söndag, december 31, 2017

Gott nytt år!


Ring in den tid då andarne befrias
ur själviskhetens sammansnörda band.
Ring mörkrets skuggor bort ur alla land;
ring honom in, den bidade Messias!
(Alfred Tennyson)

lördag, december 23, 2017

Kärleken, det enda som håller

Jesusbarnet ligger i krubban, dotter med sambo anlände tryggt från Skåne igår kväll, änglarna och tomtarna har hittat sina platser igen efter att ha tillbringat åtskilliga månader i källarförrådet. Nu är det bara granen som ska in från garaget och sedan kläs också innan det kan bli jul i det Axelsson-Edströmska hemmet. Plus att maten ska lagas förstås till ett julbord som i år får inte mindre än tre sittningar... och här ligger jag och inte kan sova trots att jag borde göra precis det.

Miljoner tankar far genom huvudet, på hur Jesus blev hyllad vid intåget i Jerusalem av den stora folkmassa som ropade efter räddning för att sedan av samma skanderande folkmassa drivas till döden. Då var det Korsfäst! och inte de jublande Hosiannaropen som ljöd genom gatorna. Det kan gå snabbt att förvandlas från en hyllad Messias till en oönskad börda när man uppfyller människors behov på ett annat sätt än de förväntar sig. Än idag händer detta, om och om igen, och folkets dom blir skoningslös vare sig det finns grund eller inte. Rättssäkerhet är inte ledstjärnan för processer som går ut på att mobba ut.

Men Guds frälsnngsplan står fast liksom löftena som gavs för så länge sedan. I krubban ligger Jesusbarnet i sin enkelhet och bär på mänsklighetens räddning. Det är stort, och det är fortfarande revolutionerande. Det är inte med härar, vapen, synlig makt eller överlägsen rikedom som Gud segrar. Det är med kärlek, och det har vi ännu inte förstått vidden av. Kärleken är större än allt oc( är den enda kraften som håller när allt annat vacklar.

Men, det är klart, när Korsfäst-ropen skallar, när krav på avgångar och uteslutningar står som spön i backen, då är det inte kärlek som man tänker på i första taget trots att det är vad man borde göra. Om man vill ha bort ett slags förtryck så bör man väl inte byta ut det mot ett annat som är likadant, bara lite tvärtom? Har man vunnit något då, utöver en kortsiktig seger? Ett obildat folk kan göra en revolt, men det kan inte skapa revolution som omfattande och långsiktig effekt. Det sa en av mina fd partikamrater för länge sedan, och det är helt rätt. Vill vi ha förändring på djupet som håller, då är det organisering och bildning som gäller samt ett värderingsarbete inriktat på att ändra normerna son styr oss, och sådant tar både tid och kraft. Det har man inte tid med när det ropas efter blod...

Men nu är det jul. Vi ska bjuda in friden, och jag hoppas att det kan lugna sig även i de mest blodtörstiga stugorna också. Man kan vinna kriget, men det betyder inte att man vinner freden, och den insikten kan vara svår att göra till sin. Ändå är det exakt det vi måste göra, förutom att vi också i det stora överflöd som många av oss lever i då och då kanske bör reflektera över att det lika gärna kunde varit vi på drevs på flykt utan mat och utan tak över huvudet. Perspektivskifte är nyttigt.

En God och Välsignad Jul önskas er alla!

tisdag, december 19, 2017

#metoo med rätt fokus


Jag är den första att skriva under på att #metoo behövs. Årtusenden av patriarkala normer har förtryckt mänskligheten länge nog. Det är hög tid att ändra på det. Hur svårt kan det vara att införliva den enkla sanningen att kvinnor och män har samma värde i vår samhällsstruktur och transformera den till praktisk handling? Det borde inte vara svårt alls, förutsatt att vilja till förändring och fokusering finns. Den finns hos mig, men hur är det hos resten? 

Det är framtiden vi kan förändra. Det är en annan sanning. Det är därför våra ansträngningar ska ligga på att riva ner förtryckande strukturer mer än att jaga gärningsmän i förfluten tid. Framtiden är helt enkelt för viktig. Våra barn och barnbarn förtjänar en bättre framtid än vår nutid och dåtid.

Grupp efter grupp, sammanhang efter sammanhang, miljö efter miljö har lyft på förhänget och visat på vilka övergrepp som har frodats både i det fördolda och helt öppet. Ingen kan komma undan. Vi har kränkningarna bland oss var vi än finns. Så fungerar nämligen strukturer och normer. De påverkar oss och våra handlingar. Vi behöver egentligen inte mer upplysning på det området. Vi vet vad vi behöver veta. Ganska illaluktande fakta ligger redan på bordet till allmän beskådan. Genom omgivningens aktiva tystnad har trakasserierna kunnat fortgå.

Men, nu gäller det just detta: Att fokusera på framtiden. Hur ska vi säkerställa att den blir bättre? Genom att skapa frisk morgonluft eller genom att vädra efter gammalt blod? För mig är svaret enkelt. Det uppdrag vi har är att skapa en bättre morgondag. Våra barn och barnbarn ska inte slippa kränkningar och trakasserier för att potentiella gärningsmän är rädda för att avslöjas. De ska slippa för att de potentiella gärningsmännen helt enkelt har insett att man inte behandlar andra illa. Det skulle vara en genuin förändring som håller över tid, till skillnad från en förändring på ytan som gör att beteendet fortsätter i de dolda rummen, fjärran från dagsljus. Så länge man inte blir avslöjad så funkar det ju i så fall. DET vore vidrigt.

Oavsett om arbetet vi har framför oss är stort eller svårt, så går det inte att välja bort. Så enkelt är det. Så låt oss fokusera på framtiden istället för att vädra blod. Visa att det finns en alternativ väg som är klok, hållbar och långsiktig. Hur svårt kan det vara???

 

söndag, december 17, 2017

Tredje söndagen i advent

Idag har jag varit i Vasakyrkan, kyrkan och församlingen som under så stor del av mitt liv varit mitt andliga hem. Det var första gången på två och ett halvt år som jag var med på en gudstjänst där, men idag så passade det bra att gå dit igen. Församlingsföreståndaren skulle avtackas fick jag veta ganska överraskande igår kväll och därmed var det dags för hans sista predikan som anställd.

Visst kände jag igen mig, och ändå inte. Visst kunde jag känna mig hemma, men ändå inte. Och visst är det precis så det ska vara. Församlingen har utvecklats, och det har jag också. Utvecklingen har nog inte gått åt samma håll, och varför skulle den gjort det?



Jag blev speciellt påmind om begreppet bibeltrogen undervisning och kan väldigt lätt inse att det finns en mängd betydelser av det begreppet. Det kan fyllas med innehåll av olika slag som skulle kunna tolkas som varandras motsatser. Det tycker jag är viktigt att komma ihåg. Perspektiven är många och man måste inte byta, men respekten för att det finns andra än det jag själv har måste finnas där. Den enkla, men så svåra, grunden är nämligen att Gud är större och vi ser dunkelt som i en spegel. Vad är det som säger att min spegel fångar mer, tydligare och klarare än din?

Så går vi vidare denna tredje söndagen i advent som enligt det svenska kyrkoåret har rubriken Bana väg för Herren. Ett sätt att bana väg är att inte slå Bibeln i huvudet på någon annan, utan vänta på att Gud ska visa sig på det sätt Gud vill. Det får bli uppmaningen till mig själv denna dag.

torsdag, december 14, 2017

Dag för dag...

Dag för dag, en liten stund i taget 
alltid trygg trots allting runt omkring
Jag får vila i min Faders händer 
som hans barn så är jag inte rädd
För han älskar mig och är mig nära 
varje dag i glädje och i sorg
Han ger kraft till alla arbetsdagar 
och ger även tid till lugn och ro

Han har sagt att han ska vara med mig 
hjälpa mig att klara av mitt liv
Varje dag så får jag gå till honom 
med min oro som han tar emot 
Jag är värdefull i Herrens ögon 
Han vill skydda mig ifrån allt ont
Jag får del av kraften från min herre 
och hans löften får jag lita på

Text av Tomas Hagenfors, insp av Lina Sandell

måndag, december 11, 2017

Varmt tack och på återseende!

Insändare publicerad i Östra Småland den 12 december 2017
Vi i Vox Communis vill tacka alla åhörare som bidrog till att vår julkonsert lördagen den 9 december inbringade så mycket som 19335 kronor till Clownlabbets verksamhet. Ett extra stort tack till våra sjungande gästartister Mia Salomonsson, Johan Gustafsson och Rolf Johansson, till Patric Johnson som lånade ut körgradänger till oss och till den välkomnande personalen på Teatervallen som gjorde allt för att vår konsert i den vackra lokalen skulle bli så trevlig, varm och mättande som möjligt för både åhörare och medverkande.

