lördag, juli 29, 2017

Offerkofta och snarstuckenhet

Ett moderat oppositionsråd i Hedemora lämnar sitt uppdrag efter trakasserier och hot. Nu riktas hoten även mot hans familj, och han har bestämt sig för att gränsen är passerad. Det är sorgligt och ovärdigt en demokrati att man som hängiven politiker ska jagas och tvingas bort från den politiska arenans förtroendeuppdrag. Hur ska vi kunna styra det här landet framöver på ett anständigt vis när de mörka krafterna lever rövare på det här sättet?

Killen får ärligt och uppriktigt stöd från övriga partier bland annat på sociala media. Det känns bra, men undantaget SD reagerar förstås inte som andra den här gången heller. En av deras gubbar framhåller att ingen tycker synd om SD när de utsätts. Det är symptomatiskt. Offerkoftan är alltid plagget som hänger närmast och den klär man sig allra helst i, och den är fodrad med total empatiinkompetens. Denna kombination utgör SDs egendesignade lilla snuttefilt. Det är totalfel fokus, men det är avslöjande. Klär man på sig offerkoftan i tid och otid klär man av sig möjligheten att tas på allvar.

Det är därför jag tycker att S också gör bort sig just nu med kampanjer på temat "Backa Hultquist!" eller genom att framhålla att det egentligen är synd om försvarsministern som helt oförskyllt har hamnat i skottgluggen. Den uppkomna situationen ska hanteras med seriositet av regeringen och dess partier, oavsett hur oppositionen behandlar den. Att låta granskningen ske, jobba vidare och hålla huvudet kallt måste vara det enda rätta. Om Hultquist ska sitta kvar måste avgöras utifrån fakta, inte utifrån om han är en trevlig eller duglig person eller om det är synd om honom eller inte. Sådant är tjafs och felfokuserat och dessutom är den strategin besläktad med den där offerkoftan som SD älskar så högt. Jag tycker att det är pinsamt och väldigt långt från den statsmannamässiga attityd som regeringen Löfven försöker uppvisa. Visst har S svårt att hantera att man inte är ett parti som ensamt samlar 45-50% av väljarsympatierna längre, men den besvikelsen måste man hantera mer vuxet än vad som nu sker.

Snarstuckenhet och offerkofta är inte attraktivt och de är inga hållbara byggstenar i det demokratiska samhällsbygget heller. Glöm aldrig det.

torsdag, juli 27, 2017

Bryt blockpolitiken!

Regeringsombildningen blev oväntat smart hanterad av regeringen Löfven. Vi var nog många som gick med spända sinnen i förmiddags och väntade på presskonferensen som blev uppskjuten ett flertal gånger. När sex mikrofoner monterades upp så stod det nog redan klart för de flesta att det var just en ombildning som skulle presenteras och inte en krislösning med ett extraval. Själva ombildningen får vi väl så småningom se resultat av i praktisk politik, om det blir några skillnader alltså. Det smarta draget var att lägga ansvaret på oppositionen om de vill förvärra en kris i det läge som nu råder. Taktiskt och strategiskt genomtänkt av regeringen tycker jag.

Efter själva presentationen så kom frågestunden. KG Bergström öppnade munnen och gav hjärnsläppet ett ansikte. När han inledde sin fråga till statsministern med orden "Med vilken rätt" och undrade hur han kunde sätta sig över riksdagens majoritet och behålla Peter Hultquist som försvarsminister så satte åtminstone jag i halsen. Det gjorde statsministern också. Det är nämligen statsministern som enligt regeringsformen utser och entledigar statsråd. Just vid det ögonblicket såg jag känslorna svalla hos den annars så svale Löfven.

Samtidigt så sätter KG Bergströms formulering ljuset på det stora problemet med dagens regering. Den regerar i minoritet. Den har inte riksdagens stöd. Den måste lägga förslag som faller andra än sig själv på läppen. Den kan ses som en marionett till ett ganska oförutsägbart parlament.  Statsråd kan utsättas för misstroendeförklaringar på ganska lösa grunder och det är ett verktyg som kan, mot regelverket, användas i partipolitiska syften. Det är inte bra för landets framtid. Det genererar osäkerhet.

Därför måste en kommande regering efter nästa val konstrueras på ett annat sätt. Inget tyder på att SD kommer att försvagas. Snarare kan vi tyvärr få se ett ännu större rasistiskt parti i Sveriges riksdag efter valet 2018, dessutom med en ökad förvirring och dragning åt det bruna hållet hos de ledamöter som kommer att representera M. En regering i ett sådant landskap måste styra i majoritet. Vi måste se verkligheten i vitögat: S kommer aldrig att släppa in lik i lasten genom att ge V plats i regeringen. MP kan vi nästan räkna bort. Blockpolitiken måste alltså brytas.

