fredag, december 31, 2010

Ett GOTT NYTT ÅR!


Ett gott nytt år

i alla land

Ett gott nytt år

i Jesu namn

Jag tror och hoppas

och förstår

att ett liv med Jesus

är ett gott nytt år!


Jag låter några ord ur Ingmar Olssons repertoar förmedla en nyårshälsning ännu en gång :-)


Gott nytt 2011!

onsdag, december 29, 2010

Bokslut 2010

Så där ja, då har jag betalat årets sista räkningar åt Vänsterpartiet i Kalmar. Så skönt. Jag passade på att betala några av det nya årets första också. Det är lika bra att få det gjort så behöver man inte oroa sig för att glömma dem och få försmädliga påminnelser. Såna undviker jag som pesten. Sedan väntar bokslutsarbete innan man kan slå ihop böckerna för 2010. Det tar väl någon månad till innan alla uppgifter är inkomna. Bokslut är något som är ganska dubbelt. Det är i sig inget kul jobb precis, men det är himla skönt att få det gjort så att man kan börja med nya rena papper igen för det nya rena året.

Bokslut handlar inte bara om ekonomi, debet och kredit. Det handlar om så mycket annat också. Det blir man påmind av i dessa dagar, inte minst genom alla listor som publiceras överallt. "Året i bilder", "Årets största händelser", "Årets nya ord", "Idrottsåret", "Årets bästa musik", "Årets bästa skivsläpp" och tusentals andra uppräkningar av olika slag. Jag tänker INTE skriva nån sån, men däremot tar jag mig friheten att reflektera lite över erfarenheter jag har fått under året 2010.

2010 var det valår. Själv blev jag invald som ersättare i Vänsterpartiets partistyrelse i våras under partikongressen. Det var förstås både överraskande och hedrande. Jag har av olika skäl inte kunnat delta i alla möten under hösten, och det sörjer jag över, men det var helt enkelt inte möjligt. De gånger jag har varit med har det varit stimulerande diskussioner, högt i tak och en harmonisk blandning av allvar, strategi, skämt och eftertänksamhet. Det är en spännande partistyrelse vi har med en stor samlad kompetens och med plats för olika åsikter. Sådant tycker jag om. Jag har aldrig själv lyckats hålla mig mainstream, och kräver naturligtvis inte det av andra heller. Det är när åsikter bryts mot varann som utveckling sker, inte när man bara stryker varann medhårs. Det sistnämnda leder till stagnation och till sotdöden i det längre perspektivet.

Valet gick inte bra, vare sig lokalt, regionalt eller nationellt. Vi bytte inte regering. Alliansen med helige Fredrik sitter kvar. Vi behöll majoritet i landsting och kommun men har ett sämre läge. Vår position är märkbart försvagad. Det känns naturligtvis inte speciellt roligt. Främlingsfientliga SD har däremot stärkt sin ställning. Min stilla bön inför kommande år är att människor besinnar sig. Jag vill inte ha ett samhälle där orättvisorna breder ut sig, där hudfärg, religion, plånbok eller nationalitet bestämmer människovärdet, där de som behöver hjälp och stöd inte ska få det eftersom de som inte behöver det vägrar att dela med sig eller där våra djupt mänskliga drivkrafter att hjälpas åt byts ut mot egoism och "var och en ska sköta sig själv". Vi har fler val framför oss. Det är vår uppgift att kämpa för ett bättre samhälle, och det är hög tid att göra det nu.

År 2010 har även inneburit att jag har omvärderat en hel del, inte minst relationer och samarbeten. Jag har förlorat några vänner, men vunnit desto fler. Jag har lärt mig mycket. Jag har förstått hur viktigt det är med feministiska nätverk och diskussioner oss kvinnor emellan. Jag har återigen blivit påmind om hur livsviktig min vardagsrelation med Gud är. Jag har bestämt mig för några principer, och jag hoppas kunna hålla dem. Till exempel har jag bestämt mig för att den dagen då jag börjar beskriva mina politiska och samhälleliga drivkrafter i termer av maktbehov och maktbegär, då är det dags att lägga ner politiken och satsa på något helt annat. Den dag då jag ens överväger att låta bli att önska mina meningsmotståndare en fridfull jul, då har jag börjat ta mig själv på för stort allvar. Den dagen då min position blir viktigare än att agera rättvist gentemot samhällets minsta, då är det hög tid att lämna stafettpinnen till någon som har en friskare agenda. Men jag är inte där än, och jag hoppas att jag aldrig kommer dit heller.

"Du skulle vara hans händer,
och gå dit Han ville gå.
Du skulle vara fullkomligt
förenad med Honom i allt.
Så kan vår jord bli förvandlad,
och så kan Hans värld ta gestalt."

Så sjöng vi i en av ungdomskörerna jag ledde på 80-talet och många gånger till sedan dess. De textraderna betyder mycket för mig. Jag ser att just nu betyder dessa textrader att jag ska fortsätta med arbetet för en bättre värld, och för MIN del (kanske inte nödvändigtvis för andra) betyder det att fortsätta driva den politik som vi i Vänsterpartiet står för, alltså rättvisa, solidaritet, medmänsklighet och respekt. Jag kräver inte att alla ska förstå mig eller ens tycka som jag, men liksom jag måste acceptera andras vägval och bevekelsegrunder så hoppas jag att andra kan acceptera mig och mina.

Det blev ett litet bokslut över en del händelser 2010. Jag har inte nämnt min fantastiska familj som ger mig kärlek, glädje, styrka och trygghet. Tack goe liberalen och goa dottern! Tack mamma och pappa! Tack storasyster med gossar tre! Och tack hela Vox Communis, den fantastiska kommunkören som har vuxit och blivit något alldeles i hästväg :-) Och tack alla vänner och alla kamrater!
Jag önskar alla
ett gott nytt 2011
med nya utmaningar!

lördag, december 25, 2010

God fortsättning!

God fortsättning på er alla bloggläsare! Jag hann varken skriva igår eller i förrgår, men självklart önskar jag alla en riktigt God Jul! En utebliven julhälsning kan ju annars tolkas som också en julhälsning (eller hur ni arbetsgivare som inte vill eller orkar önska era anställda en fridfull jul??), men så menade jag förstås inte. Jag bara helt enkelt hade fullt upp med bestyren här hemma. Snön ligger vit, utsikten från fönstret ser ut som ett julkort, tomtarna och änglarna har invaderat hemmet, granen är klädd med kulor i alla regnbågens färger och ljusen är tända överallt i lägenheten. Jag myser. På riktigt. :-)

Så, GOD fortsättning på er ALLIHOP!

tisdag, december 21, 2010

Julen är snart här...

Man borde skriva blogginlägg oftare, jag vet det, men jag har inte haft tid på länge att reflektera på riktigt över tingens ordning. Det finns ju så mycket att reflektera över, om orättvisor, brist på empati, pampvälde och dolda agendor på så många nivåer, men tiden räcker inte till. Jag har inte ens haft möjlighet att ringa de samtal som jag borde ha ringt, så även bloggen har fått leva ett liv vid sidan av ett tag. Jag tänkte inte låta det förbli på det viset. Jag hoppas på ett nytt liv efter nyår då jag till och med ska hinna med att BÅDE andas och blogga.

Hur som helst, idag har tiden gått åt till att städa inför julen, handla inför julen, slå in paket inför julen och överhuvudtaget tänka på det man måste tänka på inför julen. Då hinner man inte med att reta sig på gökungarna och gnällspikarna. Det är en fördel, men varför håller man på att stressa ihjäl sig inför julen? Varför firar vi jul? För att vi ska äta, öppna paket och titta på Kalle Anka på TV? Nej, knappast. Vi firar jul eftersom vi ska tänka på att räddningen för oss människor är tillgänglig. Guds kärlek omfattar oss alla. Julens största gåva är livet.

Det behöver man inte stressa för. Betydelsen av den gåvan känner man lättast om man tar det lite lite lugnt, åtminstone nån gång under julen. Jag ska försöka tänka på det, i alla fall försöka. Kanske finns det tid till det i morgon :-) eller nästa dag eller nån gång på natten. Då är jag ju ändå vaken....

tisdag, december 14, 2010

Kvinnor kan!

Igår var det Lucia. Jag var som vanligt ute i Smedby och spelade åt Ingelstorpsgymnasiets luciatåg. Jag måste ge tjejerna en eloge! Det var ju nämligen så att killarna fegade ur. Inte en enda liten Staffan kunde tänka sig att ställa upp, och då blev det lite torftigt i just Staffansvisan. Då tog tjejerna saken i egna händer. Mitt i luciatablån tog de på sig strutar och sjöng Staffan var en stalledräng som om de aldrig hade gjort nåt annat.

Som sagt, kvinnor kan. Minsann :-)

Ett samhälle som håller ihop

Så passerade då den tredje helgen i advent. Med konsert i Oskarshamn fick den ett magiskt skimmer över sig. Att uppleva Anders Ekborg, Bengt Magnusson och Anders Lundqvist mitt i julstressen är en lisa för själen. Det är vackert, stillsamt, innerligt och på allra högsta musikaliska nivå.

Sen fick vi då nyheterna om terrorattentatet i Stockholm, om självmordsbombaren som sätter skräck både i den svenska julhysterin och i det demokratiska samhället. Det blev ett allt annat än bekvämt uppvaknande ur den stilla julefriden. Ja, terrorn är här också. Det måste vi nog inse. Vi ska bestämt ta avstånd från all form av terror och våld. Det är fegt att till metoder som drabbar människor bara för att de råkar befinna sig på en viss plats. All sådan kriminalitet ska bekämpas. Det är självklart.

Samtidigt ska vi absolut inte låta detta leda till att vårt öppna demokratiska samhälle lider skada. Rasismen kan skörda framgångar när företrädare för den sortens tänkande ("vi är bättre än andra och därför ska de andra ut") försöker använda detta vidriga attentat för sina egna syften. Rädslan kan sprida sig, men det är INTE rimligt att låta hundratusentals oskyldiga muslimer som bor och arbetar i vårt land lida för vad EN kriminell extremist ställer till med. Vi ska bekämpa terror och våld, inte oskyldiga människor som inte har gjort sig skyldiga till något annat än att de är födda in i en religion i ett visst land och sedan har hamnat här i Sverige. Det är ju inte dem vi ska känna avsky och rädsla inför, det är inför våldet och terrorn.

Nu är det viktigare än nånsin att vi håller ihop, behåller lugnet och inte vidtar åtgärder som skadar den demokrati som vårt annars trygga samhälle vilar på. Öppenheten är en av våra viktigaste principer. Låt inte hatet ta över och splittra upp både samhälle och människor. Bygg istället upp ett samhälle som håller ihop, inte bara för att det är jul utan för att det är ren och skär överlevnad för friheten och demokratin.

onsdag, december 08, 2010

Nu ska dom ut!

Nu är det hög tid. Nu har jag tröttnat på dom där eländiga spillrorna som lägger sordin på trivseln här i livet. Överallt finns dom, energivampyrerna, och intar positioner som är så lömska att man får använda hela sin kreativa förmåga för att komma åt dom. Dom tror visst att det är deras självklara rätt att invadera världen. Det "har ju alltid varit så" och då ska det fortsätta att vara så. Nej, säger jag, det ska det ta mig sjutton inte.

Det är dags att tänka nytt, och som vanligt är det väl vi kvinnor som får ta tag i problemet. Det brukar ju vara så, och även om det är surt och det borde vara ett gemensamt problem att rätta till missförhållandena, så får man nog i det här läget helt enkelt visa att kvinnor kan (för det kan vi!) när ingen annan vill. Ska vi få en förändring, så får vi jobba fram den själva. Vi kan inte ha det så här längre. Det måste röjas upp. Kom nu inte och säg: "Det är väl inte så farligt?" eller "Ta det lugnt". Vi har tagit det lugnt länge nog, och jo, det ÄR farligt. Vi vet vilka problem vi kan få om vi låter det gå för långt. Vi har ju varit där förr. Och nu är det VI som ska bestämma. Gör vi jobbet, så är det också vi som har rätt att formulera villkoren efteråt.

