tisdag, mars 31, 2015

Att ta ansvar?

Karusellen om äldreomsorgen i Kalmar snurrar vidare. Tydligen debatterades frågan i kommunfullmäktige igår. Av rapporter att döma fortsatte samma strategier att användas: "Det är någon annans fel". Alltså, det är mitt fel. Det är mitt fel att fullmäktige i höstas beslutade om besparingar trots att jag inte var med i fullmäktigeförsamlingen. Det är mitt fel att kommunstyrelsen skickade förslaget till kommunfullmäktige, trots att jag inte satt kvar i kommunstyrelsen då. Det är mitt fel att majoriteten i stadshuset arbetade fram en budget med osthyvelsbesparingar mot bättre vetande, trots att jag inte har deltagit i det arbetet sedan tidig vår 2013. Ansträngningarna att skylla ifrån sig imponerar. Om bara en liten del av den energin, säg 15%, kunde användas till att lägga kreativa och människovänliga förslag med inriktning på framtiden istället skulle oerhört mycket vara vunnet och skillnaden bli märkbar. Men jag förstår strategin. Man gör vad som helst för att slippa få fingret i kläm i osthyveln som man själv håller i.

För tänk om följande samtal hade utspelat sig mellan V-kommunalrådet och mig som nämndsledamot före det berömda sammanträdet i december då omsorgen var tvungen att fatta beslut om detaljbesparingar i mångmiljonklassen beroende på fullmäktiges neddragning av budgetramen:

-Hej!
-Hej!
-Du, vi lade fram och fattade beslut om kommunens budget nu i veckan.
-Jag vet.
-Vi har bestämt att vi ska spara 1% på alla nämnder. Det är inget att göra åt.
-Jaha, jag hörde det. Vi har jobbat utifrån de signalerna nästan hela hösten.
-Men det är inte vårt fel.
-Nähä... men står ni inte bakom beslutet då?
-Jo.
-Men...
-Alltså, det jag vill säga är att ni ska ta och skita i fullmäktiges beslut, för det gör vi i partiet. Vi kommer ändå att säga att det var någon annans fel sen.
-Tycker du att det rimmar väl med ambitionen "att ta ansvar"?

Men. Det. Hade. Nog.Varit. FÖR. Pinsamt. Istället var det HELT TYST.

(Men tydligen var det precis ett sådant samtal Centerpartiet hade... men de har trots allt den goda smaken att inte agera mot personal och anhöriga i dagsläget.)



måndag, mars 30, 2015

En aning pinsamt i sagornas värld

I fredags gästades Skavlan av SD-ledaren Jimmie Åkesson. Det fanns många känslor involverade hos många människor inför det inslaget. Jag hade mina, det erkänner jag. Efter inslaget var jag ändå ganska nöjd. Skavlan gjorde ett gott hantverk även om det naturligtvis fanns många frågor som hade behövts att ställas, men så klart måste ett urval göras. Tiden var ju inte obegränsad.

Tittarstormen efteråt var ungefär lika förutsägbar som frågan om Små grodorna brukar spelas på svenska midsommarfiranden runt om i landet eller om björnar skiter i skogen. SD känner sig nertrampade och kränkta. SVT dränks i sin tur av mailskörden från de förtryckta SD-skarorna som inte tål att få frågor. Några saker vi kan konstatera är följande: När SD behandlas som vilket annat parti som helst så känner de sig förolämpade. Man får nämligen inte granska deras politik kritiskt. Det är skillnad med andra partier. Dem kan man dra i skiten om och om igen, såväl deras ideologier och förslag som deras företrädare. Vidare är det så galet tydligt att en fri media inte har någon plats i ett samhälle där SD dikterar villkoren. Alltså hör inte SD hemma i ett demokratiskt samhälle. Yttrandefriheten och en kritiskt granskande fri mediasektor är nämligen några av grundbultarna i en demokrati. SDs inställning till sådana fenomen är till sin essens odemokratisk. Och en sak till: Att Jimmie Åkesson är och har varit sjuk är en fråga som inte hör hemma här i den här kritikstormen. Skavlan ifrågasatte inte hans sjukdom och inte hans upplevelser eller känslor heller. Det enda som sattes under en aning kritiskt granskande lupp var SD och deras företrädare ifråga om deras politik och deras taktik, och Åkesson tillhör väl dem, sjuk eller ej?

Nej, SD är ett parti som inte hör hemma i en demokrati som sagt. Att närmare 15% av väljarkåren röstar på dem är ett bekymmer, men 85% gör det i varje fall INTE och det är en väsentligt mycket större andel. Minoriteten kan inte i det läget styra över majoriteten. Det bör man i varje fall kunna förstå, även om man röstar på SD.

Var hör då SD hemma? Ja, kanske i sagornas värld. Jag för min del tänker på Prinsessan på ärten, men det är klart att det inte handlar om prinsessor när vi pratar SD. Det är ju männen som styr där (ännu tydligare faktiskt än i övriga samhället), skapelsens själva krona! Prins Jimmie på ärten lär dock få vänta på sin kungakrona. I en demokrati vinner man den inte om man skriker som en stucken gris varje gång någon annan yttrar sig. Det blir nämligen en aning pinsamt.