Vi hoppas att våra sjukhusclowner Mikael ”Mike” Lovestedt och Martin ”Kabom” Ibohm på Clownlabbet kan fortsätta att sprida glädje och värme till barn och vuxna som plågas av sjukdom. Ni är guld värda! En riktigt God Jul önskar vi alla som på olika sätt såg till att vår konsert gav så mycket mer än bara en eftermiddags julstämning. På återseende under 2018!

Vox Communis genom Birgitta Axelsson Edström, körledare


söndag, december 10, 2017

Julkonsert 2017

Tack alla som bidrog till gårdagens julkonsert! Teatervallen var fylld till sista plats och vi hade en jättehärlig eftermiddag tillsammans i julglädjens tecken. Endorfinerna flödade i värmen! Tack hela Vox Communis för att ni finns och för all värme och glädje som ni sänder ut!
Foto: Emmy Axelsson och Charlie Nordström

Jag vill tacka precis allihop, men nämner särskilt

  • Personalen på Teatervallen med Mattias Renhorn i spetsen som gav hela konserten en guldkant i form av smarrigt fika, god soppa och strålande bemötande när vi i jättekören formligen vällde in
  • Anita Jönsson med make Mats som hämtade gradänger så att vi kunde se och synas och alla som hjälpte till att bära så klart (de var riktigt tunga!) samt till David Lönneborg som förmedlade kontakten med Patric Johnson på Öland som lånade ut dem. Att betala 3500 kr för att låna kommunalt ägda gradänger var liksom inte ett alternativ...
  • Våra decemberbarn på musikersidan Christer Svensson och Åke Eklund som alltid kompar med hjärtans lust🎵
  • Eftermiddagens särskilda gästartister Mia Salomonsson (inte ett öga var torrt under Koppången 💝), Johan Gustafsson (fortsätt sprida ljus och värme!) och Rolf Johansson (rysningarna under O Helga Natt kändes under huden)
  • Våra egna strålande sångsolister Helena Juneberg, Claes Brodin, Tore Andreasson och Agnes Strömberg samt make Pierre (eller om det var Renen Rudolf...)
  • Vår egen julkonsertplaneringskommitté bestående av Ingrid Göransson (med make Svante som också bidrog med körgradänger), Annmarie Mullady Ahlgren, Eva Andersson Härdstedt, Agneta Stenkula, Ylva Carlsson och Lars Ahlgren som skött allt praktiskt tryggt och säkert
  • Clownlabbet i form av Mike Lovestedt och Martin Kabom Ibohm som verkligen bidrog till att förstora de glada skratten
Har jag glömt någon? Förlåt i så fall. Det är verkligen inte meningen. Jag tackar ALLA som var där och som hjälpte till i någon form.

Kvällens överskott, förutom all glädje som jag har hört att flera åhörare vittnade om att de fick med sig och som jag vet att vi som medverkade också fick, gick till Clownlabbets verksamhet. När allt blev sammanräknat och utgifterna betalade så landade det på hela 19 335 kronor. Det kommer att ge ännu mer glädje på sjukhusen framöver. TACK ALLA!

PS. Vi sjöng White Christmas igår. Idag kom så årets första riktiga snöväder medan vi var på julmarknaden på Skälby. Det är ju det jag säger: Med musik och sångarglädje kan vi påverka världen till det bättre!

söndag, december 03, 2017

Första söndagen i advent 2017

Första adventsljuset är tänt och i fönstren hänger hoppets stjärna. Efter en vecka som blev så oväntat fylld av bekymmer så kommer räddningen: Jesus rider in i Jerusalem på ett åsnesto. till ett väntande folk som längtar efter räddning och frihet från slaveri och förtryck. Man ropar "Hosianna i höjden! Välsignad är Davids son som kommer i Herrens namn! Hosianna i höjden!" Hosianna är ett rop på hjälp från människor i nöd. Kom med hjälp! Rädda oss! Och som vi blir räddade!

Idag var jag för första gången någonsin i Kalmar domkyrka på högmässa första söndagen i advent. Det var en fin upplevelse, med en nästan fullsatt kyrka, vacker musik, mäktiga orgeltoner och härliga ord. Tack alla som bidrog! Ändå så satte det sig en liten undran i bröstet: Hur långt är det inte mellan det förtryckta folkets Hosianna-rop och vår starka Hosianna hyllning, som man brukar beskriva som "likt stora vattens dån"? Hur långt är det inte mellan Kalmar domkyrka med dagens julmarknad runt knuten och den dammiga grusvägen i Jerusalem som täcktes med kläder och tygstycken? Hur långt är det inte mellan våra miljöanpassade bilar och ett litet åsneföl?

Det är långt. Ändå har vi allt det andra så nära, förtrycket och nöden. Tre kvart efter högmässans slut manifesterades det för återupprättande av LSS för de människor hos oss som inte klarar ett mänskligt liv utan assistans. Där hördes också ropen Hosianna! Vid gathörnen satt tiggare med romskt ursprung på plastsäckar med tomma pappersmuggar framför sig. Därifrån hördes också Hosianna. Från barnen i nöd som skulle få dagens kollekt hörs också ropet Hosianna, hela tiden, medan vi tittar i plånbokens myntfack och undrar om det finns några slantar där som man kan lägga i kollekthåven så att det åtminstone ser ut som om vi ger något. Jag ertappade mig själv idag, och var tvungen att besinna mig. Jag gav något annat denna gång. Hosianna-ropet grep tag i hjärtat.

Årets plåt med Brittas lekiskakor är bakade. Några julklappar är inköpta. Några mattor är tvättade och mitt i dessa kombinerade julmys- och stressaktiviteter så gnager något i bröstet. Är det så här vi bereder väg för räddaren? Vilken räddning vill vi ha? Är det den vi får? Och hur ska jag hantera frågorna? Gömma undan dem och glömma dem kan jag inte. Visst ska vi ha plats för vackra mässkläder, välputsade nattvardskärl i silver, Dotter Sion och Messias och Johannespassionen och gamla och nya oratorier från när och fjärran, men hör vi ropet på hjälp?

Advent är väntans tid. Räddningen är redan här, himmelriket har kommit och vi jublar med vårt Hosianna. Det är gott! Men hur gör vi med de Hosianna-rop som idag VERKLIGEN är rop på hjälp? Vad väntar vi på?

Vi får be över det, och låta våra liv bereda vägen för Herren så att bergen sjunker och djupen står upp. Vägen ska göras rak och dörrarna öppnas på vid gavel så att Gud kan komma in i våra liv. Vårt välfärdssamhälle behöver påminnas om det.

Davids son, hjälp oss! Välsignad är du som kommer i Herrens namn!

söndag, november 26, 2017

Olika värdering i grunden

Insändare publicerad i Östra Småland 27 november 2017
Lennart Johansson (23 november) upprepar att GFA är en fin arena för fotboll. Han har naturligtvis inte fel i det, men när han fortsätter att försvara kommunens bristande ambition att verkligen kommunicera bästa möjliga draghjälp med IFK Kalmar så blir det fel i alla fall.

Alla förstår att alla inte kan få exakt vad de vill ha i alla lägen, men det är alltid bättre med öppen och ömsesidig dialog än att presentera ensidigt producerade lösningar som den andra parten måste acceptera för att inte hamna i ett hopplöst läge. Dialog kostar väldigt lite i relation till vad utebliven dialog kan generera i form av förluster på en rad områden, inte minst i termer av förtroende.

IFK Kalmar är en idrottsförening på elitnivå och bör naturligtvis från kommunalt håll behandlas som en sådan. Det vore en klok strategi i motsats till det agerande som Johansson så envist försvarar, ett agerande som ger en bitter eftersmak av att mäns och kvinnors idrottsutövande i grunden värderas olika.

Birgitta Axelsson Edström
Talesperson för Feministiskt initiativ Kalmar län

torsdag, november 23, 2017

Skoj med nya sammanhang

Jag sitter nu på tåget för att vara med på mitt första kyrkomöte i Uppsala. Det ska bli spännande. Tänk att det fortfarande, vid denna höga ålder, är möjligt att få uppleva nya saker och nya miljöer! Det är liksom aldrig för sent.

Men ibland så kan nog "bäst före"-datum passeras. Man ska inte bita sig fast i sammanhang tills man i stort sett blir utkastad därifrån. Det är en lärdom som många politiker inte riktigt tar in. Att sitta på samma position tills man växer fast på stolen är en svaghet. Tre perioder borde vara max. Redan det är länge tycker jag. Jag var med i Kalmars Barn- och ungdomsnämnd i tolv år. Sedan stod frågorna mig upp i halsen och jag började bli betraktad som tillhörande inventarierna. Det är ingen angenäm känsla.

