lördag, december 31, 2011

Nyårsklockan av Alfred Tennyson


Ring, klocka, ring i bistra nyårsnatten
mot rymdens norrskenssky och markens snö;
det gamla året lägger sig att dö...
Ring själaringning över land och vatten!

Ring in det nya och ring ut det gamla
i årets första, skälvande minut.
Ring lögnens makt från världens gränser ut,
och ring in sanningen till oss som famla.

Ring våra tankar ut ur sorgens häkten
och ring hugsvalelse till sargad barm.
Ring hatet ut emellan rik och arm
och ring försoning in till jordens släkten.

Ring ut vad dödsdömt räknat sina dagar
och forngestaltningar av split och kiv.
Ring in ett ädlare, ett högre liv
med bättre syften, mera rena lagar.

Ring ut bekymren, sorgerna och nöden,
och ring den frusna tiden åter varm.
Ring ut till tystnad diktens gatularm,
men ring till sångarhjärtan skaparglöden.

Ring ut den stolthet, som blott räknar anor,
förtalets lömskhet, avundens försåt.
Ring in det rätta på triumfens stråt, 
och ring till seger mänsklighetens fanor.

Ring, klocka, ring... och seklets krankhet vike;
det dagas, släktet fram i styrka går
Ring ut, ring ut de tusen krigens år, 
ring in den tusenåra fredens rike!

Ring in den tid, då andarne befrias
ur själviskhetens sammansnörda band.
Ring mörkrets skuggor bort ur alla land;
ring honom in, den bidande Messias!



fredag, december 30, 2011

Funderingar inför nyår

Då var det dags för nyårshelg igen. Som vanligt dimper det i mediahavet ner krönikor och listor om allt som har inträffat under det gångna året. Det är idrottsprofiler, kulturpersonligheter, TV-program, skandaler och glädjeämnen i en enda röra. Man blir lite mätt på sånt. Jag tänker alltså INTE leverera något i den vägen. Men året är ju ändå slut, och ett nytt börjar. Kanske finns det ändå ett behov av att knyta ihop säcken och börja på en ny.

Egentligen tycker jag att nyår är ett överskattat fenomen. Vi möter nya dagar hela tiden och vi kan börja på nytt precis när som helst. Varför ska alla göra det samtidigt? Eller alla och alla, vi har en mängd andra nyårstillfällen att ta hänsyn till också, t ex det kinesiska nyåret som inte infaller samtidigt som vårt. Det där med raketer deltar jag inte i mer än på långt avstånd. Kl 17 avfyras ett jättefyrverkeri vid Kalmar slott. Det tittar jag på. Det är ett konstverk utfört av folk som kan sina grejer. Det skulle aldrig ens föresväva mig att lägga pengar på något som dels är livsfarligt, dels varar i 5 sekunder och bara lämnar krutdoft och pappersslamsor efter sig. Det är rentav dumt. Med risk för att låta könsstereotyp: Det där är förvuxna grabbars lekstuga.

Jag ger heller inga nyårslöften. Det har jag aldrig gjort. Folk som avger såna brukar ändå inte hålla dem, så varför ge sig på det? Man får ta en dag i sänder och hoppas att man är klok nog att fatta de kompetenta beslut som krävs för en smula bättre värld. Det bestämmer man knappast på nyårsafton kl 12.

Men nyårsafton är ju en dag då man kan umgås med varandra och ha det trevligt tillsammans. Den möjligheten ska man naturligtvis ta vara på, och ett glas bubbel vid tolvslaget kan vara en del i att fira vänskap, framtid och kärlek. Det behöver man ju inte säga nej till.

Nåja, vad har 2011 innehållit för min del? En himla massa. Allt har inte varit positivt. En massa dynga lämnar en ganska bitter eftersmak. Det kan inte hjälpas, men det är så det känns och det har jag rätt att också uttrycka. En människa, oavsett om hon är politiskt engagerad eller inte, är en helhet som består av ande, själ och kropp och med hela sin varelse går man in på olika arenor och försöker göra sitt bästa. Det är viktigt att komma ihåg det. Vi har med människor att göra, och vi har rätt att vi behandlade som sådana och skyldigheten att behandla andra också som sådana. Inte sjutton vill vi väl ha förtroendevalda politikerrobotar? Det är väl tänkande och medkännande representanter vi ska ha? Och det tänker jag fortsätta att vara även under 2012 om inget oförutsett inträffar.

Året har innehållit en hel massa positiva saker förstås. Min älskade goa familj lever gott och har det bra, så bra det går att ha det när åren och tiden går. Vi blir alla äldre men förhoppningsvis också klokare. Jag har fått nya uppdrag i styrelser och nämnder, inte bara i kommunen, och jag gillar att vara med och diskutera och peta i frågor av olika slag. Det kan handla om inköp av ny värmepump i husen där jag bor, om att satsa på arbetskläder i omsorgen, om att lägga budget för Växjö stift och om att verkligen väga för- och nackdelar med markexploateringar i kommunen. Det är många frågor som man ska ta ställning till, och det tar sin tid. Kören Vox Communis har under året blomstrat och framträtt på konserter och i andra sammanhang såväl på våren och sommaren som i juletid. Kören är en ständig källa till glädje och inspiration! Vårt lilla men naggande goda ninjafeministiska nätverk har trampat ny mark och kommer att växa i betydelse. Den feministiska kampen måste föras med än större intensitet framöver, inte minst inom ett parti som vill vara just feministiskt. Vi måste börja med oss själva. Kyrkan i vid mening har kommit att betyda mer för mig under 2011 än tidigare. Vi får se vart det kan leda.

Jag ser fram emot 2012 och är nyfiken på vad livet bär med sig. Kanske blir det en och annan omvälvning som jag inte vet något om ännu, eller så blir det något som jag någonstans djupt inom mig vet att jag vill. "Gårdagen är förbi, morgondagen har vi ej sett men idag hjälper Herren" är dock ett visdomsord som jag vill hålla fast vid. Jag vill inte lägga så mycket förhoppningar på en oviss framtid att jag glömmer att leva här idag just nu. Man ska ta vara på tillfällena och njuta av den dag som är, oavsett om det är vardag, helg, midsommar, jul eller nyår. Varje ny dag är ju en gåva, liksom varje nytt år.

GOTT NYTT ÅR!

torsdag, december 29, 2011

En svår sits

Alltså, vid vissa tillfällen dyker det upp frågor som det helt enkelt inte går att hitta en bra lösning på. Att koka god soppa på småspik är ett sådant. Drägliga arbetsvillkor för kommunanställda kostar, men inte sjutton får omsorgsnämnden mer budgetmedel för det. Nu ska vi införa önskad sysselsättningsgrad, en god tanke men också en process som ger upphov till många frågor och mycken oro. Därför har arbetet tagit tid, förankringen har också tagit tid och den bild jag har fått har varit tydlig: Vi ska göra detta och allt ska göras för att det ska bli bra för de äldre och för alla som arbetar. Ändå blir det ramaskrin bland personalen. Både Östran och Barometern har reportage i dagens tidningar där personal från bemanningsenheten slåss för sin existens. Det är tydligt att man inte går i takt med varandra här.

Folkpartiet har försökt att lösa frågan med bemanningsenheten på sitt sätt genom att vid varje möjligt tillfälle lägga förslaget att lägga ner verksamheten. De vill nämligen inte ha någon bemanningsenhet överhuvudtaget. Det är naturligtvis ingen framkomlig väg. En så stor verksamhet behöver en rörlig resurs under överskådlig framtid, men frågan är hur stor den ska vara. Det får framtiden utvisa.

Vi måste nämligen öka personkontinuiteten för brukarna. Vi måste få ner antalet människor som våra äldre möter och på det sättet öka tryggheten och säkerheten. Det har absolut inte fungerat dåligt tidigare, men undersökning efter undersökning pekar på att brukare och anhöriga har synpunkter på dålig personkontinuitet. Vi måste också se till att våra anställda kan leva på sin lön. Det kan inte vara rimligt att vi har deltid som norm i en kvinnodominerad sektor och därmed ännu mer spär på den gamla föreställningen om att kvinnor inte behöver jobba heltid eftersom de har en make som ser till att försörja familjen. Sånt är gammalt och luktar unket.

Det enkla hade varit att skjuta till mer pengar till omsorgen. Att inse att god omsorg av våra äldre kostar pengar. Att inse att vår personal gör ett gott jobb och att de ska ha lön för vad de gör och tillräckligt med arbetstid för att kunna ge brukarna omsorg värd namnet. Att inse att införandet av önskad sysselsättningsgrad innebär stora förändringar. Förändringsarbete kostar nämligen på, både i resurser och i ansträngningar. Men så har det inte blivit. Istället ska vi dra ner på våra budgetramar eftersom vi i jämförelser med andra kommuner kostar för mycket. Dessutom har inte kommunen i stort obegränsade resurser, utan den kommunala ekonomin går på knäna i ett samhälle där man enligt traditionell borgerlig modell ska sköta sig själv och skita i andra och där gemensamma resurser ger sig ut på rymmen och hamnar i privata redan välfyllda plånböcker. Böner om ökade resurser, om möjlighet att upprätthålla och förbättra kvaliteten och om förståelse för att det handlar om människor och inte legobitar har alltså klingat förgäves, av en lång rad skäl. Jag tror och hoppas att de allra flesta inser att den ekvationen är svår. Likväl är det omsorgsnämnden som får stå med hundhuvudet när resurserna inte räcker.

Jag har arbetat med politik länge. Det här är ett av de tyngsta ärendena jag har varit inblandad i, och det är ett ärende som gör ont. Det handlar så totalt och så direkt om människor och deras väl och ve, såväl som brukare och som personal. Det går helt enkelt inte att göra som kungen och "vända blad". Det är en verklighet som måste hanteras, och jag känner mig ganska maktlös i det stora hela. Tips mottages således tacksamt på hur den till synes olösliga ekvationen kan hitta en lösning. Att vänta till en vänstervalseger 2014 känns inte direkt som möjligt även om det kommer att ge upphov till en helt annan situation där pengarna sätts i människans tjänst istället för som idag tvärtom. Det här måste ju hanteras här och nu.

lördag, december 24, 2011

GOD JUL!


