (ÖKA) i kyrkovalet 2017

onsdag, maj 10, 2017

Maktmissbruk i gärdsgårdsserien

Donald Trump har sparkat FBI-chefen James Comey. Det visar hur galet livrädda Trump och hans administration är över den pågående Rysslandsutredningen. Tillvägagångssättet är mardrömslikt, inte för att det inte har skett på andra håll förut, utan för att det sker i supermakten USA där demokratin sägs hållas högt. Nu börjar man verkligen befästa sin plats i gärdsgårdsserien i det avseendet. Att inte tåla granskning är att ha något riktigt smaskigt att dölja. Att det händer i bananrepubliker och diktaturer ligger i sakens natur, men det här är något helt annat. Någon blev påmind om Watergate i början av 1970-talet. Parallellen är tydlig, och om det kan leda till samma resultat som då, nämligen att presidenten blir tvingad att avgå, så kan det i och för sig vara värt en del. Men faktum kvarstår ju: Trump är vald av den amerikanska väljarkåren. Det VAR skrämmande då, och det ÄR lika skrämmande nu.

Och en sak till: När högsta nivån börjar göra sig av med alla som inte är notoriska ja-sägare så är det dags att ställa sig frågan om hur mycket som är sjukt i aktuell miljö. Det behöver inte vara på supermaktsnivå. Det kan hända i de flesta sammanhang, och det är riktigt illa. Det är ju därför vi har revisioner och kontrollapparater, men även dessa kan rundas av den som är berusad av sin egen maktposition. Håll koll där du befinner dig! Börjar frågor och invändningar bemötas med förakt och svartmålning? Då är det dags att dra öronen åt sig. Den som bara vill omge sig med ja-sägare är en ledare som inte är vuxen sitt uppdrag. Är hen dessutom förtroendevald så är det ännu värre.

Svaret på allt detta är, som i så många andra sammanhang, folkbildning. Hur långt ska det behöva gå innan vi kan komma överens om det? Man kan ju inte ramla så mycket längre ner än division sex eller sju...

tisdag, maj 09, 2017

Sköna maj, välkommen!

Kalmar är i uppror! Det snöade i natt, och det var ordentligt. Jag steg upp vid 03.30-snåret och tyckte att det såg lite märkligt ut det lilla jag såg genom springan i det öppna sovrumsfönstret, och mycket riktigt: Marken var vit och ganska mycket mer snö var på väg nedåt. Det var något väldigt speciellt med solnedgången igår och man kunde nästan ana att det var något ovanligt på gång. Jag tror aldrig att jag har upplevt snö på de här breddgraderna den 9 maj, men någon gång ska väl vara den första?


På morgonen sken solen på det vita snötäcket som låg kvar. Det var en sällsam syn att se träden snötäckta när de redan har skjutit skott. Det känns inte helt rimligt, men vädret spelar oss sina egna spratt. Jag älskar vinter och snö, men så här långt fram i maj så är det inget jag har räknat med. Nu känns det mer "jag har ju börjat med sandaler och så måste jag ta fram strumporna igen". Det är en form av nederlag, men det är ju inte mycket att hänga upp sig på. Man får gilla läget, liksom.

Och så får man vakna till och se det ljusa: Snön blir till vatten, och är det något vi behöver så är det vatten. Nu är snön borta med undantag av några fläckar som har legat i skugga, men vattnet sipprar ner i jorden och gör massor med nytta. Vi ska nog glädjas åt det i varje fall.


"Herre, så är du för mig: Ett vårregn som väcker mig till liv" sjöng vi med min tidigare kör Harmoni. Så är det. Vi behöver vatten för att få liv. Den här gången kom vattnet i snöform. I det stora hela så är det väl inte hela världen? Själv målade jag tånaglarna i blått i helgen. Det är inte så vanligt, men nånstans så anade jag väl att det på något sätt skulle "ligga i tiden" ;-)

Tack! Nu är pengarna på väg!

