torsdag, februari 27, 2014

Vi måste FOKUSERA!



(Insändare i dagens Östran)
 
Jag reagerade starkt på Liselotte Erndin Dahlbergs krönika i fredagens Östran.  Särartsfeminismen, den som vill betona skillnader mellan män och kvinnor och som utifrån det motiverar skilda uppgifter i samhället mellan män och kvinnor ENBART beroende på kön, är en döende dinosaurie som dock ibland kan höras i ärkekonservativa kretsar för att på något sätt rädda ansiktet på en politik som totalt ignorerar behovet av jämställdhet.

Däremot vill jag inte blanda bort korten i jämställdhetsarbetet. Jämställdhet handlar om att rätta till skillnader mellan mäns och kvinnors livsvillkor och inte om att diskutera sexuell läggning eller heteronorm. Problemet är INTE heteronormen, problemet är att vårt samhälle genomsyras av den patriarkala normen som säger att män är mer värda än kvinnor, att mäns bidrag till samhället är viktigare än kvinnors och att män överhuvudtaget på något märkligt och naturgivet vis ska ha en starkare ställning än kvinnor. Det är DÄR problemet ligger.

När feminister ihärdigt kämpar för kvinnors rättigheter så får vi så gott som alltid höra att det finns andra problem att åtgärda istället. Det må vara skillnader mellan fattiga och rika, mellan tätort och glesbygd, mellan svenskar och nysvenskar eller mellan yngre och äldre. Då och då hör man till och med att vi borde engagera oss för djurens rättigheter i matindustrin. Jag lovar, även i dessa viktiga områden hittar vi övertygade feminister i det första ledet. Det är bara att titta efter.  Men kampen mot patriarkatet, den norm som skär igenom ALLA andra frågor, är den vi måste fokusera på.

Det är den vi måste förändra om vi ska uppnå jämställdhet någon gång i framtiden. Att fokusera på annat gör bara att arbetet försenas och resultaten uteblir.

Birgitta Axelsson Edström
Ninjafeminist på vänsterkanten

onsdag, februari 26, 2014

Att välja...

Det där med att välja är inte alltid enkelt. Ibland ställs man inför val som man inte önskar, som är val mellan två dåliga alternativ eller som handlar om saker som man inte ens skulle behöva ta tag i. Ändå hamnar man där. Då gäller det att försöka göra det minst dåliga av situationen och så hålla fast vid det. Det hör till villkoren för människolivet. Man styr inte över allting, men man måste ändå hantera det som dyker upp längs ens väg på bästa sätt utifrån de erfarenheter och den situation man har. Det kan vara lätt att döma andra utifrån, men sanningen är att man aldrig KAN döma en annan människa. Ni vet det där med att gå i någon annans skor... Det gör man liksom aldrig. Vi kan tycka och tänka en massa, men döma ska vi aldrig göra, inte ens oss själva. Val kan vara svåra, men de måste ibland göras, och vi försöker göra rätt och försöker undvika att göra människor illa. Det räcker ganska långt.

Nu är politikerpensionerna uppe för granskning igen. Det händer ungefär en gång om året att media rapporterar om hur mycket pengar av skattebetalarnas lilla påse som går till att försörja politiker som har lämnat sina uppdrag och inte försörjer sig på annat sätt. Visst, det är många gånger svindlande summor. Gamla avtal med flödande gräddfiler är inte rimliga. Man ska inte kunna gå runt välbetald  i 25 års tid på skattemedel utan att lyfta ett finger, men reglerna har ju stramats upp en hel del och mer åtstramning är att vänta. Det är bra. Det är val och överväganden som en ansvarsfull politisk ledning måste göra om vi ska kunna behålla respekten för det demokratiska systemet i längden. Själv omfattas jag inte alls av några sådana regler och kan inte påverka dem heller. När jag valde, efter en lång period av frågor och vantrivsel, att säga upp mig så gjorde jag det utan skyddsnät. Det var, förmodligen sett ur andra perspektiv än mitt, ganska våghalsigt för att inte säga korkat. Det finns säkert de som tycker så. Andra tror att jag som politiker har avtal som ger mig tryggad försörjning livet ut. Det är alltså fel, båda delarna. Än så länge har jag kvar mina politiska uppdrag, men de ger bara en liten bråkdel av min tidigare försörjning trots att de tar mycket tid, engagemang och energi. Man ska inte berika sig på politik och förtroendeuppdrag, så det är rimligt. Däremot så var jag tvungen att frånsäga mig den större delen av min månadsinkomst för att kunna ha ett liv värt namnet. Vi lever bara en gång, och hur länge vet vi inte. Det gäller att ta vara på tiden.

Det var inget enkelt val. Det tog lång tid att komma dithän, och än är jag inte klar med vart det kan leda. Däremot vet jag att utifrån de erfarenheter jag har och den situation jag hade så var just den åtgärden det enda möjliga alternativet. Vi människor är olika. Andra hanterar ett liknande läge annorlunda, och vem är jag att döma i så fall? Ingen.