Jag önskar alla läsare, även de som är helt vilse i den politiska mössan en riktigt god och välsignad jul, med tomtar och änglar och massor av glädje :-)




Och glöm inte det allra viktigaste: 
Kristus till jorden är kommen! 
Oss är en frälsare född.

tisdag, december 20, 2011

Fullmäktige igår, stök idag eller är det tvärtom? ;-)

Igår hade vi fullmäktigemöte. Jodå, det var det sista före jul. Det märktes väl på sina håll att det var andra sysslor än debatt som kändes angelägna, men det hela tog sin tid ändå, främst beroende på diskussioner som, ursäkta, var felplacerade såväl i tid som i rum. Stökigt var bara förnamnet.
  • Fördjupad översiktsplan över Kvarnholmen med omgivningar: Huvuddelen av debatten gällde huruvida man skulle lägga till en skrivning som redan stod i underlaget. Dessutom ville en majoritet kommentera p-avgifter i en fördjupad översiktsplan. Det är inte bara orimligt, det är rent absurt.
  • Planprogram för Berga 10:2: Är det möjligt och önskvärt att placera Bovieran och en länga radhus i en liten skogsdunge i Funkabo? Hela ärendet skulle återremitteras pga formaliafel. Visst, det är pinsamt att man inte gör rätt. Förra gången blev det bordläggning pga ofullständigt beslutsunderlag. Ändå körde de borgerliga partierna igång en debatt mellan varandra som tog en god stund att lyssna sig igenom. Moderaterna slogs inbördes. Ändå visste alla att inget beslut skulle fattas igår. Frågan går tillbaka till samhällsbyggnadsnämnden. Slutsatsen bör istället vara: Gör om, gör rätt! Och se till att ta diskussionerna där och när det är dags och glöm för sjutton inte vad sakägarna har att framföra. När vi har ett komplett beslutsunderlag ska frågan upp för behandling igen. Nu blev det bara en egotrippad politisk tuppfäktning av alltihop som inte gynnar nån alls. Var är omdömet??
  • Beslut om ny arvodeskommitté: Av formaliaskäl ska en ny grupp tillsättas. Den förra hade en jävsproblematik som man inte hade förutsett. Ja visst är det pinsamt. Ännu ett formaliafel, men även här gäller "Gör om, gör rätt". Ändå kunde man inte låta bli att diskutera dels den förra arvodeskommitténs resultat, dels vilka arvodesmodeller den nya ska komma fram till. Alltså, då började det bli riktigt tröttsamt. Diskussionerna i arvodesfrågan ska tas i kommittén först, sedan fälls avgörandet i fullmäktige. Hur gruppen är sammansatt är alltså ganska ointressant. Beslut tas ändå i den folkvalda församlingen. Vänsterpartiet har sin ståndpunkt klar: Vi stödjer inga chockhöjningar på 10-18% för någon. Att som Centerpartiets representant hävda att sådana höjningar "inte på något sätt sticker ut" är natutligtvis allt annat än sant. Vilken kommunanställd får sådana lyft i lönekuvertet? Vi vill se till att fritidspolitiker klarar sitt uppdrag. Det är prioritet ett. Och den uppfattningen kommer vi att framföra i arvodeskommittén och i fullmäktige när frågan ska avgöras, inte när beslut om att tillsätta kommittén ska fattas. Det var ju den frågan vi skulle avgöra igår och ingen annan.
Nåväl, det var igår. Idag är en ny dag. Idag väntar julstök, röj och tvätt för min del. Det är allt annat än meningslösa sysselsättningar. Resultat ser man direkt, och ju mer arbete man lägger ner, desto bättre blir det. Under tiden kan man lyssna på julmusik och ta en paus vid pianot då och då. En härlig mix av eftersatt praktiskt arbete och kulturutövning och kulturkonsumtion. Det är riktigt skönt att få ägna sig åt sådant någon gång ibland :-)

måndag, december 19, 2011

Feminismen tappar mark - Agera NU!

Feminismen har pressats tillbaka, inte bara i samhällsdebatten utan även i vardagen. I slutet av 90-talet kunde var och varannan kalla sig feminist och bli lyssnad på. Idag råder ett helt annat läge. Även de miljöer som vill framstå som jämställda karakteriseras av gamla patriarkala strukturer. Diskussionen har förenklats. Vi möts allt oftare av negativa attityder när vi vill använda feministiska perspektiv. Att vara feminist år 2011 har tyvärr för många blivit detsamma som att vara manshatare, en föreställning som inte bara är lögnaktig, den är dessutom rentav dum.

En radikal och samhällsförändrande feminism handlar inte om manshat och inte om makthunger. Den handlar istället om viljan att förverkliga ett rättvist samhälle som bygger på att alla människor har lika värde och ska ha lika villkor, skyldigheter, rättigheter och möjligheter oavsett kön. Den kampen kan bedrivas av såväl män som kvinnor. Det ideala tillståndet är förstås att vi alla jobbar tillsammans. Det är tyvärr en realitet att detta, som borde vara en självklarhet år 2011, tvärtom anses vara både farligt, onaturligt och utmanande.

Den feministiska klockan vrids tillbaka. Det paradoxala är att denna vridning sker samtidigt som könsskillnaderna kvarstår eller till och med ökar inom en rad områden. Utbildning på alla nivåer är fortfarande könsuppdelad vilket får till resultat att Sverige har en av Europas mest könssegregerade arbetsmarknader. Löneskillnaderna mellan män och kvinnor ökar och kvinnor jobbar i stor utsträckning deltid under småbarnsåren medan männens arbetstid till och med ökar. Kvinnor som misshandlas hotas huvudsakligen av sina män eller före detta män. Anmälningarna har ökat med 30 procent de senaste tio åren. Vi har till och med ett läge där feministisk debatt beskrivs som kränkande för kvinnor eftersom man anser att kvinnor beskrivs som offer när rådande orättvisor påpekas. Hur i all världen ska vi då kunna få till en förändring? Det första steget är ju att identifiera problemet. Utan det steget händer helt enkelt ingenting.


Ja, och det är precis det som är avsikten. Frånvaron av feministiska diskussioner konserverar nämligen den rådande ordningen. Vita medelålders män kan sitta ohotade på sina maktpositioner medan kvinnor får lära sig att deras underordning är ett resultat av den egna svagheten. Sedan fortsätter spiralen åt fel håll. Till slut är vi tillbaka på Ruta Ett. Vi har ingen levande debatt om sakernas tillstånd och ingen ställer sig ens frågan varför män har så mycket större möjligheter än kvinnor, varför män per definition ska ha högre lön och bättre jobb. Det kommer än en gång att anses "naturgivet" och orsaken är att vi inte tillräckligt målmedvetet har jobbat för rättvisa samt envetet påvisat de orimliga skillnader som finns mellan mäns och kvinnors möjligheter.


Vad vi behöver är ett allmänt uppvaknande inom ett politikområde som är ett av de viktigaste och mest eftersatta just nu. Vi måste förstå skillnaden mellan individ och struktur. Vi får inte luras av föreställningen att strukturerna inte finns eller att den rådande maktordningen är ett resultat av individuella tillkortakommanden beroende på "kvinnors påstådda bristande ambition och förmåga". Kvinnor tar i allmänhet större ansvar för hem och barn och därmed kan vi inte satsa 150 procent på lönearbete. Kvinnors karriär missgynnas av förhållande och familj, medan det för männens del är tvärtom, vilket Kvinnomaktutredningen tydligt har visat. Kvinnor lever i samma samhälle som män och påverkas av den kultur som råder och vi är mycket väl medvetna om att vi i det här läget väljer "fel" i ett perspektiv, men "rätt" i ett annat. Vi måste dock lära oss att se maktförhållandena och göra oss alla medvetna om att de finns.


Sedan kan vi agera mot dem. Ifrågasätta, stödja och inspirera varandra så att vi inte hamnar i offerfällan. Ständigt vara på vår vakt mot härskartekniker och maktstrukturer som vill förminska kvinnors rörelseutrymme. Aldrig lämna genusmedvetandet utan alltid ställa oss frågan varför världen ser ut som den gör. Inte vill vi på allvar att våra döttrar och döttrars döttrar ska behöva möta samma värld som våra mormödrar upplevde? Vill vi framåt är det dags att vi agerar här och nu. Vi måste börja med oss själva. I morgon kan det vara för sent.


Birgitta Axelsson Edström, Susanne Johansson och Mariann Karlsson


Ninjafeminister och vänsterpartister i Kalmar län

fredag, december 16, 2011

Hänsyn och sanning

Dessa eviga hänsyn!



Inte bli till anstöt
inte såra
inte förarga
dessa lättstötta
dessa lättsårade
dessa lättförargade


Men vem räknar alla dem
du skulle tröstat
och glatt
med din befriande
sanning?

(Nils F Nygren)



onsdag, december 14, 2011

Moral, ja tack!

Det var väl för väl att det fanns nån form av moralisk rationalitet i Svenska Fotbollförbundets styrelse. Igår undrade man ju. En spelare som är dömd för kvinnomisshandel ska naturligtvis inte ha nån plats i landslaget. Igår sas det dock att man inte ska straffas dubbelt och att man ska hålla isär det som sker på planen och det som sker i livet i övrigt. Halledudanedej.

Självklart gäller sportsligt uppträdande såväl på som utanför planen. Det ska inte råda någon oklarhet över det. En idrottsman ska vara en förebild, och det kan man inte vara om man har misshandlat sin fd fru. Dom har fallit, och än så länge gäller den. Punkt.

Och den viktigaste frågan i alltihop: "Hur mår mamma och barn?" verkar inte ens vara intressant i sammanhanget. Så går det när patriarkala värderingar om livets delbarhet blir normen. Suck.

Elsinore

Jodå, visst måste det finnas hopp, och det finns det förstås, men vilka texter Björn Afzelius kunde författa och vilken musik han kunde komponera!

Elsinore

I ett tornrum av sten, bakom galler av järn
Och en tillsluten port av solidaste trä
Med en smärta som gror som en svulst i hans bröst
Står han och sneglar mot Sveriges kust
I dyster begrundan av sin ömkliga lott
Att försmäkta på Elsinore slott



En gång var han lycklig och fri och dansant;
En damernas gunstling, så skön och galant
En prins utan högmod, en välkommen vän
Såväl i palats som dom enklaste hem
Den siste man trott skulle få tyna bort
I tornet på Elsinore slott


Han red ut i världen i ungdomens dar
Och såg med bestörtning hur orätt det var
Att folket gick under av sjukdom och svält
För att härskarnas girighet saknade gräns
Men den insikten borde han nog inte fått
För den förde till Elsinore slott


Han sålde sin boskap, sin mark och sitt slott
Och allt det han tjänade skänkte han bort
Men den som får gåvor vill ofta ha mer
Och när hjälpen tar slut blir den nödställde vred
Så han skördade ont av det goda han sått;
Därför bor han på Elsinore slott


En prins utan pengar bemöts med förakt
Av alla dom andra som tillhör hans klass
En ädling som vågar ta folkets parti
Blir hälsad med kyla och ögon av is
För där ondskan får råda är godhet ett brott;
Så han sändes till Elsinore slott

Så nu lever han här i livslång exil;
Förskjuten av fattig, föraktad av rik
Vågorna glittrar i rött och i guld
När skymningen sänker sej vid Öresund

Han sneglar mot Sverige, han ser inget hopp;
Ingen friges från Elsinore slott

(Elsinore av Björn Afzelius)

tisdag, december 13, 2011

Gyllene stunder

Idag kan jag pusta ut efter en hellyckad julkonsert med bästa Vox Communis. Det var så himla roligt att framföra julsånger i kubik i Kalmarsalen igår! En äkta gyllene stund var det, och den värmer mitt hjärta än. Mycket folk i publiken, en större kör än någonsin förut och en underbar stämning blev det och man svävar som på moln. Tänk vad musik kan betyda! Och tänk vilket plus det är att skapa tillsammans! Tack ALLA i hela kören! Ni är guld värda allihop! Tack Åke Eklund och Christer Svensson i kompet och våra solister Lotta Lindmark, Marie Flobrandt, Pierre Edström, Anna Hermansson, Jeanette Bernspång, Monika Lundgren och Rolf Johansson. Tack Aktiv Fritid som ger oss möjligheten att finnas, till Ewerth Johannesson som fick idén för fem år sedan och till Scenteknik som hjälpte till med allt praktiskt igår! Tack till Stage4You som såg till att kvällen fick ännu större musikalisk bredd! Och TACK för de underbara blommorna jag fick! De pryder sin plats i vårt vardagsrum fram till dess att granen kommer in.

