torsdag, december 31, 2015

Gott nytt år!

Ring in den tid, då andarne befrias
ur själviskhetens sammansnörda band.
Ring mörkrets skuggor bort ur alla land.
Ring honom in, den bidande Messias!
 
 

Sista strofen ur Nyårsklockan av Alfred Tennyson (1809-1892)
Översättning av Edvard Fredin

onsdag, december 30, 2015

En dröm med viss sensmoral

Jag drömmer så gott som varje natt, och jag minns drömmarna, till och med detaljerna. För det mesta är de inget att orda om, mest osammanhängande rappakalja, men ibland så biter det till, exempelvis när jag häromnatten drömde att chefen var jättesur. Dock var han inte det i verkligheten när jag träffade honom förmiddagen därpå, och det påpekade jag lättat för honom genom orden "vad skönt att du inte är lika arg på mig längre". Naturligtvis var det en aning, för att inte säga totalt, kryptiskt för alla utom för den som hade upplevt drömmen, dvs för mig.

Natten till igår var minnesvärd. Då skulle jag på samtal med mitt gamla parti. De huserade numera på övervåningen av ett samlingshus av modellen Folkets hus/bygdegård/IOGT-lokal/missionshus (välj lämpligt alternativ). Däruppe satt man i små kyffen och försökte administrera verksamheten. En av de mer framträdande medlemmarna försökte få mig tillbaka i jobb med orden "nu har vi ju inte ens nån som kan betala räkningarna". Tja, det hjälpte nog ändå inte. Hade jag lämnat så hade jag lämnat tänkte jag, men jag lovade i varje fall att tänka över det. Hå hå ja ja, drömmar kan vara konstiga...

När jag skulle gå därifrån lovade jag att skjutsa hem en av volontärerna som satt och försökte ordna bokföringen. Det gick ganska trögt och hon var slutkörd och behövde få komma hem ett tag för att vila upp sig. Likheterna mellan henne och en av mina nyare bekantskaper var förresten slående, men den jag tänker på skulle knappast volontärarbeta just i det här sammanhanget ;) Vi gick tillsammans genom samlingslokalen på nedre plan och jag reflekterade över möjligheten att ha sångövningar med Vox Communis där framöver då det faktiskt fanns piano, men drog ändå slutsatsen att lokalen var för liten. Apropå liten, ja. Vi skulle åka bil sedan, med min lilla bil.

Efter ett tag smalnade vägarna av och vi skulle in i en tunnel som gick brant uppåt. Det gick att få in
bilen och gasa för allt vad man hade till en början, men sedan blev utrymmet smalare och trängre och jag var tvungen att ta bilen i en väska på axeln och springa. Plötsligt ändrade tunneln karaktär och blev till en avsmalnande trappa som lutade mycket brant nedåt. Jag som har en släng av klaustrofobi tyckte inte alls att det var angenämt. Tack och lov så vaknade jag, just där och just då.
Vad är då sensmoralen av denna dröm? Ja, kanske att jag inte ska se tillbaka. Då kan det nämligen gå utför, och det trivs jag inte med. Dessutom kan det bli plågsamt trångt i åsiktskorridoren, och det vet jag sannerligen redan. Det behövs inga drömmar för att tydliggöra det faktumet. Det lyser nämligen av sig självt.

måndag, december 28, 2015

Julhälsning?

Jag såg nyss att en icke helt okänd sverigedemokratisk bloggande lokalpolitiker och före detta riksdagsledamot har lämnat en julhälsning till sina bloggläsare på engelska. Hälsningen löd "Merry Christmas and a Happy New Year" och på bilden viftade en rödklädd tomte med en svensk flagga. Låt oss kolla lite närmare på detta. Det är nämligen ganska intressant.

Tomten ifråga är långt ifrån svensk och har inget gemensamt med den traditionelle lille grå gårdstomten, men OK. En tomte är det ju.

Merry är ett engelskt ord som visserligen kan översättas med "god" men det betyder också "rund under fötterna" eller på ren svenska "onykter". Merry används även synonymt med adjektivet "gay".