Och frågan är hur jag skulle ha resonerat om det FANNS ett skyddsnät för min del. Det valet har jag inte behövt göra, men jag hoppas, om jag hade hamnat i den situationen, att jag hade valt på ett sätt som jag med rätta hade kunnat vara stolt över och inte bara hänvisat till att "så ser avtalsläget ut". Det hade jag nog haft lite svårt att leva med, inte för andras skull utan för min egen.

måndag, februari 24, 2014

DÄR går gränsen

Måndagen går mot sitt slut. Aktiviteterna i tvättstugan är också snart slut. Nu väntar nästa omgång av stryktvätt framför teven. Det är tur att man kan ha både strykjärn och tv på samtidigt. Två trista aktiviteter blir en fruktbar, stämmer inte det? Två minus blir ett plus? ;-) Nåja, man lär sig nåt medan man jobbar och kläder och örngott blir både rena, släta och mjuka. Jag står ut med det :-)

Fullmäktigemötet tidigare idag var svårare att vända till någon form av plus. Inte en enda fråga med ideologisk laddning på dagordningen, utan istället blev det en massa smågnabb som tjatades om och om igen. Halmdockor tillverkades på löpande band och begreppet pamp i betydelsen Pompös Arrogant Makthungrig Pösmunk realiserades långt mer än en gång. Jag kan inte säga att någon sida var bättre än någon annan. Snarare är det så att förekomsten av pampar och halmdockor varierar proportionellt med partigruppens storlek. Det är inte roligt att delta i, så jag var tyst idag. Enda gången som jag var på väg att begära ordet var när jag ville ställa en ordningsfråga eftersom interpellant och respondent vägrade hålla sig till ämnet. Det framstår nog inte helt klart för någon annan utom de två hur interndebiteringsregler hänger ihop med turistbolagets allmänna finansiering och senaste budgetdebatten. Presidiet måste ta ansvar för att debattreglerna efterföljs och tillämpas lika för alla oavsett vem som står i talarstolen. Det är det som är demokrati och rättvisa. Punkt. Men jag är tacksam över att jag nu ser slutet på min kommunpolitiska gärning. Gränsen är nådd på det området. Tiden är för dyrbar för sådant, och inte vet man hur länge man har den heller, eller hur?

Men ute sken solen! Och jag lyckades glömma mina kängor i fullmäktigesalen när jag skulle cykla hem. Nåja, jag kunde vända om efter inte alltför många meter. Hur som helst är det ett tecken på att våren har kommit till Kalmar. När man kan gå ute med lackskor och nylonstrumpor och inte märka att det är kallt så är det nog inte vinter längre. Tyvärr.

Jag är på den förlorande sidan i väderleksspelet, jag känner det, och inte får man någon förståelse för det problemet hos människor i ens omgivning. Där dyrkas nämligen våren och sommaren, ljuset och värmen. Suck.... Men jag får stå ut med det. Också. Nu kallar strykjärnet ännu en gång. Bara inte det är nåt naturprogram på teven om årstidsväxlingar. DÄR går gränsen. ;-)

söndag, februari 23, 2014

Hoppet är det sista som lämnar en

Idag är jag lite kritiskt laddad, och det handlar inte om att de svenska herrarna missade medalj i femmilen eller att Tre Kronor förlorade OS-finalen mot ett långt bättre Canada. Anders Södergren gjorde ett fantastiskt lopp och blev bäste svensk på plats 7, med Daniel Richardsson och Johan Olsson i hälarna. En härlig laginsats! Ännu bättre laginsats gjorde dock den ryska medaljtrion med Legkov i spetsen. Så härligt för hemmanationen att ta en trippel sista dagen! Och ett välförtjänt grattis vill jag också skicka till Canada. Ni var bättre idag, mycket bättre.

Men jag är ändå lite sur... Jag är sur på timslånga predikningar med en massa pekpinnar om världsfrånvändhet. Ska inte vi kristna leva I världen men inte AV den? Och gentemot VAD ska vi vara trogna, Bibelns budskap eller traditioner från den senaste väckelserörelsen? Bibeln är ett levande ord. Jag är säker på att det ordet håller oavsett samhällelig kontext, och jag tror inte för ett ögonblick att Gud har gett oss hjärnor som det inte är meningen att vi ska använda.

Jag är sur på att det inte är intervallstart på ett femmilslopp. Som det nu är kan man ju nöja sig med att köra de sista fem kilometrarna på sin höjd. Inget händer ju före dess ändå. De första dryga fyra milen är en sällskapsresa i klunga, fylld av taktik och strategi, men inte av personliga prestationer.

Jag är sur på de snabba reaktionerna som ifrågasätter Rysslands "renhet" i skidlandslaget när vi svenskar direkt skriker om hur synd det är om en hockeyspelare som sägs ha migrän men som egentligen fastnade i dopingkontrollen. Kanske är ingen ren, kanske är alla det, men problemet är att vi behandlar folk olika. I andra sammanhang kallas sådant för nationalism och rasism. Har vi tänkt på det?

Men egentligen är jag inte så sur. Jag har väldigt mycket att vara tacksam för, men ändå.... Dagens I-landsproblem, eller är det kanske meningen att det ska finnas såna som jag också, som vägrar att acceptera det som inte är rättvist, rimligt och rätt? Kanske är det så.... annars så finns det nog ingen plats för mig i den här världen. Fast jag letar ju, fortfarande. Hoppet lär vara det sista som lämnar en.

lördag, februari 22, 2014

En dag

Jag hittade ett vykort i bokhyllan...