För en knapp vecka sedan var det stiftsfullmäktige i Växjö. Det avgående avtackades och det tillträdande välkomnades. Det var trevligt, även om det fanns avgående ledamöter som ville passa på tillfället att en sista gång förpesta atmosfären genom att vara så otrevlig som det bara var möjligt. Att han dessutom beskriver denna dag på sin egen blogg i efterhand som att han levererade sanningar medan vi andra var sedvanligt dumma i samtliga skallar är varken överraskande eller trevligt men likväl tyvärr sant. Jag gav mig upp i talarstolen under ledamöternas frågestund och påpekade att det inte var en allmän debatt utan ett tillfälle till just fråga, svar och kort genmäle och formulerade sedan en fråga till stiftsstyrelsens ordförande för att klargöra läget. I bloggen ifråga blev jag som vanligt kallad "stiftsbolsjevik" (ett epitet författaren har myntat själv och är så förtjust i att han använder det så fort han får tillfälle trots att det är djupt lögnaktigt) och beskriven som en ÖKA-kvinna som inte hade fattat att frågestunden inte var allmän debatt. Suck. Kanske har "bäst före"-datum passerats när man inte längre förmår att höra vad andra säger utan bara är förälskad i sina egna tankar. Att han dessutom avrundade med att ge SD visst stöd för ett politiskt förslag som gick ut på att avsluta arbetet med HBTQ och en inkluderande kyrka till förmån för stöd till socialt utsatta svenskar är bara sorgligt. Visserligen blev förslaget nedröstat utan votering "hur sympatiskt det än är" som vår avgående FK-ledamot uttryckte det. Det är tråkigt att en person med så lysande karisma och så många goda sidor utvecklats till en bitterhetsmaskin. Det hade kunnat bli så mycket bättre. Kyrie eleison.

Men nu blickar vi framåt. Det ska bli skoj!

tisdag, november 21, 2017

Vanligt hyfs, inte populism

Insändare publicerad i Östra Småland 22 november 2017
Lennart Johansson behöver inte ta i ända från tårna (Östra Smålands insändarsida 21 november). De likheter mellan mig och Jimmie Åkesson som han beskriver finns bara i en fantasivärld som vi andra varken ser eller lever i. Min ambition är att skapa goda förutsättningar för IFK Kalmar att spela inte bara en utan flera säsonger i damallsvenskan. Tänk vad det skulle kunna betyda för Kalmar som idrotts- och evenemangsstad!

Jag efterlyser därför ett äkta samtal mellan Kalmar kommun och vår nyblivna allsvenska fotbollsförening. Vad vore mer naturligt från kommunens sida än att sätta sig ner med föreningen och efterhöra vad kommunen kan göra för att nästa säsong i fotbollens finrum ska bli så lyckosam som det bara är möjligt? Istället har kommunen i media uttalat att det inte blir tal om några investeringar i syfte att säkra klubbens hemmaplan Gröndal för matchverksamhet. Jag förstår naturligtvis varför. Det finns inte hur stort investeringsutrymme som helst. En kvarts miljard för arenaköp är ju stora pengar för de allra flesta, men är det en investering som ger IFK Kalmar det föreningen nu behöver i form av draghjälp? Och är de nivåer som arenahyran till Kalmar FF hamnar på verkligen realistiska?

Att tala med berörda för att hitta lösningar som är godtagbara för alla inblandade är inte populism. Det är vanligt hyfs. Det behöver man inte vara feminist för att inse, men det kanske hjälper.

Birgitta Axelsson Edström
Talesperson för Feministiskt initiativ Kalmar län

söndag, november 19, 2017

Damidrott på herrarnas villkor


Insändarreplik publicerad i Östra Småland 20 november 2017

Lennart Johansson (inte identisk med IFK Kalmar-eldsjälen med samma namn som vi här ovan ser tala i telefon efter korvförsäljningen på den avgörande segermatchen förra söndagen) är förmodligen i sitt svar tydligare än han avser att vara, och tyvärr är han nog att betrakta som representativ för kommunens S-styrda majoritet. Budskapet är att damerna gärna får syssla med fotboll på elitnivå, men det ska ske på herrarnas villkor. Vill inte IFK Kalmar spela sina hemmamatcher borta på GFA, och dessutom betala rejält för det till Kalmar FF, så ska de inte spela i damallsvenskan. Vem det är som bestämmer framstår med all tydlighet och vad IFK Kalmar vill är ointressant. Som vanligt förutsätts att kvinnor fogar sig.
Det här är i och för sig ingen nyhet. Vi har hört det så många gånger förr. Intresset för att kommunicera med berörd elitsatsande förening ter sig i det närmaste obefintligt. Det är nämligen skillnad på herrar och damer.
När Kalmar FF inte klarade av att driva sin egen arena gick kommunen in med en kvarts miljard och kallade det för nollsummespel. När IFK Kalmar går upp i damallsvenskan kostar det på för mycket att ens kommunicera med föreningen. Istället ställs man inför faktum: Det kommer inte att satsas på Gröndal.
Självklart ska IFK Kalmar erbjudas att spela på GFA, men frågan är om det är vad föreningen, laget och supportrarna önskar och vilka villkor som i så fall ska gälla. Det kan ju vara så att det där med att spela hemmamatcher borta på GFA och betala rejält för det inte är varje fotbollsspelares våta dröm.
Det behövs, som sagt, en feministisk röst i Kalmar kommun.
Birgitta Axelsson Edström, talesperson för Feministiskt initiativ Kalmar län

fredag, november 17, 2017

En vecka med budget på olika sätt

Två dagars budgetkonferens med det nya Sensusdistriktet är till ända. Det var trevliga dagar! Att fusionera två distrikt och göra en enda enhet av Småland, Öland och Östergötland är en spännande utmaning. För oss som jobbar mest med kyrkan så innebär det kontakter med inte bara ett utan med två självständiga stift. Hoppas att biskoparna i stort är på samma linje och kan tala med varandra ibland. Ett faktum som talar för att det ska gå bra är ju att de ändå är bröder i fler avseenden än i Kristus, våra biskopar Fredrik och Martin Modéus.

Vi talade en hel del om Sensus identitet och folkbildningens utveckling och syfte också. Folkbildning är inget lull-lull som man kan hålla på med i brist på annat. Folkbildningen är en av vårt demokratiska samhälles allra viktigaste fundamenta. En gång, i vänstersammanhang, lärde jag mig att ett oorganiserat folk kan göra revolt och uppror men saknas den grundläggande bildningen så stannar det därvid och den organiserade motparten med makt och kraft i såväl bokstavlig som bildlig betydelse slår ner folket relativt snabbt. Samhällsordningen återgår då till det tillstånd som rådde före revolten, kanske till och med i en ännu mer förtryckande form då folket även ska straffas, eller så sker det som skedde i Sovjetunionen: Ett förtryck ersattes av ett annat. En hållbar samhällsförändring i frihetlig och demokratisk riktning kräver bildning hos folket. Demokrati värd namnet som ska bevaras och utvecklas med tiden kräver också bildning. Vi människor behöver helt enkelt bilda oss för att kunna leva och utvecklas som fria individer i det kollektiva hållbara samhället.

Vi kom över till en metafor som hör hemma i växtriket. En växt som lever och får näring växer, utvecklas och blomstrar. En växt som står stilla mår inte bra. Likadant är det med oss. Om vi människor ska må bra och inte dö sotdöden så behöver vi växa och utvecklas, och för att nå dit krävs näring och livsluft. DÄR har bildningen en livsviktig roll som frivillig kultiverande rörelse med syfte att människor ska leva och utvecklas som de medskapande människor de är! Och där har Sensus ett uppdrag, främst tillsammans med medlemsorganisationer och samarbetspartners men också som en självklar del i den gemensamma samhällsutvecklingen. JA, det ÄR en viktig utmaning som är väldigt aktuell i vår tid!

Som sagt, det var två väldigt spännande och utmanande dagar med folkbildningen i centrum. De kunde blivit ännu bättre om hotellets restaurang hade kunnat hantera specialkosten så att jag hade sluppit få mango-, ananas- och passionsfruktssorbet när jag både hade anmält allergi mot ananas i förväg och frågat explicit om innehållet när middagsdesserten sattes på bordet. Det blev en orolig natt med svullen mun, tunga och hals och en alldeles onödig trötthet under den andra dagens förmiddag. Jag blev så besviken! Å andra sidan blottade det ett visst behov av både (ut)bildning och utveckling av bemötande. Jag hoppas hotellet inser det och gör bot och bättring när det kommer nya restaurang- och konferensgäster. Jag fick en allergitablett av chefen (TACK!) eftersom jag inte hade några med mig och det gjorde reaktionen lindrigare. Nästa gång kanske det inte går lika bra. Människor kan faktiskt dö i allergichocker, så problemet är värt att ta på allvar. Jag står ut med svullna läppar och blåsor ett tag. Även om det är obehagligt och ser allt annat än trevligt ut så är det överkomligt, men jag kan aldrig veta vad som händer nästa gång. Det vet ingen annan heller, men vi som har det här problemet försöker hela tiden försäkra oss om att vi blir lyssnade på och kan känna oss trygga i att restauranger tar våra önskemål på allvar. Det är  inte självvalt att vi inte äter samma mat som de flesta andra. Det är krångligt och man känner sig som ett freak-aktigt och bortskämt problem redan i förväg, men vi har inga andra alternativ än att anmäla specialkost. Att man då inte blir tagen på allvar av konferenshotell som vill framstå som professionella är under all kritik, men förhoppningsvis händer det inte fler gånger på aktuellt hotell i varje fall.

