onsdag, oktober 17, 2018

Välkomna till årets Höstmys!

Då är det snart dags igen! 
Varmt välkomna till 2018 års HÖSTMYS
Vi ses den 6 november kl 19!

söndag, oktober 14, 2018

Tacksägelsedagen 2018

Det är Tacksägelsedagen idag och i kyrkorna runtom i landet firas gudstjänster på temat Lovsång. På ånga håll anordnas också auktioner på skänkta gåvor till förmån för kyrkans internationella arbete. Vi var i Kalmar domkyrka och fick fira mässa med barnkör och glad musik med påföljande lunchsoppa med auktion. Saffransdoften från fisksoppan spred sig ända ut på Stortorget och förplägnaden uppskattades av många. Grönsaker, rotfrukter, marmelader, bröd och mycket annat såldes till hugade lunchgäster och pengarna skickas till långt bättre behövande. Det var en fin stund! Nu har jag tvättstugetid och därmed lite tid mellan varven att skriva av mig på. Det var länge sedan sist.

Det finns så mycket att vara tacksam för, men det är svårt att känna tacksamhet när man är stressad upp över öronen. Så har jag haft det de senaste veckorna, och det är sannerligen inte roligt. Inte ens musiken har kunnat skänka ro och glädje, och då är det något som är i grunden fel. Nu i helgen, när lördagen övergick i eftermiddag så infann sig lite själsfrid. Det var befriande och efterlängtat! Lite planteringar på mormors och morfars grav, en ny riktigt sprakande höstbukett till mamma och pappa och lite egentid på stan och på kyrkogården gjorde att jag lyckades landa. Det måste man nämligen göra då och då medan ekorrhjulet snurrar snabbare och snabbare och det enda man kan göra är att springa med.
Skogskyrkogården i Kalmar 13 oktober 2018.
"Så småningom bryter leendet fram mellan tårarna,
det är något som barnen väl vet men som de vuxna glömt"
(Oliver Clemens)

Igår avslutades stiftets fortbildningsvecka och där har vi på Sensus varit medarrangörer. Det var mycket arbete både inför och under veckan och många sömnlösa nätter för min del. Det mesta gick dock bra och jag tror att de över 700 deltagarna fick med sig en hel del matnyttigheter. Höjdpunkten för min del var fredagens föreläsning med Gillis Edman från Göteborg som talade på temat Livet och döden som pusselbitar. Det var en av de allra bästa föreläsningar som jag någonsin har hört (den innehöll allt från djupaste allvar till det mest befriande skratt) och dessutom visade sig Gillis själv vara en osedvanligt trevlig bekantskap. Trots min trötthet så uppskattade jag dessa timmar oerhört mycket.

Men igår kväll, när vi kunde ta det riktigt lugnt tillsammans, leva på rester och ta ett riktigt gott glas vin så kom balansen åter. Det är jag tacksam för. Valrörelsen var slitsam för oss båda och veckorna efter fylldes av blandade känslor och en hel del politiskt jobb för Pierre (dock inte för mig tack och lov. Jag har haft fullt upp ändå med vanligt jobb och rehab!). Nu önskar jag bara att riksdagens partier lyfter blicken över skyttegravskanten och inser att det finns en verklighet där utanför/ovanför som kräver mognad, vilja, fantasi och mod. Sverige behöver en regering. Det är hög tid att förstå det för de folkvalda som har fått förtroendet att hantera just den frågan. En blocköverskridande mittenregering är naturligtvis det enda tänkbara om vi inte ska få ett än värre parlamentariskt läge nästa gång. Det behövs flera oppositionsalternativ nämligen, både till höger och vänster.

Jag vaknade förstås i natt också. Det brukar jag göra numera. Har jag tur kan jag somna om efter en stund. Har jag otur, som natten mellan tisdag och onsdag, så tar det tre-fyra timmar. I natt var det en liten stund bara, men under den stunden så fylldes jag av tacksamhet över mina föräldrar. Den tacksamheten bara överföll mig. Vi barn och barnbarn fick mängder av kärlek och trygghet, fick lära oss vikten av ansvarskänsla och måttfullhet och uppmuntrades att tro på oss själva och våra möjligheter. Det är värt mycket! Mamma fick leva tills hennes krafter stilla sinade ut och pappa rycktes brutalt ifrån oss strax därpå mitt i ett mycket verksamt liv, men han hade farit illa av att bli beroende av andra. Det hann inte bli så, och det kunde jag faktiskt i natt för första gången känna en viss tacksamhet över. Jag saknar dem båda (det är en saknad djupt i hjärtat att faktiskt vara tacksam över) men de gav mig genom sitt sätt att vara, all hjälp de gav mig och all klokskap som de förmedlade möjlighet att klara av livet på egen hand när de inte finns kvar här hos mig. Tack mamma och pappa!