Livet kan vara härligt ibland. Att skapa tillsammans gör att man blir glad. Ja ja, jag ÄR politiker men jag är också människa av kött och blod, ande, själ och kropp. Jag tycker att det är viktigt att poängtera det ibland, och det är därför jag inte bara skriver om politik här. Man är politiker ALLTID, men man är människa precis lika mycket ALLTID. Annars vore man ingen vidare politiker.... Därför tror jag att det är livsnödvändigt att se till att alla delar av en får näring.

Kulturen fyller så att säga sin plats för ett meningsfullt och friskt liv, och det tror jag att fler än jag behöver. Har du inte prövat att skapa, gör det! Hitta en kör att sjunga i. Gå en målarkurs. Lär dig spela gitarr, kyrkorgel eller ukulele. Gå med i en amatörteatergrupp, eller skapa en själv. Förgyll livet. Det mår du bra av!

lördag, december 10, 2011

Trött men ser framåt :-)


Då är man på väg hemåt igen, ännu på ett tåg som håller tidtabellen och som är varmt och skönt. Jag tror och hoppas att det gäller hela hemresan. Det är bättre att vara optimist än pessimist i varje fall. Fördelen med att välja glädje i förtid är att det värsta som kan hända att man varit glad i onödan. Det kan jag våga riskera. Jag är på mitt modiga humör idag ;-)

Annars är jag rätt trött i huvudet efter två intensiva dagar med partistyrelsen på underbara Syninge Kursgård. Det var första gången, kanske den enda någonsin, som jag fick sitta ordförande på ett PS-möte, och med gott stöd av Hans Linde som delade uppdraget med mig så gick det ändå rätt bra. Det mest speciella med det här mötet var ju att det var mandatperiodens sista. Nästa gång vi ses är på kongressen i början av januari och då väljs en ny partistyrelse. Det var alltså lite ”Sista natten med gänget”-feeling. Stämningen var god! Och så fick Hans och jag tacka av Lars Ohly och Anki Ahlsten som lämnar sina uppdrag som partiordförande och partisekreterare. Det kändes ju onekligen lite speciellt, men vi gjorde det i den minimalistiska stilen. Kongressen lär bli mer maxad på just det området :-)

Och så presenterade valberedningen sitt förslag till nu partiledare. Ulla Andersson, Hans Linde, Rossana Dinamarca och Jonas Sjöstedt har kuskat land och rike kring i en valprocess som saknar motstycke i svenska partiers historia om vi ska prata öppenhet. Andras valprocedurer bleknar i jämförelse. Vi har fyra som vågar ta fajten, andra har knappt en. Jag är jätteglad över hela processen och över den kamratliga ton som har präglat den, och jag är djupt imponerad av dem alla fyra, liksom av valberedningen som har haft ett oerhört svårt arbete. Nu är det upp till kongressen att fatta beslut, men Jonas är ett mycket bra val av valberedningen och framtiden ter sig ljus :-) Full fart framåt!

fredag, december 09, 2011

Välvillig behandling?


Nu har vi skrivit och skickat in vår första debattartikel under vårt nätverksnamn. Jag hoppas verkligen att tidningen ger oss utrymme, för det ÄR en viktig fråga. Kanhända är den lite utmanande för en konservativ tidning i ett samhälle som så tydligt präglas av patriarkala värderingar, men vi hoppas ändå på välvillig behandling.

Apropå välvillig behandling: Idag åker jag tåg till Stockholm. För en gångs skull slipper jag åka med fakiren kl 0500 och fick ligga i sängen två timmar till. Tåget gick 0707 och jag såg fram emot en avslappnande stund med lite extra sömn. Jag har nämligen inte sovit speciellt bra i natt, det är många saker att tänka på och planera för just nu, och jag behöver verkligen få vila hjärnan lite. Då visar det sig att tåget saknar värme. Här är rejält kallt. Tur det finns ytterkläder att ta till :-)

Igår slog jag in julklappar. Jag gillar verkligen det! Fast lite perverst är det väl..... Små paket, stora paket, fyrkantiga paket, mjuka paket, hårda paket, oformliga paket i en enda röra som jag försöker ge så fin inramning som möjligt. Det är kul med julklappar! Det är faktiskt ännu roligare att ge än att få tycker jag. Och än är jag inte klar med alla inköp, tack och lov. Än finns det paket som ska slås in. Det är en himla tur :-)

Och så går tankarna till de människor som far illa på olika sätt. Till dem som inte har något hem, till dem som inte har några nära vänner eller familj, till dem som inte ens kan tänka tanken att få fira någon jul alls och till dem som inte får en enda God Jul-tanke eller hälsning. Det gör ont. Vi ska inte ha det så i det här landet. Vi måste ställa upp för varandra, se varandra och förstå att det lilla vi kan göra ändå gör skillnad. Vi har ett samhälle som spricker, där våra gemensamma medel beskärs till förmån för privat konsumtion för redan välbärgade, och den här situationen har vi faktiskt via demokratiska val gemensamt bestämt att vi ska ha. Det gör mig rädd. Jag gillar inte när egoismen slår ut solidariteten och det gemensamma ansvaret. Det samhälle jag vill ha ser inte ut så här. Likväl är det just det här samhället vi har, och människor lider just nu. Det gäller att hitta vägar att göra skillnad ändå, i väntan på ett stort systemskifte.

I vissa stunder blir jag ganska deppig. Då tror jag att vi i Sverige kommer att ha den politiska karta vi nu har så länge det finns fler som är friska än sjuka, fler som har jobb än som är arbetslösa, fler som har bostad än som är hemlösa, fler som har mat för dagen i överflöd än som lever på socialt understöd och fler som konsekvent sätter de egna behoven framför andras än tvärtom. Det ger ingen vidare framtidstro för den som vill att vi ska få ett fungerande samhälle med rättvisa, solidaritet och ansvar som karakteristika. Det känns lite svart.

Man jag tror ändå på människan. Jag tror att hon vill och kan nånstans längst in, och jag tror att det finns en gräns för oförnuftet och egoismen. Det finns absolut en välvilja, så det finns hopp trots att utvecklingen just nu går åt fel håll, såväl för jämställdhet som jämlikhet och rättvisa.. Utan den tron skulle man ju lika gärna kunna ge upp.

torsdag, december 08, 2011

Intressant länk

Jag hittade av en slump en intressant hemsida: Nätverk mot mobbning

Är det något som berör mig oerhört illa så är det just mobbning. Det är inget fenomen som finns bara bland barn och unga, även om det är just i skolan som vi uppmärksammar det allra mest. Visst, just barn och ungdomar är speciellt utsatta eftersom hela deras liv formas av de tidiga åren, och vi måste se till att skolor och andra miljöer där unga vistas är fria från kränkande behandling. Men mobbning finns i alla sorters sammanhang där människor umgås och arbetar tillsammans, och det gäller att hålla ögon och öron öppna för de signaler som skickas ut. Det är inte värdigt ett utvecklat arbetsliv att människor blir behandlade så illa av kolleger och överordnade att de tvingas sluta arbeta med det yrke som de har valt. Läs gärna artikelnRigmor frystes ut på jobbet som är från 2008. Det är tre år sedan, men jag tror vi tyvärr kan hitta många exempel sedan dess på samma vidriga fenomen.

Jag skäms över varje mobbningshistoria. INGEN ska behöva utstå detta. Det måste vara vars och ens skyldighet som medmänniska att verka för Nolltolerans mot mobbning på alla nivåer. Eller vill du drabbas själv, kanske enbart på grund av att du bryr dig om ditt arbete och vill kunna göra ditt bästa???

onsdag, december 07, 2011

"Är det tråkigt att vara politiker?"

Det gäller att hålla bloggen uppdaterad. Det finns de som säger att bloggar är ute, men det tycker jag att man kan få bestämma själv. Det är någon form av terapi över skrivandet, åtminstone för mig. Jag mår bra av det, så jag fortsätter. Dessutom är det ett forum där jag bestämmer själv över vad jag skriver. Helt själv.

Idag fick jag höra en fråga: Är det tråkigt att vara politiker? Frågan var inte ställd direkt till mig, men jag fick höra den. Egentligen är det en lustig fråga. Väljer någon att arbeta med politik för att det är roligt? Det gjorde i varje fall inte jag. Det känns lite mysko på nåt sätt. Det skulle ju vara ungefär samma sak som att säga att man engagerar sig politiskt för att man ska få arvoden, lön eller en hög ställning i samhället. Nej, "Politik är inget mode, ingen ball och trendig grej. För de flesta är det en livsnödvändighet. Och de fjantar som kan unna sig att satsa på sig själv ger nog fan i resten av vår mänsklighet" som Björn Afzelius sjöng. Så känner åtminstone jag.

För det är sannerligen inte direkt kul alltid. Det är långa sammanträden, det är fel fokus, det kan kännas meningslöst och det kan vara otroligt trista frågor som diskuteras. Speciellt gäller ju det om man tillhör ett litet parti som har låg grad av inflytande. Rörelseutrymmet är litet. Det är mycket jobb för väldigt lite resultat många gånger, och det är ju inte sällan man kan ifrågasätta meningsfullheten i att satsa så mycket tid på nästan ingenting. Ändå gör man det.

Vardagen i politiken skiljer sig inte så mycket från andra vardagar. Det är samma värderingar, samma kultur och samma gamla vanliga patriarkala struktur som finns på andra håll i det svenska samhället. Varför skulle det inte vara så förresten? Trenderna i samhället finns förstås även i de politiska rummen, så även i Kalmar kommun. Det kan göra en ganska trött, men man måste våga se problemet för att kunna göra något åt det. men visst, det är inte direkt "kul" att se hur många och stora hinder det finns för en rättvis miljö.

Vi har dessutom i Vänsterpartiet på riksnivå gjort en mycket självkritisk granskning genom vår Framtidskommission och har konstaterat att vi, som har stolta traditioner på det feministiska området, har tappat både fart och fokus. Vi måste återerövra feminismen, och vi måste börja med oss själva. Även hos oss, liksom i samhället i övrigt, har klockan vridits tillbaka. Osynliggörande av kvinnor, informella manliga maktstrukturer och en bristande medvetenhet finns även hos oss. Vi har ett jobb att göra där. Och om vi i Vänsterpartiet har det på det viset, hur ser det då inte ut i partier som aldrig tidigare har jobbat med feministisk analys? Det vågar man knappt ens tänka på, speciellt inte när vi ser att högern går framåt. Var hamnar kvinnorna och rättvisan då? I baksätet, precis som vi nu ser. Det är åt det hållet utvecklingen går. Det är ett stort berg av feministisk backlash som vi har framför oss, och det MÅSTE vi försöka bekämpa.