Det tog sin lilla tid att i detta kontantlösa samhälle sätta in pengarna från våra konserter Om våren och kärleken på banken, men igår lyckades jag till slut med sista insättningen. Idag har pengarna från konserten i Birgittakyrkan i Kalmar gått iväg, både för fakturan från pastoratet (kostnader knutna till lokalen) och till Hungerhjälpen. Resterande 12 000 kr går direkt från Öland till Radiohjälpen.


Därmed är de 33 500 kronorna som vår musik inbringade på väg att på något sätt lindra nöden söder om Sahara. Varmt tack till alla som bidrog!

Bilder från Homeparty med Gudrun Schyman

Vi hade ju Homeparty med Gudrun Schyman i förra veckan, ett mycket välbesökt sådant. Trots att vi inte hade råd med marknadsföring via annonser så kom det ett hundratal intresserade som fick sig en mycket lärorik samhällskunskapslektion till livs. Nu kör vi för framtiden, tillsammans och på nya vägar! De rosa ballongerna visar vägen: full fart framåt, full fart uppåt!
Gudrun är en fantastisk retoriker med ett varmt hjärta. Det är den kombinationen som gör att det blir "på riktigt" när hon jobbar politiskt. Kanske är det därför hon också är så hotande för så många andra som vill sitta still på maktens taburetter och på sin höjd byta stolar med andra som vill sitta lika stilla. Retoriker har vi gott om i de politiska rummen, men ofta är det ett spel som lämnar lyssnarna ganska oberörda. Det är den mänskliga dimensionen som saknas. Så är det inte med Gudrun Schyman.
Fotograf Stina Felter



Vi ses igen, allihop! 
Valrörelsen har börjat! 
Förändringen är på gång! 
Det är nu det händer!

måndag, maj 08, 2017

Tack och lov, men arbete väntar!

Marine Le Pen fick 34% av rösterna i det franska presidentvalet. Det räckte inte alls till seger, och vi är nog många som drar en lättnadens suck. Populismen, de enkla lösningarna, främlingsfientligheten, nationalismen och fascismen erbjuder inga hållbara politiska och demokratiska principer att styra ett land efter. Tack och lov så inser tillräckligt många röstberättigade i Frankrike detta. Man behöver i och för sig inte vara någon Einstein för att fatta det, men det är inget man kan räkna med längre. Samhällets bildningsnivå sjunker ju generellt. Se på USA. Se på Storbritannien. Se på Sverige. Den bruna skiten breder ut sig. Det är ett tecken på sjunkande bildning.

Men, 34% av Frankrikes röstande lade sin röst på Le Pen. Vi talar här om ett av Europas starkaste länder, med en stolt historia av kultur, filosofi och politik samt stark utveckling såväl ekonomiskt som demokratiskt och med en i tiden ganska närliggande period av nazistisk ockupation. Minnet kan vara särdeles kort ibland... Detta land, ett föregångsland i många stycken, har fostrat en tredjedel av sina röstberättigade till att välja instängdheten och inskränktheten framför öppenheten och långsiktigheten. Det är allvarligt. Upplysningstidens landvinningar verkar ha både passerat och lämnat Frankrike. Nu tror var tredje röstande inte på människan längre.

Jag gratulerar Macron till segern. Den blev tydlig, men det är ändå svårt att glädjas fullt ut. Att ha en högerpopulist med till sista valomgången är ett varningstecken. Vart är Frankrike på väg? Vad händer i nästa val? Man kan inte låtsas att problemet inte finns. Det finns, och det är i högsta grad levande.