En dag så händer det.

fredag, februari 21, 2014

Som en tur med Ursaaben....

Jag brukar försöka hålla mig undan att kommentera politikområden som jag inte är direkt inblandad i på lokalnivå. Vi har tidigare haft en sådan slags överenskommelse att lämna varandras områden i fred, men den gäller helt klart inte längre, så då utnyttjar även jag den friheten.

Då undrar jag: Vad i all världen hittar barn- och ungdomsnämnden på nu? Överhuvudtaget så har jag under de gångna åren (jag lämnade själv nämnden 2006 efter tolv års starkt engagemang) flera gånger undrat över vägval som har gjorts. Verksamheten har förytligats och reducerats till en tävling där allt går ut på att mäta och jämföra sig. Det gäller ju till att till varje pris baxa eleverna över kanten precis innan målsnöret nås så att det blir goda siffror i statistiken. Statistiken har tagit över den roll som pedagogiken borde ha. Eleverna blir mätetal istället för människor. Å andra sidan är det inte lätt att driva skolverksamhet under major Björklunds ledning. Där frodas ju vardagsförnuftet (hur korkat det än är) på den vetenskapliga grundens och den beprövade erfarenhetens bekostnad. Det är precis det regelverk och det synsätt som skickas ut till kommunerna. Det är gammalt, unket, respektlöst och utvecklingshämmande inför framtiden. Tron på auktoritära lärare i en skola på 2000-talet är lika framgångsrik som att tro på att Ursaaben skulle kunna vinna Formel 1 nästa säsong. Det är inget fel på Urssaben. Den är jättecharmig och jag smälter fullständigt inför designspråket. Problemet är att den inte klarar dagens krav.


För någon vecka sedan meddelades att elever skulle polisanmälas om de var kvar i gympans omklädningsrum för länge, något som snabbt rättades till. Nu ska det införas intern pedagogisk revision (PIR). Kommunens förstelärare, eller utvecklingslärare som de heter i Kalmar, ska göra oanmälda besök i klassrummen och göra iakttagelser med syfte att förbättra undervisningen för den observerade. Jag har inget emot kollegialt lärande. Det är livsviktigt för en utvecklande organisation och nödvändigt för att kvalificera medarbetare på ett rimligt och hållbart sätt. Modeller för sådant finns redan, och de kan vidareutvecklas och anpassas till lokala behov. Vad jag vänder mig emot när det gäller PIR är "inspektionstänkandet" och de känslor av spionage som det hela ger upphov till. Var det verkligen till uppgifter som dessa som våra utvecklingslärare sökte? Varför vänder man inte på det hela istället? Kanske skulle mindre meriterade kolleger auskultera hos utvecklingslärarna för att på det sättet hitta inspiration till sin egen undervisning? Är det inte bättre att använda utvecklingslärarna som resurser på riktigt istället för att ge dem spionstämpeln först? Vore inte det mer rättvist mot alla?

Klassrummet är inget isoleringsrum. Även om det har varit så förr så ska det inte vara så nu. Öppna dörrarna, släpp in och släpp ut men gör det på ett sätt som inte kränker de professionella pedagogerna som jobbar där och som inte ens tänker tanken på att vara ögontjänare för vare sig ledare eller kolleger! Jag minns när vi hanterade en motion från en ledamot i Moderaterna om spioner i äldreomsorgen. Folk skulle anställas för att hålla koll på sina kolleger och ha uppdraget att rapportera in felaktigheter. Med all rätt röstades den ner av en stor majoritet både i nämnd, kommunstyrelse och fullmäktige från vänster till höger. KGB-anstrukna åtgärder är inget vi vill ha i äldreomsorgen. Vi vill istället respektera personalen och ge dem förutsättningar att sköta sitt jobb. Även personalen är ju människor. Det ska vi inte glömma. Jag vill inte ha in Stasi eller KGB i skolan heller. Dörrarna är ju redan öppna, och människor, även pedagoger, vill utvecklas! Det behöver vi inte oanmälda besök för att fastställa. Finns det problem så ska de åtgärdas. Det gör man genom att utveckla människor, inte spionera på dem.

Jag är förvånad över den politiska tystnaden. Jag är förvånad över att röster, som alltid brukar låta högt om att respektera personalen och ge dem förutsättningar att göra ett gott jobb, inte låter alls. Jag är förvånad över den bristande medvetenheten hos ansvariga i hur man bygger en lärande organisation. Jag är förvånad över att så många har köpt "sundaförnuftbilden" och kastat åratal av kvalificerade analyser och förbättringsförslag på skräphögen. Jag är förvånad över att skolan, som ju ska verka för människors utveckling, har en ledning som inte inser att den här åtgärden leder åt motsatt håll. Om man sätter eleverna i centrum, för det är en förtroendevalds uppdrag liksom att se till att skolan har de resurser och de verktyg som krävs för att fylla de samhälleliga funktionerna, så borde man se hur fel det blir.