Christmas betecknar, till skillnad från det mer ålderdomliga "yuletide", den specifikt kristna julen. Den firas till minne av Kristi födelse, en händelse med en familj på flykt i främmande land i en av de bärande huvudrollerna. I övriga roller hittar vi österländska stjärntydare, araber, afrikaner och änglar. Den som hittar naturliga kopplingar mellan dessa och SD borde omedelbums gå på skattjakt i närområdet ty den har drabbats av osedvanlig tur.

"Happy" betyder lycklig. "New" betyder just ny. Inget av de orden kan med bästa vilja i världen förknippas med gammal, stockkonservativ, unken och rutten brunfärgad politik. "Year" betyder år, och just ålder brukar man vanligen förknippa med vishet, klokskap och erfarenhet. Inte heller sådant kan vi på något sätt anse symbolisera SD-ideologi.

Ja, vad har vi då kvar utöver en alkoholpåverkad tomte (och tomtar finns ju som bekant inte)? Just det, vi har ingenting kvar, om man inte tror på tomtar förstås. I och för sig kan det ju vara naturligt just i SD-kretsar.

Jag hoppas att fler än jag hinner fatta hur meningslös och verklighetsfrämmande  SD-politik är, innan det är för sent.

Om skolans och bildningens bortglömda roll för demokratin

Debattartikel i Barometern 28 december 2015 och med viss modifiering i Östra Småland 7 januari 2016:
Dagens opinionsläge är oroande. Var femte väljare skulle lägga sin röst på ett parti vars politik bygger på rädsla inför medmänniskan. Denna rädsla blir, i såväl retorik som praktik, lätt omvandlad till fientlighet. Vi lever alltså i ett rikt samhälle som på något sätt göder rädsla och oro istället för att ge trygghet och välmående.

Vi har själva påverkat utvecklingen. Vi i Sverige har under lång tid monterat ner det som är själva grundvalen för vårt samhälle, nämligen den demokratiska bildningen. Visst, vi har idag demokratin inskriven i grundlagen. All makt utgår från folket. 20% av detta folk känner idag mycket oro, och vi vet väl alla att det varken är logik eller rimlighet som brukar styra när rädslan tar över hos oss? En grundlag är inte evig utan beslutad i demokratisk ordning. Den kan därmed ändras, om än med en viss fördröjning.

Vi har tidigare varit väl medvetna om skolans och bildningens betydelse för samhället. Ingen kan väl tro att vi skulle ha samhälleligt finansierade verksamheter som skola och folkbildning om inte samhället hade vunnit något på dem? Skolans och folkbildningens samhälleliga funktioner är många, bland andra att säkerställa samhällets överlevnad och reproducera ett värderingssystem. Detta värderingssystem hänger intimt samman med demokratin. Där finns exempelvis två självklara grundprinciper: 1. Alla människor är lika mycket värda. 2. I vårt samhälle tar vi gemensamt ansvar för gemensamma angelägenheter.

Direkt efter andra världskriget var den insikten välkänd: Vi måste ha demokratisk fostran i skola och folkbildning för att inte åter riskera ett Nazityskland. 1946 års skolkommission gjorde ett gott jobb! Vi har sedan dess regredierat. De samhälleliga funktionerna har glömts bort, hur mycket poesi om värdegrund som än finns i styrdokumenten.

Det är inte lärarnas fel, det är styrningens. I politiken, liksom i livet, sätts fokus alltmer på egna framgångar, på att skapa sig ett eget gott utgångsläge, att göra snabba klipp och att satsa på sig själv. Självklart färgas skolan av den bilden av det lyckade livet! Livets mening är att få så mycket pengar som möjligt för minsta möjliga insats. Att ta hänsyn till andras behov är off topic. Man ska tillgodose egna behov främst. Även kultur blir då flum. Vi vuxna har köpt ytligheten och för över den till våra barn. Samhällets bärande ideologi är nu egoism istället för solidarisk demokrati.

En feg och populistisk politik som inte har vågat peka på de stora och viktiga sambanden har stor del i förfallet. Det är numera viktigare att hamna högt i ytliga mätningar än att bevara demokratin. När politiken smiter undan frågan om vårt gemensamma ansvar av rädsla för att stämplas som flummig och kunskapsfientlig, då är det inte konstigt att värderingarna förskjuts i samhället. Verksamma åtgärder avvisas medan simpla och felaktiga ”lösningar” sprids. En enkel lösning är som bekant att sparka på den som redan ligger.