Och är det "kul"? Nej, det är inte kul, men det är nödvändigt. Man väljer att jobba politiskt för att det finns problem som måste lösas och för att man är villig att bidra till den lösningen samt för att man vill vara med och påverka samhället och det allmänna livet i positiv riktning. Man har en vision om rättvisa som bär en och det är åt det hållet man vill. Det är inte "kul", det är något man måste göra, speciellt om man har fått det förtroendet av väljarna. Att det sedan kan vara roligt att ha stöd av sina partikamrater nån gång ibland, att det är trivsamt att träffa trevliga människor i olika sammanhang, att det är utvecklande och lärorikt, det kan vara ett plus och absolut inget minus, men man ska nog vara medveten om att det inte är sådana saker det hela handlar om. Det handlar om ett uppdrag man måste utföra, och det gör man för att man känner att det är meningsfullt inte främst för en själv utan för andra, inte för att det är "kul". Men ibland är det kul, ibland är det tråkigt, och det är helt enkelt så det får lov att vara.


Vi har ett uppdrag!

Nu är det lunchdags. Det börjar minsann kännas. Snart blir det ett besök på en av stans restauranger, kanske tillsammans med några goda vänner. Jag vill dock först dela med mig av ett citat från min almanacka:

Det enda ondskan behöver för att segra är att det goda ingenting gör.
(Edmund Burke)

Just idag när man kan konstatera att vårt väljarstöd i länet har sjunkit dramatiskt känns det här citatet som en spark i magen. Vi ser hur välfärden monteras ned, vinstintressena tar över i vård, skola och omsorg, människor sätts i kapitalets tjänst istället för tvärtom och den politiska energin läggs många gånger på helt fel saker. Vi driver kampanjer för god sjukvård och människovänlig omsorg, vi syns i media, är på studiebesök, skriver artiklar och pratar med människor. Ändå räcker det inte till. Vi är alltför få, och vi prioriterar många gånger fel. Vi får inte skärma oss från människor genom att sätta oss i låsta sammanträdesrum, vi måste ut! För det är inte sant att vi inget gör. Däremot är det sant att det vi gör inte märks och syns tillräckligt mycket.

Kamrater, vi har ett arbete att utföra. Vi har, som det så högtidligt kan heta, ett uppdrag. Det är att bygga ett rättvist samhälle. Det är "det goda" som måste ta sig an det uppdraget. Den andra sidan arbetar mot ett helt annat mål..... Idéer som leder till resultat mottages tacksamt!

fredag, december 02, 2011

Gandhi: En klok man...

First they ignore you,
Then they laugh at you,
Then they fight you,
Then you win!
/Mahatma Gandhi.

Gandhi var en klok och eftertänksam man. Jag tror att han hade helt rätt för det mesta, och hans uttalanden kan användas i en mångfald av kontexter. Det är ett karakteristika på uttalanden med kvaliteter! Det här är ett av mina favoritcitat. Det finns olika stadier av kampen, helt oavsett vad man kämpar för eller emot, och så länge man vet att man är på rätt väg och på rätt sida så gäller det att hålla fokus på att fortsätta även när det känns tungt. Det här citatet hjälper till med just detta.

Jag befinner mig just nu i det tredje stadiet. Jag inväntar alltså segern inom en snar framtid ;-) Måtte jag inte tappa sugen innan den kommer!

torsdag, december 01, 2011

Blandat blandat

Det är roligt att återknyta kontakter med folk som man tidigare har jobbat med och bemötas med kommentarer om att det man gjorde var värdefullt. Det säger ju att allt man har gjort inte har saknat mening i alla fall :-) Idag är en sån dag. Jag kan just nu känna mig lite nöjd med åren som har gått :-)

Men, visst sjutton finns det åtskilliga exempel på aktiviteter som man har deltagit i som känns mer eller mindre meningslösa. Hur många timmar har man inte suttit i sammanträden och möten som sedan i backspegeln har visat sig inte leda nånvart alls? Eller är det kanske så att de värdefulla åtgärderna, de riktigt goda projekten, behöver värkas fram under lång tid, stötas och blötas i nästan oändlighet? Tja, så kanske det är. Ibland känns det dock som om de verkliga genombrotten formas av tillfälligheter och av en ensam individ som får en god idé och som vågar tro och satsa på den illa kvickt.

Den här veckan har i övrigt präglats av möten och mindre trevliga händelser i familjen (mamma hamnade på sjukhus och är kvar där än, plastsonen blev av med sin mobiltelefon på ett våldsamt sätt och en nära vän/släkting har fått ett allvarligt sjukdomsbesked). Två fullmäktigesammanträden har jag avverkat (kommun och stift), två arbetsutskott, ett presidium och i morgon återstår två mer informella möten. Har vi då lyckats komma fram till nåt? Ja, det har vi. Vi har fastställt stiftets budget, fattat beslut om vidare utredning kring prästlönetillgångarnas förvaltningsorganisation, fattat beslut i regionfrågan "so far", bordlagt ett kommunärende som hade ofullständigt beslutsunderlag och där frågetecknen var för många, diskuterat spännande framtidsfrågor och en hel massa annat. Roligast av allt har dock varit förberedelserna inför julkonserten med Vox Communis den 12 december. I tisdags kväll, efter en heldag i Växjö, hade vi för första gången fullt komp och kunde öva ordentligt. Det gick bra! Fast ärligt, jag HAR träningsvärk i armarna fortfarande ;-) men vad gör väl det när man blir GLAD???

Nu sänker sig mörkret över Kalmar igen och jag har vad jag vet INGENTING inplanerat för kvällen, inte ens en enda tid i tvättstugan. Har vi riktig tur kanske vi kan smaka på lite glögg och pepparkakor i värmen och njuta av att se våra kulörta ljusslingor som blinkar på balkongen denna första kväll i december. Jag hoppas på det. Jag hoppas på en lugn kväll, men långt ifrån meningslös...




onsdag, november 30, 2011

Kultur är hälsa, eller?

Idag kom nyheten av Byteatern Kalmar Läns Teater tvingas stänga av arbetsmiljöskäl tills vidare. Veckans föreställningar ställs in och pågående repetitioner flyttas till andra lokaler. Orsaken är att partiklar från en flistugg som används i Kalmar hamn kommer in i lokalerna och orsakar andningsbesvär hos såväl besökare som anställda.

Den här frågan, lokalproblemen på Byteatern, är en pinsam historia. Så länge jag har varit engagerad i politiken i Kalmar kommun har frågan varit uppe till diskussion ett otal gånger och lika många gånger förpassats till arkivet och lämnats för vidare utredning. Ingenting har hänt, men verksamheten har ändå fortsatt nere i hamnen. Just nu planeras ett stort kulturcentrum, men när i tiden detta kan komma att bli verklighet och i vilken mån Byteaterns stora behov kan tillgodoses just där är fortfarande höljt i dunkel. Med den ekonomiska situation kommunen nu har, med minskade skatteintäkter och nedskrivna prognoser är det lätt att förstå att risken för ännu en nedprioritering är stor. Kulturen är inte och har heller inte varit speciellt högt rankad när vi kommer till ekonomi, siffror och reda pengar. Det går däremot alldeles utmärkt att svänga sig med fina ord om kulturens betydelse.

Sanningen är att vi behöver kulturen i Kalmar. Det handlar bara om att inse det och att ta konsekvenserna av den insikten. Utan kulturen dör det mänskliga i oss. Utan utvecklingsmöjligheter och kulturella uttrycksmedel beskärs människors chanser att växa. Utan den professionella kulturen i Kalmar förlorar vi en mycket stor attraktionskraft.

Och det är helt enkelt en alldeles suveränt tydlig manifestation som vi just nu ser att Byteatern är tvungna att uppföra: Utan luft kan man inte prestera och servera kultur. Utan luft blir såväl kulturutövare som konsumenter sjuka. Utan livsluft dör kulturen på sikt också. Är det inte hög tid att vi förstår det och ser till att förpassa den gamla (men ack så charmiga och ack så full av goda minnen) olje- och margarinfabrikens scen, belägen mitt i Kalmar hamn, till historiens saliga ängder och istället bygger upp en teaterbyggnad värd namnet? För visst var det väl så att man skulle bli friskare av kultur, inte sjukare?

Kulturen fyller ett genuint mänskligt behov. Vi behöver den. Jag talar av egen erfarenhet.

måndag, november 28, 2011

Så illa kan det väl inte vara???

Jag sitter på kommunfullmäktigemöte och undrar lite grann. Vi har ärenden på dagordningen som det finns anledning att ställa frågor om. Jag är nämligen inte riktigt nöjd. Är det nåt jag är rädd för och som jag avskyr, så är det korruption. Maktmissbruk. Informella styrande beslut som krymper handlingsfriheten för förtroendevalda. Härskartekniker. Frånvaro av granskande ögon. Och omedvetenhet om ideologi vilket i sig lägger grunden för genuint blindstyre och demokratiurholkning.

Men så illa kan det ju inte vara eller ens bli, eller hur?

Mer personal istället för mer privatiseringar


Under de senaste veckorna har vi kunnat läsa flera avslöjanden om vanvård i verksamheter som drivs av Carema och Attendo Care. Samtidigt har det också visats vilka jättelika vinster som riskkapitalbolagen som driver äldreboenden plockar ut.

Vi i Vänsterpartiet tycker inte att det är speciellt förvånande att dessa företag vill tjäna så mycket pengar som möjligt och därför tummar på kvaliteten i sin verksamhet. Det är uppenbart att ”kostnadseffektivitet” i ett kommersiellt vårdbolag ofta innebär färre personal med lägre utbildning. Det blir till slut de gamla som får betala för vinsten genom fallolyckor, undernäring, dålig hygien och höga dödstal. Detta är bara några exempel på den vanvård som gamla människor utsatts för av privata vårdbolag.

De vinster som riskkapitalbolagen gör varje år kommer inte ur tomma intet. Pengarna är till största delen skattemedel som svenska folket betalat in i tron att man bidrar till en bättre välfärd. Möjligheten att göra vinst på äldrevården är mycket god och sektorn påverkas inte lika mycket av konjunkturnedgångar som andra. Även när det är kris blir folk gamla och behöver omsorg. Det finns alltid möjlighet att tjäna pengar även i finanskristider.

Många av Sveriges kommuner vill inte få in dessa företag i sin äldreomsorg. Därför har de valt att inte införa Lagen om Valfrihetssystem (LOV) som gör äldreomsorgen till en marknad. Men nu vill den borgerliga regeringen tvångsprivatisera äldreomsorgen i de kommunerna. I sin budgetproposition för 2012 hotar regeringen med nationell lagstiftning om inte samtliga kommuner inför LOV ”frivilligt” före 2014. Vänsterpartiet säger nej till denna tvångslagstiftning. Vi vill istället förbjuda vinst inom äldreomsorg i Sverige.

I Kalmar går vi, till stor del tack vare en konsekvent och tydlig hållning från Vänsterpartiets sida, emot den borgerliga politiken. Vi ska istället satsa på en utvecklad äldreomsorg och säger NEJ till att skicka kommunala skattemedel som vinster till privata plånböcker. Våra äldre ska inte betala redan välbärgades lyxtillvaro genom sänkt livskvalitet på ålderns höst.