Så nu är det alltså dags. Nu ska dom ut.

Vilka då undrar ni kanske? Råttorna förstås. Dammråttorna häruppe. Trodde nån något annat?

tisdag, december 07, 2010

Energikick!

Jag är så glad över kören som jag är med i! Jag måste bara få säga det :-) Vox Communis är ett av livets stora glädjeämnen!

Igår hade vi julkonsert tillsammans med ungdomarna från Stage4You, musikgymnasiet i Torsås. Det blev en blandad kväll, med tradtionell och otraditionell julmusik och med annan sorts musik också förstås, och av denna kväll fick man världens kick. Jag ljuger inte när jag säger att kvällen förstörde nattsömnen (det är så gott som omöjligt att somna med så mycket positiv energi sprittande runt i kroppen) och dessutom gav upphov till nåt som är skrämmande likt baksmälla (ja, dagen efter kvällen före fast utan alkohol förstås). Men det får det vara värt!

Det är så underbart skönt att få göra positiva saker med positiva människor och förgylla tiden för både andra och för en själv! Inga skitord nånstans, inga hånleenden, inget tjurande och ältande av gammal skit, inga hånskratt, bara glada ärliga ansikten burna av en uppriktig önskan att göra sitt allra bästa och spänna linan en bra bit över det man trodde var möjligt. Och möjligt var det! Ja, jösses vad möjligt det var :-)

Vi klarade till och med "Hej mitt vinterland" två gånger, och solisterna Emma, Rolf, Pierre och Monika klarade sina uppdrag med den äran. Vi får inte glömma Christer och Åke (piano och bas) och så Thomas förstås som såg till att vi hade gradänger att stå på. Sådana behövs när man är så många som vi är. Alla gjorde ett kanonframträdande och var vackrare än nånsin förr i gnistrande glitter och mycket rött. TACK ALLA! TACK till Ulla och Stage4You (artister och tekniker). TACK till föreningen Aktiv Fritid som arrangerade hela tillställningen, sålde biljetter och bjöd på fika. Och TACK till publiken som också var med på noterna :-)

Att jag idag känner mig som en säck rutten potatis efter att ha rest mig från stolen på ett mindre intelligent sätt och alltså får dras med en värkande rygg ett tag hör egentligen inte hit. Såna skador är ingenting jämfört med den energikick som jag fick igår :-)

torsdag, december 02, 2010

Fördelning med alltför snäva ramar

Idag var jag på ett besök på ett av kommunens demensboenden. Vi träffade personal där och ventilerade lite kring omsorgsnämndens beslut att jämna ut resursfördelningen mellan den "vanliga" äldreomsorgen och demensvården. Det var ett intressant samtal.

Alla är överens om att det behövs mer reurser till allt tyngre boendeavdelningar. Äldre bor kvar hemma längre och är i allt sämre skick när de väl flyttar in på ett äldreboende. Samtidigt finns det inte utrymme att flytta personaltid från demensavdelningarna. De behöver den personalresurs som de har. Har man egen erfarenhet av hur det är att umgås med gravt dementa människor så vet man hur mycket jobb det kan vara. Även om man är demenssjuk har man rätt till en värdig tillvaro. Det måste ett välfärdssamhälle kunna garantera, trots en borgerlig regering som plockar bort 42 miljoner i stadsbidrag från en kommun som Kalmar.

Det ska naturligtvis vara behoven som styr. Beslutet från oktobersammanträdet i omsorgsnämnden känns inte riktigt förankrat eller utrett. Konsekvenserna är inte kända, och därför sprider sig oron såväl bland personal som bland de boendes anhöriga. Jag hoppas att nämnden kan ompröva sitt beslut nu i december, så att man kan utreda först innan några åtgärder vidtas. Efter diskussionen vid senaste fullmäktigesammanträdet så verkar det som om alla partier som var med och beslutade i omsorgsnämnden hade bytt fot och ville bromsa. Utsikterna att förändra beslutet känns alltså ganska goda, men faktum kvarstår: Det saknas resurser inom omsorgens verksamhet. Det problemet måste man ta itu med, men jag hoppas att lösningsvägar kan öppnas som inte innebär att man försämrar för demensvården.

Men det är inte lätt, när man har en regering som fortsätter på den inslagna välkända vägen "Att försämra för kommuner och landsting och flytta resurser från välfärden till privata redan välfyllda fickor". Vi kommer att vara tvungna att hantera den utvecklingen i fyra år till och under fyra år syssla med att försöka fördela resurser så rättvist som möjligt inom alltför snäva ramar. Det blir en utmaning, men det är så den svenska väljarkåren har bestämt att det ska vara, trist nog.

Årets julkalender - en favorit??

Jag gillar årets julkalender :-) Speciellt gillar jag mamman i famliljen, Ritva Rantanen, hon som skulle sköta matlagningen, bingoutropen och musiken på Finlandsfärjan samtidigt som hon skulle dirigera bilarna på bildäck. Det är ju inte utan att man känner igen sig i den situationen ;-) Fast så illa har det väl inte varit, inte hittills i alla fall. Fast visst sjutton har man många gånger känt sig som spindeln i nätet som ska hålla koll på 13 olika saker samtidigt. Det hör väl till könsrollen kan jag tänka mig. Man ska vara "duktig" och har aldrig lärt sig att säga det lilla magiska ordet NEJ. Men att ta upp kollekten samtidigt som jag spelar orgel till psalmen har jag i alla fall klarat mig undan. Hittills som sagt ;-)

Hur som helst, jag hoppas att familjen Rantanen får det bra på sitt nyinköpta maffiga hotell. Jag väntar med spänning på att den lilla minigrisen från trailern ska göra entré. Små minigrisar är nämligen bland det sötaste som finns :-)

Man lär sig

Det finns en del såna där små vardagsmysterier som man ibland kan gå och grunna på. Ett är skillnaden mellan å ena sidan människor som är som dom är och å den andra människor som ska lära sig att acceptera de människor som är som dom är. Jag tillhör definitivt den senare gruppen, dvs vi som kan och ska lära oss att acceptera.

En liten reflektion är att det ofta är män som "är som dom är" och kvinnor som "ska acceptera". Det kan man i och för sig bli lite irriterad över ibland, det erkänner jag, men för det mesta är jag glad att det är på det viset. Det visar ju att vi är utvecklingsbara och har lärandeförmåga ;-)

Hur som helst, man kan inte styra världen och andra människor. Man kan bara ändra på en enda person här i världen, och redan det är svårt nog. Det är nämligen en själv, och håller man på att reta sig på andra människor så är det ens eget problem och ingen annans. Ja ja, usch så svårt det är, men man lär sig med tiden, för varje dag lite mer. Man lär ju så länge man lever, för det kan man, åtminstone jag :-)

tisdag, november 30, 2010

Reflektioner i vintertider

Alltså, jag gillar ju snö. Och jag gillar kyla. Och jag gillar vinter. Jag är född mitt i julen så det kanske är en förklaring. Jag kan hur som helst inte hjälpa att jag helt enkelt gillar vintersäsongen. Då mår jag som allra bäst.

Och det här är MYCKET osvenskt. Det är så osvenskt som det kan bli. Man SKA nämligen älska sommaren. Man SKA älska värmen och man SKA vara lycklig när svetten rinner hela dagen, solen bränner blåsor på skinnet och det är så varmt på nätterna att man får andnöd. Då SKA man må bra.

Det gör inte jag. Jag AVSKYR värmen och fullständigt HATAR den där solstressen som yttrar sig i att man måste vara ute och ta vara på soltimmarna för "man vet ju aldrig när solen försvinner och regnet kommer". Ja, när kommer det välsignade regnet??? Jag skulle vara ute och dansa regndans under de allra hetaste dagarna bara jag trodde att det fungerade (men det gör det ju inte). Visst är det skönt med uteserveringar, men såna väger inte upp värmeeländet.

Jag borde flytta till Luleå eller Boden. Det säger många. Tyvärr hjälper ju inte det ett dugg. Jo, på ett sätt: JAG mår bättre med ett nordligt väderläge, men det ändrar ju inte klimatet här i Kalmar. Jag lovar, om JAG flyttar norrut kommer det fortfarande att vara lika kallt här och komma lika mycket snö som om jag bor kvar i söder. Möjligen kan det finnas andra fördelar (jag kan nog utan någon större ansträngning räkna upp ett tiotal) med att jag skulle flytta härifrån till nordliga breddgrader, men vädret kommer att vara opåverkat.

Några små tips nu när vädret är som det är och varken sommarhetsarna eller jag kan göra något åt saken: Njut av kylan och snön! Ni vet inte när den försvinner och vi återgår till det äckliga våtvarma omslaget som vi brukar ha här istället för vinter. Kör bil försiktigt, kolla var du sätter fötterna så att du inte halkar och lämna cykeln hemma. Bete dig ansvarigt, men förgyll dagen ändå. Gör snöänglar, bygg snölyktor och mula kompisen. Släpp fram barnet i dig! Barn gillar snö, det är naturligt. Var inte så förbaskat vuxen, pjåskig, sydsvensk och präktig. Unna dig att leka lite. Det klarar du av!

"Hej mitt vinterland, nu är jag här...."

måndag, november 29, 2010

Musik och text med mening

Jag var alltför ung när Hoola Bandoola var i ropet, men jag har senare fått en relation till deras musik. Den har en ärlighet och ett klart syfte, och sådant gillar jag. Det här är en av mina favoriter: http://www.youtube.com/watch?v=rsgYHrCx-ys&feature=related

"Att dö för förtjänst, det väger lätt som en fjäder, men att dö för sitt folk, det väger tungt som en sten". Tänkvärda ord, än idag.

Julhälsning

Detta var mitt allra första e-julkort. Jag fick det 1997 eller något sånt. Jag skrattade hysteriskt minns jag, och ja, den är fortfarande rolig trots den dåliga grafiken:
http://www.youtube.com/watch?v=zIWHWjddGsQ

OK, det är inte ens december än men en sån julhälsning tål ni väl???

torsdag, november 25, 2010

"Budgettider hej hej budgettider...."

Nu är det sannerligen budget som är ordet för dagen. Budget igår i stiftsfullmäktige, budget idag i Kalmarsunds gymnasieförbund, budget i tisdags på KSAU, budget på måndag i kommunfullmäktige och budget just nu i landstingsfullmäktige (tack och lov utan att jag är inblandad). Nåja, det är sånt som man måste göra. Det är klart att besluten om resursanvändningen de kommande åren är viktiga beslut och såna måste man engagera sig i. Lite trist är det dock att det finns så lite utrymme att omfördela bara, men så blir det ju när den stora omfördelningen i det här landet går ut på att flytta pengar från gemensam välfärd till redan stinna privata plånböcker. Sedan kan högeralliansen skrika hur mycket de vill efter förstärkningar på områden där deras egna kompisar i riksdag och regering redan har stängt dörrarna.

Hur som helst, budgetdebatter kan ändå vara lite underhållande och ibland rent av kränkande. Spännande är de i varje fall. Man lär sig lite nytt varje gång. Igår fick jag till exempel lära mig att det finns ledamöter som inte anser sig vara valda till sitt uppdrag genom demokratiska val utan genom sitt dop. Intressant. Då skulle vi ha många fullmäktigeledamöter som aldrig deltar. Jag fick också lära mig att Växjö stift härskar över internationellt vatten. Också intressant, om än ett ganska patetiskt konstaterande som väl egentligen bara kan förklaras av en oemotståndlig längtan efter att få höra sin egen röst.