Å andra sidan så kanske jag inte är förvånad alls. Det är siffrorna som är viktiga, inte värdena och det är inte kunskap och kompetens man vill ha, det är marknadsföring. Så ser ett borgerligt landskap ut, kanske speciellt tydligt i just skolan. Är det kanske dags för en tur med Ursaaben för att verkligen se hur omoderna verktyg fungerar, eller hellre inte fungerar, i ett postmodernt samhälle?

torsdag, februari 20, 2014

Feminism är kamp på bred front!



Idag hade vi Ninjafeminister en debattartikel i Barometern:

Feminism är inte tomma ord, kränkande manifestationer eller att kasta skit på andra. Feminism är ett sätt att vara och att i ord och handling verka för rättvisa mellan kvinnor och män och mellan flickor och pojkar. Den kampen börjar inuti en själv.


Vi har alla vuxit upp i ett patriarkalt samhälle. Det manliga värderas högre än det kvinnliga rakt igenom alla sektorer. Mäns arbete ger mer i lönekuvertet, mäns kompetens ger högre meritvärden och mäns åsikter väger tyngre. Den som hävdar att man har nått ända fram i något sammanhang bör nog helt enkelt öppna ögonen lite mer och ta av sig skygglapparna. Vårt samhälle har en läxa att göra, och den gäller oss allihop.


Tänk bara på uttrycket ”Det måste ju handla om kompetens och inte om kön”. Det används så gott som uteslutande om situationer där man vill ge kvinnor mer inflytande på mäns bekostnad. Vad betyder det? Jo, det säger underförstått  att män automatiskt har högre kompetens än kvinnor. När EN man kan göra ett jobb på tillfredsställande vis så betyder det på något sätt också automatiskt att alla kvinnor är sämre. När ledare ska väljas, det må vara i politiska sammanhang, i näringslivet eller i föreningar, så är det lätt att valet faller på en man ”eftersom det inte finns tillräckligt duktiga kvinnor”. Slutsatsen blir som vanligt: Det är bättre med en halvdålig man än en kompetent kvinna som ännu inte har fått möjlighet att visa framfötterna. Vi såg nyligen en undersökning som visar att könskvotering hotar ställningen för medelmåttiga män. Det stödjer vår egen analys.


Jämställdheten går inte framåt i Sverige idag, det är sant. Den retirerar, men ingen av oss är oskyldig till utvecklingen. Vi har helt enkelt inte fattat hur viktig den här frågan är för vårt välbefinnande och har inte införlivat rättvisekampen i vårt vardagliga leverne. Hur behandlar vi varandra, våra närmaste, våra arbetskamrater och oss själva?  Vad gör DU för att stärka rättvisan och för att förhindra att kön spelar roll och förminskar människors möjligheter att växa och utvecklas? Eller är du nöjd med det patriarkala normsystemet där vita medelålders heterosexuella män med makt gör precis vad som helst för att behålla den? I själva verket är det nog just DÄR skon klämmer. Det finns många som tjänar på ojämställdheten, såväl män som kvinnor. Det är därför feminister som lever som man lär ständigt motarbetas, baktalas och ses som hot.


Feminism handlar inte om att visa brösten utanför en ambassad, att bada topless i en kommunal simhall eller om att använda ordet ”hen” istället för han eller hon. Det handlar om att i vardagen utmana det rådande systemet i ord och handling. Det är en kamp, men utan kampen når vi ingenstans.  Betänk följande: Är det verkligen någon som på allvar tror att vi hade uppnått kvinnlig rösträtt genom att ligga på soffan eller genom att framhäva den egna förträffligheten? Nej, det var kamp som gällde, då som nu. Den kampen är våra barn och deras barn värda att vi tar.

Birgitta Axelsson Edström, Thore Berggren, Lise Kroer, Vivan Karlsson, Mariann Karlsson, Cecilia Möller, Kerstin Ljungberg, Christine Holmberg, Tina Wennberg, Anna Gustafsson, Laura Roch och Susanne Johansson

Ninjafeminister

onsdag, februari 19, 2014

Intressant dom i ett sorgligt fall

Så har då domen fallit i Krokomfallet där en socialsekreterare begick självmord. Arbetsmiljöansvariga chefer har dömts för brister i arbetsmiljön, dvs på grund av mobbning som inte åtgärdades. Läs mer här.

Det är fullständigt gräsligt, även om de anhöriga ju naturligtvis kan se det som en viss upprättelse för lidandet. Upprättelsen kom dock alldeles för sent. Lasse hann att ta sitt liv när han inte längre såg någon annan utväg, och skadestånd och en fällande dom hjälper ju inte för att reparera den förlusten. Det är ändå intressant att det svenska rättssystemet för första gången har kunnat fälla chefer för bristande åtgärder på arbetet vid självmord. Det är nämligen uppenbart enligt rätten att risken för självmord var stor och lätt identifierbar och att cheferna valde att inget göra. Kanske kan det hjälpa människor i framtiden som ställs inför undermåliga chefer som inte kan ta sitt chefsansvar och som väljer att mobba ut istället för att leda sina medarbetare. Sådana chefer ska vi naturligtvis inte ha, vare sig i offentlig förvaltning eller på annat håll. Det behövs utbildning förstås, men också friska värderingar och positiv syn på människor i allmänhet.