Även äldre människor har rätt till ett gott liv och en god omvårdnad. Vänsterpartiet har som enda parti öronmärkt pengar i skuggbudgeten för att anställa 7500 fler i äldreomsorgen. Det kostar ungefär tre miljarder per år. Det är, för att ha något att jämföra med, lika mycket som den vinst som riskkapitalbolaget 3i gjorde på att äga Carema under fyra år. Dessutom vill vi öka möjligheterna till utbildning för redan anställd personal. Med mer personal finns det tid att lyssna till de äldre och att möta deras behov. Det är ju människor det handlar om, inte om känslolösa legobitar.


Eva Olofsson (V), äldrepolitisk talesperson
Birgitta Axelsson Edström (V), 2:e vice ordf Omsorgsnämnden, ersättare i partistyrelsen, Kalmar

söndag, november 27, 2011

Koppången av Py Bäckman


Jag läste den här texten av Py Bäckman och spelade musiken av Per-Erik Moraeus på orgel som postludium idag i Vasakyrkan. Det är något med text och melodi som griper tag i en, inte bara att det är vackra ord och vacker melodi (men det stämmer verkligen) utan det är något annat som är extra genuint och äkta mänskligt som ligger gömt häri. Läs och njut.

Här är stillhet och tystnad
nu när marken färgats vit
från den trygga gamla kyrkan
klingar sången ända hit
jag har stannat vid vägen
för att vila mig ett tag
och blev fångad i det gränsland
som förenar natt och dag

Ett sken ifrån ljuset
bakom fönstrets välvda ram
har förenat de själar
som finns med oss här i tiden
Jag vet att de som har lämnat oss
har förstått att vi är
liksom fladdrande lågor så länge vi är här

Där bland gnistrande stjärnor
som förbleknat en och en
kommer livet väldigt nära
som en skymt av sanningen
vi är fångar i tiden
som ett avtryck av en hand
på ett frostigt gammalt fönster
som fått nåd av tidens tand

En sekund är jag evig
och sen vet jag inget mer
bara ett att jag lever
lika fullt som någon annan
Jag är här och mitt på en frusen väg
finns det värme ändå
fastän snön börjar falla och himmelen är grå

Här är stillhet och tystnad
nu när psalmen klingat ut
men jag bär de gamla orden
i mitt hjärta som förut
jag sjunger för himlen
kanske någon mer hör på
”Hosianna i höjden”
sen så börjar jag att gå

Jag går till de andra
jag vill känna julens frid
jag vill tro att han föddes
och finns med oss här i tiden
Det är jul och det finns ett barn i mig
som vill tro att det hänt
och som tänder ett ljus varje söndag i advent

söndag, november 20, 2011

Trots allt

Idag när jag var i Domkyrkan på sinnesrogudstjänst föll min blick på följande rader medan jag bläddrade i psalmboken:


Tro, när dig vännerna svika
Tro, när blott en står kvar
Jesus, din vän, skall dig följa
Alla, ja, alla dar.


Himmel och jord må brinna
Höjder och berg försvinna
Men den som tror skall finna
Löftena de stå kvar.

Texten är skriven av Lewi Pethrus en gång i tiden, en av pingströrelsens främsta förgrundsfigurer. Han grundade senare KDS, Kristen Demokratisk Samling, det parti som kom att bli våra dagars KD. Ja ja, alla gör ju sina misstag ;-)

Raderna ovan fick mig dock på bättre humör idag. Det tackar jag Lewi Pethrus för, liksom utvecklingen som gör att det numera finns musik från frikyrkomiljöer i Svenska kyrkans psalmbok. Samarbete berikar, mångfald är bättre än enfald och vi har ju samma chef, eller hur?

I morgon väntar en ny dag på jobbet. Löftena gäller även då. Jag vilar i den förvissningen, trots allt.

lördag, november 19, 2011

Om mobbning på arbetsplatserna

Prata om mobbning på arbetsplatsen

En länk om ett viktigt och gräsligt problem som jag tror att man sopar under mattan alltför ofta. Bara så där, kanske mest för att det är jobbigt. Har du kommit i kontakt med såna problem? Ärligt talat?

Ta en funderare. Det här förekommer långt mer än vi tror och befarar. Tystnaden på jobbet måste få ett slut. Finns det nåt du kan göra för att hjälpa? Ja, kanske det. Gör det då.

fredag, november 18, 2011

Lite hänsyn, tack.

Idag är jag besviken. Morgonmöten är aldrig roliga, det har jag min konstitution som kroniskt morgontrött och kvällspigg, att tacka för. Idag skulle jag i varje fall gå på en framtidsföreläsning på Kalmarsalens Glasveranda kl 10 i Kalmar kommuns regi. Sådant brukar vara upplyftande. Det kan sannerligen behövas, speciellt för mig idag. Kairos Future brukar kunna leverera en hel del tänkvärt, även om jag sällan köper hela konceptet.

Men icke sa Nicke. Så speciellt upplyftande blev det dessvärre inte eftersom man av någon anledning hade valt att inte ha en tekniker närvarande. Det medförde att teleslingan var ur funktion. Naturligtvis sprang jag ner och påpekade detta, men det gick inte att fixa. Det finns en teleslinga, men ingen visste hur den fungerade. Tack för hjälpen. Personalen på Biljettcetrum försökte i alla fall, men man kan inte på en minut skaffa sig en kompetens som man inte har. Två timmars föreläsning gjorde slut på min energi.

Jag har några funderingar angående det här:
  • Är framtiden inte av intresse för oss som har en hörselnedsättning? Och vem bestämmer i så fall det?
  • Är det uteblivna skatteintäkter som gör att man inte har en tekniker närvarande?
  • Är kommunens planer, policies och dokument om tillgänglighet goda hyllvärmare?
  • Eller var detta ännu en miss i planeringen?
Att använda hörapparater ger ungefär samma hjälp att höra som att gå med kryckor när man inte kan använda ena foten. Det går att ta sig fram, men det betyder inte att man kan gå och absolut inte att man kan springa marathon. Det kan vara värt att tänka på för den som har lyckan att slippa födas med en sådan funktionsnedsättning. Vi andra har inte valt det, och det enda vi begär är lite hänsyn. Framtiden tillhör väl oss också, eller?

torsdag, november 17, 2011

Vila i frid

Idag blev det tungt. En av mina prästfavoriter har gått bort plötsligt och oväntat, åtminstone för min del. Äkta medmänsklighet, ett hjärta på rätta stället och ett genuint intresse för den lilla människans villkor kännetecknade hans prästgärning, liksom en rejäl dos med humor och tankspriddhet. Det jag själv minns mest är en gång då jag skulle spela på en utegudstjänst i Krusenstiernska trägården en sommarkväll kl 18 och när klockan närmade sig 17 var det fortfarande som om himlen var öppen. Regnet skvalade ner och utsikterna att genomföra en "Singing in the rain"-andakt med elektriska instrument var allt annat än molnfria. Eftersom jag inte heller hade en aning om vilken musik som skulle bli aktuell kändes det väl än mer osäkert. Då ringde telefonen.

"Hej, man kan ju alltid undra om det är möjligt att genomföra en gudstjänst i detta gudsförgätna väder men även regnet har väl vår Herre skapat och det är väl nån mening med det också" sa en röst (på ett ungefär som jag minns det nu ca 15 år senare) som jag absolut inte kände igen. Sen, efter några meningar till kom det: "Det är Bengt som talar alltså". "Aha, det är prästen" tänkte jag. "Bättre sent än aldrig.." . Sedan genomförde vi andakten i världens minsta och världens mest fuktiga tvättstuga och sjöng psalmer i tretakt. Det var varmt i ordets alla bemärkelser, till stora delar oförberett men ändå en fin stund. Varm och spontan, det kanske är en passande beskrivning överhuvudtaget. Vi sjöng bland annat psalm 339 i Svenska psalmboken (1986 års upplaga) med text av Anders Frostensson. Varje gång jag sjunger eller spelar den så tänker jag på den där kvällen i tvättstugan.

Vila i frid Bengt. Tack för vad du gjorde och för att du på så många sätt kunde vara ett föredöme, som den genuina människa du var. Du är saknad.

onsdag, november 16, 2011

Att göra sitt bästa

Jag går och funderar lite medan jag småpysslar med annat. Det är pappersrensning på gång.... Det är skönt att få såna stunder och dagar ibland som inte är fullspäckade med möten och andra åtaganden. Visserligen ser jag att hela partiexpeditionen behöver städas i grunden, men det är ju knappast mitt eget ansvar att se till den detaljen. Att röja bland de papper jag själv har dragit dit får väl ändå anses som en uppgift för mig. Det säger väl anständigheten.

Nåja, det där med "att göra sitt bästa", det kan betyda många olika saker för olika människor. Idag har vi en högerallians som på något sätt utgår från att människor som inte lyckas få hög lön, har ett heltidsarbete att gå till, är friska och har en gynnsam social situation inte har gjort sitt bästa. Det är helt enkelt därför de inte är speciellt lyckade, och det är därför de ska straffas via utförsäkringar och slavarbete via Fas 3. Med straff kommer man nämligen längst, se bara på fängelserna. Den som kommer därifrån återfaller ALDRIG till brottets bana. Tror man alltså. Eller????

Sedan finns det andra som utgår från "att göra sitt bästa" är att göra det man FÅR göra. Det förutsätter att någon annan sätter upp regler, och så fogar man sig i dem. Det, får jag nog erkänna, har jag ytterligt svårt för. Observera att det inte handlar om demokratiskt stiftade lagar och regler. Dem är man ju, som väljare och medborgare,  i högsta grad delaktig i. Man kan tycka vad man vill om de beslut som fattas, men man måste följa dem. Det tillhör det demokratiska samhällssystemet. Vad däremot andra, med hänvisning till makt, styrka, kön eller något annat, bestämmer över mitt huvud i syfte att påverka mitt beteende, det måste jag per definition alltid ifrågasätta. Alla är emellertid inte likadant funtade som jag.

Men, ju mer jag går här och plockar bland dammtussar och smulor och ser mängder av papper av olika slag, desto klarare framstår det att för mig är det alltid viktigare att göra mitt bästa än att göra det jag har tillåtelse till. Ibland blir det jobbigt, men man måste ju vara ärlig mot sig själv och vara trogen sin mission.