Lev väl!

Så har vi gått in i stilla veckan. Det kan sannerligen behövas på många plan. Det händer mycket just nu, och våren har hittills varit ganska omvälvande för min del. Framtidsfunderingar trängs med studiekrav och tentor och i den närmaste familjen har det hänt en hel del också. Jag försöker tänka "dag för dag, en liten stund i taget" som Tomas Hagenfors sjöng i sin omarbetade version av "Blott en dag". Man ska nog inte planera för långt i förväg. Ingen vet vad som händer, men löftet är "som din dag så skall din kraft ock vara". Jag försöker hålla mig till det, mitt i allt.

Fredagens avsked av makens systerson som lämnade oss alldeles för tidigt blev en vacker stund med många minnen närvarande. Just "Blott en dag" (Sv Ps 249 av Lina Sandell) sjöngs, och där klarade jag varken av toner eller ord i Åtvids gamla kyrka. Livet kan vara mycket kortare än vi anar, och meningen med allt kan man verkligen undra över. Jag förstår den i varje fall inte. Vidriga sjukdomar och sörjande närstående gör BARA ont. Kanske är det helt enkelt så det är. Det handlar om att stötta varandra så gott det går (man kan inte göra mer än man kan), och att bejaka det svåra och de känslor det för med sig. Man råder inte över livet ändå.

Som sagt, nu är det stilla veckan. Vi har följt Jesus in i Jerusalem. Just nu, dagen efter åsneritten och triumftåget, rensar han förmodligen templet från de penningsugna försäljarna som gör vinster på människors dåliga samveten. Det är troligen välbehövligt i kommersen. Kanske är det så fortfarande? Men särskilt stilla var det nog inte... Och så är det nog. Gud har inte kallat oss för att "passa in". Världens ljus och jordens salt har uppdrag att utföra, och då kommer det att synas och märkas. Frågan är bara VAD och HUR. Jag väntar fortfarande med spänning på nästa steg! För det kommer väl ett sådant även för mig, en avdankad politisk sekreterare som fick välja livet eller pengarna?


Det regnar ute. Jag gillar det. Ett vårregn väcker livet (som jag valde och ännu har kvar), även under stilla veckan. Lev väl!


lördag, mars 28, 2015

Det där med att stå för egna beslut...

Svar (publicerat i Östra Småland idag 28 mars 2015) på insändaren från Liselotte Ross (V) igår fredag 27 mars 

När jag tillträdde i omsorgsnämnden 2011 tog jag strid mot minskad bemanning på våra vård- och omsorgsboenden. Den striden förlorade jag. Vad vi dock i dåvarande nämnden var överens om var att vi inte i Kalmar skulle ha låsta demensavdelningar nattetid utan personal. Sådana förekom då runt om i Sverige, och de visades upp som avskräckande exempel. Nu är detta en realitet även i Kalmar, och orsaken är den budget med stora neddragningar som Liselotte Ross tillsammans med sina kamrater i Vänsterpartiet lade fram och röstade igenom i fullmäktige i december 2014. Några kritiska röster från det hållet hördes inte.

Det är detta budgetbeslut för 2015 som får oerhört stora konsekvenser inom äldreomsorgen nu, inget annat. Liselotte säger dock, tillsammans med sina majoritetskolleger, att det inte finns något resursproblem i omsorgen. Det är naturligtvis fel. Vi som berörs av verksamheten, som brukare, personal eller närstående, upplever ju resursbristen hela tiden. Den är i högsta grad verklig.

Det kostar på att sitta med egen sked i näven vid maktens puttrande grytor, inte minst i trovärdighet. Att man som beslutsfattare står för sina egna fattade beslut och låter bli att skylla ifrån sig på andra är väl ändå det minsta man kan begära?

Birgitta Axelsson Edström
Nära anhörig  

torsdag, mars 26, 2015

Ja e fån Kialmaa!

Veckans uppgifter har bland annat handlat om inkarnationen, dess betydelse, dess innebörd och dess orsaker. Intressant och utvecklande. Vi jobbar i grupper på distans och så pratar vi då och då med hjälp av de möjligheter som den moderna tekniken erbjuder. I min grupp är vi fyra varav tre har deltagit aktivt: En norrlänning, en västgöte och så jag som är från den totalt r-lösa delen av Småland: Kialmaa.

Några av dagens frågor handlade om huruvida en oföränderlig Gud kan skadas och lida, som ju Jesus gjorde på korset, och hur man kan säga att Gud blev människa men inte att en människa blev Gud. Det ledde oss inte på just ordet FÖRÄNDRA och jag gav mig på att försöka reda ut skillnaden mellan FÖRÄNDRAS och FÖRÄNDRAR. Gud förändraR men förändraS inte.