För den som har upplevt hur tystnaden på jobbet breder ut sig, som märker att information hålls undan, som gång på gång möts av obefintligt intresse och till och med märker hur folk slutar att hälsa så är historier som Lasses ett sätt att riva upp ett öppet sår. Känslan av vanmakt kommer tillbaka. Osäkerheten, den som tar ifrån en all självkänsla, dyker upp igen. Urusla (alltså i grunden rädda och inkompetenta) chefer, som aldrig kan ge ett uppmuntrande ord, som gnäller för allt och som fråntar en möjligheten att göra något åt det som alla upplever som problem genom att hela tiden lägga locket på, har många erfarenhet av. Det som utåt kan kallas för diplomati och balans på slak lina kan innanför istället vara ren feghet. Att vara en medarbetare i en sådan miljö och utifrån kvalificerade underlag och kompetens vilja göra ett gott arbete mot gemensamma mål är en ren återvändsgränd. Man har helt enkelt varken redskap eller utrymme. Gökungetaktiken, att sparka ut andra för att själv bereda sig plats, är sannolikt också vanlig i det här läget. När man har upplevt den vill man liksom inte höra göken ens, oavsett väderstreck. Jag lovar.

Domen som fäller cheferna i Krokom sätter emellertid fingret på viktiga saker inför framtiden: Mobbning SKA motarbetas och stoppas av ansvariga, och mobbning ska INTE praktiseras av chefer. Det räcker inte med fina ord som låter bra utåt och policydokument som värmer hyllorna. Det som räknas är resultatet i den aktuella arbetsgruppen. Det måste alltså till aktion och åtgärder också. Vi i Sverige har inte råd att slita ut och förlora kompetenta medarbetare på grund av självupptagna och rädda chefer som varken vill eller kan ta sitt ledarskap på allvar utan förfaller till mobbare av värsta sort. Min förhoppning är att medvetenheten om detta sprider sig. Vi som har drabbats vill inte drabbas igen, och andra ska inte behöva utstå sådan behandling. I Sverige ska människor och medarbetare ha sitt människovärde intakt, bemötas med respekt och ses som de resurser de är utifrån skilda förutsättningar och med olika perspektiv. Alla kan nämligen utvecklas, och utveckling sker i gynnsamma miljöer och inte där mobbning hör till vardagen. Vi behöver den utvecklingen!

Kamrater, vi har ändå hunnit till år 2014. NÅT måste vi väl ändå ha lärt oss om hur vi behandlar varandra?

måndag, februari 17, 2014

Möten och äkta möten

Hemkommen efter ännu ett kvällsmöte. Det är inte många kvällar jag är hemma och ledig nuförtiden, men jag klagar inte. Det är för det mesta trevliga och utvecklande aktiviteter som jag får ägna mig åt på kvällstid. Det är körsång och kultur som jag älskar och det är en hel del annat som också engagerar mig. Just idag, efter kvällens möte om höstens kulturfestival, så kan jag inte annat än reflektera över just "mötet". Hur ser våra möten ut för det mesta?

Ja, det kan man undra. En del möten är inga möten. Man möts helt enkelt inte alls. Man gräver ner sig i skyttegravar och ägnar tiden åt att leta luckor som blottar motståndaren och laddar egna argument. Man har bara ett enda syfte, och det är att vinna själv. Det är inte något möte. Det är ett krig. Den enda kontakt som räknas är när en replik träffar illa och gör ont.

Andra möten somnar man bort från. Där kan det vara så formellt och så ljumt att det varken berör eller upprör. Det är heller inga möten. Det är pauser. Sedan har vi den där typen av möten där man bara känner sig som åskådare eller publik. Andra agerar och ser en överhuvudtaget inte. Där sitter man på läktaren och deltar inte.

Men kvällens möte var av det äkta slaget. Det var inte långt, en dryg timme, men det var ett kreativt idéutbyte där jag tror att de flesta kände som jag: Man blev lyssnad på, utgångsläget var att alla hade något att bidra med och det gjorde att mötet blev levande. Sådana möten behöver vi fler av! Det är där det händer saker, sådant som inte någon planerings- eller taktik-Nisse kan producera på den egna kammaren. Resultatet blir något oförutsett, en effekt av mänsklig och kreativ interaktion.

Möten. Äkta möten. Äkta möten som berikar världen och livet. Hur ofta vågar vi människor oss på att ha sådana?

lördag, februari 15, 2014

Kärlekens lov

Igår var det Alla hjärtans dag, och visst har det blivit ett kommersiellt jippo och en dag som främst handlarna gynnas av. Det är helt sant. Ändå kan jag inte annat än känna en enorm tacksamhet över att få vara älskad, inte bara den 14 februari utan också andra dagar. Det är också en stor förmån att få älska.