Kanske är utnämnandet av Helene Fritzon, som har styrt Kristianstad i koalition över blockgränsen, ett tecken på att S vill skapa förutsättningar för ett sådant samarbete även på nationell nivå. Det är den enda vägen om vi ska slippa ännu en mandatperiod som präglas av kriser och prickskytte. Men först kommer en valrörelse. Tänk om den kunde drivas genom att varje parti försökte få stöd för sin egen politik och gav väljarna möjlighet att ta ställning till den i första hand, och att diskussionerna om vem som ska regera med vem och i vilken form skulle kunna anstå till den dag så vi har ett valresultat med styrkerelationerna klara! Men det är väl en nåd att stilla bedja om.

Feministiskt initiativ går som vanligt till val på sin egen politik. Vi lever som vi lär, utan blockpolitik. Det känns skönt i dessa dagar.

tisdag, juli 25, 2017

Sommaruppdatering

Speciellt mycket ledighet har det inte blivit den här sommaren. Den började med kurs på Sankt Sigfrids FHS och sedan fyra veckors fullt ös på en oerhört intressant, rolig och spännande praktik i Emmaboda pastorat med avslutning på Apostladagen. Andakter, planeringar, bröllop, begravningar, högmässor och gudstjänster varvades med samtal med handledare, musiker, medpraktikanter och andra både anställda och ideella medarbetare. Det var så intensivt och så givande att avslutningen gav upphov till en rejäl separationsångest. Vi fyra som hängt ihop så gott som hela tiden avslutade med att skrika EMMABODA och krama varandra och önska Lycka till i fortsättningen. Snyft.

Jag vill skicka ett riktigt stort och varmt TACK till alla i Emmaboda pastorat som har bemött oss med så mycket varm kärlek och omtänksamhet. Bättre praktikställe går inte att få! Allra störst TACK till Lina Petré förstås som har planerat de fyra veckorna, skjutsat runt på oss, diskuterat med oss och låtit oss få en rejäl inblick i prästämbetets olika sidor och tagit hand om oss på så många plan. Du är fullkomligt strålande! Vår lilla tackpresent till dig kan bara spegla en liten, liten del av den du är, men den glittrar, lyser och strålar så gott den kan och för tankarna till det levande vattnets alla pärlande droppar.
En droppe vatten från Westholms glasstudio
Vi fick också, utöver alla minnen och erfarenheter som vi aldrig kommer att glömma, presenter med oss hem: Den bästa bönboken som finns och ett par lovikkavantar med personlig färgsättning, egenhändigt stickade av vår goa handledare. Tänk att kunna dra på sig ett par varma lovikkavantar med lila feministaccent i vinter!
Tack Lina och Emmaboda pastorat!
Nu har en vecka gått och vi har varit på två resor, en till Karlskrona och en till Östergötland. Resan till Blekinge och dess skärgård var njutbar i högsta grad om vi bara tänker bort första kvällens restaurangbesök. Stars and Stripes vid det stora torget i Karlskrona valde vi eftersom man kunde se Sveriges första match i EM där, men det hade faktiskt varit både roligare och godare om vi hade köpt sallad på ICA och käkat den på vårt hotellrum medan vi hade tittat på vår vanliga rums-TV. Vi fick inte den mat vi beställde, det var dyrt, servicen var långsam och dessutom var det inte Olof Mellberg som satt vid bordet snett bredvid ;-) Besöket i Åtvidaberg inleddes desto trevligare med träff med släkten, men avslutningen på ett varmt och soligt Kopparvallen med storstryk mot BP med just Olof Mellberg vid rodret kan vi med fördel förpassa till glömskans trädgårdskompost...

Snart ska vi tillbaka till Östergötland, men denna gång väljer vi den västra sidan, Vätterns strand och ljuvliga Vadstena. Det ska bli rosad komisk opera i form av en bearbetning av Oscar Wildes The importance of being Earnest. Det ska bli riktigt spännande!

En annan spännande sak är hur mycket man kan lära sig om tillvarons mening, Gud och hur vi bör förhålla oss till varandra och till livet genom att vara lite observanta på den skapelse som vi lever i. Kolla bara på nedanstående foto:


Det här är samma himmel, fotograferad vid tre tillfällen under 2017. Jag tänker följande: Gud har skapat både himmel och jord. Visst kan man här se tecken på skönhet? Det kan jag. Jag ser också annat, t ex att Guds skapelse i sig själv innehåller både mångfald, utveckling och förändring. Samma himmel sedd från marken (eller balkongen) hemma i Djurängen kan visa sig i så många skepnader att man inte kan räkna dem. Även ovädersmolnen, som jag inte har fotograferat på ett tag, bidrar till mångfald och variation och till hälsosam utveckling och förändring. Bör det inte lära oss att vi ska ha öppna sinnen också gentemot våra medmänniskors olikheter (kanske våra egna också förresten) och inte pressa in dem i mallar som vingklipper dem?

