tisdag, juli 31, 2012

Ge blod!

Jag vill slå ett slag för blodgivning. Här kan man läsa att Kalmar ligger i botten när det gäller att ge blod. Det är lite skämmigt tycker jag :-( Det handlar om att göra det lilla man kan för att underlätta för andra som kan behöva blod för att överleva diverse sjukdomar eller återhämta sig efter en stor blodförlust. Det är solidaritet i praktiken.

Men, ger jag blod själv? Nej, det gör jag inte. Jag kan berätta varför. Jag har nämligen försökt. Jag vet att jag är svårstucken (rent fysiskt). Mina kärl gillar inte att få en nål i sig, men med lite tålamod så ger de med sig, så jag gjorde ett försök uppe på blodcentralen. Där kan man ligga i en skön stol och småprata med personal och andra blodgivare medan blodet rinner ner i påsar. Småtrevligt faktiskt. Om blodet rinner, vill säga. Det gjorde det inte. Alla andra fyllde sina påsar och byttes av, men jag låg där hur länge som helst medan apparaturen pep och varnade. Förmodligen trodde den att jag hade dött. Det kom nämligen inget blod. Jag tror det blev ungefär en deciliter sammanlagt, från stick i båda armarna och på världsrekordtiden ca en timme. I normalfallet lämnar man 4,5 deciliter på tio minuter. Det kan nämnas som en jämförelse alltså.

Jag fick lämna blodcentralen utan att kunna titulera mig blodgivare. Jag undrar om de använde den där skvätten till nåt överhuvudtaget. Kanske kunde den användas i nåt i testväg? Jag vet inte. Vad jag vet är dock att jag är ytterligt tacksam till de människor som delar med sig av blod som kan användas för att hjälpa andra. Kanske är det någon i din eller min närhet som en dag har någon annan att tacka för ett längre liv? Som blodgivare får man dessutom en viss hälsokontroll på köpet. Det kan också vara mycket värt!

Som sagt, är du inte redan blodgivare, är mellan 18 och 60 år och väger över 50 kg, överväg möjligheten att lämna blod! Läs mer här. Det behövs! DU behövs! Alla är inte lika fåniga som jag som inte KAN....

Ideologin ger riktningen, inte populismen

Vi känner stor oro inför framtiden och för demokratins utveckling. Möjligheten till organiserat samarbete partier emellan diskuteras numera betydligt oftare än de grundläggande ideologierna och de mål vi har med vår politik. Ideologin är viktigare än vi tror. Det är våra grundläggande värderingar som avgör hur vi tänker och hur vi agerar. Det finns avgörande skillnader mellan oss på den röda sidan och partierna på den blå sidan.

Vänsterpartiet är ett socialistiskt och feministiskt parti på ekologisk grund. Som en del av arbetarrörelsen och kvinnorörelsen är vårt mål att förverkliga ett samhälle grundat på demokrati, jämlikhet och solidaritet. Vi arbetar för ett samhälle befriat från förtryck, ett rättvist och ekologiskt hållbart samhälle där kvinnor och män bygger sin egen framtid i frihet och samverkan.Våra socialistiska och feministiska idétraditioner bygger på övertygelsen om alla människors lika värde. Det är idétraditioner som hyllar förnuft och kritiskt tänkande och utgår från en tilltro till alla människors skapande förmåga. De ser kvinnor och män som självständiga, tänkande individer, kapabla att skapa sig själva som människor i samverkan med andra.

Mot detta står en borgerlighet, med moderaterna som främsta företrädare, som har en helt annan agenda. Patentlösningen på alla samhällsproblem heter på borgerlig nysvenska skattesänkningar. Regeringens skattesänkningar har ökat ojämlikheten mellan låg- och höginkomsttagare. De rikaste i landet har fått mest. De har också fått bidrag till att få städhjälp, gräsklippning och hjälp till läxläsning med barnen, trots att de har råd att betala för sådana tjänster själva. Det är högavlönade män i storstäderna som har tjänat på regeringens skattesänkningar medan kvinnor, äldre och ungdomar har fått betala med sämre välfärd, uteblivna löneökningar och arbetslöshet.