Som sagt, härskarteknikerna flödar även i budgetdebatterna. Jag utgår kallt från att så kommer att ske i fortsättningen också, åtminstone under överskådlig framtid, men det kommer inte att ske utan att det påpekas. Jag är alltför uppretad för att hålla tyst numera. Attack!

tisdag, november 23, 2010

Litet revolutionspoem

Med nävarna knutna i fickan
Ibland säga BÄ, aldrig BU
Den lugna och städade flickan
är borttrollad från och med nu

Nu skiter vi heligt i rimmen
De faller sig väl om de vill
Nu vankas den hotande timmen
då tjejerna ej tiger still

Nu kräver vi vad vi förtjänar
Vi pekar på det som är fel
Ni män som varandra betjänar:
Håll fingrarna väck från vår del!

fredag, november 19, 2010

"Du har en vän"

Idag när jag körde in till jobbet i regnet (Ja, det blev bil trots allt. Det regnade lite för mycket för en promenad) så spelade man den här låten på radion:

http://www.youtube.com/watch?v=rJPgxEi2BM8&feature=related

Den gick rätt in i själen. En del musik gör faktiskt det. Tänk vad skönt det är att ha uppbackning när livet känns visset och en del som man trodde var ens kompisar inte alls visade sig vara det. Jag har massor med andra vänner och en relation med Gud som bär mig igenom när det är snårigt. Det är jag oerhört tacksam för.

torsdag, november 18, 2010

Lågvattenmärke

Är det detta http://www.expressen.se/nyheter/1.2217397/dementa-overges-under-natterna som döljer sig bakom siffrorna för demens- och äldrevården i Sverige så finns det all anledning att ifrågasätta nivån på de sk standardkostnaderna! Och det finns all anledning för den borgerliga regeringen att inse att resurser måste tillskjutas i ett läge när kommunernas ekonomi tvingas gå kräftgång pga låga skatteintäkter. Regeringen har ju valt att sänka skatten för grupper som redan har det gott ställt och därigenom urholkas resurserna till välfärden. De som är beroende av demensvården har fått betala ett högt pris, kanske till viss del beroende på att deras röster inte är starka nog. Det är ovärdigt.

GÖR NÅT! Det här är ett lågvattenmärke för det samhälle som vill kalla sig mänskligt.

Utveckling på riktigt

Jag tycker att KIFAB är inne på helt rätt spår när det gäller Linnéuniversitetet http://www.barometern.se/nyheter/kalmar/kifab-vill-bygga-nytt-jattecampus-i-stan(2183715).gm

Här finns närhet till det mesta; stationen, centrum, idrottsanläggningar och allmänna kommunikationer. Nåja, vattennära är det väl inte direkt, men vattnet är sannerligen inte långt bort. Vill vi i Kalmar bygga en attraktiv stad så måste vi nog besinna oss och inte bara lägga resurser på fysiska byggnader. Visst, vi kan bygga sjönära, superfina och superdyra glaskomplex, men de höjer inte attraktiviteten i relation till insatsen. Kan vi istället utnyttja befintlig byggnation, se till att universitetet är en naturlig, öppen och integrerad del av staden så kan vi komma längre. Det frigör också resurser till det som vi på allvar håller på att glömma bort, nämligen attraktiviteten hos en levande, nyfiken och kreativ Kalmaranda. En sådan kräver att vi satsar på kulturen. "Det gaur inte" kan man inte bygga bort med spadar och murbruk utan det gör man med utmaningar på det kulturella och intellektuella området.

Det är en aktiv stad som lockar människor hit. Om det finns nya flådiga universitetsbyggnader här men inget eller ett oerhört begränsat kulturutbud, varför ska då universitetets anställda flytta hit? Det räcker ju med att de jobbar här och sedan kan de åka hem till städer där de får möjlighet att utvecklas på fritiden. Det är blåögt att tro att byggnader ger tillväxt. Jag säger det igen: Det är ju människor som skapar tillväxten, och utan inflyttning av nya människor bromsar vi tillväxten. Då är det dags att vi tar problemet på allvar och satsar på det som ökar inflyttningen. Fler bostäder, ja visst, fler jobb, ja visst men också en rejäl satsning på kulturen. Då kan vi växa allihop, både vi som redan bor här och också de som tycker att Kalmar är så pass spännande att de flyttar hit trots dåliga kommunikationer och lite "världens ände"-känsla när de stiger av tåget där rälsen tar slut.

När den sk portföljmodellen införs för statens stöd till regionernas kultur så måste vi visa att vi satsar själva, annars kommer vi att förlora ännu mer. Det blir som en variant på Matteus 25:29: "Var och en som har, han skall få, och det i överflöd, men den som inte har, från honom skall tas också det han har". Det är nämligen portföljmodellen i korthet. Jag vill absolut inte att vi i Kalmar och Kalmar län hamnar i ett läge där vi pga oförstånd mister en stor del av det statliga stödet till den professionella kultur vi idag har så stor glädje av.

Alltså, byt en del spadar och lite murbruk mot intellektuella och kulturella byggstenar. Det kommer vi alla att tjäna på!

tisdag, november 16, 2010

Certifiering Säker och Trygg förening 16 november 2010

Kalmar marknadsför sig som en kommun som vill framåt. Det är positivt. En kommun som ska garantera välfärden åt alla som bor där samt växa måste utvecklas och finna nya vägar. Det är omöjligt att slå sig till ro och bara slå vakt om det man har. Man måste våga satsa på framtiden.

Visst kan Kalmar utvecklas, men då måste vi börja ta hänsyn till annat än det som traditionellt ses som tillväxt, de hårda sektorerna. Visst behöver vi arbetstillfällen, men det ska vara arbetstillfällen som är hållbara. Visst behöver vi handel, men det ska vara hållbar handel. Och vi behöver människor, människor som är hållbara. Utan människorna dör Kalmar. Det är ju människorna som skapar tillväxten. Tillväxt på det mjuka området är därför minst lika viktigt som att bygga nya affärscentrum. Det är här som alla ideella föreningar är så viktiga.

Jag slutar vid årsskiftet som ordförande för kultur- och fritidsnämnden efter åtta år. Man ska inte sitta längre med ordförandeklubban i hand. Risken är att man blir ett med verksamheten och inte ser helheten, och det är ju det man ska göra som förtroendevald. Det har varit åtta händelserika år, både privat och professionellt. Vi bygger nya anläggningar, det finns planer på ännu fler nyheter så det är inte slut än. Men, det är inte det där som har med spadar att göra som jag tycker är allra roligast. Det som jag främst tänker på när jag tänker kultur och fritid är ändå det som stod på de tröjor som Ungdomens Röda Kors hade på sig när jag gick på mellanstadiet. Det stod nämligen "Ingen kan göra allt, men alla kan göra något". Det är liksom nyckeln in till ett aktivt liv, till ett liv som gör skillnad inte bara för mig utan för andra, utan tanke på att man ska tjäna pengar på allting. Jag var aldrig med i Ungdomens Röda Kors, men deras budskap har jag burit med mig in i andra sammanhang: Att jobba tillsammans och sätta laget framför jaget.

Det här projektet, Säker och trygg förening, är en av de saker jag är allra mest glad för. Det utvecklar nämligen föreningslivet, precis den arenan där vi lär oss om jaget och laget. Jag som har jobbat ideellt sedan barnsben vet vad det betyder med ledare för barn- och ungdomsverksamhet, ledare som tjänade som förebilder för oss som var små och som kunde inspirera oss att anta utmaningen att leda verksamhet själva senare, både som tonåringar och i vuxen ålder. De ideella insatserna är ovärderliga för oss i Kalmar kommun. Jag vill tacka alla föreningar, alla samarbetspartners i Säker och Trygg-arbetet (Smålands idrottsförbund, SISU idrottsutbildarna, Regionalt elitidrottscentrum) som tillsammans med oss på kultur och fritid lägger ner tid och kraft för att säkra den ideella verksamheten för barn och ungdomar och göra den både tryggare, säkrare och ännu bättre. STORT TACK!

Det samlade föreningslivet har spelat en stor roll för demokratiseringen av det svenska samhället. Studier visar att personer som är medlemmar i föreningar tenderar att känna ett större intresse och engagemang för den storskaliga demokratin på nationell och internationell nivå. Arbete med barn och ungdomar ger mångfalt igen i ett längre perspektiv. Det säkrar vårt demokratiska samhälles fortlevnad. Vi har all anledning att betänka det. I Sverige, år 2010, finns hot mot demokratin, mot det som jag och många med mig tycker är självklart, nämligen att ALLA är lika mycket värda.

Vill vi att Kalmars invånare ska utveckla aktiva och hållbara liv så vågar vi bejaka det framåtsyftande arbetet i Säker och trygg förening, och avknoppningen Klimatsmart förening. Menar vi allvar med Kalmar Full Fart Framåt så måste vi inse att det gäller människor i alla åldrar, och alltså i hög grad allt det som utförs i det ideella föreningslivet. Varje arbetad ideell timme är en betydande pluspost i kommunens ekonomi, och det är värt att betänka när vi alltför ofta bara pratar om hur mycket saker kostar och hur stora minustecken vi har. Föreningslivet är ett av de stora plustecknen!

Stort Grattis till de föreningar som idag blev certifierade för andra, tredje, fjärde, femte och sjätte gången och ett lite speciellt välkomnande Grattis till de två föreningar som nu blev certifierade för allra första gången (Friskis och Svettis och Ridklubben Udden).

Till er alla: Tack för allt jobb och Lycka till i framtiden!

Egna reflektioner: Krisen i S

Man måste ju få reflektera ibland , lite fritt så där...

Så har då Mona Sahlin meddelat, föga överraskande, att hon inte ställer upp som partiledare från nästa kongress. Lite ironiskt nog så meddelade hon detta just på Fars dag. Hon har inte haft det lätt. Det har varit mycket att slåss emot, hennes egna historia har satt krokben för henne och delar av det egna partiet verkar inte ha gett henne en ärlig chans att vara partiledare på riktigt. Hon har jobbat i motvind hela tiden, och när ledande socialdemokrater bara några dagar före valet gick ut offentligt och kritiserade henne så var det inte längre bara en ständig motvind utan det uppstod en rejäl tornado som fick henne att kantra. Och på Fars dag vann så gubbsen, inte bara ytterligare en slips utan ännu en skalp.

Jag är inte förvånad. Jag väntade på det här, men jag tycker det är sorgligt. Hon borde ha haft ett bättre utgångsläge, men gubbväldet är förmodligen starkt och ohotat både inom det stora partiet liksom i samhället i stort. Hon har fått bära hundhuvudet för felaktiga vägval, och det kan jag inte kalla för en schysst hantering. Självkritik skadar aldrig, men den ska idkas av fler än en.

Nu väntar en uppslitande men avgörande tid. Jag hoppas S hittar en framgångsrik väg, en väg som bygger mer på ideologi och politisk vilja och mindre på PR och makthunger.

Hur som helst, den som nog är gladast i dagsläget åt krisen inom socialdemokratin är förmodligen kungen. Vem har hört talas om hans vilda snedsteg sedan i söndags?

lördag, november 13, 2010

Samhället är i behov av särskilt stöd

Idag kunde vi läsa i Barometern att en kristdemokrat hoppar av politiken: http://www.barometern.se/nyheter/kalmar/toppstyre-far-henne-att-sluta(2178869).gm Anna-Stina Stenbäck är ung, kvinna, kaxig, utmanande och diskussionslysten. Och hör och häpna, hon är både tatuerad och piercad. Oj oj oj... För sådana företrädare finns det inte någon plats upplever hon. Efter åtta års engagemang och hårt arbete i valrörelsen lämnar 24-åringen den politiska scenen.