Sommaren kanske inte har varit så varm som många har önskat, men man kan ändå njuta av den och lära sig något nytt varje dag. Det försöker jag göra. Det handlar bara om, men det är svårt, att ta tillvara tillfället. Vi kan kalla det för det slitna uttrycket Carpe Diem, men oavsett om det är uttjatat eller ej så rymmer det en visdom. Att bara vänta på det som är som man vill riskerar att leda till livslång/sommarlång väntan och besvikelse. Att leva idag, att gilla läget, vara tacksam för det och göra det bästa av det, kan vara svårt men det leder till en mer harmonisk tillvaro. Dessutom kan vi be Gud om hjälp att fixa det, eller hur? Han som har öppnat Pärleporten hjälper oss med det också!

fredag, juli 14, 2017

Grattis syrran!

Idag fyller min storasyster år:



GRATTIS GUNILLA!

måndag, juli 10, 2017

Måndagskortisar


  • Varningarna för regn går numera, efter otaliga icke-infriade löften, spårlöst förbi. Till exempel så skulle ett rejält skyfall drabba oss under tidig kväll idag och hålla på en bra bit in på natten. Just nu ser det ut att bli ett stilla regn från 23-tiden och en stund framåt. Undrar hur okänslig för varningar man kan bli innan man råkar illa ut på riktigt? Vargen kan ju trots allt dyka upp en vacker dag när någon piper "vargen kommer".
  • Vi gjorde en liten kyrkrunda idag. (Vet ni att när man försöker skriva kyrkrunda så blir det Kyrklunds? Folk åker helt enkelt inte på tillräckligt många kyrkrundor i det här landet och uppseendeväckande många verkar heta Kyrklund!) Vi tog oss till Hagby kyrka som ju ganska nyligen har tagits i bruk igen efter en genomgripande renovering och restaurering efter svampangrepp. Jag ser mig själv som progressiv, men den här förändringen kan jag ha svårt att vänja mig vid... Och ännu mer förbluffad blev jag när jag såg i kyrkoprogrammet för sommaren att det enda som sker i Hagby kyrka är visningar och ibland andakt men bara i samband med visning. Om kyrkan bara ska visas, varför har man den då? En kyrka ska väl vara ett levande gudstjänstrum?
    Hagby kyrka 10 juli 2017
  • I Vassmolösa ligger ett riktigt charmigt café- och matställe med försäljning av växter och krukor. Stället heter Villa Famiglia. Ta en titt in där när ni har vägarna förbi och få er en stunds medelhavsmiljö med mat/fika :) Läs mer här.
    Villa Famiglia: del av trädgård

    Villa Famiglia: del av trädgård med
    café/restaurang i växthuset
  • Jag ser ännu inga blomknoppar på min spontant krukväxtodlade maskros.
  • Om nu MUF har problem med att Pride-aktiviteterna drivs av den politiska vänstern, varför engagerar man sig inte mer själva? Ingen som delar målsättningen att vårt samhälle ska se till att alla människor har lika värde och att all kärlek ska ses som god kärlek är utestängd från Pride vare sig som deltagare eller som funktionär. Är det den gamla vanliga trista inställningen att man hellre gnäller på andra än gör något själv som lyser igenom MUF-tweeten även denna gång?
  • Den politiska smältdegeln och lobbyverkstaden Almedalsveckan är slut. Jag hoppas det var första och sista gången nazister fick tillstånd att vara där och bedriva verksamhet. Jag skulle vilja säga till dem på ren svenska: Go home (fast man kan ju i rimlighetens namn undra vilket som är deras hem och om de ens är välkomna där, sorgligt nog).
    Alltför många verkar tyvärr ha svårt att
    förstå vad den här symbolen betyder...
  • Jag har ledig dag liksom jag har i morgon. Det är skönt, och för första gången på riktigt länge så känner jag att det går att koppla av på riktigt. Inga fler predikningar ska skrivas och inga andakter heller. Men en sorglig sak går jag och bär på... Jag har bara de fem sista praktikdagarna kvar. På söndag är det slut. Lina, Tim, Emanuel och alla andra som jag träffat i Emmaboda pastorat: Jag kommer att sakna er!
    Emmaboda kyrka 9 juli 2017

söndag, juli 09, 2017

Att inte döma


Texterna för fjärde söndagen efter trefaldighet, tredje årgången:
Hes 18:30-32
Gal 6:1-7
Luk 6:36-42
Emmaboda kyrka