Idag är det stiftet som står på agendan med avslutning för avgående stiftsfullmäktige med budgetsammanträde och inledande valsammanträde inför 2018-2021 med nyvalda fullmäktige. Jag börjar tillhöra inventarierna i sammanhanget när min tredje mandatperiod nu inleds. En förändring finns dock för min egen del. Jag har bytt nomineringsgrupp från ViSK till ÖKA och är inte längre ensam representant för den grupp jag tillhör. Nu är vi två som kan samsas om att bära fanan. Det är ju roligare att vara flera än att vara ensam, men i praktiken så suddas nästan grupptillhörigheterna ut (med några undantag) när kyrkovalet är över och arbetet börjar. Då handlar det om att vi förtroendevalda ska arbeta för kyrkans bästa och det brukar göras genom öppen diskussion och ömsesidigt lyssnande. Det känns bra. Visst har vi olika program, och dem har vi fått stöd för i varierande grad vilket visar sig i valresultatet, men ofta så kan vi komma överens i sakfrågor förenade i gemensam omtanke om vår gemensamma kyrka.

Solen skiner. Det är ganska vanligt att det är riktigt fint väder när stiftsfullmäktige samlas på Sankt Sigfrid. Dagen som idag är frångår inte traditionen. Ha en skön fredag alla!


torsdag, november 16, 2017

Det behövs äkta feminism i fullmäktige!


Insändare publicerad i Östra Småland 17 november 2017
Stort grattis till IFK Kalmar till avancemanget till fotbollens finrum! Varmt lycka till i Damallsvenskan nästa säsong och tack för en spännande sejour i Elitettan!
Nu har då kommunfullmäktiges nuvarande partier i Kalmar, och då speciellt den styrande majoriteten, möjligheten att visa att det inte behövs ett feministiskt parti där. Tyvärr verkar man inte ta chansen. IFK Kalmar hänvisas till att spela sina hemmamatcher borta. Beskedet är tydligt: Några investeringar i syfte att säkra Gröndal för allsvenska matcher kommer inte att göras.
Det ideella föreningslivet utgör en av vårt samhälles allra viktigaste stöttepelare. Det handlar om människor som lägger tid, engagemang, energi och till och till och med sin själ i att jobba för ett fungerande ungdomsarbete som i sin tur lägger grunden till framgångsrik elitverksamhet. Självklart är föreningslivets röster värda att lyssnas på! Lika självklart är det att en förening vill spela sina hemmamatcher, oavsett division, just på hemmaplan. I Kalmar är det dock bara självklart när det gäller herrfotboll på elitnivå. Damerna får inte bara finna sig i att flytta inför varje match, de får dessutom enligt uppgift betala avsevärda summor till herrkollegerna för att få nyttja en kommunalt ägd matcharena som är dåligt dimensionerad för damfotboll.
Vi uppmanar Kalmar kommun att tänka en vända till. Ibland har man som bekant otur när man tänker. En elitsatsande damförening ska självklart värderas lika högt som en elitsatsande herrförening! Något annat är ovärdigt en kommun som vill se sig som modern, medveten och rättvis. En kvarts miljard i kommunal investering för att stötta den ena måste generera något även till den andra, för det är väl inte så illa att det beryktade nollsummespelet i verkligheten går ut på att Kalmar FF ska få sin egen kommunala arenahyra betald genom att hyra ut matcharenan i andra hand till IFK Kalmar?
Summa summarum: Kalmar behöver definitivt ett äkta feministiskt parti i kommunfullmäktige. Annars kommer ojämställdheten att fortsätta föröka sig där i orubbat bo utan att någon ens vågar påtala det.
Birgitta Axelsson Edström, talesperson för Feministiskt initiativ Kalmar län

måndag, november 13, 2017

Triumfer och nya innebörder

Alltså, efter en lördag i dvalaliknande tillstånd så gick det att vakna på söndagen och ägna tiden åt idrottsliga framgångar. Alla förstår att det inte var jag som skördade framgångarna, men jag kunde i alla fall vara med och glädjas.

IFK Kalmars avancemang till Damallsvenskan som blev klart i elitettans allra sista omgång var dagens stora höjdpunkt! Att vi sedan efter IFKs 6-3-triumf över Assi, vilken parkerade AIK på en försmädlig tredjeplats i serien, kunde se på när Kalmars handbollsdamer ta säsongens första seger i en tung serieinledning blev grädde på moset. Årets fotboll har annars varit en bedrövlig historia från mitt perspektiv. Skönt att det kunde vända i november. Äntligen, vilket jag direkt konstaterade, finns ett allsvenskt lag från Kalmar som man kan heja på med hjärtat!

Det var jubel, kramar och champagnekorkar efter matchen samt en obegriplig insats från Kalmar kommun som lät en brandbil köra in på Gröndal med sirener och blåljus med ett enda resultat som följd: Att fokus förflyttades från det firande laget med funktionärer. Hade man velat väcka uppmärksamhet så fanns det väl annat att bidra med, t ex ett besked om att föreningen får fortsätta spela sina hemmamatcher på hemmaarenan Gröndal (och att nödvändiga investeringar därmed ska göras) eller, om nu det förstnämnda är omöjligt, att IFK inte ska behöva betala mer om de tvångsförflyttas till GFA. Tycker kommunen att damfotbollen är värd något så är inte dessa åtgärder för mycket begärt. Dessutom är det ju valår och det brukar öka sensitiviteten hos den politiska makteliten. Noterbart är dock att inget kommunalråd var på plats för att gratulera, och kanske är det ett sorgligt bevis på att misstanken är sann om hur damfotbollens värderas (tyvärr). Det räcker liksom inte med blommor...

Å andra sidan, fortsätter man köra på inslagen väg, dvs att Kalmar FF får ta ut hyra av IFK för kommande allsvenska matcher enligt den prislista som publicerades häromdagen, så får begreppet "nollsummespel" en begriplig innebörd. Det handlar alltså inte om att kommunens åtagande vid ett arenaövertagande är ett nollsummespel. Det handlar om att KFF genom IFK får in samma hyra som de själva betalar i kommunal hyra. SÅ hänger det ihop!

En sak till som hänger ihop men på ett nytt sätt är satsningen på swimmingpooler i Kalmarhems regi. Den senaste veckans spring i de kommunala korridorerna kring varsel, projektanställningar och uthyrning av personal visar att det inte är swimmingpooler som Kalmarhem ska syssla med, det är inrättandet av en personalpool. Pool som pool, oss polare emellan ;-)

Men nu lämnar vi den sorgliga härvan därhän och fokuserar på det som är roligt på riktigt. GRATTIS IFK KALMAR till en väl genomförd säsong och en seriös satsning som ger resultat! Det går inte att gratulera laget och klubben utan att ge ett hedersomnämnande till eldsjälen Lennart "Kool" Johansson som genom idogt, envist och envetet arbete (som inte alltid har uppskattats när man själv stått på andra sidan och försökt rådda i den snäva budget som KFN fått att hantera, det erkänner jag)  har lagt grunden för framgångarna TACK! LYCKA TILL ALLIHOP nästa säsong i Damallsvenskan! Jag hoppas verkligen att ni får riktiga hemmamatcher 2018 och att den stora publiken från igår (över 2000 åskådare fanns på plats) också följer med till landets högsta serie!

lördag, november 11, 2017

Bönhörd, än en gång...

Dagarna är intensiva nu.... Det är inte bara upprördheten över #metoo-kampanjens avslöjanden som tär på energin, det är mycket annat som upptar tiden. Ibland känner man sig maktlös och sörjer över att man inte kan göra mer när det är så många saker som skriker efter åtgärder. Arbetsveckan som gick inrymde två "vanliga" dagar på kontoret i Växjö, en heldag i Mariakyrkan med stiftsstyrelsen i Växjö stift, en torsdag som började kl 0340 och avslutades med hemkomst strax före kl 22 och som däremellan innehöll tågresa tur och retur Kalmar-Kungliga Hufvudstaden och sista steget i processledarutbildningen för Regnbågsnyckeln (läs mer här) samt en fredag med lite sovmorgon men sedan fullt ös in i kaklet vid 1630-tiden på Sensuskontoret i Kalmar (utan mat vilket ledde till lite darriga knän och stirrande blick). Sedan kom kvällen med ljuständning på graven och mycket kärt besök från Norge med god mat (äntligen!!!) och en protestantisk triumf över katolicismen på fotbollsplanen. Heja Sverige! Det blev ett festligt slut på arbetsveckan minsann!