Jag har träffat henne flera gånger. Vi är inte överens rent politiskt. Man kan nog med fog säga att vi är fullständigt oense i de allra flesta frågor. Vi står liksom på varsin sida om mittlinjen, väldigt långt ifrån dessutom, men jag kan inte annat än säga att hennes avhopp känns ledsamt. Dels för att vi politiska partier ska tillvarata unga människor som vill engagera sig partipolitiskt (såna har vi inte så många att man kan slösa med dem), dels för att detta är ytterligare ett bevis på att unga kvinnor blir motarbetade på den politiska arenan. Det är ett stort bekymmer.

Män har makten. Traditionerna har makten. Konventionerna har makten. Kanske har konservativa partier större problem än radikala med de här frågorna, men problemen finns överallt om än i olika grad. Mona Sahlin har väl fått sin del av den bittra kakan hon också, även om hon väl har passerat stadiet "ung kvinna" vid det här laget, men kvinna är hon definitivt fortfarande. Förresten kan det vara värt att reflektera över vid vilken tid i livet man slutar att vara ung, och hur är det egentligen, är det samma gräns som gäller för kvinnor och män? Tja, tänk efter själv. Jag har mina egna svar på den frågan.

Kvinnor i politiken ska vara framåt, men inte utmana mäns makt. De ska vara söta och trevliga, men inte flirtiga. De ska vara kunniga, men det är viktigt att de släpper fram andra som kan föra fram budskapet istället eller tillsammans med dem så att de inte blir alltför dominerande. De ska gärna se till att öka väljarstödet, men de ska inte lägga beslag på positioner och uppdrag. De ska brinna för politiken och ta de svåra debatterna, men de ska inte ta det personligt när deras engagemang inte leder nånstans. Det är bilden som man möts av, inte minst i dagens artikel i Barometern. Och vilka kvinnor kan och vill passa in där?? Finns det såna??

Hur långt har vi egentligen kommit år 2010? När är det dags att acceptera kvinnors fullvärdiga samhällsmedborgarskap? År 1921 godkände riksdagens båda kamrar ett förslag som röstats igenom första gången 1919 och som innebar allmän och lika valrätt och valbarhet för kvinnor och män. Det tog nästan 30 år efter den allra första motionen i frågan 1884. I andra länder hade rösträttsrörelsen startat tidigare. Sverige blev det sista landet i Norden som fick kvinnlig rösträtt, efter Finland 1906, Norge 1913 och Danmark och Island 1915.

Ska det behöva ta 100 år innan samhället fattar att kvinnor och män ska ha lika mycket makt? Vi räknar med att barn ska lära sig läsa när de börjar skolan vid sju års ålder. Det borde vara svårare att lära sig det än att inse det självklara i att kvinnor har samma värde som män, men traditioner och konventioner har en starkt konserverande verkan som i det här fallet motarbetar rättvisan. Visst går det framåt, men det går för sakta. För att fortsätta analogin med skolan så tror jag vi behöver specialpedagogik för att samhället ska lära sig det självklara. Samhället, och därmed de politiska partierna liksom andra organisationer, företag och institutioner, är i stort behov av särskilt stöd. Har man inte insett nåt som är så självklart på 90 år så talar problemet nämligen för sig självt och skriker efter hjälp.

måndag, november 08, 2010

En säsong slut, andra tar över

Fotbollen är över för den här säsongen. MFF är värdiga svenska mästare. Märk väl, jag tippade detta tidigt i somras! För en gångs skull lyckades jag tippa rätt! Men jag är ledsen för Åtvidabergs skull. De förtjänade ett bättre öde än att åka direkt ner i Superettan igen. IFK Göteborg borde ha kunnat hålla undan för Gefle igår. Det var riktigt dåligt att släppa en tvåmålsledning mot ett av seriens allra sämsta lag. Botten Änglarna! Men, det är klart, serien består av fler matcher än den allra sista omgången. Det var synd att Åtvid inte började säsongen bättre. Hur som helst, de slog 2008 års svenska mästare på bortaplan samt spelade oavgjort mot 2009 års mästare i sista omgången. Det är starkt gjort av ett bruksortslag som var borträknat redan från början. Det enda positiva med degraderingen den här gången är att de slipper Norrköping nästa säsong också. Man måste ju försöka se NÅT från den ljusa sidan, även om det är svårt för goe liberalen därhemma just nu. När det går dåligt för laget i ens hjärta så är det tungt. Jag vet. Jag har varit där.

Nåja, nu börjar bandysäsongen och elitserien i hockey är igång sedan ett bra tag. Jag har aldrig fastnat så där mycket för bandy, man har ju så svårt att se bollen och så är det så förtvivlat kallt att stå ute och titta mitt i vintern (alla har ju inte inomhusbandyhall). Hur som helst, Åtvidaberg har tagit sig upp i allsvenskan inför den här säsongen och med en make som om möjligt är ännu mer intresserad av bandy än av fotboll så kommer man ju att dras med i striderna där med, vare sig man vill eller inte. Hockey är däremot roligare tycker jag. Mitt favoritlag Luleå har börjat bra. Heja på! Men passa er, det är inte bra att vara FÖR bra i början!

Nu är det ju inte bara resultaten som räknas. Idrotten, och kanske speciellt lagidrotten, har andra uppdrag också och det är bland annat att verka för hälsa i vid bemärkelse och för fair play, samarbete och kamratskap. Det får man aldrig glömma. Det är ju i själva verket DET som är det viktiga.

Årets pumpagubbe

Så här ser han ut, årets pumpagubbe tillverkad av maken och mig i god samförståndsanda. Tyvärr var han lite för liten för att det skulle funka att ha levande ljus som belysning. Det började lukta lite skumt och så insåg jag att insidan av locket blev en aning bränt redan efter någon minut. Det blev istället att hasta iväg till Rusta och införskaffa fyra stycken batteridrivna värmeljus. Då funkade han utmärkt!

torsdag, november 04, 2010

"I natt jag drömde...

...något som jag aldrig drömt förut...."

Ja, så var det faktiskt. I natt var jag nämligen på stiftsfullmäktigesammanträde i en lada nånstans ute in the middle of nowhere. Det var kallt och dragigt och varken belysningen eller ljudanläggningen fungerade fullt ut. Ändå skulle vi genomföra sammanträdet. Just det här gången skulle vi debattera en partimotion. Nu HAR ju SD i verkligheten lämnat in en motion som snart ska fullmäktigebehandlas. I den beskrivs ett förslag som går ut på att ungdomar som väljer konfirmation ska få förtur till bostäder när de ska studera. Kyrkan skulle alltså köpa in och förvalta fastigheter med lägenheter för att ha något att locka ungdomar med så att det blir fler som konfirmerar sig. Tanken är väl känd sedan tidigare. Det finns till och med en sång om den med AfterShave och Galenskaparna: "Pappa jag vill ha en synth, pappa jag vill ha en synth när jag konfirmerar mej...." Som sagt, nästa steg är väl att man ska dela ut trisslotter bland nattvardsgästerna för att få fler gudstjänstbesökare. Snacka om att missuppfatta kyrkans uppdrag. Suck.

Hur som helst, nattens motion skulle behandlas den också. Jag trodde det handlade om bostäderna, men det gjorde det icke. Jag begärde ordet, tog med mig mina små anteckningslappar med fransiga sönderrivna kanter upp i talarstolen och började prata i den skorrande ljudanläggningen som tjöt igenom hela salen (Var det väckarklockan som ringde månne?) och insåg att jag inte alls pratade om bostäder och kyrkans uppdrag. Jag pratade istället om djurskydd och miljöförstöring. Jag hade siffror i mängd över hur mycket skit vi människor släpper ut i Guds fria natur och precis allt berättade jag, så mycket att jag fick uppmaningen att gå och sätta mig igen, men jag bet mig fast i talarstolen med näbbar och klor. Apropå näbbar och klor, slutklämmen i anförandet var: "Fler och fler människor engagerar sig för djurskyddet och för djurens framtida rätt att få fortsätta leva på vår jord. I det läget läggs en motion om att vi ska nacka alla duvor. Det tycker jag är vansinnigt."

Ja, visst är det vansinnigt. Frågan är bara varifrån själva drömmen kom. Jag hade ingen aning i morse när jag vaknade, men sen har jag tänkt lite till. Kan det vara så att jag nånstans känner att det finns politiska partier med en politisk agenda som hotar den fria och högt flygande tanken? Ja, det kanske kan vara så. Idag finns det tyvärr hot mot Sveriges demokrati inifrån den parlamentariska demokratins huvudarena. Det är bekymmersamt, men jag förstår inte varför jag måste sysselsätta mig med dem även när jag sover. Då vill jag helst drömma om något annat som är mer angenämt. Och då menar jag varken budgetarbete eller städning ;-)

tisdag, november 02, 2010

Är vi beredda att ta striden?

Attityden mellan människor har blivit hårdare och respekten för varandras respektive olika åsikter har minskat under de senaste åren. Det verkar som om det har blivit svårare och svårare för folk att skilja mellan sak och person. Man "är" si eller så, man "tycker" inte längre si eller så.

Om förtroendet hos väljarna för oss politiker ska öka och inte minska ännu mer måste vi visa att vi är värdiga det och arbeta med de här frågorna seriöst. Jag tycker att det finns tecken på att vi är på väg åt fel håll. Ett debattklimat som täpper till munnen på dem som har oönskade åsikter är förödande. Jag tror faktiskt att mycket av detta sker omedvetet och oreflekterat. Jag är alltså inte speciellt konspiratorisk av mig, men jag tror däremot att beteenden fortplantar sig genom en organisation utan att alla inblandade är medvetna om vad man deltar i. Följaktligen, alla är inte medvetna om att det är just en härskarteknik de använder när argumenten tryter eller när de vill förminska motståndarens synpunkter.

Berit Ås är ett föregångsnamn på många sätt. Som partiledare i norska Socialistisk Venstre gjorde hon ett strålande arbete. Genom sin akademiska karriär åtnjuter hon stor respekt, en respekt som i mittt tycke bara överskuggas av respekten för hennes person och äkta engagemang för de hjärtefrågor hon aldrig släpper. Härskarteknikerna är hennes namn på de tekniker som används, företrädesvis av män, för att befästa sin makt över, mestadels, kvinnor. Därför använder jag uteslutande "hon" i beskrivningarna nedan.

Osynliggörande
Det handlar om marginalisera oppositionella personer genom att ignorera dem. Målet är att få dem tysta. Någon tar till exempel upp det någon annan just sagt som om det vore en egen idé eller tar ordet trots att hon just börjat prata. På ett annat möte börjar andra bläddra i sina papper och småprata med varandra när en oönskad deltagare får ordet. Detta beteende ser vi ofta.

Förlöjligande
Här försöker man genom ett manipulativt sätt framställa någons argument som löjliga och oviktiga. Detta genomförs till exempel genom att använda slående men egentligen helt ovidkommande liknelser. Begreppet sandlåda används med viss förkärlek. Det är inte helt ovanligt att en oönskad persons inlägg i debatten bemöts med kommentarer i stil med "Tänk att du aldrig kan lära dig tänka rätt" när det är precis det hon försöker beskriva att hon gör, men kanske från utgångspunkter och bevekelsegrunder som inte stämmer överens med makthavarens.

Undanhållande av information
Det är synnerligen effektivt att utestänga någon eller marginalisera dennes möjligheter att påverka genom att undanhålla väsentlig information. Det kan bli uppenbart i lägen där beslut redan är fattade i sammanhang dit inte alla berörda har tillträde eller när man under förevändningen att det var bråttom "inte hann" att bjuda in alla till det möte då de brännbara ärendena bereddes. I dagsläget kan det hända att man hänvisar till datorkrångel eller problem med ett SMS som alltså i verkligheten aldrig blev avsänt.