Ett samhälle som värderar privat framgång högre än gemensam trygghet blir en god grogrund för främlingsfientlighet och ren rasism. Oron inför det som är olikt växer då ohämmat. Inte är vi tillfreds med en sådan utveckling? Nöten är svår men inte omöjlig att knäcka. Skalet växer sig allt hårdare ju längre tiden går. Någon quick fix eller ytbehandling fungerar inte. Här gäller förändring och bildning på både djupet och bredden så att medvetenheten ökas om hur allt hänger ihop. Vi behöver nämligen varandra. Det är därför vi finns till, och det är därför vi mitt i denna egotrippade soppa känner oss så otrygga.
Ta liknelsen med en vanlig bil. Vi kan högglanspolera lacken men glömmer vi att underhålla de vitala delarna och deras samspel så kollapsar bilen hur glänsande den än är. Ett upprostat underrede och läckande olja är förödande för bilens funktion. Ett sönderrostat styrstag kan inte ersättas med vilket järnrör som helst om bilen ska hålla sig på trygg demokratisk väg. Det kan finnas anledning att betänka speciellt det sista.

Birgitta Axelsson Edström, Kalmar



torsdag, december 24, 2015

En riktigt 
GOD VÄLSIGNAD JUL 
tillönskas alla!

Det är mycket längesen, 
det stora undret i Betlehem
men samma under som då en gång 
sker hos den mänska som vänder om

När en mänskas tro har tänts 
då har också undret hänt:
Livet har segrat över död och hat
Jesus vår konung är född idag!
(Hans Dahlin)

torsdag, december 17, 2015

Samvetsnöd och beslutsångest

Idag var det en dos julhandlande på gång nere på stan igen, i samband med lunchen och efter en stunds orgelrepetitioner. Lite direkt tomtejobb blev det också, det medges, för att med djup och ärlig tacksamhet lämna över lite godsaker till två goa decemberbarn som hjälpt oss med musiken i höst. Hoppas det smakar!


Jag hamnade dock i en djup inre kris när jag skulle parkera bilen. För en gångs skull hade jag mynt till p-automaten, men när jag kom fram dit så låg det redan en p-biljett där, i "utspottningsfacket". Någon hade för ca 12 minuter sedan lagt i pengar för tre timmars parkering (maxtid) men glömt biljetten i automaten. Jag tittade mig omkring. Jag såg ingen i närheten, och än mindre någon som skyndade tillbaka till automaten för att hämta sitt p-bevis. Vad gör man då? Köper en ny annan biljett? Jag tänkte som vanligt att detta är ett läge för Dolda kameran. Det sitter någon nånstans och filmar hur man gör, och så får man stämpeln på sig att vara girig och tjuvaktig samt vilja profitera på andras olycka. Det vill jag INTE. Jag är inte sån, och inte vill jag att kyrkan ska behöva smutskastas för att en anställd vik kantor är för mycket smålänning heller.


Jag fick hjälp av vår vaktmästare Nina. Hon kom nämligen gående som en räddande ängel och gav mig rådet att naturligtvis använda biljetten och sedan sätta tillbaka den i automaten om det fanns tid kvar på p-tiden. Genialiskt! Jag gjorde så, och sparade cirka 15 kronor. Efter noga övervägande, och lite diskussion med chefen, så inser jag att jag inte har skadat någon. Visserligen har någon glömt sin p-biljett i automaten, och denna någon riskerar böter (jag såg en p-nisse springa bland bilarna när jag kom tillbaka....) men det är ju inget som jag har orsakat. Däremot kanske någon blev glad över att hitta en timmes parkering när jag lämnade tillbaka biljetten. Man kan alltid hoppas!


En sak till som jag hoppas är det inte fanns någon Dolda kameran på plats i alla fall. Det hela skulle nog se lite löjligt ut. Gamla människan i samvetsnöd och beslutsångest över en p-biljett på 15 spänn...