Problemet är alltså att borgerligheten står för en politik som leder åt motsatt håll jämfört med den politik som vi röda partier företräder.  Ändå pratas det vitt och brett om vikten av ”samarbete” och diverse konstellationer och samarbetsprojekt skapas för att förena rött och blått.

Vi tror att den utvecklingen leder åt fel håll. Politiska partier ska stå för sin politik, det är för den man har fått väljarnas förtroende. Politiken och ideologin ska leda vårt arbete i kommuner och landsting, inte ”fingret i luften”-populism eller strävan efter att vara neutral och älskad av alla. Tydliga politiska partier, med självförtroende och självkänsla, kan stå för sin politik och hitta samarbete i enskilda frågor, men organiserat samarbete med partier som inte delar vårt mål om ett rättvist samhälle befriat från förtryck är helt omöjligt.

Birgitta Axelsson Edström, Kalmar
Magnus Stavbom, Gamleby
Mariann Karlsson, Nybro
Vänsterpartister i Kalmar län


måndag, juli 30, 2012

Dags för förändring i både ord och handling!


Traditioner och konventioner styr mycket i vårt samhälle. Vi har en könsuppdelad arbetsmarknad, en arbetsfördelning i familjerna och på fritiden som speglar samma gamla uppdelning i manligt och kvinnligt och samma förhållanden påverkar våra unga vid val inför gymnasieskola och yrkesliv. Egentligen har det inte hänt speciellt mycket alls. Kvinnor vårdar människorna och män hanterar makten och maskinerna. Det ena är till stora delar oavlönat arbete, det andra får man självklart betalt för.


Alla ser det här, men alltför få reagerar och vill förändra. Man hör, främst från borgerligt håll, att vi måste värna ”valfriheten”. Det är viktigt att ”individen är fri att välja” och så försvarar man alltså rådande förhållanden. Man är alltså ganska nöjd med att kvinnors möjligheter är begränsade.


I praktiken ser det nog ut så i de flesta övriga sammanhang också, även om man inte är lika tydligt förändringsfientlig som den borgerliga politiken är. Exklusiva manliga nätverk har makten, och kvinnliga perspektiv ”glöms bort”. Männen styr, kvinnor ska vara glada för att de överhuvudtaget har rösträtt och pekar man på orättvisorna är man antingen gnällig eller otacksam. Att hänvisa till skrivningar i politiska program eller policies om ”varannan damernas” eller ”jämställdhet” blir mest pinsamt när man ser hur praktiken egentligen ser ut. Orden hjälper inte om de inte omsätts i handling.


Kvinnor har självklart samma och lika rätt till det offentliga rummet och till ekonomisk, social och fysisk jämlikhet såväl i hemmet, på arbetsplatsen som i offentligheten. Vill vi utveckla vårt samhälle och göra det fritt från stenåldersmentalitet och medeltidsvärderingar så gäller det att göra det såväl i ord som i handling. Makten måste självklart användas till att skapa rättvisa. Det sker inte idag, för då skulle vi redan ha varit där vid det här laget.


Vill vi så kan vi. Det är hög tid nu att släppa gamla traditioner och bygga upp något nytt. Valfrihet, individuella val och framtidstro JA TACK, genustvångströjor NEJ TACK. Och det är Vänsterpartiet som går i första ledet för det förändringsarbetet på den partipolitiska arenan. Trist nog är det ganska tomt bakom oss.


Birgitta Axelsson Edström, Vänsterpartiet Kalmar

söndag, juli 29, 2012

Ett samhällsproblem har vi alla del i

Jag gillar inte generaliseringar. Jag fullständigt AVSKYR när jag blir bemött av andra med ord som "typiskt kommunister", "typiskt vänsterfeminister", "typiskt sagobokskristna" eller "typiskt flumvänster". Hur mycket man än jobbar på att förklara, motivera, illustrera och exemplifiera varför man tycker och gör si eller så så finns det människor som stänger av hjärnan. Man blir bara en "typ", och då är men helt enkelt bara en sån "typ" som den kategoriserande själv avgör. Det spelar ingen roll vad man gör, man är redan dömd. Sånt gör mig så trött. Och det händer tyvärr ofta.