Dubbelbestraffning
Här försätter man någon i en situation där personen nedvärderas och bestraffas oavsett vilket handlingsalternativ hon väljer. Man kan vara noggrann med sina arbetsuppgifter och till och med göra fler uppgifter än vad som krävs. Då ser chefen det som om inget blir gjort. Samtidigt kan man bli anklagad för att göra för mycket. Om man snabbar på får man höra att man slarvar, och om man en gång inte gör det man tidigare har gjort men alltså inte skulle göra så beskylls man för att inte göra rätt saker.

Påförande av skuld och skam
En inte särskilt ovanlig teknik är att få någon att skämmas för sina egenskaper eller att antyda att något de utsätts för är deras eget fel. Detta sker ofta genom en kombination av förlöjligande och dubbelbestraffning. Trots att en person alltså inte har fått kallelser till möten så borde det vara personens eget ansvar att ta reda på när mötena hölls, var och vilka möten det handlar om. Uttrycker personen i fråga att hon känner sig ifrågasatt och att ingen lyssnar så beror det så gott som uteslutande på hennes eget beteende.

Objektifiering av kvinnors/mäns kroppar
Det blir allt vanligare att kvinnors/mäns utseende diskuteras och kommenteras i irrelevanta sammanhang. Själv har jag fått mina hörapparater klassade som julgranspynt i ett blogginlägg hos en politisk motståndare för ett par år sedan. När bloggförfattaren sedan skulle försvara sig och hävda att han inte menade hörapparaterna utan mina örhängen så började man ju undra hur det egentligen stod till med relevansen. Hur som helst, en härskarteknik var det.

Våld eller hot om våld
Tack och lov är det inte så ofta inom de sammanhang där jag vistas som det uttalas hot om att bruka fysisk styrka mot någon för att få sin vilja igenom, eller att ens visa att den möjligheten finns. Däremot har jag flera gånger upplevt att man använder ett kroppsspråk som rimmar väl med signalen "Passa dig! Jag är starkare än du!" men jag har aldrig hört det sägas med ord. Det är också den härskarteknik som har kategoriserats senast, men att den använda är jag alltså övertygad om, och den lär växa i bruk med tidens gång.

Det vill säga, alla de här teknikerna kommer att användas mer och mer med tiden om vi inte ser till att synliggöra dem , medvetandegöra dem och arbeta bort dem. För att kunna lyckas med det krävs hårt arbete, kamp och många gånger strid. Är vi beredda att ta den striden, för demokratins och för vårt samhälles skull?

(Och STORT TACK till Mariann för tips och kloka ord som bildar underlag till detta inlägg!)

måndag, november 01, 2010

Vem är egentligen stark?

Den starke är inte den som har makt
Nej, stark är den som vågar utmana
som vågar säga sanningen och stå för den
som inte köpslår med sitt eget samvete
som värderar sin egen makt lägre
än det som är rätt och riktigt

Den är den starke
oavsett hur världslig makt än fördelas
Det är starkt att stå rak
utan stödtrupper och hovdamer
för då klarar man sig själv
och kan se sig själv i spegelbildens öga

Det kan nämligen inte den
som har makt och position
men har förlorat sig själv.

Var är framstegen?

Så himla besviken man blir! Vi skriver 2010 men så gott som hela tiden slås man av tydliga tecken på att patriarkatet växer sig starkare för varje dag. Vi ser tecknen runt om oss. Gubbar tar till brösttoner och lägger beslag på resurser, positioner och makt. Det värsta är att de inte ens har vett att skämmas.

På Facebook, där man ju är och läser nästan dagligen, kommer den ena statusuppdateringen eller länken efter den andra där samhällets ojämställdhet kommenteras. Nånstans hoppas man ju att gubbsen skulle inse vad de sysslar med, men det kan man ju se sig i månen efter, åtminstone många gånger. "Skulle jämställdhet betyda att JAG skulle behöva flytta på mig? Nä, så kan det väl inte vara?" är en vanlig inställning. Det är lätt att snacka om feminism och jämställdhet så länge det inte drabbar männens egen status och ställning. Pyttsan.

Sanningen är att vi har ett orättvist samhälle med en orättvis fördelning av resurser. Ska en grupp ha mer betyder det att den andra får mindre. Det är enkel matematik. Vi har också en maktfördelning i samhället där män har mer att säga till om och tar sig mer utrymme, medan kvinnor har en sämre ställning. Ska vi rätta till det missförhållandet gäller samma sak som när det gäller resurser: Den som har för mycket kommer att få mindre och tvärtom. Det finns helt enkelt inte hur mycket makt och inflytande som helst i världen. Man måste dela på den som finns.

Sån där "fjantfeminism" som inte tar hänsyn till makt-, resurs- och styrkeförhållandena är bara larvig och vågar egentligen inte ta striden för en rättvis framtid, oavsett om den företräds av kvinnor eller män (jodå, båda finns). Den bara konserverar dagens situation. Den sortens feminism hittar vi ofta hos de borgerliga partierna med KD i spetsen där man hävdar att "kvinnor är en särart som har helt andra intressen än män" (underförstått att sköta hemmet och barnen till en ringa ersättning). Det har man ju börjat vänja sig vid. Analogt är arbetarpartier numera konservativa och feministiska partier utmanar alltså inte rådande ordning utan tycker bara att "kvinnor har ett värde de också". Det är en lek med ord där man använder begrepp med en helt annan innebörd än vad de egentligen har, och det är ett enkelt knep som många av oss inte låter oss luras av. Tyvärr återfinns dock fjantfeminismen även där den inte borde finnas. Det är ett långt mer problematiskt problem som måste få en lösning om vi rödgröna inte helt ska tappa trovärdigheten när det gäller att bygga ett samhälle där alla är lika mycket värda.

För det vill väl vi på vänsterkanten fortfarande, trots att vi inte styr riksdag och regering? Åtminstone vill jag det, även om vi redan skriver 2010 (och snart 2011) och de feministiska framstegen till stor del lyser med sin frånvaro. Då finns det ju ännu mer att göra, inte bara i det stora utan även i det lilla där vi faktiskt KAN göra skillnad direkt.

söndag, oktober 31, 2010

Tack Fredriksskans!

Idag har jag varit på Fredriksskans och sett allsvensk fotboll för sista gången, för den här gången i alla fall. Det var en match som kanske inte uppvisade den bästa fotboll jag har sett i livet, men det var i varje fall kul att vara med och från ståplats sektion M se Kalmar FF ta emot Häcken. Det modesta biljettpriset (10 kr plus lika mycket i exp-avgift) avskräckte i varje fall inte, och äntligen kunde då nästan 7000 åskådare vara på plats trots kvällen som blev kallare och kallare i takt med att mörkret sänkte sig. Det blev dessutom en spark både i och av Häcken när domaren blåste slutsignal och resultatet visade ett mål för KFF och tre för Häcken.

Att uppleva fotboll från ståplats är något helt annat än att sitta under tak. Ja ja, det är ett nostalgiskt sätt att tänka, men det tillåter jag mig faktiskt att ägna mig åt just denna kväll. Man ser sämre, men man upplever mer. Korvköerna blir mer levande när de ringlar sig fram mitt framför näsan, och på tal om näsan så fick den en överdos av såväl korvångor som munkdoft :-)Snacket på ståplats är av en annan karaktär än det på huvudläktaren till exempel, där jag visserligen bara har suttit ett par gånger, eller på norra läktaren där kommunens kultur- och fritidsförvaltning förut hade biljetter från Kalmar FF. Denna sista säsong var det bara stadshuset som fick åtnjuta gratisbiljetter, men de behöver dem kanske bättre ;-)

Hur som helst, med ett bländande fyrverkeri, med ett tal av KFF-ordföranden där han (vilket jag positivt överraskad noterade speciellt) tackade de kommunala vaktmästarna för deras arbete under de gångna säsongerna (det var välbehövligt!) och med en liten fackelmanifestation tog den allsvenska eran för Fredriksskans slut. Nu ska Guldfågeln Arena pröva sina vingar. Jag önskar den ett ärligt och uppriktigt Lycka till, och jag hoppas att de nästan 7000 åskådarna från idag följer med till kvarteret Bilen nästa år samt att de tar med sig några kamrater till. Det finns nämligen långt fler platser att fylla där om Guldfågeln Arena tillsammans med Kalmar FF ska flyga stolt och lätt över fotbolls-Sverige och fotbolls-Europa i framtiden.

onsdag, oktober 27, 2010

Nalledagen

Idag är det Nalledagen. Det här är min allra första nalle. Han har, som ni ser, haft ett hårt liv.



Egentligen är han inte min från början. Han kom till min storasyster först, men jag övertog honom i väldigt unga år. När jag fick honom hade han fortfarande päls överallt och två öron. Det finns bildbevis på det, men jag minns det inte. För mig har han alltid sett ut precis så här. Han är för evigt ung i mina ögon, men nu märker jag att han har blivit lite sprödare än förr. Det låter liksom lite när man tar i honom, ett lätt krasande ljud som ger mig uppfattningen att det är något torrt som brister nånstans i hans lilla sargade kropp. Därför får han sitta still numera, på byrån i sovrummet. Jag har inte hjärta att ha honom i sängen längre. Risken är stor att jag skulle ligga sönder honom.


Jag lekte inte med dockor när jag var liten, förutom Barbie då förstås. Babydockor var aldrig min grej, även om jag hade en som hette Maria Therese efter Robbans sång. Det var ändå inte hon som låg i dockvagnen när jag och kompisarna skulle ut och dra vagnar. Det var min nalle. Han hade röd klänning på sig och vit mössa, och det klädde honom riktigt bra. Han klagade i varje fall inte.


Han har varit med om en hel del alltså. Han har varit med när jag har varit glad, men lika ofta när jag har varit ledsen och arg, men aldrig att jag har låtit ilskan gå ut över honom. Han stod ju alltid på min sida. Och det gör han än. Han sitter närmast mig, varje natt, och ser till att jag har det gott. Det känns bra.


Min nalle är det sötaste som finns i hela världen på nallefronten. Kom inte och säg nåt annat. Han är helt enkelt bäst, utan öron, utan päls och med tejp istället för plåster på armarna. Man behöver inte vara vacker i allas ögon för att vara bäst i världen. Så det så.

Om elevpeng till fristående skolor

Idag när jag kom till jobbet möttes jag i trappan av några springande unga gossar. Åtminstone en av dem är MUF-medlem. Innanför dörren på vår partiexpedition låg det en rätt ansenlig hög med flygblad som uppmanade till kamp för fristående gymnasieskolor. Avsändare var elevrådet vid en namngiven skola. MUF-aren mötte jag upplysningsvis på en av Gymnasieförbundets offentligt drivna skolor i våras, dvs på en helt annan skola.

I dagens tidning fanns reaktioner på Gymnasieförbundets medelstilldelning till de fristående skolorna. I kommentarerna pekades Socialdemokraterna ut som skyldiga till försämringen. Fakta är dock följande: Bestämmelserna som Gymnasieförbundet följer rakt av är antagna på nationell nivå. Där bestämmer den borgerliga alliansen. Gymnasieförbundet styrs fortfarande av en borgerlig majoritet. Alltså är det den borgerliga alliansen som bär det främsta ansvaret för besluten om elevpengarna till de fristående skolorna. Beslut om medelstilldelning togs vid ännu ett förvirrat möte i december förra året. Beslutsunderlagen följde enligt uppgift de nationella riktlinjerna och beslut var "absolut tvunget" att fattas före årets slut. Vad sjutton gör man då som ersättare i styrelsen och plötsligt, pga dålig närvaro bland de ordinarie ledamöterna, befinner sig i beslutsfattande ställning? Ja, med facit i hand borde jag förstås ha avstått från att delta i besluten, men jag saknade vid sittande bord alternativ. Måste beslut fattas, så måste de ju. Det enklaste i det här fallet var att hålla sig till de nationella riktlinjerna, vilket vi också gjorde.