Angående Kulturcentrum och Byteaterns lokalbehov

Med anledning av artiklar i Barometern och Östra Småland den 16 december vill vi från Byteaterns sida framföra följande:

Ett samlat kulturcentrum på Tullslätten har alltid varit vårt förstahandsalternativ som lösning på de mångåriga lokalproblem vi har upplevt. Det skulle betyda mycket för Kalmar att en mötesplats skapas i centrum med kulturen som gemensam bas. Den visionen lever i högsta grad hos oss!

Men, av anledningar vi inte riktigt känner till så verkar den processen ha stannat upp på kommunen. Vi har därför blivit erbjudna andra alternativa lokallösningar som innebär ett teaterhus men inget samlat kulturcentrum. Under vårvintern 2015 utreddes gamla Posthuset på Sveaplan med för oss negativt resultat (dvs det var inte möjligt att inrymma teaterns samlade verksamhet där med hänsyn till bland annat kulturminnesskydd och byggnadens beskaffenhet). Just nu undersöker kommunen om Byteatern kan vara kvar i hamnen. Länsteatern skulle då kunna utvecklas tillsammans med det nya universitetsområdet. Det är viktigt att förtydliga att inget av dessa alternativ utreds på Byteaterns initiativ. Vi medverkar naturligtvis i arbetet och håller oss uppdaterade i den mån vi får och kan.

Byteaterns mål är att få tillgång till lokaler som fungerar för den länsteaterverksamhet som vi bedriver och gärna så nära vår publik som möjligt. Vi deltar därför gärna i ett samlat kulturcentrum där människor kan mötas och utvecklas på många olika sätt.

För Byteatern Kalmar Länsteater den 16 december 2015
Birgitta Axelsson Edström, ordförande
Svante Oledal, vice ordförande
Daniel Rylander, teaterchef
Mia Carlsson, teaterchef

fredag, december 11, 2015

Om stabila dörrmattor

Våra lokaltidningar upphör aldrig att roa och överraska :-) Idag hade man till exempel i största hemlighet rea på annonser. Just idag kunde man nämligen få ett helt dubbeluppslag i båda tidningarna alldeles gratis! ;-)

Lika kul är det nog inte för mitt gamla parti i kommunpolitiken. Nu kommer partiet att bli överkört igen. Visserligen börjar det väl bli en vana och det är svårt att bli plattare än man redan är, men ändå. Hela den personliga assistansen kommer att övergå till privat drift, och Vänsterpartiet är emot. Jag antar att partiet även denna gång blir ensamt om att ställa sig utanför. Det är logiskt.

Genom privatisering kan man komma ner i kostnadsläge, något som de flesta partier ser som prioritering Numero Uno i alla sammanhang. Nu blir assistenterna objektsanställda och mister sin anställningstrygghet som offentligt tillsvidareanställda. När brukaren man är satt att assistera inte längre behöver en så är jobbet helt enkelt slut. Det är klart att sådant sparar pengar! Hela projektet med Rätt till heltid och Önskad sysselsättningsgrad, som ju är en av Vänsterpartiets stora hjärtefrågor fördyrar också verksamheten. Det har aldrig tillförts extra resurser för att klara den målsättningen utan ökade sysselsättningsgrader skulle lösas "inom ram". Det går naturligtvis inte. Det som händer är att anställda slår knut på sig själva för att lösa schemaproblem, och när det inte fungerar fullt ut så drar man över budget samt blir sjukskriven på grund av stress. Det projektet blev inte ens en tummetott, det blev en kvinnofälla! Hade man menat allvar, vilket Vänstern gjorde med sina goda föresatser, så hade det anslagits pengar också. Det gjordes alltså inte. Den övriga delen av majoriteten menade ju inte allvar utan stoppade det självklara: Ska man kunna ge alla som vill heltidstjänstgöring så kostar det mer i den kommunala kassan (på DET stället alltså. Jag kan mycket väl tänka mig att det skulle kunna ge vinster i en annan ände, men det har vi alltså inte kunnat pröva.) Vänsterpartiets företrädare nöjde sig med målsättningen och trodde kanske nånstans, orimligt nog, att det skulle kunna lösas utan att det skulle kosta något. På sätt och vis är det ju det projektet som har eldat på motorn i den här privatiseringsprocessen. Kanske har man på något sätt just nu hamnat i läget "eftertankens kranka blekhet"? Det blev ju inte så bra, det där...