Grattis president Macron! Nu börjar jobbet. Att återupprätta tilltron till den öppna demokratin är inte enkelt, men det måste göras.

lördag, maj 06, 2017

Apropå torghandeln


Debattartikel i Barometern 6 maj 2017 (originalversion här, något förkortad i tidningen)
Den 7 mars 1935 dömdes den kände skådespelaren Thor Modéen till 75 kronor i böter för att han var för rolig på juldagen 1934 vid en matiné i Sportpalatset i Stockholm. Han hade blivit polisanmäld av en ”Vän av ordning” och i anmälan sades att sådana lustigheter som Modéen hade roat publiken med minsann inte var tillåtna på större högtidsdagar. Två poliser som var närvarande på matinén gick sedan i rätten i god för att komikern mycket riktigt hade varit alltför rolig. Publiken hade skrattat sig halvt fördärvad.
Den historien drar jag mig till minnes när jag läser vad Thoralf Alfsson (SD), med draghjälp av Rolf B Bertilson från just Drag, skriver i sin iver att utmåla en torghandlare i Kalmar som respektlös för att han sålde grönsaker på Stortorget på långfredagen i strid mot rådande bestämmelser. Torghandeln kritiseras som ohederlig för att den drivs av personer med utländsk härkomst och den bör, med Bertilsons ord ”snarast anpassa sitt sätt att bedriva handel till samhällets övriga sätt att bedriva handel”. Vad menas med det? Är det inte exakt det som gjordes när man kunde köpa morötter och potatis på långfredagen?
Ska torghandeln anpassas till övrig handel så ska den vara igång från kl 06 till kl 23 på kvällen sju dagar i veckan. Det är ju sådana tider vi är vana vid från exempelvis Konsum Norrliden, Stora Coop och ICA Maxi. Möjligen kan det finnas någon inskränkning på midsommarafton, julafton och på nyårsafton men på juldagen är det full kommers igen, precis som på långfredagen. Ska torghandeln anpassas till detta behöver man nog bevilja övernattningsmöjligheter på Stortorget också. Är det också ett förslag som Alfsson och Bertilson stödjer och tänker driva?
Vi vet ju svaret förstås. Det här handlar inte alls om det. Det handlar om att ta varje chans att peka ut och skuldbelägga människor med annat ursprung än svenskt, och det är precis därför som de inte bryr sig om att våra egna vanliga affärer är öppna närhelst kyrkan firar gudstjänst. De inskränkningar som handeln har i sina öppettider är numera anpassade efter våra svenska festtraditioner snarare än efter de kristna högtiderna. Det är därför julafton, nyårsafton och midsommarafton hanteras speciellt. Det var annorlunda förr, det medges, men även om det vore värdefullt i flera aspekter enligt min mening så tror jag inte att majoriteten av våra medmänniskor vill tillbaka till den tiden då det var förbjudet att göra något annat på långfredagen än att vara tyst, gå i kyrkan och lyssna på klassisk musik på radion. Men Alfsson och Bertilson kanske tycker att bötfällningen av komikern Modéen år 1935 fortfarande äger sin giltighet? Det vore, efter en stunds eftertanke, rätt så logiskt egentligen. Den unkna doften av 1930-tal är tyvärr ganska tydlig i de inlägg vi har läst.
Birgitta Axelsson Edström

torsdag, maj 04, 2017

En kyrka för alla – för både Dag Sandahl och HBTQ-personer

Insändare i Östra Småland 5 maj 2017 (replik på Dag Sandahl 28 april)
Dag Sandahl väljer att inta ett helt annat perspektiv än vi gör när vi vill att Kalmar pastorat går igenom processen Regnbågsnyckeln. Det är kanske inte så konstigt när man känner till historien, men ändå intressant. Vi har fokuserat och lyssnat på de människor som inte känner att de får komma in i kyrkans fulla gemenskap. Dag Sandahl, som är engagerad i nomineringsgruppen Frimodig kyrka, vill istället slå vakt om de människor som inte vill släppa in dem. Det måste ju vara därför han hävdar att vi ska peka ut dem han vill skydda, och det tänker vi inte göra. Att döma är sällan rätt uppgift för oss människor.