Och det var just i det läget som jag önskade att Gud kunde förändra mig, bara lite. Gud, ge mig R! Att med självkänslan i behåll försöka klargöra skillnaden mellan ord som slutar på R men där det inte hörs och andra ord där det inte finns något R i slutet är liksom en aning komplicerat när man som jag "komme fån Kialmaa".

Ibland önskar jag att jag vore västgöre eller norrlänning, eller kanske till och med östgöte... Nä, där gick nog gwänschen. ;-)

Vart pekar ambitionen med äldreomsorgen?


Insändare i Östra Småland 26 mars 2015 och Barometern 30 mars 2015:
Jag läser med bestörtning i lokalpressen om de besparingseffekter som drabbar äldreomsorgen i Kalmar och undrar vart vi egentligen är på väg. När jag möter anställda som högt och tydligt deklarerar ”Vi har ALDRIG tidigare arbetat under så dåliga förhållanden som vi gör nu” så undrar jag naturligtvis ännu mer över sakernas tillstånd. Var är viljan och vart pekar ambitionen?

Jag är inte längre förtroendevald i kommunpolitiken. Jag är däremot i högsta grad fortfarande berörd av äldreomsorgsverksamheten som anhörig, och mitt samhällsengagemang kan man inte utplåna hur gärna någon än vill. En äldreomsorg som går på knäna, engagerade medarbetare som känner sig både slutkörda och uppgivna och låsta demensavdelningar utan nattpersonal imponerar knappast. Att omsorgsnämndens nuvarande majoritet får med sig pensionärsorganisationerna på en väg som leder mot att så gott som samtliga träffpunkter drabbas av personalneddragningar och rejält minskade öppettider imponerar inte heller. Sotdöden lurar naturligtvis bakom hörnet med en sådan strategi.

Resultatet av allt detta blir att de människor som är beroende av äldreomsorgen, såväl brukare som närstående, känner att tryggheten är hotad. När man, som grädde på moset, dessutom får klart för sig att boende i vård- och omsorgsboenden i kommunens norra centraldelar helt sonika ska flyttas till Smedby 11 km västerut från Kalmar centrum när byggnationen där är klar senare i år så blir det helt enkelt för mycket. Var finns respekten för var och en?

Självklart måste en kommun ha rätt att utveckla verksamhet och att bygga nya boenden. Lika självklart är det att man ibland måste stänga ner ställen som är gamla, slitna eller på annat sätt är tungjobbade. Det är inte det jag protesterar emot. Det jag protesterar emot är att man verkar ha glömt att man har med människor att göra, människor som har valt sitt boende precis som de flesta av oss andra, och som precis som vi andra har olika individuella behov och olika preferenser. Kanske vill många flytta till ett nyrenoverat boende, men det måste finnas utrymme att hitta lösningar som var och en kan acceptera. Varje människa är nämligen viktig och unik och värd att lyssnas på. En kommun som inte gör det bör ju skämmas.

Gör om och gör rätt! Våra äldre förtjänar bättre än det spel som nu pågår, ett spel som mer verkar inriktat på att få goda resultat i standardkostnadsjämförelser än på att erbjuda god omsorg. En sådan fokusförskjutning vittnar inte bara om beslutsfattares cynism, den är också direkt hotande för våra behövande äldre. 

Birgitta Axelsson Edström
Nära anhörig

tisdag, mars 24, 2015

Mycket att göra

Det är lite trögt för tillfället. Jag har massor att läsa, och uppgifterna som ska lösas är allt annat än lätta. Sådant brukar dock sporra mig, men just nu känns aktiviteterna som sagt trögare än kall sirap. Dessutom är våren kommen, eller solen i varje fall. Det är en sjutusan till studiemotivationsförstörare!

Hur som helst, dagen har gått åt till läsning, tvätt och lite skrivande. Nu väntar åtta frågor i systematisk teologi på sin lösning, eller lösning och lösning.... Ett par kladdar till personliga svar måste det ju bli i varje fall. Att redogöra för Thomas av Aquinos syn på inkarnationen och huruvida han kan sägas anse att det är sant att säga att Gud blev människa men däremot falskt att säga att en människa blev Gud kräver ju sin hjärna (för den som har en sån). Sedan blir det stryktvätt framför TVn. Det är nog enda sättet att stå ut med plågan att se en avgörande sjunde match mellan Frölunda och Luleå efter att Luleå har förlorat sitt försprång och nu måste avgöra borta i en kokande Scandinavium-arena. Det blir INTE lätt men hoppet lever.

På vägen ut till affären (det är en fullt godkänd anledning att gå ut i det fina vädret när såväl filen som juicen är på upphällningen inför morgondagens frukost, så det så) så träffade jag på några trevliga grannar. Sånt piggar upp när man tillbringar så mycket tid ensam med näsan i böckerna. Vi pratade en god stund. En av dem sa till mig: "SKRIV! Jag blir alltid så lugn när jag läser i tidningarna vad du skriver, och det är inte bara jag. Vi är många gamla som tycker precis som du, och vi pratar ofta om dig. Vi blir lugnade av att veta att det finns någon som kan uttrycka sig och som vågar säga som det är." Jag blev glad förstås, samtidigt som jag ju nånstans är himla tacksam över att inte längre förknippas med vänsterhörnet i den lokala politiksandlådan. Jag andas friskare luft nu! Man ändå.... Det är ju skada att politiken befinner sig så långt från vanliga människor. Det är i sanning ett demokratiproblem!