Dagens tema ”Att inte döma” i de texter vi har hört kan uppfattas som ganska hårt. Det är inte var dag man blir kallad för hycklare, och det kan kännas både svårt och fjärran från evangeliets kärna. Det är förmanande ord som Jesus levererar. Ingen av oss kommer undan. Dömer vi andra så ska vi själva bli dömda på samma sätt. Är vi orättvisa i våra bedömningar så ska vi bedömas orättvist. Det budskapet är mycket klart och tydligt och det finns inte direkt något utrymme för att resonera om saken. Vi människor vill ju ofta det, resonera och se om det går att hitta någon väg igenom. Man vill både ha kakan och äta upp den.

Men våra texter är som sagt tydliga här. Det är stopplikt som gäller. Det finns inget förhandlingsutrymme. Med dagens språk: Lägg ner! Förra söndagen aktualiserade vi den förlorade sonen som i mångas ögon varit som död men som kom hem till livet igen. Hans äldre bror sprang i den här mänskliga fällan ganska rejält. Han hade svårt att glädjas åt att hans slarver till lillebror skulle hyllas och välkomnas när han i själva verket hade syndat å det grövsta. Han tyckte, åtminstone initialt, att brorsan skulle dömas och skämmas. Han hade svårt att se det rättvisa i att han, som var syndfri åtminstone i sina egna ögon, inte fick nånting medan hemvändaren som slösat bort allt han hade blev firad med fest, gödkalv, fina kläder och till och med maktens ring på sitt finger. Det är klart att det från hans perspektiv var orättvist!
Men han skulle ju inte döma. Det ska inte vi heller. Det är Guds sak att döma en dag, vår kärleksfulle och barmhärtige Gud i all sin vishet. Den domen vet vi väldigt lite om. Men det här är svårt att låta bli, men det är ännu svårare att döma när man är människa. Vi tar ett annat exempel, från en helt annan värld än den Paulus och Lukas levde i. Vi tar oss till fotbollsplanen. Där finns också människor av olika slag, och en domare (och ett par linjemän men dem lämnar vi utanför tills vidare).
Den legendariske fotbollsdomaren Efon Ask finns det många historier om. En av dom är hämtad från en match där göteborgslaget GAIS spelade under tränaren Bosse Falk. Bosse Falk hade, sin vana trogen, klagat högljutt på samtliga domslut som gick GAIS emot. När GAIS åter fick en frispark emot sig, denna gång i närheten av sin bänk, gick domaren Efon Ask helt sonika och satte sig på avbytarbänken och sa: ”Du har rätt Bosse. Man ser mycket bättre härifrån.”
Och det gjorde man förstås inte, inte alls. Från sidan ser man omöjligen bättre än från den punkt där domaren befinner sig, nära spelet. Det kan vara värt att tillägga att jag inte på något sätt likställer en fotbollsdomares förmåga att döma korrekt med Guds, men det finns däremot en stor likhet mellan oss och Bosse Falk: Vårt perspektiv är klart mer begränsat för att inte säga enögt. Här är det trångt och lågt som vi sjunger i en psalm medan Gud ser allt klart.
Vi ska inte döma andra. Anledningen till det är att vi inte fixar det speciellt bra, och Gud som älskar oss så oerhört mycket vill att vi ska lägga vår energi på annat, nämligen att vara i Guds kärleksfulla famn och sprida Guds rike i kvalitet och kvantitet. Paulus formulerar det med orden ”Bär varandras bördor”. Vi ska hjälpa varandra, inte stjälpa varandra, när det blir fel för det blir det ju, inte bara då och då utan hela tiden. Vi människor spelar nämligen i samma lag, i Guds lag.
Vi ska bära varandras bördor, och vi ska ta hand om vår egen. Det är där vårt fokus ska ligga, inte på att kritisera och fördöma andras göranden och låtanden. Istället för att se det som en stängd dörr eller ett förbud så kan vi se det som en befrielse som öppnar livsvidder istället för att låsa våra tankar och känslor vid bedömandets slavok. Tänk vilken frihet som ligger där! Istället för att reta upp oss på andra kan vi helt och hållet fokusera på vad som rör oss, det vill säga vår egen relation med Gud och våra egna relationer med andra. Det är ju långt mer fruktbart än att försöka ändra på någon annan. Gud vet, i sin kärlek, att vi kommer att misslyckas där. Att finnas där när någon behöver oss, att vara bollplank och gå med på en svår väg är något annat än att döma. Den skillnaden förstår vi nog.
Jag läste en liten bok en gång i ett väntrum på en vårdmottagning orden ”Den enda människan du kan förändra är dig själv. Redan det är svårt nog”. Gud vet det här. Så klart. Han har skapat oss och känner oss så himla väl. Det är av kärlek vi idag får höra vad vi INTE ska göra. Vi blir inte lyckliga av det, vi blir bara ännu mer frustrerade, ännu mer otillfredsställda och ännu mer olyckliga. Det gör att vi missar målet. Gud vill vårt bästa. Det kan vi lita på. Och klarar vi inte av att förändra oss själva heller, vilket är en uppgift som åtminstone jag kan erkänna att jag misslyckas med hela tiden, så kan vi räkna med Gud där också. I Guds hand kan vi bli den vi är menade att vara.
Och vi får lita på att Gud kan det där med att döma också en dag. Gud behöver inte oss som linjemän eller som högljutt klagande tränare och spelare vid sidan av eller på plan. Tack och lov så är det inte vårt uppdrag! För länge sedan lärde jag mig en sång av en kyrkomusikerkollega. Hon hade hur mycket noter som helst, och den här texten, dock inte melodin för den var inte så himla intressant, satte sig direkt i mitt medvetande. Jag tänker dela innehållet i den med er, med reservation för många års bearbetning i hjärta och hjärna.
Hpn gick inte omkring här med värdig min och hälsade Guds frid. Hon kom sällan till kyrkan. Hon var absolut inte from och blid. Hennes språkdräkt var mindre skön, men ingen visste vad hon gjorde varje kväll. Hon bad sin aftonbön till sin barndoms Gud.
Att utforma sin kristendom på annorlunda sätt än det som är vedertaget, det verkar inte alls rätt i våra ögon. Vi förstår det inte, och det måste vi inte heller. Ett liv i närheten av Gud kan ha många fler nyanser än vi både tror och förstår.
Så, när portarna till himmelriket en dag slår upp med stor fanfar, så kommer vi kanske att träffa många där som vi inte har träffat i kyrkan. Vår Gud, som ser djupt i varje hjärta lät inte oss dra gränsen. Hans dom blir rättvis, han vet väl så det blir säkert bra.”
Vi kan lita på det, och gå vidare i Guds underbara frihet och löften om att Han ger kraft till det vi behöver göra. På den ”måste”-listan finns helt enkelt inte dömandet, bedömandet eller utskåpandet. Han älskar oss för mycket för att vilja utsätta oss för det. Han vill att vi ska vara fria, inte dömande och dömda att misslyckas.
Det är den friheten som Kristus köpte åt oss på korset en gång. Vi får ta emot den befrielsen som öppnar många fler dörrar än den stänger och lämna resten till Gud. Det blir helt säkert bättre än bra. Det blir, så enkelt för Gud men alltför svårt för oss, nämligen helt rätt.
Predikan i Emmaboda kyrka den 9 juli 2017