Kärleken förtjänar man inte, den får man. Ingen kan heller köpa kärlek. Kärleken är fri, men den kommer inte alla till del på det mänskliga planet. Likväl, kärleken finns till för alla. Paulus har beskrivit kärleken med stort K på följande vis:

Kärlekens väg
Om jag talade både människors och änglars språk men inte hade kärlek,
vore jag endast en ljudande malm eller en skrällande cymbal.
Och om jag ägde profetisk gåva och kände alla hemligheter
och hade all kunskap, och om jag hade all tro så att jag kunde flytta berg
men inte hade kärlek, så vore jag ingenting.
Och om jag delade ut allt vad jag ägde och om jag offrade min kropp till att brännas,
men inte hade kärlek, så skulle jag ingenting vinna.

Kärleken är tålig och mild, kärleken avundas inte, den skryter inte, den är inte uppblåst,
den uppför sig inte illa, den söker inte sitt, den brusar inte upp, den tillräknar inte det onda.
Den gläder sig inte över orättfärdigheten men har sin glädje i sanningen.
Den fördrar allting, den tror allting, den hoppas allting, den uthärdar allting.
Kärleken upphör aldrig. Men profetiorna skall upphöra och tungomålstalen skall tystna
och kunskapen skall förgå. Ty vi förstår till en del och profeterar till en del,
men när det fullkomliga kommer, skall det förgå som är till en del.
När jag var barn, talade jag som ett barn, tänkte jag som ett barn, och förstod jag som ett barn.
Men sedan jag blivit man, har jag lagt bort det barnsliga.
Nu ser vi en gåtfull spegelbild, men då skall vi se ansikte mot ansikte.
Nu förstår jag endast till en del, men då skall jag känna fullkomligt,
liksom jag själv har blivit fullkomligt känd.

Nu består tron, hoppet och kärleken, dessa tre,
men störst av dem är kärleken.

Ändå känner inte alla den. Jag vet hur det känns, efter många år som ensam mamma med en underbar liten dotter men utan en fast relation. Det var lärorikt, utvecklande men också tufft. Visst hade jag kärlek i mängd från familj och sociala sammanhang fast inte på just DET sättet som vi brukar mena. Det har jag nu, i överflöd dessutom, och jag är glad, tacksam och lycklig. Tack Pierre för att du finns för mig!

Ändå, som sagt, gårdagen kan vara en tung dag för många. Jag minns åren när jag lyssnade på den här låten av Mauro Scocco länk här (men hoppa över annonsen!). Reflektionerna över livet och mitt eget människovärde var många... Speciellt tungt var det vid 14 februari och alla andra helger när man skulle förväntas vara lycklig och umgås med den stora kärleken, en sån som jag inte hade.

Den kom, både när och där när jag minst anade det. Så kan det också gå. Kärleken ÄR fantastisk!

fredag, februari 14, 2014

Hänsyn och sanning

Jag vet faktiskt inte riktigt varför, men den här dikten av poeten och trubaduren Nils F Nygren, enligt egen utsago född i Småland, uppväxt i Stockholm och genuin dalkarl boende i Gagnef (innan han lyfte härifrån till saligare höjder) blir jag inte fri från idag:

Dessa eviga hänsyn!
Inte bli till anstöt
inte såra
inte förarga
dessa lättstötta
dessa lättsårade
dessa lättförargade

Men vem räknar alla dem
du skulle tröstat
och glatt
med din befriande
sanning?

Kanske vet DU varför jag var tvungen att citera den just NU?

"...och förlåt oss våra skulder..."

Igår såg jag Tom Alandhs fantastiska dokumentär om Inger Svensson, den första kvinnan som vigdes till präst i Växjö stift. Titeln var "...och förlåt oss våra skulder...". Ändå var det en helt annan melodi jag hade i huvudet när filmen var slut: "Se mig för här är jag. Låt mig få komma nära till era hjärtan så som den jag är" (text: Marie Nilsson). Filmen satte djupa spår...

I detta kvinnoprästfientliga stift fick Inger Svensson sin kallelse redan när hon var fyra år. På prästgården på Öland fick hon stöd av sin far prosten. Teologistudierna i Lund inleddes och hon hade löfte om att bli vigd till präst av biskop David Lindquist i Växjö stift. Under studieåren utsattes hon för påtryckningar om att ändra sin studiebana, hon var ensam bland manliga studenter som inte tyckte att hon hörde dit och hon fick söka umgänge på annat håll. Olyckligtvis finns det ju saker som kan göra en tung vardag lättare temporärt. Där fastnade hon. Missbruket tog hon med sig in i sin prästerliga gärning, genom prästvigningen i Kalmar domkyrka (domprosten Danell i Växjö förbjöd vigningsgudstjänst för en kvinna i "sin " domkyrka). Kanske var det därför stiftet faktiskt hade två domkyrkor, för att denna gudstjänst skulle kunna hållas under värdiga former?

Men problemen fortsatte. En populär och social präst ensam i 13 rum i en prästgård i Norra Möckleby, motarbetad av påstridiga manliga kolleger och förbjuden att verka i vissa kyrkor, utesluten från gemenskap och hänvisad till att bli arbetsledd av pappa prosten samtidigt som breven och de nattliga telefonsamtalen fortsatte att komma... Det kan inte ha varit lätt. Det var det inte heller. Vi vet resten. Strax efter det att hon fyllt 50 år fick hon lämna sin förslitna kropp och flytta hem till Herren. På hennes lilla gravsten står enbart Dottern Inger, födelseår och dödsår. Inget mer. Inte ens ett efternamn.