Så tänkte jag när jag gick till affären, och när jag kom hem så skrev jag en debattartikel till. Alltså, det är ju så svårt att låta bli när det finns så mycket att göra!!! (Det där är sant i två olika dimensioner. Ett: Jag har studieuppgifter som växer mig över huvudet. Två: Orättvisorna i samhället måste åtgärdas. Jag hoppas bara tiden räcker till för att klara av båda dimensionerna....)

Go Luleå Go!

Igår för 22 år sedan...


Och fort går det.... Svisch bara!

söndag, mars 22, 2015

Människor eller legobitar?

Jag har lämnat omsorgsnämnden i Kalmar. Det betyder dock inte att jag har lämnat verksamheten. Nu är jag berörd personligen ännu mer än tidigare. Min mamma har nämligen flyttat in på äldreboende och är nu såväl dagligen som nattligen beroende av att verksamheten fungerar. Än så länge gör den det.

Däremot blir jag både arg och ledsen när jag får läsa i tidningarna om att äldre som bor i stadens norra delar, på boendena Trädgården och Björken, nu ska flyttas till det ombyggda och stora fd Smedängen i Smedby, 11 km väster om centrum. Så får det nämligen inte gå till. Så utformar man inte information till boende. Så behandlar man inte människor. Nämndens ordförande framhåller den höga standarden i Smedby, och jag ifrågasätter inte det faktumet. Jag tror att det kommer att bli jättefint. Jag har själv varit med om planerna från början, och jag vet också att det hela tiden har funnits genomtänkta planer för såväl fysisk gestaltning som verksamhetens innehåll och inriktning. Det kommer att bli bra, och man kommer att lyfta sig själv i håret för att undvika att hamna i det läge som Smedängen var för ett par år sedan med rykten (en del var nog tyvärr mer än rykten dessutom) om kränkningar och förnedrande behandling. Det kommer inte att ske igen.

Vad jag vänder mig emot är det här med "kommer att flyttas". Vem kan egentligen bestämma det? Betalar inte de boende för sina lägenheter? Har de blivit fråntagna eget inflytande över sin boendemiljö? För inte alls länge sedan, det handlar till och med om den här sidan nyår, satt jag, mamma, pappa och biståndshandläggaren och diskuterade möjliga boendealternativ. Mamma och pappa som sedan början av 60-talet har bott i Bergavik ville förstås ha ett boende till mamma så nära hemmet som möjligt. Det gör ju allt så mycket enklare när pappa ska besöka henne, och det gör han oftare än någon annan kan tänka sig skulle jag vilja påstå. Jag bor ju i Djurängen, och det är också norröver. Därmed utökades alternativen. Boendet Trädgården är ju nästgårds från mig räknat, men jag mindes ju diskussionerna från nämnden under 2014. Trädgården låg i farozonen för en nedläggning redan förra året. Den fysiska utformningen med ett fåtal boende i fyra plan gör att bemanningen blir dyr speciellt nattetid, och de problemen kan man varken bygga bort eller schemalägga bort. När jag frågade om det verkligen inte rådde intagningsstopp på Trädgården vid det här laget så var dock beskedet från handläggaren: "Visst tar vi in boende dit fortfarande. Det där har jag inget hört om." Jag tror henne. Det var ett helt korrekt tjänstemannasvar. Vi lät således Trädgården stå kvar som ett alternativ högt upp på önskelistan. Som tur var löste det sig på annat sätt. Mamma fick plats på det boende som ligger allra närmast där pappa bor.

Men, vad hade hänt annars? Jo, vi ska vara medvetna om att det där med att flytta in på äldreboende är en ganska traumatisk historia. Det är inget som "sitter utanpå" som vi säger i den här landsänden. Det tar kraft från alla inblandade och det är tillräckligt jobbigt att motivera en flytt EN gång. Hade mamma kommit in på Trädgården förra måndagen (det var då hon flyttade in), på ett ganska OK avstånd från Bergavik (och definitivt jättenära där jag bor) så hade hon efter mindre än en vecka fått veta att hon skulle flytta därifrån igen inom en nära framtid. Gör man så? Erbjuder man permanentboende på det viset?

Jag hade skrikit. Pappa hade skrikit. Mamma hade förmodligen inte orkat skrika, men hon hade fått lida för att man inte kan behandla människor på ett vettigt sätt. Plötsligt, när jag nu läste artiklarna i gårdagens lokaltidningar om den förestående flyttkarusellen och frånvaron av empati och perspektivet "vi måste hitta lösningar som var och en kan acceptera" (ett perspektiv som vi alltid hade under min tid i nämnden), så kan jag förstå vitsen med Per Dahls (M) konstiga "boendepengsförslag". Det var totalt obegripligt före gårdagen, det erkänner jag. Han vill att man ska få välja äldreboende själv, vilket för mig har varit så självklart förut att hans förslag låter som ett paradexempel i konsten att slå in vidöppna dörrar. Men OK, det är nya tider nu. Nämndens ordförande säger att flytten ska gå lugnt tillväga, men de boende på Trädgården och Björken ska flytta till Smedby. Punkt.