Öppen Kyrka – En kyrka för alla (ÖKA) är en nomineringsgrupp med ett tydligt kyrkopolitiskt program. Vi har ingen koppling till de vanliga politiska partierna och vill heller inte ha det. Vi vill att kvinnliga präster ska ha samma förutsättningar som sina manliga kolleger och har åtskilliga exempel på att verkligheten inte är sådan idag. Vi vill vidare att samkönade par ska vara välkomna att vigas i alla våra kyrkor och inte behöva känna att deras kärlek är avvikande eller mindre värd än några andras. Vi har också inom detta område flera exempel på att brister finns. Den grupp som Dag Sandahl företräder, Frimodig kyrka, delar så klart inte våra målsättningar. Det är naturligt i ett demokratiskt sammanhang att vi har skilda ståndpunkter, och det ska vi absolut respektera. Alla är ju inte likadana i Guds familj och det är lärorikt och utvecklande att föra debatter och diskussioner utifrån våra skilda värderingar och åsikter hur fel vi än tycker att den andra parten har. Det kräver förstås att man vill och kan stå upp för sina ståndpunkter. När Dag Sandahl kallar det för åsiktsregistrering så är det en ganska banal omskrivning för att han vill slippa säga var han står.

Att byta nomineringsgrupp inför ett val ter sig ganska naturligt när man inte längre tillhör samma politiska parti som vid tiden för förra kyrkovalet men fortfarande vill engagera sig i kyrkans nu- och framtid. Språnget kan dock upplevas som större än det är. Programmen för Vänstern i Svenska kyrkan (ViSK) och ÖKA är väldigt lika sinsemellan med ett viktigt undantag: Det finns ingen koppling till någon partipolitisk ideologi inom ÖKA. Det borde väl trots allt rimma ganska bra i Dag Sandahls öron?

Men en sak är viktig att komma ihåg: Vi kan alla ändra oss. Det betyder inte att man är en vindflöjel eller en svikare. Det betyder däremot att man kan erkänna att man är klokare idag än man var igår och att man fortfarande har potential både att utvecklas och att lära nytt. Kanske skulle det kunna vara nyttigt även för Dag Sandahl att pröva någon gång och i något avseende. Regnbågsnyckeln är en av många processer som kan hjälpa till med en sådan utveckling.

Birgitta Axelsson Edström och Gunnar Thorbert, kandidater i valet 2017 för Öppen Kyrka – En Kyrka för Alla i Växjö stift


Inledning Homeparty 3 maj 2017

Min inledning vid Homeparty i Kalmar med Gudrun Schyman 3 maj 2017
Utvecklingen i världen går i raketfart. Mycket gammalt ifrågasätts, nytt ifrågasätts ännu mer och någonstans ser vi åt vilket håll det går. Det är tyvärr inte bara roligt att se, även om man vill vara optimist, men har vi verkligen lärt oss mer med åren? Blir vi klokare? Var kommer människan in i vår samtid? 

Istället för att vi blir mer måna om varandra, om människovärdet och allas rätt att vara sig själva så ser vi att nationalismen breder ut sig alltmer och murar byggs, bildligt och bokstavligt. Häromdagen fick jag själv rysningar av obehag när jag såg ett stort demonstrationståg på den internationella arbetarrörelsens dag marschera i Falun. I tåget saknades de röda flaggorna och ropen om internationell solidaritet. Istället såg jag hakkors och uniformer och hörde stöveltramp. I sommar, när demokratins stora flaggskepp Almedalen ska genomföras, tänker nazister sprida sitt utestängande hat i skydd av vad en del kallar ”yttrandefrihet”. Just yttrandefriheten måste vara ett av de mest missuppfattade begreppen i Sverige idag. Sverige tar inte tillräckligt tydligt avstånd från icke-demokratiska rörelser. Därmed är vår demokrati hotad och människor stängs ute. Det, mina vänner, är allvarligt. På riktigt. Det är hög tid att vi gör något åt det. Vägen dit är en bred folkbildningsprocess!