Jag tycker ändå att det är sorgligt. Majoriteten i Kalmar lär inte spricka för detta heller, för det räcker med S och C för att få majoritet i vilken fråga som helst i kommunfullmäktige. Nu lär de dessutom få övriga borgerligheten med sig, precis som ifråga om LOV i äldreomsorgens hemtjänst för sådär ett par år sedan. Man kan, för att tala extra tydligt, strunta totalt i vad V anser och gör. Gång på gång kan Vänsterpartiet förödmjukas, och eftersom det inte finns NÅGOT att vinna på att lämna majoritetskoalitionen så kommer de att sitta kvar där. Det enda som man förlorar på att just sitta kvar är ju självkänslan, men den kanske inte är så viktig i förhållande till de arvodespengar som betalas ut så länge man behåller status quo och alltså sitter kvar i det varma knät även om man får en rejäl smäll på nosen då och då. Det skulle dock vara intressant att någon enda gång se hur det skulle gå till om något av de andra majoritetspartierna bleve behandlade som V blir nu, men det vore nog helt enkelt FÖR otroligt. En spricka mellan S och C i Kalmar är ju lika omöjlig att se framför sig som att tänka sig en separation mellan Bill och Bull.

Så, detta är nog inte sista gången, men alla far inte lika illa av att agera dörrmatta som jag gjorde. Det kanske är tur det, för "stabiliteten" som kungen en gång berömde i en av världens diktaturer.

tisdag, december 08, 2015

Öppet brev till Dzenita Abaza (S)

Hej Dzenita!
Hoppas att du mår bra. Det gör jag, även om det är mycket som händer runt omkring som man måste ta tag i. Med två jobb hos två olika arbetsgivare och utöver detta även ideellt engagemang i kultur och föreningsliv så blir det lite rörigt, men dygnet har 24 timmar och veckan sju dagar, så det ska väl gå att pussla ihop ett sådant liv också. Huvudsaken för arbetstillfredsställelse är ju att man upplever att det som kräver ens tid, kraft och engagemang också är meningsfullt. Sedan är det ju viktigt att inte heller glömma familj och vänner. Det är väl där som man känner som mest dåligt samvete för tillfället, det kan jag medge.

Nu till mitt ärende: Jag vet att det inte är lätt att bringa reda i och få överblick över alla ärenden som går genom kommunen. Stadshuset är inte självklart det kloka och allvetande huset som man gärna vill tro, utan det saknas en hel del pusselbitar där också för att man ska kunna bringa fram en korrekt helhetsbild såväl av verkligheten utanför som av de interna processerna. Jag har tillbringat tillräckligt mycket med tid där för att veta att det förhåller sig så. Dessutom går vissa ärenden framåt i sådan rusande takt att ingen egentligen hinner reagera och än mindre agera i tid. I den situationen tror jag att du befinner dig också när det gäller flyktingmottagandet och akutboendet i kommunen. Jag har själv varit i samma situation som du, om än på en betydligt lägre nivå och i helt andra ärenden. Jag minns ännu hur det kändes. Det kändes inte bra, även om jag trots att jag inte kunde hänga med i och påverka alla turer ändå kunde få ut en lön som räckte till mat och boendekostnader varje månad. Arvoden är ju inte allt här i världen.

Vad jag vill säga är: Det är inget svaghetstecken att be om ursäkt eller att medge att man har gjort fel. Jag vet att du har fått information dig delgiven i efterhand som borde få dig att inse att kommunen, och då menar jag den verksamhet som du själv bär ansvaret för, har agerat felaktigt i turerna kring Lattjoland. Orsaken därtill vet jag dock ingenting om, men ATT det förhåller sig så är ställt utom allt tvivel. Du kan inte skylla på Migrationsverket och inte heller på att frivilligkrafterna inte räckte till (du vet ju att det fanns gott om krafter kvar). Det känns heller inte särskilt fräscht att ansvarig politiker skyller på sina närmaste tjänstemän. Det är inte ett agerande som visar att man som förtroendevald tar sitt ansvar. Det visar snarare på att man inte är vuxen det ansvaret.