Men ibland kan förmågan att se mönster och dra slutsatser ha sina poänger. Jag tänker på misshandlande män som förgriper sig mot kvinnor. Idag möttes vi av ännu ett exempel med dödlig utgång, se här. Vi MÅSTE våga se det som ett samhällsproblem att kvinnor är hotade, att de är mest hotade av män som de har en relation till och att hemmet, som skulle vara den allra tryggaste platsen, tvärtom är den farligaste miljön. Ändå beskrivs varje misshandel, varje mord och varje övergrepp som enstaka, enskilda händelser. Vi beskriver varje dåd som ett individuellt problem. Vi verkar vägra insikten att det är ett SYSTEMATISKT  FÖRTRYCK som ligger bakom, att det är ett samhällsproblem att 16 kvinnor misshandlas till döds i Sverige varje år av sina män. Så fort man nämner detta så är det nån "förståsigpåare" som måste påpeka att kvinnor minsann kan de också och att det alltid finns en orsak till att det smäller.

Jag blir så himla arg! VARFÖR ska man acceptera att kvinnor blir slagna? Hur mycket motstånd är det då rimligt att en man ska stå ut med innan han har rätt att slå till? Är inte det en fråga som är fullt rimlig att ställa för den som tycker att den slagna har en del i skulden? För mig är hela situationen orimlig. Det går ALDRIG att försvara att en man misshandlar och dödar en kvinna.

MEN, naturligtvis ska vi inte generalisera som mina politiska motståndare gör. Vi ska inte säga att alla män är kvinnomisshandlare, känslomässigt stympade mördare och våldtäktsmän. Så är det ju inte, naturligtvis. MEN, att män slår kvinnor ÄR ett samhällsproblem som berör kvinnor och män och beskär vår frihet. Vi måste våga se det för att kunna agera mot det.

Stanna inte vid att konstatera "Ett mord har begåtts". Se mönstret. Inse att det istället handlar om "Ännu ett hustrumord utfört av en man som är fostrad i ett samhälle som tycker att det är OK att slå kvinnor". Då blir det allvarligare och samtidigt mer utmanande, för då har vi alla en del i orsaken till dådet. Alltså: VAD GÖR DU FÖR ATT DET INTE SKA SKE IGEN OCH IGEN OCH IGEN OCH IGEN??? OCH VAD GÖR JAG???

torsdag, juli 26, 2012

Sant. rätt och ärligt?

Är det något jag ogillar så är det sladder, skvaller, illasinnat förtal och uppblåsthet. Kanske är Kalmar en för liten stad för att sådant inte ska gro i högsta välmåga, eller så har vi helt enkelt en kultur som understödjer och gödslar eländet. En annan orsak kan vara att det faktiskt finns människor som just anser att detta är livets mening och att de har fått ett närmast gudomligt uppdrag att sprida allsköns skit vidare. En titt i våra lokala dagstidningar dessa dagar, och kanske speciellt idag, skapar ett närmast fysiskt illamående. Frågan är om koncentrationen av sådana är högre här än på andra håll. Det vet jag faktiskt inte.

Men det jag vet är att jag ogillar det skarpt, och jag försöker så mycket jag kan att inte spela med i sådant spel. Jag hoppas att jag lyckas. Det är i varje fall min uppriktiga och ärliga ambition. Istället vill jag vara konstruktiv, hitta lösningar och bidra med det jag kan tillsammans med andra som också sätter annat än makt och berömmelse i högsätet. I min enfaldiga lilla värld, där jag utgår från att det man känner är sant och riktigt också skall återspeglas i vad man gör, är det på något sätt själva meningen med att engagera sig i nutida och framtida utveckling.

Men det kanske varken är smart eller strategiskt utan bara sant, rätt och ärligt.



söndag, juli 22, 2012

Ett år efter

Idag är det den 22 juli 2012. För exakt ett år sedan, den 22 juli 2011 befann vi oss på Östersjön på kryssning och skulle fira sista kvällen med gänget. Medan vi gjorde oss i ordning för kvällens festligheter kollade vi TVn i hytten för att se om det hänt något i världen. Mardrömsbeskeden från Norge nådde oss. Idag kommer allt detta tillbaka. Jag minns mina känslor, alla frågorna, rädslan, all oro och den stora fasan. Hur i all världen kunde detta vara möjligt? Då visste vi inte vem och varför. Spekulationerna var igång. en del "visste" redan vad det handlade om. De hade grundligt fel.