fredag, juli 07, 2017

Alltid...

Alltid
Alla dagar
Alla veckor
också i Almedalen

torsdag, juli 06, 2017

Andakt vid konsert i Algutsboda kyrka

Textläsning:
Bara hos Gud finner jag ro, från honom kommer min räddning.
Han är klippan som räddar mig, min borg där jag står trygg.
Hur länge skall ni ansätta mig, samfällt storma an
som mot en lutande vägg, en fallfärdig mur?
De har enats om att störta ner mig.
De älskar svek, med munnen välsignar de,
men i sitt hjärta förbannar de.
Bara hos Gud finner jag ro, från honom kommer mitt hopp.
Han är klippan som räddar mig, min borg där jag står trygg.
Från Gud kommer min hjälp och min ära, Gud är min tillflykt, min starka klippa.
Sätt alltid din lit till honom, du folk, öppna ditt hjärta inför honom. Gud är vår tillflykt.

(Ps 62:2-9)

Algutsboda lillkyrka i
grön sommarskrud.
Det här är ganska ”kyrkiska” uttryck. Vi pratar sällan om att söka en tillflykt i dagligt tal. Ibland kanske vi säger att någon är en klippa och menar att denne någon går att lita på i alla väder. Kan man göra det med någon människa? Men här står det om Gud. Vad betyder det?
Jag cyklar rätt mycket hemma i Kalmar. Ibland måste man passera ganska stora korsningar med mycket breda flerfiliga bilvägar. För att man ska kunna göra det så finns ofta en refug i mitten av gatan, där kan man stanna och få en tillflykt undan trafiken som passerar både framför och bakom en. Man hade helt enkelt inte hunnit över hela gatan utan måste stanna på mitten för att inte bli överkörd. Refug är samma ord som engelskans refugee som betyder flykting. Då kanske vi kan ana vad en tillflykt är, det är en position som räddar oss undan faror. Farorna finns kvar, men har man tagit sin tillflykt till refugen så är man trygg. I psaltarpsalmen vi just läste var det fiender som stormade an mot författaren. Våra fiender som vi behöver fly ifrån kan vara av många slag. Det är kanske inte så vanligt att vi blir attackerade av pilar och stenar. Det 
R dessutom många som mår bättre när det är sommar, sol och semester, men ändå lurar farorna på oss. Kanske är det stress, kanske är det utseendeideal, kanske är det nedvärderande känslor som vi har gentemot oss själva. Gemensamt för dem är att de hotar oss och riskerar att bryta ner oss.