That´s me. Take it or leave it. Jag kommer aldrig att acceptera uppdelningen av lyckade och misslyckade människor eller den enkla förklaringen att en del inte vill göra sitt bästa oavsett från vilket politiskt håll sådana dumheter kommer. Jag kommer heller aldrig att låta bli att driva rättvisepolitik, om det så är i stormande motvind. Det är för mig att göra mitt bästa, och jag nöjer mig inte med mindre.

tisdag, november 15, 2011

Bläckfisken

Ett tecken på goda texter är att de går att använda i en lång rad olika sammanhang och kan betyda olika saker. Den här sångtexten, författad av Björn Afzelius, är en sådan. Lyssna, läs och njut :-)
Bläckfisken

Jag är en liten bläckfisk med vida ambitioner
Jag är en liten utsugare som tjänar millioner
Jag slingrar mej och kramar och suger ur ditt liv
Och när jag fått en arm om dig så blir du aldrig fri

Jag liknar kanske natten, men färgen min är mörkblå
Jag lever helst I vatten, i dyn, där kan jag bäst gå
Jag har en arm I Nordsjön och en i Spanska sjön
Men Medelhavet älskar jag, det vill jag helst nå runt

Verksamheten går som smort
Mycket finns att ta
Utsugandet har jag gjort
Till en riktig vetenskap

Jag suger raffinerat; tar lite grann i taget
Annars blir dom rädda och vill inte veta av det
Jag inger stort förtroende; man ber om mitt beskydd
Men när jag skalat köttet av dom, då slår jag dom på rygg

Allt jag tar förräntar sig
Och jag växer till mig
Herraväldet väntar mig
Sedan kan jag lugna mig

Jag drömmer om att hålla hela jorden i ett järngrepp
Och bjuda konkurrenterna på en riktig näsknäpp
Vi bläckfiskar är hårda, men vi lever som vi lär;
Att äta upp varandra är ett kärt besvär

Dags att vakna: En annan utveckling är möjlig!

Igår var jag på besök på ett av kommunens demensboenden och träffade personal och enhetschef. Det står klart och tydligt att vår kommunala äldreomsorg behöver resurser för att upprätthålla kvalitet på verksamheten. Det är nyttigt att få höra personalen uttrycka oro inför framtiden och med egna ögon se vilket engagemang som finns bland våra anställda. Vi kan stirra oss blinda på mätningar och jämförelser och ändå inte fatta vad det handlar om, nämligen om att ta hand om och ge våra äldre en skälig levnadsnivå när de inte längre klarar av att hantera livet på egen hand. Det är en verksamhet som aldrig kan ge plus i kassan mätt i företagsekonomiska termer (om man inte vansköter den förstås och skickar ut resurserna som vinster och låter de gamla betala genom att förvägra dem den omsorg de behöver) men som i sanning utgör en central välfärdsfaktor och som visar vilket hjärta ett samhälle har. Är det ett rött, pulserande, empatiskt och varmt hjärta eller är det ett iskallt blått?

Omsorgen i Kalmar ska, efter ett beslut i fullmäktige där alla partier var av samma mening, spara 10 mkr 2012. Det beror på att Kalmar i en mätning avvek från standardkostnaden med 93 mkr. Vår omsorg är för dyr, eller med andra ord, den har för mycket resurser att röra sig med. Samtidigt som vi ska spara in 10 mkr ska vi införa önskad sysselsättningsgrad för de anställda, en vällovlig och behövlig satsning för att personalen, som består av främst kvinnor, ska kunna arbeta mer och kunna försörja sig på ett löneläge som är på tok för lågt i förhållande till arbetsuppgifternas art och krav. Problemet är att den sistnämnda satsningen inte får kosta några extra resurser. Det får i sin tur till resultat att arbetsförhållandena riskerar att försämras. Andelen sk kryssturer ökar och kontinuiteten för de boende riskerar att bli sämre. Det är bekymmersamt. specellt bekymmersamt är det när det handlar om dementa brukare, människor som behöver omvårdnad av personal som känner till dem och deras historia eftersom de inte längre har möjlighet att meddela den själv.

Det här är en ekvation som ser ut att vara olöslig. Visst, med god uppfinningsrikedom och vilja hos medverkande personal kan man säkert hitta lösningar som kan fungera, men det gäller att se med båda ögonen och använda både hjärta och hjärna så att det inte blir alldeles fel. Man måste som anställd kunna leva på sin lön, men måste också få känna att man har en rimlig chans att göra ett bra jobb och därigenom gör livet bättre för brukarna. Det får inte vara så att man tvingas välja det ena eller det andra. Jag kommer aldrig att acceptera en utveckling som leder till ökade sjuktal pga känslor av otillräcklighet i arbetet. Det är ju människor vi har att hantera, inte legobitar.

Det grundläggande problemet är att äldreomsorgen inte får de resurser som den behöver. Under denna högerblå tid i svensk politik, då även tidigare rödgröna partier börjar blåna alltmer, skickas hellre skattepengar ut till privata bolag än till den kommunala sektorn. Väljarna har tyvärr i två val i rad prioriterat egna jobbskatteavdrag framför värdigt liv för de äldre. Då får vi den här situationen. De extra pengar som vi som arbetar får i vår egen plånbok har tidigare hamnat i gemensam verksamhet i form av skola, vård och omsorg. Det är ganska enkelt att förstå att det är så sammanhanget ser ut, men oj så svårt det är att inse att vi väljare via demokratiska val har gett legitimitet till en sådan utveckling. Nåja, jag kan väl erkänna att jag röstade rött och på ett helt annat alternativ. Ändå förväntas jag, som del av någon form av styrande majoritet i Kalmar kommun, ställa upp på besparingar i mångmiljonklassen. Vi får väl se hur den nöten ska kunna knäckas.

Hur som helst, det handlar nu från personalens sida om uppgivenhet, om otillfredsställelse och om ilska över att inte få den uppbackning man behöver. Jag har inga svårigheter att förstå frustrationen över sparkraven när man samtidigt matas med exempel efter exempel på att astronomiska bonusar betalas ut i andra sektorer på arbetsmarknaden eller att arvoden och ersättningar kan hanteras både slarvigt och bedrägligt både inom privat och offentlig verksamhet. Jag för min del tycker också att den här soppan stinker. Så här kan vi inte ha det. Vi kan inte låta äldre med sänkt levnadsnivå betala fantasivinster till redan rika.

Vi i Vänsterpartiet har som enda parti varit EMOT vinstintressen inom välfärden och FÖR en utvecklad gemensam verksamhet. Vi vill öka inflytandet för personal, brukare och anhöriga och minska kapitalintressets dominans. Vi använder resurserna så att de räcker till en rimlig personaltäthet, till rimliga löner och till kompetensutveckling. I Vänsterpartiets Sverige ska man inte vara rädd för att bli gammal. I vårt Sverige finns ett varmt hjärta som slår för den som behöver stöd men som samtidigt kräver mer av den som klarar sig själv och har möjlighet att bidra med mer än den som lever nära existensminimum. Vi VET att det finns stöd för en sådan politik, men ändå röstar folk blått.

Sover man eller? Det är dags att vakna nu, kamrater! Vill vi se fler ensamma inlåsta dementa som irrar omkring på avdelningarna och stör varann på nätterna, fler äldre kvinnor som inte får behandling för UVI eftersom det inte lönar sig eller fler plågsamma liggsår som skulle ha kunnat undvikas? Det här GÅR att förändra, men man förändrar inte om samhället fortsätter i samma hjulspår även framöver och om högern invaderar både retoriken och politiken hos de rödgröna samarbetspartierna. Det gäller att fokusera på rätt saker, och i det här fallet är det att lägga krutet på att lösa välfärdens problem och formulera en väg framåt. Tänk att det här ska vara så himla svårt att begripa utanför Vänsterpartiets (just nu ganska lilla) krets.

måndag, november 14, 2011

Sex nyanser av blått

Enighet är nog bra i vissa sammanhang. Det är klart att man inte ska söka konflikter bara för att det skulle vara kul, men man kan inte heller blunda för så stora skillnader i mål och medel att man får för sig att samarbeta med precis vem som helst.

Vi som har marxismen som ideologisk grund (det gäller socialister i bred mening) ser konflikten som en utvecklingskraft. Det är via konflikten mellan motstående intressen som utvecklingen drivs på, inte via imaginär konsensus. Det sistnämnda leder till stagnation och dessutom i värsta fall till maktmissbruk eftersom det saknas en granskande opposition.

Det politiska läget i Sverige kräver att det ställs upp olika alternativ. Vi driver inte på utvecklingen genom att ställa upp sex olika nyanser av blått. Det leder ingenstans. Ska vi få till en förändring måste vi kunna påvisa skillnader mellan den rådande allianspolitiken och en annan mänskligare politik som sätter pengarna i människans tjänst istället för tvärtom. Vi måste visa att det går att skapa välfärd för alla efter behov utan att blanda in vinstintressen i verksamheten. Vi måste visa att vi kan använda varje skattekrona för att lösa gemensamma genuint mänskliga problem. Vi måste visa att vi gemensamt kan driva välfärden bättre och effektivare än privata bolag som maximerar vinsten och minimerar servicen och omsorgen. Vi måste visa att det finns en annan väg för äldreomsorgen än liggsår och ensamt döende framför en TV-apparat. Vi måste visa att det inte är som statsminister Fredrik Reinfeldt säger "några enstaka fall" utan att det handlar om ett inbyggt systemfel i en privatiserad välfärdssektor. Vinstintressen i välfärden, en av högerpolitikens grundpelare, är en mycket svag konstruktion som leder till att välfärdsbygget raseras. DET måste vi visa.

Och det visar vi INTE genom att bli mer borgerliga. Vi visar det inte heller genom att prioritera egna maktbegär framför andra människors bästa. Det är att agera bedrägligt mot sin egen politik och mot det förtroende som väljare har gett oss genom att rösta rött. Den som röstar rött vill ha förändring, precis som väljarna i valet 2006 genom att rösta med alliansen protesterade mot en Göran Persson som framstod som bufflig och maktfullkomlig. Finns det inget alternativ kan man lika gärna låta bli att rösta eller rösta på den blå fyrklöveralliansen.

Som det är nu finns det sex blå partier i en osalig röra. En del har större identitetsproblem än andra. Jag hoppas och ber att vi slipper se denna blå-blåa röra ända fram till 2014. Blåbär är goda att äta, men inte sjutton blir man mätt av dem, och de har en ganska kort säsong....

Ordet för idag 2012

Det är faktiskt rätt kul, och ganska hedrande.... Just idag kom den i brevlådan, andaktsboken som jag medverkar i. Läs mer på Ordet för idag 2012

Vi är tio olika medförfattare som har reflekterat kring temat barnaskap. Det är flest proffs som pastorer förstås  som finns med i gänget,  men även en politisk sekreterare och PS-ersättare från Vänsterpartiet som undertecknad har fått bidra! Jag har skrivit fem av de 52 veckobetraktelserna som ingår i boken. Ett julklappstips kanske? ;-)

Jag måste säga att det är spännande att pröva på nya saker. Jag har visserligen varit aktiv i kyrkor sedan tonåren, jobbat som konfirmandledare och bidragit med sång, musik och med andra förtroendeuppdrag, men det här är första gången som jag har skrivit något i den här genren och fått det utgivet. Detta handlar dessutom om det nya samfundet Gemensam framtid, och det är ju en ny frikyrka som jag inte har direktkontakt med. Själv är jag numera aktiv i EFS och i Svenska kyrkan, men jag har faktiskt varit medlem i Örebromissionen (baptister) under 80- och 90-talen och ekumenik har alltid legat mig varmt om hjärtat. När det gäller kristna kyrkor har jag aldrig förstått tanken på konkurrens och protektionism. Vi har ju samma chef allihop, och då borde vi kunna samarbeta och se varandra som tillgångar. Att vi sedan väljer att arbeta på olika sätt är ju mest en fråga om att man känner sig mer hemma här eller där. Mångfald är bättre än enfald, och det är inte samma sak som oenighet. Mångfalden kan istället bidra till enighet om de viktiga frågorna, t ex de som handlar om att kyrkan (i betydelsen "alla kristna tillsammans") alltid måste stå upp för allas lika värde, för solidaritet, för medmänsklighet och för rättvisa.