Grunden för den fria människan är i gungning. Exakt hur fri har en människa rätt att vara i vårt tidevarv enbart på grund av att hon är människa? Det går att ställa många frågor av det slaget. Svaren varierar, men de är ganska nedslående. Vissa typer av människor, det vill säga vita, heterosexuella, välbärgade och välutbildade människor i västvärlden, företrädesvis män, som saknar funktionsnedsättningar, kan räkna med betydligt mer frihet än andra. Är det här OK? Nej.

I den andra änden av skalan hittar vi unga flickor på flykt. De har inte mycket frihet att tala om. Här i Kalmar är de inte ens skyddade från äktenskap medan de fortfarande är barn, men inte ska vi göra skillnad på barn och barn??? Sverige har ju en lagstiftning mot barnäktenskap.Den ska vi väl följa? Flickor i Sverige har rätt att leva i frihet och har också rätt att själva välja sin partner, oavsett ursprung.

Men likväl så fungerar det ju inte, åtminstone inte i Kalmar kommun. När man ser tecken på att mycket unga flickor lever i äktenskapligt samliv med män som i många fall är betydligt äldre så måste man väl veta både ATT och HUR man ska agera? Och inte bara konstatera att vi inte kan ”sära på folk”? När mycket unga flickor blir mammor innan de själva har lämnat barndomen så är det naturligtvis ett stort samhälleligt misslyckandeDe flesta av Kalmars kommunfullmäktige-ledamöter sa häromveckan att det ändå är rätt OK. Man vill ju inte ”sära på folk”.

Men, flickors rättigheter är naturligtvis lika viktiga som pojkars och mäns. Ingen ung flicka, i lagens mening fortfarande ett barnska vara hustru och älskarinna till en man bara för att politikerna i fullmäktige inte vågar sätta ner foten för att skydda hennes rättigheter! Tyvärr så verkar, än en gång, den patriarkala och manliga rätten till en ung fru vara mer självklar än en ung flickas rätt till ett eget liv. Kulturrelativismen sätter återigen skygglappar för det som borde vara självklart för alla sanna demokrater, nämligen att alla barn har samma värde. Vi i Feministiskt initiativ kommer aldrig acceptera att utsatta flickor på flykt utnyttjas eller att olika regler ska gälla för barn beroende på var de har fötts. Kalmar kommun kan inte ställa sig utanför FNs barnkonvention. Att ställa upp för barnen kan aldrig vara fel. Att inte göra det är däremot fegt.

Fega ska vi inte vara! Vi måste alltid och överallt ta ställning för det som är rätt och riktigt utan att vara bakbundna av gammaldags retorik och endimensionella höger-vänsterskalor som människan inte får plats i. Vi måste se hur världen ser ut och vilka problem som måste lösas. Motmedlet mot ogräs som nationalism, förtryck, populism a la Trump,våldsbejakande extremrörelser och fega politiker av gammalt snitt är inte gammaldags retorik. Det är ju den retoriken som har bildat grogrunden för ogräset!

Man kan helt enkelt inte lösa dagens problem med de verktyg som skapade dem. Vi måste använda nya redskap och nya metoder. För att komma framåt och nå resultat behöver vi vara många som bidrar. Ju fler vi är, desto fler perspektiv kan vi arbeta med och desto fler dimensioner kan vi se. Tillsammans är vi starka! Ditt stöd behövs! Välkommen att vara med! Och VÄLKOMMEN Gudrun Schyman!

Gudrun har "börjat på ny kula" för
en vecka sedan men höll ändå ett
fantastiskt Homeparty för ett hundratal
intresserade på Restaurang Porten i Kalmar.

tisdag, maj 02, 2017

Vårt varma tack!