Dagen efter satt vi alla samlade och väntade på att gå av båten i Frihamnen i Stockholm. Medan vi väntade följde vi dramat via TV-skärmarna i den stora teatersalen. Då var det redan klart att gärningsmannen var en vit norrman som av grumliga ideologiska skäl hade avsikten att ställa till så stor skada som möjligt bland människor som stod för demokrati, tolerans och öppenhet. Rysningarna minns jag, tydligt. Ändå kändes det overkligt. Kanske ska man vara tacksam för det.

Idag vet vi mer. Det hände. Det var verklighet. Breivik lyckades släcka unga liv och bomba delar av demokratins byggnader i Oslo, men han lyckades inte släcka arbetet mot rasism och mot främlingsfientlighet. Det fick ny kraft av allt detta fruktansvärda. Samtidigt har vi under det gångna året fått bevittna nya dåd och nya uttalanden som visar på att kampen behövs, både här på hemmaplan och utanför Nordens gränser. Kampen för rättvisa FÅR inte avstanna. Det handlar om mänsklighetens överlevnad, om det som gör oss till människor och inte till känslolösa robotar. Det handlar om etik och moral, om att inte vara "en liten lort".

Mina tankar går idag till de drabbade och till alla oss andra som har ett ansvar för att se till att medmänsklighet, öppenhet, demokrati och kärlek får råda i världen istället för motsatserna. Det är VÅRT uppdrag, vi som har möjligheten. Vågar vi anta det?

fredag, juli 06, 2012

Pinsamt, eller hur?

Jag läste en rolig insändare här. Eller rolig och rolig, snarare ganska pinsam..... På samma tema kan jag tipsa andra om följande insändaridéer:

Ett nuvarande landstingsråd är högt utbildad akademiker. Kan inte någon skriva att det minsann är helt klarlagt att han kan läsa, förstå och ta till sig texter?

Ett fd landstingsråd hade en lång tidigare karriär på Televerket. Varför skrev inte någon att han minsann både visste hur man använde en telefon, att han faktiskt gjorde det flera gånger i veckan och att han därmed värderade kommunikation högt? Kanske är det inte för sent?

Ett av kommunens oppositionsråd bor på landet. Kan inte någon skriva att han har rätt perspektiv på allt som har med samhällsutveckling att göra eftersom han vet precis hur man har det när man inte bor i stan?

Eller tycker ni helt enkelt som jag, nämligen att man inte ska glömma att använda hjärnan i politiken??? Och att det kan vara nyttigt att vi tänker som Nalle Puh ibland:
När man är en björn med en mycket liten hjärna och tänker ut saker, upptäcker man att en idé som verkade vara riktigt idéaktig inne i hjärnan, är annorlunda när den kommer ut i det fria och andra människor ser på den.

Nattjobb???

Det fanns en tid när jag inte drömde på nätterna, men nu har mina drömmar kommit tillbaka i full styrka. Jag tror att det är ett tecken på att jag mår bättre. Jag har alltid drömt mycket och dataljerat och jag har också den stora förmånen att för det mesta minnas en hel del när jag väl vaknar på morgonen. Jag har förstått att det inte är alla förunnat.

Den gångna natten har rymt en himla massa olika episoder. En av dem handlade om en fest som pågick i två hela dagar och där våra gäster, vilka jag av integritetsskäl inte nämner vid namn, hade en enda stor sak att diskutera men valde att inte göra det eftersom det hela var för känsligt. Istället hittade vi dem asberusade i olika delar av lägenheten. Tolkning, någon??? ;-)

En annan episod handlade om att jag hade fått ansvaret för att flagga här på gården, men jag lyckades inte lösa det där med att fästa flagglinan tillräckligt snyggt. När åskådarna hånade mig för den trassliga knuten blev jag arg och lämnade alltihop, flaggan rasade ner och jag gick in och diskade istället. Framgångsrik strategi, städmani eller hån av fosterlandssymbol??? OBS: Det HAR inte hänt alltså! ;-)

I en fjärde dröm fick jag sänkt betyg i engelska på grund av ett uruselt skriftligt läxförhör. Jag hade typ 380 poäng av 500, och allt beroende på att jag hade övat med ett Luciatåg istället för att läsa läxor. Vad betyder det? Jag kan inte fråga min engelsklärare heller, för han finns inte mer..... men i drömmen satt han och rättade mitt prov och förklarade pedagogiskt att han hade förhandlat med överläraren så att jag fick behålla mina svenskabetyg om han sänkte engelskan. Skumt va?