Så ser i varje fall jag på det :-)

Sångarna på Slottet

Vilken höjdarkväll det blev på Kalmar Slott i lördags! Vi hade allsångsfest i Gästabudssalen tillsammans med 60-70 sångarglada människor i olika åldrar, och gissa om vi sjöng?!? Det var Afzelius, Elton John, Åsa Jinder, Paul Simon, Bellman, Magnus Uggla, Tina Turner, Wiehe och ABBA och en hel massa annat i en salig blandning och med dessa positiva festgäster som sjöng av hjärtans lust så hade nog taket lyft om inte slottet hade varit så gediget byggt. Ett stort tack till Louise och Margareta som tog initiativ till festen, ordnade allt det praktiska, plockade fram sånger och noter till det allra mesta och såg till att det blev både god mat och dryck till oss alla i vår egen variant av Sångarna på Slottet :-)

Men igår var vi i ärlighetens namn ganska hesa, och allt lite bakis (men bara på musik alltså, inget annat.....). På bilden syns den underbara buketten som jag och käre maken fick som tack för hjälpen med musik och sång. Tyvärr har jag inga bilder från själva festen. Det blir lätt så när man sitter vid pianot större delen av kvällen (kameran blev bortglömd därnere i kassen med noterna....), men minnesbilderna är desto klarare och fler. Vi ser fram emot fler kvällar i samma anda!

onsdag, november 09, 2011

Kristallnatten 2011

Natten mellan den 9 och 10 november i Tyskland 1938 kom att kallas Kristallnatten. Då misshandlade nazisterna judar. Affärer och synagogor brändes. Hundratals dödades direkt, tusentals fördes bort. Barn fick aldrig mer träffa sina föräldrar. Till koncentrationslägren fick de sällskap med andra oönskade grupper, Jehovas vittnen, romer, homosexuella, kommunister och människor med funktionsnedsättningar. Tillsammans utgjorde de De oönskade, de som inte var värda att kallas människor, de som skulle bort. Dessa rasistiska, fullkomligt vidriga utrensningar fortsatte till det andra världskrigets avslutande. Under många långa vidriga år… och övriga världen såg, men valde att inget göra.

Inte heller Kalmar år 2011 är skonat från främlingsfientliga och rasistiska rörelser. Under de senaste åren har rasisterna öppet stått på våra gator och våra torg. 2008 slog de sönder vårt material och sparkade och slog oss när vi hade Kristallnatten-manifestation. Men vi ger oss inte förrän rasismen och främlingsfientligheten fullständigt har försvunnit! Vi måste gång på gång visa att extremism och rasism inte hör hemma i vårt demokratiska samhälle.
Vi lever i ett samhälle där högerextremismen vinner mark. I förra veckan såg vi hur rasister, företrädare för ett av de mest högerextrema partierna, försökte ta initiativet i det brandhärjade Berga centrum och skänka fotbollsnät till "svenska ungdomar, eller åtminstone till ungdomar som ser så svenska ut att de smälter in". Rasismen vinner terräng. Strävan att peka ut "den andre", "den som är annorlunda och därmed per definition sämre" som orsak till upplevda samhällsproblem blir alltmer synlig. Vi kan inte låta det hända igen! Vi kan inte sitta på våra lugna rumpor och tro att världen går åt rätt håll utan att vi är med och kämpar. Vi kan inte stoppa huvudena i sanden och låtsas att vi inget ser. Det har vi gjort tillräckligt många gånger.

Utvecklingen måste brytas. Hopplöshet och sysslolöshet måste vändas till framtidstro och ökat deltagande i samhället. Ett sammanhållet samhälle är den viktigaste delen i allt förebyggande arbete mot rasism, främlingsfientlighet och rädsla för det annorlunda. Det går inte att straffa bort reaktioner på ett orättvist samhälle. En farlig utveckling blir det om vi ser etablerade partier som gradvis tar över rasisternas syn på verklighet och utveckling. Vi har ett gemensamt ansvar för den situation som uppstått, och verksamma verktyg för att bygga en positiv utveckling stavas inte "hårdare tag" eller "utpressning". Det msåte vi lära oss att inse. Hur vi lyckas föra en politik för minskade klyftor är avgörande för att vi också ska lyckas skapa ett tryggt samhälle där var och en av oss, oavsett ursprung, har en plats. En helt avgörande roll spelar möjligheterna till inflytande för alla berörda. När demokratin är hotad måste motåtgärden vara MER demokrati, inte mindre.

Nu gäller det att jobba, att stå upp för rättvisa, livets okränkbarhet och alla människors lika värde oavsett plånbok, religion, hudfärg, språk, kultur och eventuella funktionsnedsättningar. Vi måste vara på vår vakt mot rasism och extremism, var och när den än sticker upp sitt fula tryne: om det än var i Tyskland på 30-talet eller här i et höstmörkt Kalmar 2011. Vi bara måste!

PROTESTERA MOT FRÄMLINGSFIENTLIGHET OCH RASISM! GÖR DET JÄMT! VISA PÅ ATT EN ANNAN VÄG ÄR MÖJLIG!

Om man inte gör det är man bara en liten lort, som Astrid Lindgren skulle låta Bröderna Lejonhjärta uttrycka det.

söndag, november 06, 2011

Bad timing eller trendbrott?

Det visade sig vara nästan lika billigt att åka första klass som andra klass hem från Stockholm, så då valde jag det. Det är skönare, mer plats, lugnare och man har fördelen att kunna hämta kaffe, te och vatten samt ibland frukt när man behagar. Dessutom ingår gratis internet, och det är en välgärning om man jämför hur det är att sitta på tåg med Telia mobilt bredband och få frustrationsskador såväl fysiskt som psykiskt.

Naturligtvis hamnade jag då inträngd vid väggen bredvid en medresenär som direkt kopplade upp sin dator med elsladdar och hörlurar. Att springa fram och tillbaka i onödan och hämta frukt och dricka var liksom inte att tänka på. Då hade jag förstört hans filmupplevelse, så långt fattade jag. Alltså började jag planera för att störa så lite som möjligt. När han själv reste på sig, jag antog att det skulle vara rimligt att det skulle ske åtminstone EN gång under de ganska dryga timmarna (män i hans ålder brukar springa på toa relativt ofta), så skulle jag passa på att utnyttja tillfället. Skulle det mot förmodan inte bli något sådant tillfälle så bestämde jag mig för ett klockslag då det kunde passa med lite te (jag valde en så sen tidpunkt att jag precis skulle hinna dricka upp en slurk te utan att behöva panikhälla det i mig innan det var dags att byta tåg) och lade upp strategin för att kunna krångla mig ut utan att rycka loss några kablar och utan att få hans hörlursförsedda arma huvud att dyka rätt in i dataskärmen. Jag lovar, jag HADE en plan. När jag således vid utsatt tid, för det där tillfället då jag skulle kunna springa iväg själv dök aldrig upp eftersom grannen satt still HELA tiden, hade krånglat på mig skorna, stängt av min egen dator och packat ihop för att resa mig, DÅ kommer tågvärden och frågar om jag vill ha kaffe eller te serverat vid platsen.

”JA TACK, GÄRNA” och ”GÄRNA MED SOCKER OCKSÅ OM DU KAN FIXA DET”. Visst är det ljuvligt??? Historien är inte slut än. När jag precis hade fått mitt Earl Grey serverat vid platsen, DÅ reser sig grannen upp och går på toaletten. Efter tio minuter var det dags för mig att byta tåg. Och vet ni, jag fick till och med hjälp med att få ner väskan från bagagehyllan. Den filmälskande grannen var en go typ i alla fall, men hans timing var urusel.

Men tåget har varit i tid hela vägen hittills i alla fall! Nu är jag i Hovmantorp, en timme från Kalmar ungefär. På nåt sätt måste jag säga att jag föredrar den här ordningen. Tåget går men grannen sitter kvar. Alltför många gånger har det ju varit tvärtom, men kanske är det ett trendbrott vi ser. ;-)

Det hoppas jag!

lördag, november 05, 2011

Alla Helgons Dag på nytt sätt

Idag är dagen då man sätter ljus på gravarna. Det har Emmy och jag gjort sedan hon var riktigt liten. Min morfar och mormor samt morfars mor och far har alltid fått ljuslyktor och så har vi satt lite ljus på andra gravar också när vi ändå har varit på plats. En promenad bland alla ljusen och ett besök i den vackra rofyllda minneslunden brukar det också alltid bli. Det är mörkt och ofta ganska kallt, men inte ogästvänligt.Ofta har dagen även inneburit lite orgelspelning i Vasakyrkan vid en andakt framåt kvällen. Det är nåt stillsamt vackert över Alla Helgons Dag. Det är mörkt, men ändå ljust och hoppfullt. Det är en aning dubbelt, precis som livet i övrigt.

I år blev det ingen promenad på kyrkogården. Istället är jag i Stockholm med övriga partistyrelsen. Det har sina klara poänger det också (fast helgon vill nog ingen av oss kalla sig.....), men jag kan inte hjälpa att det känns lite visset att missa den där ultimata och speciella hösthögtiden. Kvällen innebar istället en god middag på en indisk restaurang tillsammans med glada partikamrater från när och fjärran. Det var riktigt trevligt! Och sen får man ju inte glömma alla inspirerande diskussioner man har fått delta i liksom alla kloka (nåja, inte riktigt alla) beslut som vi hittills har fattat under två dagar. Vi avslutar mötet i morgon eftermiddag så vi har en dag kvar.

Ändå, traditioner är viktigare än man kan tro även om man ibland både vill och måste prioritera annat. Det känns lite grann som om jag missar nåt. Men det kanske man inte kan säga utan att bli beskylld för att vara traditionalist? ;-)

No problem....

Just nu har jag en paus från ett i övrigt mycket intensivt partistyrelsemöte där kongressmotionerna behandlas. Eller paus och paus, jag sitter på hotellrummet och filar på två reservationer som ska lämnas in i morgon. Den ena handlar om behovet av att öppna upp partiet för kristet troende partiaktiva på ett bättre sätt än tidigare och den andra handlar om behovet av att hålla partiets tillgänglighetsarbete levande och aktuellt. På de två punkterna ger jag mig nämligen inte, men partistyrelsens majoritet höll inte med mig.

I övrigt har vi, vilket ju alla vet vid det här laget, bestämt oss för att inte föreslå delat ledarskap. Det ligger i linje med min uppfattning också. Jag har funderat fram och tillbaka under lång tid, men har fortfarande inte kommit fram till vilken fråga delat ledarskap skulle vara svaret på. Därför tror jag inte på idén. Det blev emellertid en intressant debatt, men inte så lång och inte heller så full av motsättningar som en del utanför partiet gärna vill tro. Enligt gammal tradition kan ju inte vi i Vänsterpartiet diskutera en enda fråga utan att det framställs som splittring och eländes elände. Det är förstås inte sant. Det finns en vilja att lyssna på argument från båda sidor även om man inte håller med om alla, och frågan är ju inte enkel. Det är väl det minsta man kan säga.