Det som ändå stannar kvar i tanken nu är den oförståndiga värld som hon levde i, där manliga kolleger och studiekamrater kunde sätta sig över hennes kallelse, där hennes missbruk enbart blev hennes problem och absolut inget som någon hade någon del i, där människor då men också fortfarande, mot bättre vetande, vägrar att se hur kärlekslöst hon behandlades. Det kom busslaster med folk för att se "kvinnoprästen i sin kyrka", ungefär som för att titta på en apa i bur. Samtidigt var hon uppskattad som duglig förrättningspräst, vänlig och "vanlig". Hon hade ett krig att utkämpa, och hon fick göra det ensam, ständigt tvivlande på sin egen förmåga och ständigt utsatt för härskartekniker av värsta sort. Kan någon föreställa sig det?

De röster som hördes i gårdagens program var tydliga, var och en på sitt sätt. Visst fanns det empati och kärlek också, det hördes och syntes från flera håll, men från andra håll, från de människor som kanske skulle ha stått henne närmast, fanns avståndstagandet. Hon blev lämnad åt sig själv. Det viktigaste var ju att hon skadade, inte att hon blev skadad. Några gubbars principer, som inte hade kärleksbudskapet varken i bokstäver eller mellan raderna, kunde frysa bort henne. Jag blev ledsen i själen. Hon led. Hur många lider idag som blir utsatta för samma trångsynthet och samma fega försvarsmekanismer? Vi har ju inte kommit så himla mycket längre i vår sociala utveckling än vi hade 1969 när Inger Svensson prästvigdes, under 1970-talet när hon verkade på östra Öland eller 1996 då hon dog efter att ömsom arbetat som präst, ömsom varit sjukskriven för behandling efter behandling. Tyvärr. Alkoholism och missbruk är fortfarande skamligt. Människors psykiska problem är en fråga för dem och inte för oss runt omkring. Vi har inte lärt oss mycket. Handen på hjärtat, så är det.

Frågan är vem som skulle förlåtas i "...och förlåt oss våra skulder...". Den frågan lät sig inte besvaras, men jag hoppas att den gav upphov till tankar, inte av dömande art utan mer om hur vi ska skapa en bättre framtid än den dåtid som har passerat eller den nutid vi upplever här och nu. Själv fortsatte jag att tänka på Marie Nilssons vackra text. Den slutar med orden"Älska mig för den jag är". Den bönen kan vi be lite till mans, och vi kan, lite till mans, försöka uppfylla den för varandra. Inte måste vi nödvändigtvis bestämma över andras liv, andras kallelser och andras förmågor för att kunna älska varandra? Om så vore fallet, är det då inte oss själva vi älskar istället?

Som sagt, "älska mig för den jag är". Det räcker.

måndag, februari 10, 2014

Idrott och kultur - Utveckling och hälsa



Rent spel och ärlighet är en förutsättning för tävlande på lika villkor. Det innebär att hålla sig inom ramarna för överenskommelser och en god etik och moral. Att verka mot fusk, doping och en osund ekonomi, mot mobbning, trakasserier och våld såväl på som utanför idrottsarenan.

Ovanstående rader är hämtade ur den svenska idrottsrörelsens idéprogram "Idrotten vill" antaget av Riksidrottsförbundets stämma år 2009. Idrotten stödjer utveckling i flera avseenden, i fysisk, psykisk, social och kulturell mening. Idrotten är, om den hanteras på ett klokt sätt, ett av de livsviktiga kitten som håller samman vårt samhälle. Den är en central del av vårt kulturarv, och den utgör en mycket viktig aktör i arbetet med att forma ett hållbart samhälle. Inom idrotten lär man sig hur man beter sig gentemot andra, vad fair play är och hur min egen utveckling och mina prestationer kan bygga upp inte bara mig själv utan även andra. Idrottsrörelsen är en viktig informell plantskola för ansvarstagande barn, unga och vuxna och den är såväl bred som stor. Vi har idrotten att tacka för mycket.

Därför är det viktigt att samhället fortsätter att stödja idrotten på bred front. Det handlar om att ge unga människor chans till en meningsfull fritid och en sund hälsa och om att skapa förutsättningar för ett aktivt liv och för fysisk aktivitet allt efter de olika förutsättningar de har. Det handlar också om att som ledare inspirera vidare och att vara en förebild inte bara när det gäller fysisk aktivitet och prestationer i sportsammanhang utan även i moralisk mening.

Precis som idrotten ska stödjas så måste vi ge samhälleligt stöd till kulturaktiviteter. De är precis lika viktiga och utgör också garanter för ett hållbart samhälle, men de får tillgång till samhälleligt stöd i betydligt mindre omfattning än idrotten. Det vet vi ju alla. Kulturen ger människor möjlighet till utveckling på bred front, bättre möjligheter att förstå både omvärlden och sig själva bättre samt ett rikare språk att uttrycka sig med och som hjälper till att förstå andra på ett djupare plan. Inte minst ger kulturupplevelser och kulturella uttryck mer hållbara människor. Det är värt en hel del i det stora samhällsbyggnadsprojektet, liksom i det lilla som mer handlar om att bygga fungerande individer. Kultur är mänsklig utveckling.