Alltså, gillar jag detta? Nej, det gör jag inte. Jag anser att en schablon på 3% för administrativa kostnader är alldeles för lite. Det räcker naturligtvis inte. Jämfört med våra egna skolor är det en löjligt låg nivå. Det som stör mig är att det drabbar elever som har skattebetalande föräldrar precis som alla andra, och att vi i Kalmar till stor del är förskonade från stora multinationella utbildningsföretag som lyfter ut pengar från verksamheten och till aktieutdelning på helt andra håll. Ändå sänks alltså ersättningen. Dessutom stör det mig lika mycket att en borgerlig allians, som på de allra flesta sätt sjunger de fristående skolornas lov och framhåller vikten av privata alternativ, så effektivt drar bort möjligheten för dem att verka. Det är ju precis det man gör när man säger att de ska klara sig på 3 % i administration. Jag kallar det för att både tala med kluven tunga och att vara svikare.

Men, för klargörandets skull: Jag, liksom Vänsterpartiet i övrigt, är principiellt emot privata alternativ på välfärdsområdet. Riskerna är stora för en urholkning av det demokratiska inflytandet och för att vi får ett samhälle där vi sätter vinstintressen framför människors rätt till god utbildning, vård och omsorg. Välfärden ska drivas och finansieras gemensamt och där ska vi garantera insyn, kvalitet och delaktighet. Däremot kan jag inte blunda för verkligheten. Vi har det system vi idag har, och det finns alternativ i Kalmar som inte alls behöver betyda att eleverna mister vare sig kvalitet eller demokrati. Och i det här systemet finns det elever som har rätt till utbildning NU, oavsett vilken skolform de har valt.

Ska skolor gå under, ska det inte bero på att vi behandlar dem orättvist. Ska de gå under ska det bero på att de prioriterar privat vinst framför elevernas bästa. Så enkelt måste det vara.

Och så sist: Jag tycker att man ska framföra sina klagomål till dem som bär ansvaret. Den här gången är det främst den borgerliga alliansen, från början till slut. Ni som pratar om Sovjet, kalla det i så fall borgerliga Sovjetfasoner för tydlighetens skull, för det är precis så det är.

tisdag, oktober 26, 2010

Saknade valrörelsen visioner?

Valrörelsen har fått kritik. Jag håller till stor del med om innehållet i kritiken. I media speglades inte mycket av visioner och ideologi, utan bevakningen handlade mer om helt andra saker. Vi pratade mer om skattetryck än om vilket samhälle och vilken framtid vi ville ha. Vi hamnade i en valrörelse som lika gärna kunde ha bedrivits på Tradera. Ropen ”Auktion pågår! Kom och köp! Kom och bjud över!” hördes när vi istället borde framfört seriösa förslag om hur vi kan bygga ett Sverige och ett Kalmar som ger ett gott liv för människor. Så långt är kritiken riktig.

Men, artiklar med visionärt innehåll skrevs men publicerades inte. De fick nämligen inte plats på debattsidorna eftersom de ”inte tillförde något nytt”. Vi saknar inte ideologi och visioner. Sanningen är att åtminstone vi försökte, men vår taktik vägde ganska lätt i jämförelse med plånbokspolitik och spadtagsstrategi. Det var ju till sådant som såväl det redaktionella utrymmet som debattutrymmet gick.

Varför jobbade jag då inför valet 2010? Jo, jag blev betryckt när jag hörde den ensamma sjuka som glömde överbliven middagsmat i burkar på köksbänken över natten undra om det går att äta kycklingen om man bara hettar upp den tillräckligt mycket. ”Det går liksom inte att slänga mat när man saknar inkomst”. Det var lika ovärdigt att höra att om man enbart har arbetsförmåga till 25% så har man inte rätt att ha en kolonilott ”för den kan du väl inte orka med då?”. Den akademiskt utbildade mannen som måste försörja sig genom korta vikariat på restauranger av olika slag bara för att han kommer från ett utomeuropeiskt land fick mig att skämmas över Sveriges tillstånd. När gamla människor på äldreboendena inte får komma ut i friska luften pga personal- och tidsbrist när vi har hur hög arbetslöshet som helst så reagerade jag med ryggmärgen. Jag insåg att vi är på väg åt totalt fel håll. Det slösas med människor, och människor är ju det värdefullaste vi har! Och därför ville jag vara med och ändra på det!

Jag har nämligen en vision. Den är ett land som värderar sina människor just som människor. Ett land där alla barn är lika mycket värda, och där man är helt överens om att alla barn ska få en utbildning som får var och en att blomstra som den resurs man är, för sig själv och för andra. I ett sådant land spelar hudfärg, hårfärg, skostorlek eller kön ingen som helst roll. Det är ett samhälle där man som människa har rätt, rättighet och möjlighet att försörja sig själv, och där man, när man inte längre klarar det på egen hand, har ett fungerande skyddsnät som ser till att man får det man behöver ändå. Det är ett samhälle där ångesten inför en ensam morgondag utan uppdrag, mat och sysselsättning byts ut mot en självkänsla som grundar sig på det okränkbara människovärdet. Det är ett samhälle där vi förenas av ett gemensamt ansvarstagande för oss själva och för varandra och där orden ”Av var och en efter förmåga, åt var och en efter behov” omsätts i praktisk handling. Det är ett land där det är inne att satsa på människor.

Man säger kanske att detta är en utopi. Ja, visioner är ju ofta utopier. Låt oss då för en gångs skull få formulera våra utopier. De kanske kan förklara våra ideologiska vägval även när det gäller plånboken och spaden. Kom bara inte och säg att vi saknar visioner när vi i själva verket blir förhindrade och förlöjligade när vi försöker framföra dem. Jag tror nämligen att en bättre framtid är möjlig, men det förutsätter att våra visioner och vår ideologiska kompass både syns och tillåts att styra framför kortsiktighet och ytligt PR-tänkande. Det är ju människors liv det handlar om, inte om smart marknadsföring.

torsdag, oktober 21, 2010

Spännande budgetdebatt att vänta!

Den borgerliga oppositionen med Björn Brändewall (FP) i spetsen lämnade vid det senaste sammanträdet i kultur- och fritidsnämnden besked om en intressant del i det kommande borgerliga budgetalternativet för Kalmar kommun. Eftersom man anser att en satsning på att sänka deltagaravgifterna på Monokrom, en blomstrande och mycket uppskattad del av kultur- och fritidsnämndens verksamhet riktad till ungdomar och deras scenkonst, innebär en ”minuspost för kommunen” så vill man utjämna olikheterna i deltagaravgifter mellan Monokrom och Kulturskolan genom att istället HÖJA avgifterna på Kulturskolan.

Det är svårt för mig att se satsningar på barns och ungdomars kulturutövning som minusposter. För mig är de istället viktiga delar av välfärden och något vi måste ta ett samhälleligt ansvar för. Det är välbehövliga resurser som ger mångfalt tillbaka i form av kreativa och nyfikna människor med ett rikt liv och en stor palett av uttrycksmedel och språk. Om man ser kommunal verksamhet inom kultur- och fritidsområdena som en minuspost, så kan man förstås också ställa sig frågan om förskolan, skolan och omsorgen är att betrakta som minus- eller plusposter? Svaret beror förstås på hur man värderar välfärd, hur man ser på samhällelig ekonomi och vilken välfärd man tycker att människor är värda.

Borgerligheten vill alltså arbeta bort köerna till Kulturskolan genom att tvinga familjer med sämre ekonomi att tacka nej till kulturskoleundervisning för sina barn. Det blir i sanning en spännande debatt i Kalmars fullmäktigeförsamling i december då fyra eniga borgerliga partier ska förklara att med en borgerlig politik kommer Kulturskolans elever och deras föräldrar att få betala dubbelt så höga avgifter mot vad man gör med ett rödgrönt styre i kommunen. Frågan är om inte minusposten blir större för borgerligheten själv än vad de tycker att den blir i kommunens budget.

onsdag, oktober 20, 2010

Tack kamrater!


Idag är jag stolt över mina partikamrater! Jag har varit över till Öland med min lilla bil och lämnat en hel last kläder till de romska barnen på Möllstorps camping. Den här gången hade jag själv inget att lämna (det är lite för länge sedan jag hade barn hemma) men mina kamrater har lämnat ifrån sig mängder med kläder. Sådant kallar jag klassiskt och hedervärt solidaritetsarbete i praktisk handling. Det minsta man kan göra då är ju att erbjuda sig att köra över med bilen. Det är ju ändå nåt jag KUNDE göra. Jag har ju trots allt en bil att förfoga över, även om den är liten :-) Förarbetet gjorde kamrat Susanne, och kläderna stod övriga kamrater för.

Jag slogs dock av en insikt när jag samlade ihop kläderna: Den som har vill ha mer. Den som inte har och som vet vad det betyder att dela med sig, den delar med sig. Vi har kamrater som delar med sig och av dem har vi mycket att lära. Jag avslutar därför med ett par tänkvärda ord av Stig Dagerman. TACK KAMRATER!


Jorden kan du inte göra om. Stilla din häftiga själ.
Endast en sak kan du göra, en annan människa väl.
Men detta är redan så mycket, att själva stjärnorna ler.
En hungrande människa mindre betyder en broder mer.



måndag, oktober 18, 2010

GRATTIS IFK KALMAR!


Ett stort GRATTIS till IFK Kalmar som slutade på en mycket hedervärd tredjeplats i Söderettan, med flest gjorda mål i hela tabellen! Segern i skytteligan för Mamy Ndiaye och Amanda Fredrikssons femteplats talar sitt tydliga språk. Tack för att ni sätter Kalmar på kartan med högkvalitativ och målrik fotboll i landets näst högsta serie och lycka till kommande säsong!

Äldreomsorg byggd på bättre vetande, ja tack!

Våren 2008 infördes eget val inom hemtjänsten i Linköpings kommun. Ökad konkurrens och valfrihet var målet och kommunen ville uppmuntra fler småföretag och kvinnliga entreprenörer. Reformen är utvärderad, och resultaten är tydliga. Politikernas förhoppningar har inte infriats. Nyetablerade företag har tillsammans fått 0,2 promille av hela marknaden. Det motsvarar totalt 250 hemtjänsttimmar. 94% har valt det stora kommunala bolaget eller de multinationella storföretagen Carema eller Attendo. Politikernas ambitioner om en marknad för småföretag gick om intet men väljarna har fått en ökad valfrihet, en valfrihet som en stor majoritet (två tredjedelar) av dem dock väljer att inte utnyttja. Nästan 70% av brukarna blir därför placerade hos ett av de stora utförarbolagen.

Omsorgstagarna är emellertid idag nöjda med den hemtjänst de får. Allra mest nöjda är brukarna med de små privata företagen och med det stora kommunala bolaget. Minst nöjd är man med de stora privata. Utvärderingen pekar dock på ett annat intressant förhållande: Brukarna var MER nöjda INNAN reformen genomfördes än EFTER.

Summa summarum: Reformen har flyttat jobb från gemensamt ägd verksamhet till privatägda storföretag. Skattemedel lämnar den offentliga insynen och delas ut i privata fickor. Brukarna är mindre nöjda och småföretagen är de stora förlorarna. Detta är erfarenheter som Kalmar kommun bör beakta när LOV (lagen om valfrihetssystem) diskuteras och borgerliga debattörer tar till brösttonerna i sin iver att utmåla oss som utvecklingsfientliga.