Idag är jag manglad, minst sagt. Efter frukost med goe maken och Sara från Norge följt av en ganska lång telefonintervju trotsade jag stormvindarna utomhus med en cykeltur till det närbelägna köpcentrumet (för resultat i frisyrtermer se ovan). Sedan tog krafterna slut. Det blev soffhäng med telefonmöte och tidningsläsning samt den hårresande insikten att jag är jättemycket efter när det gäller att beställa resa och boende till det kommande kyrkomötet. Så blir det när man har för mycket att tänka på. Jag ber en bön och hoppas på hjälp ändå för "kusin från landet". Annars får det väl lösa sig på något annat sätt, för till kyrkomötet ska jag när jag nu är invald. Det brukar ju lösa sig på något vis.
Kvällens festlighet har jag dock fått ställa in. Huvudvärken har kommit som ett brev på posten efter veckan och jag utgör inget trevligt festsällskap i det här skicket. Jag längtar bara efter mörker, lugn och ro...


Och se där, himlen börjar skifta i rosa-lila och skymningen lägger sig. Bönhörd, än en gång alltså. Ha en skön kväll och njut av helgledigheten. Det tänker jag göra.

fredag, november 10, 2017

Årets julkonsert med Vox Communis!

Nu har DU chansen att uppleva 
ÅRETS JULKONSERT!


Det är begränsat med platser så först till kvarn gäller.

VÄLKOMMEN!

onsdag, november 08, 2017

Folkrörelse...

Vad är en folkrörelse? Många av de sammanhang där jag rör mig får mig att tänka kring den frågan. Det är något vackert med ordet. Smaka på det: En folkrörelse. Det är ett folk på vandring någonstans, på något sätt förenade i riktning mot ett mål. Man behöver inte röra sig likadant, men det finns något som förenar i rörelsen och den omfattar många. En nation, ett folkhem, vilar i hög grad på att det finns någon form av samstämmighet i rörelsen, att alla vill delta.

Folkbildning är en sådan folkrörelse. Det finns många fasetter i den ädelstenen, men gemensamt är att människor utvecklas. En del i folkbildningen är körsången. När vi samlas, varje eller varannan vecka, för att sjunga tillsammans utvecklar vi varandra trots att vi sjunger i olika stämmor och trots att en del har kommit längre än andra i sångröstutvecklingen och intonationen. Helheten som vi skapar tillsammans blir väldigt mycket större än delarna, precis som i annan folkbildning. Målet är inte färdigdefinierat på förhand, utan vi skapar tillsammans. Oftast blir det väldigt mycket mer, mycket bättre och mer mångfärgat än vi nånsin kunde föreställa oss. Det handlar om att släppa fram den kreativa varelsen som vi har inom oss och låta den få spela! Den bär och den bygger både oss själva och andra runt omkring oss!

Sedan finns det folkrörelser som har tappat sin folksjäl, eller åtminstone glömt bort den, och ersatt den med avarter som partipiska och centralstyrning. Jag förstår att det ibland kan tänkas vara enda vägen att gå (kanske har ledarskapet svårt att själva släppa fram sin kreativitet och tänka en bit längre?), men det som blir så fel är när man ändå vill behålla sin folkrörelseimage. När föreningar och partier börjar fungera som bolag så ska en varningslampa blinka, men gör det verkligen det? Eller kör man på, full fart framåt, i en fartblindhet som lämnar krafterna på golv- och gräsrotsnivå på efterkälken?

Vi har en läxa att göra som samhälle. Den går ut på att hitta hållbara strategier för att lösa frågan "Hur behåller vi och utvecklar demokratin?". Folkrörelserna är en viktig komponent i det arbetet, och då menar jag fungerande folkrörelser som låter folket få växa, engagera sig, röra sig och bidra. Jag är gärna med och gör den läxan. Är du?


tisdag, november 07, 2017

Vad görs för hörselskadade äldre i Kalmar?


Debattartikel i Barometern 7 november 2017
Det är glädjande att läsa att kommunens majoritet menar att Kalmars äldreomsorg bara blir bättre och bättre. Vi får hoppas att den uppfattningen också delas av brukare och anhöriga och att de som berörs av verksamheten känner att de får vara delaktiga på allvar. Det är nämligen ett av de allra viktigaste måtten på att en kommun behandlar sina omsorgsbrukare med respekt.

Jag saknar en fråga i majoritetens egen beskrivning av äldreomsorgens utveckling, nämligen hur man säkerställer att äldre människor med hörselskador får sin rättighet till delaktighet garanterad. Nedsatt hörsel är en mycket naturlig del av åldrandeprocessen. En mycket stor del av våra äldre drabbas hårt under en lång tid av livet. Jag har själv, både yrkesmässigt och som nära anhörig till brukare, fått erfara att det finns stora behov att fylla. Vi vet att det saknas kompetens på området i personalgruppen. Det går inte att förlita sig på ett fåtal eldsjälar när så gott som alla berörs. Vi vet att lokaler och miljöer lämnar mycket att önska när det gäller tillgänglighet. Vi vet dessutom att kötiden till audionommottagningen vid Länssjukhuset är katastrofalt lång när man inte befinner sig i arbetsför ålder (vilket ju gör att brukarna i äldreomsorgen får vänta alldeles för länge innan de får teknisk hjälp när hörseln sviktar av åldersskäl).

Alltså, nu när det finns så stora möjligheter att göra nysatsningar inom äldreomsorgen, vilka åtgärder vidtar Kalmar kommun för att säkerställa att alla äldre blir delaktiga i sin egen omsorgsprocess? Vilka krav ställs på ny- och ombyggnationer av boenden och andra lokaler där äldre vistas och vilka investeringar görs? Vilka kompetensutvecklingsåtgärder genomförs? Eller konstaterar man bara att äldre hör sämre och därmed också tappar intresset för sin egen tillvaro och låter andra bestämma över huvudet på sig?

Jag hoppas att jag slipper få ett jakande svar på den sista frågan. Uteblivna svar på de förra frågorna kan ju tyvärr tolkas i den riktningen.

Birgitta Axelsson Edström, fd projektledare med inriktning på hörselskadade äldre


måndag, november 06, 2017

Allhelgonahelg 2017

Sv Ps 313:3, text Britt G Hallqvist
Helgen har passerat. Allhelgonahelgen är en sällsam blandning av ljus och mörker. Jag har tre gravar att tända ljus vid. Två av dem sköter jag om i övrigt också, och så brukar vi passa på att tända lite ljus vid minneslunden också för de nära och kära som ligger i gravar på andra håll. I år gick tankarna speciellt till svärfar Fille som fick flytta hem för en dryg månad sedan. Sov gott ni alla som bor i ljuset!
Igår var vi på högmässa i Birgittakyrkan. Johan Kårlin predikade precis lika bra som vanligt, om inte till och med bättre och i gudstjänsten rymdes också en minnesstund över alla de i församlingen boende som har lämnat jordelivet under året. Sista psalmen var 313 (texten är skriven av Britt G Hallqvist). Det är klart att det under en söndag som går under rubriken Alla själars dag finns en del tunga inslag, men jag var inte beredd på hur mycket texten i Sv ps 313:3 (se bilden ovan) skulle beröra mig.
Sorgen efter mamma och pappa kom plötsligt så nära, och jag känner så väl igen orden ”en vän man har drömt om i nätter och dagar och äntligen finner igen”. Jag drömmer om dem och pratar med dem dagligen och jag förlitar mig på att vi kommer att ses igen (och som sagt, jag pratar ju med dem redan). Här kom då ett perspektiv till. Psalmtexten handlar om den offrade Frälsaren som dog för mig och alla andra för att vi skulle bli räddade. Världen säger att han är död, men det är inte sant. Han lever och vi ska möta honom också, som en nära vän vi har drömt om och äntligen möter igen. Metaforerna ”som en fader och en moder” är välkända. Så nära oss är han, som våra kärleksfulla föräldrar som såg till att vi fick mat, värme, kärlek och verktyg att klara av livet även när det kan blåsa snålt i väntan på den stora festen när vi kommer hem. Så nära och så full av kärlek.
Vi går mot ljuset, sa Johan igår. Vi måste lita på det och försöka tänka precis så. Speciellt viktigt är det nog att bli påmind om det när så mycket annat känns mörkt. Allhelgonahelgen avslutades ju med ännu en mörk nyhet. Mina tankar går just nu till nära, kära och anhöriga till offren för dödsskjutningen  i kyrkan i Texas. Gud, var dem nära i mörkrets stund. Kyrie eleison.

torsdag, november 02, 2017

Alternativ och offer

Idag skulle jag ta mig ut snabbt på en alldeles för sen lunchpaus för att få tag på något att äta. Den som försöker luncha i Växjö vet vilket u-land denna stad är på det området. Oftast brukar jag hamna vid plocksalladsgondolen på ICA med en liten burk i ministorlek fylld med grönsaker och ett ägg på toppen samt en knäckebrödsbar med mjukost. Det, mina vänner, är att räkna till Växjös gastronomiska lunchhöjdpunkter!