Tim, Lina och Emanuel utanför
Algutsboda kyrka.
Det är då vi får veta att Gud är vår tillflykt. Han står alltid där, med öppen famn, likt en refug mitt i gatan när det dåliga självförtroendets lastbilar och egenkritikens stadsjeepar far runt oss. Hos Gud finns skydd. Hos Gud finns kärlek. Gud säger: Du är välkommen hit, hem till mig så ska jag ge dig ro, inte bara en gång utan gång efter gång. Han sviker inte utan är alltid på vår sida, även när vi kanske inte känner att det är så.
Bara i Gud har min själ sin ro. Oavsett allt så står Gud där och mättar oss med vatten, bröd och kärlek. Det räcker, for dig och för mig. En säkrare tillflykt, en säkrare refug, har aldrig funnits och kommer aldrig att finnas. Det kan vi lita på.

Delta du också i #HJÄRTERUM!

Insändare publicerad i Östra Småland 6 juli 2017
Klockan 06.00 på morgonen söndagen den 2 juli lanserade Feministiskt initiativ kampanjen HJÄRTERUM för att säkra demokratin och trygga allas rätt att ta plats. Vi gör det genom att ställa ut rosa skor märkta med vit text #hjärterum vid platser som är viktiga för det demokratiska samtalet.
Feministiskt initiativ bojkottar årets Almedalsvecka vilken började just söndagen den 2 juli. HJÄRTERUM, vårt alternativ, är en långsiktig kampanj som vi kommer driva fram till valet, för att uppmärksamma att ett tryggt offentligt rum är livsviktigt för vår demokrati. HJÄRTERUM är en bred kampanj för alla som stödjer oss. Vi vill trygga det offentliga rummet och förbjuda nazistisk organisering. Inför det kommande valet är det viktigare än på mycket länge att markera vikten av det offentliga rummets betydelse för en hållbar samhällsutveckling!
Vi är många som vet att det sexistiska och rasistiska hatet riskerar att döda det demokratiska samtalet. Många blir tystade och det öppna samhället stängs alltmer. Den processen vill vi stoppa! Vi tänker inte acceptera att antidemokratiska krafter tar över det gemensamma politiska rummet. Genom att bojkotta Almedalen, där nazister i år tillåts att delta, markerar Feministiskt initiativ mot legitimeringen av rasism och nazism, samtidigt som vi vill visa vår solidaritet med alla dem, personer och organisationer, som på grund av det påtagliga hotet tvingas till tystnad på plats eller inte alls närvarar i Almedalen. Därför lanserar vi HJÄRTERUM. Där du ser rosa skor, där behövs det demokratiska öppna samtalet! Delta du också!
Birgitta Axelsson Edström, talesperson för Feministiskt initiativ Kalmar län


onsdag, juli 05, 2017

VARMT TACK!


Det är när man får kort på posten som detta (det händer inte ofta) som man verkligen känner att man har gjort skillnad. Begravningar är viktiga tillfällen då mycket ska stämma och kännas rätt. Den här gången gjorde det verkligen det, och jag är så glad att det inte bara var jag som kände det så.
Varmt innerligt tack från mitt hjärta till Ditt!



Morgonmässa i Långasjö


Reflektion under morgonmässan i Långasjö kyrka den 5 juli över liknelsen om den förlorade sonen i Lukasevangeliet
Vem känner vi igen oss i?