Jag har en bekant i norra Norrland. Hans mor är långt över 90 år och sa härom månaden följande till sin son: ”När jag blir så gammal att jag inte klarar mig hemma, då vill jag att det finns nånstans dit jag får komma och där jag vet att jag får den hjälp jag behöver. Kom inte dragande med reklambroschyrer, se bara till att jag får det bra.” Jag förstår henne. Det är hennes rättighet att få känna den tryggheten. Tryggheten ska inte vara villkorad med ett fritt val inom ett område där det är så gott som omöjligt att välja på ett kvalificerat sätt. När man blir gammal, det blir vi alla om inget oförutsett inträffar, har man rätt att vara trygg.

Äldreomsorgen är en rättighet och inte en vara på marknaden. Tar vi äldres behov på allvar och anser att alla har samma värde ser vi till att ha en generell omsorg med hög kvalitet som erbjuds alla som behöver den. Då krävs schyssta arbetsvillkor, resurser som räcker till att tillgodose mänskliga behov och en uppvärdering av omvårdnadsarbetet. Det kommer att kosta en del, men vi har en moralisk skyldighet att jobba i den här riktningen. En sådan gemensam omsorg ska naturligtvis kännetecknas av hög grad av inflytande för den enskilda brukaren. Valfrihet för mig i det här fallet är mer en fråga om att påverka VAD jag får hjälp med och av VEM, och mindre att välja vilket företag som betalar lönen till den som hjälper mig. Den sista frågan är ju, om man tänker efter, rätt ointressant i sammanhanget, eller hur? Det tycker ju även brukarna i Linköpings kommun. De vet, efter egen erfarenhet.

fredag, oktober 15, 2010

Tillit (som stavas som Gud)

Så tog jag det hisnande språnget
på tusentals ljusårs djup
och föll genom svindlande rymder
mot den tillit som stavas som Gud
mot den tillit vi stavar Gud.
Först mötte jag ångest och kaos
i oändlighetens stup
men sen kom den ljuvliga glädjen
i den tillit som stavas som Gud
i den tillit vi stavar Gud.
Jag mötte min djupaste rädsla
fick svindel och kände mig yr
Sen föddes den vildaste sången
den till livet som mitt äventyr
den till livet, mitt äventyr.
Livet är en gudagåva
som vi mänskor fått
en resa och ett äventyr
om än på ont och gott
Nu är jag redo att älska igen,
jag är redo för kärleken.
(Ännu en sångtext av en av mina favoriter: prästen Ingmar Johansson)

torsdag, oktober 14, 2010

Istället för presskonferens...

Eftersom jag är förhindrad att ha en presskonferens i morgon på förvaltningen med deltagande tjänstemän (förvaltningschefen är tyvärr inte på plats heller) kommer här några kommentarer kring dagens ärenden och beslut.


Idag har vi hanterat budgetförutsättningarna. Då årets budgetprocess blir oerhört koncentrerad till ett par månader (kf tar beslut i december och det centrala budgetarbetet har endast introducerats i majoritetsgruppen) blir det en ”bråttomhantering” av nämndernas önskemål och behov. Jag är glad att vi har kunnat komma till detta första delbeslut i oktober. Det betyder att våra önskemål angående kultur- och fritidsområdet kommer i relativt god tid till stadshuset för beredning.

Nämnden fattade beslut enligt förvaltningens förslag med tillägget att äska om ytterligare 200 000 kr i driftsbudget för fritidsgårdarna (allmän resursförstärkning) utöver de 500 000 kr som finns i förslaget och som riktar sig till jämställdhetsåtgärder. Oppositionen hade fem yrkanden som samtliga röstades ned. Då oppositionen enbart hade fyra ledamöter på plats (en ordinarie och tre ersättare) var det svårt för dem att få gehör för förslag som inte rimmar med den rödgröna majoritetens vilja. Jag kan dock kommentera några av förslagen:

  • Oppositionen anser inte att arrangemangen Världens Musik och Festningen (delar av Kalmar Stadsfest) behöver ytterligare 300 000 kr för att klara kvaliteten från och med 2011. Istället yrkade man på 100 000 kr mindre. Vi kan konstatera att oppositionen inte värderar ett levande kulturarrangemang lika högt som vi i majoriteten. Utan hög kvalitet på Världens Musik och Festningen riskerar Stadsfesten att bli betydligt fattigare och sakna en kvalitets- och mångfaldsdimension. Med nuvarande ekonomiska ramar blir arbetssituationen och arbetsuppgiften orimlig för den personal som planerar och genomför arbetet. Vi vill att ungdomarna ska ha en dag med hög kvalitet samt att människor ska få möta annan musik än RixFM-festival. Inget ont om stadsfesten i övrigt, men vill vi ha bredd, kvalitet och mångfald krävs resurser. 300 000 kr kan ge oss den möjligheten.
  • Oppositionen vill sakta ner takten i utvecklingen av ett kulturcentrum på Tullslätten. Det blir konsekvensen av oppositionens yrkande i det fall att en nybyggnation inte kommer till stånd enl den utredning som nu föreligger.
  • Vi har beslutat om att ansöka om medel för att Monokroms deltagaravgifter ska ligga på samma nivå som Kulturskolans. Motiven finns väl beskrivna i nämndens sammanträdeshandlingar, men inte sjutton hjälpte det. Oppositionen avser att istället höja Kulturskolans avgifter, dvs dubblera dem. Det leder till utestängning av deltagare och elever som av ekonomiska skäl inte kan delta i undervisningen. När man, som Björn Brändewall (FP) ser Monokrom som ”en minuspost i kommunens ekonomi” så är det nog lätt att lägga sådana förslag. Vi i majoriteten inser däremot att en levande kommun behöver kreativa ungdomar och avser därför att stödja kulturverksamhet som riktar sig till barn och unga och vill inte ha onödiga hinder i form av höga avgifter. Det ska självklart inte vara så att det är barn vars föräldrar har dåligt med pengar som tvingas välja bort kulturutövning. Men som sagt, där är vi helt oense.
  • Oppositionen vill öronmärka delar av ett ökat anslag till biblioteket. Vi i majoriteten anser att det är bibliotekets sak att hantera ökade anslag (vilket biblioteket behöver) och att vi inte ska gå in och detaljstyra eller sätta gränser för hur medlen fördelas. Vi har full tilltro till att de professionella på biblioteket under bibliotekschefens ledning kan utforma sin detaljbudget på ett rimligt och riktigt sätt utan tvångströja från oss som är lekmän. Det är så som vi under en lång rad av år har hanterat vår interna budgetprocess och så avser vi att fortsätta. Klåfingrig högerpolitik har vi nog av.

Sammantaget begär nämnden utökade driftsanslag med 16 miljoner år 2011, 42,3 miljoner år 2012 samt 27,5 miljoner 2013. Jag vill, utan att förminska andra satsningars betydelse, särskilt nämna satsningen på Idrottens Hus som en utvecklingsfaktor för kommunen i sin helhet. Där finns stora möjligheter för vårt föreningsliv att tillsammans stärka varandra, att öka kompetensen inom idrott och hälsa och att engagera fler barn och unga inom idrotten. Även idrottsturismen stärks genom denna satsning. Även utökade medel till föreningslivet på 1,5 miljon från och med 2011 är en satsning som gynnar det ideella och oerhört viktiga arbetet. Självklart finns satsningar på Racketcenter och utbyggda omklädningsrum på Gröndal för IFK Kalmar med i budgetpaketet. På investeringssidan finns önskemål om 7,7 miljoner för 2011, 12 miljoner 2012 och 55 miljoner 2013 och innefattar nytt klubbhus för Kalmar Södra, ombyggnation av Fredriksskans, ny sporthall i centrala Kalmar, ny idrottsplats i Ljungbyholm samt redan nämnda Idrottens Hus.

Nu återstår bara att vänta och hoppas att kommunfullmäktige i december resonerar klokt och beviljar oss medel till alla dessa satsningar. Ska vi ha en levande kommun måste även kulturen och fritiden vara med på banan :-)

onsdag, oktober 13, 2010

Ett glädjens dygn

Ett glädjens dygn pågår i Chile. Gruvarbetarna kommer äntligen upp i friska luften. Vilken härlig känsla av befrielse det måste vara! Presidenten strålar ikapp med solen, och jag förstår honom. Samtidigt måste den här olyckan leda till att man tar arbetarskyddet på allvar och inte har möjlighet att åsidosätta säkerheten för kapitalistisk vinnings skull. Det var ju undermåliga undersökningar som gjorde att raset skedde.

Hur som helst, idag är en glädjens dag och naturligtvis samlas folk för att ta åt sig äran för räddningen: http://www.kyrkanstidning.se/nyheter/kyrkor_konkurrerar_om_aran_i_chile_0_15131.news.aspx Man kan sannerligen undra hur Gud ställer sig i frågan. Vem har han lyssnat på? Vilket lag är han supporter till?

För att säga som man skulle säga i USA: Heaven knows ;-)

Tji fick en reflekterande människa

Ibland kan man som enskild tänkande och reflekterande människa bli lite förbluffad över hur man använder gemensamma medel. Det är kommunens ansvar att se till medborgarnas bästa, som jag ser det i alla fall. Det är sedan partiernas ansvar att tillsätta förtroendevalda som rimmar med valresultaten. Det är inget konstigt med det. Så fungerar en representativ demokrati.

Nu anställs två nya politiska sekreterare i Kalmar kommun året ut. Politisk sekreterare är en befattning som finns för att stödja fullmäktigegruppernas arbete och man har resurser till detta i förhållande till antalet mandat i fullmäktige. Under resten av året kommer två partier att ha mer resurser än de enligt den parti- och blocköverskridande överenskommelsen har rätt till. Detta sker på grund av att det ska bytas folk på kommunalrådstaburetterna.

Det här är fel, uppåt väggarna fel, oavsett vilket parti som driver igenom det. Att utbilda och förbereda representanter är varje enskilt partis angelägenhet och det ska inte belasta kommunens budget med extrakostnader. Det leder fullständigt fel. Jag hoppades att det goda omdömet skulle stoppa den här lösningen, men tji fick jag. Och kanske får jag betala för att jag står för min åsikt, men det skiter jag faktiskt högtidligen i. Att vara rakryggad och stå för mitt ord är viktigare för mig än att vara populär. Självrespekt är ganska mycket värt, även i politiken.

Den ljusnande framtid

Det finns naturligtvis mycket man kan säga just idag, och jag avstår, nästan.

Men så här tycker jag, helt apropå ingenting:
  • Jag tycker att man ska tala sanning, både i media och annars. Ärlighet varar längst.
  • Jag ställer inte upp på vuxenmobbing, vare sig internt eller gentemot motståndare.
  • Jag gillar när man är konsekvent. Resurser ska fördelas rättvist.
  • Jag skulle vilja göra en serös komparativ utredning gällande föreställningar om begreppet "samarbete" i olika grupperingar.
För övrigt är framtiden ljus och fri :-), med vissa undantag förstås.

tisdag, oktober 12, 2010

Bär mig genom natten

Jag är trött på fromma mänskor,
alltför självupptagen tro
Vissa fraser rimmar illa
för en värld i slitna skor.
Ge mig sanningen om livet,
lika naken som min hud.
Jag är törstig, ge mig vatten,
kom och gör mig kär i Gud.
Jag behöver inga samfund,
ingen prålig liturgi,
inga flera trötta psalmer,
ingen livlös teologi.
Kom och bär mig genom natten
är det enda jag begär.
Jag är törstig, ge mig vatten
Kom och gör mig riktigt,
gör mig riktigt kär.
(Olle Carlsson och Ingmar Johansson)

måndag, oktober 11, 2010

Kyrkan ska naturligtvis inte vara politiskt korrekt!