Självklart måste man ha rätt att utveckla verksamhet och att bygga nya boenden. Lika självklart är det att man ibland måste stänga ner ställen som är gamla, slitna eller på annat sätt är tungjobbade. Det är inte det jag protesterar emot. Det jag protesterar emot är att man verkar ha glömt att man har med människor att göra, människor som har valt sitt boende precis som de flesta av oss andra, och som precis som vi andra har olika behov och olika preferenser. Kanske vill många flytta till ett nyrenoverat boende, men det måste finnas möjligheter att hitta lösningar som var och en kan acceptera. Varje människa är nämligen viktig och unik. Man måste lyssna på var och en. En kommun som inte gör det får ju skämmas.

Och skämmas bör man också för sin behandling av träffpunktsverksamheten. Att låta sådana dö sotdöden bara för att man inte har politisk fantasi, mod och vilja att använda andra tankeredskap än osthyvlar är skamligt i kubik. Det är fult att luras, precis lika fult som att inte behandla människor på annat sätt än man behandlar legobitar.

torsdag, mars 19, 2015

Tiden flyger...

En vecka sedan sist.... Ja, tiden flyger verkligen iväg under vissa perioder. Sedan sist har jag tenterat, läst, rest, tänkt, spelat, diskuterat, läst, sjungit, läst, lyssnat och läst. Om vartannat. Lite har jag sovit också, med betoning på lite. Det är mycket nu, som sagt, och tentan som skrevs igår var en stressig historia. Fyra timmars skrivtid och jag utnyttjade den fram tills nio minuter återstod. Då skrev jag sista ordet, snyggade till formatet och skickade in hela produkten i ogenomläst skick till universitetet. Mer kunde jag inte göra. Hoppas det duger. Ämnet var intressant: Evangeliernas Jesus och brevens Paulus (kristologi, eskatologi, jungfrufödsel, spänningen mellan konservativ och liberal teologi etc). Lite har jag nog lärt mig, eller rättare sagt, jag har lärt mig betydligt mer än vad man kan skriva ner under tre timmar och femtioen minuter.

Livet pågår ju på andra arenor också, hela tiden runt omkring. I morse möttes jag av nyheten om besinningslös automateld inne på en restaurang på Hisingen. Sådant skrämmer. Våldet kryper allt närmare, och vi verkar liksom inte fatta att det vi gör när vi bygger ett samhälle spelar roll. Det är ju exakt DET som spelar roll. När ska vi begripa att våld inte löser några problem utan bara skapar nya? Och att kränkningar och avsiktlig elakhet skapar negativ respons? Det spelar roll hur du och jag lever våra liv, kanske större roll än vi anar även utanför vår egen närmiljö.

Apropå det: Mamma har flyttat in på äldreboende och jag har inte hunnit hälsa på henne än, men idag ska det bli av. Tiden har helt enkelt inte funnits, men nu, ett par dagar efteråt så tänker jag se efter hur hon har det. Som tur är så vet jag att pappa gör allt han kan för att det ska fungera, men det känns ju bättre så klart om man kan hjälpas åt.

Kommunen här fortsätter att krumbukta sig om plan- och byggfrågor. Nu börjar det bli lite för pinsamt. När man inte som högt uppsatt och välarvoderad politiker kan ta EN enda debatt i EN enda fråga utan att förfalla till personangrepp så går skam på torra land. Jonas Löhnn (MP) riktar kritik mot det politiska ledarskapets arbetsmetoder och får tillbaka "Detsamma har jag hört om Jonas själv". Vad hände med svar av typen: "Den kritiken får Jonas stå för. Jag håller inte med."? En pensionerad stadsarkitekt som efterlyser att man följer gällande regelverk får tillbaka "Det borde inte anstå en man som NN. Framförallt inte när man likt präster och professorer titulerar sig själv emeritus." Man bara suckar... Nivå, någon? Väx upp från sandlådan! Lär er att debattera sak och inte person! Kan man inte skilja på de sakerna, vilka hör till kapitel 1 A i handboken "Att bli vuxen", så är det omtenta som gäller. På grundkursen.

Konstmuseet i Kalmar har under de senaste veckorna bytt chef under så tumultartade former att det blev en riksnyhet. Information riktad till oss medlemmar i konstföreningen kom i tisdags kväll, men då hade vi ju redan under lång tid kunnat följa processen via media. Jag vet för lite för att säga såväl A som B, så jag är tyst om det jag inte vet. Men tänker en massa gör jag ju.