Den femte drömmen berättar jag inte. Det är en känslig intern partiangelägenhet ;-) Den sjätte var däremot ganska kul. Goe maken och jag skulle anordna en nyårsfest. På nyårsaftonens morgon hade vi dock fortfarande inte gjort några förberedelser och hur menyn skulle se ut visste vi inte heller. Då kläckte jag idén om ett knytkalas med pajbuffé, dvs alla gäster skulle ta med sig en paj och så stod vi för sallad, bröd och dricka. Inte helt fel, eller hur? Nåja, en av våra frukostgäster, i övrigt en god vän och helnykterist från min församling, satt med ett glas vitt vin framför sig vid filtallriken (bara DET är liksom helt otroligt!) och utbrast "NÄ, PAJ SMAKAR JU INGENTING!!!!" Nästa kommentar från henne var ännu bättre: "Ska ni ha paj så tänker jag minsann dricka min egenkryddade sprit till!" :-D

Nåja, hjärnan jobbar effektivt nattetid, det kan ni skriva upp. Hur friskt det hela är lär väl de vise kunna filosofera kring. Jag nöjer mig med att konstatera att jag mår bra. Det räcker långt! Och dessutom gillar jag paj, men definitivt inte sprit oavsett om den är egenkryddad eller inte ;-)


onsdag, juli 04, 2012

Feminismen, återigen....

Jag citerar ur Vänsterpartiets feministiska plattform under rubriken FEMINISM:

Att vara feminist är att erkänna att det finns en könsmaktordning och att vilja avskaffa den. Patriarkatet är ingen biprodukt av kapitalismen utan en självständigt verkande maktfaktor som återfinns i alla slags samhällen genom historien. För Vänsterpartiet innebär den insikten att vi också erkänner att det finns ett gemensamt kvinnointresse över klassgränserna.

Klassamhället och patriarkatet är skilda maktstrukturer med olika materiell grund. Därför måste de analyseras var för sig. Den traditionella klassanalysen hjälper oss inte att förstå kvinnoförtrycket. Vår politik måste bygga på insikten att frågor om kön och klass inte kan överordnas eller underordnas varandra. Politiken får inte vara könsblind, lika lite som den kan vara klassblind.

Kampen för kvinnors rättigheter har gett viktiga resultat. Därför är graden av kvinnoförtryck olika i olika delar av ett samhälle, liksom i olika delar av världen. Feminismen är redskapet för den särskilda kvinnokamp som måste föras för att bryta patriarkatets makt. Denna kamp förs inom
politik och arbetsliv, men också i privatlivet.

Det framgår alltså med all tydlighet att feminismens mål i Vänsterpartiets tappning är att Krossa patriarkatet. Tack och lov! Jag har annars lite svårt för den där "lagomfeminismen" som kan uppstå och som är lite så där "lagomaccepterad"..... Ni vet, det där om att kvinnor och män, utan att man överhuvudtaget tänker på hur det ska gå till, ska vara lika mycket värda och ha rätt till heltid och lika lön för lika arbete. Det är inget direkt FEL på sådana ansträngningar, men de är i själva verket bara medel och problematiserar inte grunden för samhällets orättvisor. De rår inte på problemets verkliga kärna, nämligen maktstrukturen PATRIARKATET.

Och det är den maktstrukturen som vi måste lära oss mer om, att förstå hur den verkar och utforma strategier på hur den kan såväl motverkas som krossas. Det handlar naturligtvis inte om att krossa män. Det tror jag att de allra flesta kan inse om de bara vill, men det är klart, visst kan det göra ont att inse att man tillhör den privilegierade halvan av mänskligheten utan att man har valt det själv. Det jag då vill säga till alla män som känner sig påhoppade av oss feminister är: Låt inte oss betala för era skuldkänslor! Jobba för ett rättvist samhälle istället och var med och krossa patriarkatet ni också! Det är samma patriarkat som håller er fångna i gamla stereotyper som stänger vägarna för oss kvinnor!