Dzenita, ta inte över förhållningssättet från dina kolleger "De tre vise männen" som kanske i mångt och mycket tror sig kunna agera som dina förebilder. De vägrar också att ta ansvar, de smiter undan i lä så fort det blåser och de har aldrig i livet gjort fel, åtminstone inte i kommunpolitiken. Det där sista stämmer naturligtvis inte. Visa dig starkare och klokare än dem! Det vinner både du och vår kommun på.

Flyktingsituationen är vidrig. Jag vet att du har egen erfarenhet av att byta hemland, så jag har ingen som helst anledning att tro att du inte på djupet vet vilket trauma det innebär för någon att inte känna sig eller ens vara välkommen att bygga en framtid åt sig själv och sin familj i det egna landet. Du vet redan vilket stöd som krävs, och du vet också hur bra det kan bli om vi i Sverige tar tillvara varenda unge och varenda vuxen! Låt oss då göra det även i Kalmar. Vi har resurserna och vi har viljan. Låt oss då inte lägga energin på att skylla på andra utan låt oss göra det vi kan, tillsammans.

Att be om ursäkt och att erkänna att man gjort fel är inte ett tecken på svaghet eller på att man är inkompetent och omogen. Det är istället ett tecken på att man lever och utvecklas. Det betyder ju, i själva verket, att man är klokare idag än man var igår och i förra veckan. Det är i sanning något som är positivt!

Hälsningar Birgitta
***
Uppdatering: Undrens tid är inte förbi! Idag (torsdag 10 dec) säger två manliga kommunalråd genom lokaltidningarna att hanteringen blev fel och åtminstone en och en halv av dem medger att politiken bär ansvar för kommunens verksamhet. Det är STORT! Självklart är det på det viset. När kommunen inte har fungerande kommunikation så spelar det ingen roll om politiken har varit inne i det aktuella fallet och gjort eller inte gjort det ena eller det andra. Fallerar kommunikationen åvilar ansvaret ändå ytterst den politiska ledningen. Och en sak till: Alla kan göra fel. Alla gör fel. Att kunna erkänna det tyder på styrka!

måndag, december 07, 2015

I väntans tid

Vi befinner oss i adventstid. Vi väntar på den som ska komma, på Guds rike och på freden, friden och glädjen. I väntans tid är det lätt att misströsta. Man kanske tycker som jag gör nu, nämligen att utvecklingen i världen och här hemma i Sverige, hos oss, går åt fel håll. Varför dröjer du, Herre? Ska man behöva drabbas av vad jag och en god vän diskuterade i fredags, nämligen rasismrelaterad depression?

Jag vet inte men tungt är det. Alla ljusen som brinner kan nu bli en påminnelse om vårt dåliga samvete, om vad vi egentligen borde göra men inte orkar eller förmår. Det är mörkt och det är tungt, men ljuset segrar. Det vet vi! Och vi längtar dit. Under tiden är det ändå viktigt att vi gör så gott vi kan. Med Herrens hjälp kan vi vända skutan! Med Herrens hjälp kan vi sprida ljus, värme och kärlek! Men ingen har sagt att det skulle vara enkelt. Det är det inte. För människan är det omöjligt, men för Gud är allting möjligt.

Vi kan göra vad vi kan i vår vardag. Vi kan ställa de nödvändiga men jobbiga frågorna. Det är också ett sätt att bry sig! Ser vi en människa som inte mår gott så kan vi fråga vad som händer. Kan en medmänniska inte hantera sitt liv och sin situation så kan vi vara där och visa att vi bryr oss. Det kanske inte är så poppis att fråga om missbruksproblematik, men altenativet är än värre. Om vi vet att en broder eller syster har problem kan aldrig det bästa sättet vara att vända bort blicken . Att ställa de obehagliga frågorna kan vara direkt livräddande! Även om det kan bli jobbigt ett tag så är jag övertygad om att signalen "Jag ser dig" gör mer nytta och sänder mer kärlek än signalen "Om du har problem så är det dina och inte mina".