Nej, nu är det hög tid att ta itu med dagen. Livet är inte oändligt, det har vi också fått lära oss under de senaste veckorna. Det kan ta slut snabbare än man tror. Därför är det viktigt att ta vara på den tid man har. Ibland är den bästa strategin att ta det lugnt. Jag borde nog lära mig det, och låta framtiden vila i Den högstes händer. Det känns ju tryggast så. Ibland får man helt enkelt låta kompetensnivån bestämma var frågor ska avgöras.

torsdag, mars 12, 2015

"Vi har utvecklats!"

Igår hade vi som de flesta vet Feministisk afton i Kalmar. Det blev en helt igenom lyckad och mycket välbesökt  kväll, trots tågstrulet som försenade kvällens huvudtalare med en timme, men man är väl flexibel ;-) Det måste man ju vara när man har med järnvägen att göra numera. Hur som helst, Gudrun Schyman kom infarande som ett jehu vid 19-tiden och sprang direkt upp på scenen och levererade ett långt, lärorikt, inspirerande och upplyftande inlägg fram till ca sju minuter innan hennes tåg skulle avgå igen mot Malmö. Det gick vägen, mycket tack vare chauffören Marcus som tog till alla möjliga och omöjliga knep för att hinna till och från stationen med marginal. För övrigt bidrog komikern Anneli Abrahamsson och en del musikinslag på den öppna scenen till kvällens behållning. Vi lokala talare (vi som är officiella talespersoner för F! Kalmar län) gjorde också vårt bästa för att elda upp publiken i rätt stämning  ;-) TACK till alla som jobbade med evenemanget och TACK till alla som var där!

Jag träffade Gudrun personligen senast i valrörelsen 2002. Då var hon partiledare för Vänsterpartiet och samlade stora skaror på Larmtorgets scen en vacker sensommarkväll i augusti. Hon har ju förmågan att väcka intresse. Så är det bara, men tyvärr så minns jag också tidningsartiklarna dagen efter. Jodå, Östra Småland hade Gudrun på förstasidan, eller, tja, det beror på hur man ser det. Man såg hennes ben. Bilden var tagen bakom Gudrun, och själva motivet var hennes ben och kjolkanten. Sedan såg man publiken som satt och stod på torget i bakgrunden, mellan och vid sidan av partiledarspirorna. Snacka om nedgörande bild... och visst sjutton var den medvetet vald. Rapporteringen från gårdagen var ljusår mycket bättre. Det går framåt!

Jag passade på att byta några ord med huvudpersonen, och sa att det var trevligt att ses här i Kalmar igen. Senaste gången var 2002. "2002...", sa hon, "då var det ett helt annat parti". "Ja, det var det" svarade jag. "Men vi har utvecklats. Det är ju trevligt!" sa hon. Och det är det ju. Och dessutom är det sant.

Igår passade jag på att inhandla lite nya partimärken. Jag har redan en hög med feministmärken, och de funkar ju utmärkt fortfarande, men alla knappar och pins med V på är liksom lite passé om man uttrycker sig försiktigt, och då menar jag inte bara i mitt liv utan överhuvudtaget. Vi behöver nytänkande! Vi behöver nya perspektiv! Vi behöver nya idéer och vi behöver vilja och mod!
Dessutom behöver vi något att sticka hål på uppblåsta pampar med. De här fungerade utmärkt att smälla ballonger med igår (men det lät lite väl mycket). Jag är helt övertygad om att de kan användas även i mer bildlig bemärkelse, för det behövs. Uppblåsthet är tyvärr en sjuka som sprider sig i de traditionella politiska lagren.

MEN: Bäva månde patriarkatet! Det feministiska genombrottet sker nu! Vi är på gång, helt enkelt för att vi har utvecklats och kan utvecklas!

Problemet är resursbrist och bristande politisk vilja

Debattartikel (respons) i Barometern 12 mars 2015

Det var inte längesedan vi kunde läsa att Vänsterpartiet i Kalmar inväntar nya resurser i form av statsbidrag för att kunna satsa dem på kommunens välfärd. Osthyvelsbesparingarna i mångmiljonklassen för de största verksamheterna inom omsorg och skola är ett resultat av borgerlig politik hette det då. Vänstern ställde hoppet till en vårproposition som skulle få staten att öppna plånboken och rädda Kalmars välfärd.

Nu går ledningen för den nya omsorgsnämnden, företrädare från S, C och V, ut och säger att det inte finns något resursproblem i äldreomsorgen. Det läggs redan tillräckligt med pengar där säger även V-företrädaren som plötsligt har bytt åsikt. Det som är problemet är ”strukturen”. Man jämför sig med landets övriga kommuner och ser att andra lägger mindre pengar än Kalmar på äldreomsorg.

Det är dags att börja betänka vad man jämför sig med. Hur ser ”strukturen” ut i övriga kommuner? Hur är fördelningen privata och vinstdrivande aktörer relativt kommunala? Privata aktörer har generellt sett lägre kostnader, det vet vi. Vidare, på vilket sätt är övriga kommuner föredömen i fråga om värderingen av arbetet? Kalmar har ett jämförelsevis högt löneläge, men det kanske också är ett ”strukturfel”?