Insändare publicerad i Östra Småland 3 maj 2017
Vi vill rikta ett varmt tack till Köpings kyrka och till Birgittakyrkan som hälsade oss välkomna och ställde sina vackra lokaler till vårt förfogande för våra körkonserter på temat Om våren och kärleken den 19 och 27 april. Tack till våra musiker Konstantin Shakov, Attila Gracza, Christer Svensson och Åke Eklund utan vars hjälp vi skulle låta mycket mindre och ha så mycket mindre roligt. Tack till alla som kom och bidrog till det goda insamlingsresultatet och därmed ser till att vi tillsammans kan lindra nöden något i världen genom Radiohjälpens insamling Hungerhjälpen. Varenda krona kommer till nytta!

Vi önskar alla en härlig fortsättning på våren och en lika härlig sommar! Vem vet, alla goda ting är tre. Kanske ses vi nästa år för en tredje upplaga av Om våren och kärleken?


Badrumskören genom Lage Olsson
Gärdslösa kammarkör genom Ingegärd Cafourek
Vox Communis genom Birgitta Axelsson Edström

måndag, maj 01, 2017

1 maj 2017

Hundratals nazister tågar på svenska gator på den internationella arbetarrörelsens speciella dag 1 maj 2017. Det är provocerande på så många sätt, och det är de naturligtvis mycket väl medvetna om. Deras mål är inte att bygga upp utan istället att riva ner.

Vad blir konsekvenserna? Ska de få smaka på sin egen medicin och bli brännmärkta, utstötta, fråntagna sina mänskliga rättigheter och bespottade av makthavarna? Nej, knappast. Offerkoftorna bär de ju redan.

Nej, den bildade, mogna och hållbara konsekvensen bör vara en omläggning av den politik som utgör den exakt rätta jordmånen för dem. Det bör också medföra en omorientering på attitydområdet. Förtroendevalda kan inte bete sig som om de vore en klass för sig utan måste representera de väljare vars förtroende de fått. Det kan uttryckas enkelt: Man ska leva som man lär.

Annars blir det tusentals nazister på ännu fler svenska gator kommande års första maj-dagar. Kom inte och säg att ni inget visste eller att det handlar om yttrandefrihet! Det är helt enkelt inte sant. Det handlar om bristande bildning i breda folklager, alltifrån gräsrotsnivå till makteliten, och det handlar om bristande vilja till förändring. Det handlar om att inte kunna skilja på sak och person och på att alltför få klarar av att se bortom sina egna begär och sätta andras behov före sina egna. Det handlar om att alltför många bara pratar och väljer bort att agera.

Det är sorgligt, men tyvärr är det exakt så det är. 1 maj 2017 fick mig att förstå att svensk demokrati lever på svältdiet. Undrar hur länge det dröjer innan den har svultit ihjäl.

söndag, april 30, 2017

Bakar bullar

Jag bakar vetebullar.
Emmy har alltid gillat det jag har bakat.
Mamma och pappa åt också gärna mina hembakade experiment.
Nu återstår att se om Cornelis äter dem.
Man vet ju aldrig.

Men sorgen efter mamma och pappa vet jag finns
och just nu är den mer påtaglig än på ganska länge.

Kanske får de himmelskt goda bullar med kardemumma, kanel och vanilj där de är?
Jag upptäckte just att kanelen inte räcker till fyllning i alla bullarna, så det får bli vanilj i resten.
Tydligen gillade inte mamma kanel, men hon bakade kanelbullar ändå.
För hon visste att vi andra gillade det.
Mamma var alltså så himla snäll!
Det om kanelen berättade hon för Emmy och jag fick veta det för ett par veckor sedan, över ett år efter det att mamma lämnade oss och sin skröpliga kropp och fick flytta en våning upp.
Jag hoppas hon slipper kanelbullar nu i varje fall.
Helst vill jag att hon får grädde också.
Jag kallade henne för Maja Gräddnos ibland.

Och så ska jag fortsätta baka när degen jäst klart.
Vaniljbullarna blir speciellt till mamma.