Idag blev det en halv veggiesub från Subway. Den uppenbara fördelen var att den går snabbare än det mesta att trycka i sig när man är stressad och inte hinner ta tillräckligt lång matpaus. På vägen därifrån mötte jag en äldre tant med rullator. Hon hade svårt att gå, till stor del beroende på att hon hängande på ena handtaget hade en kasse modell större från en leksaksaffär. I kassen fanns ett riktigt stort inslaget hårt paket. Hon fick verkligen kämpa för att ta sig fram med hela ekipaget.

Det var rörande att se. Jag tänkte på det lilla barnet som skulle få det där paketet som var inslaget i papper i glättiga färger. Hen är älskad! Jag hoppas att hen älskar tillbaka. Och så tänker jag på mina föräldrar som älskade sina barnbarn över allt annat, på pappa som nästan grät av skam när han skulle överlämna en fin ny blå DBS-cykel i mountainbikemodell till Emmy i tolvårspresent och hade upptäckt att han klämt ena hjulet illa vid frakten så att det blivit skevt (han fixade det så klart lite senare). Jag tänker på mamma som köpte de dyraste och finaste kläderna hon kunde hitta på den dyraste och finaste affären så att Emmy redan i småbarnsåren skulle bli klädd som en modedocka. De offrade också en hel del på sina barnbarn, långt ifrån bara materiellt. De fanns alltid där och ställde upp när vi behövde deras hjälp på olika sätt. Tanten jag såg idag offrade sin bekvämlighet där på gatan mitt i centrum. Det finns något väldigt vackert och rörande i just detta, att offra något för någon annan.

Jag hoppas att vi offrar oss för varann ibland, och att det inte bara är vissa som offrar sig och andra som tar emot utan att det är ömsesidigt och att rollerna skiftar. Vi behöver hjälp från andra ibland, och vid andra tillfällen kan vi vara i så lyckliga omständigheter att vi kan ge hjälp. Det handlar inte bara om pengar och materiella resurser. Det finns så mycket annat som brister som vi behöver hjälpas åt med. Det är så vi bygger relationer och ett samhälle som bryr sig. Visst kostar det på, men vad är egentligen alternativet?

Jag lovar: Det alternativet är till och med sämre än Växjös lunchutbud. Mycket sämre.

tisdag, oktober 31, 2017

Halloweendagen 2017

Nej, jag firar inte Halloween egentligen och jag är inte överdrivet förtjust över godistiggeriet vid dörrarna heller, men jag tycker att lyktorna gjorda av pumpor är söta. Speciellt gäller det de pumpagubbar som dotter Emmy har gjort 💗


Happy Halloween! Det är idag den 31 oktober och ingen annan dag som detta ska uppmärksammas, inte under flera veckor vilket reklamblad och butiker kan få oss att tro. Passa på att tända några ljus, i pumpor eller i ljusstakar, och njut av värmen. Mer behöver man inte göra.

söndag, oktober 29, 2017

Tack från oss!


Liten tack-insändare publicerad i Östra Småland 30 oktober och Barometern 2 november 2017
Vi vill tacka alla som bidrog till att vi i dagarna kunde skicka hela 10 308 kronor till Stiftelsen Min Stora Dag. Pengarna samlades in under vårt arrangemang Höstmys den 17 oktober i Falkenbergsskolans aula. Vi tackar alla givare och alla som såg till att kvällen fylldes med glädje, hopp, skratt, gott fika och en massa musik. TACK!

Vi är säkra på att varenda krona kommer komma till nytta i arbetet med att uppfylla svårt sjuka barns önskningar. Det är värt en hel del och skänker extra mycket energi till körsången med Vox Communis och Badrumskören som ju utgör den fasta stommen i Höstmys. TACK än en gång och på återseende!

Lage Olsson och Birgitta Axelsson Edström
Körledare för Badrumskören respektive Vox Communis

lördag, oktober 28, 2017

Pengarna äntligen skickade!

Det där med banker och kontanthantering är en historia för sig... Jag har skrivit om det förut, så jag upprepar mig inte. Vi kan ändå konstatera att det är en aning mer komplicerat att samla in pengar till välgörande ändamål och sedan lyckas skicka dem dit de ska. Den svåra delen är inte att samla in pengar. Den svåra delen är numera att bli av med dem. Den här gången fick de åka runt i landet ett antal mil innan vi lyckades med det sistnämnda. Punkt.



Nu är det i alla fall klart. Mynten får vi behålla ett tag och använda som parkeringspengar eller betalningsmedel (man blir säkert jätteglad i alla livsmedelskassaköer i julhandelstider framöver...). Idag har då 10 308 kronor skickats till Stiftelsen Min Stora Dag, alltså hela insamlingen från vårt Höstmys den 17 oktober i Falkenbergsskolans aula. Vi tackar alla givare och alla som såg till att kvällen fylldes med glädje, hopp, skratt, gott fika och en massa musik. TACK!

Jag är säker på att varenda krona kommer komma till nytta i arbetet med att uppfylla svårt sjuka barns önskningar. Det är värt en hel del och skänker extra mycket energi till körsången med Vox Communis och Badrumskören som ju utgör den fasta stommen i Höstmys. TACK än en gång och på återseende!

fredag, oktober 27, 2017

Majoritetsskifte

Så blev det klart. Det blir majoritetsskifte i Kalmar pastorat. Vi två partipolitiskt obundna nomineringsgrupper har inlett en valteknisk samverkan inför den kommande mandatperioden. Det var egentligen inte så dramatiskt. Det var en naturlig följd av valresultatet från september och den enda möjliga vägen att bygga en säker majoritet.

Nu blickar vi framåt. Kyrkopolitiken är en vänlig värld där man gemensamt drivs av ambitionen att ge kyrkan så goda förutsättningar som möjligt att sprida evangelium. Ska vi lyckas med det så gäller det att samarbeta och ta tillvara varandra som de resurser vi är, oavsett tillhörighet till nomineringsgrupp. Det var så himla skönt att igår byta några ord med några tidigare samverkanspartners och inse att det faktiskt inte fanns några hard feelings.

"Gå ut kring hela jorden med evangelii bud" var den psalm jag nynnade på medan jag cyklade hem från Ulfåsasalen igår kväll. Det är precis det vi ska göra, tillsammans.

torsdag, oktober 26, 2017

Ett första steg...

Så där, nu är första steget taget mot en ny valrörelse. Upp till kamp mot patriarkatets tvångströja, mot orättvisorna, mot teflonsoldaterna och för en bättre framtid!


onsdag, oktober 25, 2017

Fortbildningsvecka med mera

Det pågår en fortbildningsvecka på Sankt Sigfrids folkhögskola. Växjö stift bjuder in alla anställda att delta i en mängd olika seminarier inom olika ämnen. Dagens tema var Tron, hoppet och kärleken och bland de medverkande fanns bland andra Kent Wisti och Irma Schultz. Båda två är värda att lyssna på!

Vi på Sensus visar Kent Wistis och Maria Kuchens utställning KYSS och försökte just idag även på andra vis göra så att dagens tema skulle synas lite extra mycket. Kanske är det uppblåsningen av ballongerna som gör att jag just nu känner mig mer än vanligt yr i skallen... Hjärtformade ballonger är, kan jag intyga efter dagen, både mer tröga att blåsa upp och skörare än vanliga runda. Det gick nämligen inte att använda en elektrisk pump utan att hela utställningshallen gång på gång fick hjärtsnörp av pangade ballonger. Det blev ren lungkraft som fick göra tjänst istället, närmare bestämt min.

Störst av allt är kärleken
Även Biskop Fredrik medverkade som utfrågare på stora scenen med den äran. Det är en konst att ställa intressanta frågor som öppnar upp, ger svar och utvecklar vidare. Han använde sitt kreativa sinne även vid vårt skapande-bord. Där kan man exempelvis måla, göra pins (se ovan) och spela bygelgitarr. Man kan också, vilket biskopen gjorde, dekorera en egen disktrasa medelst färg och stämplar.
Fortbildning på hög nivå med Sensus förstås ;-)
Fortbildningsveckan pågår nu i två dagar till.. Det är roligt att träffa alla glada stiftsanställda och byta några ord. Speciellt spännande är det att de olika yrkeskategorierna möts och berikar varandras perspektiv. Det är så verklig verksamhetsutveckling kan komma till stånd!

Själv har jag varit splittrad den här veckan. Det är mycket som händer på en gång just nu och även kvällarna har fyllts och fylls med aktiviteter. Kyrkopolitiken har tagit sin tid, och jag har sällan känt mig så jagad som de sista dagarna. Förhoppningsvis lugnar det ner sig i och med nya kyrkofullmäktiges första sammanträde i morgon då nytt fullmäktigepresidium och ny valberedning ska väljas. Diskussionerna inför detta har varit, minst sagt, intensiva och har förbrukat energi i klar paritet med uppblåsningen av hjärtformade ballonger, fast inte lika kul...

måndag, oktober 23, 2017

Något har hänt... Nya alternativ behövs!