Jag efterlyser en verklig uppvärdering av omsorgsarbetet! Det är till största delen kvinnor som utför det, och det är närapå skamligt att gång på gång begära att redan hyperstressade undersköterskor ska springa snabbare och jobba effektivare, precis som om det handlar om monteringsarbete vid ett löpande band. Det är ju människor det handlar om, människor som har stora behov av omsorg och människor som har stora behov av att känna att de kan ge den.

Efter debattartikeln från omsorgsnämndens majoritet så vet vi i varje fall en sak: Kommer det nya pengar från staten så tillfaller inte en krona äldreomsorgen. Där finns ju inget ”resursproblem”. Jag säger något annat: Det behövs absolut mer resurser! Vad vi dock inte behöver är en majoritet utan rättviseambitioner, som inte klarar av att formulera och än mindre genomföra en feministisk politik, och en kommunal budget som kräver ständiga besparingar på våra allra viktigaste områden. Det behövs mer än vackra ord till intet förpliktigande och utan innehåll!

Birgitta Axelsson Edström

Talesperson Feministiskt initiativ Kalmar län

onsdag, mars 11, 2015

Rosa revolution ;-)

Dagen då en stor Feministisk afton arrangeras av Feministiskt initiativ i Kalmar län och speciellt inbjudna gäster är partiledaren Gudrun Schyman och komikern Anneli Abrahamsson började med en icke oansenlig revolution  i det egna hemmet. Maken, som brukar duka frukostbordet redan kvällen innan och också fixa frukost till sin otroligt morgontrötta fru, hade dukat och fixat den här gången också. Men, den här morgonen hajade jag till när jag skulle hälla upp kaffet. Såg jag verkligen rätt? Ja, det gjorde jag!

Jag hade fått en ljusblå kaffemugg, goe maken hade tagit en fisrosa. Jag lovar, det har ALDRIG tidigare hänt! Vi har ett mycket jämställt förhållande på många sätt (frånsett att jag just nu lever ett studerande hemmafruliv vilket betyder massor att göra men inga inkomster vilket i sin tur betyder att maken drar in allt till det gemensamma hemmet. Tacka patriarkatet för det! Eller typ alltså, tacka inte alls...) men gränsen har liksom gått vid rosa muggar. Inte ens Barbapapamuggen som är rosarutig har godkänts som manligt alternativ. Jag tar det som ett omen. Kvällen kommer att bli mycket lyckad! Normerna håller på att luckras upp även på de viktiga sidorna av tillvaron ;-)

Tja, och vad ska jag prata om till kvällen? Ja, det går jag just nu och funderar över innan jag ska läsa ut det sista av kurslitteraturen inför nästa veckas tentamen. Jag tror att jag har bestämt mig. För övrigt är det ju kul att prata efter Gudrun Schyman. Känn ingen press, liksom ;-) men det jag ska ta upp är mer på min mammas gata än på hennes, så det ska nog gå bra. Eller åtminstone inte katastrofalt dåligt. Eller förhoppningsvis så går inte alla hem...

Jag ska ladda med kaffe, men den här gången får det bli ur rosa mugg för min del. Jag behöver nämligen lite småbusig kvinnokraft!

tisdag, mars 10, 2015

söndag, mars 08, 2015

Internationella kvinnodagen 2015

Idag är det internationella kvinnodagen. I år infaller den alltså på en söndag, och kanske kan det göra att oskicket med att politiska storebrorspartier springer runt i kommersen på stadens gator och torg och delar ut röda rosor till passerande kvinnor med ordet "Grattis!". Det där har alltid gjort mig smått illamående. Vad blir man gratulerad för? Lägre lön för likvärdigt arbete? Lägre pensioner? Privilegiet att vara en individ av ett kön som statistiskt sett har anledning att inte känna sig trygg i det egna hemmet? Förmånen att med grisiga arbetsförhållanden jobba i välfärdsverksamheten och ständigt känna att resurserna inte ger oss möjlighet att göra ett så gott arbete som vi skulle kunna eftersom tiden till omvårdnads- och omsorgsinsatser inte räknas fram utifrån det faktum att det är människor som ska omvårdas? Eller blir vi gratulerade till att vi har rösträtt?

Oavsett så är det ju sjukt, precis lika sjukt som argumenten som dyker upp med jämna mellanrum: Vi kvinnor i Sverige ska vara glada, nöjda och tacksamma. Vi behöver inte klä ut oss till pojkar för att kunna leka ute när vi är små. Vi har aborträtt. Vi blir inte utsatta för offentliga piskstraff om vi blir våldtagna och vi har möjlighet att skilja oss från en man (som slår oss fördärvade gång på gång innanför hemmets väggar) utan att automatiskt och formellt hamna utanför samhällets skyddsnät. Ja, visst ska vi vara tacksamma. Visst ska vi vara tacksamma för att vi har grundläggande mänskliga rättigheter och friheter. Vi kanske rentav ska vara så tacksamma att vi låter männen behålla de privilegier de har? Vi har ju ändå kvinnlig rösträtt. Att hävda att vi skulle ha rätt till lika mycket som män är väl att gå för långt, eller hur? Så låt oss vara tacksamma, tacksamma in i dumhetens leråker... och sedan stå kvar där med lera upp till låren.