Och, i ärlighetens namn, den är inte så himla viktig heller. Vi har fyra kompetenta kandidater som kandiderar öppet och ärligt och som skulle kunna klara uppdraget såväl enskilt som i par eller i grupp. Partiets framtid hänger inte på om vi har en, två eller fyra partiledare. Det är helt andra saker som är viktiga, t ex politikens innehåll och angelägenhetsgrad för människor samt vår förmåga att föra fram politiken på ett sätt som folk begriper. Därför är det inte hela världen om partikongressen i januari, för det är ju där och av den som frågan avgörs, fattar ett annat beslut än vad partistyrelsen föreslår. Att partistyrelsen blir nedröstad i en och annan fråga är sånt som händer, och som SKA hända då och då, i ett demokratiskt parti. Läget är betydligt värre i de partier där man bara har en enda kandidat att välja på när partiledarvalet ska ske. DÄR kan man i sanning snacka om problem.

Men det gör man ju inte......

fredag, november 04, 2011

Dom blev tydligen arga på oss....

Vi kunde bara inte låta bli att svara på en insändare tidigare i veckan i Östran.... Folkpartisterna i Kalmars barn- och ungdomsnämnd blev tydligen förgrymmade på oss när vi kommenterade deras riktade informationskampanj, men lite mothugg får de nog lära sig att tåla när de ger sig in i hetluften och utgår från att föräldrar är okunniga och oinformerade;-) Så här blev svaret:

Den kulan visste hur den tog” skriver Runeberg om Sven Dufva i Fänrik Ståls sägner. Detsamma kan man säga om vårt inlägg om Folkpartiets bristande respekt för elevers och föräldrars val av skola. Att angripa Folkpartiet för att ifrågasätta fria val är väl närmast att jämställa med en svordom i kyrkan. Likväl är det precis bristande respekt Folkpartiet uppvisar när man inte låter barn och föräldrar göra sina val utifrån sina egna bevekelsegrunder.

Det är inte snyggt att utgå från att fria människor inte har tillräckligt med kunskap för att göra rationella val och dra slutsatsen att det är därför så många i Kalmar väljer kommunal skola. Brändewall och Polteg tycker ju inte att en kommunalt driven närliggande skola borde vara det naturliga valet. Hållningen är motsägelsefull. Varför vill man som politiker engagera sig i offentliga skolors verksamhet om man ändå anser att fristående alternativ är så mycket bättre? Det är ju precis så Folkpartiet i det här fallet gör. Vi i Vänsterpartiet jobbar tvärtom för att den offentliga skolan ska fungera så bra som möjligt.

Tänka fritt är stort men tänka rätt är större” står med guldbokstäver ovanför ingången till universitetsaulan i Uppsala. Det är ord som tack och lov är omoderna. Den svenska skolan fostrar numera kritiskt tänkande människor som är kompetenta att välja själva, som inser att det alltid finns flera synsätt samt att vi alla är olika. Brändewall och Polteg strävar dock efter att göra Kalmar till någon form av genomsnittskommun med likriktning som ideal. Om en större andel i andra kommuner väljer fristående skolor framför offentliga ska vi ha det likadant i Kalmar. När så inte är fallet dras slutsatsen att människor inte vet sitt eget bästa.

Välja fritt är stort men välja rätt är större” är en passande beskrivning på folkpartisternas attityd. Vi i Vänsterpartiet står för motsatsen. Vad som är ”rätt” val ska inte vi från politikens sida lägga oss i, och friheten att välja lämnar vi till elever och föräldrar.


Birgitta Axelsson Edström (V) och Leila ben Larbi (V)
Skolpolitiker i Kalmar

onsdag, november 02, 2011

Nu laddar jag om!

Idag är det en sån där dag när jag tycker synd om mig själv. Jag har nämligen ont i nacken, och såna dagar tycker jag inte om. Sett i ett längre perspektiv, så där 13-14 år, så har jag ändå blivit väldigt mycket friskare men varje gång när jag faller tillbaka så blir jag deppig. Efter långa sjukskrivningsperioder i slutet på 90-talet och ständig värk så är jag nu ganska besvärsfri för det mesta, men då och då kommer eländet tillbaka. Det händer oftast i samband med kyla, hård vind och med släpande på tunga grejer. En whiplash-skada ger sig inte i första taget, mina vänner. Suck.

Jag skulle ha varit iväg på en heldagstur med omsorgsnämnden för att kolla lite olika boenden och verksamheter runt om i kommunen. Det behövs när stora delar av nämnden, inklusive jag själv, är ny inom politikområdet. Istället blev jag kvar hemmavid. Det är liksom ingen idé att ens försöka sätta sig på en buss och ränna runt när varje förflyttning orsakar rejäla knivstick. Jag får väl göra nåt produktivt härifrån istället. Jag kan i varje fall läsa och skriva lite. Sådana arbetsuppgifter behöver också göras.

Debatt- och insändarsidor måste ju fyllas, och någon måste ta ansvar för det också ;-) Är man dessutom lite sur i förväg är chansen större att inläggen blir extra giftiga.... Så huka er ni borgare och andra som vill rasera rättvisa, solidaritet, jämlikhet och jämställdhet. Nu laddar jag om :-)

måndag, oktober 31, 2011

Förvirring är nog bara förnamnet...

Jag har haft en liten "debattartikelordväxling" med Folkpartiet om fristående skolors vinstuttag. Det här inlägget kunde jag helt enkelt inte låta bli att skriva när Nordlöw inte kunde förstå varför livsmedelsaffärer och byggföretag ska få ta ut vinst och inte skolor.....;-)

Birgitta Nordlöw (FP) inser att fristående skolor har barnsjukdomar. Medan FP funderar över denna ”nyhet” glömmer de dock det viktigaste: Det finns elever i de fristående skolornas verksamhet, barn och ungdomar som JUST NU ska få utbildning där, bekostad av gemensamma skattemedel. Istället för att gå till utbildning så flyger dock en ansenlig del av resurserna till privata fickor, fickor som ofta sitter i dyra kavajer boende i skatteparadis. Det är tyvärr ingen barnsjukdom och ingen nyhet heller, det är en kronisk defekt som var förutsägbar redan innan möjligheten att driva vinstgivande skolor i bolagsform infördes.

När sjukvård och skolor drivs med vinst som drivkraft börjar irrelevanta frågor ställas, t ex ”Är det lönsamt att bota den här sjukdomen?” eller ”Är det lönsamt att utbilda den här eleven?”. Det finns en inneboende konflikt mellan företagets bästa och elevens. Det som är bra för företaget behöver inte vara bra för eleven eller för samhällsekonomin i stort. Dessutom pressar företaget kostnaderna för att kunna ta ut en vinst, ofta på bekostnad av de anställdas arbetsvillkor. Det är vinster som görs på våra skattepengar avsedda att gå direkt till vård, skola och omsorg.

Men när Nordlöw inte ser skillnaden mellan välfärd och privata byggbolag och mataffärer så blir resonemanget konstigt. Vi i Vänsterpartiet ser ingen anledning att finansiera ICA eller Skanska med skattemedel, men den tanken är tydligen inte främmande för Folkpartiet.

söndag, oktober 30, 2011

Goda gula minnen

Idag har jag varit hemma hos mina föräldrar en god stund på eftermiddagen, hemma i huset där jag bodde mina första 21 år, det gula tegelhuset som pappa hela tiden håller på och förbättrar, renoverar, bygger ut, bygger om och vårdar. Det är inte mycket som ser ut som när jag växte upp, men det är ändå fortfarande "hemma". Och när man kommer dit så blir man barn igen, åtminstone i mammas ögon. Det är väl så det ska vara. Min dotter blir heller aldrig vuxen. He he ;-)

I slutet på veckan var jag i Borgholm på konferens och sammanträde med Kalmarsunds Gymnasieförbund. Borgholm på höstkanten, det är ödsligare än ödsligast. Det var mörkt, disigt, tyst och tomt. Ändå påmindes jag om den där sommardagen då jag och pappa åkte till just Borgholm och köpte min första bil. Jag hade tjatat ett bra tag, det kan jag erkänna. Det blev en varmgul VW Polo av 1975 års modell den kvällen. Den kostade 4500 kronor och såldes privat av en kille i Borgholms södra delar. Pengarna hämtade vi i Minutenapparaten på Storgatan. Pappa fick ta ut pengarna i två omgångar, för så stora belopp kunde man inte ta ut på en enda gång på den tiden.

Mamma trodde inte sina ögon när vi kom hem med två bilar framemot kvällskvisten. Hon undrade om Polon var treväxlad. Mammas och pappas Saab 99 var av 1974 års modell. Att den var fyrväxlad var det ingen som ifrågasatte. Jag för min del kommer aldrig att glömma turen från Borgholm då jag körde min första bil för första gången. Registreringsnumret minns jag fortfarande. HDX 569. Att bagageluckan var fullständigt genomrostad och att den bara hade 40 hk var fullständigt ointressant. Hästkrafterna räckte till mina behov, och bagageluckan bytte vi mot en annan likadan lucka (men grön och tillknycklad) som pappa hittade krockskadad utanför en lackeringsfirma. Med Plastic padding, svart och gul sprayfärg blev den som ny :-) och bilen blev i övrigt smyckad med fastklistrade nallar på sidorna, svarta fartränder och svartmålade fälgar. Så småningom förärades den det passande namnet "Gullet".

Gullet hade många fördelar, men hon saknade klocka och bilstereo. Alltså hade jag en lös och batteridriven kassettbandspelare placerad på passagerarsätet. Den hade jag alltid där på full volym, och när jag parkerade så lade jag den i bagageutrymmet pga stöldrisken. Det var inte sällan det var just den här låten som pumpades ut i kupén: Wired for sound-Cliff Richard Bandet hade jag spelat in från syrrans skiva :-) När jag hör den minns jag känslan av frihet och den där speciella lukten av plast som vi aldrig lyckades vädra ur :-) Dessutom, texten är kul:
"I met a girl and she told me she loved me
I said: You love me, then love means you must like what I like:
My music is dynamite
She said: I´m not a girl you put on at an stand-by
I am a girl who demands that her love is amplified
Switching to overdrive...."

Se där. Jag var nog Ninjafeminist redan då och vägrade att låta nån sätta sig på mig ;-) (att det ändå tyvärr har hänt och fortfarande händer då och då får nog förklaras av min mänskliga ofullkomlighet...)

Hur som helst, Gullet behöll jag i två år. Jag körde 500 mil och fick 6500 kronor när hon gick ur min ägo. Värdet hade alltså vuxit med närmare 50%. Inte illa, va? Bandspelaren behöll jag, men den äppelformade röda digitalklockan som satt fastklistrad på instrumentbrädan följde med i köpet liksom den nya växelspaksknoppen och rattmuffen. Samt nallarna och klistermärket "I love" som jag hade satt fast framför Polomärket på bagageluckan.

Man glömmer inte sin allra första bil, och inte sitt barndomshem heller. Jag har bara ljusa och gula minnen av bådadera.