Sedan kan man en dag som denna titta ut över höstens strålande färgsymfoni och fyllas av tacksamhet över den skönheten i sig. Annat som fyller mig med tacksamhet är lilla barnbarnet Ilse som har lärt sig att greppa efter saker med sina små händer och nu på egen hand kan leka med den lilla märkliga drakgiraffen som hon fick när jag var i Malmö senast. Hennes föräldrar är mig lika kära, precis som goe liberalen och hans familj som ju också växer med små barnbarnen Cornelis och Liv. Jag är tacksam över en tro med rötterna i himlen som ger styrka när annat i livet känns bräckligt och jag är glad över att min kvaddade axel äntligen börjar återfå en viss rörlighet. Tack Carina, Annika och Mats på sjukhuset för det!
Några glädjeämnen just idag: Kalmar Domkyrka, en hantel i synnerligen passande
kulör som hjälper mig att träna och att tro på att kraften i min vänstra axel kan
återkomma, höstens vackra sprakande färger och ett av ljusträden i Uppsala Domkyrka
som symboliserar att våra rötter finns i himlen och ingen annanstans. 

Livet (och valresultatet) blir inte alltid som man har tänkt sig, men det kan bli rätt bra ändå. Just idag är det sådana tankar som fyller mig med tillförsikt när jag springer upp och ner mellan lägenheten och tvättstugan. Solen skiner och dammet syns, men jag tror faktiskt att jag tar och struntar i det just idag. Det kommer grå dagar framöver då dammsugaren kan göra tjänst. Idag tar jag några ögonblick i höstsolen och helt enkelt bara ÄR.


Tack, min Gud för vad som varit! Tack för allt som du beskär! 
Tack för tiderna som farit! Tack för stund som inne är! 
Tack för ljusa, varma vårar! Tack för mörk och kulen höst! 
Tack för redan glömda tårar! Tack för friden i mitt bröst!

Tack för vad du uppenbarat! Tack för vad jag ej förstår! 
Tack för bön, som du besvarat! Tack för vad jag icke får! 
Tack för livets hemligheter! Tack för hjälp i nödens stund! 
Tack för nåd, som ingen mäter! Tack för blodets fridsförbund!

Tack för himmel blå i livet! Tack för moln, du strött därpå! 
Tack för solljus, av dig givet! Tack för mörkret likaså! 
Tack för prövningar och strider! Tack för hopp, som uppfyllts väl! 
Tack för dagen, som framskrider! Tack för hopp som slagit fel!

Tack för rosorna vid vägen! Tack för törnet ibland dem! 
Tack för resta himlastegen! Tack för evigt tryggat hem! 
Tack för kors och tack för plåga! Tack för himmelsk salighet! 
Tack för stridens klara låga! Tack för allt i evighet!
(Sv Ps 261, text: August Storm)

måndag, oktober 08, 2018

Relationer

Kyrkomöte, arbete, rehabträning, andra förtroendeuppdrag och en massa annat fyller tiden. Något bloggande blir det aldrig tid till känns det som. Kanske hinner jag ett par ord nu på tåget på väg hem från fortbildningsveckans första dag?

Jag har fått frågor om min relation till mina tidigare partikamrater. Tja, på lokal och regional nivå är väl relationerna högst varierande. Jag gillar inte mobbning och inte utfrysning heller. Annat som jag väljer bort är hyckleri, populism och pampfasoner. Då blir det nog ganska tydligt att mina relationer blir påverkade, eller hur?

Vänsterpartiet är numera utsparkat från landstingets politiska majoritet. Jag lovar, det hade jag inte med att göra ett enda dugg. Jag förstår dock skälen bakom det inträffade och som antirasist och feminist är jag lättad över att SD inte har möjlighet att påverka politiken framöver heller. Det hade varit en sorglig utveckling om så blivit fallet. Att V nu, efter att ha fått både en plats i regionstyrelsen och en regionrådspost till skänks utan att ha rätt till dem, går ut och kräver en förminskad politisk organisation är ren populism. Det är ju deras eget inflytande som de i så fall måste ge upp. Det är ju de ”gåvorna” som är orsaken till att organisationen har svällt. Att leva som man lär gäller i rimlighetens namn även V.

Även på kommunplanet lämnas en hel del i övrigt att önska. Vill man göra skillnad för folk som saknar tak över huvudet så röstar man inte emot ett natthärbärge. Ingen protokollsanteckning i världen kan ändra ett sådant ställningstagande, och människor kommer att frysa lika mycket som förr om åren när vintern och kylan kommer. Vad har vänsterpartisterna i Kalmar tänkt sig? Att man ska elda protokoll i pappersform att värma sig med?

Nej, jag väljer andra relationer idag. Det känns faktiskt bättre. Bara så ni vet. 😉