  • Sonen som kommer hem? Skamfull, ångerfull, hungrig, hjälplös…
  • Sonen som stannat kvar? Ordentlig, välanpassad, ansvarsfull…

Hur känner vi inför den slaktade gödkalven och den stora festen för den hemkomne? Vi som stretar på?
Vi känner kanske igen oss i båda två, kanske till och med samtidigt. Hur som helst, här får vi lära oss att byta perspektiv, att glädja oss åt en återställd och fungerande helhet.
Vi hade motormässa i Algutsboda i söndags. Där kunde vi hitta en liknelse till, en fjärde som illustrerar samma sak. Ett fordon behöver alla delar för att fungera bra. Vad tjänar det till att vara en tjusig bilkaross om styrstaget är sönderrostat? Eller att vara en häftig ventil i en V8 om oljefiltret är så igensatt att oljan inte kan smörja motorn?
Vi behöver vara kompletta. I Guds helhet, i Guds familj finns det plats för alla. Utan var och en av oss fungerar inte helheten. Alla är viktiga, oavsett vad vi gjort eller vilka vi är. Det är därför glädjen blir så stor när en frånvarande hittar hem igen. I sin förlåtelse tar Gud emot oss med öppen famn, och det finns ingen anledning att se åt sidan. Kärleken vi möts av är så stor att den räcker till alla.
DET kallar jag evangelium!

söndag, juli 02, 2017

Predikan: Förlorad och återfunnen

Dagens evangelietext handlar om Den förlorade sonen  och är hämtad från Lukas 15:11-32.
Fariseerna har just satt Jesus på prov. De har konstaterat att han umgås med tulindrivare och syndare. Hans famn är öppen. Kan en judisk ledare bete sig så? En som säger sig vara en gudsman? Det kan ALDRIG vara rätt. Det är ju emot allt vad lag och tradition heter. Jesus svarar med tre berättelser. Han har börjat med den om det förlorade hundrade fåret som herden letar efter tills han hittar det, och fortsatt med en annan om det bortslarvade tionde myntet som kvinnan i huset vänder upp och ner på huset för att hitta. Här har vi just hört berättelsen om den förlorade sonen. Alla tre berättelserna slutar på liknande sätt: Det ställs till med fest! ”Pukor och trumpeter, det jag hade förlorat har jag hittat igen! Kom och fira med mig. Ordningen är återställd!!”
Den förlorade sonen är ett medvetet handlande subjekt, till skillnad från myntet och fåret. Myntet kan inte slarva bort sig själv, och herden har tappat bort fåret. Sonen däremot, han visste vad han gjorde. Han hade gett sig av från sitt hem, han hade svikit sin far och resten av sin familj och han hade svikit sin egen framtid. Han tog ut sitt arv och slösade bort det på ytligheter. Han mådde säkert gott under tiden (enligt mottot: jag vill må bra snabbt!), men den lyckliga tiden blev kort. Jordiska tillgångar är inte eviga. De är begränsade. De tar slut, och där står han nu, utan pengar, utan mat, utan vänner och utan tak över huvudet. Han tar anställning hos en rik man för att göra det ingen ville göra. Det som var längst ner på samhällsstegen: Han fick vakta svinen, men han fick inte äta sig mätt. Det är inte konstigt att han tänkte tillbaka på sin uppväxt och längtade. Han förstod så klart att han hade förverkat sin rätt att tillhöra familjen. Nu ville han bara ha arbete och möjlighet att överleva. Han reste hemåt. Han valde att gå tillbaka. Skammen var så klart tung att bära, men han valde ändå att försöka.
Sedan hörde vi vad som hände. ”Resten är historia” som man brukar säga. Han blev välkomnad och pappan ställde till med fest. Den man trodde var död hade kommit tillbaka! Det bästa huset hade ställdes fram, sin pappas allra finaste kläder fick han bära och yran inne i huset hördes långt ut på vägen. Hade det varit idag så kanske han hade fått en bil också. Det blev en glädjens kväll!