Jag känner just så här, idag, dagen efter andra advent. Guds rike är nära var temat för gårdagens högmässa. Guds rike är inte bara nära, det är här just nu, just idag och vi får leva i det. Det medborgarskapet behöver vi inte köa för, det får vi enbart av nåd. Den nåden kan vi sprida vidare. Ingen är perfekt av oss, men lite ljus kan vi sprida var och en. Vi kan visa att vi ser och att vi bryr oss. Det behövs för att göra väntan lite mer uthärdlig.

Jag ser dig. Du är älskad.

lördag, december 05, 2015

SOS

Under åttiotalet gav gruppen Terra Nova ut en skiva med titeln Blindbockslek. Jag lyssnade på den, verkligen lyssnade, och lärde mig så småningom alla texter utantill. Igår, när jag lunchade med en god vän, dök en av låtarna upp ur minnet (Vänd dig om med text av Göran Sahlberg och musik av Bengt Johansson) eftersom vi pratade om betydelsen av hopp för människan. Utan hopp kan nämligen ingen människa leva. I morse när jag vaknade var det ett annat av spåren som snurrade på hjärnans skivtallrik. Det var SOS (samma upphovsmän som ovan). Jag delger er texten här. Jag släpper inte hoppet, men det känns en aning mörkt nu... och det känns som om det är dags att stava på lösenorden...

När förförelsens vilda hundar ger skall
och makterna klänger på låset
är det dags att stava på lösenorden
från välfärdens katakomber

Där i tystnaden griper vi efter varann
Varje handslag är som ett ord
Varje ord är som ett mättande bröd
Varje blick som ett minnesvärt vin

Denna måltid, den allra sista
när kvällen är mycket sen
och därute klottrar man redan
längs väggarna orden "häng gud"

Men de heligas envetna SOS
pulserar alltjämt genom natten
Det är dags att stava på lösenorden:
Kom Herre Jesus!
Kom Herre Jesus, kom!
(Text: Bengt Johansson, musik: Göran Sahlberg)
SOS från skivan Blindbockslek (1985) Cantio Records


torsdag, december 03, 2015

Efter Änglaljus

Då har vi genomfört årets Änglaljuskonsert i tisdags. Det gick bra! Det blev en härlig kväll! Men dagarna efter en sådan anspänning är väldigt mycket "dagarna efter"... Jisses vad trött man blir! Men det var det värt!
 
Tack till Christer och Åke för musikinsatser (vad skulle vi göra utan er?), till Pierre för Rudolfsolot (vad skulle tomten göra utan dig?) och till alla som tillsammans gjorde kvällen! Tack för all biljettförsäljning som min underbara kör Vox Communis har slitit med liksom Kalmar Biljettcentrum som ju både har servat oss och sålt på egen hand. Vi behövde ju inte känna oss ensamma där i Kalmarsalen! Det blev välfyllt. Tack alla som var där och lyssnade!

Det är en upplevelse att få framträda med proffs. John Kluge, Daniel Stenbaek, Gladys del Pilar och Py Bäckman är verkligen proffs! Vi i Vox Communis stod på tå och presterade långt över vad någon kunde kräva, och jag tror att vi tillsammans spred energi, glädje och entusiasm så att det flödade ordentligt. Efter konserten hade man en salig och glittrande blandning av ös, gung, förundran och julfrid i kroppen och i själen. Det kändes lite overkligt. Fick vi verkligen vara en del av allt detta? Fick vi verkligen sjunga Gabriellas sång med upphovskvinnan själv? Och O Helga Natt med mästertenoren John Kluge och Go tell it on the mountain med en sprittande Gladys del Pilar som tillsammans med Daniel Stenbaek på piano gjorde så att ingen kunde vare sig stå eller sitta still? TACK ALLA! Och tack till Barometern-OT som till och med gav oss en positiv recension!


Foto: Henrik Wennesund

Foto: Henrik Wennesund
Nu väntar julstök och almanackan är förutom jobb full med aktiviteter som har med de kommande helgerna att göra. Må er väg gå er till mötes och må vi alla fortsätta glittra! Det behövs i vår sargade värld. Mörkret kryper närmare så vi behöver allt ljus vi kan få. Tillsammans kan vi bryta mörkrets välde och ersätta det med ljusets!