Riksdagsledamöterna från SD med partiledaren Jimmie Åkesson i spetsen tog i förra veckan bladet från munnen på allvar. De, som under hela valrörelsen har anklagat vad de kallar den politiska korrektheten (PK), kräver att svenska kyrkan ska ändra i evangeliet för att det ska passa in i SDs politiska agenda. Och inte nog med det, när de inser vilket klavertramp de gjorde när de lät sina välputsade skodon marschera ut ur kyrkan på tisdagen, så ber de kungen om ursäkt precis som om det var kungen de markerade emot.

Nej SD, kyrkan är betydligt mer än julafton, ”Den blomstertid nu kommer” och svenska traditioner. Svenska kyrkan bygger på evangelisk grund, och den innebär att alla människor är lika mycket värda och att kärleken är den starkaste kraften vi människor har. Där finns också övertygelsen om att vara världens salt och ta ansvar för vår samtid och vår framtid. Kyrkan ska visa på kärlekens väg, den enda hållbara vägen, även om det är obekvämt att välja den. SD tycker däremot att kyrkan ska anpassa sitt budskap efter det parlamentariska läget. Den ska alltså enligt SD vara ”politiskt korrekt”. Mindre än 6% av svenska väljare ska enligt SD vara nog för att förändra bibelns innehåll. Biskop Eva Brunne vägrade, med all rätt, att agera så, och det hedrar henne och kyrkan. Det var just DEN politiska inkorrektheten som SD protesterade mot.

Jimmie Åkesson och hans hejdukar har alltså än en gång visat sitt rätta ansikte. Yttrandefrihet enligt SD är att SD-företrädare får säga vad de vill utan att bli emotsagda. När andra säger något som inte passar i SD-fållan är det ohyfsat och kränkande. Det är således skillnad på folk och fä i SDs demokratisyn. Det är tydligt att jämlikhet i SDs mening är precis detsamma som grisen Napoleon i Orwells ”Djurfarmen” menade då han sa ”Alla är jämlika, men en del är mer jämlika än andra”. Den synen har inget gemensamt med Svenska kyrkans lära, tack och lov.

Barn och andra djur???

Jag läste den här annonsen i en av dagens tidningar. Jag säger som en av mina vänner i den politiska sandlådan, eller ska man säga kattlådan?, i Kalmar : "Hur tänker du då?"

söndag, oktober 10, 2010

Meddela Nybro vad du tycker :-)

I Oskarshamn börjar man tydligen namnge kustremsor. En speciell kaj får namnet Kaj Nilsson,


I Nybro, grannkommunen i ost, måste man ju följa exemplet. Enligt obekräftade uppgifter ska det finnas planer på ett promenadstråk längs Bolanders bäck. Frågan är om stråket ska heta Kaj Raving eller Stig Davidsson. Meddela Nybro kommun vilket du föredrar.

fredag, oktober 08, 2010

Bra gjort!

Jag hörde till dem som förra året valde att stå utanför hyllningskören för Barack Obama när han fick Nobels fredspris förra året. Det valet begriper jag fortfarande inte. Man ska väl inte få Nobelsfredspris bara på grundval av tomma gester och vackra ord? Men i år har man gjort läxan och utsett en värdig pristagare: litteraturvetaren och människorättsaktivisten Liu Xiaobo. Han är kinesisk dissident och avtjänar just nu ett elvaårigt fängelsetstraff för omstörtande verksamhet. Han får priset för sin långa kamp för grundläggande mänskliga rättigheter i Kina. Nu lär det finnas oro för att lugnet i världen rubbas.

Vilket lugn? Vilket lugn känner man när man inte har mänskliga rättigheter? Ska man lämna diktaturer som kränker sina medborgare och beskär deras frihet i lugn och ro? Nej, det är naturligtvis huvudlöst. Jag tycker det är modigt av Nobelinstitutet att på det här sättet belöna decenniers kamp mot våld, diktatur och förtryck. Att Kina anser att han är kriminell visar bara ytterligare på att det här är ett steg i rätt riktning.

Bra gjort! Fredspriset har i år en värdig mottagare.

Tiderna skiftar liksom konventionerna

I morse när vi åkte iväg till stan (ja, jag kör bil idag beroende på att jag ska skjutsa bonusdottern till bussen under lunchen, annars hade jag cyklat) passerade vi en kvinna på trottoaren. Hon hade lång svart kappa, svarta skor och slöja över håret. Plötsligt insåg jag en sak: så där såg tanterna ut i den bohusländska skärgården när min pappa växte upp. Jag har sett bilder från den tiden, och jag minns också en del fragment från mina första år därute. Några härliga sommarveckor tillbringade vi alltid därute hos farmor och farfar, med farmors ständiga omsorger och farfars lakritsteaterkonfekt och i doften av silltunnor och tång. Absolut nostalgivarning! Så himla gott luktade det minsann inte... och lakrits har jag aldrig kunnat äta.

Men min huvudpoäng idag rör inte hur sommardoften var eller vilket godis som fanns i skålen i TV-rummet. Den rör hur våra kulturella uttryck skiftar över tid och hur vi värderar dem. Idag är fotsid svart kappa och sjal över huvudet något främmande, då var det vardagsklädsel hos den absolut inhemska fiskarbefolkningen. Och inte nog med det, de helsvarta fotsida sorgdräkterna som täckte ansiktet, skulle hänga på i månader i tider av sorg. Det sade konventionen. Idag ska liknande plagg förbjudas enligt en del.

Är det inte i själva verket så att vi diskuterar helt fel saker? Jo, jag tycker nog det. Det är precis samma sak som att vilja göra något åt kvaliteten i skolan och istället slå fast förbud mot kepsar och mobiltelefoner. Visst skjuter man, och visst visar man att man gör nåt, men man gör ingenting åt de verkliga orsakerna. Den diskussionen är nämligen alldeles för komplicerad, och man får inte så lätt de där retoriska och populistiska poängen.

Men, nu är det ju inte poängen som räknas utan resultaten. Det är dags att visa viljan till förbättring. Ska vi kunna leva tillsammans utan att hänga upp oss på vad vi klär på oss? Vill vi det så är det dags att sluta diskutera detaljer som minikjolar, slöjor, tatueringar, höga klackar, svarta vantar, hårfärg och skinnjackor. Vi ska erkänna varandra som fullvärdiga människor, och för att kunna göra det måste vi erkänna oss själva först. Det är nämligen där felet ligger. Trygga människor är inte rädda. Trygga människor vågar inte bara umgås med såna som är lika utan även att närma sig det som känns främmande. Man är inte ond för att man har lång kjol, illgrönt hår, trasiga strumpbyxor eller slöja på huvudet. Man har bara valt, av ett eller annat skäl, att klä sig på ett visst sätt. Och jag kan naturligtvis välja att tycka att det är snyggt eller fult. Det hör liksom inte hit vad jag tycker. Tyckandet är ju fritt i en demokrati.

Och, som sagt, för 60 år sedan var en hel del av det som idag känns främmande fullt naturligt till och med här i Sverige. Det tål att tänka på.

torsdag, oktober 07, 2010

Lägenhetsbilder












Här publicerar jag nu främst för mina föräldrar ett par bilder från dotterns nya lägenhet. Efter ett tag tar jag bort dem förstås, men för att dämpa nyfikenheten så kommer här ett litet urval. Jag hoppas alla lägger märke till det oerhört vackra hantverket med att montera ihop alla möblerna ;-) Jag får INTE lägga ut bilder på dottern själv, men hur hon ser ut vet ni väl?
Så här bor hon i varje fall! Fint va?

måndag, oktober 04, 2010

Liten upplysning?

För att undanröja alla frågor angående det lilla klippet från den här bloggen i dagens Barometern:
Vi FICK information kring de omskrivna händelserna på Stagneliusskolan på gymnasieförbundets styrelsemöte i torsdags. Min uppfattning är att vi hade fått det ÄVEN om jag inte hade anmält ärendet som en övrig fråga, och det känns bra.

För övrigt känns det lite ovant att hitta sina texter på debattsidan, om än i citatform. Efter valrörelsens ofrivilliga karantän tar det nog lite tid att vänja sig ;-)

lördag, oktober 02, 2010

Också arbetare...

Stig Sjödins (f 1917) poesi har en hel del att säga om arbetarbegreppet. Även om nedanstående dikt är från 1971 är den i högsta grad aktuell för en analys kring den retorik som används av det sk nya arbetarpartiet.
Läs och lär! Och skämmes!

Angående människovärdet

Egentligen är det en mycket stor upptäckt
att arbetarna har nerver.
Såtillvida har arbetspsykologerna
nått påtagliga resultat.
Men annars förhåller det sig så
att psykologer och medicinmän
sitter på upphöjda stolar
när de penetrerar orsakerna till störningar
i det väloljade maskineriet.
Arbetarna förblir objekt,
iakttagna uppifrån i lupp.
De har kollektiva magsår.
De blir kuggar med gemensamma grader på.

På ett sätt var det hederligare förr
- detta sagt utan skymten av nostalgiskt darr -
när man inte maskerade vinstintresset
med en diffus psyko-teknologi.
Inte kan psykologerna restaurera människovärdet
där det aldrig funnits något.

Brukar man människor som ting
berövar man dem namnet människa.
Terapierna når aldrig ner till problemets
grundvatten:
människor tycker illa om dressyr.
Också arbetare.

torsdag, september 30, 2010

Dagens möte och funderingar framför ett fönster

Idag väntar möte i Kalmarsunds gymnasieförbund. Det var ett tag sedan sist. Pga ärendebrist ställdes det förra mötet in, Det skulle ha hållits i slutet av augusti, mitt i brinnande valrörelse. Nu har vi en ganska lång lista till dagens sammanträde istället. Samtidigt har vi mediauppmärksamhet på ett problem i en av våra gymnasieskolor: http://www.barometern.se/nyheter/kalmar/mitt-barn-vagar-knappt-ga-till-skolan(2125904).gm Jag hoppas få veta lite mer än vad som står i tidningarna under eftermiddagen. Att vara en av dem som ska vara med och ta ansvar för gymnasieverksamheten men inte få mer information än vad som står i tidningen är naturligtvis inte acceptabelt. Det är självklart ännu mindre tillfredsställande att elever far illa. Sådana problem måste man ta på allvar och åtgärda på riktigt. Jag hoppas att det sker.

Solen lyser faktiskt lite grann idag, åtminstone syns den mellan molnen ibland. Hösten är så vacker i sol! Just årstidernas växlingar är fascinerande, och det är vid de tillfällena som man blir lite extra påmind om att allting förändras och att allting KAN förändras. Det som ser ruffigt och tufsigt ut går i vila för att lite senare uppstå i en helt annan skepnad. Löven byter färg, faller ner och dör. De kala grenarna kläds lite senare i vit rimfrost och kanske, om vi har tur, med vacker vit snö för att sedan åter bli ljusgröna av nya blad framåt vårkanten. Träden lär oss att det inte är farligt att lägga bort det gamla för att satsa på något nytt. Det är på det viset livet i själva verket är.

"Att våga är att förlora fotfästet en liten stund. Att inte våga är att förlora sig själv" som Sören Kierkegaard så klokt uttryckte en gång. Vi skulle nog må bra av att våga lite mer, precis som träden. Å andra sidan står de fast förankrade i marken med djupa rotsystem, och det är kanske bristen på trygga rötter som gör att vi inte vågar. Det är nog mänskligt och fullt förståeligt, men förlusten det innebär att förlora sig själv ska nog inte heller underskattas.