Men jag vill lyfta fram en annan person som också finns med i dagens evangelietext. En annan som var på väg hem efter dagens arbete. Han, den äldste som hade stannat hemma och skött gården (det måste ha varit den halva han hade fått efter arvskiftet) och han hade troget följt i sin pappas fotspår (åtminstone enligt honom själv). Han hörde festyran och trodde inte sina öron. ”Vad i all världen??? Han som hade gjort allt rätt hade inte ens fått en liten killing att festa på, inte ens en chipspåse, nu kom slarvern hem och fick gödkalven!” Man hade inte ens brytt sig om att skicka bud efter honom. Det är nog inte konstigt att han reagerade. Handen på hjärtat, det hade jag också gjort. Och det var exakt det som fariseerna just hade gjort.
Just här händer det något som vi kan lära oss mycket av, frånsett att vi kanske kan känna igen oss i båda sönerna. Det är här som de tre berättelserna hör samman på ett mycket tydligt sätt: Det handlar om ett annat perspektiv, ni vet det där med att välja att se glaset som halvfullt istället för halvtomt. Här ska vi se helheten istället för delarna, vi ska se skogen istället för alla träden. Det handlar om något helt annat än om att jämföra sig själv med någon annan (det som den äldre sonen har fastnat i). Det handlar om helheten. Något fattades, och detta något har återfunnits. Det som var förlorat har kommit tillbaka. Familjen är hel. De tio mynten är åter tio och inte nio. De hundra fåren är åter hundra, inte nittionio. Tänk tanken att den som har en komplett samling av Saab-modeller, och så blir en buteljgrön Saab 92B från 1953, den första modellen med kromlister på skärmarna, stulen. Då gläds man inte över de andra man har. Man vill ha tillbaka den lilla pärlan från 1953, och inte förrän man hittar den, övergiven och förmodligen med kokande motor, så får man ro i sinnet. Detsamma gäller en motor som kan bestå av tusen olika delar, men saknas en aldrig så liten del så funkar ju motorn helt enkelt inte som den ska. Kan man laga den delen, eller vilket man nog gör mer och mer idag, köpa en ny och montera dit så kan motorn gå som en klocka igen. Det som var trasigt är återigen helt. Kom och gläd dig med oss!
Det som står i fokus är alltså helheten, återställandet av det som var från början. Det handlar om hundra får, om en familj, om tio mynt eller en motor, men ännu mer om vår relation till Gud. Den behöver också återställas, gång på gång. Tänk på allt vi har fått och som vi på vårt sätt har slösat bort, både mot bättre vetande och utan. Jag tror att vi kan känna igen oss i den förlorade sonen. Vi vet att vi inte har gjort rätt, men vi är välkomnade hem. Varje gång vi kommer så blir det stor glädje i Guds himmel. Vår pappa står i dörren och tar emot oss med värme. Vi är saknade och efterlängtade.
Precis som han tar emot den son som ser med avund på oss. Han är precis lika välkommen när han kommer. Berättelsen handlar kanske inte om honom direkt, men hans reaktion betyder något. Jag tror att vi kan känna igen oss även i honom, åtminstone gör jag det. Det som ska vara i fokus är återställandet av helheten, inte delarna. Vi behöver inte se på andras relationer, vi ska se på vår och sätta in den i ett större sammanhang. Vi är en del av helheten, av motorn, och vi fungerar också bättre när helheten är komplett. Den förlorade sonen som här i texten, hör ju hemma här i helheten. Helheten blir inte hel, harmonin blir inte harmonisk utan alla delar. Det är helheten det handlar om. Guds helhet.
Och det är den som är viktig. Fariseerna ville sätta Jesus på prov. De pekade på det faktum att han umgicks och åt med syndare. Det stämde inte med deras livsideal. Jesus svarar med att säga det för deras världsbild så oväntade: Alla är välkomna, du också! Som en förälder älskar alla sina barn och inte mår gott när en av dem är utanför tryggheten så älskar Gud oss alla, oavsett gärningar av olika slag. Det är helheten det handlar om, om att återställa relationer som gått i kras. Att få den gemensamma motorn att fungera. Gud älskar oss alla, utan undantag. Vi kan slappna av. Vi duger. Vi har en funktion och ett uppdrag. Vi har någonstans att höra hemma.
Välkommen hem precis som du är! Det är dagens evangelium!
(Predikan i Algutsboda kyrka tredje söndagen efter trefaldighet 2 juli 2017)

#HJÄRTERUM Rosa skor


Klockan 06.00 på morgonen söndagen den 2 juli lanserade Feministiskt initiativ kampanjen HJÄRTERUM för att säkra demokratin och trygga allas rätt att ta plats. Vi gör det genom att ställa ut rosa skor märkta med vit text #hjärterum vid platser som är viktiga för det demokratiska samtalet.
Feministiskt initiativ bojkottar årets Almedalsvecka vilken börjar just söndagen den 2 juli. HJÄRTERUM, vårt alternativ, är en långsiktig kampanj som vi kommer driva fram till valet, för att uppmärksamma att ett tryggt offentligt rum är livsviktigt för vår demokrati. HJÄRTERUM är en bred kampanj för alla som stödjer oss. Vi vill trygga det offentliga rummet och förbjuda nazistisk organisering.


Vi är många som vet att det sexistiska och rasistiska hatet riskerar att döda det demokratiska samtalet. Många blir tystade och det öppna samhället stängs alltmer. Den processen vill vi stoppa! Vi tänker inte acceptera att antidemokratiska krafter tar över det gemensamma politiska rummet. Genom att bojkotta Almedalen markerar Feministiskt initiativ mot legitimeringen av rasism och nazism, samtidigt som vi vill visa vår solidaritet med alla dem, personer och organisationer, som på grund av det påtagliga hotet tvingas till tystnad på plats eller inte alls närvarar i Almedalen. Därför lanserar vi HJÄRTERUM.
Rädda demokratin! Stöd HJÄRTERUM!