Debattartikel i Barometern den 23 oktober 2017 och Östra Småland 26 oktober 2017
Något har hänt med vårt modersland Sverige, det Sverige som inte alltid har agerat rakryggat och moraliskt men som vi ändå har kunnat känna oss stolta över och glada över att få bo i. Sverige har varit ett land som har sett till att hitta gemensamma lösningar på gemensamma problem, som har låtit oss känna oss inkluderade och värderade i ett folkhem där människovärdet har varit, om än inte lika för alla, en fråga där det har funnits en viss samsyn. Nu befinner vi oss på ett sluttande plan på rull mot en smutsig dybotten, och det går snabbt.

En rödgrön regering, med stöd av ett vänsterparti som verkar mer intresserat av att synas i media än att göra verklig skillnad för de människor som behöver det mest, tittar på medan chartrade flygplan skickar tillbaka ”åldersbestämda” unga till ett liv i förtryck i bästa fall, till en säker död i sämsta. Humaniteten är helt satt på undantag och människor i behov av trygghet behandlas som djur. Vart tog orden om internationell solidaritet vägen? Och vart tog medmänskligheten vägen när människor med allvarliga sjukdomar och grava funktionsvariationer blir av med sin personliga assistans en efter en, den assistans som är enda vägen till ett någorlunda mänskligt och aktivt liv? Det håller inte att skylla på andras beslut och på tidigare regeringars prioriteringar, det är den nuvarande regeringsmajoriteten som har möjligheten, makten och ansvaret att se till att stoppa slakten på LSS. Men man gör det inte. Man åtgärdar inte heller de uppenbara bristerna i pensionssystemet där kvinnor konsekvent missgynnas med lägre pensioner som måste drygas ut med timvikariat på timvikariat långt efter pensionsdagen.

Den hittills allra lägsta bottennoteringen kom dock när Moderaterna, i skrivande stund landets näst största parti, klubbade igenom ett tiggeriförbud. Jag vill gärna citera den klarsynte prästen Kent Wisti som skrev på en av sina satiriska teckningar med anledning av Vellinge kommuns tiggeriförbud: ”Om man vill tigga så måste man vara en lätt överviktig mellanchef och ha en gul jacka som det står Lions på.” Vi är på väg dit. I Moderaternas Sverige blir det helt enkelt förbjudet att be om hjälp när man behöver det. Vem vill bo i ett sådant land? Och vem inbillar sig att detta är ett sätt att hålla borta SD från politiken och makten? Det ÄR ju SD-politik i klassisk högerextrem form. Det är deras politiska och rasistiska agenda som styr.

Nej, Sverige befinner sig inte direkt i någon politisk guldålder som vi en dag kan se tillbaka på och säga ”Det var bättre förr” om. Behovet av mänskliga alternativ som vill bygga ett samhälle där människan får plats, där vi värderas som de mänskliga och värdefulla resurser vi är och där vi tar hand om varandra i sann demokratisk och kärleksfull anda har sällan varit större. Vi i Feministiskt initiativ är beredda att axla den manteln. Konkurrensen i den utmaningen är tyvärr inte direkt övermäktig.

Birgitta Axelsson Edström, talesperson för Feministiskt initiativ Kalmar län


söndag, oktober 22, 2017

Halloween på Liseberg

En härlig helg är till ända. Dotter Emmy och jag lyckades ju inte hitta en tid att åka till Liseberg i somras. Det är svårt att kombinera x antal oregelbundna jobb spridda i Kalmar, Växjö, Vadstena och Malmö och så gott som obefintliga semestrar med resor. Istället fick det bli en ny upplevelse, nämligen Liseberg i Halloweentappning med vinterjackor, mössor och vantar, men det gick riktigt bra det också. Parken var sig inte riktigt lik, utan full med 18 000 pumpor och andra installationer. Bland annat så fick inventarier från det gamla Sagoslottet, nu rivet till hälften, spela en sista roll som scenografi och rekvisita (ett gott sätt att hedra en trotjänare som vi har åkt igenom hur många gånger som helst). När mörkret började falla vid 17-tiden så kröp ett antal zombies fram ur hålorna och krälade runt bland skrot och besökare resten av kvällen. Jag fick kontakt med en speciell liten zombie. Vi stod och tittade på varandra länge, vickade på våra huvuden och skapade en viss kontakt. Stackars liten, han kan inte ha mått så bra...
Ganska långt från lekande gröna kaniner, eller hur?

Ett par skräckattraktioner var också uppbyggda, bland annat ett traditionellt spöktåg i två våningar som man kunde åka igenom. Tja, skrämd blev man väl inte direkt, det var mest roande och man kände sig förflyttad till svartvita filmer från 1950-60-talen då mord ofta begicks i sådana mörka vindlingar. En och annan ryckning blev det kanske ändå, precis som det blev i skräckpromenaden genom The Experiment där man i närkontakt fick träffa på ett antal välmaskerade skådisar i olika blodtörstiga roller. Lite kul var det ju :-)

Det var vackert i parken, trots att stora delar var avstängda pga utveckling, nybyggnation och rivning, och vi kunde åka de attraktioner som vi ville åka. Till och med Flume Ride var öppen, och vi passade på att åka den när det inte var någon kö alls förutseende nog iklädda heltäckande regnponchos. Annars hade det inte blivit lika kul resten av dagen, det kan jag lova. Det var nämligen två riktigt drypande ponchos vi hängde upp på galgar sent på kvällen när vi kom hem till Hotell Opalen efter dagens äventyr. Det hade blivit rejält kallt om vi inte varit förutseende fega ;-) Årets nyhet Loke var en angenäm bekantskap. Jättegungan var inte otäck på något sätt utan bara behaglig. Helix tar andan ur en lite grann, det medges. Mechanica skrattar man sig igenom liksom Balder och Lisebergsbanan. Vi passade på att åka lite barnattraktioner också, bara för att vi kunde :-)

Ganska sent på kvällen tänkte vi ta en tur i det stora Lisebergshjulet. Det började bli lite kallt och det var skönt att kunna sätta sig i en gondol och se ut över både den belysta parken och Göteborg i kvällstappning. Turen brukar ta ca fyra minuter när alla gondoler har fyllts med folk. Vi fick dock en lite annorlunda åkning som började med att en gondol hade signalerat nödläge. Det blev ett extra varv där. Sedan fortsatte åkningen, ibland framlänges och ibland baklänges. Vi fick ingen mer information i högtalaren utan vi satt snällt och undrade vad man egentligen höll på med. Vi fastnade till exempel i position högst upp i hjulet minst fyra gånger. Det hade börjat blåsa rätt ordentligt och vinden ven runt gondolerna som så klart inte kunde hålla sig stilla. Det är tur att ingen av oss lider av höjdskräck. Sedan trodde vi väl att vi skulle bli avsläppta någon gång i markånivå. Tre gånger tog jag på mig vantarna för att stiga av utan att hjulet stannade. Vi led inte, men 30 minuter instängda i en pariserhjulsgondol blev lite mycket (eller så kan man säga att stunden gav verklig valuta för pengarna). För andra, som inte har lika sned uppfattning som vi om vad som är roligt och vad som är skrämmande, kanske det hade varit en skräckupplevelse väl i paritet med de skräckattraktioner som var speciellt uppbyggda för dessa veckor på höstkanten. Det var hur som helst skönt att till slut bli utsläppta, även om det var lite kallt. Till det positiva hör dock att vi såg mycket av Liseberg och Göteborg från ovan. Det var ett oplanerat bildningstillfälle som vi fick på köpet!

Föga anade vi hur länge vi skulle sitta där...
Nu sitter jag på tåget hem till Kalmar och Emmy sitter på tåget till Malmö. Tack för den här helgen, goa dottern min! I vissa avseenden blir vi aldrig vuxna! Och vi hade faktiskt tur med vädret även denna gång. Regnet kom inte förrän riktigt sent igår kväll och då satt vi ju ändå inlåsta i pariserhjulet. Att regnet sedan höll i sig hela natten och hela dagen idag var ett problem som var betydligt lättare att tackla när vi kunde äta och fika riktigt gott och mysa lite ihop. TACK!

fredag, oktober 20, 2017

Att leva i sorgens tid

Nu har vi begravt svärfar Fille. Det var under en strålande höstdag med klar och frisk luft som vi fick viga honom till gravens vila och säga hejdå för sista gången. Begravningsakten blev vacker och full av musik, med bland annat Jag vill tacka livet som solosång, Amazing grace på dragspel och Bridge over troubled water på orgel. Det var naturligtvis en sorglig stund fylld av saknad men ändå var det ljust och fint. Många var på plats för att ta avsked och det lilla gravkapellet på Åtvidabergs kyrkogård var välfyllt av släktingar och vänner. Tack till alla som medverkade och gjorde Filles begravning till ett värdigt och vackert minne! Ett speciellt beundrande tack till bonussonen Fredrik som höll ett fantastiskt minnestal som fångade farfar Fille på pricken och som lockade till många igenkännande skratt. Det var starkt gjort i en ansträngande situation!

