Igår såg jag Tom Alandhs fantastiska dokumentär om Inger Svensson, den första kvinnan som vigdes till präst i Växjö stift. Titeln var
"...och förlåt oss våra skulder...". Ändå var det en helt annan melodi jag hade i huvudet när filmen var slut:
"Se mig för här är jag. Låt mig få komma nära till era hjärtan så som den jag är" (text: Marie Nilsson). Filmen satte djupa spår...
I detta kvinnoprästfientliga stift fick Inger Svensson sin kallelse redan när hon var fyra år. På prästgården på Öland fick hon stöd av sin far prosten. Teologistudierna i Lund inleddes och hon hade löfte om att bli vigd till präst av biskop David Lindquist i Växjö stift. Under studieåren utsattes hon för påtryckningar om att ändra sin studiebana, hon var ensam bland manliga studenter som inte tyckte att hon hörde dit och hon fick söka umgänge på annat håll. Olyckligtvis finns det ju saker som kan göra en tung vardag lättare temporärt. Där fastnade hon. Missbruket tog hon med sig in i sin prästerliga gärning, genom prästvigningen i Kalmar domkyrka (domprosten Danell i Växjö förbjöd vigningsgudstjänst för en kvinna i "sin " domkyrka). Kanske var det därför stiftet faktiskt hade två domkyrkor, för att denna gudstjänst skulle kunna hållas under värdiga former?
Men problemen fortsatte. En populär och social präst ensam i 13 rum i en prästgård i Norra Möckleby, motarbetad av påstridiga manliga kolleger och förbjuden att verka i vissa kyrkor, utesluten från gemenskap och hänvisad till att bli arbetsledd av pappa prosten samtidigt som breven och de nattliga telefonsamtalen fortsatte att komma... Det kan inte ha varit lätt. Det var det inte heller. Vi vet resten. Strax efter det att hon fyllt 50 år fick hon lämna sin förslitna kropp och flytta hem till Herren. På hennes lilla gravsten står enbart
Dottern Inger, födelseår och dödsår. Inget mer. Inte ens ett efternamn.
Det som ändå stannar kvar i tanken nu är den oförståndiga värld som hon levde i, där manliga kolleger och studiekamrater kunde sätta sig över hennes kallelse, där hennes missbruk enbart blev hennes problem och absolut inget som någon hade någon del i, där människor då men också fortfarande, mot bättre vetande, vägrar att se hur kärlekslöst hon behandlades. Det kom busslaster med folk för att se "kvinnoprästen i sin kyrka", ungefär som för att titta på en apa i bur. Samtidigt var hon uppskattad som duglig förrättningspräst, vänlig och "vanlig". Hon hade ett krig att utkämpa, och hon fick göra det ensam, ständigt tvivlande på sin egen förmåga och ständigt utsatt för härskartekniker av värsta sort. Kan någon föreställa sig det?
De röster som hördes i gårdagens program var tydliga, var och en på sitt sätt. Visst fanns det empati och kärlek också, det hördes och syntes från flera håll, men från andra håll, från de människor som kanske skulle ha stått henne närmast, fanns avståndstagandet. Hon blev lämnad åt sig själv. Det viktigaste var ju att hon skadade, inte att hon blev skadad. Några gubbars principer, som inte hade kärleksbudskapet varken i bokstäver eller mellan raderna, kunde frysa bort henne. Jag blev ledsen i själen. Hon led. Hur många lider idag som blir utsatta för samma trångsynthet och samma fega försvarsmekanismer? Vi har ju inte kommit så himla mycket längre i vår sociala utveckling än vi hade 1969 när Inger Svensson prästvigdes, under 1970-talet när hon verkade på östra Öland eller 1996 då hon dog efter att ömsom arbetat som präst, ömsom varit sjukskriven för behandling efter behandling. Tyvärr. Alkoholism och missbruk är fortfarande skamligt. Människors psykiska problem är en fråga för
dem och inte för
oss runt omkring. Vi har inte lärt oss mycket. Handen på hjärtat, så är det.
Frågan är vem som skulle förlåtas i
"...och förlåt oss våra skulder...". Den frågan lät sig inte besvaras, men jag hoppas att den gav upphov till tankar, inte av dömande art utan mer om hur vi ska skapa en bättre framtid än den dåtid som har passerat eller den nutid vi upplever här och nu. Själv fortsatte jag att tänka på Marie Nilssons vackra text. Den slutar med orden
"Älska mig för den jag är". Den bönen kan vi be lite till mans, och vi kan, lite till mans, försöka uppfylla den för varandra. Inte måste vi nödvändigtvis bestämma över andras liv, andras kallelser och andras förmågor för att kunna älska varandra? Om så vore fallet, är det då inte oss själva vi älskar istället?
Som sagt,
"älska mig för den jag är". Det räcker.