Alla arenor passar inte alla. Alla arenor är inte välkomnande för alla. När det gäller kultur och idrott kan var och en av oss välja det som passar oss bäst och stödja det vi själva vill med vårt eget engagemang. Det kanske inte spelar så stor roll VAR vi finns, huvudsaken är att vi bidrar NÅNSTANS där vi känner oss hemma, där vi kan göra nytta och där vi är välkomna. Det är nog den reflektion som jag vill göra här och nu. Efter flera års kamp i sammanhang där kraften har sugits ur mig så länge och så grundligt att jag faktiskt till slut kraschade, så måste jag undvika miljöer som riskerar att bära liknande kännetecken. Utan hälsa i det egna livet är det svårt att stödja andras hälsosamma utveckling. Jag hoppas på förståelse för det ställningstagandet. 

Alltså, jag verkar hellre där jag mår bra än där jag inte gör det. När magkänslan säger ifrån så är det bäst att lyssna. DET har jag äntligen lärt mig, men ingen blir gladare än jag om även andra miljöer blomstrar helt utan min inblandning. Ja tack till mångfald, men kränkningar, mobbning, översitteri och trakasserier är delar av det mellanmänskliga spelet som jag INTE vill vara i närheten av. Jag hoppas även att andra slipper, för sådant ska vi helt enkelt inte HA bland oss. Vi är ju människor allihop, älskade som vi är, och bör behandla varandra därefter.


söndag, februari 09, 2014

"Så går en helg ifrån vårt liv"...

"Så går en helg ifrån vårt liv....." för att travestera Jonas Gardell. Det har varit sköna och avkopplande dagar, fyllda av samvaro med goe maken och andra aktiviteter men ändå med tid till eftertanke och reflektion. Och så borde vi förstås städat lite också, men det får ske en annan dag. Varför förstöra en helg med sådant borgerligt tjafs? ;-)

Livet är inte alltid så där himla självklart. Olika val ska göras, och man måste noga tänka sig för. Det handlar om att väga perspektiv mot varann och att känna efter hur det verkligen känns därinne, där närmast hjärtat där känslor inte kan förvanskas eller maskeras. En sten som ligger och skaver där känns i det långa loppet till och med värre än en vass sten i kängan. Kan man så ska man välja bort den, och det är vad jag har gjort. Samarbete måste nämligen bygga på ömsesidigt förtroende. Finns inte den förutsättningen så är det bättre att lämna sin plats och gå därifrån innan någon blir skadad på allvar. Jag hoppas på förståelse för det vägvalet. Man måste försöka ta hand om sig själv så gott det går och lära sig säga nej när det inte känns helt OK.

I förmiddags var jag dock i kyrkan och fick förmånen att spela mer än vanligt. Det var en fin gudstjänst på temat "Du är älskad". Man känner sig inte alltid älskad, det är helt sant. Lika sant är dock att vi är älskade varje dag och varje sekund av Skaparen själv, även när vi inte förtjänar det och även när det känns som om vi är helt ensamma. Det är värdefullt. Förstår vi HUR värdefullt egentligen?

Gud är stor. Det är något åtminstone jag bär med mig, långt större än människor och långt större än mig själv. Därför blir jag inte så rädd för nya impulser och influenser. Jag tror att Gud kan använda dem också. Den kursen jag nu har inlett vid Umeå universitet handlar om hinduism och buddhism, två religioner som jag aldrig har varit attraherad av men som jag vet har influerat västvärlden kanske på fler sätt än vi tror, till exempel kulturellt, socialt och medicinskt. Till och med vårt sätt att möblera våra hem och våra matvanor har blivit påverkade. Och vet ni, jag tror att Gud verkar där också! När jag börjar höra farhågorna om att mindfulness och stresshantering skulle störa vår relation med Gud så slår jag därför lite bakut. Gud är så ofantligt mycket större än så! Och jag vet, efter att ha gått igenom en kur med KBT och medicinering mot utmattningsdepression, att Gud kan använda de flesta tillgängliga verktyg när det gäller att bära de älskade barnen genom de svårigheter som de kan hamna i. Tack och lov!

Nu väntar en ny arbetsvecka, med nya spännande utmaningar. Den börjar med ett inte alltför angenämt besök på Folktandvården i Berga centrum i morgon förmiddag. Personalen där är fantastisk, men ändå så vill man därifrån fortast möjligt... Men jag vet att även om det är obehagligt en kort stund så är det något jag mår bättre av i det långa perspektivet. Då är det lättare att stå ut. Dessutom finns ju bedövning, något som funkar alldeles för utmärkt på mig och som därför sitter i under resten av dagen om jag har otur. Försök alltså inte prata med mig i morgon. Att skriva går nog bra, men artikulationen rent vokalt lär jag få problem med, bllörrbbb....

Sov gott älskade vänner! Även om inte människor alltid älskar er så gör Gud det!