Alltså, jag tycker ju inte det. Jag känner ju långt in i benmärgen att det finns orättvisor som varje rättänkande och rättvisestödjande människa borde reagera mot, såväl på hemmaplan som utomlands. Strävandena är inte varandra uteslutande utan de går hand i hand. Den som jobbar för rättvisa här gör likaledes på andra håll. Och det behövs.

Men snälla, låt oss slippa rosorna och "firandet". Det är fördummande och förflackande. Ställ gärna till fest, men kalla det inte firande av Internationella kvinnodagen och använd inte festandet till att via alkoholruset förringa den kamp som har pågått och måste pågå nu och framöver. "Att säga grattis till en kvinna på Internationella kvinnodagen är samma sak som att säga Grattis till Jesus på Långfredagen" läste jag nyss. Det ligger något i det.

Använd hjärnan och hjärtat. Använd 8 mars i rättvisans namn. Gör så att kampen syns. Använd tydliga exempel även om de kan göra lite ont (precis som färgkombinationen ovan i bilden. Den SYNS i varje fall). Det leder längre än en röd ros från välfyllda partikassor i partier som inte på långa vägar lever upp till de rättvise- och jämställdhetsmål som de själva har varit med om att formulera. Upp till kamp på riktigt, inte bara 8 mars utan ALLA dagar!

fredag, mars 06, 2015

Jämställdheten kräver kamp!



Insändare i bl a Östra Småland 6 mars 2015 från oss i Feministiskt initiativ:

När riksdagen fattar beslut så förväntar sig nog de flesta att det ska ge resultat, det vill säga att det som beslutades också ska bli gjort i verkligheten. Därför finns det anledning att så här, runt 8 mars, erinra om vad faktiskt riksdagen beslutat när det gäller jämställdhet.

Våren 2006 fattade Riksdagen, i full enighet, beslut om nya mål för jämställdhetspolitiken. Det övergripande målet är ”att kvinnor och män ska ha samma makt att forma samhället och sina egna liv”. Det innebär bl.a. följande:

  • En jämn fördelning av makt och inflytande, dvs. det ska synas i samhällets alla hierarkier att det kan finnas både kvinnor och män på alla poster och positioner.
  • Ekonomisk jämställdhet, dvs. kvinnor och män ska ha samma möjlighet och villkor när det gäller utbildning och betalt arbete. Ekonomisk självständighet ska gälla livet ut. Det handlar alltså om rättvisa löner och pensioner.
  • En jämn fördelning av det obetalda hem- och omsorgsarbetet. Samma ansvar i föräldraskapet. Möjlighet att ge och få omsorg på lika villkor.
  • Mäns våld mot kvinnor ska upphöra. Män och kvinnor ska ha samma rätt och möjlighet till kroppslig integritet.
Allt det här går att läsa i Statistiska Centralbyråns utmärkta lilla lathund om jämställdhet, ”På tal om kvinnor och män”. Där kan man också i en tillbakablick från 1980-talet läsa att
  • Fortfarande tar kvinnor ut merparten av föräldrapenningen.
  • Fortfarande arbetar en hög andel kvinnor deltid.
  • Förändringarna mot en mindre könssegregerad arbetsmarknad är små.
  • Löneskillnaderna mellan kvinnor och män är nästan oförändrade.
  • Män har högre pension än kvinnor. 
Förutom SCB:s utmärkta faktasamling finns det mängder av rapporter och utredningar som visar på samma sak. Det står i princip still i de avgörande frågorna och går det framåt så är det med myrsteg. Så är det, trots att alla riksdagspartier 2006 alltså tog beslut om tydliga och mätbara mål som skulle ta oss i en annan riktning.

Till alla som tror att utvecklingen i riktning mot jämställdhet och frihet från diskriminering kommer att gå av sig själv vill vi säga: Tänk om! Inga rättigheter har någonsin blivit kvinnor givna. Ingen diskriminering har upphört utan krav från de berörda. Varje reform är resultatet av ett långsiktigt organiserad påverkansarbete av feminister (av alla kön!), människorättsaktivister och antirasister inom och utom organisationer, på samhällets alla nivåer, här som där. 

Det patriarkala tänkandet är globalt och resultatet är katastrofalt. Vi som har friheten att tala ska därför göra det. Vi som har friheten att organisera oss ska därför göra det. Vi ska manifestera kraven på förändring den 8 mars och alla andra dagar. Historien sedan 2006 visar att vi inte kan förlita oss på att riksdagspartierna uppfyller ens de mål de själva har satt upp. Vi måste fortsätta att kämpa, och vi gör det tillsammans!

Frida Hagman Svensson, Birgitta Axelsson Edström, Charlotte Niklasson Karlenvie, Annika Roskvist Stahre

Feministiskt initiativ Kalmar län