Nu får svärfar Filip, med en frisk och stark kropp och utan bekymmer för sjukdomar och åldrande, återigen åka ner till kusten eller till en insjö och fiska med kompisarna. Jag tänkte på det när vi lämnade kistan och såg porträttet som stod där. Det är en bild som fångade Filip just på fisketur, och han ser så nöjd ut. Det blev så trösterikt att tänka på att det är så han har det nu. Han har det långt bättre än för några veckor sedan då han nästan bara låg i sängen på det särskilda boendet och var olycklig för att kroppen inte längre var som den hade varit. 93 år är en hög ålder, och de allra flesta av vännerna har ju flyttat upp en våning långt före Fille. De har nog saknat honom där men nu får de träffas igen. Filip är fri nu. Det unnar jag honom.

För oss som är kvar fortsätter livet. När jag förlorade mina föräldrar förra året, båda två på två månader, så trodde jag inte att det skulle vara så. Nu vet jag att det är så. Släkten följa släktens gång. Det är naturligt, men saknaden får man lära sig att leva med. Det är svårt, men det går, och man lär sig the hard way att värdera det man har medan man har det. Mamma är ju alltid mamma och pappa är ju alltid pappa, och jag saknar dem. Ändå kan jag höra deras röster precis när som helst liksom stegen i trappan och pappas speciella nysningar som fick hela huset att skaka i grunden. Likadant är det förstås för Filips barn och barnbarn. Det blir tomt, men det är livets gång. Prata med de kära kan man ju göra ändå, och känner man dem tillräckligt väl så vet man nog vad de hade svarat. Fast det gäller inte pappas alla lösningar på de tekniska och praktiska problemen som man har. Den förmågan var bara hans, och jag har bara fått ärva någon promille av de generna, tyvärr.

Hur som helst, det är bara att acceptera läget trots att det är svårt. Vi ska leva våra liv så gott vi kan trots allt. Det är det bästa sättet att hedra dem som uppfostrade oss, och det är exakt det som de vill.

onsdag, oktober 18, 2017

Tack för Höstmys 2017

Det blev i sanning en lång dag igår. Upp i tidiga ottan för att besöka tandvården, sedan jobb hela dagen utan avbrott (mer än för att tanka över lite bilder från min gamla jobbmobil till min egen dator och för att tanka lite näring en gång) och sedan iväg för att genomföra Höstmys med Vox Communis, Badrumskören och PRO-kören i Falkenbergsskolans aula. Tack alla som hjälpte till!

Det är ganska mycket jobb bakom en kväll som Höstmys, inte minst det praktiska med möblering, baka fikabröd, fixa kaffe och allt därtill, bära körbänkar och producera allsångsblad så att de räcker till alla. Sedan tillkommer själva grejen med körsången på Höstmys, nämligen att sjunga och spela tillsammans och skapa musik av glädje så att det blir lite klirr i insamlingsbössorna. Där har vi en hel hop med speciella tack:
  • TACK Christer Svensson, Åke Eklund och Tore V Nilsson för ackomanjemang på piano och bas!
  • TACK Björn Mortensen som på ett fint sätt delade med sig av erfarenheter från tiden som centrumutvecklare i Kalmar!
  • TACK Anette Yrrlow, Helena Juneberg och Emelie Waldenström Uggla för soloprestationer utöver det vanliga!
  • TACK Emelie, volontär hos stiftelsen Min Stora Dag, för information om det viktiga arbetet och till Kerstin Ljungberg som knöt kontakten!
  • TACK PRO-kören och Marianne Fransson för sångarglädje med hjärtat på rätta stället!
  • TACK Badrumskören för stämningsfull sång!
  • TACK Vox Communis för allt slit med fikat och för att ni sprider glädje som uppfyller både mig och alla andra i rummet!
  • TACK Lage för gott samarbete för sjätte året i rad!
PRO-kören spexade till det med
semesterminnen från Spanien...
Insamlingen till Min Stora Dag slutade på 10 308 kronor i kontanter. Sedan tillkommer de gåvor som skickades in via sms eller swish och dem har jag inte kolla på alls. Hur som helst, det blev ju en rejäl slant som kan förstärka arbetet för stiftelsen Min Stora Dag så att fler barn i behov av speciella upplevelser kan få det. En Stor Dag är en ovärderlig paus i ett sjukt barns tillvaro. När sjukhusdagarna är långa och behandlingarna tuffa får barnet något att längta till, uppleva och minnas. Läs mer om arbetet här. TACK till alla som kom och bidrog med en gåva!

Kvällen blev lång... och natten ännu längre eftersom jag inte lyckades komma till ro för att sova förrän någon gång vid 0545, och då var det ju bara en halvtimme tills väckarklockan började ringa. Nåja, en sömnlös natt då och då överlever man ju även om man känner sig som en säck rutten potatis och ser ut därefter. Kvällen som kommer blir lugnare hopas jag. Då är det bara tvättstugan som väntar otåligt. Det är väl inte Höstmys direkt, men en del saker måste ju helt enkelt göras. Vardagen blir lite lättare då... Vardag och vardag förresten... I morgon begravs svärfar. Vi befinner oss i en vecka som innehåller det mesta från stor glädje till djup sorg, ungefär som livet i stort. Ibland gäller det bara att hänga med och ta vara på stunden som är och vara tacksam för att man kan känna och leva fullt ut.


Växjö Gospelfest 2018

Litet tips för att ge ljus åt de mörkare årstiderna:

Anmäl ditt deltagande på sensus.se! Välkommen!

måndag, oktober 16, 2017

Respekt för gemensamma resurser

Den kommunala organisationen måste naturligtvis utformas med kommunens bästa i åtanke. Sammanfaller det med den kompetens som de politiska partierna för tillfället knyter till sig så är det väl bra, men ibland så kan man ju undra över vilka vägar nya nämnder och utskott skapas. Likaså kan man undra över vad som händer med en i förväg beslutad organisation om det vid kommande val visar sig bli ett skifte i förhållandet majoritet-opposition. Ska den tilltänkta ordföranden då bli vice ordförande i den nämnd som är skräddarsydd åt henne?

En annan fråga rör de aktuella byggupphandlingarna. Nu har tre stycken i vår kommun avbrutits och skjutits på framtiden. Anbuden är antingen alldeles för dyra eller för få. För ett antal år sedan kläckte man den lysande idén att INTE anslå medel till investeringar i budget. Det hette då att anbuden lade sig på den stipulerade nivån och att det fördyrade byggnationerna. Istället skulle anbuden läggas utan att anbudsgivarna skulle veta om den ekonomiska ramen. Detta förfarande, kombinerat med den strategiska tanken att all byggnation ska anpassas till valrörelser för att maximera röstetal (folk röstar på det parti som visar handlingskraft nog att bygga mest, högst och längst) har nu lett till att anbuden blir dyrare än någon kunde tänka sig, 30-60% över planerade summor. Kommunen bidrar ju nu själv till den överhettning av byggmarknaden som hävdas vara skälet till att en grundskola, en innebandyarena och ett teaterhus hamnar i väntrummet på obestämd tid.

Demokratins spelregler kräver öppenhet. Det är våra gemensamt ägda resurser som hanteras. Respekten för det uppdraget måste väga tyngre än partitaktik och intern rekrytering.

söndag, oktober 15, 2017

Inte i samma värld

Vi kan leva på samma planet och i samma land, men vi ser definitivt inte samma värld när vi ser oss omkring. Ibland blir det så tydligt.

Jag läste Östra Smålands krönika häromdagen. Den fastslog att ingen ifrågasätter en kvinna som säger sig ha blivit utsatt för övergrepp. Ja, ni läste rätt. Det var exakt så det stod. Det är nämligen synd om alla de karlar som oskyldigt blir anklagade, för INGEN ifrågasätter den kvinna som har anmält.

VA?!?

Vad händer egentligen i vårt rättsväsende? Jo, våldtäktsmän går fria, gång på gång eller får pinsamt låga påföljder efter att ha förstört livet på unga tjejer. Kvinnor kölhalas och får bära skuldbördan. De har befunnit sig på fel plats vid fel tillfälle, de har druckit för mycket alkohol, de har haft fel kläder på sig och de har valt fel sällskap. De har dessutom haft den dåliga smaken att inte säga NEJ tillräckligt tydligt.

Detta vet vi om. Det kommer exempel på exempel, rapport efter rapport som alla berättar samma sak: Det är offren som skuldbeläggs och förövarna som skyddas, ibland till och med utifrån någon form av manlig instinkt som de inte "kan hjälpa eller rå för".

Östra Småland, skärp er! Fredagens krönika, skriven av en kvinna som borde veta bättre, borde ha fastnat i skräpfiltret. NÅN nivå måste man ändå ha på sina helsidor om man ska betraktas som seriös.

***
Uppdatering: Bara ett par dagar efter att den här skandalöst korkade krönikan som jag kommenterar ovan publicerades satte kampanjen #MeToo igång. Den visar hur utbrett problemet med övergrepp är liksom problemet med tystnadskulturen. Alla känner nämligen kvinnor som är utsatta, men ingen känner några förövare. Touché!